Bra år för kvinnliga novellister : litteraturen i Sverige 2002

(1)

This is an electronic version of a text published in Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri

Citation for the published paper: Ingrid Elam

Bra år för kvinnliga novellister : litteraturen i Sverige 2002

2003, vol 79, issue 3: pp 235-242 URL:http://hdl.handle.net/2043/7193

Access to the published version may require subscription.

Published with permission from: Letterstedtska föreningen

(2)

235

INGRIDELAM

o ••

BRA AR FOR KVINNLIGA NOVELLISTER

Litteraturen i Sverige 2002

I november varje år offentliggörs listan över dem som nominerats till Svenska bokförläggarföreningens Augustpris. Juryn har då bestämt sig för vilka sex av årets nyutkomna skönlitterära böcker som är "bäst". Så enkelt och kriteriefat-tigt står det i statuterna: priset skall gå till årets bästa bok. Nomineringslistan brukar också föranleda en och annan kritisk kommentar, det är alltid någon som tycker att juryn missat en självklar kandidat, men sällan har den väckt sådan förvåning som 2002. Det var lite för många självskrivna namn som saknades.

Varken Stewe Claesons Rönndruvan glöder, Kerstin Ekmans Sista rompan, Katarina Frostensons Endura, Torgny Lindgrens Pölsan eller Eva Ströms

Rev-bensstäderna,som några månader senare fick Nordiska rådets litteraturpris, var med. I stället fanns där ett par romaner som balanserade på gränsen till kitsch, en diktsamling och en prosasamling som nog kommer att få var sitt avsnitt i framtidens svenska litteraturhistorier, men som ännu står på tillväxt i det litte-rära fältets smala ytterkant, och en stor, spretig roman av Lars Andersson.

Vad hade hänt? I den efterföljande debatten fanns två svar på den frågan: Antingen var juryn inkompetent, det vill säga oförmögen att bedöma litterär kvalitet, eller också hade den agerat litteraturpolis och medvetet hållit de äldre, etablerade författarna, åt vilka allt redan är givet, utanför listan.

Själv lutar jag åt den senare förklaringen, helt enkelt för att den är begripli-gast. Den generation författare som är född på trettiotalet, och som debuterade runt 1960, har en förvånansvärt stark ställning i svensk litteratur. Flera av dessa författare inledde sin bana med en modernistisk experimenterande prosa, men de slog igenom hos publiken med tjocka romaner som tar sin utgångs-punkt i den lantliga byn och sedan vidgar perspektivet. Det är romaner som skildrar moderniseringen av Sverige, omvandlingen från bondeiand till indus-trination och det mänskliga priset för den. P O Enquist, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren och flera andra i den generationen är fortfarande aktiva, publicerar en bok vartannat år, kommer ut i stora upplagor och får regelbundet pris. En och annan yngre författare kan säkert uppleva deras energi som förkvävande; läsarna har mindre anledning att klaga, de uppskattar av försäljningssiffrorna att döma dessa stora berättelser om en samhällsutopi och dess offer.

Kerstin Ekmans Sista rompan, som utgör andra delen i serien Vargskinnet, var enligt mitt förmenande den bästa svenska romanen 2002. I den vänder för-fattaren åter till miljöer hon utforskat många gånger förr: jämtska fjällstugor, hyresrum i fyrtiotalets Stockholm, bruksorter och välfärdsinrättningar i ett

(3)

236 Ingrid Elam

samhälle som strävar mot framtid. Hon följer än en gång unga män på flykt och kvinnor som härdas av kärlek. Hon vari-erar teman hon länge gjort till sina: de osynliga kvinnomödorna, de dolda käll-sprången, de bortlämnade barnen. Här fortsätter Kerstin Ekman också på det spår hon påbörjade i seriens första del och som följer den omedvetna grymhe-tens härjningar. Det handlar om den grymhet som ryms i kärlek, vänskap och omsorg och som verkar på alla nivåer i samhället; den skiljer älskande åt, fördö-mer de fattiga för deras fattigdoms skull och driver ut ursprungsbefolkningar ur historien.

Titelns "rompa" syftar på den sista

"Sista rompan" är den andra delen i gång, innan lastbilarna tog över, då

tim-Kerstin Ekmans romanserie " Varg- ret flottades ner för älven. Det var slutet

skinnet" .

på en epok full av utsugning, gallring och tungt slit, men också av samhällsbyggande och gemenskapsdröm. Timmerflottningen är ett emblematiskt motiv i den stora berättelsen om Sveriges modernisering, det som flyter nerför Norrlands älvar är den Eyvind Johnsonske glesbygdsproletärens språngbräda ut ur fattigdomen, fundamen-ten till samhällsbygget och syllarna till den järnväg som skall dras till Sara Lidmans Lillvatten och över Göran Tunströms bro i Sunne. Kerstin Ekman vänder schablonen uppochned, angriper civilisationsmyten vid dess rot, ifrå-gasätter framgångssagan och visar hur dess krav på ordning och renlighet krossade dem som inte kunde leva upp till förväntningarna trots att de sträva-de mer än andra. Hennes roman är fascineransträva-de socialhistoria och bitansträva-de samhällskritik, men framför allt en stor kärleksroman utan älskande par, och en konstnärsroman där konsten bara en gång visar sitt rätta ansikte.

Stewe Claeson har i olika sammanhang förnekat att hansRönndruvan glö-der skulle vara en konstnärsroman. Visserligen är huvudpersonen en alldeles autentisk poet, nationalskalden Esaias Tegner, men romanens huvudtema är inte konstnärligt skapande utan mänskligt - eller snarare manligt - åldrande. Stewe Claeson fångar Tegner i nedförsbacken. Han är drygt femtio och har i stort sett inga dikter kvar att skriva. Lusten är ännu ung, han har en tjugotvå-årig älskarinna, men kroppen är gammal och mer begiven på bordets än på sängens njutningar. Det värsta med åldrandet är ändå klarsynen, Tegner vet att han inte kan lura sig själv. Han inser att han har det mesta bakom sig och att

(4)

Bra år tör kvinnliga novellister. Litteraturen i Sverige 2002 237

han går mot livets slut, han vet också att han sårar andra när han låter sina inner-sta luinner-star styra, men han kan inte låta bli; att släppa taget blir en form av sannings-sökande.

Stewe Claesons roman riskerar ibland att tippa över och bli kulturhistorisk sak-prosa, men i sina bästa stunder är den en skarp och underhållande psykologisk studie i den verbala människans sätt att hantera livsleda. Tegner tillbringar sina dagar samtalande, med sig själv, med besökare och vänner, småningom också med den läkare som vårdar honom på dårhus i Schleswig. Allt sägs i dessa samtal, men det mesta sägs mellan orden, i pauser och antydningar,

allusio-ner och tonfall, och det allra mångtydi- Stewe Claesons roman "Rönndruvan gaste samtalet förs, talande nog, mellan glöder" blev nominerad till Nordiska Tegner och en av de ytterligt få fiktiva rådets litteraturpris.

personer Claeson har smugglat in i

boken. Verklighetens persongalleri räckte inte till, en spegelvänd tvilling fat-tades och måste uppfinnas. Antagligen kräver Claesons roman också en spe-ciell läsare, verbalt road, bildad och medelålders, men det är å andra sidan ingen liten grupp.

Om det finns en generation som har anledning att beklaga sig över alltför starka fäder och mödrar är det den som debuterade i början av sjuttiotalet, när den föregående generationen började publicera sina breda episka romanserier. Visst blev unga författare som Lars Andersson och Klas Östergren med rätta uppskattade och uppmärksammade, men de lyckades aldrig erövra den plats i publikens medvetande som en Delblanc eller Sara Lidman hade.

År2002 gav Lars Andersson ut en roman som visar både hur nära han lig-ger den äldre generationen och hur han avviker från den. Berget är en roman om en småstad, Karlskoga, dess industri, Bofors, och tre av dess invånare, Dag, Henning och Benny, som blir tonåringar på sextiotalet och vaknar poli-tiskt och existentiellt mot decenniets slut. Så långt är Andersson sina före-gångares arvtagare, även i Karlskoga har vi, som i Sara Lidmans Norrland, ett Indien. Och precis som en Enquist intresserar sig Lars Andersson för indivi-dens plats och handlingsmöjligheter i ett historiskt skede som rymmer omväl-vande händelser som Boforsaffären och Palmemordet. Men Lars Andersson knyter inte samman trådarna, han låter inte helheten bli större än delarna,

(5)

ska-238 Ingrid E/am

par ingen sammanhängande väv. I stället låter han trådändarna hänga lösa, fragment dyker upp som enstaka stockar i forsen, försvinner och kommer säl-lan igen. Det är ett medvetet val, Lars Andersson vill inte skapa illusion av samband och konsekvens och hans egen bild för detta slags komposition, eller snarare brist på komposition, är ett skåp med många lådor, där somliga är tomma, andra utdragna och åter andra sluter sig kring sina hemligheter. Resultatet blir en roman som lyser i enskildheter, inte minst språkliga, men frustrerar som helhet. Den kommer inte fram till något mål, men den har för-trollande ställen längs vägen.

Klas ÖstergrensTre porträttkan - i likhet med Lars AnderssonsBerget -läsas som en generationsroman. I den tecknar en man, berättarjaget, tre por-trätt. En kvinna han haft ett dagtidsförhållande med blir indragen i ett bankrån med politiska övertoner. En man han en gång hyrt rum hos försöker bryta sig ur ett liv som alltför tidigt växlade in på fel spår. En perifer bekant, författa-re till TV-såpor, får ett skrivuppdrag som för honom ut i den intrigiösa var-dagsverklighet där allt är för bra för att vara sant. Bokstavligen. Porträtten har vissa detaljer gemensamma, en spelhall, en obalans i förhållande till det perio-diska systemet, en tidsanda som luktar unket. De porträtterade har haft "sin tid" som var allas tid, utopiernas, samhällsförbättrarnas. Nu är de offer som famlar efter makt, om inte annat så över den egna existensen.

Jag vet ingen som kan återge ett möte på en krog, eller ett samtal mellan två gamla vänner med en så självklar och underhållande elegans som Klas Öster-gren. Ingenting händer medan spänningen stiger till smärtsamma nivåer. I hans nya bok finns det gott om sådana möten.

Man läser njutningsfullt och drabbas av eftertankens dunkla skuldkänsla. För visst finns här mycket mer än skickligt fastnaglade personligheter och för-tätad atmosfär. Vad kommer det sig, exempelvis, att berättaren blir alltmer invecklad, bråkar med kronologi och perspektiv, börjar med slutet, börjar om igen? Han framstår efterhand som den intressantaste gestalten, en passiv iakt-tagare som har lätt att bli indragen - eller skjuter han tvärtom på?

Denne berättare är den verklige huvudpersonen, medan de han porträtterar blir aspekter av hans undflyende personlighet. Och läsaren blir sittande med en obehaglig känsla av att allt är hennes ansvar. Hon måste knyta ihop alla trå-dar så att de biltrå-dar ett mönster, hon måste avslöja berättarens avsikter, eller konstruera dem själv. Östergren är kort sagt en författare som ställer krav på sin läsare.

Bland de yngre författare som debuterade runt 1990 ärBeate Grimsruden av de mest egenartade prosaisterna. Ärhon över huvud taget svensk? Hon är född i Norge och publicerar sina böcker på både svenska och norska, men hon hade, enligt egen utsago, aldrig blivit författare om hon inte hade börjat skri-va på svenska. Först då fick hon om sina texter höra att det skri-var mycket som

(6)

Bra år tör kvinnliga novellister. Litteraturen i Sverige 2002 239

var rätt i dem, inte som i skolan i Norge, att det mesta var fel. Beate Grimsrud är ordblind, ett handikapp hon har vänt till styrka i sina böcker, där orden tycks ha ett eget, självständigt liv.

Att läsa Grimsruds senaste romanVad är det som finns i skogen barn?är som att komma nerdimpande från en annan planet. Allt är främmande här, språket har en egenartad glans, orden får kropp, färgerna överrumplar blicken, människor beter sig annorlunda. Själva humorn är egen, liknar en ovanlig brist på förställning, och vi förflyttas blixtsnabbt mellan dröm och verklighet. Vilket inte hindrar att en konturskarp berättelse växer fram ur minnesfrag-menten. En historia om en stor och ovanlig familj.

Den som läst Beate Grimsruds förra bokJag smyger förbi en yxakommer att känna igen den snabbspringande Lydia och hennes sex syskon. Men fadern som var så central är död och modem har försvunnit in i demenssjukdom. Alla barnen har blivit vuxna på sitt eget vis: en av bröderna är dyslektiker, en annan har blivit sjukvårdare, en syster bor i Amerika, och alla är de sköra och starka på en gång, ensamma och tätt sammanhållna.

Situationen är dramatisk: Anders och Lyqia ger sig av norrut för att leta efter sin lillebror Jon som har försvunnit från den folkhögskola han just bör-jat på. Metoden är däremot poetisk: Där Anders och Lydia tar sig fram i snår-skogen ser båda samtidigt reflexbandet på Anders stövel. De faller genast ner i barndomen och natten mellan deras bägge födelsedagar då de brukade gå med pannlampa i trädgården och leta efter reflexförsedda presenter. En pulka eller en röd sovsäck. Jons ryggsäck är röd, hade de nu bara haft pannlampa... Så leder synintrycken tankarna till halvt bortglömda föremål och den ena repliken föder minnet aven annan. Det är som i dikt, som i dröm. Inre mono-log glider över i samtal, språket och varseblivningen har en egen, självklar logik, som när Lydia köper ett par pråliga örhängen som inte alls passar henne, men som får duga eftersom hon ändå inte är sig själv för tillfället.

Lotta Lotass' egenart är av ett annat slag än Grimsrud, men knappast min-dre. I sin tredje bok, Band II. Från Gabbro till Löväng, återvänder hon till debutbokens landskap. Det liknar Västerdalarna men det är först och främst en litterär trakt med is och vatten, torv och kyla - och tydliga släktband till andra skildringar där dödslängtan och ensamhet avtecknar sig mot en vit och vack-er yta. Snötäckets utbredning i nordisk littvack-eratur är ett rikt men outforskat ämne.

En jäktad läsare kan avfärda boken som föråldrad glesbygdsexotism eller i värsta fall en samling skrönor ur provinsens sjunkna kulturgods. Men den noggranne ser att Lotass utforskar ordens makt. Det handlar inte bara om att kaxigt etablera berättelsens egen dialekt, utan framför allt om vad ord kan åstadkomma om de tas bokstavligt. Det är vad flera av männen i boken gör när de letar efter utkomstmöjligheter bland tidningsklipp om lyckade företag och

(7)

240 Ingrid Elam

experiment och griper efter orden som den drunknande efter halmstrået. Lotta Lotass skriver fristående berättelser med gemensam nämnare. Det gör även många andra i hennes generation, den kortprosavåg som vällt fram över Europa det senaste decenniet har inte gått Sverige förbi. Ninni Holmqvists novellsamlingBirollertar sikte på dem som står lite vid sidan av vardagens spelplan, iakttagarna, de som passar andras barn eller sitter tysta på studiecir-kelsmötena. Allt kan hända i denna värld, särskilt det värsta. Våld slår ut vid diskbänken, kärlekslekar slutar som maktspel, men ingen vet riktigt varför, ingen styr händelseförloppet, ingen auktoritet finns att störta.

Ninni Holmqvist berättar rent och torrt om ett avsiktslöst obehag i tillvaron; Cecilia Davidsson fokuserar i sina noveller ofta ojämlikheten i mänskliga relationer. IDavidssons "ursituation" är två människor tillsammans, men bara den ena har makt över situationen och möjlighet att förändra den. Titelnovellen iVänta på vindhandlar om en man och en kvinna som just träf-fats och är ensamma för första gången - i hans segelbåt. Davidsson laddar den vardagliga situationen med stark spänning, samtidigt som ingenting står där bara för stämningens skull, utan allt är steg i ett förlopp. I den första och läng-sta novellen händer en hel del, men liksom dämpat. Vi ser en lantlig vardag ur en liten flickas ögon, hon är i förpuberteten. En sommargästpojke kommer till byn, mamman och pappan går på fest, brodern och hans kompis retas, flickan går till affären, badar i sjön. Allt banala händelser som tillsammans skapar en berättelse om klasskillnader och landsbygdens avfolkning där våldet och ett slags likgiltig grymhet hela tiden hotar under ytan. Davidsson växlar suveränt mellan vardagsrealism och plötsliga hisnande stup ner i det gåtfulla eller bara ouppklarade. Berättelserna har egentligen varken början eller slut, vi kommer in i något och vi lämnar det utan att ha löst alla knutar.

2002 var ett bra år för kvinnliga novellister. Det var också ett år då två av de kvinnliga poeter som sedan 80-talet förnyat den svenska poesin kom med nya diktsamlingar. Katarina Frostensons Endura utspelar sig i ett nådlöst landskap där nakna, spetsiga klippor sticker upp över trädgränsen och djupa raviner sluter sig kring dem som vågar träda in i dem. Ett landskap för ytter-lighetsvarelser, religiösa extremister, kättare.

Katarina Frostenson har denna gång rest i Pyreneerna, i katarernas land, till-sammans med Jean-Claude Amault, vars fotografier illustrerar boken. Den vilda naturen, skogen, har alltid varit farligt område i Frostensons lyrik; i Endura, som betyder uthärda, lutar sig bergväggarna hotfullt över diktjaget. Från alla sidor tränger sig något på: röster, tankar, brottstycken av andra dik-ter och ramsor. "Det finns inget bortom berget", bara "höga berg och djupa dalar där ingenting behagar". Dikterna är fulla av frågor, men ger inga svar. Kataren, den andre, förblir obegriplig, men sinnesintrycken väller in. Pyre-neerna är inte bara ett landskap där en religiös sekt levde och utplånades för

(8)

Bra år tör kvinnliga novellister. Litteraturen i Sverige 2002 241 länge sedan, de blir i dikten också en

erotisk trakt där de älskande är byte och jägare. Kärleken pendlar extremt dualis-tisk mellan ömhet och raseri, närhet och avstånd, precis som katarerna i förhål-lande till Gud. Den som älskar måste "uthärda i elden tills det vänder".

Landskapet rymmer också något tredje, som är granne med Gud och Kärleken, nämligen Dikten. Även den som diktar måste gå till ytterligheter, ställa sitt liv på intet och uthärda. Och om det trots allt finns något bortom bergen är det "en form som sakta vindlar". Katarina Frostensons dikter är också lättast att ta till sig som ljudande form, budskapet i dem är underordnat uttrycket och där finns mycket att lyssna efter.

Eva Ström erhöll med diktsamlingen

Eva Ströms Revbensstädernaär också "Revbensstäderna" Nordiska rådets

ett slags reseskildring från en nådlös litteraturpris 2003.

trakt, nämligen den moderna storstaden.

Gatuscener från London, bilder, ibland outhärdliga, av små och stora kata-strofer, översvämningar och övergrepp, uteliggare och pedofiler trängs i denna stad, vars arkitektur hämtat inspiration från anatomin. Staden, liksom den mänskliga kroppen, tycks skapad aven gud som låter tigern sluka lammet, en bedräglig dubbelnatur som älskar och slår ihjäl med kallt blod.

Eva Ström samtalar i denna diktsamling med den visionäre 1700-talspoeten William Blake; hennes dikter är som hans fulla av uttrycksfulla bilder och djärva associationer. Men där Blake hämtade sina syner från bibelns och äng-larnas värld, där öser Eva Ström ur sina erfarenheter från sjukhus och samti-da storstadsliv. Hon väjer inte heller för de svåra uppgifterna, att hitta uttryck för det mest outsägliga, och långt efter läsningen dröjer bilderna kvar på nät-hinnan.

Frostenson och Ström är två av de sammanlagt tio svenska och finlands-svenska kvinnliga lyriker kritikernÅsa Beckmanbehandlar i sin essäsamling Jag själv ett hus av ljus. Det är det första, mycket inspirerande försöket att ta ett samlat grepp på den nya kvinnliga lyrik som vuxit fram sedan början av SO-talet. Beckman hittar ett slags berättelse i dikterna, en historia om hur den kvinnliga poeten erövrar sin röst och sitt språk. Beckman är medveten om att denna lyrik är formellt nyskapande, men det är berättelsen i den hon vill åt och det är ett djärvt tilltag, eftersom det handlar om dikter som avvisar läsarens

(9)

242 Ingrid Elam

försök att förstå i bokstavlig - eller metaforisk - mening. Åsa Beckman när-mar sig dikterna analytiskt och avlockar dem, till den tacksamma läsarens fromma, budskap de döljer även för sig själva.

Gunnar Harding,själv poet, har ett helt annat och mer vördnadsfullt sätt att behandla lyrik. Han berättar om diktarnas liv och tolkar lojalt deras verk. Med Där döda murar ståravslutade han 2002 sin långa kärlekshistoria med den engelska Romantiken. Den började 1997 medEn katedral av färgat glas, där Harding samlade egna översättningar av SheIley, Keats och Byron, tillsam-mans med brev, essäer och andra vittnesbörd om dem och deras samtida. Del två,Och drog likt drömmar bort,ägnades den äldre generationen romantiker, Wordsworth och Coleridge, medan den sista och avslutande delen rymmer sådant som blivit över och kommit till. Det låter som gammal skåpmat, men det är det inte alls. Här finns fina översättningar och rena fynd, som William Hazlitts kritiska analys av det han tycker illa om hos Byron. Sammantaget är Hardings tre volymer ett storverk som för lång tid kommer att bestämma bil-den i Sverige av bil-den engelska poesin under Romantiken.

(10)