Örebro universitet
Juristprogrammet, termin 6
Självständigt juridiskt arbete, 15 hp
”Rena” letter of intent och
dess rättsverkningar
Författare: Marcus Karner Handledare: Annina H Persson Examinator: Annika Blekemo
2
Sammanfattning
Letter of intent, vilket torde kunna översättas till avsiktsförklaring på svenska, är ett vanligt förekommande element vid avtalsförhandlingar. I doktrinen har det skett en uppdelning mellan ”rena” och ”orena” letter of intent. Med ”orena” letter of intent avses de dokument som innehåller juridiska förpliktelser, exempelvis i form av skilje-, ersättnings- och
sekretessklausuler. I motsats till detta återfinns inte några juridiska förpliktelser i ”rena” letter of intent. Typiskt sett uttrycks i ett letter of intent en avsikt att i framtiden ingå avtal.
Emellertid innebär denna avsikt vanligen ingen skyldighet att ingå förevarande avtal.
Den första frågeställningen som ligger till grund för detta arbete är om ”rena” letter of intent, utan bindande klausuler, kan medföra rättsverkningar? Vidare följer frågan – om ett ”rent” letter of intent anses kunna medföra rättsverkningar – under vilka förutsättningar är detta möjligt?
Det finns vare sig lagregler eller förarbeten att tillgå inom svensk rätt beträffande
rättsinstitutet letter of intent. Emellertid har letter of intent behandlats i såväl rättsfall som doktrin. I dessa rättskällor råder det delade meningar om ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar. De som anser att rättsverkningar av ”rena” letter of intent är uteslutet argumenterar för att de i grund och botten endast är avsiktsförklaringar och inget annat. De anser således att affärsmännen genom letter of intent skapat ett icke bindande dynamiskt instrument som kan överbrygga de statiska reglerna i AvtL. Omvänt anser de som är förespråkare för att ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar att man inte kan begränsa sig till detta synsätt. Juridiska förpliktelser av ”rena” letter of intent torde enligt dessa förespråkare kunna utgå på grund av exempelvis konkludent handlande, lojalitetsplikten och principen om culpa in contrahendo.
Sedan allt relevant material på området studerats och analyserats torde man kunna dra den slutsatsen att ”rena” letter of intent, utan bindande klausuler, kan medföra rättsverkningar. På vilka grunder kan då detta ske? Den allmänna uppfattningen synes vara att det inte kan uppstå några juridiska förpliktelser av ”rena” letter of intent i sig. Emellertid torde ”rena” letter of intent i kombination med andra omständigheter kunna medföra rättsverkningar. De
omständigheter som åsyftas är konkludent handlande, åsidosättande av lojalitetsplikten samt klandervärt beteende vid avtals ingående (culpa in contrahendo). Några övriga
omständigheter, förutom de nyss nämnda, förefaller dock inte kunna medföra rättsverkningar av ”rena” letter of intent.
3
Innehållsförteckning
Förkortningslista
... 41. Inledning
... 5 1.1 Bakgrund ... 5 1.2 Syfte ... 5 1.3 Frågeställningar... 5 1.4 Avgränsning ... 51.5 Metod och material... 6
1.6 Disposition... 6
2. Allmänt om letter of intent
... 72.1 Vad är ett letter of intent?... 7
2.1.1 Gränsdragning mot andra avsiktsförklaringar... 7
2.2 ”Rena” och ”orena” letter of intent ... 8
2.3 Den praktiska betydelsen av letter of intent ... 9
3. Letter of intent och dess rättsverkningar
... 103.1 Inledning... 10
3.2 Inledande kommentar kring debatten om letter of intent ... 10
3.3 Letter of intent i sig ... 12
3.4 Culpa in contrahendo... 13 3.5 Konkludent handlande... 16 3.6 Lojalitetsplikten... 17 3.7 Övriga omständigheter ... 19 3.8 Sammanfattande kommentar... 20
4. Analys
... 214.1 ”Rena” letter of intent i sig... 21
4.2 ”Rena” letter of intent i kombination med andra omständigheter ... 22
5. Slutsats
... 284
Förkortningslista
AB Aktiebolag
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen)
GåvoL Lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätten
JT Juridisk Tidskrift
NJA Nytt Juridiskt Arkiv
NJM Nordiska juristmötet
PECL Principles of European Contract Law
SvJT Svensk Juristtidning
UfR Ugeskrift for retsvæsen
UNIDROIT International Institute for the Unification of Private Law
5
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Letter of intent, vilket torde kunna översättas till avsiktsförklaring på svenska, är ett vanligt förekommande element vid avtalsförhandlingar. Innehållet i ett letter of intent kan variera betydligt. Det kan exempelvis omfatta allt från moraliska till juridiska förpliktelser. Allt som oftast efterföljs de förpliktelser som har sitt ursprung i ett letter of intent, och då uppstår givetvis inga problem. Inte heller uppstår det några problem när båda parterna tappar intresset av att ingå ett slutgiltigt bindande kontrakt. Däremot blir det problematiskt i de fall den ena parten åsidosätter ett letter of intent samtidigt som den andra parten har för avsikt att fullfölja avsiktsförklaringen. Vid sådana situationer är frågan om vilka rättsverkningar ett letter of intent har av intresse för att kunna lösa de eventuella problem som uppstår i samband därmed. Letter of intent är således en vanligt förekommande företeelse med stor praktisk betydelse inom avtalsrätten, vilket innebär att det finns ett stort intresse av att utforska dess eventuella rättsverkningar.
1.2 Syfte
Samtidigt som letter of intent fyller en stor praktisk betydelse vid avtalsförhandlingar är rättsreglerna kring detta rättsinstitut aningen oklara. Det råder nämligen delade meningar om ”rena” letter of intent, utan bindande klausuler, kan medföra rättsverkningar eller inte för parterna. Rättsläget är således oklart och mitt syfte med uppsatsen är därför att klargöra vilka eventuella rättsverkningar ”rena” letter of intent kan medföra och på så sätt söka bringa klarhet i detta omtvistade spörsmål.
Fokus kommer vara inriktat på att studera och utreda vilka särskilda grunder, om det finns några, som kan medföra rättsverkningar av ”rena” letter of intent (vad som avses med ”rena” respektive ”orena” letter of intent klargörs nedan under avsnitt 2.2).
1.3 Frågeställningar
Den första frågeställningen som ligger till grund för detta arbete är om ”rena” letter of intent, utan bindande klausuler, kan medföra rättsverkningar?
Vidare följer frågan – om ett ”rent” letter of intent anses kunna medföra rättsverkningar – under vilka förutsättningar är detta möjligt?
1.4 Avgränsning
Inom ramen för detta arbete behandlas endast den typ av avsiktsförklaringar som betecknas letter of intent. Andra typer av avsiktsförklaringar såsom exempelvis letter of comfort, letter of awareness och letter of support kommer således inte att beaktas och omfattas därför inte av detta arbete.
Vidare beaktas inte avsiktsförklaringar som, oavsett om de betecknas som letter of intent, i själva verket utgör en annan typ av avsiktsförklaringar (såsom exempelvis letter of comfort, letter of awareness och letter of support).
6
Som nämnts ovan kommer det framgå senare under arbetet att det finns ”rena” och ”orena” letter of intent. I detta arbete skall endast ”rena” letter of intent, d.v.s. utan juridiskt bindande klausuler, beröras. Som en följd av detta bortser jag från ”orena” letter of intent innehållande juridiskt bindande klausuler.
De förpliktelser som kan urskiljas i ett letter of intent är många gånger av olika slag. Det kan finnas förpliktelser av såväl juridisk som moralisk natur. Detta arbete innefattar inte moraliska förpliktelser utan begränsar sig enbart till de juridiska förpliktelserna och dess eventuella rättsverkningar.
1.5 Metod och material
Vid författandet av detta arbete användes traditionell juridisk metod. Vedertagna rättskällor har studerats och därutöver har jag även beaktat juridiska tidsskrifter samt övrigt relevant material på området.
Letter of intent uppmärksammades inte i den svenska eller övriga nordiska doktrinen förrän det var överläggningsämne vid det nordiska juristmötet (NJM) 1984. I och med att detta möte utgör startskottet för behandlingen av letter of intent inom doktrinen anser jag det nödvändigt att även beakta nordisk rätt vid författandet av detta arbete. Med anledning av detta kommer vissa inslag av nordisk rätt att återfinnas i arbetet, även om tonvikten läggs på svensk rätt.
1.6 Disposition
Inledningsvis kommer jag att redogöra för vad letter of intent är för något för att försöka ge läsaren en förståelse för hur det kan vara utformat, varför man använder det o.s.v. I detta sammanhang kommer dels allmänna synpunkter på letter of intent och dels en gränsdragning mot andra avsiktsförklaringar att göras. Vidare följer en distinktion mellan ”rena” och ”orena” letter of intent samt en kommentar om den praktiska betydelsen av detta rättsinstitut.
Därefter studeras aktuella rättskällor beträffande letter of intent vilket torde kunna ge en god blick över rättsläget på området. Tillgängliga rättskällor används således för att på ett så klart och tydligt sätt återge gällande rätt avseende letter of intent och dess möjliga rättsverkningar. Närmast därefter följer en analys där jag tolkar den information som framkommit i föregående del av arbetet. Analysen kommer således präglas av egna tankar och reflektioner där jag resonerar kring huruvida ”rena” letter of intent kan medföra några rättsverkningar och – om de kan det – under vilka förutsättningar detta är möjligt.
Sist men inte minst kommer slutsatsen där jag knyter ihop det som anförts under dels faktadelen och dels analysen samt besvarar de frågeställningar som ligger till grund för arbetet.
Till detta fogas även en sammanfattning av arbetet samt en källförteckning där de källor som ligger till grund för arbetet redovisas.
7
2. Allmänt om letter of intent
2.1 Vad är ett letter of intent?
Rättsinstitutet letter of intent härstammar från USA och torde på svenska kunna översättas till avsiktsförklaring. Än idag är dock letter of intent den vedertagna benämningen varför jag kommer använda mig av detta uttryck under arbetet.
Letter of intent är ett vanligt förekommande element inom avtalsförhandlingar. En viktig fråga blir av den orsaken i vilket stadium av avtalsförhandlingarna man använder sig av letter of intent? Hellner anser att letter of intent främst brukas i de situationer där parterna är eniga om de centrala delarna av vad det slutgiltiga avtalet skall omfatta.1 Grönfors är av samma mening, men anser vidare att letter of intent oftast upprättas som ett resultat av det första sammanträffandet parterna emellan och med avsikt att nå ett slutligt avtal genom mer detaljerade förhandlingar. Vidare anför Grönfors att det finns flera tänkbara tillfällen under avtalsförhandlingarnas gång när man kan upprätta letter of intent.2 Som framgått torde letter of intent utan tvekan kunna användas under olika stadier av avtalsförhandlingarna. Därmed torde letter of intent dels kunna föras in som en uppmaning att inleda förhandlingar,3 men även i slutskedet av avtalsförhandlingarna när ett i princip fullständigt avtal ligger för handen och parterna är överens om allt förutom några få detaljer.4
Avseende frågan om vem som upprättar letter of intent anför Gomard att de kan vara såväl ensidiga som ömsesidiga. Ensidiga letter of intent har enbart utformats av den ena parten medan båda parterna har medverkat i utformningen av de ömsesidiga.5
Beträffande utformningen och innehållet av letter of intent finns det ingen förutbestämd mall som skall följas.6 Förpliktelserna i denna typ av dokument kan därför variera betydligt. I vissa fall innehåller ett letter of intent bara vagt uttalade avsikter medan andra, utöver detta, även kan ha inslag av juridiskt bindande klausuler. Typiskt sett uttrycks dock i ett letter of intent en avsikt att i framtiden ingå avtal.7 Emellertid innebär denna avsikt vanligen ingen skyldighet
att ingå förevarande avtal.8
2.1.1 Gränsdragning mot andra avsiktsförklaringar
Avgörande för vad som skall betraktas som letter of intent är inte dess formella benämning utan innehållet i dokumentet.9 Inte sällan användes letter of intent som benämning på andra typer av avsiktsförklaringar vanligen betecknade letter of comfort, letter of awareness, letter of responsibility, letter of understanding, letter of support och back up letter.10 Dessa
handlingar är dock en annan typ av dokument än vad som avses med letter of intent. I vanliga
1
Hellner, Jan, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del II, s 452 f.
2 Grönfors, Kurt, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del II, s 454. 3 Gomard, Bernhard, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del I, s 264. 4 Gorton, Lars, Shipping and Contracting, Juridiska Föreningen i Lund, Lund, 1983, s 45.
5 Gomard, Bernhard, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del I, s 249. 6 Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 34. 7 Herre, Johnny, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt 1978-2004, SvJT 2005 s 640. Se även Gorton, Lars, Shipping
and Contracting, Juridiska Föreningen i Lund, Lund, 1983, s 44 där han använder sig av termerna ”agreements to
agree” och ”agreements to negotiate” vilket torde indikera det faktum att letter of intent typiskt sett används för att ingå framtida avtal.
8 Gomard, Bernhard, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del I, s 263. 9 Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 35. 10 Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 12:e upplagan, Juristförlaget i Lund, Lund, 2002, s 115.
8
fall utgör de en s.k. stödförklaring från ett moderbolag till ett dotterbolag. I allmänhet förklarar moderbolaget genom ett stödbrev att de avser att stödja dotterbolaget ekonomiskt, utan att någon egentlig borgensförbindelse uppkommer. Både letter of intent och dessa olika former av stödbrev är visserligen att anse som avsiktsförklaringar. Å andra sidan skiljer de sig väsentligt åt eftersom letter of intent, till skillnad från stödbreven, skall bli avlösta av ett slutgiltigt avtal. Med anledning av detta skall stödbrev, som betecknas letter of intent, inte betraktas som det. NJA 1992 s 375, NJA 1994 s 204 samt NJA 1995 s 586 är exempel på situationer där det har skett en terminologisk förväxling mellan letter of intent och dessa olika typer av stödbrev. Oberoende av att de avsiktsförklaringar som behandlats i dessa rättsfall betecknats såsom letter of intent bortser jag således från dem eftersom det i praktiken varit fråga om stödbrev. Givetvis bortser jag även från andra liknande situationer där en
terminologisk förväxling har skett.
Som en annan sida av samma mynt skall, i linje med vad som anförts ovan, dokument som innehållsmässigt kan anses som letter of intent också betraktas som det oavsett om den formella benämningen är någon annan.
2.2 ”Rena” och ”orena” letter of intent
Som nämnts ovan kan innehållet i letter of intent variera väsentligt. Ett letter of intent kan bestå av allt från konkret utformade förpliktelser som i det närmaste skapar en bindande avtalskonstruktion till vagt uttryckta avsikter som inte ger upphov till vare sig rättigheter eller skyldigheter för någon av parterna. Med anledning av att letter of intent kan vara utformade på så många olika sätt har det i doktrinen skett en uppdelning mellan ”rena” och ”orena” letter of intent.11
”Orena” letter of intents kommer inte behandlas närmare i detta arbete men de förtjänar likväl en kommentar för att läsaren skall förstå skillnaden i förhållande till de ”rena”. Med ”orena” letter of intent avses de dokument som innehåller någon form av juridisk förpliktelse,
exempelvis i form av skilje-, ersättnings- och sekretessklausuler. Bestämmelser om
tystnadsplikt och om förbud att förhandla med andra parter om samma affär är också exempel på juridiska förpliktelser som kan återfinnas i ett ”orent” letter of intent. Dessa bindande klausuler som kan återfinnas i ett ”orent” letter of intent skall efterföljas, vilket följer av den allmänna avtalsrättsliga principen pacta sunt servanda som kommer till uttryck i lag
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL). De juridiska förpliktelser som kan förekomma i ett ”orent” letter of intent innebär således att man i ett för övrigt icke-bindande dokument kan urskilja vissa bindande delar.
Med ”rena” letter of intent avses de dokument som inte innehåller några bindande klausuler utan endast ger uttryck för rena avsiktsförklaringar. Skillnaden jämfört med ”orena” letter of intent är sålunda att dessa innehåller juridiskt bindande förpliktelser vilket de ”rena” inte gör. I följande kapitel kommer jag att fördjupa mig i problematiken kring ”rena” letter of intent och dess eventuella rättsverkningar.
11 Angående denna uppdelning, se Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?,
9
2.3 Den praktiska betydelsen av letter of intent
Det finns flera anledningar till varför man använder letter of intent. Gomard nämner bl.a. avtalets omfångsrika och invecklade karaktär, tidsnöd samt behovet av att komma igång med diverse förberedelser innan ett fullständigt avtal kan komma till stånd som tre tänkbara skäl för att använda letter of intent.12
En annan aspekt som kan motivera ett bruk av letter of intent är att parterna ännu inte är redo att ingå ett slutgiltigt avtal. Många gånger väljer man då att dokumentera det faktum att avtalsförhandlingarna har kommit en bra bit på vägen och att båda parterna har för avsikt att senare ingå ett slutgiltigt avtal.13
Inte sällan kan en viss specifik fråga ha bollats fram och tillbaka under förhandlingarna utan att ha kommit till något avgörande i sak. Parterna kan under dessa förhållanden upprätta ett letter of intent som en form av stegvis låsning för att åstadkomma ett avgörande i detta delmål. Parternas tankar dokumenteras således, vilket möjligen leder till en viss enighet rörande den omtvistade frågan. Rent praktiskt torde detta förfarande vara fördelaktigt eftersom det förmodligen kan leda till att förhandlingarna kan gå vidare.14
Vidare kan letter of intent också användas som syfte att förhindra att motparten förhandlar med andra parter. Handlingen får då formen av en konkurrensbegränsningsklausul.15 Värt att hålla i minnet är också att letter of intent är skapat av ”affärsmän för affärsmän” 16 vilket Holmgren och Lundqvist påpekar. Därför anser de att det tyngsta skälet till att använda sig av letter of intent är att överbrygga AvtL statiska regler genom ett dynamiskt instrument som kan underlätta den ekonomiska omsättningen. Detta uttalande synes vara träffande eftersom övriga ovanstående faktorer vilka motiverar ett bruk av letter of intent torde ha som gemensam nämnare att underlätta den ekonomiska omsättningen.
De tänkbara orsaker till att upprätta letter of intent som angetts ovan är inte på något sätt uttömmande. Emellertid ger dessa exemplifieringar en god uppfattning om den praktiska betydelsen av letter of intent som rättsinstitut, vilket kan vara bra att ha med sig inför fortsättningen av detta arbete.
12 Gomard, Bernhard, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del I, s 252. 13
Nyström, Olof, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del II, s 465.
14 Grönfors, Kurt, (Under medverkan av Dotevall, R.), Avtalslagen, 3:e upplagan, Fritzes Förlag AB, Stockholm, 1995,
s 62 f.
15 Nyström, Olof, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del II, s 466. 16 Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 36.
10
3. Letter of intent och dess rättsverkningar
3.1 Inledning
Någon gång runt 1960-70 talet började letter of intent brukas och bli allmänt accepterat i Sverige.17 Letter of intent är således en relativt ny företeelse inom svensk avtalsrätt. Samtidigt som letter of intent är ett tämligen nytt rättsinstitut är de centrala delarna av avtalsrätten av betydligt äldre datum. Exempelvis är AvtL, som utgör kärnan inom avtalsrätten, från 1915. Med anledning av att letter of intent inte faller inom ramen för AvtL och det dessutom inte har tillkommit någon ny reglering angående detta rättsinstitut finns det vare sig lagregler eller förarbeten att tillgå inom svensk rätt på det aktuella området.
Letter of intent har däremot behandlats i såväl rättsfall18 som doktrin19. I dessa rättskällor råder det delade meningar om ”rena” letter of intents kan medföra rättsverkningar.
Meningarna är kluvna så till den grad att Arwidsson varnar för att använda sig av letter of intent p.g.a. att den rättsliga innebörden av dessa dokument är oklar.20 Förutom Arwidssons redan berörda artikel anför även Adlercreutz att det råder delade meningar om ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar.21 Vidare uttalar Hellner att rättsläget beträffande ”rena” letter of intent är oklart.22
Innan jag går in på djupet och behandlar rättsfrågan närmare belyses i nästa avsnitt (3.2) kort några synpunkter som gör sig gällande i debatten beträffande letter of intent och dess
rättsverkningar. Dessa synpunkter är tänkta att ge läsaren en bra överblick över den debatt som förts rörande ämnet och torde kunna fungera som ett avstamp inför den djupare behandlig av rättsfrågan som kommer ske senare under kapitlet.
3.2 Inledande kommentar kring debatten om letter of intent
Enligt de företagsintervjuer som Holmgren & Lundqvist har genomfört synes alla utfrågade vara eniga om en sak, nämligen att rättsverkningar av letter of intent är uteslutet såvida
dokumentet ifråga inte innehåller preciserade juridiska förpliktelser.23 Vidare anser Hellner att ett dokument som är juridiskt bindande avseende huvudförpliktelsen inte kan betraktas som ett letter of intent.24 Detta uttalande torde tala för att letter of intent inte kan medföra
rättsverkningar. Denna uppfattning vinner även visst stöd av Gomards rapport som låg till grund för det NJM 1984. Huvudändamålet med denna rapport var nämligen att bestyrka att
17 Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 34. 18 Se exempelvis NJA 1977 s 92 och NJA 1990 s 745.
19 Letter of intent var bland annat överläggningsämne vid det nordiska juristmötet 1984 på grundval av Bernhard
Gomards rapport “Letters of intent” (hensigtserklæringer) (NJM 1984 I s 245 ff). Vidare har letter of intent behandlats av Gorton, Lars, Shipping and Contracting, Juridiska Föreningen i Lund, Lund, 1983, s 43 ff och Grönfors, Kurt, (Under medverkan av Dotevall, R.), Avtalslagen, 3:e upplagan, Fritzes Förlag AB, Stockholm, 1995, s 62 f. Därutöver har letter of intent berörts av Hellner, Jan, Kommersiell avtalsrätt, 4:e upplagan, Juristförlaget, Stockholm, 1993, s 36 ff och Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988. Ämnet har också behandlats av Adlercreutz, Axel, Rättsverkan av brutna avtalsförhandlingar och andra fall av
ofullständiga avtal (om ”letters of intent”, principöverenskommelser m.m.), SvJT 1987, s 493 ff samt Adlercreutz,
Axel, Avtalsrätt I, 12:e upplagan, Juristförlaget i Lund, Lund, 2002, s 113 ff.
20
Arwidsson, Thorulf, Varning för Letter of intent!, Dagens Industri, 6 maj 2000, s 4.
21 Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 12:e upplagan, Juristförlaget i Lund, Lund, 2002, s 115. 22 Hellner, Jan, Kommersiell avtalsrätt, 4:e upplagan, Juristförlaget, Stockholm, 1993, s 36.
23 Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 49. 24 Hellner, Jan, Kommersiell avtalsrätt, 4:e upplagan, Juristförlaget, Stockholm, 1993, s 37.
11
letter of intent inte är bindande och helt saknar rättsverkningar.25 Viss reservation får ändå göras här eftersom Gomard anser det möjligt att i vissa undantagsfall utdöma skadestånd för den som har använt letter of intent på ett obefogat sätt.
I kontrast till vad som framkommit av Hellners uttalande, under Holmgren & Lundqvists företagsintervjuer samt ändamålet med Gomards ovan nämnda rapport finns det de som öppnar upp för att ”rena” letter of intent skall kunna medföra rättsverkningar. Bland annat anför Adlercreutz att ett ansvar culpa in contrahendo torde kunna aktualiseras, även om den rättspraxis som finns är mager.26
Vidare uttalar Holmgren & Lundqvist att ett ”rent” letter of intent i kombination med konkludent handlande i vissa fall bör kunna leda till att juridiska förpliktelser uppstår.27 Ytterligare ett omdiskuterat spörsmål i samband med den för arbetet angivna rättsfrågan är lojalitetsplikten. Såväl Holmgren & Lundqvist som Adlercreutz berör lojalitetsplikten och dess inverkan på eventuella rättsverkningar av ”rena” letter of intent. Dessa författare anser att den lojalitetsplikt som finns i allmänhet inte är tillräckligt stark för att resultera i
skadeståndsansvar men utesluter inte helt denna möjlighet.28
Ett intressant inslag i debatten kring letter of intent är Gorton. Gorton har en något annorlunda inställning och fokuserar inte på någon eller några eventuella grunder som möjligen skulle kunna innebära att ”rena” letter of intents kan medföra rättsverkningar. Istället anser han att man skall fästa avseende vid dokumentets utformning och vid det stadium förhandlingarna är i. Stor vikt tillskrivs därmed de enskilda omständigheterna i varje fall.29
Som framgått finns det argument som talar såväl för som emot att ”rena” letter of intent skall kunna medföra rättsverkningar. De som anser att rättsverkningar är uteslutet30 argumenterar givetvis för att ”rena” letter of intent i grund och botten endast är avsiktsförklaringar och inget annat. Omvänt anser de som är förespråkare31 för att ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar att man inte kan begränsa sig till detta synsätt. Juridiska förpliktelser av ”rena” letter of intent torde enligt dessa förespråkare kunna utgå på grund av exempelvis konkludent handlande, lojalitetsplikten och principen om culpa in contrahendo.
Resterande del av detta kapitel skall ägnas till att gå in på djupet och analysera de argument som anförts under detta avsnitt. Till en början skall jag beröra frågan om ett ”rent” letter of intent i sig (3.3) kan medföra rättsverkningar. Därefter behandlas ingående frågan om culpa in contrahendo (3.4), konkludent handlande (3.5), lojalitetsplikten (3.6) eller någon annan övrig omständighet (3.7) kan medföra rättsverkningar av ”rena” letter of intent. Slutligen ges en sammanfattande kommentar (3.8).
25 Gomard, Bernhard, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del I, s 269. 26 Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 12:e upplagan, Juristförlaget i Lund, Lund, 2002, s 115.
27 Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 62. 28 Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 56 ff
samt Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 12:e upplagan, Juristförlaget i Lund, Lund, 2002, s 115.
29 Gorton, Lars, Shipping and Contracting, Juridiska Föreningen i Lund, Lund, 1983, s 43 ff.
30 Exempelvis Hellner. Se även de företagsintervjuer som Holmgren & Lundqvist genomfört där alla utfrågade
personer är eniga om att rättsverkningar av letter of intent är uteslutet.
12
3.3 Letter of intent i sig
Under detta avsnitt skall frågan huruvida ett ”rent” letter of intent i sig kan medföra rättsverkningar beröras. Det finns ingen rättspraxis att tillgå rörande denna fråga vilket innebär att diskussionen får ske med utgångspunkt i doktrinen.
Den mest utförliga redogörelsen angående frågan om letter of intent i sig kan medföra
rättsverkningar synes vara Gorton. Denne lägger stor vikt vid hur dokumentet har formulerats och på grundval därav urskiljer han olika typer av letter of intent med avseende på graden av dess bindande verkan. Exempelvis illustrerar Gorton detta förhållande med att letter of intent kan markera allt från en relativt vagt uttalad avsikt att föra framtida förhandlingar till ett i princip fullständigt avtal där parterna är överens om allt förutom några få saker som inte är utredda, låt vara att dessa kan vara såväl små detaljer som huvudpoängen med dokumentet. Gorton anför att bara en avsikt att föra framtida förhandlingar givetvis inte kan medföra några juridiska förpliktelser för parterna. Däremot anser han att parterna, när de är överens om allt förutom någon eller några detaljer, torde vara mer eller mindre bundna. 32
Det sätt varpå Gorton ser på saken synes vid första anblicken möjliggöra att letter of intent kan medföra rättsverkningar. Emellertid måste man komma ihåg att Gorton i sin framställning inte gör någon uppdelning i ”rena” och ”orena” letter of intent. De letter of intent som
utformats på ett sådant sätt att de innehåller juridiska förpliktelser betraktas, som nämnts ovan, som ”orena” och tas inte i beaktande i detta arbete. Av det som framgår ur Gortons belysande exempel i fråga om när letter of intent kan medföra rättsverkningar synes han främst använda sig av exempel innebärande att juridiska förpliktelser återfinns i dokumentet. Eftersom dessa dokument karaktäriseras som ”orena” är de inte av intresse i detta arbete. Med anledning av detta kvarstår därmed frågan om ”rena” letter of intent, enligt Gortons synsätt, kan medföra rättsverkningar. Rimligtvis torde så inte vara fallet eftersom Gorton tydligt uttalar att det inte bör uppstå någon bindande verkan när det endast föreligger ett ”rent” letter of intent som utgör en avsiktsförklaring mot ett avsett avtal. Värt att påpeka här är att det ibland kan vara svårt att dra gränsen mellan ”rena” och ”orena” letter of intent varför problemet inte alltid synes vara så okomplicerat som man kan föreställa sig.
Vad avser Holmgren & Lundqvist så är de helt klara på sin sak. De uttrycker sig på följande sätt beträffande ”rena” letter of intent och dess rättsverkningar:
”Dessa letter of intent har inte några som helst juridiska verkningar om de avges under normala förhållanden och på normala tidpunkter.” 33
Följaktligen anser de att ”rena” letter of intent i sig, under normala omständigheter, inte kan medföra rättsverkningar. Denna ståndpunkt motiverar de med att ett ”rent” letter of intent endast är en avsiktsförklaring mot ett slutgiltigt avtal, och eftersom det inte är förbjudet att bryta ett löfte34 så kan det inte heller vara juridiskt bindande.
Som nämnts ovan anser Hellner att dokument inte kan betraktas som letter of intent om huvudförpliktelsen är juridiskt bindande. Hellners ståndpunkt synes därmed vara tämligen lik
32 Gorton, Lars, Shipping and Contracting, Juridiska Föreningen i Lund, Lund, 1983, s 45. 33
Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 41.
34 Jfr 1 § lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva (GåvoL). I denna § stadgas det att utfästelser om gåva av
lös egendom är utan verkan så länge gåvan inte har fullbordats, såvida inte utfästelsen gjorts i skuldebrev eller annan urkund som överlämnats till gåvotagaren, eller omständigheterna vid dess tillkomst påvisar att utfästelsen skulle komma till allmänhetens kännedom. Huvudregeln är således att en gåva måste fullbordas för att få rättslig verkan.
13
den av Holmgren & Lundqvist ovan företedda. Rent generellt torde denna ståndpunkt
genomsyra doktrinen vilket tyder på att den allmänna uppfattningen är att letter of intent inte kan medföra rättsverkningar i sig.
3.4 Culpa in contrahendo
I Sverige råder avtalsfrihet. Inom svensk avtalsrätt är avtalsfriheten en grundläggande rättsprincip vilket innebär att man själv kan bestämma om man vill ingå avtal, vad man vill ingå avtal om och med vem man vill ingå avtal.35 Vid avtalsförhandlingar handlar man således på egen risk i det avseendet att man inte kan erhålla skadestånd eller annan ersättning när förhandlingar inte leder till att ett avtal kommer till stånd.36
Avtalsfriheten är dock begränsad. En av begränsningarna utgörs av principen om culpa in contrahendo. Med culpa in contrahendo avses klandervärt beteende vid avtals ingående. Allt handlande in contrahendo omfattas, vare sig om ett avtal kommit till stånd eller ej.37
Rättspraxis beträffande culpa in contrahendo har en viss tendens att vara mager men några rättsfall där förevarande spörsmål har prövats skall redogöras för nedan.
NJA 1963 s 105. Mellan E, som var en svensk affärsman vilken bedrev affärsverksamhet i Venezuela, och G, som var en av huvuddelägarna (45 %) i ett colombianskt AB, fördes förhandlingar om att anställa E som VD i bolaget. Det kom till stånd en preliminär uppgörelse mellan E och G. E avvecklade den verksamhet han idkade i Venezuela och flyttade till Colombia. Enligt colombiansk lag var dock uppgörelsen mellan E och G beroende av godkännande på bolagsstämma. Sådant godkännande kom emellertid aldrig till stånd p.g.a. osämja mellan G och andra delägare i bolaget. E yrkade ersättning dels för utgifter och dels för utebliven lön. G bestred yrkandet och anförde att det enbart var fråga om en provanställning vilken inte förlängdes. HD biföll E:s yrkande vilket innebar att G blev ersättningsskyldig. Grunden för E:s talan var dels att G vid förhandlingarna agerat för bolagets räkning såsom inflytelserik styrelseledamot och dels ett telegram till E från G med anvisningar om att E skulle komma till Colombia och inleda arbetet, utan hänsyn till att bolagsstämman först senare skulle kunna bekräfta anställningen. Telegrammet ansågs av HD vilseleda E eftersom G vid tidpunkten för avsändandet av telegrammet börjat tvivla på om bolagsstämman skulle godkänna anställningen utan att upplysa E om detta. G ådrog sig således, p.g.a. av att hans uppträdande enligt HD ansågs vara vårdslöst, skadeståndsansvar. Emellertid begränsades skadeståndsansvaret till det negativa kontraktsintresset, vilket innebär att E försattes i samma ekonomiska läge som om vilseledandet inte inträffat. E erhöll därmed
gottgörelse för förlorad inkomst av affärsrörelsen i Venezuela samt ersättning för rese- och representationskostnader men inte vad han gått miste om p.g.a. att han inte fick den nya anställningen i Colombia.
Ovan återgivna rättsfall är ett exempel på att skadestånd kan utgå på grundval av parts klandervärda beteende vid avtals ingående. Härefter följer några rättsfall där samma fråga aktualiserats men utgången blivit den motsatta.
NJA 1973 s 175. Långa förhandlingar ägde rum mellan den privatpraktiserande läkaren K och byggnadsingenjören H om köp av tomt med en enfamiljsvilla. I samband med dessa förhandlingar vidtog H (säljaren) vissa betydande ändringar, enligt önskemål från K, i husets inredning.
Ändringarna var kopplade till att K ville ha läkarpraktik på bottenvåningen. Både H och K förutsatte att köp skulle komma till stånd. Sent omsider drog sig emellertid K ur köpet med hänvisning till att hon inte haft någon klarhet om priset och att detta visat sig vara för högt. Parterna synes varit överens flertalet gånger men trots detta kom aldrig något skriftligt avtal till stånd. I målet yrkade H skadestånd av K. Grunden för detta var att K under förhandlingarna mellan
35 Taxell, Lars Erik, Avtalsrätt: bakgrund sammanfattning utblick, 1:a upplagan, Juristförlaget, Stockholm, 1997, s 36. 36 Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 12:e upplagan, Juristförlaget i Lund, Lund, 2002, s 110 f.
14
parterna vilselett H på ett vårdslöst sätt avseende sin inställning och sina avsikter och därmed förmått H att vidta åtgärder på enfamiljsvillan som inneburit skada för honom. Alternativt att K skulle bli ersättningsskyldig p.g.a. att de ändringsarbeten som genomförts vilade på kontraktuell grund. Talan ogillades helt av HD. Stor vikt fästes vid formkravet vid fastighetsköp. HD anförde att formkravet mister sin effektivitet om sådana avtal uppkommer och får verkan på indirekt väg. Vidare ansåg HD, utan hänsyn till om fastighetsköpet kom till stånd eller ej, att K inte var ersättningsskyldig för de kostnader som uppkommit i samband med de ändringsarbeten som utförts.
I det skildrade rättsfallet var det således ingen som ådrog sig ett prekontraktuellt ansvar och därmed utdömdes heller inget skadestånd. Härnäst följer ett annat rättsfall med likartad utgång.
NJA 1978 s 147. Fastighetsägaren A träffade ett muntligt s.k. projekteringsavtal med
livsmedelsföretaget T. Syftet med projekteringsavtalet var att få till stånd en framtida upplåtelse till T av en butikslokal i fastigheten. Med anledning av detta vidtog fastighetsägaren åtgärder i form av planering och inredning av lokalen. Efter att dessa åtgärder vidtagits förklarade emellertid T, helt plötsligt, att de avstod från etableringen. Sedermera uthyrdes lokalen till ett
restaurangföretag, vilket krävde betydande ändringar i inredningen. A yrkade ersättning av T för onyttiga projekterings- och installationskostnader i samband med de vidtagna åtgärderna. A hävdade i första hand att han hade en skyldighet enligt projekteringsavtalet att reservera lokalen för T:s räkning och projektera den i enlighet med T:s anvisningar. Detta medförde även en
skyldighet för T att ta lokalen i anspråk samt att betala för de särskilda kostnaderna som i väsentlig mån påverkat lokalens utformning. HD ansåg dock att uppgörelsen var alltför löslig för att
innebära en skyldighet för någon av parterna att träffa ett framtida upplåtelseavtal. I andra hand hävdade A – och det är det här som är det intressanta i sammanhanget - att T genom sitt vårdslösa beteende skulle bli skadeståndskyldig p.g.a. culpa in contrahendo eller culpa in contractu. K anförde att T:s vårdslösa uppträdande bl.a. hade kommit till uttryck genom att han agerat som om avtal kommit till stånd och även dröjt länge med att utföra vissa marknadsundersökningar som var av intresse i sammanhanget. HD ansåg att projetkeringsavtalet hade viss rättslig betydelse såtillvida att det medförde en förpliktelse för parterna att lojalt ”samarbeta med sikte på en framtida lokalupplåtelse och därvid ta skälig hänsyn till medkontrahentens intressen.” Utgången i målet blev således beroende av om T ansågs ha underlåtit att samarbeta i den utsträckning som kunde förväntas av honom. HD ansåg så inte vara fallet utan menade att parternas samverkan innebar ett risktagande och att T inte hade åsidosatt sin skyldighet att verka lojalt för ett avgörande i etableringsfrågan samtidigt som A inte i tillräcklig grad bevakat sina egna intressen. Med anledning av detta ogillades skadeståndsyrkandet.
Ytterligare ett fall med liknande utgång skall beröras i det följande.
NJA 1990 s 745. I samband med förhandlingar mellan ett bolag och L om licensrättigheter till en vacuumpump hade även parallella förhandlingar om återförsäljningsrätt till dessa pumpar förekommit. L förutsatte att han var tillförsäkrad återförsäljningsrätten varför han vidtog marknadsföringsåtgärder av pumparna. Efter ungefär ett år slöts ett slutgiltigt licensavtal och i samband därmed beslöt bolaget att inte ingå något återförsäljaravtal med L, vilket L meddelades om ett par veckor senare. L yrkade skadestånd dels p.g.a. kontraktsbrott och dels p.g.a. bolagets vårdslösa inställning under förhandlingarna. Vad avser det första yrkandet konstaterar HD att vare sig något föravtal eller bindande återförsäljningsavtal kommit till stånd varför det inte kan
föreligga kontraktsbrott. Beträffande det andra yrkandet – vilket är det intressanta i sammanhanget – anför HD att skadeståndsskyldighet inte kan uteslutas, fastän varken avsiktsförklaring eller återförsäljaravtal kommit till stånd. Avtalsförhandlingarna hade nämligen kommit så långt att det fanns en förpliktelse för bolaget att ta viss hänsyn till L och dennes intressen. Avgörande blev om bolaget genom sitt uppträdande handlat illojalt. Visserligen hade bolaget uppträtt aningen
försumligt genom att bl.a. dröja med upplysningar men detta var, enligt HD, inte tillräckligt för att omsättas i skadeståndsansvar.
Kleineman har behandlat culpa in contrahendo i samband med en synnerlig utförlig redogörelse av NJA 1990 s 745. Han anför att utgångspunkten är att parterna i en
15
avtalsförhandling förhandlar på egen risk, vilket innebär att de får stå för sina egna kostnader som är hänförbara till förhandlingen. Detta är enligt Kleineman ”en självklar presumtion”.38 Emellertid anser Kleineman att denna princip inte är absolut, vilket han påpekar att ett uttalande av HD i NJA 1990 s 745 synes bekräfta. HD fastslog att ”ingen avgörande betydelse” skall fästas vid brevets karaktär vid bedömandet av om ansvar culpa in contrahendo kan inträda. Istället för handlingens karaktär tillskrev HD i det förevarande rättsfallet det stadium avtalsförhandlingarna nått viss betydelse. Har förhandlingarna nått tillräckligt långt anser HD att parterna har en skyldighet att uppträda lojalt mot varandra. Uttalandet ger vid handen att det, som nämnts ovan, finns en allmän rättsprincip om att skadeståndsskyldighet kan inträda för den som genom culpa in contrahendo orsakar någon annan skada.39
Vad angår culpabedömningen är det utmärkande, enligt Kleineman, att skadevållaren
vilseleder den skadelidande och därmed orsakar skadan. Culpabedömningen får göras utefter affärsetiska normer, såsom exempelvis allmän affärsetik eller andra etiska normer kopplade till ett visst yrke (till exempel god advokatsed). Den affärsetiska normen kan, enligt
Kleineman, härledas från det faktum att HD i det förekommande rättsfallet tillerkände vad som ålåg bolaget i den aktuella relationen med L viss betydelse. Kleineman anför att ytterligare ett krav synes vara att skadevållaren bort inse att hans handlande skulle kunna förorsaka den föreliggande skadan.40
Kleineman sammanfattar sin analys med att det rent generellt torde vara svårt att erhålla skadestånd för klandervärt beteende i samband med avtalsförhandlingar. Visserligen krävs inte illojalt men däremot vårdslöst beteende av skadevållaren. Culpabedömningen får göras enligt affärsetiska principer och endast kvalificerat oetiska beteenden synes kunna föranleda skadeståndsansvar. Därutöver krävs att skadevållaren bort inse att hans handlande kunde föranleda skadan.41
Avslutningsvis konstaterar Kleineman att allmänt hållna resonemang beträffande frågan när ansvar culpa in contrahendo inträder bör undvikas eftersom det finns flera väsensskilda företeelser inom detta begrepp och att generella slutsatser därför tenderar att bli tämligen likgiltiga.42
Gomard anser att principen om culpa in contrahendo inom nordisk rätt saknar den fasthet som är behövlig för att kunna användas utan vidare på förhandlingsfasens problem.43 Holmgren & Lundqvist delar inte denna uppfattning, men anser likväl att utrymmet för att tillämpa
principen om culpa in contrahendo generellt sett är relativt liten inom svensk rätt. Vidare anser de att utrymmet är än mindre beträffande letter of intent, men vill ändå inte helt bortse från att principen om culpa in contrahendo möjligen kan komma att tillämpas även på denna typ av dokument.44
Sammanfattningsvis kan man säga att den rättspraxis som finns avseende culpa in
contrahendo visar på att HD har intagit en restriktiv ställning i fråga om vad som kan anses som klandervärt beteende vid avtalsförhandlingar eftersom skadestånd endast utgick i ett av
38 Kleineman, Jan, Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991-92 nr 1, s 137. 39 Kleineman, Jan, Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991-92 nr 1, s 137 f. 40
Kleineman, Jan, Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991-92 nr 1, s 138.
41 Kleineman, Jan, Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991-92 nr 1, s 140. 42 Kleineman, Jan, Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991-92 nr 1, s 140. 43 Gomard, Bernhard, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del I, s 281. 44 Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 95 f.
16
rättsfallen (NJA 1963 s 105). Emellertid styrker rättspraxis att svensk rätt under vissa omständigheter godtagit det faktum att det faktiskt finns ett prekontraktuellt ansvar. Vad gäller doktrinen på området så ansluter sig Kleineman till den uppfattning som kan utläsas ur rättspraxis. Gomard är däremot mer tveksam till att principen om culpa in contrahendo kan tillämpas på letter of intent. Slutligen anser Holmgren & Lundqvist att utrymmet för att använda culpa in contrahendo på letter of intent är litet, men utesluter inte helt denna
möjlighet. Följaktligen torde man kunna dra den slutsatsen att culpa in contrahendo möjligen kan komma att tillämpas på letter of intent, men att viss osäkerhet ändå råder beträffande detta spörsmål.
3.5 Konkludent handlande
Som antytts ovan under avsnitt 3.2 kan konkludent handlande eventuellt medföra att ett ”rent” letter of intent får rättsverkningar. Följande rättsfall illustrerar det faktum att bundenhet kan uppkomma parterna emellan som en följd av ett ”rent” letter of intent i kombination med konkludent handlande.
NJA 1977 s 92. Förhandlingar hade förekommit mellan det svenska bolaget S och privatpersonen B om att B skulle företräda S i Syrien. I ett brev från den 6 mars 1968 till B meddelade S att de var beredda att ingå avtal med B på vissa i brevet angivna villkor. Nödvändiga avtal skulle överlämnas till B så snart denne godkänt brevet. Emellertid erhöll B inga avtalshandlingar, trots att han hade godkänt brevet i fråga. Däremot träffades något senare ett avtal mellan S och B om försäljning av vissa av S:s produkter, utan att företrädarskapet i övrigt diskuterades. I målet gjorde B gällande att han genom sitt godkännande svar blivit bolagets representant i Syrien. HD ansåg inte att något avtal kommit till stånd på grundval av B:s godkännande av brevet. Sedermera hade däremot S i praktiken behandlat B som om han var representant för bolaget. HD uttrycker sig i saken såsom att S ”uppträtt på ett sätt som ger intryck av att bolaget självt ansett avtal föreligga mellan parterna … I allt fall måste bolagets uppträdande ha varit ägnat att befästa B:s uppfattning att så var fallet.” På grundval därav ansåg HD att ett avtal mellan parterna avseende det innehåll som avsågs med brevet från den 6 mars kommit till stånd.
Adlercreutz har behandlat fallet och talar om tre olika omständigheter som medförde att ett avtal kom till stånd. För det första pekar han på att förhandlingar förekommit vilket ledde till enighet i stora drag. Den andra faktorn synes vara passivitet från bolagets sida samtidigt som det visste att B planerade övertagandet av representationen. Den sista omständigheten av betydelse är bolagets uppträdande som gav B stöd för sin uppfattning om den förevarande situationen.45
Domen är dock inte helt okontroversiell. I hovrätten (HovR) ogillades bl.a. B:s talan, även om det i denna instans förelåg skiljaktiga meningar. Visserligen väger inte HovR:s dom i det här fallet tungt, men det visar ändå på att utgång i målet kunde blivit den motsatta.
Vidare har Hellner kritiserat domen. Hellner anser att HD gör en alldeles för subjektivistisk bedömning och av den orsaken främst tar hänsyn till vad parterna borde eller måste ha insett om situationen som sådan. Istället förespråkar Hellner en mer objektiv bedömning av vad som faktiskt ägt rum (i det här fallet att S i brevet hade uttryckt sig på ett sätt som gav B anledning att anta att det i själva verket var ett anbud och därefter uppträtt på ett sätt som konfirmerade detta). Enligt Hellner innebär domen att den som vill ingå avtal ”bör uttrycka sig så klart att det inte kan vara någon tvekan om vad som menas. Samtidigt måste han vara uppmärksam på alla nyanser i motpartens uppträdande samt, om denne tycks uppfatta ett meddelande på annat
17
sätt än det varit avsett, omedelbart klargöra att det inte är berättigat.” 46 Hellner anser således att domen är bristfällig och anför med anledning av detta argument som talar för en annan bedömning än den som HD gjort i fallet.
Värt att notera är att en av de skiljaktiga domarna i HovR förde ett djupgående resonemang angående letter of intent. Han anförde att ”det är emellertid uppenbart att det förekommer i affärslivet och eljest att särskilda skriftliga avtal upprättas av andra skäl än att bereda parterna möjlighet att förläna juridisk bundenhet åt en reglering som de förhandlat sig fram till.” Enligt Holmgren & Lundqvist synes detta resonemang tyda på att det finns en viss förståelse för letter of intent som rättsinstitut hos landets domstolar.47
Även ett danskt rättsfall48 beträffande konkludent handlande skall beröras nedan. Rättsfallet har kommenterats i den svenska doktrinen49 och illustrerar till stor del samma sak som NJA 1977 s 92.
UfR 1977.413 H. Trots att något slutgiltigt avtal inte träffats lät en tidningsutgivare ett
tryckeriföretag trycka tidningen. Tryckeriföretaget tryckte sedan tidningen i ungefär 2 år innan en tvist uppkom varvid tidningsföretaget avbröt affärsförbindelsen med kort varsel. Tryckeriet krävde ersättning för skälig uppsägningstid. Domstolen ansåg att avtal kommit till stånd p.g.a. parternas handlande och uppsägningstiden fastställdes till 12 månader, vilket var den föreskrivna
uppsägningstiden i det icke-undertecknade avtalet. Ett icke slutgiltigt avtal blev därmed bindande för parterna till följd av att det faktiskt följdes.
Noterbart är att det inte förekom något letter of intent i det beskrivna rättsfallet. Likväl torde man otvivelaktigt kunna dra klara paralleller mellan den förevarande situationen och en liknande i vilken letter of intent användas.
Sammanfattningsvis kan man således säga att det synes finnas en möjlighet för ”rena” letter of intent att medföra rättsverkningar genom konkludent handlande. Samtidigt som rättspraxis ger vid handen att detta är möjligt finns det emellertid argument i doktrinen som talar för motsatsen.
3.6 Lojalitetsplikten
I avtalsförhållanden anses det, enligt svensk rätt, föreligga en lojalitetsplikt parterna
emellan.50 Det finns ingen uttrycklig reglering beträffande lojalitetsplikten utan den följer av allmänna obligationsrättsliga principer.51 Indirekt torde man dock även kunna utläsa den ur 36 § AvtL och på den internationella rättens område återfinns bestämmelser om lojalitet bl.a. i UNIDROIT Principles Art 1.7 (1) och Art 2.1.15 (2) och Principles of European Contract Law (PECL) 1:201.
Grundtanken med lojalitetsprincipen är att parterna ska hjälpa varandra att få ut så mycket som möjligt av avtalet samt att parterna inte enbart tillvaratar sina egna intressen utan i viss utsträckning även motpartens. I första hand skall man tillvarata sina egna intressen, men om
46 Hellner, Jan, Kommersiell avtalsrätt, 4:e upplagan, Juristförlaget, Stockholm, 1993, s 32.
47 Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 51.
48 UfR 1977.413 H.
49
Se bl.a. Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 12:e upplagan, Juristförlaget i Lund, Lund, 2002, s 117.
50 Ramberg, Jan, Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, 7:e upplagan, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2007, s 37. 51 Se exempelvis Munukka, Jori, Kontraktuell lojalitetsplikt, Jure förlag AB, Stockholm, 2007, s 461. Författaren till
detta verk anser att lojalitetsplikten ”bäst kan beskrivas som en princip”. Se även Regner, Emma, Varför inte
18
det inte är till någon olägenhet skall man även verka lojalt till förmån för motparten.
Lojalitetsprincipen understryker således förtroendet parterna emellan och bidrar starkt till att det råder ett gott förhandlingsklimat. Parterna får genom lojalitetsplikten, om än aningen oklara, vissa riktlinjer att förhålla sig till.52 Lojalitetsplikten kan exempelvis omfatta medverkans-, tystnads-, upplysnings-, skadebegränsnings- samt vårdplikt. Därutöver torde även ett konkurrensförbud kunna skönjas.53
Lojalitetsplikten begränsar sig inte enbart till avtalsförhållanden utan omfattar även de fall där parterna har för avsikt att i framtiden ingå avtal, d.v.s. under avtalsförhandlingar, vilket HD:s uttalanden i de ovan berörda rättsfallen NJA 1978 s 147 och NJA 1990 s 745 ger uttryck för. I NJA 1978 s 147 uttalar HD att projekteringsavtalet medfört ”förpliktelser för parterna att samarbeta med sikte på en framtida lokalupplåtelse och därvid ta skälig hänsyn till
medkontrahentens intressen”. Vidare uttalar HD i NJA 1990 s 745 att förhandlingarna nått så långt att det ”uppkommit viss förpliktelse för bolaget att ta hänsyn till L:s intresse av att begränsa sina kostnader för det fall att något återförsäljningsavtal inte kom till stånd”. Regner54 har kommenterat lojalitetsplikten i samband med HD:s uttalanden i dessa rättsfall
och hon anser att det påvisar det faktum att det faktiskt finns en lojalitetsplikt i
prekontraktuella förhållanden. Rättsfallen har också berörts av Björkdahl, som anser att det finns en lojalitetsplikt redan under avtalsförhandlingarna i de fall förhandlingsläget objektivt sett ger vid handen att ett avtal kan komma att ingås. Vidare anser Björkdahl att förekomsten av ett letter of intent är en faktor som objektivt sett tyder på att avtal kan komma att ingås.55 Enligt Björkdahls sätt att se på saken finns det således anledning att anta att det föreligger en lojalitetsplikt i de fall avtalsförhandlingarna har nått så långt att man genom ett letter of intent dokumenterat sin vilja att ingå ett framtida avtal.
Det står således klart att det finns en lojalitetsplikt, men hur långt den sträcker sig är oklart.56 I
allmänhet torde kortvariga avtal eller avtalsförhandlingar inte medföra en lika långtgående lojalitetsplikt som långvariga avtal eller avtalsförhandlingar gör. Vidare bör graden av risktagande beaktas. Lojalitetsplikten bör utökas i de fall risktagandet är högt och vice versa. Lojalitetspliktens omfattning är också beroende av hur stor nytta parterna har av att ingå det förestående avtalet. De åtgärder parterna vidtagit och de kostnader som de ådragit sig i samband med avtalet eller avtalsförhandlingarna bör också beaktas vid bestämmande av hur långt lojalitetsplikten sträcker sig. Därutöver kan även andra faktorer komma att beaktas. Rimligtvis bör exempelvis släktskapet kunna påverka bedömningen av vad man kan förvänta sig av medkontrahenten.57 Slutligen bör kontraktsansvaret i regel vara mer omfattande än förhandlingsansvaret.58
Kan lojalitetsplikten medföra rättsverkningar av ett ”rent” letter of intent? Adlercreutz anför att lojalitetsplikten vanligen inte är tillräckligt stark för att omsättas i skadeståndsansvar, men att den förmodligen kan bli stärkt med hjälp av en ömsesidig avsiktsförklaring.59 Han anser således att lojalitetsplikten svårligen kan medföra rättsverkningar, men utesluter inte denna
52 Ramberg, Jan, Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, 7:e upplagan, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2007, s 36 ff. 53 Munukka, Jori, Kontraktuell lojalitetsplikt, Jure förlag AB, Stockholm, 2007, s 143 ff.
54 Regner, Emma, Varför inte lojalitetsplikt?, JT 2001-2002 nr 3, s 718 f.
55 Björkdahl, Erika P, Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden: en civilrättslig studie av förutsättningarna för
ansvar vid förhandlingar eller andra kontakter mellan avtalsmässigt obundna parter, Iustus Förlag AB, Uppsala,
2007, s 286 ff.
56 Nicander, Hans, Lojalitetsplikt före, under och efter avtalsförhållanden, JT 1995-96 nr 1, s 47. 57 Nicander, Hans, Lojalitetsplikt före, under och efter avtalsförhållanden, JT 1995-96 nr 1, s 35 f. 58 Munukka, Jori, Kontraktuell lojalitetsplikt, Jure förlag AB, Stockholm, 2007, s 141.
19
möjlighet. När det är fråga om ömsesidiga ”rena” letter of intents torde möjligheterna, enligt Adlercreutz inställning, till rättsverkningar rent utav vara tämligen goda.60 Nicander anser däremot att åsidosättande av lojalitetsplikten vid avtalsförhandlingar kan innebära att
skadeståndsskyldighet inträder i enlighet med principen om culpa in contrahendo.61 Regner å sin sida anför att lojalitetsplikten är en allmän obligationsrättslig princip som, om den
åsidosätts, torde kunna medföra skadeståndsskyldighet. 62 Som nämnts ovan anser Munukka, i
likhet med Regner, att lojalitetsplikten är en allmän rättsprincip. Med anledning av detta synes dessa författares ståndpunkter i frågan vara tämligen likartade. Vad angår Björkdahl så
fokuserar hon på ett antal faktorer som kan innebära att ansvar inträder. Exempelvis anför hon att part som lämnar felaktiga uppgifter, underlåter att upplysa om omständigheter av
betydelse, underlåter att medverka till att förhandlingarna framskrider, bedriver
konkurrerande förhandlingar samt utnyttjar information från förhandlingarna kan ådra sig ansvar p.g.a. åsidosättande av lojalitetsplikten.63 Holmgren & Lundqvist vidhåller däremot att lojalitetsplikten i första hand är en moralisk förpliktelse. Följaktligen anser de att
möjligheterna till rättsverkningar av ”rena” letter of intents är tämligen begränsade i de fall lojalitetsplikten åsidosatts. 64
Sammanfattningsvis kan man säga att rättsläget beträffande lojalitetsplikten tenderar att vara aningen oklart p.g.a. att det inte finns någon lagstiftning på området samtidigt som den
rättspraxis som finns är mager. Lojalitetsplikten har dock behandlats i doktrinen och av allt att döma synes det finnas en viss lojalitetsplikt. Hur omfattande denna lojalitetsplikt är och vad som krävs för att skadeståndsskyldighet skall inträda är dock i viss mån oklart.
3.7 Övriga omständigheter
Finns det några övriga omständigheter som innebär att ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar? Som nämnts ovan har Gorton anfört att frågan om letter of intent kan medföra rättsverkningar får avgöras med utgångspunkt i dokumentets utformning och
avtalsförhandlingarnas stadium. Avtalsförhandlingarnas stadium har vidare uppmärksammats av Grönfors65 som talar om en point of no return, d.v.s. en punkt där parterna inte längre kan
göra gällande att någon bundenhet inte finns. Grönfors säger sig ha varit med om
avtalsförhandlingar som varit klara till 99,9%, där en ynka tiondel således har fattats, när ena parten drar sig ur förhandlingarna. Enligt Grönfors är det uppenbart att detta förfarande inte är godtagbart. Vilka rättsverkningar ett ”rent” letter of intent har får därför, enligt Grönfors, avgöras mot bakgrund av avtalsmekanismen och hur långt förhandlingarna har framskridit. Den första frågan blir då: ”vad har parterna utfäst och under vilka omständigheter?”.66 När man har ställt denna fråga ”får man rulla upp saken vidare”67 som Grönfors uttrycker sig.
60 Adlercreutz, Axel, Rättsverkan av brutna avtalsförhandlingar och andra fall av ofullständiga avtal (om ”letters of
intent”, principöverenskommelser m.m.), SvJT 1987, s 498.
61 Nicander, Hans, Lojalitetsplikt före, under och efter avtalsförhållanden, JT 1995-96 nr 1, s 48. 62 Regner, Emma, Varför inte lojalitetsplikt?, JT 2001-2002 nr 3, s 720.
63 Björkdahl, Erika P, Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden: en civilrättslig studie av förutsättningarna för
ansvar vid förhandlingar eller andra kontakter mellan avtalsmässigt obundna parter, Iustus Förlag AB, Uppsala,
2007, s 309 ff.
64 Holmgren, Sven & Lundqvist, Dick, Letter of intent – värt mer än pappret?, Studentlitteratur, Lund, 1988, s 56 ff. 65 Grönfors, Kurt, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del II, s 454 f. 66 Grönfors, Kurt, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del II, s 455. 67 Grönfors, Kurt, “Letters of intent” (hensigtserklæringer), Nordiska juristmötet (NJM) 1984 del II, s 455.
20
I doktrinen synes inte några andra omständigheter göras gällande innebärande att ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar. I och med att rättspraxis på området är mager finns det inte heller några rättsfall som ger andra indikationer än de som framförts i doktrinen.
3.8 Sammanfattande kommentar
I förevarande kapitel har ”rena letter of intent och dess eventuella rättsverkningar behandlats utförligt. Dels har frågan om ”rena” letter of intent i sig kan medföra rättsverkningar
behandlats och dels har ”rena” letter of intent behandlats i samband med vissa specifikt utvalda omständigheter såsom culpa in contrahendo, konkludent handlande och
lojalitetsplikten. Därutöver har även övriga omständigheter kort berörts. Av det som
framkommit i detta kapitel kan först och främst konstateras att frågeställningen som ligger till grund för arbetet synes vara av ytterst komplicerad natur. Vidare kan det noteras att det råder betydande osäkerhet om ”rena” letter of intent utan bindande klausuler kan medföra
rättsverkningar. Som framgått finns det argument som talar för såväl det ena som det andra. Huruvida ”rena” letter of intent utan bindande klausuler kan medföra rättsverkningar kommer analyseras ingående i nästa kapitel. Utgångspunkten i analysen kommer att vara den
framställning av rättsläget som gjorts i detta kapitel, men den kompletteras givetvis även med egna tankar och reflektioner.
21
4. Analys
Av det som framkommit i föregående kapitel kan först och främst konstateras att det råder betydande osäkerhet om ”rena” letter of intent utan bindande klausuler kan medföra rättsverkningar. I det följande skall först ”rena” letter of intent och dess eventuella rättsverkningar analyseras (4.1) och därefter följer en analys som även inkluderar andra omständigheter (4.2).
4.1 ”Rena” letter of intent i sig
Den allmänna uppfattningen i doktrinen synes vara att ”rena” letter of intent i sig svårligen kan medföra rättsverkningar. Som nämnts ovan anser Holmgren & Lundqvist att ”rena” letter of intent som upprättas under normala omständigheter normalt sett inte kan medföra
rättsverkningar. Denna uppfattning stöds som sagt även av Hellner som anser att ett dokument inte kan betraktas som letter of intent i de fall huvudförpliktelsen är juridiskt bindande.
Gorton intar däremot, vilket framhållits ovan, ett mer flexibelt förhållningssätt och anser att frågan om letter of intent kan medföra rättsverkningar får avgöras med utgångspunkt i dokumentets utformning respektive avtalsförhandlingarnas stadium.
Personligen ansluter jag mig till Holmgren & Lundqvists samt Hellners uppfattningar i frågan, vilken generellt även torde genomsyra doktrinen på området. Varför? Helt enkelt av den anledningen att ett ”rent” letter of intent enbart är en avsiktsförklaring att ingå ett framtida avtal. Sådana avsiktsförklaringar torde inte vara juridiskt bindande eftersom det inte finns några sanktioner mot att bryta ett löfte. Ovan gjordes som bekant en jämförelse med GåvoL, och huvudregeln enligt denna lag är som sagt att rättslig verkan endast uppkommer om gåvan har fullbordats. Om denna regel tillämpas på ”rena” letter of intent torde bundenhet inte uppkomma parterna emellan förrän ett slutgiltigt avtal har slutits. Vidare är pacta sunt servanda (avtal skall hållas) en grundläggande princip inom avtalsrätten. Denna princip åsidosätts inte av att man inte fullföljer ett ”rent” letter of intent och därmed torde det inte heller medföra några rättsliga följder.
Sett till syftet med ett ”rent” letter of intent så är det som bekant att befästa avsikten att ingå avtal, inte att parterna skall binda varandra. Om parterna har för avsikt att binda varandra att ingå ett framtida avtal skulle det naturliga vara att använda sig av ett vanligt bindande föravtal istället för letter of intent. I och med att parterna just har använt sig av möjligheten att
använda ett icke bindande instrument skulle det inte vara tillfredsställande om de i en sådan situation blev bundna av det. Själva syftet med att bruka ett ”rent” letter of intent faller då i bitar vilket, enligt min mening, inte skulle vara önskvärt.
Ser man till den praktiska betydelsen av letter of intent skall man också hålla i minnet att det är ett rättsinstitut som är skapat av affärsmän för att underlätta den ekonomiska omsättningen. Med hjälp av letter of intent kan affärsmännen således överbrygga de statiska reglerna i AvtL genom ett icke bindande men samtidigt dynamiskt instrument. Med anledning av detta torde den praktiska betydelsen med letter of intent många gånger, enligt min mening, omintetgöras om de sedermera kan medföra rättsverkningar trots att de är ”rena” och saknar bindande klausuler.
22
Vidare fyller letter of intent en praktisk funktion såtillvida att det ofta upprättas när parterna ännu inte är redo att ingå ett slutgiltigt avtal, vilket nämnts ovan. Enligt min mening skulle det vara olyckligt att i dessa situationer tillmäta en avsiktsförklaring rättsverkningar. I de
situationer parterna är redo att ingå ett slutgiltigt avtal bör det mest sannolika vara att de också gör det. Att i sådana situationer ta en onödig omväg via letter of intent ter sig aningen
överflödigt och knappast lämpligt.
Gortons synsätt skall givetvis inte negligeras. Som bekant anser han att bindande verkan av letter of intent är beroende av två faktorer, dels avtalsförhandlingarnas stadium och dels dokumentets utformning. Den första faktorn – avtalsförhandlingarnas stadium – som Gorton fäster avseende vid synes dock i första hand vara av intresse vid frågan om ansvar kan inträda enligt principen om culpa in contrahendo varför jag inte behandlar detta spörsmål under detta avsnitt. Vad avser dokumentets utformning kan givetvis, vilket påpekats ovan, parterna utforma ett letter of intent så att det innehåller juridiskt bindande klausuler. Letter of intent innehållande juridiskt bindande klausuler betraktas dock som ”orena” och faller därmed inte inom ramen för detta arbete. För egen del har jag svårt att se hur ett ”rent” letter of intent kan utformas så att det av sig självt medför rättsverkningar. Typiskt sett uttrycks i ett ”rent” letter of intent en avsikt att ingå ett framtida avtal och om det är huvudförpliktelsen samtidigt som det inte finns några andra juridiska förpliktelser i dokumentet kan ett sådant dokument, enligt min mening, svårligen medföra rättsverkningar. Detta synsätt är även i linje med de ovan berörda företagsintervjuerna som Holmgren & Lundqvist har genomfört. I dessa intervjuer synes alla utfrågade vara eniga om en sak, nämligen att rättsverkningar av letter of intent är uteslutet såvida dokumentet ifråga inte innehåller preciserade juridiska förpliktelser.
Personligen är jag dock inte beredd att gå så lång att rättsverkningar helt kan uteslutas i alla fall där ett letter of intent inte innehåller preciserade juridiska förpliktelser. Visserligen torde ett ”rent” letter of intent i sig inte kunna medföra rättsverkningar just på grund av avsaknaden av juridiska förpliktelser. Emellertid har det, som nämnts ovan, anförts argument som talar för att ”rena” letter of intent i kombination med andra omständigheter kan medföra
rättsverkningar. Med anledning av detta övergår jag i nästa avsnitt till att analysera ”rena” letter of intent i kombination med andra omständigheter. Först efter det att den analysen är gjord kan ett uttalande göras beträffande frågan om ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar.
4.2 ”Rena” letter of intent i kombination med andra omständigheter
Under föregående avsnitt har ”rena” letter of intent i sig analyserats, och av allt att döma synes dessa svårligen kunna medföra rättsverkningar. Likväl kvarstår dock frågan om ”rena” letter of intent i kombination med andra omständigheter – culpa in contrahendo, konkludent handlande, lojalitetsplikten samt övriga faktorer – kan medföra rättsverkningar. Denna fråga behandlas i detta avsnitt.Beträffande culpa in contrahendo har jag genom ett antal rättsfall försökt illustrera rättsläget ovan. Det första rättsfallet som skildrats (NJA 1963 s 105) utgör ett exempel på att skadestånd kan utgå på grundval av parts klandervärda beteende vid avtals ingående. Vad avser övriga återgivna rättsfall (NJA 1973 s 175, NJA 1978 s 147 och NJA 1990 s 745) har utgången emellertid blivit den motsatta. Som jag ser det kan dessa rättsfall möjligen tolkas på så vis att det finns en viss möjlighet, om än liten, att erhålla skadestånd p.g.a. motpartens klandervärda beteende vid avtals ingående. HD förefaller emellertid ha intagit en något restriktiv inställning i frågan eftersom skadestånd endast har utgått i ett av fallen. Vad denna återhållsamhet beror på är, enligt min mening, svårt att säga. En anledning kan möjligen tänkas vara att
