Bemötandets makt
EN KVALITATIV STUDIE OM HEMLÖSA MÄN
OCH KVINNORS UPPLEVELSER AV
BEMÖTANDE FRÅN SOCIALTJÄNSTEN
Anna Karlsson
Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola 30 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet, IFS 20506 Malmö
The power of the meeting
A QUALITATIVE STUDY ABOUT HOMELESS
MEN AND WOMEN’S EXPERIENCES WITH
THE SOCIAL SERVICES
ANNA KARLSSON
Karlsson, A
The power of the meeting. A qualitative study about homeless men and women’s experiences with the social services. Degree project in social services, 30 points. Malmö högskola: Fakulteten för Hälsa och Samhälle, 2012.
The power of the meeting is a qualitative study primarily examining how home-less men and women and social workers experience the meeting between them. The homeless are the more vulnerable part in these meetings so their experience of these meetings is my focus in this study. I have in this paper also examined and analyzed how and whether homeless women and men tends to be treated and ad-dressed differently with basis on their gender. The main results I have found is that the homeless but also social welfare officers actually feel that there is com-municative problems when the parts meet and cooperates which often results in conflicts and lack of trust. I have chosen to highlight a number of factors that have been claimed as the main reasons for the experience of a poor meeting. These fac-tors are the lack of interpersonal encounters, lack of information and also the lack of resources to help and support. I have been able to demonstrate that a difference exists between the social workers treatment and attitude towards homeless men and women based on their gender; women are more prone to be treated as victims, while men are considered sturdier and more self-reliable.
FÖRORD
Jag vill rikta ett stort tack till alla mina informanter som ställt upp och gjort för-fattandet av min uppsats möjligt. Utan deras öppenhet och villighet att dela med sig av sina upplevelser och sina livsberättelser hade uppsatsen ej varit möjlig att genomföra. Jag vill även tacka alla som har hjälp mig med tips och råd under skrivandets fas. Slutligen vill jag tacka min handledare Annelie Björkhagen Tu-ressonför alla givande synpunkter och all hjälp.
Innehållsförteckning
INLEDNING ... 7
PROBLEMFORMULERING ... 7
Begrepp och definitioner ... 8
Avgränsningar ... 8
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 10
Frågeställningar ... 10
TIDIGARE FORSKNING ... 11
Hemlöshet och politik ... 11
Möten och bemötande ... 12
Maktaspekten ... 13
Genusaspekter ... 13
TEORI ... 16
Goffmans framträdande ... 16
Goffmans Stigma ... 16
Att göra kön - socialkonstruktivism ... 17
Normalisering och makt ... 18
Patienten i samhället - Den värdiga och den ovärdiga klienten ... 19
METOD ... 19 Förberedelser ... 19 Kvalitativ metod ... 20 Intervjuform ... 20 Urval ... 21 Datainsamlingsmetoder ... 21
Forskarrollen och förförståelse ... 22
Etiska överväganden ... 23
RESULTAT OCH ANALYS... 26
Presentation av informanter ... 26
Mötet och bemötandet ... 28
Sammanfattning ... 31
Konfliktrisken ... 32
Sammanfattning ... 35
Lagens påverkan ... 35
Sammanfattning ... 38
Det mellanmänskliga mötet ... 38
Sammanfattning ... 39
Samarbete och arbetsbörda ... 39
Sammanfattning ... 41
Genuspåverkan ... 42
Sammanfattning ... 47
Sammanfattande diskussion ... 47
SLUTREFLEKTION OCH FÖRSLAG TILL FRAMTIDA FORSKNING ... 49
REFERENSER ... 51 Litteratur ... 51 Utredningar ... 52 Elektroniska källor ... 52 Lagrum ... 52 BILAGOR ... 53 Bilaga 1: Intervjuguide ... 54
Bilaga 2: Ansökan etiska rådet ... 57
INLEDNING
År 2005 genomförde Socialstyrelsen en nationell kartläggning av hemlöshetens omfattning i Sverige på uppdrag av regeringen. Där inrapporterades omkring 17 800 personer som hemlösa i Sverige. Av dem var tre fjärdedelar män och en fjärdedel kvinnor. I rapporten kunde man även se att hemlösheten i Sverige fort-sätter att öka (Socialstyrelsen, 2005). Att min uppsats har kommit att handla om hemlösa och deras upplevelser av bemötande i kontakten med socialtjänsten stammar i att jag under våren 2011 började arbeta på ett lågtröskelboende för hemlösa män. I samtal med dessa män har en bild av att många av dem upplever missnöje gentemot socialtjänsten vuxit fram. Detta missnöje har bland annat haft sin grund i bemötande och resurstilldelning. Att jag även valt att lägga in en genu-saspekt stammar i att jag under våren 2011 även läste en kurs med stark genus-förankring och därifrån öppnat mitt intresse för genusaspekten i hemlöshetsfrågor.
PROBLEMFORMULERING
Hemlösa befinner sig i en utsatt situation med en ofta mångfacetterad problematik och ett litet handlingsutrymme. I kontakten med myndigheter saknar man tydlig makt och det är i slutändan alltid socialsekreteraren som har det sista ordet.
Ofta kan personal vid socialtjänsten och den hemlösa klienten ha svårt att enas om vilka problem som är av störst vikt att jobba med vilket kan utmynna i konflikter. De hemlösa är i en beroendeställning och måste därmed förlita sig på att de får en rättvis bedömning och ett rättfärdigat bemötande. Inom socialtjänsten har personal som central uppgift att möta människor med problem av diverse svårighetsgrad vilket gör att bemötandet är ett centralt moment i dessa yrken. Ett sätt att hantera svåra sociala situationer kan vara att man som hjälpare starkt identifierar sig med sin organisations uppgifter och uppfattningar och håller sig strikt till regelboken (Hydén, 2001).
De resurser som erbjuds hemlösa utifrån kommunal nivå utgår i princip alltid från socialtjänsten. Det är socialtjänsten som kan bevilja ekonomiskt stöd, det är socialtjänsten som kan erbjuda boendealternativ och kanske framförallt: det är socialtjänsten som i slutändan bestämmer om och hur en klient skall få ta del av möjliga resurser. Den främsta lagen som socialsekreterare har att utgå ifrån är socialtjänstlagen (2001:453). Däri står det skrivet att ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas:
• ekonomiska och sociala trygghet, • jämlikhet i levnadsvillkor,
• aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas
självbestämmanderätt och integritet” (Socialtjänstlagen 2001:453 kap1 §1). Socialtjänstlagen skrevs mycket medvetet som en ramlag vilket innebär att lagstiftaren ger uttryck för sin målsättning och sina avsikter i en mycket generell
text. Man överlåter avsiktligt ett stort handlingsutrymme åt de professionella aktörerna att med utgångspunkt i sitt professionella kunnande genomföra insatser som är angelägna och som gynnar deras klienter (Börjesson, 2008).
Swärd (2008) beskriver att de hemlösa ofta historiskt men kanske även i nutid kommit att förknippas med en särskild kategori människor där den ensamstående medelålders alkoholiserade mannen har varit urtypen för denna kategori. Enligt Rosengren (2003) är det vanligt att en hemlös man ofta framställs som en våldsam och missbrukande person som själv har valt att hamna i sin situation. En hemlös man framställs som farligare och mer aggressiv än ”vanliga” män medan en hem-lös kvinna framställs som mer sexuellt utsatta och mer förtryckt än den ”vanliga” kvinnan (Rosengren, 2003).
Begrepp och definitioner
I min uppsats kommer jag att utgå från den definition av hemlöshet som har satts upp av Socialstyrelsen. Jag kommer i min uppsats fokusera på hemlösa som är hänvisade till akutboende, härbärge, jourboende eller är uteliggare. Denna grupp beskrivs av Socialstyrelsen som situation 1 hemlösa, dvs. det är den grupp hem-lösa som kan ses som mest utsatt (Socialstyrelsen Dnr 5.2-11165/2010). Denna definition används även av Malmö stad. Att jag utgår från samma definition anser jag leder till att det dels är lättare att granska dokument samt även att föra diskuss-ioner med personer anställda av Malmö stad utan att vi stöter på definitions- och tolkningssvårigheter i våra samtal.
I uppsatsen kommer man även som läsare stöta på ordet lågtröskelboende. Ett lågtröskelboende har en lågtröskelkaraktär vilket innebär att även personer med ett aktivt och ofta tungt missbruk har möjlighet att bo där. Lågtröskelboende och härbärgen beskrivs ofta likartat. Anledningen till att jag har kommit att använda mig av begreppet lågtröskelboende istället för härbärge är att det är med detta ord boendena där jag genomfört mina intervjuer har valt att beskriva sin verksamhet. Även betydelsen av bemötande kan behöva definieras för att underlätta läsarens förståelse. Jag har i uppsatsen utgått från bemötande som det aktiva beteendet gentemot en annan människa. Med möte avser jag det fysiska mötet mellan män-niskor. Bemötandet blir därmed upplevelsen av mötet och tolkningar av de olika parternas interaktion.
Avgränsningar
Till min uppsats har jag valt att intervjua män och kvinnor med en
hemlöshetsproblematik samt personal på socialtjänsten i Malmö som arbetar aktivt med just dessa klienter. Jag har intervjuat fyra män samt två kvinnor som genom socialtjänsten är knutna till två lågtröskelboenden belägna i Malmö. De båda boenden drivs av samma företag. Att jag har valt att avgränsa mina intervjuer till dessa två boenden beror på att jag snabbt kommit att komma i kontakt med informanter som varit villiga att ställa upp där men har även kommit från att utbudet av liknande boenden ej är stort i Malmö. Vid en sökning på Malmö stad kommer endast åtta resultat upp gällande boenden för ensamstående och par med en hemlösproblematik.
Vidare har jag intervjuat personal från socialtjänsten vid fyra olika stadsdels-kontor. Jag har ej aktivt valt ut särskilda stadsdelar utan vänt mig till alla stads-delar inom Malmö stad. Att de specifika informanterna har deltagit har därmed
endast kommit att bli av genom att de valt att tacka ja till min förfrågan. Flertalet av de stadsdelar jag vänt mig till har ej kunnat ställa upp på intervjuer med hän-visning till deras höga arbetsbörda.
De olika grupper jag har valt att intervjua ansåg jag vara absolut nödvändiga för att jag skall kunna ges möjlighet att besvara mina uppställda frågeställningar.
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Syftet med uppsatsen är att undersöka hemlösa män och kvinnors upplevelser av bemötande från socialtjänsten. För att kunna ge en rättvis bild av detta vill jag även se till hur socialtjänsten upplever bemötandet de i sin tur får från sina klien-ter. Delar de hemlösa samt personal vid socialtjänsten en bild av hur deras möten och deras kontakt fungerar? Målet är att genom intervjuer med hemlösa män och kvinnor samt personal vid socialtjänsten utröna hur kontakten, bemötandet och samarbetet dem emellan fungerar. Syftet är också att undersöka om kvinnor och män med en hemlöshetsproblematik blir bemötta olika utifrån könstillhörighet. Frågeställningar
• Hur upplever hemlösa män samt kvinnor bemötandet från socialtjänsten? • Hur upplever personal vid socialtjänsten bemötandet från hemlösa män
samt kvinnor?
• Vilka faktorer kan påverka bemötandet?
• Vilka skillnader och likheter kan man se mellan bemötandet av kvinnor och män?
TIDIGARE FORSKNING
I kapitlet tidigare forskning har jag valt att välja ut ett antal enligt mig relevanta samhällsvetenskapliga studier för att fördjupa och belysa mitt forskningsintresse. För att kunna få en ökad förståelse för mitt problematiserade område anser jag att de nedan presenterade studierna bidrar med viktig kunskap och intressanta infallsvinklar.
Hemlöshet och politik
Att politik alltid kommer att styra vilka grupper som ges resurser och även hur socialtjänstens arbete utformas anser jag att de flesta människor kan skriva under på. Enligt Löfstrand(2005) kan hemlöshetens politik beskrivas som en kamp som handlar om att göra vissa innebörder och problemdefinitioner gällande. En del av dem etableras så småningom som ”sanningar” vilka kommer att bli avgörande för hur problem hanteras.
Samhällsinstitutioner som myndigheter och hyresvärdar upprätthåller
samhällsnormer genom att exkludera de som ej passar in och att hävda att de tillhör någon annans ansvarsområde. I grund och botten kan man säga att hemlöshetsproblematiken nästintill helt har kommit att överlåtas till socialtjänsten(Swärd, 2008).
Löfstrand (2005) diskuterar även begreppet klientisering och hur man som klient blir ”placerad” i en särskild grupp med ett specifikt gemensamt problemområde. Att göras till klient är att kopplas till ett offentligt definierat problem där åtgärder förutsätter myndigheternas insyn i, kontroll av och påverkan på klientens privatliv (Löfstrand, 2005). Som hemlös tappar man i princip rätten till en egen offentlig sfär då myndigheterna för att kunna erbjuda hjälp anser sig vara berättigade till att granska och kontrollera klienternas personliga förehavanden. Genom denna kon-troll anser sig de professionella hjälparna enligt Löfstrand (2005) kunna precisera vem en klient är och vilken hjälp denna klient anses vara berättigad till. Att pla-cera in klienter i olika kategorier/grupper kan bidra till olika konsekvenser för de hjälpsökande som kan vara både möjliggörande och begränsande (Löfstrand 2005). Att kategorisera in sina klienter kan därmed kunna komma att ses som en nödvändig åtgärd för att i största mån kunna ta tillvara på de resurser man har och därmed kunna hjälpa så många som möjligt. Risken som kategoriseringen medför är att personen som individ kommer att glömmas bort och att bemötandet man får blir rutinartat och opersonligt. Arbetet inom socialtjänsten kommer ofta att handla om regelstyrning och byråkratisk ritualisering, vilket lägger hinder i vägen för socialsekreterarnas arbete och leder till att klienterna sällan eller aldrig får sina hjälpbehov tillgodosedda (Carlsson, 2005).
I socialsekreterarnas uppdrag ingår att förutom att bistå sina klienter även att utöva samhällelig makt och social kontroll över samhällsmedborgarna (Carlsson, 2005). Även Mattson (2010) för ett liknande resonemang och hävdar att socialt arbete är en normaliserande praktik som i grund och botten ställer villkor för och krav på hur människor ska leva och vara. Utifrån denna aspekt handlar socialt arbete om att kontrollera och begränsa olikheter (Mattson, 2010).
Möten och bemötande
Mötet mellan socialsekreterare och klient är en viktig del av det sociala arbetet. Under 1900-talets slut blev det populärt att tala om möten mellan medborgare som söker vård, bistånd eller annan hjälp, och professionella som representerar någon institution som socialtjänsten, under beteckningen bemötande (Hydén, 2001). Or-det bemötande förstås som att Or-det handlar om hur professionella bemöter klienter, snarare än det motsatta förhållandet. Ordet antyder också att den ena parten i ett möte förhåller sig aktivt till den andre vilket utmynnar i en asymmetrisk relation mellan dem (Hydén, 2001).
Som centrala inslag i en hjälpande process ses bland annat positivt bemötande och ett bra arbetsklimat (Carlsson, 2005). Även om socialarbetarens bemötande är en viktig aspekt så utgör den bara en del av processen och avgör inte ensamt om hjälp kan erbjudas
Du ska bemöta andra såsom du vill bli bemött säger regeln. Men hur hanterar man egentligen bemötande när man sitter i en maktposition och har det största hand-lingsutrymmet? Bemötandet kan vara det viktigaste som avgör utkomsten av ett möte. Möten på ett socialtjänstkontor sker dock aldrig förutsättningslöst utan på-verkas av faktorer i den omgivande kontexten (Carlsson, 2005). Det kanske främsta som skiljer sig från ett möte i vardagen är att socialsekreteraren och klien-ten möts i ett bestämt organisatoriskt sammanhang och deras möte påverkas inte bara av deras intentioner och förväntningar, utan styrs också av organisationens lagar och regelverk (Carlsson, 2005). Som socialsekreterare kan man inte bara arbeta för att tillgodose klientens önskningar utan man måste även se till vilket uppdrag man förväntas uppfylla från den organisation man tillhör och även utifrån samhället i stort (ibid).
Vidare poängterar Carlsson (2005) att det i de flesta av de forskningsrapporter han har studerat finns en samstämmighet i klienternas syn på vad som är bra
be-mötande. Ömsesidighet, lyhördhet, ärlighet och respekt är starka faktorer som framhålls (Carlsson, 2005). Hydén (2001) beskriver den så kallade bemötande-problematik som kan uppstå om de ovan beskrivna faktorerna ej finns i mötet. Han beskriver det som att den yrkesverksamma inom socialt arbete ”glömmer bort” sin vardagliga sociala kompetens och istället i första hand identifierar sig med sin profession, sin organisation eller sina arbetsuppgifter och att det därmed kan uppstå hinder för de professionella med att förklara sitt handlande för sina klienter (Hydén, 2001). När en ”hjälpare” inte förmår legitimera eller undviker att legitimera sitt handlande uppkommer därmed enligt Hydén (2001) ett bemötande-problem.
Carlsson (2005) diskuterar vidare hur mötet med socialtjänsten kan påverka ut-komsten av hjälpen och beskriver att klienter ofta kan känna motvilja och olust inför ett möte med socialtjänsten samtidigt som de är hjälpsökande och behöver kontakten med socialtjänsten för att komma till rätta med sina problem. Denna motvilja kan dels vara en konsekvens av tidigare möten men även vara en av-spegling av den personliga insikten att varje möte med socialtjänsten är en be-kräftelse av klientens sociala position som klient (Carlsson, 2005). Att bli en kli-ent betyder att komma i beröring med en speciell grupp människor: professionella hjälpare. Det betyder också att få en relation till den offentliga hjälpapparaten, som samtidigt är en maktapparat (Skau, 2003).
Man bör ej heller glömma att ett möte mellan en klient och en hjälpare inte bara är en händelse. Det kan och bör ses som en process som går igenom olika stadier och som drivs framåt av en rad öppna och dolda konflikter: konflikten mellan frihet och tvång, mellan makt och maktlöshet, mellan hjälp och skada, mellan jämlikhet och ojämlikhet, mellan system och individ (Skau, 2003). I det sociala arbetet kommer både klienter och de professionella att uppleva dessa konflikter och kan komma att utveckla mer eller mindre medvetna strategier för att hantera dem. Denna problematik kan ytterligare leda till att möten med socialtjänsten blir kon-fliktfyllda och framkallar känslor av skam och skuld(Skau, 2003).
Förmåga att se världen ur andras perspektiv är en förutsättning för att de pro-fessionella hjälparna ska kunna förstå sin egen yrkesroll och det samspel de har med andra. Skau (2003) poängterar att den förmågan är viktig även av ett annat skäl:
”Lyckas vi anta den andras perspektiv utan att underkasta oss det, har vi lagt
grunden till ömsesidig tillit” (sida: 17).
Man får ej heller glömma att de yrkesverksamma måste möta och bemöta sina klienter utifrån många villkor uppsatta i deras yrkeskår. Det finns exempelvis många begränsande förutsättningar som att de handlar inom ramarna för ett jur-idiskt system, där lagstiftningen reglerar arbetet, och ekonomiska och organ-isatoriska villkor och ramar som faktiskt avgör vad som är möjligt att göra och inte göra (Hydén, 2001).
Maktaspekten
Maktaspekten finns med i alla interaktioner mellan klient och hjälpare. Begreppet makt tenderar ofta att betraktas som någonting med en obehaglig klang vilket i sig kan leda till att människor värjer sig mot att dels bli föremål för andras använd-ning av makt och för att själva betrakta sig som personer med makt (Skau, 2003). Grunden till makt är olikhet mellan människor. Inom socialt arbete kan makt-aspekten tydliggöras när det kommer till ett klientarbete där en klients leverne och uppförande avviker från vad som uppfattas vara ”normalt” och passar in på de värderingar och normer som kan anses vara rådande. Genom detta kan social-arbetaren tendera att falla tillbaka på de uppsatta regler (skrivna som oskrivna) om vad som bör eller ska göras utan att klientens önskningar eller upplevelser tas till-vara (Skau, 2003).
Den generella obalansen i relationen mellan klient och hjälpare kan förstärkas av att klienten många gånger inte känner till sina juridiska rättigheter och inte heller blir upplysta om dem. I andra fall kanske klienten känner till vissa av sina rättig-heter men saknar den fysiska och psykiska ork som behövs för att kräva att de respekteras.
När man blir klient blir man samtidigt till viss del beroende av professionella hjälpare. Det är i grunden en situation som främjar medgörlighet och anpassning, inte kritik och strid för att få sin vilja igenom (Skau, 2003).
Genusaspekter
År 2002 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att följa upp, analysera och redovisa könsskillnader i socialtjänstens verksamheter. I rapporten tar man upp att socialtjänstens värderingar om kön påverkar bedömningen av flickor och pojkar,
kvinnor och män, synen på anhöriga samt utformningen av verksamheten. I rapporten har Socialstyrelsen tillämpat ett jämställdhetsperspektiv som ska innebära att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar (inte alltid samma insatser) att få sina behov tillgodosedda på ett kunskapsbaserat och
kostnadseffektivt sätt (Socialstyrelsen, 2004).
När regeringen delade ut uppdraget till Socialstyrelsen påpekade man att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som sociala konstruktioner, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar,
maktstrukturer och politisk ideologi. Man poängterade att könsmaktsordningen måste synliggöras och de strukturer som upprätthåller den måste angripas (ibid). Enligt riksdagens mål ska kvinnor och män ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet (Regeringens skrivelse, 2002). Dock poängterar man i rapporten att kvinnor och män inte alltid ska ha samma insatser. Enligt Socialstyrelsen kan män och kvinnor ha olika förutsättningar och behov av insatser beroende på förhållanden i samhället och föreställningar om kön som delas både av dem själva och av omgivningen (Socialstyrelsen, 2004).
Huruvida de olika föreställningarna kan påverka och utforma det bemötande en man respektive kvinna förväntas erhålla är ej något man tar upp men rent generellt bör man ej bortse från att i och med att insatserna skall kunna utformas olika bör även en olikartad behandling och ett olikartat bemötande också vara försvarbart. Baserat på detta lämnar man den informationen att för att lika villkor ska kunna uppnås måste män och kvinnor ibland behandlas olika av socialtjänsten.
Dilemmat som genast märks av gällande detta är för att man ska kunna tillgodose könsspecifika behov och därmed nå ökad rättvisa måste skillnader mellan män och kvinnor som grupper synliggöras, samtidigt som man därigenom riskerar att befästa skillnader och på så sätt förstärka könsstereotyper. En annan intressant aspekt är att man i rapporten lägger ett stort fokus på män respektive kvinnor och att individualitet och människors egen särställning ej belyses. Just problematiken kring att könsstereotyper kan förstärkas inom socialtjänstens arbete är även något Thörn (2004) har belyst. Det kanske främsta hon diskuterar är att den hemlösa kvinnan tenderar att betraktas som annorlunda gentemot den hemlösa mannen. Ofta förankras denna skillnad i tankar kring kvinnans sexualitet(ibid).
Enligt Thörn (2004) bedöms kvinnans problem ofta vara av allvarligare art än männens inom socialtjänstens arbete. Kvinnors problem ses ofta även som delvis annorlunda än männens. Den hemlösa kvinnan framställs som tidigare nämnt ofta som sexuellt utnyttjad, som ett offer för männen, relationsbunden samtidigt som hon har svårt att skapa relationer till andra kvinnor och att hon är svag och skamfylld. Samtidigt anser Thörn (2004) att den hemlösa kvinnan oftare beskrivs som att hon döljer sina problem och att hon manipulerar sin omgivning vilket innebär att när hon väl upptäcks har hon en mycket svårare problematik än männen. Enligt Thörn (2004) framställs hemlösa män även oftare som mer förtryckande gentemot kvinnor samt mer utagerande än ”vanliga” män. Även Rosengren (2003) diskuterar detta och kommer i likhet med Thörn (2004) fram till att det i beskrivningar gällande hemlösa kvinnor ofta betonas att kvinnorna
psykiskt och fysiskt är mer utsatta än männen. Att kvinnor anses drabbas hårdare anses av Rosengren (2003) bero på att hemmet är så sammanvävt med den kvinnliga identiteten och kvinnorollen. Medan männen har varit förankrade i en bredare offentlig sfär, har hemmet och ansvaret för barnen varit förknippade med kvinnans ansvar. Ända fram till på 70-talet fanns det en bild av hemlösa
människor som främst svårt alkoholiserade, ensamstående män (Rosengren, 2003). Kvinnor levde i sin hemlöshet mera dolt och förmodligen mest som inhysta hos andra människor. Rosengren (2003) tar upp att kvinnliga hemlösa har blivit mer uppmärksammade under senare år och att man fortfarande kan se att hemlösa män och kvinnor delas in i liknande stereotypa mallar.
Att hemlösa ofta som tidigare nämnt även har flera problem bortsett från den akuta hemlösheten leder mig till en tro om att det här även kan vara av intresse att se till de könsnormer som existerar inom missbruksvården. Enligt Socialstyrelsen försöker behandlingshem ofta imitera ”svenssonlivet” vilket ytterligare kan komma att förstärka den traditionella könsuppdelningen vid behandlingsarbetet utanför den direkta kontakten med socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2004). En liknande diskussion förs av Mattson (2010) som kritiskt granskar
genusperspektivet i missbrukarvården. Hon har haft som syfte att undersöka hur kön införlivas i det sociala arbetets normaliserande praktik genom att studera hur personalen på två olika institutioner som bedriver missbruksvård arbetar samt hur behandlingarna är utformade (Mattson, 2010). Den främsta slutsatsen som görs gällande är att personalen på de undersökta behandlingshemmen konstruerar en bild av manligt och kvinnligt genom att bygga sina resonemang på en
föreställning om att det råder likhet inom och olikhet mellan könen(ibid). En liknande undersökning har gjorts av Thörn (2004) som har studerat ett antal verksamheter för hemlösa kvinnor och män och där har kommit fram till att boenden för hemlösa män och kvinnor ofta har många likheter som till exempel när man skall vara tillbaka på kvällarna, vilka besökare man får ta emot osv. De skillnader Thörn (2004) kunde se mellan män och kvinnors verksamheter kom främst att gälla att kvinnors verksamheter oftare var mer inriktade och fokuserade på att vara så ”hemlika” som möjligt vilket även Mattsons (2003) resultat tydde på. Boenden för kvinnor var t.ex. ofta mindre och hade en högre personaltäthet. Thörn (2004) kunde också se att kvinnoverksamheter ofta fokuserade på det kroppsliga - man hade t.ex. mer information om preventivmedel och jobbade mer på att lyfta fram betydelsen av skönhet och en bättre kroppsuppfattning. Enligt Thörn (2004) finns det därmed en stor risk för att könsstereotypa
uppfattningar/bilder förstärks. Man försöker insocialisera kvinnliga hemlösa i en slags normativ feminitet. Mattson (2003) anser att bilden som görs av kvinnor i missbruksstudier överlag är problematiska då de trots syftet att synliggöra kvinnorna och deras vårdbehov ofta kommer att beskriva ensidiga tankar kring trauman, övergrepp och frånvaron av relationer till andra kvinnor. Utifrån Thörns (2004) tankar kan detta enligt min mening även appliceras på bemötande och hjälp riktad mot hemlösa överlag. Denna beskrivning tenderar att framställa kvinnorna som att de helt har förlorat förmågan att leva ett vanligt liv.
En annan intressant aspekt som kan belysa problematiken med könsgörande både inom socialtjänsten arbete och vid behandlingsarbete gör gällande att hemlösa kvinnor oftare än hemlösa män ses som offer i behov av skydd (Thörn, 2004). Därmed kan det vara lättare för en hemlös kvinna att bedömas som ”värdig” hjälp. Dock kräver detta att kvinnan accepterar myndigheternas bild av hennes problem som förtryckt (ibid.). Hos Thörn (2004) reagerar många av de kvinnor hon intervjuat starkt mot denna bild av dem, vilket ledde till att många helt valde att undvika verksamheter som var inriktade mot dem då de upplevde det som stigmatiserande att gå dit. Enligt min tolkning leder därmed bemötandet till att man undviker att söka hjälp.
TEORI
I detta kapitel kommer jag att presentera ett antal teorier som jag anser kan vara av intresse för min analys kring de frågeställningar jag har valt att granska. Teorierna kommer att användas i analys- och resultatdelen och nedan följer således en presentation av dem.
Goffmans framträdande
Enligt Ritzers (2009) tolkning av Goffman finns det i all social interaktion en främre region som motsvarar scenen i en teaterföreställning. I den främre regionen försiggår ett speciellt framträdande(ibid.). Aktörerna både på scenen och i det so-ciala livet är intresserade av att göra framträdanden, av att bära kostymer och att använda rekvisita. I båda fallen finns det dessutom en bakre region, en plats dit skådespelarna kan dra sig tillbaka för att förbereda sig inför sina framträdanden. Utanför scenen kan skådespelaren lägga bort sin roll och vara sig själv (Ritzer, 2009). När människan befinner sig i den bakre regionen spelas en annan roll som kanske mer kan liknas vid det verkliga jaget, ett ställe där individen ej behöver frammana en roll som skall passa in i skådespelet som pågår på scenen. I den bakre regionen försiggår istället en verksamhet som har viss anknytning till fram-trädandet men är oförenlig med det intryck som uppmanats genom framfram-trädandet (Goffman, 1988). När en individ spelar sin roll förutsätter han av sina obser-vatörer att de ska ta det intryck som spelas upp för dem på allvar (ibid).
Goffman (1988) beskriver att när individer kommer i kontakt med andra individer söker de i allmänhet skaffa sig upplysningar om honom, eller tillämpa de upplys-ningar om honom som de redan har. Upplysupplys-ningar om individen bidrar till att de-finiera situationen och gör det möjligt för de andra att veta i förväg vad de kan förvänta sig av honom (Goffman, 1988). Vi väljer att genom att söka igenom våra tidigare erfarenheter av personer med liknande utseende eller uppträdande skaffa oss ledtrådar till skapandet av en bild av hur personen i fråga ”är”. Detta skeende kan även komma att gynna individen vi möter genom att den kan välja att vara beräknande i sitt agerande och handlande för att uppnå något han eftersträvar eller försöker uppnå (ibid.). Goffman (1988) antog att individer som interagerar med varandra vill presentera en särskild version av jaget som kommer att accepteras av andra människor. Även när de presenterar detta jaget är aktörerna dock alltid medvetna om att medlemmarna av publiken kan störa deras framträdande. Av den anledningen är aktörerna medvetna om behovet av att kontrollera publiken och de delar som kan utgöra orosmoment. Aktörerna hoppas att den version av jaget som de presenterar för publiken kommer att vara så pass kraftfull att publiken def-inierar aktörerna på det sätt som dessa vill. Aktörerna hoppas också att detta kommer att få publiken att frivilligt bete sig på det sätt aktörerna vill. Goffman (1988) kallar detta centrala intresse för intrycksstyrning. Denna intrycksstyrning består av tekniker aktörerna använder för att upprätthålla vissa intryck när de stöt-er på problem och metodstöt-er som de kan använda för att hantstöt-era dessa problem (Ritzer, 2009). Eftersom människor generellt sett försöker presentera en ideal-iserad bild av sig själva är det oundvikligt att det finns saker de känner sig tvungna att dölja under sina framträdanden (ibid).
Goffmans Stigma
uppsats och analys. Dessa stigman diskuteras enligt Ritzer (2009) av Goffman som att de stammar från ett intresse för klyftan mellan hur en person bör vara (skenbar social identitet) och hur en person verkligen är (faktiskt social identitet). Alla som upplever en åtskillnad mellan dessa identiteter är stigmatiserade (Ritzer, 2009). Goffmans teori gällande stigman kan ses som en förlängning av den tidigare diskuterade teorin gällande den dramaturgiska interaktionen mellan människor. Fokus häri ligger på interaktionen mellan stigmatiserade och
”normala” människor. Goffman definierar stigma som ett nedvärderande attribut hos en individ. Det tenderar att reducera henne till att vara endast det som själva stigmat symboliserar. Goffman (2001) anger tre olika typer av stigma:
1. Kroppsliga stigman, exempelvis ett fysiskt handikapp 2. Karaktärsstigman, exempelvis ett missbruk.
3. Gruppstigman, bland annat religion, etnicitet, klass och kön.
I min uppsats kommer jag främst att fokusera på de så kallade karaktärsstigman, då jag främst ämnar belysa bemötande där jag menar att det är synen på de hemlösas karaktär som kan komma att avgöra vilket bemötande de får. Karaktärs-stigman tar fasta på brister i personligheten eller brister i den moraliska
karaktären. Faran med denna stigmatisering är att en identitet inte är given av naturen utan uppstår som reaktioner på den sociala miljön (Stier, 2003). Stigma-tiseringen leder till att man som individ förändrar sin självuppfattning och sin sociala situation (Repstad, 2004). Sålunda upplevs de stigmatiserade personernas identiteter båda av dem själva och av andra (Stier, 2003).
Att göra kön - socialkonstruktivism
Teorin om att göra kön kan anses stamma ur socialkonstruktivism. Social-konstruktivism kan enkelt beskrivet sägas handla om hur verklighetsbilderna vi har hela tiden skapas och omskapas i samspel mellan människor (Forsberg et al, 2002). Enligt teorin finns inte rätt eller fel när man ska förstå hur världen är sam-mansatt, det som däremot finns anses vara överenskommelser om vilka sanningar som ska gälla (ibid.).
En stark förespråkare av socialakonstruktivism är Judith Butler. Enligt Ritzer (2010) anser Butler att kan man förstå kön som något vi gör kontinuerligt och genom ständigt upprepade handlingar, ord och gester. Butler kallar detta köns-görande för performativt och diskuterar att kön skapas genom dessa performativa handlingar. Performativa handlingar är alla de olika sätt som vi gör kön på, t.ex. hur vi agerar, hur vi rör oss och talar och genom yttre attribut som kläder, skor och smycken (Ritzer, 2010). Vi gör också kön genom att definiera, identifiera, prata om och genom att tilltala oss själva och andra som kön (Mattson, 2003). I Butlers tänkande börjar inte människor livet med en inneboende identitet som man eller kvinna. Istället tillägnar vi oss vissa uppfattningar om män och kvinnor beroende på våra personliga biografier och vår plats i historien. Dessa meningar föreslår olika handlingssätt, och när vi ser oss omkring kan vi se andra människor som ägnar sig åt liknande sätt att bete sig. Genus skapas alltså när människor imi-terar andra människor som försöker handla i enighet med kulturellt angivna idéer om manlighet och kvinnlighet. Dessa idéer skapar beskrivningar på ett så verk-ningsfullt sätt att människor uppfattar iden om ett inre könat jag som någonting verkligt (Ritzer, 2010).
Vår uppfattning om oss själva som kön kommer alltså inte ”inifrån”, vilket är den traditionella psykodynamiska uppfattningen. Enligt Mattson (2003) menar Butler att vi som subjekt görs ”utifrån” och är ett resultat av diskursiva maktrelationer. Det som vi uppfattar som vår identitet, vår upplevelse av vilka vi är, görs genom den sanningsregim som diskursen utgör. Diskursivt införlivas vi i ett könsgö-rande, vi gör oss själva till kön och vi kommer i de flesta fall att uppfatta att vi är ett kön, dvs. som kvinna eller man. Vi konstrueras alltså i och genom dessa hand-lingar (Mattson, 2003).
Normalisering och makt
Normaliteten i ett samhälle kan enligt Svensson (2007) ses som att den är baserad på dess samlade sociala värden. De sociala värdena, som enkelt uttryckt kan def-inieras som det som allmänt anses vara värdefullt i samhället, internaliseras i vårt medvetande via en social process - en socialisation (Svensson, 2007). Om man ej kan anses passa in i denna sociala process kan man komma att stämplas som en avvikare.
Förstått som en normaliserande praktik är socialt arbete tvingande och disciplin-erande och ställer villkor för och krav på hur vi människor ska leva och vara. Uti-från denna aspekt handlar socialt arbete om att kontrollera och begränsa av-vikelser, en tolkning som Foucault driver; han menar enligt Mattson (2010) att sociala institutioner snarare än att hjälpa och ta hand om människor har haft som syfte att skydda samhället från dem som de tar hand om (Mattson, 2010). Genom att det avvikande pekas ut, definieras och avskiljs, definieras det normala och gränserna för det stakas ut. Det normala avser här inte någon form av genomsnitt-lighet, något som är vanligt eller allmänt utan handlar om reglerande normer för hur vi ska eller bör vara och för hur vi ska eller bör leva. Rosengren (2003) pekar på att Foucault ser samhällets disciplinerande dimensioner som entydiga och tvingande. Han menar att makten och disciplineringen genom århundraden för-ändrats och tagit nya former och uttryck. Enligt Rosengren (2003) menar Foucault att makt aldrig är ett statiskt tillstånd utan tillkämpas, försvaras och förändras i sitt utövande. Det finns också förbindelser mellan kunskap, vetande och makt.
Foucault satte i fokus erfarenheterna hos dem som praktiskt och konkret utsattes för maktens handlingar (Rosengren, 2003). Foucault hävdar att makt utövas i re-lationer mellan människor och kan ha en både produktiv och begränsande funk-tion. Makt är såtillvida inte något som enskilda individer alltid bär med sig utan makt finns och praktiseras i relationer. Därmed kan man uppleva att man har makt i förhållande till en person men brist på makt i relationen till en annan. Det är dock inte ovanligt att vissa individer och grupper har möjlighet att utöva makt gentemot andra i flera av de relationer som de är delaktiga i (Foucault, 2008). Detta kan härledas till att det enligt Foucault (2002) finns ett starkt samband mel-lan diskurser och makt, då vissa grupper i samhället genom diskurser tillskrivs mer makt. Denna maktordning reproduceras genom språket och på detta sätt kan den rådande organiseringen av samhället legitimeras. Vissa grupper och subjekt ges, på basis av sin tillskrivna position, mer rätt att tala än andra. Det som sägs av dessa individer och grupper anses också vara av högre legitimitet än det som sägs av subjekt, som i den specifika kontexten, bedöms besitta en lägre position. Ex-empelvis betraktas oftast en läkares yttrande om en patients fysiska tillstånd som mer giltig än patientens egen bedömning (Foucault, 2002). Detta kan enligt mig
även appliceras på maktrelationen mellan en socialarbetare och en hjälpsökande klient.
Patienten i samhället - Den värdiga och den ovärdiga klienten
Som prioritetsgrund för vem som skall hjälpas först inom hälso- och sjukvården är det främst vägledande att den som har störst behov skall erhålla hjälpen först (Repstad, 2004). Dock fungerar inte alltid denna hjälpbehovsprioritering friktionsfritt. Allt som oftast kan moraliska bedömningar enligt Repstad (2004) komma att spela in, det vill säga de klienter som anses ovärdiga får vänta längre på att få den hjälp de kan vara i behov av. Ibland kan detta handla om att personer med problem som betraktas som självorsakade får mindre hjälp än dem som anses ha drabbats utan eget ansvar (Repstad, 2004).
I de allra flesta offentliga organisationer finns det beslutsfattare på högre nivå som bedömer var ekonomiska resurser skall placeras, vilket är tydligt inom social-tjänsten. Inom offentliga verksamheter finns också ofta två hänsynstaganden angående vårdinrättningar; för det första skall man kunna erbjuda en bra vård anpassad till klienterna och för det andra skall man kunna göra det utan att någon skall hamna mellan stolarna och ”glömmas bort” (Repstad, 2004).
Enligt Repstad (2004) finns ofta en önskan från anställda inom vården om en förutsägbarhet, man vill vara säker på att man har rätt kunskap och förutsättningar för att kunna hjälpa sina patienter. Denna önskan kan i sin tur leda till att man prioriterar patienter som man anser sig ha förmågan att kunna hjälpa, genom erfarenhet av tidigare fall och genom effektiva väl beprövade behandlingsmetoder. Genom att prioritera ”säkra fall” kan de patienter som kanske har det största behovet av hjälp glömmas bort eller helt enkelt sållas bort ur vårdprocessen (Repstad, 2004).
METOD
Nedan kommer en närmare presentation göras gällande hur uppsatsen har kommit att produceras. Jag kommer att redogöra för vilka metoder som har gjorts gällande och vad jag har kommit att behöva reflektera över under författandets gång. Förberedelser
Innan jag påbörjade författandet av min uppsats studerade jag böcker, rapporter och källor som berörde hemlöshetsproblematiken i helhet. Detta för att få en klar bild av hur problematiken såg ut och även för att inhämta kunskap som kunde vara mig behjälplig längre fram i arbetet med uppsatsen. Jag förhörde mig även hos bl.a. Socialstyrelsen och hos föreläsare på Malmö högskola om de ansåg att mitt arbete hade någon relevans samt om de hade några infallsvinklar på de äm-nen jag ämnade beröra. Detta för att jag ej skulle fastna enbart i mina egna tanke-sätt om vad jag ville få fram utan även ges möjlighet att ta del av andras tankar och reflektioner om vad som skulle kunna bidra till att göra min uppsats som mest givande både för mig själv samt för framtida läsare. Först efter att jag skapat mig en klar bild av vad jag ville undersöka och hur detta togs emot av andra påbörjade jag författandet.
Kvalitativ metod
Jag har i min uppsats valt att använda mig av en kvalitativ ansats och metod. Mål-sättningen med denna metod är att identifiera ännu icke kända företeelser, egen-skaper och innebörder. Kvantitativa metoder vill däremot undersöka redan defini-erade företeelser och dess förekomst i en population, händelse eller situation (Starrin & Svensson, 1994). Eftersom jag ville undersöka en företeelse, upp-levelser av möten och bemötande, så valde jag att använda mig av en kvalitativ metod. Jag anser att en kvalitativ metod är att föredra framför en kvantitativ i mitt fall då en viktig aspekt av min undersökning bygger på personers upplevelser av möten och bemötande. För att kunna få fram personers upplevelser anser jag att det levande mötet är den bästa insamlingsmetoden och jag känner ej att jag genom att genomföra en kvantitativ undersökning skulle ges samma möjlighet.
Den kvalitativa metoden bygger på två grundläggande förutsättningar. Dels ett ontologiskt antagande, vad som kan existera utanför människan, och dels ett kunskapsteoretiskt antagande, hur människan uppfattar det som existerar (Starrin & Svensson, 1994). En annan aspekt som skiljer den kvalitativa metoden från den kvantitativa är produktionen av data. Den vanligaste metoden för datainsamling i kvalitativa undersökningar är intervjuer. Detta använder även jag mig av för att besvara mina frågeställningar.
Intervjuform
Jag har till min uppsats valt att genomföra så kallade semi-strukturerade inter-vjuer. Jag har innan intervjuerna sammanställt en intervjuguide med vissa över-gripande frågor att utgå ifrån (se bilaga 1). Under dessa intervjuer fungerar inter-vjuguiden som en checklista över viktiga ämnen som man önskar beröra (Robson, 2002). Genom att göra sådana intervjuer ges jag möjlighet att ställa ytterligare frågor utifrån det jag uppfattat som viktiga svar från respondenterna och frågorna är alltså ej låsta. Detta gör att jag har en viss koll på vad jag ämnar få reda på men det ger ändå en chans till att väva ut samt ställa följdfrågor som kan komma upp under intervjun. Om man vill göra intervjuer där informanternas svar kan och ska jämföras med varandra är det viktigt att man får likartade svar på likartade frågor från de grupper man ämnar jämföra, vilket blir möjligt med semi-strukturerade intervjuer (Robson, 2002). Fördelen med semistrukturerade intervjuer är även att de passar bra då man skall intervjua personer där ett formellt språk ej är att före-dra (ibid.). Genom att samla in information genom intervjuer ges jag en större möjlighet till att observera exempelvis informanternas skiftningar i röstläge, fysiskt uppförande (exempelvis minspel, rörelser osv.) vid ställandet av vissa frå-gor.
Vid en kvantitativ undersökning har jag endast skriftliga svar att ta del av och de tidigare nämnda observationerna av informanterna utgår. Av egen erfarenhet från min arbetsplats har jag även förstått att många av de informanter jag söker även har problem med att uttrycka sig skriftligt samt att de flesta uppskattar det levande mötet där de ges möjlighet att ventilera sina tankar mer öppet än vad som vore möjligt om jag endast delade ut blanketter för dem att fylla i. Då jag ville under-söka ett möte ansåg jag även personligen att det är viktigt att jag själv får genom-föra mina intervjuer i möten då jag därmed kan ges möjlighet att själv se hur de olika informantgrupperna uttrycker sig i möten överlag. Jag finner ett stort in-tresse av att muntligen få höra exempelvis vilka ord och uttryck de olika infor-mantgrupperna använder sig av och därmed kunna försöka uttolka om de har en så vitt skiljande muntlig repertoar att missförstånd dem emellan är möjlig. Här är
även givetvis genusaspekten av mycket stort intresse att undersöka, min ansats är att de ord och uttryck som används kan skilja sig åt utifrån om det är en kvinna eller man man möter. I genomförandet av intervjuer får man dock ej glömma att de blir något annat än vanliga fria samtal. Intervjuerna är i princip asymmetriska eftersom bara den ena parten söker information om eller av den andra och följer en plan. Därigenom påverkar jag som intervjuare också informanten. Det finns en risk och en möjlighet att man som intervjuare inte bara stimulerar berättandet utan också hämmar eller begränsar det och kanske omedvetet tystar andra möjliga be-rättelser (Swärd, 2008). Detta problem anser jag mig ha kunnat avhjälpa till viss del genom att jag har en tidigare relation med flertalet av mina informanter genom min arbetsplats. Förhoppningen var att den kunskap jag fick med mig därifrån även kunde hjälpa mig i övriga intervjuer.
Urval
I uppsökandet av intervjupersoner/informanter har jag valt att använda mig av ett icke-sannolikhetsurval, dvs. att jag har ej slumpmässigt valt ut respondenter utan har själv tagit kontakt med personer som jag ansett har kunnat vara mig behjälp-liga i min studie. Till följd av detta har även vissa respondenter även tillkommit genom ett så kallat snöbollsurval eller kedjeurval. Ett snöbollsurval är ett icke-sannolikhetsurval där forskaren får en initial kontakt med ett mindre antal individ-er som är relevanta för undindivid-ersökningens frågeställning och däreftindivid-er med dindivid-eras hjälp får kontakt med andra individer (Bryman, 2001).
För att komma i kontakt med informanter på lågtröskelboenden har jag först och främst sökt tillstånd hos ansvarig chef, efter detta har jag placerat ut informations-blad där jag har tagit upp vad jag ämnar undersöka samt en förfrågan till dem det berör om de har intresse av att delta. Jag har även muntligen frågat berörda per-soner om de har intresse av att ställa upp samt fått hjälp av personal på låg-tröskelboendena med tips och idéer om vilka personer som varit lämpliga att till-fråga.
För att komma i kontakt med socialtjänsten har jag först och främst tagit kontakt via e-post där jag tydligt har beskrivit mitt mål och mitt syfte med uppsatsen. Jag har sänt ut denna e-post till alla stadsdelar i Malmö stad. Efter detta utskick har jag direkt kommit i kontakt med några av mina informanter. Eftersom arbets-bördan på socialtjänsten ofta är hög har det varit relativt svårt att komma i snabb kontakt med socialsekreterare som har haft tid och möjlighet att ställa upp vilket har lett till att jag även har fått tips och hjälp av min handledare till uppsatsen med att finna en av mina informanter. Genom att jag har kunnat söka denna informant direkt genom dennes e-post och där kunnat visa vem jag har som handledare tror jag ledde till att informanten insåg att min handledare hade tilltro till min uppsats vilket ytterligare kan ha lett till att informanten har varit villig att ställa upp. Datainsamlingsmetoder
Vid genomförandet av mina intervjuer har jag valt att använda en diktafon för att spela in vad som sägs. Därmed har jag vid genomgång av insamlat material kom-mit att transkribera intervjuerna. Jag har valt att först lyssna igenom allt material en gång för att få en klar överblick över vad som uttrycks. Därefter har jag tran-skriberat det material som jag ansett har kunnat vara användbart för min analys. Jag har därmed valt att ej ta med exempelvis harklingar, hostningar och sidospår där vi under samtalets gång har kommit in på områden som ej har haft någon rele-vans för mitt arbete. Jag har bearbetat varje intervju var för sig och i tidsmässig
närhet till intervjuerna. Efter detta har jag noggrant studerat min insamlade in-formation åtskilliga gånger för att få en klar överblick av mitt material. Därefter har jag utifrån mina frågeställningar samt uppsatsens syfte valt att kategorisera in informationen i relevanta kategorier och därmed ytterligare ökat min överblick och underlättat mitt förestående arbete med analysen. Jag har i analysen valt att använda direkta citat och ej ändrat ord eller meningsföljder. Även om detta i sin tur kan leda till att ett språk som sticker ut lite används ansåg jag att detta var det mest korrekta tillvägagångssättet då jag ej önskar att förvanska eller förändra mina informanters svar.
Forskarrollen och förförståelse
Jag anser att min erfarenhet av att jobba med personer med en
hemlöshets-problematik har kunnat underlätta för mig främst i möten med de personerna med en hemlöshetsproblematik samt även med socialtjänsten. Även om jag är en ung tjej med en i de flesta fall annan bakgrund än personerna med
hemlöshets-problematik känner jag att det ej har behövt betyda något negativt för min möjlig-het att genomföra min studie och mina intervjuer, att vara öppen och faktiskt visa intresse för vad som uttrycks är nog. Svensson & Starrin (1996) uttrycker det som att det handlar om hur vi ställer in blicken, var vi tittar, hur vi gör det och utifrån vilken position. Samtidigt påverkas vårt seende av vår världsbild och vetenskaps-uppfattning, och av våra livserfarenheter (Swärd, 2008). Jag har viss insyn i hur många med en hemlöshetsproblematik lever och då jag har intervjuat personer på min arbetsplats har vi redan ett etablerat förhållande som bygger på ömsesidig respekt och kunskap om varandra. Min tro var att detta kunde medföra att infor-manterna vågade öppna sig för mig och kunde känna tilltro till mig. Min erfaren-het med det arbete jag har tror jag även har kommit att underlätta mötet med soci-altjänsten då de ej behöver känna att de behöver förklara hur arbetet går till med dessa klienter samt att jag har en viss kunskap om vilket arbete de bedriver. Då jag själv brottas med svårigheterna och frustrationen med att ej kunna hjälpa till hela vägen för personerna med en hemlöshetsproblematik anser jag att jag har kommit att ha en förståelse för de dilemman och svårigheter personal på social-tjänsten kan komma att möta under sina klientsamtal.
Den svårighet jag främst kom att överväga och den oro jag kände innan jag på-började mina intervjuer var om jag skulle klara av att hålla mig objektiv. Detta baserat på att då jag dagligen får höra historier och träffa människor som känner sig orättvist behandlade av socialtjänsten i mitt jobb fanns det en risk att jag skulle gå in i arbetet med en fördom mot socialtjänstens arbete. Dock anser jag att jag efter att ha genomfört intervjuer samt studerat litteratur och forskningsrapporter till uppsatsen ernått en större förståelse och en större kunskap om och kring soc-ialtjänstens jobb och de svårigheter och hinder arbetet med hemlösa klienter kan leda till och kantas av. Genom den ökade kunskapen anser jag mig därmed ha kunnat överbrygga den oro gällande brist på objektivitet jag kände i början. Validitet och reliabilitet
Validitet samt reliabilitet är oftast förknippade med kvantitativa undersökningar men då begreppen används vid kvalitativa undersökningar läggs mindre vikt vid frågor som rör mätning (Bryman, 2001). I kvalitativa undersökningar är det därmed mer komplicerat att fullt ut avgöra tillförlitligheten vilket leder till att det mer kommer att handla om att man tydligt skall kunna beskriva att man har samlat in och bearbetat data på ett hederligt och systematiskt sätt. Svensson & Starrin (1996) menar att validering i kvalitativ forskning, metod och analys innefattar
kontroll av trovärdigheten, en försäkran om att det finns empiriska belägg och att man har gjort en rimlig tolkning. Jag anser mig kunna styrka validiteten och trovärdigheten i uppsatsen i och med att jag i stycket gällande forskarrollen tydligt bearbetar och reflekterar över min egen förförståelse och mina egna erfarenheter i arbetet med hemlösa. Jag anser även att jag tydligt har specificerat hur mitt urvalsarbete har gått till.
Eftersom jag har valt att göra en kvalitativ studie existerar en viss svårighet med att finna validitet genom att undersöka generaliserbarheten. Jag har endast kunnat presentera uppgifter som jag har ansett mig kunna urskilja i mitt insamlade material.
Extern reliabilitet står i princip för den utsträckning i vilken en undersökning kan upprepas (Bryman, 2001). Han poängterar att det rörande reliabilitet i en
kvalitativ uppsats är omöjligt att frysa en social miljö och återupprepa resultat som samlats in. Om jag därmed skulle upprepa min studie med andra personer och i andra miljöer är det en möjlighet att jag ej skulle få fram samma resultat som de jag i nuläget har uppnått. Hade jag därmed haft andra personer i min uppsats är det möjligt att jag fått fram andra resultat främst baserat på att människor helt enkelt fungerar och reagerar olika i olika miljöer. Jag är även medveten att andra resultat hade kunnat påvisas om en annan forskare hade replikerat min studie. Enligt Bryman (2001) skulle en forskare behöva gå in i samma sociala roll som mig för att kunna jämföra sina resultat med de jag presenterat. Då mitt
forskningsområde är relativt snävt ser jag en svårighet men ej heller någon större anledning till att kunna tillämpa mina resultat på ett annat forskningsområde än just det avsedda.
Gällande intern reliabilitet som Bryman (2001) beskriver som att det ska finnas en god överensstämmelse mellan forskares observationer och de teoretiska idéer som denna utvecklar. Jag anser att reliabiliteten i min uppsats är god. Jag är medveten om att jag har haft en viss förförståelse utifrån mitt yrke vilket till viss del har kunnat påverka vad jag har förväntat mig att kunna utläsa i mina resultat, dock anser jag att jag har kunnat arbeta objektivt och har reflekterat över min egen förförståelse fortgående under arbetets gång. Under intervjuerna har jag haft en intervjumall vilket jag tror har hjälpt mig att hålla mig objektiv och låtit mig undvika att styra intervjuerna i en riktning som skulle kunna befästa mitt antagande och min förförståelse.
Etiska överväganden
Innan jag hade påbörjat min uppsats har jag ansökt om tillstånd hos
etik-prövningsnämnden vid Malmö högskola. För att kunna göra denna ansökan har jag för dem presenterat en kortare beskrivning av vad min uppsats skall komma att handla om samt även noggrant beskrivit vilka etiska överväganden jag själv har kommit att strukturera upp och haft funderingar kring (se bilaga 2). Efter att etikprövningsnämnden behandlat min ansökan fick jag av dem godkänt att ge-nomföra min studie (se bilaga 3). Allt detta är jag noggrann med att ha med mig i mitt författande av uppsatsen, dels för att det är av största vikt för att skydda mina informanters integritet samt även för att ej kringgå de regler som satts upp av etikprövningsnämnden samt för att ej bryta mot de handlingar som jag innan på-börjandet av uppsatsen sänt in och fått godkända.
Jag har varit medveten om att det kan finnas vissa svårigheter med att genomföra min uppsats då jag har kommit att intervjua personer med en svår problembild. Genom att genomföra intervjuer med hemlösa finns en risk att man gör dem än mer utsatta och stigmatiserade genom att skriva om dem och göra deras liv offent-ligt (Swärd, 2008). Jag har varit medveten om att jag måste vara noggrann med att poängtera vad min uppsats går ut på samt att vara tydlig med att de personer som väljer att ställa upp kommer att kunna vara helt anonyma om de så önskar. Jag är efter att ha arbetat med personer med en hemlöshetsproblematik fullt medveten om att en stor rädsla finns för att det som sägs kan användas mot dem vilket jag klart och tydligt har poängterat att så ej är fallet. Under samtal med personerna med en hemlöshetsproblematik som genomförts på min arbetsplats har informat-ion som enbart berör mitt arbete och andra personer på härbärget framkommit. Denna information har jag valt att utelämna under transkribering på grund av etiska skäl. Informanterna har bl.a. haft konflikter med andra gäster och utlämnat sådan information som ej är avsedd för någon utomstående och även om de ej muntligen har bett om att få hemlighålla denna information har jag således valt att ”sålla” ut den information som kan skada andra som ej har givit sitt samtycke till att delta i uppsatsen.
Jag är även medveten om att många personer med en hemlöshetsproblematik även kan lida av en missbruksproblematik eller psykisk ohälsa och jag har noggrant fått överväga om en intervju med dem är av positiv art och ej kan komma att påverka dem negativt. I vissa fall har jag valt att rådfråga personal på lågtröskelboenden om deras åsikt av en intervjus lämplighet. Forsman diskuterar denna problematik genom att beskriva att man i första hand skall välja informanter som är friska. Man måste noggrant överväga om forskningen är av nytta om man väljer infor-manter som ej är vid full vigör (Forsman, 1997).
Då jag har genomfört min undersökning till viss del på min arbetsplats har det även varit av stor vikt att jag sökt tillstånd hos min chef och även gällande detta har varit noggrann med att poängtera för informanterna att intervjuerna genomförs av mig i rollen som student och uppsatsskrivande och ej av mig som personal på boendet. Forsman (1997) beskriver att en av huvudreglerna när man ansöker om anslag är att man ej får lura anslagsgivaren på något sätt. Detta anser jag även gäller mitt ansökande om tillstånd hos min chef. Om de tillfrågade valt att delta i undersökningen har ej några fördelar (eller nackdelar) erbjudits dem utifrån min yrkesroll. Jag har även noggrant övervägt att om mitt yrke skulle framkomma under intervjuerna med socialtjänsten är det även av största vikt att kommentera att det som framkommer ej kommer att användas mot dem samt att ingen inform-ation om vad som sägs kommer lämnas vidare till de klienter som det finns möj-lighet att vi båda kommer i kontakt med. Även om man som Meeuwisse & Swärd (2003) tar upp att en forskare skall vara både spion och förrädare, tror jag att man kan genomföra sina intervjuer på ett etiskt försvarbart vis, man kanske istället kan använda sig av att en forskare skall vara både deltagare och informant. Som delta-gare i mötet kan man skapa den tillit och det förtroende jag tror vi alla strävar ef-ter att uppnå i inef-tervjusituationer. Som informant kan man se det som att man strävar efter att komma fram till resultat som kan vara av nytta för de personer man har intervjuat och byggt upp sin studie kring.
Jag har även förhållit mig till de forskningsetiska principer som antagits av Hu-manistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet år 1990. För att skydda individer
inom forskning finns fyra allmänna huvudkrav, dessa är informationskravet, sam-tyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet.
Informationskravet innebär att forskaren skall informera de av forskningen berörda om den aktuella forskningsuppgiftens syfte. Informationskravet anser jag att jag som forskare har kommit att uppfylla genom att informera uppgiftslämnare om deras uppgift i projektet. Jag har upplyst de personer jag kommit att intervjua om att deras medverkan är helt frivillig och att de har rätt att när som helst avbryta sin medverkan.
Samtyckeskravet innebär att deltagare i en undersökning har rätt att själva bestämma över sin medverkan. Detta anser jag mig ha uppfyllt genom att jag inhämtat informanternas samtycke. Jag har informerat deltagare om deras rätt att själva bestämma över sin medverkan, jag har även noggrant poängterat att de har möjlighet att avbryta sin delaktighet utan att detta medför konsekvenser för dem. Konfidentialitetskravet innebär att uppgifter om alla i en undersökning ingående personer skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna skall förvaras på ett sådant sätt att obehöriga ej kan ta del av dem. Detta har jag kommit att uppfylla genom att ej ge personer utan intresse och behov av insyn i min uppsats möjlighet att ta del av mina intervjuer, och på så vis anser jag att jag har skyddat de personer som deltagit i studien. Jag har även varit noggrann med att spara insamlad information på sådant sätt att endast jag har haft möjlighet att komma åt dessa uppgifter.
Nyttjandekravet innebär att uppgifter insamlade om enskilda personer endast får användas för forskningsändamål. Detta krav anser jag mig ha kunnat uppnå genom att de uppgifter jag kommit att samla in endast kommit att användas för min uppsats syfte. Jag har ej använt eller lånat ut några personuppgifter för kommersiellt bruk eller andra icke-vetenskapliga syften. Ej heller har jag använt personuppgifter för beslut eller åtgärder som direkt kan påverka den enskilda deltagaren.
RESULTAT OCH ANALYS
I denna del av uppsatsen kommer jag att presentera svar på de frågeställningar jag valt att ta upp gällande hemlösas upplevelser av bemötande, kontakt med social-tjänsten samt genuspåverkan. Jag kommer att binda samman teorier, tidigare forskning och information som erhållits genom intervjuer och härleda och analys-era dem utifrån de frågeställningar jag satt upp vid uppsatsskrivandet startpunkt. Jag har i min uppsats valt att kombinera analys och resultat i en sammanhängande text då jag personligen anser att detta underlättar för läsaren samt skapar en enhet-ligare bild av problematiken än om jag valt att dela upp resultat samt analys i olika stycken.
Presentation av informanter
Nedan följer en kortare presentation av de informanter som har deltagit och möj-liggjort min uppsats samt besvarandet av de frågeställningar jag haft som syfte att besvara.
Från socialtjänsten har jag intervjuat tre socialsekreterare som arbetar i direkt kon-takt med hemlösa män samt kvinnor. I resultatet/analysen kommer jag att presen-tera dem som Soc1, Soc2 samt Soc3. Detta har jag valt då jag har utlovat
anonymitet till de deltagande i studien. Även om detta tillvägagångssätt medför en risk att avhumanisera deltagarna såg jag det som mest fördelaktigt för att upprätt-hålla de etiska ståndpunkter jag har haft som syfte att uppfylla.
Soc1 är en kvinna som har jobbat inom socialtjänsten med hemlöshetsproblematik sedan 2005. Hennes främsta arbetsuppgifter består i att handlägga ansökningar gällande missbruk, boende samt även Lvm (Lagen om vård av missbruk).
Soc2 är en man som jobbar med akutboende. Han jobbar med många olika männi-skor med olika problem men beskriver själv att det som binder dem samman är själva bostadsbristen.
Soc3 är en kvinna som jobbar inom socialtjänstens boendesektion. Tillsammans med fem andra kollegor hör hon till mottagningsgruppen där man främst arbetar med den akuta hemlösheten.
Vidare har jag intervjuat fyra män vid ett lågtröskelboende beläget i Malmö. Dessa kommer jag i analysen/resultatet benämna Man1, Man2, Man3 och Man4. Man1 är i 35års åldern och har stått utan bostad i uppskattningsvis två år. Han kommer från en trasslig bakgrund och har tidigare haft ett tungt amfetamin-missbruk. Han har varit i kontakt med socialen under sin tid som bostadslös och har under de åren flyttat runt på flertalet korttidsboenden, akutboenden samt här-bärgen.
Man2 är i 25års åldern och har stått utan bostad i ca ett år. Han har en psykisk diagnos men har förutom det ej haft några som han själv beskriver det ”större
problem”. Anledningen till hans hemlöshet anser han vara att han tidigare varit
med socialen sen han blev utan bostad och även vid tidigare tillfällen när han varit utan jobb och ekonomisk inkomst.
Man3 är i 60års åldern och har stått utan bostad i snart tre år. Han är högutbildad och blev utan bostad när han på grund av nedskärningar blev utan jobb och där-med ej kunde betala hyra. Han har varit i kontakt där-med socialen sedan han blev bostadslös och har under de åren blivit placerad på flertalet olika akut- samt kort-tidsboenden.
Man4 är strax under 20 år. Han har stått utan egen bostad i snart fem år. Han kommer från en familj där det förekom mycket bråk vilket ledde till att han med egna ord ”gick ut hemifrån”. Han har haft kontakt med socialen i några år. Under tiden han varit i kontakt med socialen har han bott i fosterhem, varit placerad un-der Lvu (lagen om vård av unga) samt flyttat runt på ett antal akut samt kort-tidsboenden.
Jag har även intervjuat två kvinnor vid ett lågtröskelboende i Malmö. Dessa in-formanter kommer här benämnas som Kvinna1 samt Kvinna2.
Kvinna1 är i 60års åldern. Hon har stått utan bostad i ca två års tid. Hon har inte haft kontakt med socialtjänsten för egen del i mer än ca åtta månader. Dock har hon för sin sons del som är heroinist sen tidig ålder haft mycket kontakt med soci-altjänsten. Under den första delen av sin period som hemlös har hon löst sitt bo-ende genom att bo med släktingar.
Kvinna2 är strax under 20år. Hon har stått utan egen bostad sedan sommaren 2011 då hon återvände till Sverige efter ett antal år utomlands. Hon har tidigare ej bott i Malmö men har nu valt att bosätta sig här för att ”bo långt ifrån sin familj och
Mötet och bemötandet
Den kanske främsta punkten jag ämnat beröra i uppsatsen handlar om hur perso-ner med en hemlöshetsproblematik samt hur personal vid socialtjänsten upplever att ett möte går till samt hur de anser att de blir bemötta av den andra parten. Alla människor har väl någon gång hamnat i en situation där man upplever det som svårt att nå fram till samt förstå den andra partens agerande fullt ut. Kanske har man även i denna situation känt att man ej blir bemött på det vis man önskar och även att man har svårt att bemöta den andra parten på eftersträvansvärt vis. I var-dagliga situationer brukar man kunna skaka av sig känslan av att ha blivit dåligt bemött men i de situationer jag ämnat beröra existerar en makt- och beroende-ställning som blir svårbemästrad. Man kan konstatera att personer som kommer till socialtjänsten står i en stark beroendeställning till sin kontakt/socialsekreterare och även oftast är i direkt behov av hjälp. Jag ämnar här redogöra för hur mina hemlösa informanter upplever och hanterar det bemötande de får, och även hur personal vid socialtjänsten handskas med sin maktställning.
Man1 beskriver sin upplevelse av problematiken kring bemötande på ett tydligt sätt. Han anser själv att han har varit ren från sitt amfetaminmissbruk ett längre tag vilket han även poängterar att han kan styrka genom att uppvisa tre stycken negativa urinprov. Trots detta berättar han att hans socialsekreterare fortfarande vill ha in honom på beroendekliniken och på avgiftning och att han därmed ej känner att han når fram till sin socialsekreterare med sina åsikter och får önskat bemötande. Han beskriver det själv med orden:
”det enda de ser är mitt missbruk, det jag har i ryggsäcken liksom. De är väl
rädda att man ska trilla dit igen, men jag har sett så många vänner som har gått bort i piller så jag… alltså det har varit för mycket”.
Här anser jag att en diskussion kring teorin om den värdiga klienten kan och även bör föras. Man1:s högsta önskan är att få en egen lägenhet eller att få bosätta sig på ett drogfritt boende, dock sätter hans socialsekreterare enligt honom käppar i hjulet för att detta skall bli genomförbart. I teorin om den värdiga klienten kan moraliska bedömningar spela in, det vill säga att de klienter som ses som ovärdiga får vänta längre på att få den hjälp de kan vara i behov av (Repstad, 2004). I detta fall anser Man1 att den främsta hjälp han behöver är att få flytta ifrån det lågtrös-kelboende han i nuläget bor på, detta i grund och botten för att kunna hålla sig fortsatt ren från droger. Han beskriver att det florerar mycket droger på låg-tröskelboendet och att det existerar ett så starkt grupptryck så att det är problem-atiskt att hålla sig fortsatt ren. För sin egen skull och för sin fortsatta drogfrihet menar han därmed att det är av största vikt att han kan komma ifrån boendet. Soc3 beskriver att de flesta män hon träffar är just ensamma och aktiva i ett miss-bruk och även om Soc3 ej är Man1:s socialsekreterare kan såtillvida detta vara en bild av män med tidigare missbruk som söker stöd och hjälp med boende som många yrkesverksamma socialsekreterare delar. Att en klient har haft problem tidigare kan så till vida vara något som även senare ligger dem i fatet när det gäl-ler bemötande och hjälp.
Vidare anser jag att en diskussion här bör föras kring den makt man som social-arbetare de facto besitter gentemot sin klient. Som tidigare nämnt kan makt-aspekten tydliggöras när en klients leverne och uppförande avviker från vad som uppfattas som ”normalt”. Skau (2003) beskriver det som att om en klients leverne
