Empowerment för brukare inom LSS -organisatoriska förutsättningar i fyra stadsdelar i Malmö

EMPOWERMENT FÖR

BRUKARE INOM LSS

-ORGANISATORISKA FÖRUTSÄTTNINGAR I

FYRA STADSDELAR I MALMÖ

ANN-CHRISTINE PETTERSSON

THERESE OMDAL

C-uppsats 15 hp Malmö högskola

Termin 7 Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet verksamhetsutveckling 205 06 Malmö

EMPOWERMENT FÖR

BRUKARE INOM LSS

-ORGANISATORISKA FÖRUTSÄTTNINGAR I

FYRA STADSDELAR I MALMÖ

EMPOWERMENT FOR PEOPLE

WITH DISABILITIES WITHIN

THE LSS

-ORGANIZATIONAL CONDITIONS IN FOUR

DISTRICTS IN MALMOE

ANN-CHRISTINE PETTERSSON

THERESE OMDAL

Omdal, T & Pettersson, A-C – ARBETAR ORGANISATIONEN FRÄMJANDE GÄLLANDE MÖJLIGHETER TILL EMPOWERMENT FÖR BRUKARNA INOM LSS? 15 hp. Malmö Högskola: Hälsa och Samhälle, socialt arbete, 2008 Enligt LSS (1993:387) ska verksamheterna inom LSS grundas på respekt utifrån den enskilde individens integritet och självbestämmande samt i största möjliga utsträckning ge den funktionshindrade medbestämmande och inflytande över insatser som ges. Vidare är det verksamhetens ansvar att främja jämlikhet, gällande levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för att ge den funktionshindrade möjlighet att leva som andra. Trots lagstiftningen påvisar forskningen tydliga brister ute i verksamheten. Vår uppsats syftar till att på en strukturell nivå se hur resonemanget kring olika organisatoriska strategier ser ut för att främja brukarnas inflytande och självbestämmande mellan olika stadsdelar i Malmö samt att undersöka skillnader och likheter mellan dessa stadsdelar. Empowerment är ett betydande begrepp inom LSS men alla stadsdelar arbetar på olika sätt för att främja brukarnas möjlighet till självbestämmande och inflytande.

Nyckelord: Empowerment, funktionshinder, inflytande, delaktighet,

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 6

AVGRÄNSNINGAR ... 6

DISPOSITION... 6

TIDIGARE FORSKNING ... 7

Synen på funktionshinder förr och nu ... 7

Från centralisering till decentralisering ... 8

KUNSKAPSLÄGE... 9

Integration eller segregation... 9

Normaliseringsprincipen ... 10

Olika perspektiv på offentlig organisation ... 10

Instrumentellt perspektiv... 10

Kulturellt perspektiv... 11

Mytperspektiv ... 11

Förändringsarbete i olika perspektiv ... 12

Implementering... 12

Olika Implementeringsperspektiv ... 13

Offentligt ansvar eller självbestämmande för brukaren... 13

Empowerment ... 14

Empowerment som motmakt ... 15

Inflytande ... 16 METOD ... 17 Urval ... 17 Intervjuer... 17 Etiska överväganden ... 18 Bearbetning av intervjumaterialet... 18

RESULTAT OCH ANALYS... 19

Resultat beträffande organisatoriska strategier/verktyg/arbetssätt ... 19

Stadsdel B... 20

Stadsdel C... 21

Stadsdel D... 22

Analys beträffande organisatoriska strategier/verktyg/arbetssätt ... 23

Resultat beträffande strategier för implementering ... 24

Stadsdel A... 24

Stadsdel B... 25

Stadsdel C... 26

Stadsdel D... 27

Analys beträffande strategier för implementering... 27

Resultat beträffande synen på individen kontra kollektivet... 28

Stadsdel A... 28

Stadsdel B... 29

Stadsdel C... 30

Stadsdel D... 30

Analys beträffande synen på individen kontra kollektivet ... 31

Resultat beträffande offentligt ansvar eller självbestämmande för brukaren ... 31

Stadsdel A... 31

Stadsdel B... 32

Stadsdel C... 33

Stadsdel D... 34

Analys beträffande offentligt ansvar eller självbestämmande för brukaren... 35

SLUTDISKUSSION... 35

Metodreflektion ... 37

REFERENSER ... 39

INLEDNING

I början av 1990-talet infördes den så kallade handikappsreformen i Sverige som en rättighetslag för de svårast funktionshindrade. Reformen bidrog till Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och Lag om assistansersättning (LASS). Tanken var då att skydda de utsatta individerna i samhället genom att övergå från en Top-down- till en bottom-upstyrning med indirekt stöd från staten genom att stärka de svaga i samhället i relation till olika hjälporganisationer (SOU 2000:38). Enligt LSS (1993:387) ska verksamheterna vara grundade på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet samt att den

funktionshindrade i största möjliga utsträckning ges medbestämmande och inflytande över de insatser som ges. Det är även verksamhetens ansvar att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionshinder i samhällslivet. Målet är att den enskilde individen ges möjlighet att leva som andra och att insatserna tillförsäkrar goda levnadsvillkor för den funktionshindrade. Vidare ska insatserna anpassas till den funktionshindrades individuella behov samt utformas så att de är lättillgängliga för de individer som behöver dem samt stärka deras förmåga att leva ett självständigt liv. I SOU 2000:38 står att trots detta visar forskningen på att det finns tydliga brister för de funktionshindrade ute i samhället.

Empowerment är ett svårdefinierat och samtidigt ett populärt begrepp att använda sig av när det handlar om förändrings- och utvecklingsfrågor. Starrin (2000) menar att det oftast är lättare att säga vad empowerment inte är; till exempel hopplöshet, maktlöshet, initiativlöshet, modlöshet, hjälplöshet med mera, än säga vad det är. Empowerment som ord associeras ofta till företeelser som exempelvis självstyre, socialt stöd, självtillit, delaktighet, makt, egenkontroll med mera. För att hitta huvudkomponenterna i empowermentbegreppet nämner Starrin (a a) vidare att vanligt förekommande definitioner är känslan av att ta kontroll över det egna livet samt tron på den egna förmågan att nå de mål som ställts upp.

Vi skrev vår B-uppsats om delaktighetsmodellen, som är ett verktyg för att främja empowerment hos brukare inom LSS-verksamheter. När modellen först

presenterades för stadsdelarna i Malmö Stad så var det en stadsdel av tio som valde att införa modellen i delar av sina verksamheter. Detta gjorde att vi nu i C-uppsatsen intresserar oss för att undersöka hur stadsdelarna arbetar för att främja empowerment hos brukarna inom ramarna för LSS. I vår undersökning har vi valt att se till de organisatoriska förutsättningarna för empowerment samt om det finns verktyg för medarbetarna att tillgå för att öka möjligheterna för empowerment i vardagen för de funktionshindrade och har därför intervjuat enhetschefer för LSS inom stadsdelarna. Då de offentliga verksamheterna skiljer sig mycket från de privata kommer uppsatsen till vissa delar beskriva olika offentliga

organisationsperspektiv som är viktiga för att kunna besvara syftet med vår uppsats.

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING

Vårt syfte med uppsatsen är att på strukturell nivå undersöka förekomst och utbredning av empowerment för brukare inom LSS. Vi syftar även till att

undersöka skillnader och likheter mellan fem stadsdelar i Malmö Stad beträffande hur resonemanget kring olika organisatoriska strategier ser ut för främjandet av brukarnas inflytande och självbestämmande. Vår frågeställning är därmed följande:

1. På vilka sätt arbetar stadsdelarna i Malmö för att främja

brukarempowerment inom LSS-omsorgen. Finns det strukturella strategier, och hur ser dessa i så fall ut?

2. Finns det utformade arbetsverktyg att tillgå för verksamhetsansvariga i syfte att gagna brukarnas inflytande över sina liv?

AVGRÄNSNINGAR

Empowerment för brukare inom LSS är ett stort område, som spänner från samhälleliga förutsättningar och politik till familjen och det dagliga mötet mellan enskilda individer. Då vår utbildning inriktar sig på verksamhetsutveckling så känns det som ett naturligt val för oss att avgränsa vårt forskningsfält till de organisatoriska strategier som inom en offentlig verksamhet påverkar empowerment hos brukare inom LSS. Denna avgränsning innebär att vi inte undersöker hur brukare inom LSS faktiskt upplever sitt inflytande och självbestämmande, och inte heller hur medarbetarna faktiskt arbetar med implementeringen av de organisatoriska strategierna från ledningsnivån. Vårt resonemang bygger dock på att de organisatoriska strategierna ger medarbetarna förutsättningar för ett arbetssätt som främjar empowerment, och därav relevansen i vår frågeställning, trots avgränsningen.

DISPOSITION

Vår uppsats är uppbyggd på teman som på olika vis behandlar

empowermentbegreppet samt de organisatoriska förutsättningar som uppgetts användas för att främja empowerment hos brukarna inom LSS i de fyra stadsdelar som vi undersökt. Under varje tema kommer läsaren kort inledas om vad

respektive tema behandlar. I Resultat/analysdelen som vi valt att sammanföra kommer varje resultatdel följas av en analysdel. I vår slutdiskussion kommer vi att göra egna reflektioner om vad vi kommit fram till i uppsatsen för att avslutande göra en metodreflektion.

TIDIGARE FORSKNING

I detta avsnitt har vi valt att se både på den individuella förändringen i samhället utifrån att leva med ett funktionshinder samt att se till den organisatoriska förändring som handikappsreformens införande inneburit.

Synen på funktionshinder förr och nu

Det har tidigare inte förekommit deltagarbaserad forskning för funktionshindrade i stor skala men däremot har olika sätt prövats för att stärka inflytande från funktionshindrade i den forskning som bedrivs (Söder 2005). I SOU 2003:108 framgår att handikappsforskningen sedan länge knyter, trots diskussioner begreppet empowerment till ett handikappolitiskt tema på grund av att individer med funktionshinder genom alla tider har bemötts och betraktats som vårdobjekt. SOU (a a) beskriver att funktionshindrade ofta har levt i en stark

beroendeställning av sin omgivning, i form av exempelvis fattigvård, anhöriga och på senare tid av bland annat offentliga verksamheter. Detta har många gånger lett till en negativ självbild då den personliga identiteten inskränkts på grund av att funktionshindrade lever sitt liv som ett objekt för omhändertagande. Mot bakgrund av att inte klara sig själv och att individer med funktionshinder inte haft stora möjligheter till att i fullvärdig mening styra sina liv, har en förändring från beroende (objekt) till oberoende (subjekt), sedan en längre tid varit ett centralt tema inom handikappspolitiken (a a).

För att undvika isolering och segregering av individer med funktionshinder infördes i slutet på 1950-talet ett utvecklingsoptimistiskt och institutionskritiskt synsätt inom omsorgsverksamheten, vilket kunde ses i att institutionsavvecklingen började ta fart. En strävan efter normalisering påbörjades utifrån att de

utvecklingsstördas tillvaro på institutionerna skulle göras så normala som möjligt (Brusén & Hydén, 2000). Detta kan ses i förändringen som har skett i synen på delaktighet, som på 1980 talet fokuserade på det kollektiva inflytandet i form av delaktighet i organisationer som representerade de funktionshindrade och deras behov (SOU 2000:38). Ett centralt mål blev nu att de funktionshindrade skulle integreras i samhället och 1985 infördes Omsorgslagen som var en rättighetslag och innebar att staten säkrare kunde styra och kontrollera kommunernas

verksamheter (Brusén & Hydén, 2000).

Enligt forskningsresultat (SOU 2000:38) av handikappsreformen, som infördes i början av 1990-talet ligger betoningen på individens inflytande och integritet. Detta påvisar att de funktionshindrade genom integrationspolitiken bidragit till en ökad fysisk integration i samhället. Flertalet studier som är gjorda under 1990-talet visar dock att brukarnas möjligheter till inflytande är mycket varierande (a a). Detta stöds även av Söder, Barron och Nilssons (SOU 1990:19) undersökning om hur varierande rättigheterna efterlevs av människor på grund av bland annat uppgivenhet och vanmakt på grund av misslyckande från brukaren vid försök att förändra sin livssituation.

Undersökningar som gjorts under 1990-talet visar enligt SOU 2000:38 på en förbättring av funktionshindrades inflytande i samhället men även att det finns brister så som i påverkan av bostad och arbete. SOU (a a) påvisar även i en undersökning gjord av Jarhag att de funktionshindrade starkt är beroende i sin livssituation utifrån vilken typ av boende de har. Vidare menar Jarhag att ett kollektivt boende lättare reducerar inflytandet på grund av det kollektivistiska synsättet som personalen arbetar utifrån varvid den enskildes integritet kommer i skymundan. Detta visar sig även i SOU (a a) utifrån Mallanders undersökning om den kollektivistiska boendeformen där beslut som berör brukarna redan är

fastställda av personalen innan de når brukarna.

1994 ersattes Omsorgslagen med LSS med motiveringen att den offentliga sektorns skyldighet mot individer med omfattande behov behövde kompletteras med de individuella rättigheterna. Det hade visat sig att det fanns brister gällande de funktionshindrades möjligheter till att själva bestämma och planera sina liv samt att det fanns för dåligt stöd i lagen angående möjligheterna att skapa jämlika levnadsvillkor för alla med funktionshinder (Brusén & Hydén, 2000). Trots att det skett en positiv framgång och förändring beträffande de funktionshindrades rättigheter som samhällsmedborgare, menar Starrin (2000) att de

funktionshindrade fortfarande lever under sämre ekonomiska och sociala förhållande än andra grupper och kampen mot förtryck, diskriminering och orättvisa handlar om rätten att bestämma över sig själv - att ha makten över det egna livet.

Från centralisering till decentralisering

Brusén & Hydén (2000) menar att i och med handikappsreformens införande i början av 1990-talet så har utvecklingen inom handikappolitiken inneburit att brukare i större utsträckning än tidigare inte nöjer sig med vad de kommunala tjänstemännen beslutar om, utan vill ta makten över sina egna liv samtidigt som kraven från anhöriga ökat. Politiskt uttryck skapade staten förutsättningarna för att inte längre ansvara för medborgarnas liv. Medborgarna skulle nu själva ansvara för sina liv i form av det civila samhället, vilket inneburit att det skett en del förskjutningar både politiskt och ideologiskt sett(a a).

Vid kommunlagens införande 1992 försköts ansvaret från staten över på

kommunerna. Brusén & Hydén (a a) talar om att det var vid detta tillfälle som det skedde en decentralisering och frihet för kommunerna att själv utveckla sin organisation. Decentraliseringen innebar inte enbart en förskjutning av ansvarsfördelningen utan det skedde även förskjutning inom kommunerna. Ansvaret flyttades då från central nivå direkt ner på verksamhetsnivå. Denna förändring fick sitt uttryck i form av ramlagar som exempelvis Hälso- och sjukvårdslagen (HSL)och Socialtjänstlagen (SOL). Avinstitutionalisering,

decentralisering och självbestämmande blir några viktiga element i förändringen. I denna utveckling ses att brukarnas och anhörigas röster allt mer blir gällande vilket kan sägas vara på bekostnad av de professionellas och tjänstemännen då det blir allt mer vanligt att granska handikappolitiska reformer ur ett brukarperspektiv (a a). Handikappsreformen innebar även ökad individualisering varvid brukarens rättigheter och utnyttjade av service ställdes i fokus (SOU 2000:38).

KUNSKAPSLÄGE

Då vi i uppsatsen syftar till att se på hur empowerment för brukarna främjas på en organisatorisk nivå kommer teoridelen i förhållandevis stor omfattning bestå av olika perspektiv på offentliga organisationer då dessa perspektiv påverkar hur organisationen hanterar ledarskap, förändringsarbete och målstyrning. Utifrån dessa tre sistnämnda begrepp spelar vidare implementeringen en stor roll i organisationerna varvid vi i redovisningen i kunskapsläget även kommer att beskriva några implementeringsprinciper. Inledningsvis kommer vi redogöra för olika teoretiska begrepp vi ser viktiga för att främja empowerment hos brukarna. Avslutningsvis i redovisningen av kunskapsläget kommer vi utifrån vald

definition av empowerment förklara dess innebörd.

Integration eller segregation

Delaktighet är ett nyckelbegrepp i den handikappolitiska diskussionen med betoning på goda levnadsvillkor, integrering och deltagande i samhällslivet (Gustavsson 2004). Rosenqvist (1996) ser tre motiv till integration. Det första är ur ett humanistiskt perspektiv då alla individer har samma människovärde oavsett funktionshinder eller ej. Det andra motivet ses ur ett demokratiskt perspektiv där den demokratiska delen står för folkmakt och förutsätter alla individers deltagande utifrån varje enskild individs förutsättningar. Funktionshindrade brukare ses inte enbart som individer som har behov utan även som individer som kan bidra med sina erfarenheter utifrån sitt funktionshinder till andra. Det tredje och sista motivet för integration är att de verksamheter som har en väl fungerande integration ska avknoppas till världen utanför verksamheten (a a).

Emanuelsson (1996) menar att personer med funktionshinder traditionellt sett varit institutionsberoende och avskilda från samhällslivet. Den geografiska och fysiska segregeringen är ett hot mot integrationen och har gjort att den här gruppen av människor blivit osedd och bortglömd. Det är i motsatsen mellan dessa två begrepp som Emanuelsson (a a) menar att integrering får sin mening, då det handlar om att stimulera förändringar och utvecklingsprocesser för att öka medborgarnas möjligheter till fullt deltagande i samhället. Orsaken till problem är inte i första hand individers olikheter och de olika förutsättningar som finns utan snarare hur olikheterna i förutsättningar och egenskaper värderas i den

medmänskliga gemenskapen och samvaron. Det är exempelvis inte ovanligt att fokus ligger på vad som sker med en individ som ska integreras i en grupp istället för att söka förklaringen i de villkor som finns i gruppens verksamhet och

gemenskap för att deltaga. Om ansvaret för anpassning till gruppen läggs som i detta fall på den ”avvikande” och/eller på dennes stödperson kommer

utvecklingen i gruppen inte leda till integrering utan till ökad segregering (a a). Vidare menar Emanuelsson (a a) att det istället bör vara en medveten strävan efter kvaliteter som gör det möjligt för gruppen att fungera som en kollektiv och integrerad gemenskap. Fokus bör ligga på att planera och genomföra

verksamheten på ett sätt genom att effektivt använda alla tillgängliga resurser, vilket ökar möjligheterna till integrering. Hur ett samhälle behandlar sina ”svaga” medborgare visar med andra ord hur integrerat eller segregerat ett land är. Under de senaste årtiondena har dock insikten om dessa människors liv ökat och det har

blivit alltmer accepterat att människor med olika typer av funktionshinder har rätt till ett vanligt liv (Emanuelsson 1996).

Normaliseringsprincipen

Lindqvist & Sauer (2007) skriver om normalisering av funktionshindrade att normaliteten är en balansgång mellan brukare och professionella av det normala och det avvikande. Den roll som personer med funktionshinder utvecklar till olika professioner inom handikappomsorgen är ojämlik. Aspekten av denna ojämlikhet grundar sig på att de professionella har kunskaper som brukarna saknar och som sätter brukarna i en behovssituation som personalen kan uppfylla. Lindqvist & Sauer (a a) pekar även på en aspekt av en normaliseringsideologi som de menar existerar i handikappomsorgen där det övergripande målet i och för sig inte är att normalisera individen utan istället att normalisera levnadsvillkoren.

Normaliseringsprincipen har lett handikappomsorgen för utvecklingsstörda framåt, men också skapat en spänning mellan den normativa utgångspunkten för vad som är normalt och friheten att få vara vem man än är. Denna spänning blir ofta satt på sin spets i handikappomsorgen. Personer med funktionshinder måste många gånger underkasta sig omsorgspersonalens föreställning om vad som är normalt och eftersträvansvärt, och de boendes medbestämmanderätt över sitt liv villkoras av personalens uppfattning om vad som är normalt. Lindqvist & Sauer (a a) betonar att detta inte sker i illvilja från personalens sida, utan i en ambivalens i arbetet som utgår från en strävan efter det normala och samtidigt på en acceptans av det avvikande. Vidare skriver Lindqvist & Sauer (a a) om att Ljuslinder talar om att normaliseringens syfte verkar vara att framställa funktionshindrade människor som lika normala som icke-funktionshindrade och däri bortse från att det finns ett funktionshinder. Denna normaliseringsprocess riskerar istället att fungera i motsatt riktning så att personer med funktionshinder i sin strävan att vara normala får större fokus på vad de inte kan än vad de kan.

Olika perspektiv på offentlig organisation

Enligt Christensen m fl (2005) haroffentliga organisationer en folkvald ledning, och oavsett om organisationen finns nära eller långt ifrån den politiska ledningen så sitter det en demokratiskt vald politisk ledning i toppen som verksamheten är ansvarig inför. Gemensamt för alla offentliga organisationer är således att de handlar på uppdrag av politiskt valda organ och styrs genom ett skriftligt lag– och regelverk (a a).

Christensen m fl (a a) beskriver att offentliga organisationer kan ses genom tre olika perspektiv. Det instrumentella perspektivet, kulturella perspektivet och mytperspektivet. Vilket perspektiv organisationen har påverkar hur organisationen hanterar ledarskap, förändringsarbete och målstyrning.

Instrumentellt perspektiv

I det instrumentella perspektivet uppfattar sig organisationen som ett redskap eller instrument för att uppnå vissa mål. Detta menar Christensen m fl (a a) kan visas dels genom att organisationen handlar målrationellt när den utför uppgifter genom att medarbetarna väljer och värderar handlingsalternativ eller medel utifrån de konsekvenser de har till de fastställda målen. Men instrumentellt perspektiv kan också innebära att organisationsstrukturen utformas med utgångspunkt i

målvärderingar och att detta i nästa steg blir bestämmande för de anställdas handlingssätt. I en instrumentell organisation kan styrningen ske dels i utformning av strukturen, dels genom målrationella handlingar inom strukturens ramar. Ledningen måste kunna ha möjlighet till rationell kalkylering och möjlighet till kontroll, men kan ha begränsningar i dessa möjligheter beroende på hur

verksamheten ser ut (Christensen m fl, 2005). Utifrån ett instrumentellt perspektiv ska mål och uppföljning ha stor betydelse för styrning av beteende, vilka

förväntas avspeglas i effekter och resultat. En huvudpunkt i detta sätt att tänka är att offentliga mål och värderingar bör vara tydligaoch konsekventa. Men tydliga mål garanterar såklart inte måluppfyllelse. Det instrumentella perspektivet står för mer styrning än ledning genom att styrning sker via organisationens formella ramar och klara roller och funktioner. Ledaren måste ha kontroll över

underordnade och de underordnade måste ha acceptans för detta (a a).

Kulturellt perspektiv

Christensen m fl (a a) menar attdet kulturella perspektivet sätter

organisationskulturen i centrum och de informella normerna och värderingarna som växer fram har betydelse för verksamhetens formella organisation. Det bör skiljas mellan de formella och informella normerna i en offentlig organisation, men dessa två normer har olika upphov och funktionssätt men påverkar varandra ömsesidigt. Målen i ett kulturellt organisationsperspektiv upptäcks successivt. Det gör organisationen mer komplex, mindre anpassningsbar och mindre flexibel till nya krav, men det ger också nya kvaliteter vilket gör att den potentiellt kan lösa uppgifter bättre och fungera bättre som en social gemenskap.Men de kulturella delarna kan även ha instrumentella funktioner genom att anställda kan känna större lojalitet och fungera bättre i organisationer där en positiv kultur betonas (a a).

En stark organisationskultur ger de anställda mentala kartor för regler om hur de ska göra i osäkra situationer, och oftast ges det traditionella förtur. Ledningen i kulturellt baserade organisationer bidrar med att påverka organisationens identitet genom vissa kritiska avgöranden som när ledningen definierar eller omdefinierar organisationens roll. Det är viktigt att motverka kulturella spänningar och konflikter. Ledaren ska både skydda organisationens tradition och bidra till förändringar (a a). Utifrån ett kulturellt perspektiv ser man på de inre sociala effekterna av de informella målen och är skeptisk till de instrumentella effekterna av formella mål. Bevarandet av sociala nätverk, lärande och självförverkligande är viktigare som värderingar än formella mål. De informella målen kan i princip både motverka och främja implementeringen av formella mål. Ledning betraktas som viktigare än styrning, och ledningen begränsar även styrningen i detta perspektiv. Ledningens huvudroll består av värdeledning för att förmedla normer, traditioner, socialisering och att lösa konflikter. Målet med ledningen är inte primärt instrumentellt utan handlar mer om personlig utveckling och lärande. Ledningen kan därför ses som kommunikativ och avhierarkiserad (a a).

Mytperspektiv

Christensen m fl (a a) beskriver mytperspektivet utifrån ett resonemang som handlar om att organisationen befinner sig i institutionella omgivningar där de konfronteras med socialt skapade normer för hur de bör vara. Organisationen måste förhålla sig till sådana normer och reflektera dessa utåt även om det inte gör

organisationen mer effektiv. Genom dessa processer blir organisationerna mer lika på utsidan till skillnad mot mångfalden i det kulturella perspektivet. De socialt skapade normerna i omgivningen kallas för myter. Organisationer som vill bli accepterade av omgivningen måste visa att de lever upp till modernitetsnormer om kontinuerliga framsteg och förnyelse och organisationerna är beroende av legitimitet från omgivningen (Christensen m fl 2005).

Vidare menar Christensen m fl (a a) att mytperspektivet fäster vikt vid att mål som formulerats primärt har en symbolisk karaktär och avses inte ha instrumentella effekter. Målen är en del av en symbolisk metastruktur som dethänvisas till för att stärka legitimiteten, medan en underliggande struktur styr det faktiska handlandet. Ledningen kan ses som passiv där omgivningens processer ges mer utrymme än instrumentellt eller kulturellt ledarskap. Ledningen är att acceptera och förmedla de myter och moden som pressar från omgivningen. Ledningen kan även ses som aktiv genom att använda myter och symboler som en upplyftande funktion till de anställda. Ledningen kan understryka idéer och visioner med symboliska medel vilket kan inspirera inåt och ge en profil utåt (a a).

Förändringsarbete i olika perspektiv

Enligt Christensen m fl (a a) kanförändringsarbete och reformer i offentlig verksamhet försiggå samtidigt, men behöver inte göra det. Reformer innebär att politiska eller administrativa aktörer arbetar för att förändra strukturella eller kulturella drag i organisationen, medan förändringar är benämning på det som faktiskt sker med sådana drag. Reformer kan ha sin bas i toppen, medan förändringar kan fortgå kontinuerligt nedifrån i organisationen (a a).

Christensen m fl (a a) talar om att i det instrumentella perspektivet ligger reform och förändring tätt kopplade då kontroll och styrning är tydligt. Bristfälligt genomförande av reformer kan ha sin grund utifrån instrumentellt perspektiv i att ledningen möter motstånd mot sina förändringsplaner med de målrationella medlen. Det kulturella perspektivet utgår ifrån de faktiska förändringarna i organisationen och ser till stabilitet över tid, eftersom stabilitet och förändring är kopplade till kulturella drag i organisationen. Utformning av reformarbeten sker dock långsamt och stegvis, varvid det snarare kan talas om evolution än

revolution i detta perspektiv. I mytperspektivet är de symboliska sidorna i

reformer och förändringar tydliga. För att få legitimitet i en reform tas gärna hjälp av förebilder av modeller i utlandet eller breda utredningar (a a).

Implementering

Genomförande av reformer eller förändringar handlar om implementering av handlingssätt eller förhållningssätt i organisationen. Rothstein (2005) skriver om tre perspektiv på implementering.

Det första perspektivet enligt Rothstein (a a) kallas det traditionella vilket innebär att beslutsfattaren styr och att förvaltningen förväntas följa styrningen. Om styrningen inte följs förväntas förvaltningen tydliggöra sitt handlande utifrån beslutfattarnas (politikernas i offentlig organisation) intentioner. Det andra perspektivet ses utifrån den personal som befinner sig närmast brukarna. Det är personalen som med sin stora handlingsförmåga och sitt stora handlingsutrymme

utformar politiken inom sitt område, vilket gör att politikerna har svårt att styra och kontrollera dessa verksamheter då de saknar professionell kompetens inom området. Det tredje synsättet är nätverksperspektivet som innebär att politiken implementeras i samspel mellan olika aktörer. Dessa aktörer kan antingen vara tjänstemän, politiker eller organisationsföreträdare inom så väl den statliga, kommunala eller privata marknaden. Då det både finns motstridiga som

sammanfallande intressen ses mönster av förhandlingsprocesser, vilket resulterar i att konfliktlösning och gemensamt problemlösande blir huvudsakligt i

genomförandeprocessen (Rothstein 2005).

Före ett möjliggörande av implementering av en ny modell måste

organisationsstrukturen ses över så att roller och ansvarsfördelning förtydligas, samt att andra yrkeskategorier eller instanser som kan bli mål för samarbete involveras (Drake, Goldman, Leff, Lehman, Dixon, Mueser och Torrey 2001). Personal i verksamheterna som ska verkställa implementering av nya

arbetsmetoder måste vara väl informerade om vad som ska göras, hur det ska göras samt varför det ska göras. Verkställarna måste tro på modellen för ett lyckat resultat, och verkställande personal måste ha tillgång till träning och handledning. Specifika implementeringsverktyg för särskilda målgrupper förespråkas att tas fram då generella implementeringsprogram måste anpassas till varje situation (a a).

Olika Implementeringsperspektiv

Rothstein (2005) talar om att implementeringen kan ses i ett top-down eller bottom-up perspektiv.

Top-down innebär att politiska beslut som fattats i organisationens topp vidare går ner i organisationen likt en styrningskedja. Varje led i denna kedja ses som en nivå som styr de följande leden och detta gäller allt ifrån precisa riktlinjer till genomförandet av dessa. Bottom-up utgår däremot från situationen längst ner i organisationen när tjänsterna överlämnas till brukaren. Personalen kan ses som exempel då det gäller att arbeta professionellt med människor inom olika politikområde och med anledning av den höga grad av handlingsfrihet som detta medför kan personalen själv utforma det allmännas politik (a a).

Vidareskriver Rothstein (a a) att implementeringen inte alltid är lätt och om de politiska besluten inte genomförs som beslutsfattarna avsett medför detta implementeringsproblem. För att minimera dessa problem bör därför ett antal förutsättningar i styrningen tas i beaktning. För det första se till att den direkta styrningen är entydig, för att inte missförstånd ska uppstå. För det andra se till att den indirekta styrningen är lämpligt utformad och inte allt för komplicerad. Ansvarsfördelningen ska vara tydlig samt att det ska finnas tillräckligt med tid och resurser för de som ska utföra implementeringen. Den tredje förutsättningen är att få de som ska utföra implementeringen intresserade. För det fjärde ska

implementeringen gå att kontrollera, då det är viktigt för beslutsfattarna att få information om hur styrningen följs. Den femte och sista förutsättningen är att så långt möjligt se till att externa aktörer inte kan försvåra implementeringen (a a).

Offentligt ansvar eller självbestämmande för brukaren

Eliasson(1996) lyfter fram en konflikt som kärnan i omsorgens väsen.

rätt till självbestämmande kommer i motsättning till det ansvar vårdpersonalen har och känner för att den andra ska leva ett drägligt liv, eller i över huvud taget överleva. Eliasson (a a) beskriver att två heliga värden står i motsättning till varandra

• ena sidan respekten för den enskilda, unika människan, hennes självbestämmande och integritet.

• andra sidan det kollektiva och individuella ansvar vi människor har för varandra betecknat som en grundläggande princip i all moral, principen om vårt ansvar för de svaga i samhället.

Enligt Eliasson (a a) är denna konflikt eller balansgång kopplad till en

människosyn som innebär att orka se människor som både subjekt och objekt i den mening att vi är aktiva i vår egen utveckling och person, och samtidigt beroende av andra människor i hur vi utformar vårt liv. Personal i vård och omsorg känner ett ansvar för att brukare ska leva ett så drägligt liv som möjligt, vilket lätt kan slå över i omyndigförklarande och förmyndarskap och bli till övergrepp på brukarens självbestämmande och integritet. Samtidigt kan respekten för brukarnas självbestämmande och integritet slå över i oengagemang och att vårdpersonalen inte bryr sig, och i ytterligheterna låter brukare svälta eller supa ihjäl sig i betraktelsen av att var och en är ansvariga för sina egna liv (a a). Eliasson (a a) skriver att det med hänvisning till politisk ideologi eller

professionella principer kan hävdas att det enda rätta är att bemöta människor på antingen det ena eller det andra viset. Vidare menar Eliasson (a a) att inte antingen eller kan väljas, utan att konsekvensen blir att människan ses som halv och inte i dess helhet. Det kan vara bekvämt med principiella lösningar för behandlaren, men det principiella krymper utrymmet för flexibilitet till situation och personförståelse (a a).

Enligt Askheim & Starrin (2007) granskas den offentliga sektorn alltid kritiskt av politiker, media och brukare utifrån den kvalitet som produceras av tjänster samtidigt som uppgifterna ska lösas på ett kostnadseffektivt sätt. Kritiken har bland annat handlat om att brukare inte behandlas med respekt samt att

användandet av brukarnas egna resurser inte tas tillvara på. En lösning på kritiken kan vara ökad brukarmedverkan och empowerment, vilket kan innebära stora omställningar i den offentliga sektorn. Brukarmedverkan och empowerment anses vidare av Askheim & Starrin (a a) som radikala begrepp som många gånger lanseras tillsammans, då de har mycket gemensamt och som i sin idealform handlar om att ge brukarna mer makt över sin egen situation. Skillnader mellan begreppen kan vara att brukarmedverkan definieras i sammanhang med

välfärdstjänsterna i samhället medan empowerment även kan gälla individers förhållande till samhället mer allmänt (a a).

Empowerment

Empowerment som begrepp består av emotionella aspekter. Starrin (2007) skriver att empowerment främjas i situationer som präglas av gemenskap, tillit och goda och trygga relationer. Den goda och trygga gemenskapen alstrar energi och utan den energin blir det inte meningsfullt att tala om empowerment. Skam och stolthet är berörda med emotionell energi, då skam motsvaras av låg grad och stolthet av

hög grad av emotionell energi. Stolthet ger på så vis empowerment (Starrin 2007). Bortsett från att alla verkar eniga om att empowerment är något positivt som det är värt att sträva mot, kan det vara besvärligt att få grepp om vad detta är.

Askheim (2007) skriver vidare att Flemming och Ward framställer empowerment mer kritiskt som

”en begreppsmässig deodorant, som används för att rättfärdiga förslag som i grund och botten representerar en rad olika ideologiska och politiska

ståndpunkter, som döljer konflikter och skillnader och i sista hand framstår som ett förgyllt redskap för social kontroll och professionella egenintressen”

(Askheim & Starrin, 2007 s 19) Vidare menar Askheim (2007) att det finns en rädsla för att begreppets

ursprungliga radikala idéer urvattnas och att begreppet tas över av olika aktörer med olika ideologiska utgångspunkter och så småningom bli ett begrepp helt utan innehåll.

Empowerment som motmakt

För att kunna ha kontroll och påverka sitt liv skriver Askheim (a a) att

maktbegreppet blir aktualiserat. I empowerment hos brukare som etablering av motmakt till de professionella läggs det störst vikt vid sambandet mellan den enskilda individens livssituation och de samhälleliga, strukturella förhållandena. Individerna och grupperna ska stärkas på ett sådant sätt att de får kraft att ändra de villkor som gör att de befinner sig i en svag och maktlös position. Det handlar om att få igång processer och aktiviteter som kan stärka deras självkontroll, vilket i praktiken handlar om att människor får mer självförtroende, bättre självbild, större kunskaper och färdigheter. För att åstadkomma detta är första steget att utrusta individerna med personliga resurser som gör att de kan bygga bort egna blockeringar som hindrar dem från att uppnå jämlikhet och kontroll. Men samtidigt, när det talas om empowerment som motmakt, är utgången från att den enskildes position i samhällsstrukturen inte är naturgiven utan ett resultat av människoskapta, historiska processer. Förhållanden som är skapta av människan kan också ändras (a a).

Vidare skriver Askheim (a a) att en annan sida hos en sådan vinkling är att den inte utan vidare rubbar maktbalansen mellan de som tillhandahåller respektive tar emot tjänsterna genom att vara professionell eller brukare. Översättningen av empowerment till myndiggörande förtydligar en sådan kritik. Empowerment uppfattas då som att bemyndiga, ge makt till, sätta någon i stånd att, ge möjlighet till. En sådan uppfattning av begreppet kommer lätt att innebära en överlåtelse av makt till brukarna från andra (professionella eller närstående). Istället för att beskriva en förstärkt position som följd av brukarnas egen insats beskriver myndiggörandet ett handlande från andras sida när dessa ger brukarna

möjligheter. Men samtidigt så kommer de som utdelar makten också kunna sätta gränser för hur mycket makt de ska få och vad den ska innebära (a a).

Askheim (a a) talar om bemästrande som ett annat begrepp vilket närmast tycks jämställs med empowerment. Detta uttryck handlar om hur personer med varaktiga funktionshinder kan lära sig att leva med sin situation och bemästra vardagens utmaningar för att därigenom få upplevelsen att av kontroll över sitt eget liv. Huvudpoängen är att ändra expertens roll från att vara styrande till att

vara en jämställd samtalspartner. Brukarkunskap och fackkunskap ska jämställas. Experten ska vara inriktad mot den hjälpbehövandes egna resurser, inte mot brukarens brister och problem och genom detta kan brukaren få en upplevelse av att förstå situationen, utveckla en tro på att finna lösningar och finna en mening med att försöka sig på det. Tillsammans ska detta ge inflytande över sitt eget liv (Askheim 2007).

Inflytande

Rönning (2007) skriver att mycket av det som kallas brukarmedverkan idag inte rubbar brukarnas beslutanderätt. Det är också så att ju tidigare brukarna dras in i beslutsprocessen, desto större reellt inflytande får de. Kommer de bara in mot slutet i exempelvis en utvärdering av något som gjorts, så ger det inte någon reell brukarmedverkan. En risk är även att brukarna får medverka så länge deras synpunkter inte går i konflikt med experterna och de professionella. De professionella, som även representerar systemet ska tillvarata de politiska målsättningarna och kan inte acceptera att brukarna bestämmer sig för att de inte vill följa målen. Om de skulle acceptera det så skulle detta kunna ses det som odemokratiskt, eftersom professionella är underställda demokratiskt folkvalda ledningsorgan som har ansvar för helheten och inte enbart enskilda brukares behov. Om brukare kunde fatta beslut med budgetmässiga konsekvenser för andra aktörer, och utöver givna ramar, skulle argument kunna föras för att detta skulle leda till en oacceptabel brist på förutsägbarhet (a a).

Askheim & Starrin (2007) skriver att en grundläggande fråga även är i vilken grad de professionella när allt kommer kring verkligen vill förändra sin roll. Det är inte helt enkelt att dela med sig av sin makt. Stora delar av deras yrkesidentitet hänger samman med den makt och auktoritet som de har i egenskap av specialister. Verksamheten utspelar sig i en miljö där idealet länge har varit att brukarna ska vara deltagare och ha inflytande, men det har inte skett någon radikal förändring i brukarnas inflytande. Det finns en stark ambivalens i den inställning

professionella har till brukarmedverkan, och detta kan bottna i motsättningar mellan brukarmedverkan å ena sidan och professionellas makt och auktoritet och deras roll å den andra (a a).

Westerlund (2007) skriver attindividuell empowerment inte är detsamma som kollektiv mobilisering, men att de två typerna av empowerment är relaterade till varandra. Maktlösa, svaga och marginaliserade individer blir ofta isolerade, kan känna skam och vill inte visa upp sin situation. Genom att de blir del av ett kollektiv, inte minst där de kämpar för sina rättigheter, kan de bryta denna isolering och handlingsförlamning. Tillsammans med andra kan individen känna sig starkare och uppleva en stolthet i själva kampen, som utgör en motkraft mot skamkänslor, vanmakt och därmed klientifiering. Empowerment av svaga grupper förutsätter emellertid också en förändring på individuell nivå – en grupp kan aldrig bli stark om dess medlemmar är passiva och vanmäktiga eller handlar på ett desorganiserat sätt. Detta pekar på behovet av att utveckla förmågan att ta eller använda makt hos de enskilda människorna i målgruppen. Det räcker inte att de som har makt lämnar den ifrån sig (a a).

METOD

Då vi syftar till att undersöka skillnader och likheter mellan fem stadsdelar beträffande hur chefer resonerar kring organisatoriska strategier för främjandet av brukarnas inflytande och självbestämmande kommer vi att använda oss av en kvalitativ metod utifrån intervjuer. Anledningen att vi valt intervjuer är att vi tror att det kommer att ge oss det material som vi behöver för att nå ett tillförlitligt resultat utifrån vårt syfte. En annan anledning till att vi valt att använda oss av intervjuer är att empowerment är ett så pass abstrakt begrepp varvid vi inte kan lägga förutbestämda svarsalternativ på frågorna. Vi tror även att svaren på våra frågor kommer att vara av så öppen karaktär att kvalitativa intervjuer kan ge oss det material vi behöver för att uppnå ett trovärdigt resultat. Då vi har en tidigare kunskap om empowerment som begrepp och vill veta hur detta tillämpas i

praktiken sett på en övergripande strukturell nivå ser vi att det är viktigt att vi styr frågorna så att vi kan besvara vår frågeställning. Förutom intervjuer kommer vi använda oss av litteratursökning som är kopplat till vårt syfte och vidare till vår resultatanalys.

Utifrån de forskningsansatser som Arvidsson & Rosengren (2005) tar upp bygger vår studie både på en deskriptiv ansats i mening att vi vill undersöka utbredningen av empowerment som är ett känt begrepp för oss efter vår B-uppsats, samt

explorativ i den meningen att vi inte har någon kännedom om hur olika stadsdelar arbetar med empowerment.

Urval

För att besvara vår frågeställning om hur arbetet med empowerment på en

organisatorisk nivå inom Malmö Stad ser ut, skulle vi gärna intervjuat samtliga tio stadsdelar, men av utrymmesskäl då vår uppsats har ett maximerat antal sidor har vi valt att begränsa oss till fem intervjuer.

Vi skickade ut ett mail till samtliga enhetschefer för LSS-verksamheterna inom Malmö Stads tio stadsdelar. Efter cirka en vecka tog vi telefonkontakt med vederbörande för förfrågan om intresse att deltaga samt om det finns frågor som vi kunde besvara per telefon. Eftersom vi gör en fallstudie på varje stadsdel som medverkar så anser vi inte att det spelar någon roll vilka stadsdelar som tackar ja i fråga om geografiskt läge, befolkning eller liknande. Stadsdelarna representerar således bara sina egna verksamheter varvid de fem första enhetscheferna som tackat ja skulle bli intervjuade. Vårt urval är på det viset strategiskt då de fyra första som anmälde intresse också blev intervjuade. Efter att vi genomfört fyra av de fem intervjuerna fick vi ett återbud på den sista. Detta blev ett problem för oss då två av de övriga enhetscheferna tackat nej och de andra tre resterande lyckades vi inte nå. Efter noga övervägande efter analys av vårt insamlade material anser vi att vi kan besvara vår frågeställning med trovärdighet och tillförlitlighet utifrån de svar vi erhållit.

Intervjuer

Då vi ser en stor möjlighet att enhetscheferna har någorlunda samma

arbetsuppgifter och förkunskaper inom området kommer vi att använda oss av objektiv standardisering vid formuleringen av intervjufrågorna. För att vidare

uppnå en god kvalitet på frågorna kommer intervjuerna att vara standardiserade på så vis att alla enhetscheferna får identiska frågor och möjlighet till öppna svar. Då vi väljer en starkare strukturering förutsätter detta en högre grad av

standardisering för att vi ska kunna jämföra vårt insamlade material (Arvidsson & Rosengren, 2005).

Etiska överväganden

När vi kom fram till vilken ansats vi skulle använda oss av började vi gemensamt diskutera om vilka möjliga etiska problem vi skulle kunna stöta på. Den första frågan var om vi skulle avidentifiera intervjupersonerna som anmält sitt intresse för att delta i uppsatsen, likaså deras verksamma stadsdelar. Då vi kunnat se möjliga oetiska konsekvenser om enhetschefens svar på intervjufrågorna till exempel inte överrensstämmer med verksamhetens politiska mål kan detta bli känsligt för enhetschefen. Enhetschefernas svar kan också vara så specifika att de kan härledas till specifik person eller situation och bli känsligt. Om

Enhetscheferna genom exempel nämner några namn kommer vi att fingerade dessa. När vi har analyserat materialet har vi haft i beaktning att enhetscheferna vid intervjutillfället behövt generalisera kring LSS-brukarnas situation vilket kan upplevas som en missvisande bild för enskilda läsare.

Total anonymitet kan dock ej garanteras då svar som är specifika men inte innehåller personuppgifter eller platser eventuellt ändå kan härledas. Vi kommer genomgående i vår uppsats att beteckna intervjupersonerna som enhetschef A, B, C och D vilket vidare är kopplat till Stadsdel A, B, C och D. I en av stadsdelarna är intervjupersonens position inte enhetschef utan sektionschef och med detta i beaktning har vi valt att benämna alla informanter som enhetschefer. Vi ser dock att denna position kan inverka på svaren då sektionschefen arbetar direkt mot medarbetarna, medan enhetscheferna har ett övergripande ansvar över

verksamheterna och sektionscheferna, men vi ser inte att tillförlitligheten i vårt arbete kommer att påverkas.

Alla intervjuer genomfördes på respektive enhetschefs arbetsplats. Nackdelen med att genomföra intervjuerna på arbetsplatsen var dock att någon intervju inte kunde hållas helt ostörd.

Bearbetning av intervjumaterialet

Vi har tagit i beaktning om vad Kvale (1997) beskriver som etiska problem gällande utskrift av intervjuer. Alla våra fyra intervjuer är inspelade (efter

enhetschefens samtycke) på en digital diktafon och efter varje intervjutillfälle har vi sparat över materialet på datorn med inloggning så att ingen annan har tillgång till intervjumaterialet. Varje intervjumaterial i diktafonen har vartefter

transkribering raderats. När vår uppsats har examinerats och godkänts förstör vi allt intervjumaterial.

När vi hade samlat in allt material från intervjuerna började vi bearbeta datan var för sig genom att transkribera materialet. Det visade sig att inspelningen på en av våra intervjuer hackade till och från men efter att lyssnat igenom materialet ett flertal gånger kunde vi ändå använda oss av intervjun, då endast mindre delar var påverkade. När transkriberingarna var gjorda läste vi igenom materialet flera gånger var för sig för att hitta röda trådar. I kodningen bröt vi ut delar av hela

texter som kändes viktiga och betydelsefulla för vår frågeställning. För att minimera möjligheten att påverka varandra har vi valt att koda materialet var för sig, vilket ökar trovärdigheten i vårt resultat. Därefter träffades vi gemensamt för att se vilka koder vi valt och såg att koderna stämde mycket bra överens med varandra. Vidare grupperade vi in olika koder som hade någon gemensam nämnare till samma kategori. Kategorin kan förutom mönster i koderna även stå för en underliggande innebörd eller en mening i texten som är kopplat till vårt syfte. Eftersom vi jämför olika intervjuer med varandra i vår studie så spelar kategoriseringen en viktig roll för att ge en överblick och ett underlättande för vår senare analys.

RESULTAT OCH ANALYS

Enhetschef är en befattning som ligger under vård och omsorgschefen i respektive stadsdelsförvaltning i Malmö stad. Enhetschefen ansvarar för LSS-omsorgen och har under sig sektionschefer som arbetar ute i verksamheterna och direkt mot LSS-personalen och brukarna.

Materialet som vi redovisar ligger till grund för att besvara vårt syfte i uppsatsen om hur resonemanget kring olika organisatoriska strategier ser ut på en strukturell nivå för att främja brukarnas inflytande och självbestämmande. Vidare följer under respektive resultat en analys kopplat till de teorier och begrepp som vi tidigare beskrivit i uppsatsen.

Resultat beträffande organisatoriska strategier/verktyg/arbetssätt

Nedan redovisas den del av intervjuerna som behandlar vilka konkreta

arbetssätt/strategier/modeller eller verktyg stadsdelarna använder sig av för att verksamheterna ska kunna fungera främjande för empowerment hos brukarna.

Stadsdel A

Enhetschef A anger att den viktigaste delen för denna stadsdel att arbeta

främjande för empowerment är genom delaktighetsmodellen, som enhetschef A börjat implementera i sina verksamheter. Enhetschef A beskriver att

Delaktighetsmodellen innebär att det kommer två vägledare utifrån till verksamheten som först har ett gemensamt möte med enbart brukarna (i en gruppbostad ex) där de pratar om hur brukarna ser på sin situation och hur de vill ha det, och saker som brukarna vill ta upp med vägledaren. En kort tid därefter kommer vägledarna tillbaka och har ett möte enbart med personalgruppen, där vägledarna framför brukarnas synpunkter. Därefter kommer vägledarna efter ytterligare en kort tid åter och har ett gemensamt möte med brukare och personal då vägledarna medlar samtalet om hur personalen kan bemöta brukarnas

synpunkter. Poängen med delaktighetsmodellen, menar enhetschef A handlar om att vägledarna kommer från andra verksamheter och inte är kända av personal eller brukare sedan tidigare:

”Det visar sig återigen i delaktighetsmodellen att personal som jobbat i 20-30 år gör reflektioner att oj, så har jag aldrig tänkt. Och det är ju för att brukaren har sagt något som den aldrig sagt när jag har jobbat med den, det har den sagt till vägledaren som sedan har fått förmedlat det. Det i sin tur har gjort att brukaren har kunnat göra sakerna själv”

Som ett resultat av delaktighetsmodellen har det även införts brukarmöten i någon verksamhet som enligt enhetschef A bidrar till direkt delaktighet genom att brukarna är med i mötet och man följer en dagordning och det som sägs

dokumenteras. Enhetschef A menar även att en förutsättning för delaktighet är att individen har viss kunskap och kan känna igen sig i ett sammanhang, och där har verksamheten även teacch-pedagogik 1som kommunikationsinstrument för att tydliggöra information till brukare som behöver det. Enhetschef A menar också att kontaktpersonen till varje brukare också spelar roll för tydliggörandet:

”/…/ annars är det ju i det lilla mellan brukare och kontaktperson i vardagen och där är ju inget strukturerat på något sätt utan det utgår ju från relationen som man byggt upp/…/”

Delaktighetsmodellen är inte införd i alla verksamheter, och är under uppbyggnad, även om grundtanken i modellen är fast. Enhetschef A anger att andra strategier och verktyg som används för att främja delaktighet och empowerment hos brukarna är arbetet med de individuella planerna:

”/.../individuella planer, eller serviceplaner, som är/.../ som man tar upp med brukarna där man beskriver i någon mening individperspektivet, så det finns ju naturligtvis där ute den dialogen också. Det tycker jag är viktigt att lägga till”

Stadsdel B

Enhetschef B använder den individuella utvecklingsplanen som främsta verktyg för att främja empowerment hos brukarna:

”/…/individuella utvecklingsplanen, där vi både kartlägger och beslutar om tillsammans med den boende vad man ska ha för...hur stödet ska se ut, både i vardagen och det här extra utanpå, vilken målsättning har den boende själv, om man nu har möjligheten att fråga den boende”

1

TEACCH är ett pedagogiskt arbetssätt anpassat för personer med autism. Programmets syfte är att tydliggöra vardagen för att göra personerna mer självständiga. Detta arbetssätt har visat sig mycket framgångsrikt och hjälpt många personer med autism att förstå sin omgivning bättre vilket minskat oro, självdestruktiva och utåtagerande beteenden. Med hjälp av schema och

arbetsordningar försöker man klargöra: vad skall jag göra? Hur mycket skall jag göra? När är jag färdig? Vad skall jag göra sedan? Ett schema skall vara individuellt anpassat och utgå ifrån vad individen förstår. Det kan bestå av skriven text, ritade bilder, foton, pictogrambilder eller konkreta föremål. Konkreta föremål kan både vara symboliska eller vara det föremål som skall användas i aktiviteten. (Hemsida Malmö Stad, Hyllie Stadsdelsförvaltning, Daglig Verksamhet, 2007)

Den individuella utvecklingsplanen ska, enligt enhetschef B, göras av

kontaktpersonen i personalen tillsammans med den boende, och baseras både på behov som brukaren uttrycker eller som personalen identifierat:

”/…/det kan också vara ett behov som personalen själv har identifierat som

man tar upp i teamet, kanske utan att man tagit upp och pratat med Kalle om det och man kanske också beslutar någonting ... hur man ska göra kring Kalles fall, alltså hur stödet ska se ut till honom. Det är det jag menar, där har vi lite grann kvar att jobba med ”

Enhetschef B menar även att de individuella planerna ska stötta strukturen i verksamheten och underlätta mötet med ny personal för brukare genom att i planen så behandlas även bemötande av den här brukaren och hur man jobbar kring ADL-funktioner2:

”/…/ man ska kunna ta till sig innan man gå in som ny vikarie eller ny

ordinarie så ska det finnas en möjlighet för mig som personal, innan jag går in och stöttar de boende att jag ska kunna läsa mig till…Att Kalle vill bli bemött på detta sätt och Astrid ska bli bemött på detta sätt.”

Enhetschef B har även teacch i verksamheterna men är tveksam till om den metoden främjar delaktighet och empowerment:

”/…/ Teacchmodellen /…/ ja, visst du informerar ju på ett sätt och du ger valmöjligheter, det gör du/…/ men kanske det med teacchmodellen

framförallt är ju att göra en struktur och den strukturen bestäms ju ofta av personalen och då är det inte information i min värld, utan det är bestämt.”

Dock menar enhetschef B att informationen till brukarna kan ge delaktighet, men trycker på att den individuella planen är det tydliga verktyget. Enhetschef B påpekar även att målsättningen i verksamheten är LSS:s synsätt om att man som brukare ska leva som andra och för personalen innebär det att stödja så lite som möjligt, att bygga bort sig själva.

Stadsdel C

Enhetschef C uppger att empowerment för brukaren börjar vid lagstiftningens verktyg såsom biståndsbedömningen, då brukaren eller närstående vänder sig till omsorgen för att de behöver hjälp med sin livsföring. I verksamheten arbetar personalen även med en individuell plan för varje brukare som kontaktpersonen sedan ansvarar för uppföljning av var tredje månad. Den individuella planen strävar man efter att göra tillsammans med brukaren, i den mån man anser det möjligt. För att öka ett individuellt arbetssätt i verksamheterna som ska bidra till empowerment så har enhetschef C med sin ledningsgrupp valt att införa att varje brukare ska ha egentid med sin kontaktperson minst en gång per vecka.

2

ADL är en förkortning för Aktiviteter i Dagligt Liv eller Allmän Daglig Livsföring och syftar på de grundläggande aktiviteter som en individ måste behärska för att kunna ha ett självständigt vardagsliv (Wikipedia, 2008).

Kontaktpersonen ska sedan rapportera till sektionschefen vad som gjorts, eller om brukaren tackat nej:

”Och det är ju liksom också, tycker jag direkt liksom att den enskilde ska välja vad de ska göra med den tiden. Givetvis vill vi ju att de ska göra någonting som är utanför boendet, men som sagt var det är brukaren som måste bestämma och välja och säga ja eller nej.”

I verksamheten uppger enhetschef C även att de har brukarsammankomster på alla boenden, där personal och brukare träffas regelbundet och brukarna kan lägga fram synpunkter:

”/…/det kan vara vad som helst, ju. Det är ett möte med brukarna sen är det ju inte alla som deltar, ju. På vissa boende är det ju betydligt mindre medverkan och på andra mer”

Enhetschef C nämner även att de provat en metod som kallas för CAN-skattning, men upplevde att den var svåranvänd:

”/…/det är också liksom ett sätt att försöka, alltså öka den enskildes självbestämmande på olika sätt, systematiserade. Ja det är ju ingen metod som vi har tagit fram utan det är en metod för att tydliggöra lite grand vårdtagarens möjligheter och resurser och vad de vill, men den är

svåranvänd den också … vi försökte i fjol att göra det och konstaterade att om vi ska använda den så måste man modifiera den och det har vi inte orkat med att göra, ju i praktiken. Ja, vi är intresserade, ja det gäller att hitta olika metoder och vi har liksom också krav på oss att hitta sätt så att man kan systematisera det också på något sätt, ju.”

Stadsdel D

Enhetschef D säger att ledstjärnan för verksamheten är att brukaren ska kunna styra sitt liv i största möjliga mån:

”/…/det är jag som person som får lov att styra mig som person, alltså det är mina behov, de behoven jag har som ska styra min vardag, mitt liv”

För att uppbringa detta använder sig verksamheterna av både brukarråd eller veckomöten där personalen ska kunna höja sig över sina egna tankar och normer och utgå från vad brukaren upplever och tycker, teacch-pedagogiken, Marte Meo-metoden 3samt genomförandeplanen/ individuella utvecklingsplanen. Brukarråden ser enligt enhetschef D lite olika ut beroende på hur gruppbostaden fungerar men beskriver kärnan såsom:

3

"Marte Meo" är latin, och kan fritt översättas till "av egen kraft". Marte Meo-metoden används idag runt om i världen för att hjälpa och stödja personal inom omsorgerna för psykiskt

utvecklingsstörda, barn- och ungdomspsykiatrin m. fl. Videokameran används som ett redskap; man filmar korta sekvenser och analyserar vad i kommunikationen som leder till en positiv utveckling (Svenska Marte Meo Föreningens hemsida, 2008).

”Det är något ställe där man bara pratar matsedel för man har inte kommit längre, men det är ju en del att få vara med och bestämma vad jag ska faktiskt äta. Att inte personalen tycker att det är det här och det här. Där har vi nu ett mål inför år 2009 att vi ska utveckla våra brukarmöten och då kan man fråga hur ska vi göra det och det är de diskussioner som vi för nu”

Enhetschef D anser att teacch är väldigt viktig som tydliggörande pedagogik vilket bidrar till självständighet hos brukaren:

”/…/teacchen används i verksamheterna, det är inte bara för personer med autism, för teacchen kan man alltid använda som tydliggörande pedagogik. Man använder ju bilder och annat och ska man gå i affären kan man ha en lapp med sig med bild på en liter mjölk om man inte kan läsa.”

Enhetschef D har även tillsammans med en kollega planerat att ta in en pedagogisk samordnare som ska gå ut och stötta personalen med att få en

tydlighet i arbetet både vad gäller arbetsmetoder och bemötande, för att skapa en självständighet för brukarna:

”Att stötta och hjälpa dem via att få en tydlighet i arbetet för att skapa förutsättningar för självständighet”

Marte Meo fungerar, enligt enhetschef D, genom att en personal filmar när en annan personal samspelar med brukare. När de ser filmen kan personalen se sitt eget förhållningssätt och personalen kan tillsammans diskutera vad som gått bra och mindre bra. På detta vis kan personalen öka sin egen reflektion kring sin roll och sitt bemötande, och hur detta påverkar brukaren till självständighet och inflytande. Enhetschef D säger att tanken med den pedagogiska samordnaren är att den kan vara behjälplig vid både Marte Meo och teacch. Genomförandeplanen för brukaren görs av kontaktpersonen tillsammans med brukaren, och enhetschef D anser absolut att genomförandeplanen ska användas i arbetet med

empowerment genom att brukarens olika mål för sin utveckling arbetas genom planen.

Förutom ovanstående verktyg och strategier tillägger enhetschef D att verksamheten precis har plockat fram ett verktyg för hur de ska jobba med värdegrundsarbetet:

”Då finns där en grundmodell som styr. Detta innehåller en positiv människosyn, och vad innebär det, jo det innebär för mig att man skapar möjligheter för individen att bli så självständig som möjligt. Det är en positiv människosyn tycker jag. Att ha ett respektfullt bemötande”

Analys beträffande organisatoriska strategier/verktyg/arbetssätt

Askheim (Askheim o Starrin, 2007) beskriver att uppnå empowerment handlar om att få igång processer som stärker människors självförtroende, kunskaper och färdigheter. Samtliga stadsdelar i undersökningen uppger någon form av strategi eller ett konkret arbetsverktyg vars syfte är att öka brukares självständighet, inflytande och empowerment. Då ett verktyg eller strategi ofta är konkret, styrt och följs upp så kan det ses ur ett instrumentellt perspektiv (Christensen, 2005) på organisationen. De tre perspektiven som Christensen (a.a.) beskriver återfinns i

samtliga intervjuade stadsdelars verksamhet, men i svaren kan urskiljas att något perspektiv kan dominera utifrån de frågor som diskuterats.

Stadsdel A kan dels ses ur ett instrumentellt perspektiv genom målrationaliteten i delaktighetsmodellen med dokumentation och uppföljning, samt de

dokumenterade brukarmöte som används i någon verksamhet. Stadsdel A kan även ses ur ett kulturellt perspektiv (Christensen, 2005) genom att alla strategier verkar andas av implementeringen av gemensamma värderingar kring förhållandet mellan personal och brukare, t ex att kontaktpersonskapet handlar om relationen mellan individerna, och inte främst av formella ramar.

Stadsdel B har en tydlig struktur på de individuella utvecklingsplanerna genom vilka personalen får direktiv om hur de ska förhålla sig både till mål och bemötande för varje brukare. På detta vis ser vi stadsdel B i ett instrumentellt perspektiv (Christensen, 2005) då målen är klara och man har formella ramar kring arbetet och kontroll via planerna på hur arbetet ska genomföras. Stadsdel C strategi om brukarens egentid med personal kan även det ses ur ett instrumentellt perspektiv (Christensen, 2005), där organisationen har en tydlig styrning av handlingen och följer upp med kontroll om vad som gjorts. Då stadsdel C även hänvisar till myndighetsfunktionen med biståndsbedömning och krav uppifrån på att hitta arbetsmetoder så kan vi se detta ur ett organisatoriskt mytperspektiv, där verksamheten behöver leva upp till omgivningens normer för att få legitimitet.

Stadsdel D som använder brukarråd, Marte Meo och pedagogisk samordnare för att främja självständighetsarbetet och personalens reflektioner i förhållandet till brukarna för empowerment, kan ses ha ett dominerande kulturellt perspektiv (Christensen, 2005) i verksamheten då strategierna utgår från värdemål och informella normer för hur arbetet ska bedrivas.

Resultat beträffande strategier för implementering

Nedan kommer vi att redovisa synen i de olika stadsdelarna gällande implementering och eventuella implementeringsproblem. Vi kommer även redovisa hur diskussionerna kan se ut i ledningsgruppen, då enhetschefen har möte tillsammans med sektionscheferna.

Stadsdel A

I stadsdel A så uppger enhetschefen att diskussioner om empowerment och inflytande för brukarna är vanligt förekommande i ledningsgruppen. På

ledningsmöte går de oftast rundan då varje sektionschef får ta upp diskussioner utifrån sina verksamheter, och det handlar ofta om etiska dilemman mellan brukarnas rätt till självbestämmande och verksamhetens ansvar:

”Vi har ju på ledningsgruppen att vi går rundan /…/ ibland har vi tajta program, men vi har ofta rundan då varje sektionschef får ta upp saker ur sin verksamhet, och då kommer det oftast etiska dilemman in, och så tar jag upp det när jag blir involverad i det /…/”

Enhetschef A säger att det till stor del handlar om att ledningen förmedlar till verksamheterna vilken utgångspunkt de ska jobba efter. Sedan, menar enhetschef

A, kan det vara svårt för sektionscheferna att utifrån sin roll prata och förmedla till personal hur de ska arbeta:

”/…/jag vet att mina sektionschefer är jätteduktiga, vissa är som experter på hur vi ska förhålla oss till brukarna och de kämpar ju också det vet jag. Men så har man en roll som chef, och det är inte alltid så lätt utifrån den rollen att prata och förmedla till personal att så här ska ni jobba/…/ amen du är ju aldrig här/…/ kan man få till svar då /…/”

Enhetschef A menar att delaktighetsmodellen som instrument här kan vara en draghjälp med kvalitetsarbetet för sektionscheferna och vara en fördel i implementeringen av verksamhetens värdemål då flera personal har sagt sig få aha-upplevelser av vad brukarna förmedlat i modellen som de tidigare inte uttryckt direkt till personalen. Vidare berättar enhetschef A hur de går tillväga för att implementera delaktighetsmodellens syfte i verksamheterna

”På det sätt vi arbetar nu med implementering så är man ute och informerar en eller två gånger både personal och brukare, anhöriga också ... och sen kör man modellen, kör rundan och det kan se lite olika ut … sen

dokumenterar man det … sen kommer man tillbaka efter två, tre fyra månader för att följa upp”

Enhetschef A trycker på vikten av uppföljning och dokumentation, då vägledarna även dokumenterar hela processen från början till slut.

Stadsdel B

I stadsdel B är det beslutat att arbeta utifrån ett individuellt synsätt på brukaren. Detta arbetssätt, att alltid utgå från individen är enligt enhetschefen inte

implementerat på alla enheter, vilket visar den individuella skillnaden hos sektionscheferna.

”Sen är inte det arbetssättet implementerat på alla enheterna och där kommer just den individuella skillnaden hos oss chefer. I mitt fall tycker jag tyvärr, för att många gånger när vi har samtal kolleger emellan så ser man just svart eller vitt och då gör man ofta ett felsteg att man har köpt den individuella metoden och man har berättigat att hamna i den individuella metoden, beslutet man fattar är svart eller vitt.”

De vanligaste diskussionerna på ledningsgruppsmöte är hur brukarinflytande i stadsdelen ska utformas:

”/…/de vanligaste diskussionerna vi har, hur vi ska utforma … alltså, burkarinflytande i /…/stadsdel är ju en väldigt stor fråga och hur vi ska få till det på bästa sätt”

Målsättningen i stadsdel B är alltid full delaktighet för brukaren, men enhetschef B menar samtidigt att det finns mycket kvar att jobba med, som medarbetarna får reflektera över bland annat på verksamheternas personalmöten, och det praktiska arbetet går mycket ut på att prova sig fram tillsammans med brukaren. Enhetschef B pekar på LSS tydlighet i att det individuella tankesättet ska råda med valfrihet och delaktighet, och uppger att det vid svårigheter att implementera synsättet ofta ligger brister i förståelsen av vinsten med arbetssättet: