Argumentationsstrategier
- En komparativ studie av logik, dialektik, retorik
och eristik
C-uppsats Retorik Handledare Anders Eriksson Skriven av Rikard Gard
1 Inledning... 2
1.1 Syfte... 2
2 Teoretiska utgångspunkter... 3
2.1 Tidigare forskning... 9
3 Metod och material... 10
4 Analys... 12 4.1 Logik... 12 4.1.1 Argumentationsstrategi... 12 4.1.2 Argumentationstaktik... 14 4.1.3 Argumentationsteknik... 15 4.1.4 Legitimeringsfas... 16 4.2 Dialektik... 17 4.2.1 Argumentationsstrategi... 17 4.2.2 Argumentationstaktik... 18 4.2.3 Argumentationsteknik... 20 4.2.4 Legitimeringsfas... 21 4.3 Retorik... 22 4.3.1 Argumentationsstrategi... 22 4.3.2 Argumentationstaktik... 24 4.3.3 Argumentationsteknik... 26 4.3.4 Legitimeringsfas... 29 4.4 Eristik... 30 4.4.1 Argumentationsstrategi... 30 4.4.2 Argumentationstaktik... 30 4.4.3 Argumentationsteknik... 31 4.4.4 Legitimeringsfas... 33 5. Diskussion... 34 6 Slutsats... 41 7 Sammanfattning... 42 8 Källförteckning... 43
1 Inledning
I mina retorikstudier har jag läst om retorikens skiftande roll i samhället och de olika skolorna som försökt definiera den och proklamera vad som tillhör retorikens domän vilket har skapat en ambivalens i mitt tänkande i vad jag själv anser att den är. Många akademiker och stora författare har ju varit så övertygande i vad dess domän är. Sokrates som säger att den inte söker sanningen och därför bara är en form av smicker, Gorgias som säger att den är allt då ordet är makt och avgör vad sanningen är, Aristoteles som började systematisera och tydligt definiera dess studieobjekt, Chaim Perelman som inkorporerade dialektiken i retoriken och Kenneth Burke som introducerade retoriska analysverktyg ämnade för att finna motiven bakom texter. För mig kommer retoriken alltid ha sitt primära syfte att tala, rhetor betyder ju en som talar. Men jag funderar ofta på vad dess studieobjekt egentligen är och här har jag insett en sak, de flesta använder sig av normativa definitioner vilket innebär att man definierar hur ett begrepp bör användas. Med mitt arbete har jag därför ett
underliggande motiv vilket är att ge min definition av vad retoriken borde vara. En tydlig distinktion är viktigt för att veta vad det är man håller på med och det är vad den här uppsatsen handlar om. Det här arbetet är ett sätt att strukturera fyra olika argumentationsteorier i ett konceptuellt ramverk som jag skapat i syfte att jämföra dem och undersöka deras förhållanden till varandra, men även för att få utveckla mitt kreativa tänkande. Det är ett försök att finna nya sätt att kategorisera de olika
teoretiska begreppen som finns i en tydlig hierarkisk ordning för att göra de olika argumentationsteorierna mer lättöverskådliga.
Det här är alltså ett arbete som försöker finna ett sätt att sammanbinda de olika skoldisciplinerna inom olika argumentationsteorier och den bro som söker binda samman dessa discipliner är strategiernas bro. Tanken är att denna bro ska visa hur de olika argumentationsteorierna förhåller sig till varandra. Även underlätta att åka mellan de olika teorierna utan att köra vilse. Med det menar jag att genom att se till strategibegreppet för att förklara olika argumentationsteorier ges ett nytt sätt för att kategorisera och tydliggöra varje argumentationsteoris egentliga begreppssfär. Något som skulle kunna underlätta samarbetet mellan olika skoldiscipliner som studerar nästan samma studieobjekt men endast med en marginell skillnad.
1.1 Syfte
Syftet med den här uppsatsen är alltså att undersöka fyra olika argumentationsteorier och se hur dessa förhåller sig till varandra, de fyra olika argumentationsteorierna är logik, dialektik, retorik och eristik. Uppsatsens karaktär är teoriutvecklande och begreppsutredande då jag använder mig av ett oprövat konceptuell ramverk och då jag försöker förklara vad olika begrepp innebär.
För att undersöka de olika begreppen har alltså en normativ modell skapats utifrån antagandet att begreppen strategi, taktik och teknik kan fungera som konceptuellt ramverk för att ställa de olika argumentationsteorierna mot varandra på ett metodiskt sätt och utifrån det konceptuella ramverket jämföra de olika argumentationsteorierna. Det konceptuella ramverket kan förklaras som ett tankemönster eller tankefilter som fylls med innehåll från de olika argumentationsteorierna och då bildar en specifik argumentationsstrategi beroende på vilken teori man utgår ifrån. Det konceptuella
ramverket kan ses som en hypotes för att kategorisera och strukturera, i ett nytt hierarkiskt system, olika argumentationsteorier och kan förklaras med metaforen att man har en tom låda bestående av begreppen strategi, taktik och teknik, vilket är det konceptuella ramverket. Det ramverket fyller man med teoretiskt innehåll som kommer från argumentationsteorierna. Det blir då en packlåda, flyttlåda eller soplåda beroende på vad man fyller dem med, vilket då skapar exempelvis den logiska
strategin eller den dialektiska strategin, alltså argumentationsstrategierna. Då det finns tvetydigheter i vad som utgör argumentationsteoriernas egentliga studieobjekt är denna uppsats även normativ i den mån att den tar ställning till vad som tillhör dessa argumentationsteoriers egentliga grund.
Den forskningsfråga jag ställt mig är: Hur kan ett konceptuellt ramverk av
argumentationsstrategier fungera för att undersöka den teoretiska begreppssfären av olika typer av argumentationsteorier?
För att besvara denna fråga ställer jag mig ytterligare frågor som fungerar som en röd tråd genom uppsatsen för att forma dess struktur men samtidigt är de viktiga bitar för förståelsen av min forskningsfråga, dessa frågor är följande:
Vad utgörs det konceptuella ramverket av?
Hur förhåller sig argumentationsteorierna till det konceptuella ramverket? Hur förhåller sig argumentationsstrategierna sig till varandra?
2 Teoretiska utgångspunkter
Ett argument är att ge ett skäl för ett påstående; det är att ställa upp premisser som leder till en slutsats eller att ställa upp axiom, vilket är en självklar sanning, som leder till ett teorem, vilket ses som ett bevisat påstående inom logiken. Ett argument är enligt min definition inte nödvändigtvis en social företeelse utan ett argument är ett begrepp som kan användas inom olika discipliner och kan därför få en social karaktär eller sakna social karaktär beroende på vilket fält den används i. Med det menar jag att ett argument får sin karaktär beroende på var och hur det används och ett argument som används i en tankeprocess skiljer sig från ett argument av social karaktär. En argumentation kan vara ett eller flera argument kopplade till någon form av ståndpunkt/slutsats, men det kan även vara med sig självt eller i en social kontext.1 Ser man till denna definition av argument blir begreppet argument alltså mer allmängiltigt och dess användningsområde blir större vilket gör att det även kan omfatta logiken som en argumentationsstrategi.
Vad argumentationens utgångspunkt är och vad dess inneboende egenskaper utgörs av beror på vilket syfte vi ställer upp; de syften jag ämnar utgå ifrån i denna uppsats är bevisa, resolvera, påverka och manipulera. Respektive syfte följs av en
argumentationsteori och hur respektive syfte förhåller sig till argumentationsteorierna och vad de innebär kommer förklaras inom kort men först en presentation av det konceptuella ramverket och hur det kommit till.
Det konceptuella ramverket, den normativa modellen, består av tre olika
abstraktionsnivåer där varje abstraktionsnivå är baserad på de välkända begreppen 1 van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 2
strategi, taktik och teknik där taktik och teknik ingår i själva strategibegreppet. Jag har hämtat definitionen av dessa tre begrepp ur Nationalencyklopedin och Wikipedia och utifrån det omformat det till ett ramverk som kan appliceras på argumentationsteorier. Användningen av Wikipedia kan vara bra för det topiska tänkandet men bör inte som giltig litteraturreferens. En vanlig uppfattning av strategier och dess underordnade begrepp är att det handlar om krig. Men denna användning av begreppet strategi kan sägas ha urholkats med tiden och numera används strategibegreppet exempelvis även inom kognitionsforskning där begreppet strategi innebär en metod för att applicera olika tankeoperationer för att uppnå ett mål i tanken.2 Man kan alltså se strategi som ett ord tillhörande stridskonsten, en verbal krigskonst eller ett ord som fungerar som ett sätt att förklara specifika tillvägagångssätt där tillvägagångssättet utgörs av olika abstraktionsnivåer i en hierarkisk ordning.
Argumentationsstrategi - Ett långsiktigt övergripande tillvägagångssätt för att planera och genomföra en argumentation där syftet med argumentationen styr vilken strategi man bör välja och innehållet i strategin styrs av dess omgivning. De element som utgör en argumentationsstrategi är syfte, övergripande tillvägagångssätt,
förhållningsregler, taktik och teknik. En strategi är antingen av direkt natur, som innebär ett direkt tillvägagångssätt som inriktas på syftet, eller av indirekt natur som innebär ett indirekt tillvägagångssätt som successivt genomför taktiker i mindre omfattning; man smyger fram sin tes genom subtila argumentationer.
Förhållningsregler omfattas av etiska och/eller vetenskapliga utgångspunkter, krav som ställs på strategins genomförande samt riktlinjer i hur man bör tillämpa sig av respektive strategi.3
Argumentationstaktik – Konsten att ställa upp argument till en argumentation anpassat efter situationens krav där taktiker bör ses som ett planmässigt tillvägagångssätt för att uppnå ett delmål för att uppnå det större syftet. Varje taktik utgörs av dels en generell form som säger något om vad metoden går ut på men även av taktiska element som är specifika tillvägagångssätt som pekar ut riktningen i hur argumenten bör formas eller hur den kan analyseras. Taktikbegreppet kan utgöras av en analyserande eller
producerande sort vilket innebär att man kan använda taktiker för att analysera en diskurs men även för att skapa en diskurs. Karaktären av de taktiska elementen är antingen offensiv vilket innebär att man angriper en argumentation, objektiv vilket innebär att man undersöker en argumentation eller defensiv vilket innebär att man försvarar en argumentation. För att på bästa sätt kunna tillämpa sig av taktiker måste man ha en viss uppfattning om den retoriska situationen eller den argumentativa diskursens innehåll. Utöver detta talar krigskonsten om tre viktiga principer vilket är kraftsamling, överraskning och handlingsfrihet. Dessa tre begrepp kan även användas inom argumentationens sfär då det kan handla om att fokusera på en viss länk i argumentationskedjan, överraska sin motståndare med oväntade argument för att överrumpla eller en taktik som förutsätter förberedda resurser i form av extra
argument som används ifall situationen ändras och man måste ändra sin ursprungliga argumentationsdiskurs. En passande distinktion mellan taktik och strategi är ett citat hämtat från Wikipedia: ”Strategi är konsten att vinna ett krig, taktik är konsten att vinna ett slag.”4
2http://www.ne.se.db.ub.oru.se/lang/strategi, 2011-06-09 3http://sv.wikipedia.org/wiki/Strategi, 2011-06-13
Argumentationsteknik – Medel för att uppfinna, transformera eller applicera argument i syfte att genomföra en taktik; ett ändamålsriktat och standardiserat handlingssätt. Det finns ett nära samband mellan taktiska element och argumentationstekniker men där taktiska element är av generell karaktär är argumentationstekniker av specifik karaktär. Argumentationsteknik är den tredje abstraktionsnivån som i sin tur är underordnad argumentationstaktiken; varje taktik använder sig av minst en teknik.5
Logik
Logiken tar sitt avstamp i Aristoteles skrifter som går under namnet analytics, som är ekvivalent med dagens definition av logik. Aristoteles delar in argument i tre olika typer vilket är demonstrativa, dialektiska och retoriska, där demonstrativa argument klassas som uppenbart sanna.6 Härledningarna av slutsatserna är alltså giltiga
inferenser där teorin motsvaras av just logik. Logiken kallas inom vissa discipliner för formell logik för att den formaliserar språket till kedjor av sammanlänkade
påståenden som skalat bort det konkreta innehållet i den sats som den behandlar.7 Syftet med att tillämpa sig av logik är att bevisa och för att konstruera ett absolut bevis är en total formalisering av ett deduktivt, induktivt eller abduktivt system nödvändigt.8 Viktigt att understryka är att det är det generella tillvägagångssättet för att skapa ett bevis som hanteras i denna uppsats, det finns vetenskapsgrenar som använder sig av sofistikerade tekniker i form av experiment för att bevisa förhållanden men detta är specifika vetenskapsgrenar, logiken som sådan är allmängiltig och dess strategi, taktik och teknik är applicerbar inom alla sorters vetenskapliga discipliner. Då logik är ett underliggande tankemönster som berör sambandet mellan påstående och slutsats kan logiken placeras i olika kontexter och logik handlar egentligen inte om hur vi faktiskt gör slutledningar utan den riktar in sig på giltigheten i våra slutledningar.9 Dock används begreppet logik på olika sätt av olika personer. Kaj Hansens förklarar logik som ”Logik har med tänkande att göra. Tänker man logiskt, tänker man rätt. Tänker man ologiskt, tänker man fel”10 men det är inte den aspekten av logik som de flesta argumentationsdiscipliner utgår ifrån utan den aspekten bör snarare ses i samband med kognitiva vetenskaper då den handlar just om det mänskliga tänkande som jag skulle vilja påstå vi förstår väldigt lite av.
Om vi ser till den formella logiken så befinner den sig i en strukturell kontext och med det menar jag att den är skapad av den retoriska situationen men har reducerats till att endast existera i en idévärld som är härledd och konstruerad från verkliga situationer. Man bortser från vissa element av den retoriska situationen som inte är relevanta för logikens frågeställningar. Matematiken kan ses som en typ av formell logik som befinner sig i en strukturell kontext då den bygger på teorem som endast 4 http://sv.wikipedia.org/wiki/Taktik, 2011-06-13
http://www.ne.se.db.ub.oru.se/lang/taktik, 2011-06-13 5http://sv.wikipedia.org/wiki/Stridsteknik, 2011-06-13, ”teknik” – Filosofi Lexikonet (1988), s 541
6 van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 33 7 Hellspong (1995), s 5
8 Nagel & Newman (1958), s 26 9 Prawitz (2001), s 23
existerar i den mån vi själva skapar dem. Den strukturella kontexten kan ses i samband med konstruktivismen som säger att matematisk kunskap är syntetisk a priori och beror på konstruktionen av matematiska objekt i den rena rums- och tidsåskådningen. Alltså att en argumentation endast befinner sig i en kontext där sociala element inte utgör någon värdering av argumentens validitet; det är endast strukturen som analyseras, inte förhållandet till mänsklig evaluering.11
I Aristoteles analytics beskriver han noggrant logikens huvudverktyg vilket är
syllogismen. En syllogism består av minst två påståenden och en slutsats, ett exempel på detta skulle vara det klassiska textboksexemplet:
(1) Alla människor är dödliga (2) Sokrates är en människa
(3) Sokrates är dödlig (konklusion)12
Den moderna logiken så som den formats genom åren söker numera skapa ett universellt språk som kan användas för att förstå vårt naturliga språks, eller andra vetenskapliga systems, underliggande struktur. Den moderna logiken använder sig av satslogiska konnektiv där exempelvis ordet och betecknas med symbolen , samt
eller med symbolen .13 Satskonnektiv är alltså nyckelord som binder samman meningar med varandra till ny sats.
Anledningen till att översätta det naturliga språket med symboler som alltid motsvarar samma sak är att skapa ett system som inte ska gå att tolka, där symbolerna endast har en betydelse. Om man ser mellan fingrarna lite grann kan man se en analog likhet med det juridiska språket som även det syftar till att vara fritt från tolkningar. Dialektik
Dialektiken är en samtalskonst. För att förtydliga vad det innebär så är ett samtal en formell diskurs med en annan part utan emfas på åsiktsutbyte.14 Platons definition av dialektiken binds samman till dialogen, samtalet. Dialektiken är ett uttryck för
konsten att föra ett samtal men för sakens skull, inte för ens egen. Metoden bygger på frågor och svar mellan samtalsdeltagarna för att bryta ner och överskrida åsikterna, för att nå antingen den relativa sanningen eller den objektiva sanningen, beroende på vilka premisser som dialogen vilar på. Aristoteles å sin sida förklarar dialektiken som en metod som utgår ifrån allmänt accepterade åsikter, den tar sin utgångspunkt i åsikter som är sannolika. Oavsett vem man väljer att se till för att förklara dialektik så är dialektiken grundad i ett samtal som bygger på att båda parter är delaktiga och kan följa med i resonemanget, lite hårddraget kan man säga att det krävs en viss
intellektuell kapacitet för att kunna argumentera dialektiskt.15
Den moderna dialektiska teorin som jag utgår ifrån är pragmadialektiken och jag utgår ifrån pragmadialektiken som en representant för dialektiken. Det är viktigt att notera att vissa anser att dialektiken skiljer sig från pragmadialektiken men jag ser
11 ”konstruktivism” - Filosofi Lexikonet (1988), s 302 12 van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 36 13 Prawitz (2001), s 13
14 ”samtal” – Norstedts plusordbok (1997), s 954 15 ”dialektik” - Filosofi Lexikonet (1988), s 112
pragmadialektiken som en systematiserad variant av dialektiken, alltså att den fortfarande utgår ifrån samma premisser som den äldre dialektiken bara att den numera är noggrant detaljerad och mer strategiskt inriktad. Pragmadialektiken har ju utformat den kritiska diskussionsramen utifrån bl.a. det sokratiska idealet.16
Vidare ser jag till Platons och Sokrates användning av dialektik som styrt av dess syfte vilket var att finna sanningen. Pragmadialektikens syfte är att resolvera, lösa en meningsskiljaktighet, vilket innebär att syftet är att kunna avgöra vem som har rätt eller, om så är fallet, nå en konsensus i huruvida meningsskiljaktigheten vilar på två helt skilda sätt att se och uppfatta världen på. Det här kan liknas vid att söka
sanningen som den äldre dialektiken hade som funktion enligt Platon. För att kunna göra detta ställer pragmadialektiken upp regler för en kritisk diskussion som fungerar som en normativ modell för att kunna resolvera en meningsskiljaktighet, samt ett allmängiltigt tillvägagångssätt för att genomföra dialogen på.17
Retorik
Aristoteles förklarar retoriken som förmågan att finna de möjliga vägarna för övertygelse eller övertalning genom talet.18 Han var den person som först systematiserade retoriken och försökte sig på att strukturera dess olika
användningsområden. Nästan allt av den moderna retoriken är hämtat från Aristoteles skrifter antingen direkt eller indirekt via andra författare som i sin tur tolkat
Aristoteles verk. Han delade bl.a. in retorikens olika typer av tal i tre olika genrer: (1) genus iudiciale, vilket är juridiska tal där man dömer eller friar. (2) genus
deliberativum, vilket är tal där man överlägger eller rådslår. (3) genus
demonstrativum eller den epideiktiska genren vilket innebär tal där man hyllar eller fördömer någon eller något.19
Retorikens viktigaste element är dess förhållande till publiken eftersom retoriken handlar om att finna vägar för att påverka publiken. Förhållandet till publiken fungerar som så att talaren har något den vill säga till en annan och för att
åstadkomma detta tar retoriken sin utgångspunkt i doxa, vilket är de föreställningar, värderingar och åsikter som publiken har. Vidare för att lyckas med att påverka publiken i önskad riktning behandlar retoriken kairos som handlar om den aktuella och specifika situationen, kairos kan utvecklas mer ingående men ett sätt att göra det kortfattat är att förklara den som timing; för att övertyga måste man tima sitt budskap och finna de rätta ögonblicken för att maximera chansen att nå ut. Doxa och kairos är intrikat sammankopplade då det rätta ögonblicket bygger på publikens doxa.20
Sedan bygger förhållandet till publiken på talarens decorum: förmågan att anpassa sig till situationen och publiken. Ett ytterligare begrepp som retorikens teori ställer upp är vad de gamla grekerna benämner som to dynaton, vilket berör talarens behov av att måla upp en bild till sina åhörare som visar hur någonting skulle kunna vara, en bild av det möjliga.21
16 van Eemeren & Grootendorst (2004), s 57 17 Ibid. s 21f
18 Aristoteles (2007), Bok 1, Kapitel 2, vers 1 19 Ibid. Bok 1, Kapitel 3, vers 1ff
20 Lindqvist (2008), s 49 21 Ibid. s 50
Som talare har man tre plikter att förhålla sig till för att nå ut med sitt budskap. Movere vilket är att beröra publiken, docere vilket är att lära ut och delectare vilket är att behaga. Sedan har man även tre former av bevisning som är ethos, pathos och
logos.. Retoriken har utöver detta etiska förhållningsregler som vilar på Quintilianus
vir bonus princip som innebär att man är en god person som följer moraliska krav. Den kan sägas utgöra ett etiskt ramverk om vad man får och inte får göra för att påverka sin publik. Denna aspekt förklaras mer ingående i analysdelen under strategibegreppet.22
En senare utveckling av retoriken i Perelmans Retorikens Imperium har kommit att väva samman dialektiken med retoriken för att forma den ”nya retoriken”. Andra utvecklingar har gjort att retoriken har inkorporerat analytiska och evaluerande element som studieobjekt i sin forskningsdisciplin i syfte att förstå och tolka olika diskurser.23 Analysmetoder som består av att man söker nyckelord eller dissekerar en diskurs för att förstå olika underliggande strukturer som kan säga något utöver det som framställs explicit. Ett exempel är Kenneth Burkes pentadanalys som söker finna det underliggande motivet bakom en given diskurs.24
Eristik
Eristiken är en konst som följt med sedan antika Greklands storhetstid där eristike techne är strid- eller diskussionskonst och den beskrivs som konsten att använda logiska spetsfundigheter på ett polemiskt sätt.25 Aristoteles berör eristik i sina skrifter kring sofistiska vederläggningar där han beskriver eristik som en sofistisk
debattkonst.26 Han beskriver även en syllogism som eristisk om det är fallet att slutsatsen härleds från vad som anses vara generellt accepterade ståndpunkter som de facto inte är generellt accepterade ståndpunkter.27 Eristiken kan därför sägas vara konsten att bedra, manipulera, ifall man lyssnar till Aristoteles förklaring av eristik. Det bör dock tidigt poängteras att det finns ett nära samband mellan eristik och dialektik så som den utformades i dess begynnelse28, men där dialektiken handlar om att lösa en meningsskiljaktighet handlar eristiken om att vinna en debatt.
Om man går tillbaka ca tvåhundra år i tiden finner vi Schopenhauer, som utgått ifrån Aristoteles skrifter och Schopenhauers synsätt på eristik är att ”Eristik är konsten att debattera på ett sätt så att man alltid får rätt, alltså per fas et nefas [med såväl rätta som orätta medel].”29
Den eristiska disciplinen som går ut på att manipulera, eller vinna en debatt förhåller sig inte till något etiskt ramverk. Den söker knep som att förlöjliga sin motståndare eller helt enkelt köra över dennes argument på olika sätt. Schopenhauers förklaring av eristik är att det är en andlig fäktning där man angriper eller vederlägger sin
22 Hellspong (2004), s 47ff 23 Foss (2004), s 3ff
24 Ibid. s 383
25 ”eristik” - Filosofi Lexikonet (1988), s 140 26 Aristoteles (2007), Bok 2, kapitel 24, vers 10 27 Ibid. s 264
28 Benjamin (1983), s 21 29 Schopenhauer (2007), s 13
motståndare eller parerar ett argument, det är alltså det närmaste en stridskonst i argumentation vi kommer.30
Mina teoretiska utgångspunkter består i huvudsak av det konceptuella ramverket som jag presenterat ovan vilket är en normativ modell i form av innehållslös och abstrakt struktur som kan fyllas med innehåll från de olika teorierna. Argumentationsteorierna är logik(med syftet att bevisa), dialektik(med syftet att resolvera, lösa en
meningsskiljaktighet), retorik(med syftet att påverka en publik) och eristik(med syftet att vinna en debatt, att manipulera). Min hypotes är att det konceptuella ramverket kommer att underlätta förståelsen för argumentationsteoriernas förhållande till varandra samt tydliggöra deras respektive begreppssfär.
2.1 Tidigare forskning
Då syftet med den här uppsatsen är dels att undersöka förhållandet mellan fyra olika argumentationsteorier samt att söka ett nytt sätt att kategorisera dessa på utgörs den tidigare forskningen även av det material, alltså den litteratur, jag analyserat. De som tidigare undersökt förhållandet mellan de olika teorierna är bl.a. Hellspong i sitt häfte om Retorik och praktisk logik där han jämför logik med retorik. Där förklarar
Hellspong dem båda som former av diskursregler men med skillnaden att retoriken är situationsbaserad och produktiv och logiken söker det allmängiltiga och är mer analyserande. En kombination av dessa två skulle då bli en form av praktisk logik.31 Christian Kock har skrivit artikeln Choice is Not True or False: The Domain of Rhetorical Argumentation där han kritiserar van Eemeren och Houtlossers syn på retorik i samband med Strategic Manoeuvering, Kock anser att de båda har
missförstått retorikens egentliga roll. Även om denna artikel handlar om retorikens domän blir det samtidigt en jämförelse mellan de olika perspektiven av
argumentationsteorier då olika skoldiscipliner ställs mot varandra.32 Kock skriver även om Christopher Tindale som enligt Kock har en bredare definition av retorik än vad van Eemeren och Houtlosser har.
Tindales artikel Constrained Maneuvering: Rhetoric as a Rational Enterprise undersöker förhållandet mellan retorik och dialektik men även logiken då han har en bakgrund i informell logik. Han betonar även dialektikens användning av logikens teorier och pekar på sambandet mellan de olika argumentationsteorierna utifrån förhållandet till publiken som de alla har enligt honom men där retoriken är den fundamentala disciplinen.33 Detta bör ses som tidigare forskning då den reder ut de olika argumentationsteoriernas begreppssfär.
En annan som har bidragit med att undersöka förhållandet mellan de olika argumentationsteorierna är Ralph H. Johnson som bl.a. skrivit artikeln Manifest Rationality Reconsidered: Reply to my Fellow Symposiasts som är delvis en
försvarsartikel mot kritik kring hans Manifest Rationality men även en artikel som tar upp logiken, dialektiken och retorikens roll inom argumentationsteorier. Denna artikel är en tidigare forskning av den anledningen att den jämför de olika
argumentationsteorierna logik, dialektik och retorik. I sin artikel argumenterar Johnson för att den (informella) logiken är den fundamentala disciplinen bland 30 Ibid. s 20f
31 Hellspong (1995), s 7 32 Kock (2009), s 63 33 Tindale (2006), s 452f
argumentationsteorier.34 Medan min utgångspunkt är mer lik Tindales; den att retoriken är den fundamentala utgångspunkten för studiet av argumentation. Van Eemeren, Grootendorst och Henkemans som tillsammans skrivit boken
Fundamentals of Argumentation Theory och som varit en grund i detta uppsatsarbete bör även ses som tidigare forskning i området då de ställer de olika teorierna i relation till varandra. Främst görs detta i kapitel 2 som handlar om Aristoteles användningen av begreppen logik(analytik), dialektik och retorik inom argumentationen sfär och hur de förhåller sig till varandra.35 James Benjamins artikel som jag använt mig av för att komplettera eristiken är även det en tidigare forskning då den jämför eristik, dialektik och retorik men utifrån andra premisser än detta uppsatsarbete. Benjamins synpunkter på relationen mellan dessa argumentationsteorier berör i huvudsak argumentationens grundpremisser utifrån de antika tänkarnas definition av begreppen. Han menar att eristiken är en defekt form av dialektiken då den använder sig av fallasier. Retoriken menar han är svår placerad och därför är förhållandet mellan retorik och eristik oklart.36
En annan aspekt kring tidigare forskning som är relaterat till detta uppsatsarbete är den gällande hur man strukturerar argumentationsteorier och dess olika begrepp. Här finner man Jasinski och hans Source Book on Rhetoric där han går igenom olika kategoriseringar av bl.a. Perelman och Olbrechts-Tytecas indelning av de olika argumenten.37 Men där de flesta verkar vara inriktade på att endast se till argumentens roll på ett plan och inte under en annan hierarkisk ordning där argumenten ges olika abstraktionsnivåer, så ger detta uppsatsarbete ett nytt inslag i hur man kan
kategorisera dessa argument. Denna uppsats söker testa en ny hierarkisk struktur för argumentationsteorier och dess olika begrepp.
3 Metod och material
Metoden som sådan bygger på att genom det konceptuella ramverket strukturera och kategorisera de olika argumentationsteoriernas begrepp och element i detta ramverk för att på så vis på fram specifika argumentationsstrategier. Det konceptuella
ramverket består av de tre begreppen argumentationsstrategi, argumentationstaktik och argumentationsteknik där argumentationsstrategin omfattar de två andra. Dessa tre begrepp utgör det konceptuella ramverket som jag utgår ifrån för att reda ut de olika argumentationsteoriernas förhållande till varandra.
Metoden som sådan tar sin utgångspunkt i den ”rationella processen” för att argumentera och består av en heuristisk fas och en legitimeringsfas. Precis så som Hellspong beskriver valideringsproceduren, enligt Toulmins terminologi, så är detta ett sätt att styrka sin hypotes.38 Den heuristiska fasen går ut på att finna en lösning på ett problem och testa lösningen. Legitimeringsfasen går ut på att motivera valet av begrepp samt problematisera huruvida det fungerade eller inte att använda sig av den lösning man valt. I den heuristiska fasen har jag skapat det konceptuella ramverket 34 Johnson (2002), s 328
35 van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), s 29-50 36 Benjamin (1983), s 23ff
37 Jasinski (2007), s 38-49 38 Hellspong (1999), s 75
som ska fungera som en lösning på problemet och i legitimeringsfasen diskuterar jag huruvida det gick bra eller inte.
Det material jag använder mig av för att undersöka logiken är ABC i Symbolisk Logik och Philosophy of Science.39 Även kompletterat med förklaringar från Filosofi Lexikonet.40 Dialektiken undersöks utifrån Pragmadialektikens teorier. Det material som ligger till grund för uppsatsen är Fundamentals of Argumentation Theory och A Systematic Theory of Argumentation, där jag kompletterat med Chaim Perelmans dissociationsbegrepp.41 Det material jag använt mig av för att undersöka retoriken är Janne Lindqvists bok Klassisk Retorik för Vår Tid, boken Ad Herennium, Aristoteles On Rhetoric samt Chaim Perelmans Retorikens Imperium.42 Vissa grundläggande begrepp inom retoriken är även förklarade utifrån Hellspongs Konsten att Tala.43
Eristikens material som jag utgår ifrån är Schopenhauers Eristik: eller 38 sätt att få rätt.44 Detta har jag kompletterat med tankar från Aristoteles som går att finna i hans skrifter kring topikerna vilket följer med som bilagor till den översatta boken On Rhetoric samt James Benjamins artikel om eristik, dialektik och retorik.45
Jag använder mig alltså av ett konceptuellt ramverk som fungerar som en tom ram och fyller denna ram med innehåll hämtat från den litteratur som behandlar respektive argumentationsteori. För att fylla den tomma ramen har jag utgått ifrån ett specifikt syfte som har styrt mitt urval av vilka begrepp, modeller och vilken teori som ska tas i beaktning. Det specifika syftet jag utgått ifrån har gått att finna i det material jag undersökt och de fyra syftena jag fann var bevisa, resolvera, påverka och manipulera. Urvalet är subjektivt men fortfarande metodiskt styrt då min utgångspunkt grundar sig just i ett specifikt syfte.
I den andra fasen, legitimeringsfasen, argumenterar jag för huruvida det går att strukturera de olika argumentationsteorierna genom att använda mig av det
konceptuella ramverk jag format. Alltså en problematisering eller ett legitimerande i hur arbetet med att fylla det konceptuella ramverket med innehåll, från litteraturen kring respektive argumentationsteori, har fungerat. Legitimeringsfasen finns i slutet av varje argumentationsteoridel av analysen. Den sista delfrågan samt huvudfrågan besvaras under diskussionsdelen och det är där jag jämför de olika teorierna och sedan diskuterar hur det gick att använda sig av det konceptuella ramverk som jag använt mig av. Efter diskussionsdelen avslutar jag med en slutsats för att utveckla vad jag kommit fram till.
Den litteratur som finns för att åtskilja argumentationsteknik från taktik är i mångt och mycket obefintlig och denna normativa uppsats är endast ett försök att ge en översiktsbild av hur det skulle kunna se ut. Jag gör inga anspråk på att det är ett bättre sätt att förklara argumentationsteoriers förhållande till varandra utan min mening med 39 Bird (2002)
40 Filosofi Lexikonet (1988)
41 van Eemeren, Grootendorst & Henkemans (1996), van Eemeren & Grootendorst (2004), Perelman (2004)
42 Lindqvist (2008), Ad Herennium (2005), Aristoteles (2007), Perelman (2004) 43 Hellspong (2004)
44 Schopenhauer (2007)
uppsatsen är att själv förstå och reda ut de olika argumentationsteorierna och för att göra detta finner jag det mest lämpligt att utgå ifrån min egen föreställning av hur saker och ting struktureras i vårt naturliga språk. Det hade varit möjligt att gå igenom varje disciplin och se hur och om de använder sig av begreppen strategi men det jag märkt i min läsning är att orden strategi, taktik och teknik används i väldigt skiftande mening beroende på sammanhang och författare vilket inte hade lett till någon djupare förståelse om begreppen
Metodproblem är alltså dels att jag endast jämför argumentationsteorierna så som jag själv uppfattar dem vilket kan skilja sig från andra skribenter vilket innebär att man kommer fram till olika resultat. Det här är å andra sidan ett vanligt förekommande problem då vad de olika teorierna utgörs av alltid bottnar i en viss uppfattning av vad som utgör varje teori, retorik för mig är inte nödvändigtvis samma sak som retorik för någon annan. Ett annat problem är att det ramverk jag använder mig av testas för första gången vilket innebär att jag endast i slutet av mitt arbete vet om den verkligen fungerar, om den behöver utvecklas eller om den bör förkastas helt. Ett tredje problem är den omfattning som varje teori egentligen utgörs av och ett sådant här arbete skulle lika gärna kunna täcka en bok, men jag har gjort en selektiv bedömning i vad som behöver tas med för att kunna visa det generella förhållandet mellan
argumentationsteorierna, men jag vill understryka bristen i arbetet då alla aspekter inte kan tas med och inte heller utvecklas helt.
4 Analys
4.1 Logik
4.1.1 Argumentationsstrategi
Då syftet med den formella logiken är att bevisa förhåller sig argumentationsstrategin till vetenskaplig praxis och etiska förhållningsregler. Den formella logikens
argumentationsstrategi bör ses som väldigt strikt och ingenting lämnas i slutändan åt hermeneutiken. Ifall en mening går att tolka ges den statusen varken sann eller falsk och logiken är semantisk i den mån att den söker just de atomära satsernas egentliga innebörd för att avgöra om de är sanna eller ej.46 Atomära satser innebär satser där inga av satskonnektiven förekommer och en molekylär sats är en sats som använder sig av något av satskonnektiven.47
Logiken analyserar en redan befintlig diskurs och saknar egna producerande taktiker och tekniker. Det innebär att den inte skapar premisser eller diskurser och logiken används för att identifiera huruvida diskursen handlar om episteme eller doxa. Strategins tillvägagångssätt för att analysera en diskurs består av att först ställa sig frågan om den komplexa satsen(meningen) kan uppfattas som något av
satskonnektiven av två enklare satser. Sen repeterar man frågan tills man stöter på de atomära satserna. När man identifierat alla atomära satser är det endast härledning och sanningsprövning som kvarstår.48 Det handlar alltså om att översätta det naturliga språket till ett universalspråk som skapar en strukturell kontext där det går att se 46 Prawitz (2001), s 42
47 Ibid. s 23 48 Ibid. s 33f
huruvida sanningen förhåller sig till strukturen och undersöka det underliggande logiska mönstret som binder samman argument med slutsats, axiom med teorem. Ett exempel på en uppställning av ett argument och hur det ser ut när man översätter det naturliga språket till den formella logikens universalspråk är följande:
1) Om jag åker till Holland så kommer jag att plocka tulpaner (molekylär sats) 2) Jag åker till Holland (atomär sats)
3) Alltså kommer jag att plocka tulpaner (slutsats) Översättningen:
1) P Q
2) P 3) Alltså Q
Symbolen har innebörden ”om… så…” och bör ses som en argumentationsteknik och jag kommer förklara de olika satskonnektiven mer ingående under
argumentationstekniker.
En sista sammanfattning av logikens strategi: logiken är ett universellt system som används inom alla vetenskapliga discipliner och man bevisar antingen ett förhållande inom språket eller ett fenomen inom naturvetenskapen. Med hjälp av logiken
tydliggörs det ifall den syllogistiska grunden vilar på axiom eller osäkra premisser då den identifierar atomära och molekylära satser som vilar på just dessa
grundantaganden. Logiken som analysmetod gör att man kan urskilja om det handlar om epistemologisk kunskap eller doxologisk kunskap. Epistemologisk kunskap innebär att kunskapen är säker och bevisbar; kunskap där vi verkligen vet någonting. Den doxologiska kunskapen innebär att kunskapen är sannolik eller möjlig; kunskap där vi tycker eller tror någonting.49 Logiken är primärt analytisk och när en diskurs måste tolkas i sociala kontexter lämnar logiken över ansvaret till andra discipliner som får reda ut vilken tolkning som ska användas eller så använder den sig av sanningsfunktioner men det kommer inte tas upp här.
4.1.2 Argumentationstaktik
Det finns tre övergripande taktiker som den formella logiken använder sig av när den söker bevisa, vilket kan sägas utgöras av induktion, deduktion eller abduktion. Dessa taktiker utgörs av den objektiva karaktären med kraftsamling som princip då det handlar om att undersöka detaljnivån i en argumentationskedja och taktikerna bygger på perspektiv som metod. D innebär att man undersöker diskurser med taktiken som lins. Det är alltså tillvägagångssätt för att härleda ett bevis och eftersom det är
tillvägagångssätt för den mindre argumentationen bör de ses som taktiker. Exempelvis är den logiska strategins syfte att bevisa och för att ”vinna” detta ”slag” måste man undersöka diskurser utifrån olika perspektiv. Medan deduktionen är den mest rigorösa och koherenta av dessa taktiker är induktionen och abduktionen mer osäkra i sin bevisning då det inte alltid förekommer en tvingande slutsats utan vilar på sannolikheter eller hypoteser.50
49 Hellspong (1995), s 4 50 Bird (2005), s 187
Deduktion är ett sätt att härleda slutsatser genom att gå från helheten till delen. Genom att utgå ifrån de premisser som finns uppställda kan vi dra slutsatser om hur saker och ting förhåller sig, vi kan alltså härleda en utsaga från andra utsagor i
enlighet med logiska slutledningsregler.51 Deduktionens enklaste struktur tar sin form i en syllogism som består av en huvudpremiss, en underpremiss och en slutsats:
1) Man blir trött av att vara vaken för länge – Huvudpremiss 2) Jag har varit vaken för länge – Underpremiss
3) Jag har blivit trött – Slutsats
Induktion är ett sätt att härleda slutsatser där man utgår ifrån enskilda exempel för att säga någonting om helheten. Ett exempel på en vetenskap som använder sig av induktiva metoder är statistiken som genom att exempelvis kasta en tärning flertal gånger tillslut får fram en relativ frekvens som motsvarar tärningens
sannolikhetsfördelning; om man kastar en tärning tusen gånger och räknar hur många ettor man fått, hur många tvåor man fått osv. så är det sannolikt att man fått nästan lika många ettor som tvåor. Detta är tärningens relativa frekvens som utgår ifrån ett experiment. Rent intuitivt vet vi att ifall vi kastar en tärning har vi en chans på sex att få en etta vid ett kast, men då slumpen är slumpen kan det hända att vi får fem sexor i rad och det är inte tärningens sanna sannolikhetsfördelning. Det vi måste göra är att istället upprepa kastet med tärningen väldigt många gånger för att tillslut se hur den relativa frekvensen ter sig. Om vi då kastar en tärning tusen gånger kan vi ganska säkert se att vi får fram en sannolikhetsfördelning som visar att vi får lika många sexor som ettor och att dessa har samma sannolikhet. Man utgår alltså ifrån flertal enskilda observationer och drar en inferens om helheten.
Abduktion är ytterligare ett sätt att härleda slutsatser på som kan liknas vid deduktion men då deduktion bygger på två premisser som är uteslutande så bygger abduktion på att ena premissen är uteslutande och den andra endast sannolik, vilket resulterar i en slutsats som endast kan vara sannolik.52 Man kan även beskriva abduktion som en typ av hypotetisk deduktion där en premiss är sann och undersatsen till denna hypotetisk, vilket skulle innebära att slutsatsen är sann så tillvida att hypotesen är sann, men när vi använder oss av abduktion är vi osäkra på ifall hypotesen är sann eller ej. Om vi ser till syllogismen som abduktionen bygger på så skiljer sig den från deduktionens syllogism i och med att underpremissen är av hypotetisk karaktär.
1) En patient har fått cancer – Huvudpremiss
2) Man får cancer om man röker cigaretter – Hypotetisk premiss 3) Cigaretter orsakade cancern - slutsats
Exemplet ovan är en enkel typ av abduktion för det kan fortfarande vara så att det inte var cigaretter som orsakade cancern då det finns andra faktorer som kan ha varit avgörande för att ge patienten cancer. Den är trovärdig men det finns alltså fler än en hypotes att utgå ifrån i en abduktion.
51 ”deduktion” - Filosofi Lexikonet (1988), s 100 52 ”abduktion” – Filosofi Lexikonet (1988), s 11
4.1.3 Argumentationsteknik
Teknikerna som kan användas till induktionen utgörs av samma tekniker som deduktion och abduktion men endast ifall den slutsats som induktionen ligger till grund för är del av ett större deduktivt system. Annars så är de tekniker som går under induktionen direkta observationer och här är det hela vetenskapen som utövar sig av olika typer av observationer; det är alltså inte alltid nödvändigt att formalisera ett induktivt bevis med satskonnektiven. De övriga teknikerna som används inom logiken är just de satskonnektiv som den moderna logiken har tagit fram och det finns olika sätt att beteckna symbolerna beroende på om man studerar mängdlära eller det predikatlogiska systemet men samtliga symboler har samma innebörd. Däremot är vissa system mer eller mindre utvecklade för att kunna analysera olika typer av system där exempelvis det predikatlogiska språket är en vidareutveckling av det satslogiska språket i den mån att det predikatlogiska systemet kan analysera texter där individer tillskrivs egenskaper53 medan det satslogiska språket kan analysera satser där satskonnektiv förekommer men kan inte gå ner på samma detaljnivå då det saknar tekniker för detta.54
De tekniker som jag tänker ta upp är begränsade till satslogiken då en genomgång av hela den formella logiken skulle bli för omfattande och dessutom inte bidra med något ytterligare för uppsatsens huvudsyfte, det räcker med de fem satskonnektiv som satslogiken använder sig av för att illustrera de argumentationstekniker som logiken använder sig av, följande tabell är hämtad ur boken ABC i symbolisk logik:
För att bilda Används symbolen Placering Utläses
Negation
¬
¬
A Det är inte fallet att A Konjunktion A B A och BDisjunktion A B A eller B Implikation → A → B Om A, så B
ekvivalens ↔ A ↔ B A om och endast om B
Dessa fem satskonnektiv verkar alltså som tekniker för att översätta det naturliga språket till det formella logiska språket där varje bokstav utgör det själva meningen handlar om och ett exempel på hur det ser ut kan vara följande:
Jag kommer inte på någon syllogism och jag är trött Om jag är trött så borde jag sova
Jag är trött
Alltså borde jag sova A B
B → C B Alltså C
Här representeras A av att ”jag kommer inte på någon syllogism” och B av att ”jag är trött”. Om B gäller så gäller C vilket är att ”jag borde sova”. B gäller.
Vilket innebär att C gäller och jag borde sova. 53 Prawitz (2001), s 108f
En mening som blir svår att analysera med endast det satslogiska språket skulle kunna vara följande:
När jag är trött har jag ibland låg kreativitet Jag har just nu låg kreativitet
Alltså kanske jag är trött
Slutsatsen är logisk men den är inte av tvingande karaktär då ord som ibland och kanske är med. Vidare ses fortfarande meningen ”jag är trött” som ett enskilt element medan i det predikatlogiska systemet hade det delats in i element där subjektet jag och predikatet trött hade ytterligare formaliserats till j är t.
4.1.4 Legitimeringsfas
Den konceptuella ramen ger en översiktlig bild av logiken som sådan och att det handlar om analys av redan befintliga diskurser på ett formellt och vetenskaplig sätt. Den belyser avsaknaden av en kreativ metod då logiken i sig inte skapar premisser eller axiom utan den handlar om att visa vilken form av slutledning det är tal om och huruvida den är logiskt giltig eller inte. Det den däremot gör är att den använder sig av en intern argumentation för att ta reda på hur argumentationsstrukturer ser ut och den har ett övergripande tillvägagångssätt, det här anser jag vara tillräckligt
tillfredsställande för att se det som en form av praktisk argumentationsstrategi, även om den inte fyller någon social funktion vilket de tre andra argumentationsteorierna gör.
När vi kommer till logikens taktiker blir det något problematiskt då logikens taktiker är, på sätt och vis, ett sätt att se på ett problem för att kunna bevisa någonting, medan dialektiken, retoriken och eristiken är specifika tillvägagångssätt för att välja ut rätt tillvägagångssätt. Med det menar jag att man inte väljer på förhand vilken taktik man ska ta till när det kommer till logiken, för den bygger ju på att analysera en redan befintlig diskurs och taktikerna blir en form av tankemönster för att undersöka
förhållandet mellan premiss och slutsats. Oftast framställs det successivt vilken typ av slutledningsform det rör sig om och då logikens taktik handlar om att undersöka argumentationer faller den in under den objektiva karaktären av taktiken, den
undersöker alltså sakfrågan. Det konceptuella ramverket belyser även avsaknaden av en offensiv och defensiv karaktär som de kommande strategierna omfattas av vilket gör att det jämförelsen underlättas då det blir tydligt i att den endast är objektiv men problemet blir istället att logiken som argumentationsstrategi skiljer sig en hel del från de tre andra. Här blir det tydligt att det konceptuella ramverket är användbart för att belysa en teoris struktur men när det gäller relationen till strategi som krigsbegrepp måste man omdefiniera strategi som något som endast tillhör stridskonsten till att vara en generell hierarkisk ordning för att förstå dess funktion. Teknikerna blir väldigt specifika då det handlar om transformation och man översätter det naturliga språket till ett universalspråk som undersöker den underliggande logiska strukturen.
4.2 Dialektik
4.2.1 Argumentationsstrategi
Man använder sig av den dialektiska argumentationsstrategin när man kan föra en dialog där man inträder en roll som antagonist eller en protagonist. Den bygger i mångt och mycket på förmågan att tänka logiskt och att använda sitt sunda förnuft och strategin förutsätter kriterier som måste följas. Ser man till den konceptuella ramen måste den dialektiska strategin utöva sig av ett direkt tillvägagångssätt då ett indirekt tillvägagångssätt skulle bryta mot dess förhållningsregler. Det övergripande
tillvägagångssättet består av fråga-svar metoden då det handlar om att tillsammans lösa en meningsskiljaktighet. Då syftet är att resolvera en meningsskiljaktighet med hjälp av talet är det en nödvändighet att båda parter har chans att ställa upp skäl och motskäl mot varandra, för om möjligheten till att få en fråga ordentligt besvarad inte finns kommer den dialektiska strategin inte att fungera optimalt. Pragmadialektiken har genom dess normativa modell ställt upp fyra steg som man går igenom i en dialektisk argumentation för att resolvera en meningsskiljaktighet vilket kan ses som tillvägagångssättet: Konfrontationsstadiet, öppnandestadiet, argumentationsstadiet och det konkluderande stadiet där man i varje stadium undersöker vilka talakter som bör används för att lösa meningsskiljaktigheten. Vidare kan man förklara dialektiken som en strategi för att förstå den andres argumentationsbas för det är när man förstått varandras argumentationsbas som man kan härleda vari dispyten ligger. 55
I en kritisk diskussion där båda parter försöker resolvera en meningsskiljaktighet görs detta genom att testa sina argument och se huruvida argumentationen är hållbar eller inte genom logiska analysmetoder av argumenten. De förhållningsregler som ligger till grund för den kritiska diskussionen i pragmadialektiken består av 10 olika regler. Den första regeln kallas frihetsregeln och handlar om att deltagare inte får förhindra varandra från att lägga fram en ståndpunkt eller hindra den andra från att ifrågasätta en ståndpunkt. Den andra regeln handlar om att man är förpliktad att försvara sig, om en deltagare lägger fram en ståndpunkt så måste han försvara ståndpunkten ifall den andra efterfrågar det. Den tredje regeln kallas ståndpunktsregeln och omfattas av att man inte får angripa en ståndpunkt som inte lags fram av motsidan, man måste alltså vet vad den andres ståndpunkt de facto är. Den fjärde regeln kallas relevansregeln och handlar om att man måste hålla sig till sakfrågan, en argumentation får inte relatera till något annat än just sakfrågan. Den femte regeln handlar om presuppositioner, outtalade premisser, och innebär man inte får ignorera sina egna outtalade premisser, eller på ett falskt sätt presentera outtalade premisser hos sin motståndare som denna faktiskt inte använder som presupposition. Den sjätte regeln kan ses som
utgångsperspektivregeln och omfattas av att deltagarna inte får presentera ett utgångsperspektiv som om det var sant ifall det är falskt, eller negligera ett redan accepterat utgångsperspektiv. Den sjunde regeln kallas validitetsregeln och innebär att all analys av argumenten måste ske på ett logiskt sätt. Den åttonde regeln kallas argumentationsschemaregeln och handlar om att all argumentation som uttrycks måste gå att testas logiskt genom argumentationsscheman. Ingen ståndpunkt får anses vara försvarad om det inte går att testa argumentet inom ramen för
argumentationsscheman. Den nionde regeln går under namnet konkluderingsregeln och innebär att en ståndpunkt som försvarats på ett tillfredställande sätt inte får ses som tvivelaktig eller att en ståndpunkt som inte gått att försvara får bibehållas. Den tionde och sista regeln kallas språkanvändningsregeln och den går ut på att
formuleringar inte får vara otydliga och man får heller inte misstolka den andres formuleringar.56
Den dialektiska argumentationsstrategin som sådan har ett övergripande
tillvägagångssätt för att analysera och evaluera argumentationen och det finns fem principer som man bör uppmärksamma för att kunna gå tillväga på ett
tillfredsställande sätt. Den första gäller de ståndpunkter som ligger till grund för meningsskiljaktigheten, den andra är de utgångsperspektiv som respektive deltagare har samt de konklusioner som dragits, den tredje utgörs av vilka argument som har lagts fram av respektive deltagare, den fjärde principen handlar om
argumentationsstrukturen av argumenten och den sista principen gäller de
argumentationsscheman som ligger till grund för argumenten. För att kunna resolvera en meningsskiljaktighet krävs det alltså att man är införstådd i den argumentativa diskursens natur och för att kunna förstå diskursen bör man vara införstådd i argumentationsstrukturers analytiska överblick. Pragmadialektiken skiljer därför mellan olika typer av teser som: enkel-icke blandade, multipel-icke blandade, enkel blandade och multipel blandade teser. Den undersöker även hur explicita och
implicita premisser som utgör argumentationen används. Även ifall argumentationens struktur gäller enkla, multipla, ”coordinatively compound” (parallellkopplad
argumentation) eller ”subordinatively compound” (seriekopplad argumentation) och till sist argumentationsscheman: tecken, likhet samt konsekvenser. De här begreppen bör ses som en förutsättning för att kunna genomföra en strategi och därför som typer av förhållningsregler i hur man utför strategin, av den anledning att de lägger grunden till hur man analyserar argument vilket är just en förutsättning.57
4.2.2 Argumentationstaktik
Antingen behöver man fråga varför den andra interlokutören anser som den gör vilket tar sin form i en öppen fråga; det går att svara på flera sätt. Eller så ställer man upp en stängd fråga vilket måste resultera i ett ja eller nej, detta gör man för att kunna
utesluta vissa premisser så att man kan komma närmare den faktiska dispyten, vari det verkligen skiljer sig. Den öppna frågan följer principen handlingsfrihet och den stängda kraftsamlingsprincipen och båda dessa taktiker är av objektiv karaktär då de undersöker sakfrågan och varken angriper eller försvarar en argumentation.
Pragmadialektikens taktiker för att resolvera en meningsskiljaktighet bygger på taktiker för att rekonstruera och förstå argumentationens struktur där fyra sorters transformation utgör de taktiska elementen för taktiken att rekonstruera en
argumentation. Borttagande innebär att man identifierar de element som är viktiga för att lösa själva meningsskiljaktigheten och de element som inte är relevanta tas bort. Tillägg omfattas av att man söker göra underförstådda premisser explicita och man kompletterar argument som bygger på implicita antagande för att synliggöra hela argumentationen. Det gäller även här att det som är relevant för att lösa själva meningsskiljaktigheten tas upp och underförståddheter som inte direkt rör själva meningsskiljaktigheten ignoreras. Omflyttning innebär att man arrangerar argumenten och dess element i en hierarkisk ordning för att tydliggöra de begrepp som är mest relevanta för att lösa meningsskiljaktigheten. D.v.s. man omstrukturerar argumenten och börjar evaluera de element som man anser vara mest väsentliga för att lösa 56 van Eemeren & Grootendorst (2004), s 190-196
dispyten sedan fortsätter man i den ordning man anser vara mest effektiv. Dock behöver man inte maniskt följa den ordning man konstruerat utan det dialektiska händelseförloppet utmynnar ibland i att man måste omordna och finna nya sätt att strukturera sin analys, ens evaluering av diskursen är ständigt under prövning och metoden i sig är dynamisk. Ersättning omfattas av att man försöker skapa en klar och explicit argumentation där vaga och otydliga element byts ut mer tydliga och klara förklaringar; man söker göra inkoherenta formuleringar koherenta.58 Samtliga av dessa taktiska element är av objektiv karaktär och syftar till att kraftsamla i ett analyserande syfte och jag kallar dessa fyra begrepp tillsammans för
rekonstruktionstaktiken, anledningen till att jag väljer att kategorisera taktiken som objektiv är just för att den undersöker sakfrågan.
Fem taktiska element som pragmadialektiken kallar pragmatiska drag, eller talakter, används i resolutionsprocessen, dessa fem taktiska element tillsammans utgör resolutionstaktiken och omfattas av: bestämdhet, som är ett drag där man bekräftar någonting, direktiv handlar om att talaren uppmanar den andre interlokutören till att göra eller inte göra någonting, åtaganden handlar om att talaren själv säger att denne ska göra eller inte göra någonting, uttryckanden handlar om att talaren uttrycker känslor genom att exempelvis gratulera någon eller ångra någonting, den femte och sista talakten som pragmadialektiken tar upp är deklarerande, vilket handlar om att just deklarera, kungöra, vissa omständigheter som exempelvis definitioner,
specificeringar eller dylikt.59 Anledningen till att placera dessa begrepp som taktiker är för att de utgör ett tillvägagångssätt för att argumentera. De är snarare generella sätt att argumentera än specifika sätt och de vilar på att man använder andra former av argumentationstekniker för att kunna genomföra taktiken. För utan
argumentationsteknikerna blir dessa taktiska element innehållslösa. 4.2.3 Argumentationsteknik
Fallasiidentifiering som teknik är ett sätt att undersöka hur vissa typer av argument, i form av fallasier, bryter mot den kritiska diskussionens ”tio budord”.60 Detta bör ses som tekniker då det är ett standardiserat handlingssätt för att identifiera fallasier för att kunna genomföra några av taktikerna och det är ett analytiskt moment som förutsätter praktisk argumentation i form av ett socialt samspel. Logiken och dialektikens tekniker består båda av att analysera snarare än att producera.
Genom att analysera argumentationen under konfrontationsstadiet kan man se ifall någon av interlokutörerna bryter med regel 1 genom att använda sig av argumentum ad baculum som är att sätta press på den andre eller att hota med sanktioner,
argumentum ad misericordiam som är att vädja till känslorna hos den andre
interlokutören eller genom argumentum ad hominem som är att inskränka den andres expertis, oberoende, integritet eller trovärdighet. Regel 2 bryter man mot i
öppningsstadiet ifall man använder sig av fallasier som att slinka undan eller skifta bevisbördan, specialfall av argumentum ad verecundiam som är att presentera en ståndpunkt som uppenbart sann eller argumentum ad ignorantiam som är att
immunisera sin ståndpunkt mot kritik. Regel 3 kan man bryta mot under alla stadier och exempel på det är strawman som innebär att man vantolkar motståndarens 58 Ibid. s 292f
59 van Eemeren & Grootendorst (2004), s 62ff
ståndpunkt, vidare exempel på detta är att ta ståndpunkten ur dess kontext eller göra generaliseringar som förbiser nyanser och kvalifikationer i en ståndpunkt. Regel 4 kan man bryta mot under argumentationsstadiet genom ignoratio elenchi som är att använda sig av en argumentation som inte är relevant för den ståndpunkt man bemöter, argumentum ad populum som vädjar till publikens känslor eller genom ett annat specialfall av argumentum ad verecundiam som är att paradera med sina egna kvalitéer. Regel 5 bryter man mot under argumentationsstadiet ifall man förnekar användning av underförstådda premisser eller ifall man förvränger en underförstådd premiss. Regel 6 kan man bryta mot under argumentationsstadiet ifall man undviker bevisbördan genom att t.ex. presentera en ståndpunkt som självklar, genom att inkorporera en proposition i en presupposition i en fråga eller genom petitio principii som är ett cirkelargument. Regel 7 bryter man mot under argumentationsstadiet genom att använda sig av argumentationsscheman inkorrekt och det finns tre kategorier i hur man begår detta misstag som representeras av tre olika
argumentationsscheman: symptomatisk argumentation bryter man mot ifall man använder sig av argumentum ad populum som är populistiska argument eller förhastade generaliseringar vilket man gör ifall ståndpunkten generaliseras utifrån otillräckliga observationer, jämförande argumentation använder man sig felaktigt av ifall fallasier så som falsk analogi förekommer och instrumentell argumentation är inkorrekt ifall argumentum ad consequentiam eller post hoc ergo propter hoc förekommer. Där den första fallasin innebär att man en deskriptiv ståndpunkt
förkastas pågrund av oönskade konsekvenser och den andra fallasin innebär ett orsak-verkan förhållande som baseras på en observation av att två event följer varandra. Regel 8 bryter man mot under argumentationsstadiet ifall man blandar ihop nödvändiga förhållande med tillräckliga förhållanden, om man bekräftar
konsekvensen men nekar antecedenten eller om man felaktigt ger helheten samma attribut som delen vilket är fallasier av division och kompositions argument. Regel 9 kan man bryta mot under det konkluderande stadiet om man felaktigt proklamerar en absolut seger av försvaret eller proklamerar ett absolut misslyckande av försvaret. Alltså att man antingen säger att något måste vara sant för att man lyckas försvara ståndpunkten eller för att man hävdar att pågrund av att den andre interlokutören inte kunnat motbevisa ens ståndpunkt så måste den vara sann. Regel 10 kan man bryta mot under alla stadier och här söker man identifiera fallasier så som fallasi av oklarhet eller fallasi av ambiguitet. Man är helt enkelt otydlig eller tvetydig i det man menar och genom att utgå ifrån dessa typer av fallasiidentifieringar påvisar man brister i argumentationen.61
Dissociation är en teknik som använts inom filosofin i syftet att vara systematisk, anledningen till att placera den som en teknik under dialektiken är för att den har tydliga tekniska drag och använts av dialektiker genom tiderna. Det tekniska draget utgår ifrån att det är ett standardiserat handlingssätt för att särskilja olika begrepps inneboende mening. Tekniken går ut på att när man når en motsägelse söker man att lösa upp vissa termer som är relevanta för motsägelsen så att man kan undersöka saken vidare. Själva dissociationstekniken utgörs av att man delar in ett begrepp i dess inneboende dikotomier och en vanligt förekommande indelning av ett begrepp är i sken/verklighet där det blir väsentligt att skilja mellan ett begrepps olika
manifestationer från hur det verkligen är. Om vi ser till Sken/Verklighet kan man ge detta formen term 1/term 2 där term 1 motsvarar det självklara, det explicita, det som är direkt bekant för oss och term 2 motsvaras av hur det skiljer sig från term 1 och 61 Ibid. s 298ff
endast i relation till term 1. Perelman skriver att term 2 tillhandhåller ett kriterium, en norm som ska göra det möjligt att skilja det värdefulla från det som saknar värde. Han skriver även att det är något som inte är givet utan att det är en konstruktion och att denna konstruktion fungerar som en regel för att avgöra vad som är felaktigt eller en illusion. Konstruktionen, i relation till term 1, är alltså både normativ och explikativ enligt Perelman.62
4.2.4 Legitimeringsfas
Den dialektiska strategin representeras av pragmadialektiken då pragmadialektiken har ett formellt tillvägagångssätt som utgått ifrån det sokratiska idealet av en kritisk diskussion. Vad syftet är och vilket etiskt förhållningssätt man bör anamma blir tydligt strukturerat genom ramverket. Samtliga begrepp från strategin fungerar för att förklara dess natur.
Det är delvis tack vare pragmadialektikens egna teoretiska struktur som översikten av taktikerna blir bra men modellen specificerar ytterligare vilken karaktär och vilka principer som följer av respektive taktiskt element. En övergripande typ av taktik omfattas av att använda sig av att rekonstruera en argumentation. Här blir det
konceptuella ramverket något svårapplicerat då det är svårt att säga om karaktären är objektiv, defensiv eller offensiv även om det tycks vara en objektiv karaktär, dvs. att den undersöker sakfrågan. Här ser jag alltså en brist i ramverket och skulle vilja undersöka hur man kan komplettera det konceptuella ramverket med begrepp från pragmadialektiken. Talakterna, som kan ses som en taktiks sociala element, tycks bli sina egna taktiska element och går inte konsekvent att kategoriseras under
offensiv/objektiv/defensiv utan här föreligger en klar åtskillnad mellan de olika sätten att se på en diskurs; för man kan uppmana sin motståndare att antingen försvara dennes tes eller angripa ens egen vilket innebär att en uppmaning kan vara både offensiv och defensiv. Det är även svårt att säga om de är kraftsamlande eller inte men jag tycker att det övergripande karaktärsdraget är kraftsamlande då det handlar om att gå ner på detaljnivå i en argumentationskedja för att se var problemet är.
De rekonstruerande taktiska elementen fungerar alltså som riktlinjer i form av tillvägagångssätt som anpassas beroende på vilken typ av diskurs det är frågan om. Utradera exempelvis är taktiken som bygger på att ta bort onödig information som inte är relevant för att lösa meningsskiljaktigheten. Ett alternativ vore att se de fyra rekonstruerande begreppen som tekniker för att genomföra taktiken men jag vill påstå att för att genomföra exempelvis utradering så vilar det i grunden på
dissociationstekniken samt så är dessa generella tillvägagångssätt, därför är de snarare taktiska element än tekniker. Det råder alltså en tvetydighet i min indelning mellan taktiska element och teknik och en utveckling av det konceptuella ramverket skulle kunna gynna dess förklaringsgrad när man analyserar teorier, ett exempel skulle vara att komplettera ramverket med exempelvis talakterna som pragmadialektiken ställer upp vilket skulle få som följd att den kan kategorisera de olika teorierna på ett mer lämpligt sätt då ramverket skulle bli mer rigoröst.
Argumentationsteknikerna domineras av fallasiidentifiering som kan sägas vara ett sätt att genomföra en teknik på men dissociationsbegreppet är både ett genomförande och ett uppfinnande av argument. Här uppmärksammar jag en svårighet i att dela upp 62 Perelman (2004), s 151
argumentationstekniker i mindre begrepp för är det verkligen möjligt att skilja uppfinnandet från genomförandet alla gånger? Jag finner att hela teknikens process från skapandet av argumentet, till transformationen, till genomförandet är en process som alla gånger inte är lätt att separera och retorikens tekniker är ett passande
exempel på denna problematik som jag senare kommer gå in på. En vidareutveckling av teknikernas underkategorier är alltså på plats vilket kan gynnas av forskningen kring topikerna.
4.3 Retorik
4.3.1 Argumentationsstrategi
Retoriken som argumentationsstrategi handlar om hur en talare bör gå tillväga för att påverka sin publik, antingen genom övertalning som handlar om att uppmana till handling eller genom övertygning som handlar om att ändra publikens övertygelser. Den form av retorisk argumentation som jag behandlar berör den där en talare har tid att förbereda sig inför en situation där syftet är att påverka en specifik målgrupp, det är alltså olika sorters tal som retorikens domän utgörs av. Det finns två sätt att tala till den tänkta målgruppen, antingen talar man direkt till dem man vill övertyga eller så debatterar man mot en person genom att anpassa argumenten till publiken för att påverka de som lyssnar till debatten, alltså en explicit eller implicit beroende på hur den retoriska situationen ser ut. Man bör även ha klart för sig om man kan förvänta sig motargument som inte går att förutse eller om man kan hålla ett föredrag i en viss tid utan att oförberedda frågor kommer att dyka upp, för om det kommer upp frågor bör man vara mer insatt i det man talar om än om man bara fick hålla sin presentation. De argument som retoriken använder sig av är speciellt utvalda för en publik och argumenten kan vara sanna(episteme) eller åsiktsbaserade(doxa) vidare kan de vara logiska, auktoritativa eller känslomässiga.63 När det kommer till retoriken och dess kunskapssyn så utgår retoriken ifrån en koherensteori snarare än en
korrespondensteori vilket innebär att retoriken anser att sanningen sitter i språket och i relation till de som talar. Sanningen är alltså inte objektiv utan den är subjektiv, vi kan enligt retorikens kunskapssyn inte förstå om det vi säger stämmer överens med verkligheten.64 Det här medför en problematik gällande sanningsbegreppet kring argument men jag vill påstå att sanning existerar oberoende av människans
världsuppfattning vilket medför att indelningen episteme och doxa är väsentlig när man talar om argument.
En del av den retoriska strategin är att den förutsätter vissa förhållningsregler till hur man bör gå tillväga. Man ska undvika de flesta former av fallasier och Qunitilianus skriver om retoriken där han förenar etiska förhållningsregler med retoriken i form av vir bonus som innebär god man(eller kvinna sett utifrån dagens norm). Uttrycket god omfattas av att talaren ska vara rättrådig, dugande, ansvarstagande och ha världsligt vett, kort sagt en moralisk person.65 Det här innebär att man alltså inte kan ta till vilka knep man vill för att påverka sin publik utan måste följa ett etiskt förhållningssätt. Detta etiska förhållningssätt utgörs av såväl generella principer som normativa 63 Se Retorikens Argumentationstaktiker
64 Bengtsson (2008), s 9 65 Hellspong (2004), s 47
