Tema: akademin

akademin Genusforskningen är inte längre en undergroundrörelse i den

akademiska världens periferi utan har intagit en plats i centrum. Dess

Ansvarig utgivare: Catherine Dahlström.

Redaktionskommitté: Cecilia Anneli, Git Claesson Pipping, Catherine Dahlström, Maria Daniels-son, Eva ErDaniels-son, Kristina Fjelkestam, Eva Hallin, Pia Höök, Amanda Lagerkvist, Kirsti Niskanen, Yvonne Svanström, Maria Wendt Höjer, Lisa Öberg.

Referensgrupp: Sylvia Benckert, Johanna Esseveld, Anita Göransson, Birgitta Holm, Tiina Rosenberg och Gertrud Åström.

Prenumerationsärenden: Christer Hallgren, Swedish Science Press, Box 118, 751 04 Uppsala, Tel: 018-36 55 66, Fax: 018-36 52 77, E-post: info@ssp.nu

Prenumerera genom att sätta in 270 kr på pg 489 78 50 - 6. Stödprenumerationer å 400 kr eller mer är mycket välkomna.

Grafisk form: Ingela Espmark.

Tryckeri: Grafiska Huset, Stockholm. Trycks på miljövänligt papper ISSN 0348-8365.

Adress: Kvinnovetenskaplig tidskrift, Centrum för kvinnoforskning, Stockholms universitets 06 91 Stockholm Tel: 08-674 73 08, Fax: 08-674 73 00. E-post: kvt@kvinfo.su.se

Hemsida: www.kvinfo.su.se/KVT/index.html

© Författarna och Kvinnovetenskaplig tidskrift. Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. För insända ej beställda manuskript ansvaras ej. Utgivningen har möjliggjorts genom anslag från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet och Nationella sekretariatet för genusforskning.

Innehåll

Karin Widerberg 5

Kunskapens kön - ett generationsperspektiv

Drude Dahlerup 17

Ambivalenser och strategiska val. Om problem kring begreppen

särart och jämlikhet i kvinnorörelsen och i feministisk teori

Teresa de Lauretis 41

Genus, kropp och habitusförändring

Cathrine Egeland 53

Bergsklättrerskan och de militanta lesbiska feministerna. Om

könsbarriärer och jämställdhet inom akademin

Bronwyn Davies

Den vetenskapliga metodens förförelse, eller: hur vi kan 69

övertalas att biologin är ett öde

Enkät: nio professorer om positioner och visioner 85

Ulla Eriksson-Zetterquist, Eva-Maria Svensson 97

Genus i utbildningen - tre exempel

Recensioner 102

Medverkande 120

Kvinnovetenskaplig tidskrift startades 1980. Den är en mång- och tvärvetenskaplig tidskrift för aktuell forskning som använder kön som analyskategori utifrån ett maktperspektiv. Här ryms forskning som syftar till att synliggöra kvinnors liv och villkor likaväl som forskning inriktad på att utveckla teorier och begrepp vilka möjliggör en ökad förståelse för kön och könsrelationer. Tidskriften utkommer fyra gånger om året och ges ut av Föreningen Kvinnovetenskaplig tidskrift.

Från redaktionen

Med Akademin som tema behandlar ar-tiklarna i detta nummer såväl genusforsk-ningens som kvinnors och feministers positioner inom akademin, men även de betydelser och förståelser av kön som gene-reras inom akademin institutionellt och kunskapsmässigt.

1 Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 1/2000 med temat Minne beskriver unga doktorander i en artikel hur de måste tillämpa ett "könskamouflage" för att inte "tappa kroppen" i den akademiska miljön. Dilemmat, skriver de, ligger i att förena intellektuellt subjektskap och kroppslighet. Denna erfarenhet beskriver även Karin Widerberg i sin artikel i detta nummer utifrån sin egen generations insteg i akademin på 1960- och 70-talen. Strategierna var flera, men "få av oss hävdade rätten till både

intellekt (röst) och kropp (sexualitet)", skriver hon. Dagens generationer av studerande och forskare hävdar denna rätt men att ta plats inom akademin är alltså fortfarande komplicerat.

Widerberg vill med utgångspunkt i ett generationsperspektiv lägga en grund för en diskussion om beröringspunkter och möjliga strategier för feministisk forskning framöver. Med ett sådant perspektiv kan vi även vinna förståelse mellan kvinnor och feminister inom och utanför akademin.

Begreppen särart och likhet har analyse-rats och ifrågasatts men de är fortfarande centrala för förståelsen av kvinnorörelsens historia och de är framträdande i feministisk teoribildning. Drude Dahlerup diskuterar och analyserar dessa och andra begreppspar innehållsmässigt liksom fruktbarheten i att

använda dikotomier som analytiska begrepp. H o n visar bland annat att vedertagna mot-satser brister i relevans och hon hävdar att dikotomiskt tänkande inte förmår täcka in de ambivalenser och strategiska val som präglat såväl äldre som senare kvinnorörelser.

Genusforskningen täcker idag en mång-fald ämnen, från relationerna mellan män och kvinnor till queerteorins utforskning av könsöverskridanden. Teresa de Lauretis diskuterar den nya termen "transgenus", som står för en "varelse" utan referens till

något genus, något kön, någon sexualitet

eller någon kropp. M e n kroppen har ändå stått i fokus i senare forskning, och den har, som hon skriver, blivit ett symptom på svårigheterna med genus. I sin artikel förenar hon psykoanalytisk teori med Peirces semiotiska begrepp "habitus" för att skissera

en process där en köns- och genusbestämd kropp "tillverkas" åt subjektet.

Inom akademin råder den paradoxala situationen att man på samma gång kan finna verksamma könsbarriärer och en föreställning om könsneutralitet. Cathrine Egeland visar med exempel från Danmark hur man å ena sidan vill främja en aktiv jämställdhetspolitik inom akademin samti-digt som vetenskapssamhällets kvalitets-säkring å den andra sidan inte erkänner könsskillnaden. Egeland hävdar att strävan efter jämställdhet inte i sig garanterar att könsbarriärer bryts ned, snarare bör ett sådant projekt utföras som feministiska interventioner i och nya förhandlingar kring våra förståelser av vetenskap, av förhållandet mellan vetenskap och samhälle, mellan kvalitet och objektivitet.

Vetenskapliga sanningsanspråk måste granskas kritiskt inte minst då det gäller slutsatser om beteendeskillnader mellan könen. Bronwyn Davies visar vikten av detta i sin diskussion om psykologiforskningens antaganden om mänskligt beteende där genusneutralitet utgör normen. Hon analy-serar konsekvenserna av denna veten-skapssyn i en nyligen framlagd avhandling om könsskillnader i barns lekbeteende. Avhandlingens slutsats är att skillnaderna är biologiskt predisponerade och förmodligen även gäller för allmänna beteendeskillnader mellan flickor och pojkar, kvinnor och män. Davies hävdar att data i undersökningen lika gärna kunnat läsas tvärtom. M e n , avslutar hon, om vi godtar endera av dessa slutsatser som "sanningen" om genus, då har vi låtit oss förföras av det psykologiska resone-manget.

Från att ha varit ett kritiskt utanför-perspektiv är genusforskningen nu en etablerad disciplin med egna ämnesföre-trädare, något som man knappast längre kan bortse ifrån inom de traditionella disci-plinerna. Att kön/genusfrågor dock inte på ett självklart sätt integreras i grundutbild-ningen visar den redogörelse för projektet

Genus i utbildningen som Ulla Eriksson-Zetterquist och Eva-Maria Svensson genom-förde under läsåret 1 9 9 8 - 1 9 9 9 vid Göteborgs universitet. Det visade sig bland annat att disciplinernas vetenskapssyn hade betydelse för hur man förhöll sig till genusperspektiv. Kön kunde i vissa fall ses som en poängrik variabel med klara pedagogiska fördelar och som ett område man kunde handskas med på ett vetenskapsmässigt sätt. Motståndet mot integrering av perspektivet i utbildningen var i hög grad en praktisk och konkret fråga, nämligen vilket intresse kursansvariga hade att ändra kursplaner och upplägg.

Till detta nummer skickade redaktionen ut en enkät till nio nytillträdda professorer med genusinriktning med frågor om femi-nismens ställning inom akademin idag och om visionerna inför framtidens genus-forskning. Av svaren kan både optimism och farhågor utläsas. I ett internationellt perspektiv framstår forskningsfältets situa-tion i Sverige som mycket god, men det är också ett faktum att kön/genusfrågor fort-farande är helt frånvarande inom vissa discipliner här. Inom humaniora och samhällsvetenskaperna är genusperspektivet mera förankrat än inom områden som medicin och teknik. En gemensam vision är att genusforskningen ska integreras i all undervisning och forskning, annars kan universiteten och högskolorna inte uppfylla sin plikt att förmedla adekvat kunskap om samhället.

MONICA NYSTRÖM är konstnär, bosatt och verksam i

Stockholm. Materialet i hennes verk på föregående sida är blekt bomull, fosforfärg och uv-ljus.

Kunskapens kön - ett generationsperspektiv

Likt och/eller olikt? Genom att urskilja generationsspecifika element kan vi vinna

förståelse för såväl feministiska forskningsstrategier som för levda erfarenheter

utanför och inom akademin.

KARIN WIDERBERG

Denna artikel ska handla om feministiska kunskapspositioner - det vill säga vad vi sö-ker kunskap om och hur (innehåll och form) - i ett generationsperspektiv. Jag kommer att fokusera på skillnader mellan olika genera-tioner för att därigenom lägga en grund för en diskussion om beröringspunkter och möj-liga strategier för feministisk forskning fram-över. Framställningen är a v s e d d att vara sö-kande snarare än beläggande och gör inte an-språk på att vara heltäckande. Syftet är att lyfta fram perspektiv och element som jag tror kan utgöra ett fruktbart underlag i dis-kussionen om kunskapens kön.

Min inledande utgångspunkt är följande.

Vid en viss given historisk tidpunkt, till ex-empel Sverige 2 0 0 1 , levs kön olikt i olika ge-nerationer i en struktur och i en symbolisk kontext som vi delar men som vi läser/tolkar och hanterar generationsspecifikt. Vi lever och förstår sålunda kön olikt som en följd av att vi tillhör olika generationer som vuxit upp och formats i olika sociala kontexter. Denna generationsbestämda könsutformning bär vi med oss genom livet och den präglar vår förståelse av omvärlden, som sålunda blir generationsspecifik. Grovt sett. Jag menar naturligtvis inte att könsutformningen är nå-got statiskt eller nånå-got avslutat som inte änd-ras i mötet med andra generationer, nya

livs-faser och livssituationer, samhällsförändringar med mera. Men jag menar och tror att det -trots detta - kan vara fruktbart att söka efter element som kännetecknar olika generationer för att förstå hur kön görs och förstås.

"Postulatet" ovan är möjligt att ge ett inne-håll och att vidareutveckla om man till exem-pel tar i bruk Sandra Hardings begrepp struk-turellt, symboliskt och individuellt kön (Har-ding 1986). Dessa begrepp kan användas som redskap då vi ska utforska hur kön konstitu-eras i olika generationer. Kön både görs och kan förstås på dessa nivåer. Med strukturellt

kön avses det sätt på vilket vi organiserar och strukturerar våra sociala aktiviteter mot bak-grund av dualistiska könsmetaforer (till exexempel den könsuppdelade arbetsmarkna-den). Symboliskt kön är det sätt på vilket dualistiska könsmetaforer används på bilder av motsatser (till exempel kopplingen av man-lighet till intellekt, dominans och aktivitet och kopplingen av kvinnlighet till emotionalitet, underordning och passivitet). Individuellt

kön, till sist, är de processer som formar indi-viduell identitet med utgångspunkt i köns-symboler och könsarbetsdelning.

Med hjälp av dess begrepp kan vi försöka kartlägga och fånga vad som kännetecknar formandet av könsidentitet i olika

generatio-ner. Hur såg det strukturella och det symbo-liska könet ut för dem som utformade sin könsidentitet (det individuella könet) under till exempel 1 950- och 60-talen? Och hur såg det ut för generationen före och efter?

Här är det naturligtvis en mängd olika kännetecken som kan tas upp och det man väljer att fokusera på är avhängigt det tema man önskar belysa. Det jag väljer ut här är sålunda färgat av syftet att försöka belysa feministiska kunskapspositioner i ett genera-tionsperspektiv. Vilka mönster och dilemman kan tänkas ha positionerat kvinnors kroppar

och intellekt? Och vilka implikationer kan detta ha haft för kunskapsproduktionen? Med dessa vägledande frågor har jag närmat mig fyra generationer feminister. Jag startar med min egen och mig själv, eftersom det var så mina tankar om dessa frågor började ut-vecklas.

Kunskapens kön "revisited"

I min bok Kunskapens kön (Widerberg 1995) använder jag mina egna erfarenheter - ned-skrivna som minneshistorier - som underlag för en diskussion om kvinnlig subjektivitet och objektivitet. Boken gav upphov till en stor debatt både innanför och utanför akademin och bland såväl feminister som icke-feminister. Här ska jag inte presentera debatten i sig - som för övrigt redan är pre-senterad och diskuterad i ett par utmärkta ar-tiklar (Hopland Engebretsen 1999, Ekerwald

1996) - utan de tankar om kunskaps-positioner i ett generationsperspektiv som ut-gör ett implicit fundament i boken och som debatten fått mig att vidareutveckla.

Men först alltså ett par ord om boken. Bo-ken var ett försök att utforska olika typer av erfarenheter som skulle kunna förklara både innehåll och form när det gäller feministisk kunskapsproduktion. De erfarenhetsområden jag hade valt som nedslagsfält var sexualitet och kunskap. De handlar båda om en önskan om "närhet" - "being in touch" som Evelyn Fox Keller har uttryckt det (Keller 1985) -om lust, välbehag, ärlighet, personlig utle-velse och utveckling och närvaro. I verklighe-ten kommer dock såväl sexualakverklighe-ten som kunskapsakten ofta att handla om det mot-satta; vi känner obehag och oärlighet, vi upp-lever att vi "krymper", vi känner oss för-tryckta och "icke-närvarande".

När jag analyserade mina egna historier såg jag hur kön tycktes knyta ihop men också

sätta kunskap och sexualitet i rörelse. Kun-skap, sexualitet och kön framstod som for-made i en och samma process. I förhand-lingar om vad slags kvinnor vi vill position-era oss själva som utgör kunskap och sexuali-tet viktiga brickor. Dessa förhandlingar sker i relationer och i olika typer av rum.

I mina minneshistorier från barndom och ungdom urskiljer jag två rum i både faktisk och metaforisk bemärkelse med väldigt olika typer av relationer. "Förståelserummet" var ett homosocialt rum där jag tillsammans med mina väninnor läste och samtalade om existentiella frågor, med syfte att få grepp om och förstå oss själva och omvärlden bättre. Det var ett projekt vi hade gemen-samt, som vi delade och bidrog till kollektivt. Och där det fanns plats för kroppen. Vi satt bekvämt och vi åt och drack något gott. Att göra det "mysigt" befrämjade en vällust som förstärkte grunden för intimitet och intellek-tuella samtal.

I bjärt kontrast till detta kvinnorum stod det heterosociala "kunskapsrum" som klass-rummet utgjorde. Här disciplinerades såväl kropp som förståelse till en individuell tävlan om kunskap. Och det var i detta rum som sexualiteten - först och främst i form av ut-vecklingen av den kvinnliga kroppen - explo-derade och i (köns-)identitetsutformningen påverkade förhållningssättet till kunskap. Det drabbade mig och det drabbade alla mina väninnor. Vi tillgrep olika strategier för att hantera dilemmat att kombinera sexuali-tet och kunskap. Ett dilemma som är en köns- och generationsspecifik variant av den uppspaltning av kropp och intellekt som genomsyrar den västerländska kulturen. När våra kroppar började anta kvinnliga former, reagerade några med att försöka dölja det. De började klä sig i stora tröjor eller gå kutryggiga. Andra gjorde det motsatta, de

klädde sig för att få visa fram så mycket som möjligt och putade med rumpa och bröst. Några gömde både kropp och intellekt - de tystnade - medan andra gömde det ena eller det andra, kropp eller intellekt. Få av oss hävdade rätten till både intellekt (röst) och kropp (sexualitet).

Att satsa på kunskap innebar att satsa på manlig doxa. Böckerna var skrivna av män, utifrån deras perspektiv och på deras teman. Att vara intellektuell innebar att diskutera på mäns premisser med en implicit syn på nor som i alla avseenden underlägsna - kvin-nor hade varken gjort eller skrivit något av betydelse. Förakt för kvinnor tycktes vara inträdesbiljetten till den manliga intellektu-ella klubben. Kvinnor som önskade delta var sålunda tvungna att balansera sitt kunskaps-sökande mot ett hotande självförakt.

Detta var på 1960-talet, i Sverige, i en medelklassmiljö där universitetsutbildning framstod som en riktig och viktig väg för döttrar till föräldrar som kanske själva inte haft denna möjlighet. M o t bakgrund av mina minneshistorier vill jag hävda att den generation kvinnor som började på universi-tetet i slutet på 60-talet, var starkt präglade av sina erfarenheter av att försöka lösa di-lemmat kropp/intellekt. På universitetet väntade så samma typ av dilemma och man-liga doxa.

Vad skulle man då, mot bakgrund av ovan-stående, kunna lyfta fram om min generations feminister, som kunskapsproducenter? Nästan jämställda och jämlika

Min generation, född på 1940-talet, både le-ver och upplele-ver våra liv dualistiskt. Även om detta kanske inte gäller bara för min ge-neration så tror jag att känslor av dåligt sam-vete inför detta, är ett av generationens kän-netecken. Önskan och strävan att som

fem-inister leva bortom denna splittring, som full-värdiga subjekt, är nog typiskt för min gene-ration. Vi har velat ha "allt genast" (ett poli-tiskt slagord från 70-talet) och vi har gjort allt och trott att allt låter sig göras. Som aka-demiska kvinnor tillhörde vi den "nästan jämställda och jämlika" generationen. Vi var kvantitativt nästan jämställda med männen, åtminstone på grundutbildningen, och vår politiska ambition var att vara "nästan van-liga/jämlika", det vill säga kvalitativt lika de flesta kvinnor. Som intellektuella kvinnor till-hörde vi en generation som ideologiskt, poli-tiskt och ekonomiskt sålunda förväntades vara både jämställda, jämlika och vanliga (ej elit). Vi inte bara ville det, vi var också tvingade till det. Vi ville ha både utbildning, jobb och barn, men "hembiträde" eller "barnflicka" kunde naturligtvis inte komma på fråga - av såväl ideologiska som ekono-miska skäl. Jämställdhet och jämlikhet inne-bar att göra allt - själv. Som intellektuella kvinnor var vi inget undantag längre. Och som feminister eftersträvade vi också att både vara och framstå som vanliga kvinnor. Att bryta ner barriärerna mellan de andra kvinnorna - de vanliga - och oss - de intel-lektuella, i syftet att etablera "vi kvinnor" som social kategori, innebar en massa "gö-rande". Allt rutinarbete och alla praktiska uppgifter både hemma (husmorsarbetet) och på jobbet (sekreterararbetet) borde vi nu i jämlikhetens namn göra själva, som tillägg till de stora och fordrande intellektuella arbetuppgifter som vi som feminister förvän-tades påta oss. Våra kroppar - min genera-tion kvinnors kroppar - fick stryk.

Att vilja ha och göra allt och tro att det kan och bör göras - av oss själva - gör att kroppen kommer i fokus. Kroppen blir ett huvudtema för oss - personligt, politiskt och i forskningen - när andra inte längre tar ansvar för den.

Våra och våra närmastes kroppar har blivit vårt ansvar. Detta är en aspekt av köningen av dilemmat kropp/intellekt som kan förvän-tas ha påverkat kunskapsposition och intel-lektuell verksamhet i min generation.

En annan aspekt av dilemmat kropp/intel-lekt som jag tror är typisk för min generation och som jag kort berört i samband med pre-sentationen av min ovan nämnda bok, är sexualitet/intellekt. Jag tillhörde en genera-tion som hade uppfostrats och socialiserats mer eller mindre traditionellt när det gäller sex. Det var inte förrän vi var vuxna som vi konfronterades med den så kallade "sexuella revolutionen" eller "sexuella frigörelsen". Då detta inte var en ideologi vi var uppväxta med, var den ofta svår att till fullo införliva. Pro-blemet var dock inte reproduktionsfrågan, som det varit för tidigare generationer. P-pil-ler, fri abort med mera hade ju frigjort sexu-aliteten från reproduktionen. Det handlade snarare om en eftersläpning eller ett brott mellan våra liv och den rådande ideologin. Vi visste vad vi borde känna och göra som sexu-ellt frigjorda kvinnor men i praxis fungerade det inte. Det var en konflikt som upplevdes och utkämpades kroppsligen. Splittringar, dilemman och ambivalens kom i fokus.

Ett tredje strukturellt drag som känneteck-nar min generation kvinnor är att vi saknade en kvinnlighet vi aldrig tillerkändes. Jag ser spår av detta i min bok. De flesta i min gene-ration hade mödrar som vi inte förväntades identifiera oss med enligt vår nya ideologi. På sin höjd borde vi känna solidaritet. Våra möd-rar var beroende och ofria - enligt rådande ideologi - i alla avseenden och inga förebilder att se upp till. Att stiga på stegen - i köns-, klass- och kroppstermer - från kropp till in-tellekt, innebar att separera och distansera sig från vår mödrageneration. Och från en grundläggande modell för vuxen kvinnlighet.

I motsats till traditionell psykoanalytisk teori där relationen till fadern (och den sym-boliska ordningen) alltid är i fokus när intel-lektuell orientering tematiseras, tror jag att relationen till modern (kvinnlighet) är minst lika avgörande för hur vi kvinnor förkropps-ligar intellektualitet. Som intellektuella kvin-nor tillåts eller till och med förväntas vi att vara precis som män. Men det är inte bara för att vi är män i kjol som vi inte passar in eller känner oss alienerade. Det är också för att vår potentiella kvinnlighet varken accep-teras, förväntas eller utforskas. Att trycka ner de sidor hos oss själva som påminner oss om våra mödrars kvinnlighet, har skapat ett tom-rum och en saknad som vi försöker avhjälpa genom att utveckla nya sätt att vara kvinnlig på. Att bidra till att etablera en ny modell för kvinnlig identitet har sålunda varit en viktig och naturlig del av det feministiska kunskaps-projektet för min generation.

All denna dualism, alla dessa splittringar och brott har präglat min generation kvin-nors intellektualitet. Hur vi forskar och på vilka teman tror jag sålunda kan förstås mot denna bakgrund. Jag skulle vilja hävda att det feministiska projektet som sådant kan förstås som en önskan om närhet ("to be in touch"), såväl när det gäller närhet till forskningsteman som angreppssätt och meto-der. Och att denna önskan kan i sin tur härle-das från våra upplevelser av dilemman rö-rande närhet; problem med att få ihop kropp och intellekt, sexualitet och kunskap. Samti-digt är det kanske just denna typ av erfaren-heter som varit den tändande gnistan för ut-vecklingen av en stor del av feministisk teori.

Jag har här försökt belysa hur min genera-tion - genom vår typ av erfarenheter - har positionerats till att bli "outsiders within" för att låna ett uttryck från Sandra Harding (Harding 1991). Vad gäller då för framtida

generationer av feminister, för kvinnor som kommer att leva och uppleva kön på ett annat sätt? Och vad gällde för de äldre generatio-nerna? Kan deras könserfarenheter förklara deras kunskapspositioner? Låt mig starta med den sistnämnda gruppen först, innan jag kom-mer in på de framtida utsikterna för feminism i akademin.

Pionjärerna

Västvärldens kvinnoforskningspionjärer bör-jade på universiteten strax efter andra världskriget. De var få och som sådana både synliga och dyrkade eller diskriminerade. Detta vittnar deras biografier om som utgör en märklig blandning av solskens- och spök-historier. De fick "vara med" - ibland som galjonsfigurer - och så länge de inte gjorde kön till ett tema kunde de få både forsknings-medel och tjänster. Kanske är det därför som flera av dem ofta poängterar att de inte är feminister i den bemärkelse som de menar att min generation är.

O m de upplevde ett dilemma eller pro-blem som kvinnor i akademin, så handlade det primärt om det reproduktiva arbetets plats i den dualistiska förståelsen och organi-seringen av intellektuell verksamhet. Doro-thy Smith, till exempel, har explicit hävdat att det var den bristande överensstämmelsen - brottet - mellan hennes arbete som mor och hennes arbete som sociolog som var utgångs-punkten för hennes kritik av de sociologiska traditionerna och deras recept för hur det "sociala skulle skrivas" (Smith 1987, 1990).

Forskare som Dorothy Smith, Hilary Rose, Rita Liljeström och Harriet Holter, bara för att nämna några internationella och skandinaviska kvinnoforskningspionjärer, be-tonar alla det politiska underifrånperspek-tivet, i vilket kvinnor är en viktig men inte den enda relevanta gruppen. Makt är för dem

en central dimension och relationer som för-trycker eller frigör kvinnor eller andra grup-per, är vad de önskar synliggöra. Deras poli-tiska utgångspunkt är sålunda uttalad och det feministiska perspektivet är integrerat. Som en följd av det feministiska perspektivet har dock även deras politiska positioner radikaliserats.

De unika

Generationen före pionjärerna - de få - var de unikas generation. Det fanns bara en Si-mone de Beauvoir. Denna generation kvinnor var situerade och positionerade på ytterligare ett annat sätt. Monica Rudberg har läst Toril Mois biografi över Simone de Beauvoir (Moi 1995) och min bok Kunskapens kön som två historier om tillblivelsen av en intellektuell kvinna och använt dessa texter för att reflek-tera över generationsfrågor (Rudberg 1996). Hon urskiljer tre olika utvecklingsdrag mel-lan våra generationer: "normaliseringen" av den intellektuella kvinnan som fenomen, en förändring av betydelsen och innebörden av den heterosexuella relationen för kvinnors relation till kunskap och slutligen, en föränd-ring av den roll andra kvinnor spelar i denna process.

Simone de Beauvoir var ett "mirakulöst undantag", i en tid och i en kultur då det var

comme il faut att bli betraktad som unik. I min generation var vi intellektuella kvinnor -som jag tidigare berört - mer "vanliga" och vi hade också en uttalad ambition att både handla till exempel gifta oss och ha barn -och tolka våra handlingar -och erfarenheter som "vanliga". Ett exempel på det sist-nämnda, det vill säga hur vi omtolkade våra erfarenheter och "vanliggjorde" dem, gällde sexuella övergrepp. Det var något som så gott som alla av oss hade upplevt. Det var inte något ovanligt - och vi var inte ovanliga

eller undantag - utan det var tvärtom något vanligt. Detta omtolkningsarbete var också det rådande perspektivet inom feministisk politik och teori. Det personliga var politiskt.

Medan Simone de Beauvoir var tvungen att utveckla sitt feministiska tänkande helt på egen hand - hon hade bara de redskap som manliga intellektuella utarbetat (särskilt Sar-tre) att tillgå - hade vi i min generation var-andra. Tillsammans utgjorde vi en aktiv och blomstrande feministisk miljö. Rudberg pekar på att männens roll, inte bara som intellektu-ella inspiratörer men också som mentorer och så kallade "gate-keepers", verkar vara olika i dessa båda generationer. Rudberg talar om en erotisk-teoretisk underordning i Beauvoirs re-lation till Sartre. Beauvoir inte bara accepte-rade honom som den första/den som gick före utan dyrkade också honom och deras domi-nans/underordningsrelation som sådan, något som hon inte finner några motsvarigheter till i min historia. Där är männen tvärtom märk-bart frånvarande, vilket Rudberg berättigat ifrågasätter realiteten av. Kvinnor och relatio-nen till kvinnor har tagit mänrelatio-nens plats och "det feministiska rummet" vårdar navel-strängen till barn- och ungdomserfarenheter av det kvinnliga "förståelserummet" (be-grepp från Kunskapens kön). Systerskap var sålunda för min generation intellektuella kvinnor ett sätt att avväpna och hantera det självförakt som vi i ett patriarkalt samhälle positionerats att anamma. För Beauvoir och hennes generation intellektuella kvinnor fram-stod däremot en distansering från kvinnliga göromål genom "transcendens" (Beauvoirs begrepp, betyder ungefär överskridande) till en högre (icke-kroppslig och manlig) sfär som en lösning.

Med kvinnors entré på den manliga aka-demiska arenan under 1900-talet följde så-lunda kroppen. Kropp och intellekt

temati-serades på nytt men denna gång i könstermer. Men eftersom vi levt och förstått våra kvinn-liga kroppar olikt i olika generationer, så har också våra strategier rörande kropp-intellekt varierat. Vi har velat överge eller överskrida kroppen, betonat reproduktiva eller sexuella dilemman, velat ha allt och försökt göra allt... Vad gäller då för kommande generatio-ner kvinnliga intellektuella och feminister? Individualisterna

Den nya generationen studenter och unga forskare, födda på 1970-talet, skiljer sig fun-damentalt från min generation. Det handlar om strukturella skillnader som jag tror kom-mer att inverka på hur de komkom-mer att förstå och köna forskning och vardagsliv.

De utgör den första generation som alla (så gott som) har haft lönearbetande mödrar och/eller mödrar som varit ensamförsörjare, och som fått uppleva skilsmässa i större skala, som något vanligt och inte avvikande. De är också den första generationen som har vuxit upp med jämställdhetsideologin, både i hemmet och i skolan. Jämställdhet har häri-genom blivit ett tema för diskussion och handlingar, även om den inte alltid har för-verkligats. Och jämställdhet har inkluderat sexualiteten, även för de unga.

Som helhet tycks det som om utvecklingen gått hand i hand med de unga kvinnornas in-tressen. Några vill till och med påstå att de fa-voriseras - på pojkarnas och de unga männens bekostnad. Flickorna är, hur som helst, de som går ut ur skolan med de högsta betygen. Det hävdas att dessa kvinnor i Skandinavien ser på sig själva primärt i termer av individer och inte i termer av kön. Det är de som nu fyller upp universiteten tack vare bättre betyg och "rikti-gare" kulturellt kapital (den typ av kunskaper, kompetens och egenskaper som efterlyses i det moderna samhället) - än vad männen i samma

generation har. För de unga kvinnorna ligger framtiden öppen, det är bara att ta för sig. Det är nu upp till dem själva vad de vill göra med sina liv. De har rätt till allt.

Oavsett hur utbredd eller välgrundad ovanstående bild är så är det ofruktbart, me-nar jag, att endast använda den för att för-söka visa hur "fel de unga kvinnorna har", det vill säga, att bemöta deras position och föreställningar med "vänta ni bara tills ni kommer ut i jobb och får barn...", och över-hopa dem med uppgifter om diskriminering och förtryck. För det första så är det natur-ligtvis positivt att unga kvinnor av idag utgår ifrån, förväntar sig och förmodligen kräver jämställdhet i framtida relationer både i job-bet och i hemmet. Antagligen får de därför också mer och tar större plats än tidigare ge-nerationer. För det andra inbjuder deras före-ställning om jämställdhet till ett utforskande av hur de upplever och förstår kön.

När det gäller de unga männen framställs de ofta som förlorarna, både i relation till jämnåriga kvinnor och i relation till tidigare generationer män. De får sämre skolbetyg och de manliga privilegierna tycks ha lösts upp. De varken får, har rätt att kräva eller kan förvänta sig service från mödrar, systrar eller flickvänner. De är inte längre "den ende" för de unga kvinnorna. Vänner och vänskap tycks ha tagit denna roll. Till detta kommer att de unga kvinnorna är ekono-miskt och reproduktivt oberoende. De unga männen måste satsa på jämställdhet om de ska ha en chans att etablera familj och und-vika skilsmässa. Detta är något som de unga manliga ingenjörer jag intervjuat inom ett forskningsprojekt om trötthet och trötthets-hantering starkt betonade. Dessa män be-gränsade sin tillgänglighet för arbetsköparen, sa de, för att undvika familjekonflikter och skilsmässa. De unga männen av idag måste

sålunda föra en kamp för en ny mansroll både i hemmet och på jobbet.

I denna tid av "frihet och självförverkli-gande" är det naturligtvis inte bara männen som är förlorarna. Att inte leva upp till stan-darden och att inte klara av valfrihetens him-mel och helvete ger de unga kvinnorna ätstörningar, får dem att omdefiniera våld-täkt till "dåligt sex", med mera. Och de unga män som tycker att kraven på en ny mansroll känns för tunga eller är osäkra på belö-ningen, faller kanske tillbaks på traditionella manliga ideal - vilket dagens manliga kropps-och våldskultur tycks peka på.

Dessa förändringar i hur kön görs och upplevs har skett samtidigt med andra ideo-logiska och strukturella förändringar som tycks nedtona eller upplösa betydelsen av kön på ett ideologiskt plan samtidigt med att dess betydelse i praxis - det vill säga vad vi faktiskt gör - upprätthålls eller förstärks.

Den nya individualistiska frihetsideologin går hand i hand med det så kallade nya ar-betslivet, för att den är lönsam och exploa-teringsbar, också könsmässigt. I det nya ar-betslivet frikopplas arbetsuppgiften - princi-piellt - från tid och rum. Det är inte när och var man arbetar som blir viktigt, bara att job-bet blir gjort. Och det mest effektiva sättet att få något gjort är att lägga förhållandena till-rätta för frihet och flexibilitet. Kvinnor är, på grund av reproduktion, fortfarande mindre flexibla, fria och tillgängliga än män. Tradi-tionella män som lever för jobbet är favoriter men jämställdhetsivrare kan hanteras och passas in i leden genom flexibilitet. De ges helt enkelt frihet att jobba mycket, bara på andra tider och ställen. Upplösningen av reg-lerade arbetstider och kontrakt under täck-mantel av frihet och flexibilitet, innebär ökad exploatering, både när det gäller tid och pengar. Frågan är då om den nya

jämställd-hetsorienterade man som idag kan skymtas (bland andra "mina" manliga ingenjörer), kan utgöra en motkraft - och en allians-partner för kvinnor - i kampen mot kapita-let. I vilken utsträckning kan dylika sätt att göra och förstå kön vara en drivkraft för för-ändring?

Låt mig försöka summera. Jämställdhets-ideologi och dess materialisering - i form av sociala ordningar som gör det möjligt att kombinera hem, barn och jobb (föräldrale-dighet, daghem, fritidshem, skolmåltider, et-cetera) - som gått hand i hand med utveck-lingen av "välfärdssamhället", har möjlig-gjort en nedtoning av kön (som struktur och ideologi) och en betoning av individualism. Det är sålunda en individualism som bygger på och tar jämställdheten för given. Den är också generations- och historiskt specifik och kan inte automatiskt överföras till tidigare generationer och epoker. Individualismen kan alltså betraktas inte bara som ett tidens tecken utan även som en strukturell möjlighet. Men vad händer när de unga kvinnliga indivi-dualisterna konfronteras med "verkligheten", i form av andra generationer, arbetslivets man-liga organisering och mansdominans? Kom-mer de även då att reagera individuellt eller kommer de att tolka dessa omständigheter i könstermer och agera kollektivt?

De unga männen kan mot bakgrund av jämställdhetsideologin tvingas bort från indi-vidualism till en politisering av sitt kön, som en följd av att de i arbetslivet - det vill säga de unga jämställda männen med familj -positioneras på samma sätt som kvinnor. Till skillnad från de unga kvinnorna skiljer de sig från och kan inte identifiera sig med sitt eget kön (fäder eller de äldre generationerna män). De har mer gemensamt med kvinnor i den egna generationen än med män i andra generationer.

Det jag här försöker antyda är att kvinnor och män i den yngre generationen positione-ras mer likt idag och att depositione-ras kunskaps-positioner i det avseendet kan förväntas vara mer lika och framstå som "okönade" i sko-lan och på universitetet. Det är troligtvis först när de blir äldre och får barn som kön görs och blir mer relevant också när det gäller kunskapspositioner.

Om vi utgår ifrån att det ligger något i den positionering jag givit av dagens unga kvin-nor så innebär en dylik positionering, som ju skiljer sig markant från tidigare generationer intellektuella kvinnor, att de kommer att få både annorlunda erfarenheter men kanske också tolkar likartade erfarenheter på ett an-nat sätt än tidigare generationer kvinnor och feminister. En punkt jag strax ska återkomma till när jag kommer in på ett par av dagens debattböcker - Fittstim (1999), Råtext (2000) och Matriarkat (2000).

När det gäller universitetet, så kan kvin-nors antal och det faktum att de klarar sig så bra i utbildningssystemet osynliggöra eller bagatellisera betydelsen av universitetets manliga doxa och traditioner. Kvinnor behö-ver inte heller gömma sina kroppar eller sin sexualitet, åtminstone inte de som är begå-vade och/eller smala (detta tema belyses i Dorthe Marie Sondergaards avhandling 1996). Till skillnad från min generation kan kvinnor därför knappast förväntas se sig som eller agera som "outsiders within".

Ett kritiskt förhållningssätt till vetenska-pen, dess traditioner, mål och procedurer kan utifrån en dylik positionalitet förväntas avta eller baseras på erfarenheter som förstås i an-dra termer än kön. Det är kanske snarare etnicitet som kan förväntas inta den kritiska rollen. Akademins internationalisering öpp-nar för andra förståelser av kunskap och kunskapsformer, vilket gör våra egna

kunskapsmodellers "lokalitet" synligare. Att nu invandrarna - första och andra generatio-nen - äntligen börjar märkas i akademin kan nog också förväntas bidra till ett ifrågasät-tande av rådande kunskapstraditioner. Det globala perspektivet framstår för mig som det mest troliga redskapet i den framtida vetenskapskritiken.

"Nyfeminism" - en annan kunskapsposition? Man kan fråga sig hur det jag ovan redogjort för förhåller sig till den så kallade "nyfeminism" som det talas om i medierna, representerad av de tidigare nämnda böckerna Fittstim, Råtext och Matriarkat. Låt mig ta upp ett par punkter som både kan sägas be-lägga men också komplicera den bild jag teck-nat ovan av generationer och generations-skillnader när det gäller kunskapspositioner.

"Samma erfarenheter" är kanske inte så lika? De erfarenhetshistorier dessa böcker bygger på, framstår som lika de erfarenheter jag be-skrev i min egen bok. Det är samma saker som går igen, det handlar bland annat om diskriminering och sexuellt förtryck. Men det behöver naturligtvis inte betyda att erfaren-heterna är likartade. Det är välkänt att ju mer införlivad en ideologi är också materiellt -ju mindre avvikelser tolererar vi. Dagens unga kvinnor kan sålunda förväntas tåla mindre diskriminering och reagera starkare än min generation just därför att de förväntar sig jämställdhet. Våra erfarenheter är isåfall inte lika och situationerna inte desamma, även om de uttrycks i likadana termer? Språ-ket och begreppen är kanske desamma men innebörden kan ha skiftat.

Olika och "värre" erfarenheter?

Den så kallade sexuella frigörelsen tycks ha höjt ribban för vad som förväntas på

sexualitetens område. Sexualiteten är ett fält där männens förväntningar fortfarande tycks påverka kvinnors beteende. Förväntningar på tonårstjejer om analsex - numera även ett medicinskt tema, belagt kvantitativt - talades det inte om på min tid. Forskning visar också att unga kvinnor inte definierar våldtäkt som våldtäkt för att de inte vill se sig själva som of-fer, som sådana som blir våldtagna (Jeffner 1998). Detta skulle kunna tolkas som att "värre" erfarenheter normaliseras och att kvinnoförtrycket osynliggörs.

Lik mor = mindre själv - och kvinnoförakt? Identifikationen med och beundran för möd-rarna är slående för en "gammalfeminist" som jag. En strukturell skillnad jämfört med vår generation är att dagens unga kvinnor inte behöver ta avstånd från kvinnan och kvinnligheten, vad vi nu än måtte lägga i dessa begrepp. Innebär detta mindre kvinno-förakt? Är det kanske därför som de unga kvinnorna snarare önskar identifiera sig med kvinnor som subjekt än med kvinnor som of-fer?

Till sist

De element och dilemman som jag ovan an-vänt för att belysa feministiska kunskaps-positioner i ett generationsperspektiv kan na-turligtvis både diskuteras, problematiseras och kompletteras. Och det kan naturligtvis göras mycket mer stringent, systematiskt och strukturerat, än vad jag haft möjlighet till denna gång. Den något "ostringenta" formen beror dock inte bara på att jag inte tänkt fär-digt utan även på att jag velat belysa olika förbindelselänkar, till exempel mellan kvin-nor i akademin och feminister i akademin, mellan erfarenhetsbaserade och teoretiskt ba-serade kunskapspositioner (det är det sist-nämnda vi vanligtvis åsyftar när vi talar om

kunskapspositioner) och mellan hur vi gör kön utanför och innanför akademin. Oavsett detta, så hoppas jag att de bilder jag här givit ska fungera som en fruktbar inspiration till att arbeta vidare med dessa frågor.

Generationsperspektivet öppnar - menar jag - för en förståelse av variationer när det gäller kunskapspositioner. Med en dylik för-ståelse följer också ödmjukhet och respekt för andra generationers liv, villkor, kunskaps-intressen och kunskapsbehov. Samtalet om kunskapens kön underlättas av att vi vet uti-från vilken position vi talar, och för vem. Och talar vi med varandra, kan vi förstå både oss själva och den andre och se både likheter och skillnader vilket i sin tur kan utgöra en bas för en feministisk strategi och politik både innanför och utanför akademin.

M o t bakgrund av ett generations-perspektiv blir det förhoppningsvis också lättare att diskutera teori. Lever och förstår vi kön på olika sätt är det troligt att olika teorier om kön passar olika bra för olika ge-nerationer. En del av den post-strukturalisti-ska teorin om kön kan sålunda tänkas svara mer mot de erfarenheter dagens unga kvin-nor och män har av kön, än vad som kan tänkas gälla för tidigare generationer. Detta öppnar för intressanta frågor rörande teorier om kön inte bara i relation till generation men också i förhållande till nivå för förstå-else av kön. Svarar poststrukturalistisk teori om kön mot det strukturella, det symboliska eller det individuella könet för dagens studentgenerationer?

LITTERATUR

EKERWALD, HEDVIG ( 1 9 9 6 ) " V e m p r o v o c e r a d e s och varför? Om receptionen av Karin Widerbergs bok 'Kunskapens kön'", Kvinnovetenskaplig

tidskrift nr 3-4.

HARDING, SANDRA (1986) The Science Question in

Feminism, Open Univesity Press.

- (1991) Whose Science? Whose Knowledge? Open University Press.

HOPLAND ENGEBRETSEN, MARIT ( 1 9 9 9 ) " D e n subjektive erfarings rolle i vitenskapen: Om mot-takelsen av Karin Widerbergs bok", kapitel i boken

Kritisk Kunskapspraksis, Ann Therese Lotherington & Turid Karkussen (red.), Spartacus forlag. JEFFNER, STINA (1998) Liksom våldtäkt, typ. Om

ungdomars förståelse av våldtäkt, Utbildnings-förlaget Brevskolan.

KELLER, EVELYN Fox (1985) Reflections on Gender and Science, Yale University Press.

MOI, TORIL (1995) Simone de Beauvoir - en

intellektuell kvinne blir till, Gyldendal norsk forlag. RUDBERG, MONICA ( 1 9 9 6 ) "Intellektuelle kvinner blir til", Nytt om kvinneforskning no. 3.

SANDNES, CATHRINE M.FL. (red.) (1999) Matriarkat, Gyldendal.

SMITH, DOROTHY (1987) The Everyday World as

Problematic - A Feminist Sociology, Northeastern University Press.

- (1990) The Conceptual Practices of Power - a

Feminist Sociology of Knowledge, University of Toronto Press.

SOLHEIM, HILDE CHARLOTTE & VAAGLAND, HELLE (red.) (1999) Råtext, Aschehough.

SKUGGE, LINDA NORRMAN, OLSSON, BELINDA & ZILG, BRITA ( 1 9 9 9 ) Fittstim, Bokförlaget DN.

SONDERGAARD, DORTE MARIE ( 1 9 9 6 ) Tegnet på kroppen, Museum Tusculanums forlag.

WIDERBERG, KARIN ( 1 9 9 5 ) Kunskapens kön,

Norstedts. På norska Kunskapens kjenn, Pax forlag.

S U M M A R Y

The argument of this artide is that feminist analysis of the gender of knowledge would profit by using a generational perspective. By making use of Sandra Harding's concepts of structural, symbolic and individual gender, I suggest that it is possible to track down the structural dilemmas and the symbolic climate, specific to any one generation. This is done by positioning them in relation to their subjectivity and the epistemology they embrace. In an effort to illuminate the structural, symbolic and individual gender of four generations of feminists the artide examines four groups in chronological order namely "exceptional w o m e n " , "pioneers", "the next to equal" and "individualists". The artide concludes by asking whether a radical epistemological critique will emanate from the new generation of women researchers - the generation of the "individualists" - who unlike their predecessors are not positioned as "outsiders within" the academy.

KARIN WIDERBERG

Institutt for sosiologi og samfunnsgeografi Box 1096, Blindern

0 3 1 7 Oslo

Saknar du något nummer?

Varje nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift trycks i en överupplaga för att

forskare och andra läsare ska kunna beställa enstaka exemplar ur äldre

år-gångar. Exemplar från 1980-1990 kostar 50 kr, dubbelnummer 70 kr, från och

med 1991: 80 kr, dubbelnummer 120 kr.

Vi erbjuder också ett forskningspaket för bara 1 000 kr plus porto. Där ingår alla

nummer som finns kvar fr.o.m. nr 2 1980 t.o.m. nr 4 1999. Se kupong sid. 68.

Beställ det från Swedish Science Press, Box 118, 751 04 Uppsala tel: 018-36

55 66, fax: 018-36 52 77, e-post: info@ssp.nu

1/80 Kvinnoforskning (slutsålt) 2/80 Kvinnliga forskares villkor 3/80 Kvinnors vårdarbete (slutsålt)

4/80 Kvinnor och medicinsk forskning (slutsålt) 1 -2/81 Kvinnoarbete (slutsålt)

3/81 Sexualitet, makt och orätt (slutsålt) 4/81 Kvinnors konst

1/82 Boende (slutsålt)

2/82 Läroprocessen i det fördolda (slutsålt) 3/82 Makten över tekniken (slutsålt) 4/82 Kvinnors levnadsbetingelser 1/83 Kunskapsproduktion

2/83 Kvinnoforskning om Göteborg 3/83 Kvinnoforskningens läge 4/83 Kvinnligheten som kategori 1/84 Kvinnors utopier och strategier 2-3/84 Kvinnolitteraturforskning (slutsålt) 4/84 Kvinnor och naturvetenskap 1/85 Kvinnopsykologi (slutsålt) 2/85 Kvinnor och politik (slutsålt) 3/85 Mosaik (slutsålt)

4/85 Lesbiskhet (slutsålt) 1/86 Unga kvinnor (slutsålt)

2/86 Medeltida kvinnobilder (slutsålt) 3/86 Jämställdhet (slutsålt)

4/86 Konsten att göra barn (slutsålt) 1/87 Kvinnor och nationalekonomi (slutsålt) 2-3/87 Feministisk kunskapsteori (slutsålt) 4/87 Mosaik II

1/88 Kvinnor som företagare (slutsålt) 2/88 Kvinnor i tredje världen

3/88 Kvinnor och TV (slutsålt) 4/88 Att leva emanciperat

1/89 Kvinnors liv och hälsa (slutsålt) 2/89 Feministisk teologi

3-4/89 90-talets kvinnoforskning (slutsålt) 1/90 Kvinnor och språk (slutsålt)

2/90 Välfärd och ofärd

3/90 Feministisk filosofi 4/90 Sexualitet 1/91 Kvinnor och rätt

2/91 Vardagsliv och livsformer 3/91 Kvinnor och etnicitet (slutsålt) 4/91 Kropp och kvinnlighet

1/92 Feministisk konstforskning (slutsålt) 2/92 Väninnor

3/92 Kvalitativa metoder

4/92 Kön och klass och mansforskning I (slutsålt) 1/93 Mansforskning II 2/93 Kvinnliga självbilder 3-4/93 Bakom kameran 1/94 Feministisk litteraturforskning 2/94 Europa (slutsålt) 3/94 Teoretiska positioner 4/94 Lära och lära ut 1/95 Moderskap 2-3/95 Platsen i rummet 4/95 I väntan på kärleken

1/96 Organisationer och ledarskap 2/96 I marginalen

3-4/96 Motstånd och möjligheter 1/97 Äta eller ätas

2/97 Teater! 3-4/97 Arabvärlden 1/98 Sex & kön 2/98 Nedslag i tre sekel

3-4/98 Konstruktion och förändring 1/99 Familj 2/99 Samtal 3/99 Komparation 4/99 Historicitet 1/00 Minne 2/00 Andras andra 3/00 Tal om sex 4/00 Kvinnorörelser

Ambivalenser och strategiska val

Om problem kring begreppen särart och jämlikhet i

kvinnorörelsen och i feministisk teori

Återvändsgränd eller sprängstoff? I artikeln diskuteras centrala begreppspar i

fe-ministisk forskning, deras innehåll och användbarhet men också fruktbarheten i

själva dikotomiseringen som analytiskt redskap.

DRUDE DAHLERUP

Diskussionen om begreppsparet särart-likhet, eller skillnad-jämlikhet, verkar aldrig ta slut. Åtminstone inte i Sverige. Som undervisande i Sverige tar jag ständigt emot student-uppsatser som menar att det finns två huvud-linjer inom feminismen: likhetsfeminismen kontra särartsfeminismen. Eller jämlikhets-feminismen kontra skillnadsjämlikhets-feminismen. Som analytiska begrepp är dessa dikotomier dock tveksamma.

Debatten om relevansen hos begrepps-paret equality versus difference har rasat i både amerikansk och europeisk forskning se-dan 1980-talet (Eduards 1983, Hirdman 1986 och 1992, Berggren 1987, Ravn 1989,

Scott 1988, Bacchi 1990, Evans 1995, Melby 1995, Manns 1997, Dahlerup 1998, Bulbeck 1998). Diskussionen om särart versus likhet handlade ursprungligen om hur vi i forsk-ningen skulle karaktärisera den äldre kvinnorörelsens idéer. Men nu är diskussio-nen flyttad till en debatt om kvinnorörelsens karaktär på 1960-80-talet och fram till idag.

I boken Kvinnor mot kvinnor från 1999 talar Ulla Wikander till min förvåning om att den nyare rörelsens fall i Sverige beror på att "jämlikhetsfeminismen" avlöstes av en ny "särartsfeminism", där kvinnligt handarbete och "kvinnokulturen" hamnade i högsätet. M o t bakgrund av min egen forskning om den

här periodens feminism ställer jag mig kritisk till beskrivningen (Dahlerup 1998).

Debatten har fått förnyad relevans genom den nya och utbredda användningen av be-greppet "essentialism", särskilt inom post-strukturalistisk feministisk teori. Innan flera studenter börjar skriva att i stort sett alla feminister före postmodernismen var "essen-tialistiska" är det kanske på sin plats att ta upp diskussionen igen.

Vad är egentligen särartsfeminism? Vad är "essentialism"? Är det bakåtsträvande biolo-gister eller bara feminister som är trötta på jämställdhetens dilemma: att mannen ofta blir normen för förändring? Vad var biologi och vad var socialt bestämt i rösträtts-kvinnornas idé om "samhällsmoderligheten" - och är frågan överhuvudtaget viktig?

Ett av problemen är att det ofta görs en sammanblandning av särart-likhet som ana-lytiska redskap i forskningen å den ena sidan, och det faktiska bruket av särart-likhet i kvinnorörelsens egna diskussioner å den an-dra.

I den här artikeln ska jag särskilt diskutera några viktiga svenska bidrag till debatten om feminismens idéer, utifrån tre enligt min me-ning tvivelaktiga teser.1 Jag för in min egen

danska forskning i diskussionen samt en-staka norska författare. Syftet med artikeln är vetenskapsteoretiskt: att analysera hur forskare har använt begreppsdikotomier som särart-likhet och att diskutera dessa dikotomiers användbarhet. Diskussionen gäller själva begreppsinnehållet men också det fruktbara i själva dikotomiseringen som analytiskt redskap.

Jag återger citat från den skandinaviska kvinnorörelsens aktörer, som läsaren själv kan försöka analysera. De illustrerar svårig-heten med att använda de begreppsliga dikotomierna på konkreta historiska utsagor.

Jag vill argumentera för nödvändigheten av ett systematiskt synkront perspektiv i stu-diet av feminismens krav och ideologi. Det innebär att feministiska idéer bara kan för-stås utifrån sin samtida kontext. Forskaren bör försöka identifiera vad man implicit argumenterade mot. Diakrona analyser, där man jämför idéer från olika perioder, bör också ta utgångspunkt i idéernas placering i sin samtid, och alltså innehålla ett synkront perspektiv. Även om det inte syns omedelbart, så grundade sig de feminister som 1848 häv-dade att "alla män och kvinnor är skapade lika" antagligen mer på biologiskt tänkande än 1970-talsfeministen, som på sitt plakat skrev "jag är glad över att vara kvinna".2

Det är forskarens uppgift att gå bakom utsagorna och samtidigt försöka reda ut de dilemman och strategiska valmöjligheter som präglade utsagorna i deras samtid. Det är min slutsats att när kvinnorörelsen, den äldre såväl som den nyare, har sökt efter nya kvinnoidentiteter i ett samhälle karaktäriserat av överdeterminering och diskriminering av just könet, så befinner man sig i en värld full av ambivalenser och strategiska dilemman.

När begreppen särart, likhet, jämlikhet et-cetera är så oklara, ska vi då inte ge upp dem helt? Är de överhuvudtaget viktiga? Det finns alldeles säkert andra dimensioner som har varit minst lika viktiga i feminismen, bland annat anpassning kontra uppror, kön kontra klass, partipolitisk neutralitet kontra parti-politik. Som många forskare har påpekat gick också frågorna om könens natur och roller ofta på tvärs med dessa andra åtskill-nader (Hirdman 1986 och 1992, Dahlerup

1973 och 1998, Manns 1997, Rönnbäck 2000). Men jag vill ändå argumentera för att de är utomordentligt viktiga studieobjekt för forskningen. Generationskonflikter och generationsdynamiken i kvinnorörelsen,

lik-som många andra konflikter i kvinnorörelsen internt har ofta utvecklat sig kring de oklara begreppen likhet, särart och jämlikhet.

De interna konflikterna hänger samman med de externa. När kvinnorörelsen genom historien har krävt jämställdhet, har man igen och igen blivit bemött med anklagelsen att jämställdheten tenderar att ödelägga skill-naderna mellan de två könen och göra könen lika. Frågan är om inte kvinnorörelsen alltför ofta har låtit sig lockas in i fällan att accep-tera motsättningen mellan likhet och särart? Ett exempel från 1887

Astrid Stampe, senare gift Feddersen, var en av de ledande kvinnorna i Dansk Kvinde-samfund (DK), den danska motsvarigheten till Fredrika Bremerförbundet. Astrid Stampe var liberal och grundtvigian, som de flesta andra i DK på den tiden. 1 en kraftfull pam-flett från 1 8 8 7 skriver hon bland annat:

Det sägs så ofta att kvinnan inte lämpar sig till att vara läkare, professor, advokat och så vi-dare, och att hon alltid kommer att ligga efter i tävlingen med mannen. Om kvinnans and-liga förmågor är sämre än mannens vet jag inte - jag tror det inte; däremot tror jag att de delvis är av en annan art. Men ett vet jag: att ingen kan säga hur mycket kvinnan mäktar med när hon aldrig har fått lov att pröva sina krafter[...]

När vi kräver delaktighet i vårt lands styrelse är det inte av fåfänga och maktsjuka, därför att vi inte vill stå tillbaka för mannens rättig-heter, utan därför att vi känner att den kvinn-liga hjälpen behövs när samhällets uppgifter ska lösas (Kvindesagen 1887: 19-20).

Är det möjligt att karaktärisera Astrid Stampes utsaga utifrån begreppen särart eller likhet? Hon menade att kvinnor är lika kloka som män, och hon arbetade ihärdigt för att kvinnor skulle få tillgång till samma

positio-ner som män, bland annat utbildning och rösträtt. Men hon använde komplemen-taritetsargument, och det i en epok av feminis-men som ofta omtalas som jämlikhetsepoken (Hirdman 1986). Hon lägger vikt vid kvinnors särart, men avgjort taktiska överväganden är samtidigt inblandade i argumentationen. Bland annat använder hon John Stuart Mills kända och ganska avväpnande argument att vi inte vet slutgiltigt vad kvinnor kan och bör, men släpp bara kvinnorna fria; ge dem frihet att välja, så kommer det att visa sig (Mill 1869). Men var det uteslutande taktik eller menade Astrid Stampe faktiskt att kvinnor och män är väsensskilda, på samma gång som hon argumenterade för politisk jämställdhet? Tre teser

I litteraturen om kvinnorörelsens historia, och därmed även i mycket undervisning, spö-kar fortfarande begreppsparet jämlikhets-feminism gentemot särartsjämlikhets-feminism. Ytterst verkar det vara fråga om tre teser, vilka trots kritik i forskningen nu åter håller på att lagra sig i den allmänna debatten som sanningen om kvinnorörelsen. Enligt min mening krä-ver alla tre teserna närmare diskussion. i) Tesen att kvinnorörelsen pendlar mellan likhet och särart.

Enligt tesen har kvinnorörelsen historiskt sett genomlevt en vågrörelse, en aktion/reaktion, mellan likhet och särart: från den äldsta kvinnorörelsens likhetsidéer över sekelskiftets, mellankrigstidens och 1 9 4 0 - och 50-talens två typer av särartstänkande, till 1960-talets åter-kommande till likhetsidéerna. Pendlingstesen finner stöd i Yvonne Hirdmans analys från 1986 och verkar vara den som Ulla Wikander tar upp igen beträffande 1970-talet.

i) Tesen om ett entydigt samband mellan de politiska kraven och föreställningen om kö-nens natur.

Den andra tesen innehåller synpunkten att det råder ett nära samband mellan likhets- el-ler särartstänkandet och de politiska krav man ställer. Enligt tesen bottnar kraven om politisk jämställdhet därmed i ett antagande om könens likhet.

j) Tesen att särartsfeminismen vilar på argu-ment om könens natur/biologi.

Feministiskt särartstänkande framställs ofta som något bakåtsträvande, därför att dess fundament sägs vara föreställningen om bio-logiska och därmed oföränderliga köns-skillnader. Men är det alltid så enkelt? Kan särartstänkandet inte baseras på socialt kon-struerade roller, till exempel i kvinnokultur-begreppet? Vidare, måste man inte ifråga-sätta om det råder ett entydigt samband mel-lan föreställningen om könens särart, natur, önskan om komplementära könspositioner och separatistisk kvinnoorganisering?

Märk att vad vi talar om här är feministiskt särartstänkande. Oavsett typ bör det innehålla en uppvärdering av kvinnors verk. Annars är det inte en feministisk strategi, utan bara vad Edmund Dahlström kallade "den traditionella könsrollsideologin". Enligt den är mannen och kvinnan väsensskilda och kvinnan är un-derlägsen mannen (Dahlström 1963). Varje fe-minism innehåller per definition ett uppror mot mansdominansen (Dahlerup 1998). Den äldre kvinnorörelsen och pendelteorin Tesen om en historisk pendel mellan särart (olikhet) och likhet inom den äldre kvinnorörelsen kan i svensk forskning föras tillbaka till Yvonne Hirdmans ofta citerade ar-tikel "Särart-likhet: kvinnorörelsens scylla och karybdis" från 1986. Här ställde Yvonne Hirdman upp en intressant figur (se figur 1) i två dimensioner, med syftet att karaktärisera den svenska kvinnorörelsens strategier för ett bättre kvinnoliv. Figurens bas var

utveck-lingen i de grundläggande föreställningarna om vad kvinnor är, bör vara och ska göra i för-hållande till mannen, skriver Hirdman. Även om figuren visuellt består av två axlar används den som en fyrfältstabell. Det vill säga att det bara finns fyra möjliga placeringar, kallade a -d-positionen. Figuren öppnar just inte för gradskillnader, på så sätt att en konkret histo-risk gren av kvinnorörelsen kunde placeras kortare och längre från centrum i figuren.

Sammanfattningsvis är tesen i artikeln att den svenska kvinnorörelsen och kvinnopoli-tiken historiskt har utvecklat sig först från en a-position: den tidiga kvinnorörelsens före-ställningar om att män och kvinnor bör för-stås som lika mänskliga, samtidigt som man-nen är normen eftersom han ju äger de frihe-ter man vill ha. Den individualistiska likhet-sideologin föder enligt Hirdman krav på rätt-visa åt kvinnor på politiska, ekonomiska, medborgerliga, kunskapsskapande med flera områden. Även den äldre socialistiska kvinnorörelsen vilade enligt Hirdman på en likhetsideologi med mannen som norm.

Senare kom reaktionen i form av b-positio-nen, som tar utgångspunkt i den traditionella föreställningen om komplementära roller: kö-nen är olika i betydelsen väsensskilda. Män och kvinnor skulle fortfarande ha sina respek-tive roller. Mannen var inte idealtypen för kvinnorna, vilka i sin gärning i hemmet hade sin egen modell. Delar av Ellen Keys författar-skap faller enligt Hirdman i denna kategori.

C-positionen hos Yvonne Hirdman vilar också på könens särart och den därav föl-jande arbetsdelningen: mannen i den stora världen, kvinnan i den lilla. Men moderni-teten bejakades nu och mannen blev model-len, vilket förde med sig en feministisk stra-tegi om särartens professionalisering: moder-skap och hushållsarbete var något man skulle lära sig, det skulle utvecklas till ett yrke, och

Figur 1. Särart-likhet: kvinnorörelsens Skylla och Charybdis (Hirdman 1986: 27)

därmed uppvärderas. Husmodersföreningar-na hörde till dem som stod för denHusmodersföreningar-na dröm.

D-positionen kommer med likhetsideo-logins renässans på 1960-talet, skriver Hird-man. Den feministiska strategin vilar åter på föreställningar om könens likhet, det gemen-samt mänskliga. Man accepterar inte den manliga normen. Samtidigt var det vid den här tidpunkten inte möjligt att föreställa sig kvinnan som norm. Därför var den Eva Mobergska positionen, ett av-manligande av arbetslivet och ett av-kvinnligande av hemma-livet, svår, skriver Hirdman, som hävdar att särartsstrategierna springer ur en defensiv strategi för att undvika det manliga motstån-det. Särartstankegången stöter inte emot manssamhället, utan upprätthåller den existe-rande genusbaserade arbetsdelningen (Hird-man 1986: 27-35). Hird(Hird-man understryker ständigt att de feministiska strategierna var och är beroende av den allmänna tidsandan.

Problemen ligger emellertid redan i mot-sättningen mellan Hirdmans rubrik, som opererar med motsatsparet "likhet-särart", och figuren, som ställer upp "likhet" mot "olikhet". Det är min uppfattning att det svenska språket i sig ger anledning till en rad

missförstånd, som inte återfinns på engelska eller danska. Skälet är att "likhet" på svenska kan betyda både "equality" och "sameness", eller uttryckt på danska både "lighed" och "ensartethed". Ar begreppsparet "likhet-olikhet" detsamma som "särart-likhet"? Ja, det beror på vad som förstås med "likhet".

I en senare artikel har Hirdman gått ifrån pendelbeskrivningen och visar hur både sär-arts- och likhetsargument kunde finnas inom samma grupp och under samma tidsperiod. I en debatt kring Lena Eskilssons avhandling om Fogelstadgruppen, en grupp som vanligen anses representera mellankrigstidens särarts-feminism par excellence, påpekar Hirdman att Fogelstadkvinnorna argumenterade utifrån individualistiska och liberala ståndpunkter. Men de argumenterade enligt Hirdman också för att kvinnan i kraft av sin särart, moderlig-het och specifika andliga resning borde få in-flytande i politiken. Hirdman visar tydligt hur även samma person kunde använda båda ar-gumenten, utan att Fogelstadkvinnorna själva uppfattade detta som motsägelsefullt.

Flera andra forskare har också satt fråge-tecken vid pendelteorin. Christina Carlsson Wetterberg menar att problemställningen

d) Mannen icke norm b)

a)

Mannen norm

c)

Föreställningar om könens olikhet Föreställningar om könens likhet

skillnad-likhet inte alls var en så avgörande di-mension, och inte så viktig att kvinnorörelsen kan indelas i epoker efter den (Wetterberg 1998). Ulla Manns skriver att utvecklings-tesen ännu inte ställts mot en större empirisk studie av svenskt material (Manns 1 9 9 7 : 30).

Från min studie av den äldre danska kvinnorörelsen kommer följande exempel på att rörelsen rymde flera till synes motstridiga synpunkter vid samma tid.

1918: Rösträtten vunnen - och sedan? Vid det första riksdagsvalet 1 9 1 8 , efter att danska kvinnor hade vunnit rösträtten, skedde en sträng uppgörelse mellan två linjer i Dansk Kvindesamfund. Debatten om vad rösträtten skulle användas till hade då rasat ända sedan kvinnorna först fick kommunal rösträtt 1908. Uppgörelsen 1 9 1 8 slutade med att ordföranden Astrid Stampe Feddersen och redaktören Gyrithe Lemche måste avgå, till fördel för en ny pragmatisk ledare som låg närmare den konkurrerande rösträtts-organisationen, Landsforbundet for Kvinders Valgret, som valde att lägga ned sig självt 1 9 1 8 . N u var ju målet nått. Dansk Kvinde-samfund fortsatte, men den nya ordföranden Julie Arenholt var Gyrithe Lemches motsats:

Gyrithe Lemche: Kvinnornas jämställdhet med männen kommer att bli den största revo-lution som världen fram till idag har upplevt, därför att den omfattar alla klasser, alla åldrar, alla nationer... Vi kvinnor är nära att från-känna oss själva förmågan art föra in nya im-pulser i det offentliga livet - när vi gör vår livs-sak till endast en rättfärdighetslivs-sak, och ser slutet på vårt verk där det först ska börja, vid uppnåendet av den politiska rösträtten (tal i Rosenborg Have, återgett i Kvinden og

Sam-fundet 1908/15).

Julie Arenholt: Jag hör inte till dem som anser att kvinnors medverkan i allmänhet kommer

att innebära större ärlighet, större redlighet, i det offentliga livet. Att tro det skulle vara att övervärdera kvinnorna som kön och skulle vara en förnärmelse mot männen. Ärlighet och redlighet är inte alls könsegenskaper... Den betydelse som kvinnorna kommer att få (i Riksdagen) kommer noggrant att motsvara det mått av förmåga, insikt, arbetsflit och red-lighet som var och en av dem sitter inne med

(Kvinden og Samfundet 1912/2).

Jag vet inte hur läsaren ställer sig till dessa ut-sagor? Jag upplever - till min fasa - att jag är enig med båda utsagorna! Det pragmatiska jämlikhetstänkandet som tar avstånd från en orimlig övervärdering av kvinnorna, men också Gyrithe Lemches långt mer visionära idéer, som bestrider att den kvinnliga rösträt-ten bara skulle betyda en fördubbling av väl-jarkåren. Sistnämnda argument använde även Tidevarvsfeministen Elisabeth Tamm (Hirdman 1 9 9 2 : 39).

I Danmark, liksom i Sverige och många an-dra länder, diskuterade kvinnorna huruvida de som nya i politiken skulle starta ett kvinnoparti. Motståndet mot tanken var enorm. Gyrithe Lemche sa: " T ä n k alltid på det, tala aldrig om det."' Jag har i mina analy-ser av de danska rösträttkvinnornas argument visat att tre'argumentationstyper användes: för det första rättfärdighetsargumentet som vilade på föreställningen om mäns och nors likhet. För det andra argumentet att kvin-nor skulle in i politiken därför att de represen-terar andra erfarenheter (särarten upp-värderad). Det kvinnliga inflytandet kommer därför att föra med sig något gott både för kvinnorna och för samhället. Aileen Kraditor har kallat detta andra argument för det "än-damålsenliga": "the expediency argument" (Kraditor 1965). Till dessa två fogade jag yt-terligare ett argument som jag tydligt fann i texterna, om än mer försiktigt framfört därför att det var männen som skulle ge kvinnorna

rösträtten, nämligen, för det tredje, att kvnor ska ha rösträtten för att ta tillvara egna in-tressen. Som det ser ut vilar de två sista argumentationstyperna på föreställningar om skillnader i kvinnors och mäns intressen och erfarenheter (biologiska eller kulturellt grun-dade).4 För dem som satsade uteslutande på

rättfärdighetsargumentet var rösträtten ett mål i sig. Därför kunde Landsforbundet for Kvinders Valgret lägga ned sig självt 1918 (Dahlerup 1977 och 1978, Rambusch 1990).

Poängen är att man exempelvis i rösträtts-föreningarna finner både argument som tar sin utgångspunkt i skillnaden mellan könen och argument som framhäver det gemensamt mänskliga, eller med Ulla Manns begrepp, det individuella (Manns 1997). Men poängen är också att båda argumenten ändå kunde finnas hos en och samma person, ofta uttalade i olika situationer.5 De olika utsagorna kan bara

för-stås om de ses i relation till samtidens debatt, det vill säga i ett synkront perspektiv.

Sammanfattningsvis bör man ställa frågan om den kritiserade pendelteorin, tes 1, helt bör förkastas. Det kan naturligtvis inte uteslu-tas, ja, det är troligt att närmare studier i olika länder ger slutsatsen att vissa argumentations-typer dominerar mer än andra under olika pe-rioder. Här är ändå huvudslutsatsen att de olika argumenten som regel uppträder under samma tid. Det var och är möjligt att argu-mentera för jämställdhet, till exempel röst-rätt för kvinnor, utifrån olika uppfattningar om könen. Det sätter fokus på dikotomin jämlikhet-särart.

Kritik av begreppsparet jämlikhet-särart Motsättningen jämlikhet-särart (equality-difference) har varit föremål för mycken dis-kussion. Kritikens viktigaste punkter är att dikotomin är falsk (Eduards 1983, Scott 1988, Ravn 1 9 8 9 , Dahlerup 1998). Same

difference kallar Carol Bacchi demonstrativt sin bok (Bacchi 1990). Ulla Manns argumen-terar för att begreppsparet särart-likhet på samma gång är alltför grovt och alltför vagt för att fånga in de olika positionerna i förra sekelskiftets idéer om människan (Manns 1997: 27). För sitt syfte drar Ulla Manns slut-satsen att likhet och särart bara bör användas när man talar om människosyn. Det kan vara rimligt. Men det räcker emellertid inte för mitt syfte att bara tala om människosyn (ontologin) om man också är intresserad av politiska krav. Det är just spänningen mellan politiska krav på jämställdhet å den ena si-dan och människosyn å den andra (jfr tes 2), som har vållat kvinnorörelsen så stora kval och där man har låst fast sig i skenbart olös-liga dilemman.

Motsatsparet särart-jämlikhet har spelat en stor roll i feminismens historia och är som sådan viktig att analysera. Ska kvinnorna ef-tersträva att införlivas i samhället på samma villkor som männen, och kommer det bara att gälla en liten elit? Eller ska kvinnorna tvärtom hålla fast vid en annorlundahet som kanske dessutom tillskrivs en samhälls-förändrande kraft? Dilemman som de här är inte bara kvinnorörelsens, utan delas av alla rörelser som arbetar för lika värde åt hittills exkluderade och/eller relativt maktlösa grup-per i samhället. Men problemställningen blir som mest angelägen när grupptillhörigheten vilar på omisskännliga biologiska olikheter.

Skillnad (särart) och jämlikhet är dock inte varandras logiska motsatser. Motsatsen till jämlikhet är inte skillnad/särart. I likhet med andra genusforskare vill jag istället upp-ställa följande alternativa motsatspar: 1. Equality versus inequality (den politiska dimensionen)

2. Sameness versus difference (den ontologis-ka dimensionen)