Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Å rg ån g 95 1 9 7 4
Svenska Litteratursällskapet
Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
Göteborg: Lennart Breitholtz Lund: Staffan B jörck, Carl Fehrm an Stockholm: Ö rjan Lindb erger, Inge Jo n sso n Umeå: M agnus von Platen
Uppsala: G unnar Brandell, Thure Stenström
Redaktör: D ocent U lf W ittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen, V illa vägen 7,
752 36 Uppsala
Recensioner av doktorsavhandlingar
1 5 9nehåller en del förhastade tolkningar och andra misstag. Men i allmänhet är tolkningarna säkra. Författaren har gjort en grundlig inventering av materialet och hon har nyttjat det på ett intelligent sätt. Till avhandlingens förtjänster hör den rika illustreringen, som dock hade fått ännu större vär de om kommentarerna till Lucidor och Runiuspor- trätten gjorts mera konkreta.
Bernt Olsson
Ruth Nilsson: Kvinnosyn i Sverige. Vrån drottning
Kristina till Anna Maria Lenngren. Kvinnohisto-
riskt arkiv 10. CW K Gleerups Bokförlag. Lund
1 9 7 3·
Ruth Nilsson behandlar i sin avhandling kvinno- uppfattningen i Sverige under 1600- och 1700- talen. Det är ett enormt, delvis helt obearbetat ämne av stor betydelse att få kartlagt.
Som bekant har det funnits en debatt i vår väs terländska kultur om kvinnans s. k. »bestämmel se» allt sedan antiken. Under den period R N be handlar förs debatten in i vårt land. Feministiska idéer når Sverige och brytningen med den patriar- kala kvinnouppfattningen börjar. Den ideologiska bakgrunden till 1800- och 1900-talens kamp för kvinnofrigörelse förbereds. Avhandlingen belyser således den svenska förhistorien till den utveck ling mot jämställdhet mellan könen som fortfa rande pågår över hela världen, och som författare under olika tider varit engagerade i.
Avhandlingens disposition är enkel och klar. Efter ett inledningskapitel om inflytelserika ideo logiska ståndpunkter utomlands, behandlas debat ten i Sverige i icke skönlitterära texter i fyra, kro nologiskt upplagda kapitel. Med dem korrespon derar fyra kapitel om skönlitterära texter, där en dast ett litet fåtal författare tas upp, huvudsakligen drottning Kristina, Sophia Elisabeth Brenner, Hedvig Charlotta Nordenflyckt och Anna Maria Lenngren. Mera i förbigående kommer några man liga författare in i bilden (Gustaf Rosenhane, Kolmodin, Dalin, Gyllenborg och Thorild).
Många och hårda begränsningar i metod, text urval etc. har blivit nödvändiga med ett så över dimensionerat av handlings ämne.
Den metod R N valt bör ses i ett metodhisto- riskt sammanhang. I Sverige har vi vid studium av författarens kvinnosyn inte odlat ämnen av en så dan omfattning och sysslat med så tidiga epoker som man gjort utomlands. Det tycks som om tider av livlig debatt om kvinnans ställning i samhället inspirerat till forskning rörande kvinnor och kvin- nouppfattningar. Rösträttsrörelsen — den kanske starkaste kvinnorörelse som hittills existerat - var en sådan tid. Anmärkningsvärt många av de verk R N stöder sig på och nämner bland sina utgångs
punkter tillkom redan på 19 10 - och 192 o-talen (Abensour, La femme et la féminisme avant la révolution, 19 2 3; Kluckhohn, Die Auffassung der Liebe in der Literatur des 18. Jahrhunderts . . ., 19 22; Reynolds, The learned Lady in England 16 5 0 -17 6 0 , 1920; Crohns, Legenden och medel tidens latinska predikan och »exempla» i deras värdesättning av kvinnan, 19 15 ).
Det har fallit sig naturligt för R N att i sin meto dik närmast anknyta till de traditionella idéhisto riska och komparativa metoder, som används i dessa verk — inte till de litteratursociologiska och andra nyare metoder för analys av könsrollsattity der som utarbetats i Sverige under 50-talet och i Danmark och U SA under 70-talet. Metodiska be gränsningar har endast ofullständigt redovisats och motiverats i inledningen. Att avhandlingens ämne ter sig modernt hindrar således inte att det är ett lärdomsprov av traditionell typ.
Fyra centrala frågeställningar undersöks i varje text, skönlitterär och icke skönlitterär, tvärs ige nom hela avhandlingen: 1) Hurdan är kvinnans natur beskaffad? 2) Vilken uppfostran skall hon få? 3) Vilket skall vara hennes verksamhetsom råde? 4) Hurdan skall hennes relation till mannen vara särskilt i äktenskapet? Frågebatteriet har övertagits från tidigare forskare och har mest konsekvent använts i ett lärdomshistoriskt arbete (Ruth Kelso, The Doctrine for the Lady of the Renaissance, 1956), där renässansens livliga »kvin- nosaksdebatt» sorterats upp i vad som var höger och vänster i varje fråga.
De fyra frågorna är i hög grad relevanta också för de decennier R N undersöker. Bakom dem döljer sig själva kärnfrågan: Är kvinnans »natur» av en lägre beskaffenhet än mannens och är det således rimligt, att hon utestängs från utbildning, myndighet, ekonomisk självständighet, yrkes verksamhet, ämbeten och inom äktenskapet är helt underordnad mannen?
Tyvärr har R N i motsats till Kelso givit föga plats åt uppsortering av alla de olika ståndpunkter hon refererar. Metoden fullföljs inte, vilket gör forskningsresultaten onödigt svåra att överblicka. Urvalet av texter har dessutom gjorts så, att pro gressiv, feministisk kvinnosyn dominerar, medan i Sverige den konservativa, patriarkala kvinnoupp fattningen var förhärskande under de två århund radena. Avhandlingens titel »Kvinnosyn i Sveri ge» kan således ge anledning till missförstånd.
Vid disputationen motiverade R N sitt texturval på följande sätt: Den konservativa kvinnosynen är mindre intressant ur idéhistorisk synpunkt, efter som den vanligen utgorde ett omedvetet och osjälvständigt upprepande av antikens, Gamla Testamentets, Paulus’ och kyrkofädernas upp fattning, eller helt enkelt återspeglade vad som föreskrevs i dåtidens lagar och kyrkliga förkun
nelse. Feministerna däremot hade hon funnit vara folk som tänkte själva och formulerade sig själv ständigt — även om de ibland byggde på Platon och Jesus — och därför mera givande att under söka. Mot detta vill jag invända, att vad som be döms som intressant måste bero av vad avhand lingen har för målsättning. Ä r målsättningen att ge en pålitlig bild av kvinnosynen, kan man inte skjuta åt sidan som ointressanta dess domine rande inslag. Är däremot målsättningen en annan borde det angivits i avhandlingens titel.
R N :s sätt att använda komparativa aspekter hu vudsakligen illustrativt — för att konstatera om en viss idé är originell eller redan finns uttalad någon annanstans, inte för att konstatera genetiska sam band mellan olika texter — har heller inte stimule rat till slutsatser beträffande eventuell idéutveck ling inom det feministiska lägret. (Med feminism menar R N enligt grundbetydelsen i SAO B: »Åsikt som hävdar och rörelse som arbetar för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen»). Biografiskt-psykolo- giska aspekter lyser nästan helt med sin frånvaro och den idéhistoriska inriktningen har sällan an vänts för att förankra ståndpunkter i ett större idéhistoriskt perspektiv. RN :s sammanfattande omdöme om sina resultat lyder kortfattat och för siktigt, att debatten om kvinnan i sina huvuddrag varit stillastående under de två århundradena.
Om avhandlingens titel varit en annan och angi vit, att uppmärksamheten huvudsakligen inriktats på feministiska texter, skulle det varit givet att sortera upp dem i olika grader eller former av feminism, och en skala skulle erhållits, kanske en utvecklingslinje, inom den feministiska sektorn av debatten. Måhända hade debatten då inte tett sig fullt så stillastående.
Urvalet skönlitterära texter har som nämnts be gränsats till ett fåtal författare. Därtill kommer en oredovisad begränsning. Författarna representeras endast av texter som explicit uttrycker deras kvin nosyn. Fiktiva texter har undvikits. Allt som sägs indirekt och underförstått med bilder, symboler, känslouttryck och stilvalörer — som ibland för medlar värderingar effektivare än explicita påstå enden - har lämnats därhän.
De lärdomshistoriska kapitlen, som utgör av handlingens tyngdpunkt, är imponerande. Ett oerhört rikt material analyseras, och då och då blixtrar sensationella fynd förbi. R N :s förmåga att leta fram relevant material är beundransvärd och vittnar om hängiven forskarmöda och stort spår sinne. Hon har följt debatten först och främst på vetenskapligt håll och granskat bl. a. 73 latinska doktorsavhandlingar, 16 2 0 -17 9 9 , inom juridik, teologi, filosofi, ekonomi, politik, historia. Det enda som saknas är medicin — tyvärr ganska bety dande för synen på kvinnans natur. Därnäst kom
mer en fyllig svit tidningar och tidskrifter — utan anspråk på fullständighet men dock uppgående till ca 25, av vilka somliga granskats i 30 årgångar (»Lärda Tidningar» och »Dagligt Allehanda»). Slutligen har hon ägnat sig åt moraliska, peda gogiska och religösa skrifter, särskilt rörande flickuppfostran. Mycken översättningslitteratur har också redovisats.
Dessa kapitel är ett forskningsbidrag av stort värde i sig själva, mer omfattande än vad som behövts för att teckna bakgrunden till de skönlit terära författarna. De kan ge uppslag till mycken fortsatt forskning. Att universitetskansler Johan Skytte var den förste i Sverige som författade en feministisk text (en plädering för kvinnors tillträde till statliga ämbeten, 1626) måste ju locka till när mare undersökning. Varför just han? Götisk pa triotism? Utländskt pedagogiskt inflytande? R N :s fascinerande fynd beträffande naturrättens infly tande på debatten om hustruns underordning un der mannen förtjänar att undersökas närmare av jurister och filosofer. Borde inte en teolog titta närmare på de teologiska avhandlingar som skrevs emot kvinnliga präster? Pietisters och herrnhutares sätt att lägga vikt vid Gal. 3:28 (»här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna» . . .) bemöttes där med Gen. 3:16 (»din m an. . . skall råda över dig»). Det framhölls som otänkbart, att en kvinna i predikstol skulle för kunna för hela församlingen, alltså också för sin man, och sen gå hem och lyda honom. Av press- historiskt intresse torde vara t. ex. utgivningen av ett helt tidskriftsnummer ägnat kvinnofrågor re dan 1 7 5 1 (»Den Wälmenande Patrioten»).
Läsarens nyfikenhet väcks ideligen, och spän nande samband anas, t. ex. mellan pietismens och herrnhutismens kvinnouppskattning och det fak tum, att alla våra tidiga kvinnliga författare hade nära beröring med pietism eller herrnhutism. Men R N håller sig karaktärsfast till sitt analysschema och lämnar det nya stoffets lockande möjligheter åt kommande forskning.
Framför allt ger de lärdomshistoriska kapitlen goda möjligheter för kommande undersökningar av kvinnouppfattningen hos skönlitterära författa re under 1600- och 1700-talen som inte tagits upp i avhandlingen.
Bibliografiskt sett är materialet gediget och på litligt presenterat, och analyserna ur de fyra aspek terna försiktiga och måttfulla. Respekten för tex terna har snarare överdrivits än motsatsen. Tyvärr återges textförfattarnas ståndpunkter ideligen på ett betungande sätt i direktcitat — ofta på latin — i stället för att sammanfattas, även när ingen större tvekan råder om tolkningen.
Kapitlen om de skönlitterära författarna verkar magrare än de lärdomshistoriska. Analysmetodens begränsningar märks mer när det gäller
skönlitte-Recensioner av doktorsavhandlingar
1 6 1 rart sto ff, och en d el har redan sagts o m d e k v in n liga fö rfattarn as fem in ism av tid igare fo rsk are. R N fö r d ju p a r o ch nyan serar bild en i d isk u ssio n m ed dem . R e la tiv t fa näm ns e m ellertid . J a g sak nar t. ex. L u n d a -d o cen ten H ilm a B o re liu s, som i en tid igare g e n e ra tio n in tressera d e sig fö r B re n - ner, N o rd e n fly c h t och L en n gren ur sam m a asp ek t som R N anlagt.
K ristin a ser hon h u vu d sak ligen som en re p r e sentant fö r den p a triark ala k vin n o syn en . V is s e r li gen had e d ro ttn in gen en avan cerad u tbild ning, lev d e ett em an cip erat liv (som g jo rd e h en n e till b eu n d rad fö re b ild bland fra n sk a p re c iö se r), och visad e m e d v e te n h e t o m rådan de k v in n o fö rtry c k g en o m att p å p e k a d et b rottsliga i att k v in n o r bara gavs två m ö jlig h e te r i livet: att gå i k lo ste r e lle r att bli en m ans slav. M en allt d etta hind rade inte, att K ristin a h ela liv et b e h ö ll d et k v in n o fö ra k t hon u ppfostrats i, an såg k vin n o rn a av n aturen svaga, p sy k isk t och fy sisk t u n d erlägsn a m än n en , något som u p p fo stran och utbild n in g in te ku n d e råda bot på. D e b o rd e d ä rfö r inte ha in flytan d e i sam hället och fra m fö r allt inte vara regen ter. S ig själv b etrak tad e hon naturlig tvis som ett undantag, m en b id rog till att a v sk a ffa k vin n lig tro n fö ljd i S v e rig e 1 6 5 0 . H e n n e s an tifem in istiska stån d p un k t i en d å tida v e te n sk a p lig d eb att om k v in n o r som reg en ter är såled es en av o rsa k e rn a b akom vår nu varand e situation m ed en K a r l G u sta v och inte en K ristin a på tronen .
D e t m esta som an fö rs om S o p h ia E lisab eth B re n n e r är nytt, e fte rso m hon tid igare in te ägnats någon fo rsk n in g . I dåtiden var hon inte helt okän d u tom lan ds som en lärd fö rfattarin n a och näm ns tidigt av L u d v ig H o lb e rg . A t t v ara k vin n a och fö rfattare b e ty d d e i dåtiden att b ry ta m ot den k vin n liga ro llen , även o m m an som B re n n e r levd e ett » n o rm alt» liv som h em m afru och fö d d e 1 5 barn. R N :s frå g e b a tte ri kan tyckas m in d re ad ekvat när d et g ä lle r en fö rfattare av b ru k sp o e si, som m est sk riv it b rö llo p s- o ch b eg rav n in g sd ik ter, an passad e e fte r m o ttagaren s sitaution och k än slor. M en B re n n e r k larar e ld p ro v e t och fram står m ed in tressan t in te lle k tu e ll p ro fil och stö rre k o n se- vens i sitt ställn in gstagan de än K ristin a.
H o n b ek äm p ad e ihärdigt i sin a båd a dik tsam lingar ( 1 7 1 3 och 1 7 3 2 ) syn en p å kvin n an som en u n d erlägsen v a re lse , kallad e h en ne i stället »den H ö g stas b ild » (dvs. G u d s avbild en ligt sk a p e lse b erättelsen i I M os. 1 :2 7 ) o ch p läd erad e d essu tom på alla sätt som stod h en n e till buds fö r att k vin n o r sk ulle få b o k lig bild n in g. D e t kallad e hon att arb e ta fö r kvin n an s » sa k » . V ia en svärson , som m ed h en n es h jä lp d isp u terad e i U p p sa la på en d o k to rs avh an d lin g om M u lie re s P h ilo so p h an tes 16 9 9 , fick hon p re se n te ra t i b etry ggan d e fo rm ett för dåtiden o m fatta n d e fö rsla g fö r k vin n o rs b ild ning. 11
M en naturlig tvis har hon m y c k e t att g e av fem i- nistisk b e ty d e lse , som inte fångas upp av ett fy rd e- lat fråg efo rm u lä r. V a d b e ty d d e d e t m ån ne fö r k vin n o rs självk än sla, att v a rd a g se rfa re n h e te r som våndan in fö r fö re stå e n d e fö rlo ssn in g och ly c k o känslan e fte r barnets fö d e lse u ttryck tes i k o n st rik a son etter? E lle r att den fö rsta b o k en i fö rlo ss n in g sk o n st recen serad es i sp iritu ella v e rse r?
H e d v ig C h a rlo tta N o rd e n fly c h t fram står som den m est b ety d a n d e sven sk a tänkaren ö v e r k v in n ors situation u n d er de två årh u n d rad en a, m ed klar u pp fattn in g av den p ro c e d u r som vi nu k al lar » k ö n sro llsin d o k trin e rin g » . So m u pp lysn in gs- en tusiast ^talar hon fö r k u n sk ap och sanning i flick u tb ild n in g ; som y rk e sfö rfa tta re — e k o n o m isk t b e ro e n d e av sin p en n a — k rä v e r hon yrk esarb ete fö r k vin n o r; som älskan d e i o ck så in tellek tu ellt g iva n d e fö rh ållan d en till o lik a m än sk isserar hon jäm ställd h et m ellan m akar.
R N fram h åller o m sorg sfu llt, att hon inte kan b etraktas som o rig in ell i ett in tern atio n ellt p e rs p ek tiv . A tt hon var en stim u leran d e fö re g å n g a re i S v e rig e fram g år av att hon in sp irerad e G y lle n b o r g m. fl. m ed lem m ar av T a n k e b y g g a ro rd e n till u p p satser ö v e r fem in istisk a äm nen o ch re d a k tö r C a th arin a A h lg ren till u tgivan d e av fem in istisk a tid sk rifter.
I beh an d lin gen av A n n a M a ria L en n g ren visar sig R N :s m etod , att en d ast an vän da sig av fö rfa t tarnas exp licita u ttalan den om sin stån dp un kt, fö g a g ivande. V a d skall m an g ö ra m ed en fö rfa t tare som inte är b ek än n are, utan k vic k , d u b b e l b ottnad , själv iro n isk b erättare? R N ifråg asätter den skillnad fo rsk n in g en sedan länge k o n statera t m ellan m am sell M alm sted t o ch fru L en n g ren . » N å g ra ord till m in kära d o tter» kan em ellertid en ligt R N :s g ru n d lig a g ran sk n in g inte utsäga nå g o n tin g om Len n g ren s eg n a åsikter, e fte rso m den är en k v ic k k o m p ilatio n av gän g se tankar i dåtida m assm edia. N å g o n u tv eck lin g av fö rfattaren s k vin n o syn kan ej b evisas. H o n to rd e e n lig t R N ha varit en » m o d erat fem in ist» hela livet.
H ä r sk u lle man g ärn a ha sett att R N :s m etod k o m p letterats m ed några m o d ern are , t. ex. en ana lys av L en n gren s im plicit u ttry ck ta attityd er i b e rättand e texter. M ed så m ån ga g iftig a k vin n o - k arik atyrer, så m ån ga u tb ro d erin g ar p å v e rs av m isog y n a an ek d o ter, till y tte rm e ra visso o fta sk rivn a ur m askulin b erättarsy n v in k el, så m yck en h ån fu llh et m o t N o rd e n fly c h ts fem in ism v e rk a r b ety g et » m o d erat fem in ism » inte rik tig t ad ekvat. D e t patriarkala fik tio n sm ö n stret m ed dess an tife m in istiska drag har u p p en b art u tö va t ett b e ty d ligt stö rre in flytan d e p å L en n g ren än på B re n n e r och N o rd e n fly c h t.
E tt h elh etso m d ö m e om K v in n o s y n i S v e rig e är svårt att ge, e fterso m avh an d lin gen dels k o m m er m ed så m y ck et nytt och kan g e stöd och in sp ira
tion till kommande forskning, dels upplevs som otillfredsställande ur metodisk synpunkt.
Den är i varje fall ett betydande tillskott till vår 1600- och 1700-talsforskning, ökar kännedomen om centrala kvinnliga författare och kan ge stoff till modernisering av undervisningen i de båda århundradenas litteratur.
Karin Westman Berg
L e if L an d en : GudmundJöran Adlerbeth. En biogra fisk och litteraturhistorisk studie med tonvikt på
Poetiska Arbeten 18 03. (A k ad . avh. L un d.) C W K G le e ru p B o k fö r la g . Lu n d 1 9 7 3 .
M ed L e if L an d en s avh an dlin g (gam la o rd n in gen ) har vi fatt den fö rsta g ru n d lig a p resen tatio n en av A d le rb e th s ly risk a p ro d u k tio n , en in sik tsfu ll b e han dlin g av hans ö ve rsä ttn in g sv e rk sa m h e t och d essu to m en v ä rd e fu ll b iografi ö v e r fö rfattaren . A d le rb e th s b id rag som d ram atik er, som re se sk ild rare och som p o litisk k o m m e n ta to r b e rö rs en dast flyk tigt. M an hoppas att L e i f Lan d en ska sam la allt sitt v etan d e o m A d le rb e th till en m o n o g rafi som b e ly se r sk ald en s h ela insats.
A v h an d lin g en g e r re sp e k t fö r d en k u n n ig h et och den säk erh et m ed v ilk en Lan d en r ö r sig i d et slu tan d e 17 0 0 -ta le ts litteratu r, då tankar och stilar står b re d v id varan d ra, b ryte r sig m o t v ara n d ra och g lid e r in i varand ra. D e n som u tn yttjar p e r s o n r e g i stret och in n eh ållsfö rtec k n in g en s u n d e rru b rik e r ska fin n a att snart sagt ingen av d et u p p lysta år hu n d rad ets d isk u ssio n e r b liv it fö rsu m m ad . I sin sy n p u n k trik e d o m är b o k en en g ru v a m en det m åste erk än n as att d en ibland kan v a ra svårb ru ten : d e m est in tressan ta iak ttagelser kan d ö lja s i en fotn ot.
M o t stilen s k larh et sk u lle klassicisten A d le rb e th inte ha haft något att invända.
In fö r den k ritik som i d et fö lja n d e sk a riktas m ot avh an dlin gen är det an geläget att fram h ålla att d en i h ö g g rad b y g g e r p å d et m aterial Lan d en sjä lv fö rse tt oss m ed . D e t är inte fråga om att v isa att han b o rd e h a tagit upp o ck så an dra p ro b le m till b eh an d lin g utan om att v isa att han av fö rsik tig h e t stannat upp fö r tidigt i sin a reso n em an g. D e iak t ta gelser han g jo r t tillåter fler och m er p re c ise ra d e slu tsatser än d e han dragit.
F ö rsik tig h eten p räg lar hela u p p läggn in gen av v e rk e t.
I ett in led an d e b io g ra fisk t k ap ite l lä ser m an: » K o n tra ste n m ellan G u s t a f III:s fr ig jo rd a h o v och A d le rb e th s u rsp ru n g sm iljö m åste em ellertid ha varit stark. P o eten s m o ralistisk a b e g re p p o m an stän d igh et, se d e r och g o tt u p p fö ra n d e d ik terad es säk erlige n av d e n o rm er han insu pit i b arn d o m s h em m et.» — » T ill skillnad från så m ån ga an dra 17 0 0 -ta lsd ik ta re fr ig jo rd e sig A d le rb e th aldrig
från sin tid iga u n g d om s m o ra lisk a och re lig iö sa fö reställn in g a r.» D e tta p å ståen d e — än så län ge är d e t ju bara ett p å ståen d e — ö p p n a r m ö jlig h e te n fö r en in tressan t u n d ersö k n in g : i A d le r b e th s fall sk u lle vi k u n n a stu d era h u r en in tellig en t m an ur k u ltu rk o n se rv a tiv o m g ivn in g re a g e ra d e p å de sto ra frå g o r hans u p p ly sta sam tid d eb a tterad e. V i sk u lle se något av u p p lysn in g stan k arn a s g e n o m - slagskraft. T y v ä r r har L an d en in te i fo rtsättn in g en fö ljt den lin je n , som k u n d e h a g e tt avh an d lin g en en stadga som d en saknar. I stället k o m m e r han fle ra g å n g e r att ifråg asätta d en — fö rm o d lig e n r ik tiga — b ed ö m n in g han h är g jo r t.
Något klart formulerat mål för undersökningen ställs inte upp. Man finner ingenting av tes som ska prövas och boken slutar ganska abrupt utan någon sammanfattning av det man kommit fram till. En antydan till presentation av ett syfte med avhandlingen finner man i inledningskapitlet: dels finns i Adlerbeths dikter »lyriska förtjänster» som är värda att studeras, dels är han genom sin dikt ning en av tidens tongivande litterära gestalter. Målet tycks vara, fast det inte utsägs, att visa hur Adlerbeths diktning förhåller sig till bl. a. samti dens.
A v h a n d lin g e n är p lan erad som en »tem a tisk u n d ersö k n in g » (s. 4 5 ). » T e m a » kan v a ra en v a g term och in n e h å llsfö rte c k n in g e n v isa r en o k la rh e t som får b esvä rlig a k o n se k v e n se r. K a p ite lr u b ri k e rn a är inte k o n g ru e n ta : S to ic ism , F ö rg ä n g e lse tem at, M e ta fy s ik , re lig io n o ch v e te n sk a p , D e t so ciala tem at, N a tu rsk ild rin g , N o r d is k t och k la s siskt. » N a tu rsk ild rin g » är g iv e tv is inte ett tem a. U n d e r N o rd is k t och k la ssisk t tar L an d en in te u pp något tem a utan d isk u te ra r fra m fö ra llt A d le rb e th s ö v e rsättn in g stek n ik . F råg o r p å h elt o lik a plan b lan das: F ö rg ä n g e lse te m a t kan , ex. då d e t g ä lle r frågan om »ärans in tig h e t» , d e lv is fö ras in u n d er frågan o m A d le r b e th s sto icism ; S to ic ism e n k u n d e u n d ero rd n as R e lig io n och m e ta fy sik ; u n d e r D e t sociala tem at tas bl. a. upp frå g o r som k u n d e p la neras u n d er R e lig io n . O k la rh e te n strä c k e r sig till u n d e rru b rik e rn a m en är där m in d re allva rlig : ett d e ta ljp ro b le m som » k lassisk a allu sio n er» sam o rd nas m ed v e rk lig t cen trala o ch sam m an fattan d e ru b rik e r som » re lig iö s u tv e ck lin g » .
Den stora nackdelen med en uppläggning av denna art är att den inte ger någon överblick över Adlerbeths insats. Den tematiska genomgången ger intressanta synpunkter på Adlerbeths relation till stoicismen, på hans tankar om förgängelsen, hans naturvetenskapliga idéer, hans uppfattning av lyx och bondeliv etc. Men tidens centrala frågor var av högre dignitet: hur skulle den upplyste förhålla sig till religionen, till känslans krav mot förnuftet, till vetenskapens pretentioner att lösa livets problem, till de politiska och sociala frågor na. Något försök att sammanfattande analysera
