Maktlöshet, hämtmat och oväntad
personlig utveckling
Hur coronapandemin påverkar upplevelsen av ensamhet
Av: Sara Nordén
Handledare: Malena IvarssonSödertörns högskola | Institutionen för samhällsvetenskaper Kandidatuppsats 15 hp
Psykologi | Höstterminen 2020
MAKTLÖSHET, HÄMTMAT OCH OVÄNTAD PERSONLIG UTVECKLING - HUR CORONAPANDEMIN PÅVERKAR UPPLEVELSEN AV ENSAMHET
Sara Nordén
Sammanfattning
Coronapandemin har medfört strikta regler om social distansering och isolering i ett försök att minska spridningen av COVID-19. Individer ombeds att arbeta hemifrån och inte träffa närstående. Forskning visar att individer upplever ensamhet som mest när den är ofrivillig, förutsättningar som den rådande pandemin har skapat. Syftet är därför att undersöka hur individer upplever samt hanterar ensamhet under pandemin. Studien bygger på ett bekvämlighetsurval där de tio deltagarnas intervjuer har analyserats med en induktiv tematisk analys. I analysen identifierades åtta teman; egenskaper, vikten av att ta sitt ansvar, ensamhet som ett mentalt tillstånd, distraktioner, saknad av det gamla livet, oväntad personlig utveckling, färre sociala utbyten samt ökad kvalité av befintliga relationer. Resultatet visar att påtvingade förändringar i det sociala livet som skapar flertalet ofrivilligt ensamma stunder påverkar deltagarna mest negativt. Samtliga deltagare menade att ensamhet är ett mentalt tillstånd som kräver distraktioner för att känslorna inte ska bli för påfrestande för psyket. Distraktionerna inkluderade både självständiga och sociala aktiviteter, något som stämmer överens med befintlig forskning om copingstrategier vid kronisk ensamhet. Deltagarna upplever sig dock inte som kroniskt ensamma på grund av pandemin, även om antalet ofrivilligt ensamma stunder har ökat, samt menar att social isolering bara är en av pandemins många aspekter. Slutsatsen är att det inte enbart är ensamhet som leder till att individer kan må dåligt under en världspandemi samt att framtida forskning bör fokusera på hur friska unga och vuxna påverkas av perioder av isolering då fältet domineras av geriatriska studier.
Nyckelord: Copingstrategier, coronapandemin, COVID-19-karantän, ensamhet, social isolering Coronapandemin svepte in över världen plötsligt och kraftfullt under våren 2020. Den 11 mars klassificerade World Health Organization officiellt sjukdomen COVID-19, som orsakas av coronaviruset SARS-CoV-2, som en världspandemi (World Health Organization, 2020). Sedan dess har en majoritet av världens länder infört strikta regler gällande bland annat social distansering, arbete på distans samt självkarantän vid sjukdom, allt för att försöka minska spridningen av viruset. Efter cirka tio månader med hårda sociala restriktioner för världens befolkning har den nya vardagen blivit norm för många. Trots dessa omfattande åtgärder finns det den 16 januari 2021 cirka 94,4 miljoner dokumenterade fall av COVID-19 från 219 länder och territorier, med över 2 miljoner dödsfall (Worldometer, 2020). Under hösten 2020 kunde många av världens länder se tecken på ökad smittspridning och experter menar att vi är påväg in i den så kallade “andra vågen” av smittan, där antalet insjuknade ökar igen efter en tids minskning av sjukdomsfall. Enligt statsepidemiolog Anders Tegnell beräknas den andra vågen i Sverige nå sin kulmen i december men kan potentiellt vara aktuell i flertalet månader därefter (Hofbauer, 2020). Detta kommer innebära ett fortsatt individuellt ansvar för bland annat social distansering och självkarantän vid minsta sjukdomssymtom, samt att regler och restriktioner för allmänna sammankomster behöver kvarstå.
COVID-19 kan bara spridas av individer som bär på viruset, genom direktkontakt eller via droppsmitta, men det är inte alla som är smittade som uppvisar symtom då inkubationstiden för viruset är upp emot 14 dagar (Guo et al., 2020, s. 4-5). Därför anses regler om social distansering och självkarantän vid sjukdomssymtom, alternativt om en individ träffat någon som sedan visat sig vara smittad, vara av yttersta vikt (Daly et al. 2020, s. 1-2). Även om ett världsläge som detta är en ny situation har tekniken gjort det möjligt att lösa flertalet problem som kan uppstå på grund av en pandemi. Individer har numera goda möjligheter att arbeta hemifrån samt undvika allmänna platser tack vare exempelvis kontaktfri hemleverans av dagligvaror. Dessa åtgärder underlättar för människor att kunna hålla avstånd från varandra och ämnar därmed till att minska smittspridningen.
Något som inte går att byta ut med hjälp av tekniska lösningar är dock den fysiska kontakten med närstående och vänner. De som tillhör en riskgrupp för COVID-19, exempelvis äldre och sjuka, avskärmas nästan helt från mänsklig kontakt som ett resultat av denna nya globala situation. Även fullt friska, unga människor ombeds att i största möjliga mån arbeta och studera hemifrån, undvika all kollektivtrafik och butiker samt att inte umgås med personer de inte bor med (MSB, 2020). Den 19 december 2020 publicerade Aftonbladet och Demoskop en undersökning om hur dessa restriktioner har påverkat unga vuxna. Resultatet visar att hälften av individerna i åldersgruppen 16-30 år uppgav att de känner sig märkbart mer ensamma i dagsläget än innan pandemin och att det är ett stort problem (Westling, 2020).
Ensamhet och isolering är en hälsorisk
Ensamhet kan innebära avsaknad av kärleksrelationer, brist på socialt stöd eller att individen är fysiskt isolerad (Hawkley & Cacioppo, 2010, s. 218) . Den kan också vara ett resultat av problem med den psykiska hälsan. En individ kan ha ett rikt socialt liv men ändå känna sig ensam på grund av exempelvis posttraumatiskt stressyndrom eller en underliggande depression, tillstånd som kan göra att en person känner sig ensam i sin situation (Hawkley & Cacioppo, 2010, s. 219) . Ensamhetsforskningen domineras dock av geriatriska studier, då det är ett vanligt förekommande fenomen bland den äldre populationen. Detta kan bero på yttre faktorer som att bo långt från familjen eller att flertalet närstående har gått bort (Coyle & Dugan, 2012, s. 1347-1348) . Ensamhet betraktas som någonting negativt, då det inom primärvården anses vara en riskfaktor för bland annat demens, stroke och psykiska problem, dessutom visar forskning att socialt isolerade samt ensamma individer löper större risk att dö i förtid (Steptoe et al., 2013, s. 5797-5799) . Forskarna betonar dock att ensamhet som uppstår till följd av social isolering går att koppla till individer som har en dålig hälsa i grunden, vilket tyder på att även hälsoproblem är en riskfaktor för social isolering. Detta kan i sin tur leda till andra högriskfaktorer för hälsan, såsom hjärt- och kärlsjukdomar. Samtidigt riskerar friska men socialt isolerade individer som saknar ett stabilt kontaktnät att utveckla sjukdomar i högre grad då de saknar uppmärksamma anhöriga som kan upptäcka exempelvis depression eller kognitiva funktionsnedsättningar (Steptoe et al., 2013, s. 5799; Coyle & Dugan, 2012). En stor andel av de negativa effekterna av social isolering kan dock endast uppstå om individen själv upplever att situationen framkallar stress och ångest (Coyle & Dugan, 2012, s. 1347-1349). Eftersom risken för flertalet av dessa sjukdomar är kopplade till kronisk stress, som på sikt bryter ner både kroppen och psyket, minskar risken för vissa sjukdomar således avsevärt om individen inte upplever denna stress (Miller, 2011, s. 139). I en studie från 2012 fann Coyle och Dugan (s. 1356-1357) att även om ensamhet och social isolering är nära besläktade med varandra så bör de två fenomenen skiljas åt, då isolering inte nödvändigtvis behöver betyda att en individ känner sig ensam.
Ofrivillig versus självvald ensamhet
Viktigt att poängtera är att i det svenska språket finns ingen särskiljning mellan ensamhet och ensamhet, likt de engelska orden loneliness, som närmast kan översättas till ofrivillig ensamhet, och solitude, som går att översätta till självvald ensamhet. Forskning pekar på att individer behöver ha format trygga relationer under uppväxten för att kunna uppleva ensamma stunder som positiva. Möjligheten till att frivilligt få välja ensamhet är dessutom en grund för att kunna utveckla dessa trygga relationer till andra barn och vuxna (Detrixhe et al., 2014, s. 312-315). Burger (1995, s. 86) definierar solitudesom frånvaro av social interaktion, vare sig det handlar om en situation där individen är självvalt fysiskt ensam eller väljer att inte interagera med andra individer trots att tillfälle ges. Studier visar även att solitära stunder kan öka känslan av välbefinnande samt ha positiva effekter på den mentala hälsan. Samtidigt visar forskning att självvalda stunder av ensamhet kan hjälpa individer att utvecklas emotionellt, intellektuellt och spirituellt, eftersom individen tillåts organisera sina tankar samt reflektera över egna och andras beteenden ostört (Burger, 1995, s. 87-88). Det finns även en skillnad mellan individer som undviker sociala situationer som kräver interaktion baserat på att detta skapar obehag, och de som väljer att spendera tid ensamma med anledning att återhämta sig samt att de mår bra av att vara för sig själva. Dessa individer kan delas in i två kategorier, där ena gruppen kan behöva avsevärt mer ensamtid än den andra för att uppnå denna känsla av mental återhämtning (Burger, 1995, s. 90). Det finns dessutom forskning som talar för att den föredragna nivån av ensamhet tenderar att vara stabil över tid, likt ett personlighetsdrag (Mund et al., 2020, s. 498).
Mund med kollegor (2020, s. 497) definierar loneliness som den känsla som kan uppstå när strävan efter hur de sociala relationerna ska se ut inte stämmer överens med verkligheten. Likaså betonar Coyle och Dugan (2012) att människan har ett behov av sociala interaktioner, samt att ångest kan uppstå när det finns en brist på det önskade antalet sociala förhållanden. Vidare menar forskarna att den upplevda kvalitén på dessa relationer är av stor vikt (Coyle & Dugan, 2012, s. 1347). Ensamhetsforskaren John Cacioppo har en liknande teori, där han menar att det är den subjektiva uppfattningen av den egna situationen som avgör hur problematisk ensamheten är, således även hur skadlig den blir, snarare än antalet nära relationer individen har (refererad i Miller, 2011, s. 138). Enligt dessa teorier är det således upp till varje enskild individ hur ensamma de är, oavsett hur deras sociala liv ser ut eller skiljer sig från andra individers interaktioner.
Sex universella strategier för att hantera ensamhet
Om en individ upplever sin ensamhet som ett problem leder detta ofta till att individen mår dåligt över sin situation. Detta kan yttra sig genom bland annat depression, ångest samt försämrad självkänsla (Rokach & Brock, 1998, s. 107 ). I en studie från 1998 identifierade Rokach och Brock (s. 109-110) sex huvudsakliga strategier för att hantera uppkomsten av negativa känslor påkallade av ofrivillig ensamhet, vilka är; acceptans och reflektion,
personlig utveckling och förståelse, ökad social kontakt, ohälsosamma beteenden, religiös intervention samt självständiga aktiviteter. Enligt Rokach och Brocks (1998) teoretiska modell är den vanligaste strategin acceptans och reflektion, som innebär att individen nyttjar sin ensamtid till att lära känna sig själv och komma underfund med sina behov, mål och rädslor. Denna reflektion leder sedan till större acceptans över situationen vilket i längden gör att ensamheten blir mer uppskattad och som ett resultat även mindre skadlig ( Rokach & Brock, 1998, s. 110-111).
Personlig utveckling och förståelse är också en vanlig strategi, som till stor del är ett resultat av att individen kan känna kärlek till samt tro på sig själv genom att andra individer bekräftar en, alternativt med hjälp av en psykolog (Rokach & Brock, 1998, s. 110;112 ). Den tredje vanligaste strategin, ökad social kontakt, är enligt forskarna den mest effektiva för att ta sig ur ofrivillig ensamhet. När en individ uppvisar kontaktsökande beteenden och dessa blir besvarade av familj, vänner eller bekanta kan individen känna sig sedd, älskad, värdefull och integrerad, vilket gör att negativa känslor framkallade av ensamhet tenderar att elimineras. Även ohälsosamma beteenden kan förekomma när en individ mår dåligt i sin situation. Sådana strategier kan bland annat inkludera extern eller intern förnekelse av situationen, missbruk av alkohol och droger (samt annan överdriven konsumtion) och socialt avvikande beteenden (Rokach & Brock, 1998, s. 110;113). När det gäller strategier som centrerar kring
religiös intervention menar forskarna att detta i grunden är ett uttryck för behovet att känna samhörighet, i detta fall med en högre makt, som i längden ger ökad inre ro och styrka (Rokach & Brock, 1998, s. 110;113-114). Att ägna sig åt självständiga aktiviteter är mindre populärt trots att även detta har visat sig vara en förhållandevis effektiv strategi. Egna aktiviteter kan göra att individen upplever ökad kontroll över sin situation, samt att när individen utvecklar nya kunskaper eller klarar av att genomföra en uppgift på egen hand skapar detta ofta en känsla av att vara lyckad och uppfylld. Detta agerar sedan som ett skydd mot den nedstämdhet som ofta upplevs i samband med ofrivillig ensamhet (Rokach & Brock, 1998, s. 110;114).
Vidare menar Schoenmakers med kollegor (2012, s. 354) att strategier för att hantera ensamhet är antingen aktiva eller regulativa, att de kan ske utan att individen nödvändigtvis tar ett beslut. Skillnaden mellan dessa två funktioner kan exempelvis yttra sig genom att aktivt söka social kontakt eller sänka förväntningarna av de befintliga relationerna. Det är dock vanligare med regulativa strategier hos den äldre populationen, då aktiva strategier tenderar att vara mer centrerade kring framtiden och långsiktiga mål. Detta är något som en individ i hög ålder sällan väljer att investera sin tid i, speciellt om de är mycket gamla eller lider av sjukdomar. Forskarna betonar även att ju äldre en individ är, desto svårare kan det vara att anpassa sig till nya sociala förutsättningar. Detta leder ofta till att individen således blir mer ensam, som i sin tur skapar en starkare känsla av att inte ha kontroll över sin situation, vilket resulterar i ytterligare färre aktiva strategier (Schoemakers et al., 2012, s. 355).
Även isolering under kortare perioder påverkar välbefinnandet
Med coronapandemin kom en rad restriktioner, som en ansats att bromsa spridningen av COVID-19. I Sverige tillåts i skrivande stund att åtta personer åt gången får vistas på allmän plats samtidigt (Krisinformation, 2020). Detta har lett till att merparten av de planerade allmänna tillställningarna under 2020 ställdes in. Även privata sammankomster bryter mot dessa nuvarande regler om det förekommer fler än åtta personer i samma utrymme. Utöver detta rekommenderas en 10-14 dagar lång karantänperiod i de fall då individer har rest utanför sin stad eller träffat en individ som senare visat sig uppvisa symtom på sjukdom och det finns en risk för smitta (Daly et al., 2020, s. 1; Guo et al., 2020, s. 4). Det estimeras att 91% av världens befolkning lever under förhållanden som innebär restriktioner likt dessa, inklusive utövning av daglig social distansering (Daly et al., 2020, s. 1).
I en kanadensisk studie om hur denna omställning hittills har påverkat individer under pandemin visar resultatet att mer än en tredjedel av respondenterna mår sämre jämfört med innan pandemin. Detta trots att drygt en tiondel rapporterade att de förhållit sig till alla rekommendationer och regler. I relation till detta uppgav endast 8% att de mår bättre sedan pandemin bröt ut (Daly et al., 2020, s. 2-3). I studien framgick det att individer som av olika
anledningar har befunnit sig i självkarantän rapporterade att de upplevde en märkbart negativ inverkan på den psykiska hälsan, bland annat på grund av rädsla, ensamhet, förtvivlan och ilska. Daly med kollegor (2020, s. 2;7) poängterar att tidigare pandemier, likt SARS-utbrottet år 2003, har resulterat i signifikant negativ effekt på den mentala hälsan hos flertalet individer, där de har drabbats av bland annat depression, ångest och posttraumatiskt stressyndrom både under och efter att pandemin var över. Det är således sannolikt att det kommer ske en markant ökning av dessa diagnoser som ett resultat av coronapandemin, särskilt med tanke på varaktigheten samt omfattningen av den rådande situationen, där forskarna är speciellt oroade för självskadebeteenden samt ökat antal självmord (Daly et al., 2020, s. 7).
Likaså menar Ahmed med kollegor (2020, s. 2) att alla typer av samhällsomvälvande händelser riskerar att påverka individer negativt så länge situationen kan utgöra ett hot mot den enskilda individen. I fallet med coronapandemin följer inte enbart flertalet risker för hälsan, den påverkar även möjligheten till arbete, umgänge och privatekonomin. Forskarna betonar att det till stor del är ovissheten kring pandemin som riskerar att leda till psykiska problem såsom depression och ångest, samt att karantän och isolering tenderar att vara särskilt påfrestande upplevelser vars effekt kan påverka individen långt efter att situationen är över. I Wuhan i Kina, som är coronapandemins epicenter och den första staden i världen som införde tvångskarantän, kan forskarna se en ökning av både depression och upplevd ångest, samtidigt som det har skett en kraftig ökning av alkoholmissbruk bland invånarna (Ahmed et al., 2020, s. 3). I studien fann forskarna att det fanns en signifikant könsskillnad, där män löper sex gånger högre risk att missbruka alkohol än kvinnor, samtidigt som det inte gick att uppvisa någon könsskillnad gällande ökningen av psykiska problem (Ahmed et al., 2020, s. 4). Forskarna ponerar även att uppkomsten samt den jämna könsfördelningen av dessa psykiska sjukdomar går att tillskriva faktumet att pandemin tycks vara lika oroväckande för både kvinnor och män (Ahmed et al., 2020, s. 5).
Syfte och frågeställningar
Coronapandemin har utan tvekan påverkat individens möjlighet till socialt umgänge och förändrat människors liv. En överhängande del av världens befolkning har blivit isolerade i sina hem, med eller utan en partner, med begränsade alternativ till social stimulans. Studier rapporterar en markant ökning av psykiska problem till följd av pandemin och flertalet forskare menar att världen bör förbereda sig på en våg av individer som lider av mental ohälsa på grund av den. Dock saknas kvalitativa studier om hur denna situation upplevs av individer som just nu befinner sig i en pågående pandemi. Syftet med denna studie är därför att undersöka hur individer i Europa upplever att ensamhet har påverkat dem under coronapandemin, baserat på hur deras sociala liv har förändrats. För att kunna uppnå studiens syfte har följande frågeställningar formulerats: “Hur upplever individer ensamhet under coronapandemin?” samt “Hur hanterar individer ensamhet under coronapandemin?”.
Metod Intervjuerna
Deltagarna intervjuades med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide som främst berörde ensamhet under coronapandemin, med varierande strukturgrad mellan frågorna (Langemar, 2008, s. 69), där vissa frågor gick att besvara kortfattat och andra krävde ett mer utvecklat svar. Exempel på frågor från guiden är “Är du eller någon du känner i riskgrupp för COVID-19?” samt “Vad gör du när du känner dig ensam?” (bilaga 1;2). Frågor samt följdfrågor som ställdes under intervjuerna skiljde sig åt beroende på den enskilda deltagarens
svar. Respektive intervju inleddes med ett antal demografiska frågor och avslutades genom att deltagaren tillfrågades vad hen såg fram emot mest när pandemin är över, med syfte att avsluta samtalet med en lättsam fråga som inte var avsedd att inkluderas i studiens slutgiltiga analys av intervjuerna.
Förutsättningen att intervjuas i studien var att deltagaren var bekväm med att prata öppet om sina erfarenheter samt upplevelsen av ensamhet under pandemin, då ensamhet i generell bemärkelse kan vara negativt laddat samt kopplat till känslor av skam. För att göra intervjusituationen bekväm för deltagaren närmades intervjuerna med inställningen att de skulle efterlikna öppna samtal, som är vanligt förekommande vid tolkande intervjustudier (Hallin & Helin, 2018, s. 90-92). Samtliga deltagare fick även exempel på intervjufrågor i förväg (se markerade frågor i bilaga 1;2), dels för att förbereda deltagaren på vilken typ av frågor som skulle ställas under intervjun, dels för att undvika att deltagaren skulle bli ställd och inte skulle kunna svara på frågan.
Undersökningsdeltagare
I denna studie har elva individer intervjuats, varav tio av dessa i slutändan var föremål för analys. Studiens undersökningsdeltagare baserades på ett bekvämlighetsurval på så sätt att författaren annonserade om studien via olika sociala kanaler. Potentiella deltagare fick dels själva anmäla intresse för att delta i studien och blev dels tillfrågade om ett eventuellt deltagande. Målsättningen var att få ett brett urval bland deltagarna, främst gällande olik bakgrund och civilstatus samt olika erfarenheter av coronapandemins effekter för att få ett nyanserat perspektiv. Jämn fördelning av kön eller ålder var därför inte ett särskilt kriterium då inga skillnader eller likheter skulle studeras. Även individer utanför Sveriges gränser inkluderades. Detta på grund av att den individuella upplevelsen av pandemin kan skilja sig åt beroende på vilka restriktioner som finns, vilka ser olika ut mellan länderna inom Europa. Utöver de 6 svenska deltagarna har intervjuer genomförts på engelska med deltagare bosatta i Kroatien, Slovenien, Storbritannien samt Tyskland. Inga familjemedlemmar eller nära vänner har intervjuats i denna studie. Deltagarna som har intervjuats är:
Adam, 25-årig man (Sverige). Arbetar som riskanalytiker för ett mindre företag. Bor hos
föräldrarna och har en partner som han planerar ett samboliv med. Har förlorat kontakten med flera bekanta under pandemin samtidigt som betydelsen av de närmsta vännerna har ökat.
Clara,26-årig kvinna (Tyskland). Doktorand som är verksam inom fordonsbranschen, är i ett samboförhållande och har arbetat hemifrån sedan pandemins start. Befann sig vid intervjutillfället i en nedstängning för andra gången men upplever att restriktionerna är milda.
Emma, 29-årig kvinna (Slovenien). Arbetar inom sjukhussektorn och bor i Slovenien för arbete men har sin härkomst i ett annat europeiskt land. Blev singel under pandemin och befann sig vid intervjutillfället i en andra nedstängning med hårda restriktioner. Hennes yrke innebär vanligtvis mycket resande och möjligheter att besöka sitt hemland på helgerna.
Gabriella,32-årig kvinna (Kroatien). Programmerare som har eget företag och främst arbetar
hemifrån. Har tidigare bott i Sverige och planerade innan pandemins start att potentiellt flytta tillbaka, men fick avbryta planerna på obestämd tid. Befinner sig i en samborelation.
Helena, 31-årig kvinna (Sverige). Föräldraledig AT-läkare som är i en samborelation. Sambon har i stor utsträckning behövt arbeta hemifrån under pandemin vilket har gjort att hon upplevt att föräldraledigheten blivit enklare och roligare.
Johanna, 30-årig kvinna (Sverige). Arbetar på bank och har arbetat hemifrån sedan
pandemins start. Är singel och är till viss del tacksam för pandemin då den fått henne att finna ett inre lugn som tidigare saknades. Har en nära relation till familjen.
Lisa, 29-årig kvinna (Sverige). Vårdanställd ensamstående förälder som har fått ökad
arbetsbörda på grund av pandemin. Har inte upplevt särskilda förändringar i vardagen då hon har en så kallad samhällsviktig funktion genom sitt vårdyrke. Är däremot rädd att förlora kontakten med vänner och bekanta eftersom utökad arbetstid gör det svårt att vara nåbar samt ha energi till annat än jobb och familj.
Nils, 33-årig man (Sverige). Musiker som har studerat utomlands under pandemins första
månader, där han var i ett samboförhållande som tog slut. Flytten tillbaka till Sverige har resulterat i en ny relation och nytt jobb, men vill kunna återvända till sin karriär i framtiden.
Penny,26-årig kvinna (Storbritannien). Arbetar på bank och befann sig vid intervjutillfället i en andra nedstängning. Pandemin har påtvingat en stor negativ omställning i det sociala livet men har medfört positiva förändringar av karriären. Har varit singel sedan innan pandemin.
Tove, 33-årig kvinna (Sverige). Ingenjör som har fått kraftigt ökad arbetsbörda på grund av pandemin. Situationen fick relationen hon hade att brista, men distraherar sig själv med arbete. Har insett att höja sig i karriären är ett viktigt personligt mål.
Den genomsnittliga undersökningsdeltagaren i studien är en 30-årig kvinna som arbetar och bor i Sverige. Hälften av deltagarna är i ett förhållande och sju av tio deltagare talar svenska, samtidigt som sex av dem bor i Sverige. Åtta deltagare är förvärvsarbetare, en av dem föräldraledig och en är doktorand. Åtta av tio deltagare är kvinnor och de övriga två är män.
Etik
Samtliga deltagare presenteras med fingerat namn utan några identifierande attribut. All privat information som används i studien är endast inkluderad med syftet att kortfattat beskriva deltagaren. Deltagandet i studien var frivilligt och ingen ersättning har erlagts för att uppmuntra till deltagande, vare sig monetär eller övrig. Åtta av de tio deltagarna intervjuades via en videolänk och det var upp till deltagaren om dennes egna kamera skulle vara aktiverad vid tillfället. Vid samtliga åtta intervjuer som skedde via videolänk var författarens kamera aktiverad. Ingen video spelades dock in, möjligheten till att se varandra var enbart till för att göra intervjusituationen bekväm för deltagaren. Det var endast vid ett av dessa intervjutillfällen som deltagaren valde att aktivera sin egen kamera. Samtliga intervjuer spelades in med en diktafon för att sedan transkriberas och sedermera raderas. Ingen intervju, varken i ljud- eller textformat, sparades på en molntjänst eller publicerades på någon databas. All privat information om deltagarna lagras endast på en extern hårddisk, för att sedan raderas efter att informationen nyttjats färdigt. Samtliga deltagare har fått tillgång till författarens kontaktuppgifter, där bland privat telefonnummer samt mailadress. Deltagarna har även fått ta del av handledarens kontaktuppgifter och blivit informerade om att de har fullständiga rättigheter att höra av sig till handledaren för att ställa frågor eller framföra klagomål, samt att all kommunikation till författaren i sådana fall anonymiseras.
Utöver att deltagarna fick ta del av studiens syfte blev samtliga deltagare informerade om att de hade fullständiga rättigheter att när som helst avbryta sin medverkan. Det informerade samtycket (bilaga 3;4) utformades enligt de forskningsetiska principerna som Vetenskapsrådet (2017, s. 8-9) har utvecklat för god forskningssed. Blanketten skickades i förväg och innan intervjun officiellt startade fick deltagaren en muntlig genomgång av dess innebörd. Deltagaren hade även rätt att dra tillbaka sin intervju ända fram till att den sista
versionen av uppsatsen lämnades in, samtliga deltagare blev informerade om det exakta datumet. I samband med publikation kommer samtliga deltagare erbjudas en digital version av uppsatsen i sin helhet. De engelsktalande deltagarna informerades om att de kommer erbjudas en engelsk sammanfattning av studien samt avsnittet “Undersökningsdeltagare”.
Material
Blanketten “Samtycke till behandling av personuppgifter i samband med uppsatsarbete av student vid Södertörns högskola” (bilaga 3) skickades till samtliga deltagare. Engelskspråkiga deltagare fick en blankett översatt till engelska (bilaga 4). Ingen intervju startade innan deltagaren hade gett sitt uttryckta samtycke till att delta i studien. Intervjuguiden (bilaga 1;2) som användes behandlades som en generell riktlinje för samtalet snarare än frågor som ej gick att avvika från. Målet med detta var att intervjun skulle likna ett öppet samtal mellan två individer, med tanke på att studien fokuserar på ensamhet som kan vara ett känsligt ämne.
Tekniska hjälpmedel. Coronapandemins restriktioner inkluderar socialt avstånd,
således genomfördes samtliga intervjuer utan att författaren träffade deltagaren. Två av intervjuerna, med Helena och Johanna, gjordes via telefon. Vid bägge intervjuer var telefonsamtalet på högtalare så att intervjun kunde spelas in med en diktafon. Resterande åtta intervjuer skedde i ett digitalt mötesrum via videolänk med programmet Zoom (version 5.2.1). Även dessa intervjuer spelades in med hjälp av en diktafon. Ljudupptagningarna överfördes sedan till författarens dator där de spelades upp lokalt med programmet QuickTime Player (version 10.5). Efter att ljudupptagningarna transformerats till textformat raderades inspelningarna permanent och transkriberingarna förvarades på en extern hårddisk.
Procedur
Arbetet påbörjades genom att först annonsera om studien samt kontakta intervjupersoner för att säkerställa möjligheten till att genomföra en kvalitativ studie. Därefter skapades ett utkast på en intervjuguide och en pilotintervju genomfördes med en individ som inte var en påtänkt deltagare. Därefter kunde flertalet frågor reduceras, korrigeras samt läggas till. Efter pilotintervjun skrevs en slutgiltig intervjuguide, inledningsvis på svenska varpå den översattes till engelska. Ett liknande arbete skedde med informerat samtycke, som först utformades på svenska för att sedan översättas till engelska.
Elva intervjuer genomfördes, varav en exkluderades i samband med intervjun, då deltagaren gav flertalet restriktiva svar. Bedömningen var att det innehållsmässigt saknades material som bidrog till att föra en analys framåt. Efter att författaren hade lyssnat igenom intervjun meddelades individen att dennes deltagande inte skulle komma att användas vilket accepterades utan att ifrågasättas. En tolfte intervju påbörjades men hann inte avslutas, då deltagaren var tvungen att avbryta och ville fortsätta med resten av intervjun vid ett senare datum. På grund av att schemaläggningen inte gick att lösa i god tid togs beslutet att gå vidare utan att fullfölja intervjun med den påtänkta tolfte deltagaren. De svenska och engelska intervjuerna hölls under samma period, 2020-11-04 till 2020-11-24. Intervjuerna transkriberades direkt efter de hade genomförts så att eventuella kompletterande frågor kunde ställas så snart som möjligt, utan att för mycket tid skulle passera. Efter att samtliga intervjuer var transkriberade gjordes en induktiv tematisk analys på det insamlade materialet, varpå åtta slutgiltiga teman identifierades. Efter att dessa teman hade uppkommit påbörjades sökningen efter stöd i befintlig forskning. De databaser som användes var främst ProQuest samt SöderScholar, inklusive aktuella artiklars referenser samt relaterade artiklar i databasens sidospalt. Orden som användes för att söka information i fritext var coping, corona,
COVID-19, loneliness, lonely, mental health, pandemic, SARS-Cov-2, social isolation samt quarantine, antingen fristående eller i kombination med varandra. I flera fall användes en
asterisk (*) i kombination med sökorden för att se resultat som innehöll varianter av ordet. Information om pandemins status söktes även på diverse myndigheters hemsidor.
Transkribering. Arbetet med att transformera intervjuerna från ljud till text skedde i största möjliga mån i direkt anslutning till avslutad intervju. Totalt antal sidor transkriberat material uppgick till cirka 45 sidor text, där den typiska intervjun genererade fyra A4-sidor text. De engelska intervjuerna har medvetet inte översatts till svenska med anledning att bevara originalspråket.
Analys
Analysen av det insamlade materialet har genomförts enligt Hayes (2000) teori (refererad i Langemar, 2008, s. 128), där samtliga tio intervjuer analyserades simultant enligt sju steg: 1) Intervjuerna har inledningsvis transkriberats i sin helhet med hjälp av ljudupptagningarna som skedde i samband med intervjuerna. 2) Vidare har det skett en genomgång av all text där allt som inte var relevant för studiens syfte och frågeställningar markerades. 3) Resterande material sorterades och markerades utifrån preliminära teman, i denna studie med hjälp av ett färgkodat schema för enkel överskådning. 4) Efter att samtliga teman var prövade mot materialet sammanställdes en lista med teman som gick att identifiera. 5) Utifrån dessa teman utarbetades även samtliga ämnesområden och sedan gjordes en slutgiltig bedömning av vad varje tema inkluderade. 6) Slutligen sammanfattades samt sorterades allt material, inklusive belysta citat, under varje tema. Detta är sedermera det som utgör grunden för studiens resultat, då varje enskilt tema definierades med egna ord. 7) Ett sista steg i arbetet med analysen var att relatera dessa teman till varandra samt till befintliga teorier, alternativt gå vidare genom att utveckla en egen teori (Langemar, 2008, s. 128). I denna studie kommer ingen egen teori presenteras, resultaten kopplas endast till befintlig forskning inom området samt diskuteras.
Reduktion. Allt insamlat material som har framkommit i studien är inte föremål för analys. Sådant som inte var relevant för studiens syfte och frågeställningar reducerades bort i ett tidigt stadium i analysarbetet, i enlighet med det andra steget av Hayes (2000) teori (refererad i Langemar, 2008, s. 128). Reduceringen inkluderar bland annat frågor samt diskussion om författarens privatliv ställda av deltagaren, avbrott där deltagaren samtalar med barn eller partner vid sidan av intervjun, delar som inte går att kategorisera eller dela in i ett tema, likaså de områden som inte anses relevanta för studiens syfte och frågeställningar. Det material som ansågs irrelevant för studien inkluderar främst ett tema som berör deltagarnas
drömmar och mål, såsom att arbetsbördan ska vara mer lik situationen innan pandemin eller att deltagaren ska kunna vara socialt spontan igen.
Spegling av deltagarna och författaren. Det anses inte vara troligt att deltagarnas
svar har blivit influerade under intervjuerna i och med att samtliga svar var välutvecklade och hade underbyggda argument. I fallen där en fråga bara har resulterat i ett “ja”, “nej”, “kanske” eller likvärdiga svar, utan vidare förklaring eller utveckling, har speciella överväganden gjorts huruvida dessa svar för analysen framåt eller bör uteslutas. Det har dock tagits i beaktning att i en intervjusituation befinner sig deltagaren till viss del i en utsatt position, där individen kan känna ett starkt ansvar att besvara samtliga frågor då makten ofta anses ligga hos intervjuaren. Författaren har därför själv delat med sig av enstaka erfarenheter från pandemin i de fall där bedömningen var att de kunde påminna deltagaren om att det var ett samtal mellan två individer, snarare än ett förhör. Det har dock utövats speciella restriktioner med att uttrycka åsikter om sakfrågor för att i största möjliga mån säkerställa att deltagaren inte skulle spegla författarens värderingar. Vilka erfarenheter som skulle delas var bestämda i förväg och inkluderade bland annat en inställd semester, omställningen från att studera på ett campus till distans samt berättelser om hur restriktionerna har sett ut i Stockholm under pandemins gång (författarens boendeort).
Det är däremot medvetet att författaren delvis har blivit influerad av deltagarna i respektive intervju, till den grad att deltagaren styr intervjuns riktning. Det är även den enskilda deltagarens svar som ligger till grund för vilken (följd)fråga som ställdes, något som ingår i arbetet med att använda en semistrukturerad intervjuguide (Langemar, 2008, s. 69).
Avgränsningar
Fokus i denna studie har legat på hur upplevelsen av ensamhet eventuellt kan ha påverkats med coronapandemin i åtanke. Studien har inte avsett att undersöka fysisk eller psykisk hälsa som ett resultat av pandemin, som exempelvis upplevelsen av att ha varit sjuk i COVID-19. Det har inte heller legat fokus på att undersöka deltagarnas upplevelser av pandemin i relation till befintliga teorier om personlighetsdrag, däremot har egna utsagor om befintliga egenskaper inkluderats i resultatet. Med tanke på att pandemin under hela studiens arbete varit en pågående världssituation har författaren behövt förhålla sig till den forskning som fanns att tillgå om både sjukdomen samt pandemin och dess effekter, vilken bedöms som begränsad i relation till studiens syfte. Särskild uppmärksamhet har därför riktats mot teorier om ensamhet och potentiella effekter av social isolering. På grund av pandemin har kontakten med deltagarna varit begränsad, som har yttrat sig i att all kontakt enbart varit digital. Det har inte funnits några geografiska avgränsningar, spridning bland deltagarna har snarare uppmuntrats.
Resultat
Efter att den induktiva tematiska analysen genomfördes återfanns åtta centrala teman i de totalt tio intervjuerna; egenskaper, vikten av att ta sitt ansvar, saknad av det gamla livet, oväntad personlig utveckling, färre sociala utbyten, ökad kvalité av befintliga relationer, ensamhet som ett mentalt tillstånd samt distraktioner. Dessa teman går i sin tur att dela in i tre beskrivande kategorier, vilka centrerar kring personliga förutsättningar, ensamheten samt
förändringar. Tillsammans skapar de olika temana en nyanserad bild av hur individen mår och påverkas psykiskt av leva under de förhållanden som en pandemi medför. Samtliga åtta teman har sammanfattats och illustrerats med hjälp av 33 citat från deltagarna. Totalt är de tio deltagarna representerade med två till fyra citat vardera.
Personliga förutsättningar
Varje enskild intervju inleddes med ett antal demografiska frågor om deltagaren samt frågor om statusen av coronapandemin i deltagarens geografiska närhet. Detta område går att dela in i två huvudsakliga teman; egenskaper samt vikten av att ta sitt ansvar. Dessa är till viss del förbestämda teman i och med att studien dels kräver att deltagaren ska kunna beskrivas, samt att den dels bygger på hur deltagarna förhåller sig till den rådande världspandemin.
Tema 1: Egenskaper. I detta tema samlas allt som deltagaren väljer att berätta om sig själv, som exempelvis egenskaper, åsikter och vanor, så väl som hälsostatus och familjeförhållanden. Det vanligaste sättet som deltagarna pratade om sig själva var genom att beskriva egenskaper de besitter, alternativt vilken typ av person de ser sig själva som. Exempelvis säger Nils att den allmänna rekommendationen att umgås i mindre grupper passar honom bra: “Jag föredrar att umgås i små kretsar med personer jag känner väldigt väl.”. Likaså berättar Adam att umgänge i större sällskap aldrig har varit hans föredragna sätt att spendera sin fritid på, att det snarare är utomhuslivet som lockar: “Jag är en naturlivsmänniska!”.
Även berättelser som är förankrade i vilka förutsättningar deltagarna lever enligt var återkommande i flera av intervjuerna. I vissa fall handlar det om att förklara (eller försvara) ett beteende. Exempelvis beskriver Clara hur hon är extra noggrann med att desinficera händerna samt vidtar åtgärder för att hålla avståndet från andra eftersom hon befinner sig i en riskgrupp för COVID-19: “Since I’m in a risk group, it's a little bit more natural for me to be cautious.”. Vidare har Lisa uttryckt att hon är en person som värdesätter sin egentid, men att rollen som ensamstående förälder ofta kommer i vägen sådana stunder: “Jag älskar egentligen att vara för mig själv men jag är ju aldrig riktigt ‘ensam-ensam’ eftersom jag har barn.”.
Tema 2: Vikten av att ta sitt ansvar. Fokus ligger på den individuella upplevelsen av pandemin, inklusive uppfattningen av hur läget ser ut samt information om spridningen av coronaviruset SARS-Cov-2 i den direkta omgivningen. Eftersom deltagarna är spridda i Europa och således behöver förhålla sig till olikartade fysiska restriktioner skiljer sig upplevelsen av pandemin mellan deltagarna. Det gemensamma intrycket från deltagarna är att det är viktigt att ta sitt ansvar samt att alla personer bör göra allt de kan för att underlätta situationen i samhället. Gabriella berättar bland annat att hon i ett tidigt skede av pandemin behövde tacka nej till inbjudningar att gå ut för att äta middagar och träffa vänner, men att detta har förändrats med tiden samt att inviter till sociala sammankomster nu har upphört: “ [...] but they understand now, because we’ve actually stopped inviting each other to things. They’re trying to protect themselves, just as I’m trying to protect my family... we’re not pushing anything.”. Samtidigt säger Helena att hon är förvånad över att många, enligt hennes uppfattning, knappt verkade bry sig om restriktionerna i våras samt att hon som nybliven mamma reagerade starkare på potentiella hälsorisker än andra verkade göra:
I början var det lite olika hur försiktiga vissa var, en del fortsatte ju precis som vanligt. [...]
Jag var ganska rädd eftersom har jag ett litet barn och i början visste man inte hur viruset skulle påverka bebisar… Jag var mer försiktig än andra och det kändes lite orättvist att vissa gjorde saker medan vi höll oss hemma. (Helena)
Förändringar
Coronapandemin har pågått sedan mars 2020 vilket innebär att vid intervjutillfällena hade cirka åtta månader passerat. Över hälften av deltagarna har arbetat hemifrån på heltid under denna period. Några har fått mindre möjlighet till arbete samtidigt som andra har behövt arbeta mer. Flera deltagare har gått igenom uppbrott från en partner, vars relation de själva upplevde som starka innan pandemin. Gemensamt för dessa deltagare är att allt detta är förändringar utöver det vanliga som har varit ett direkt resultat av pandemin. I detta område går det att urskilja fyra huvudsakliga teman; saknad av det gamla livet, oväntad personlig utveckling, färre sociala utbyten samt ökad kvalité av befintliga relationer.
Tema 3: Saknad av det gamla livet. Deltagarnas vanligaste reaktionen på pandemin är att klassificera den som ett hinder i vardagen, samt tala om den som ett allmänt irritationsmoment. Flera deltagare anser att pandemin är orsaken till förluster i deras liv och känner sig frustrerade, samtidigt som de flesta saknar hur deras gamla liv såg ut. Clara uttrycker sorg över att livet hon jobbat hårt för inte längre ser ut som det gjorde samt att hon känner sig instängd och berövad på sin trygga plats. Även Johanna upplever en starkt negativ utveckling genom att hon numera behöver hantera konstant oro i vardagen:
[Before] I was traveling weekly and now with COVID I am stuck at home. [...]For the
past few years, every single weekend I was somewhere else. I used my time to see the world and now I'm stuck at home, trying to waste time. Previously, staying in was something I enjoyed, but it was my own choice. Now the choice of being at home was taken from me and I'm forced into it. (Clara)
Det är en underliggande oro som ligger och gnager. Jag vill kunna umgås med folk utan att behöva vara rädd. Inte för att jag är jätterädd för att bli sjuk, men det kan ändå slå mig när jag besöker mina föräldrar, utan det konstanta ”Tänk om jag bär på något nu, tänk om de skulle dö på grund av mig?”. Det är en stress jag längtar efter att slippa… att slippa tänka efter ett steg till varje gång man är utanför sitt hem. Det tar så mycket energi. (Johanna)
En annan deltagare som anser att pandemin har påfört förluster är Emma, vars 4 år långa förhållande inte höll genom pandemin. Hon säger att det är svårt att veta med säkerhet, men att hon tror att pandemin gjorde att hon inte hade tillräckligt mycket tid eller känslomässig energi att lägga på relationen:
If the pandemic hadn't hit I would probably still have been in my old relationship. [...]
And this time during lockdown I've felt more lonely than I did in the first one, because this time I’m single… I’ve even felt more lonely now than I've ever felt in my life. (Emma)
Även Gabriella saknar sin gamla tillvaro, där hennes yrke som programmerare gjorde att hon ibland behövde genomföra flera affärsresor varje månad. Innan pandemin hade hon tröttnat på detta omfattande resande, något som nu har förändrats:
I am starting to miss traveling. You miss what you can’t have, it is human nature I guess.
[...]This summer Croatia almost felt like a cage. And all a caged animal wants to do is to get out of it. (Gabriella)
Tema 4: Oväntad personlig utveckling. Deltagarna beskriver dessa åtta månader
som har passerat som långsamma och snabba simultant, där flera av dem menar att effekten är att det känns som år har passerat snarare än månader. Detta har gjort att flera deltagare upplever att de har genomgått stora känslomässiga förändringar som har resulterat i omvärderingar och nya insikter om livet de har levt, men även livet de vill leva. Dessa typer av förändringar har till stor del varit positiva upplevelser. Enligt Tove har pandemin get ett nytt perspektiv på hennes föredetta relation, där uppbrottet har lett till att hon kan identifiera de brister som fanns redan innan pandemin och därigenom lärt sig något nytt om sig själv:
Jag tror att pandemin gjorde mig en tjänst. Ja, jag förlorade mitt förhållande, men det var väl bra då, bort med honom, tackar… Det hade väl inte hållit oavsett, så måste det ju bara vara. Jag har insett att jag behöver en partner som inte är så ‘fyrkantig’ i hur, var och när vi spenderar tid tillsammans, att det inte är normalt att känna press över att vi ska ses hela tiden eller vara orolig över att han ska bli irriterad när jag måste jobba. (Tove)
Johanna berättar att hennes vänner inte längre känner igen henne eftersom pandemin tycks ha förändrat hela hennes personlighet. Hon menar att hon har en självinsikt nu som inte fanns tidigare samt att hon sedan pandemins första månader känner sig både mer trygg och lugn i sig själv:
Något som jag har lärt mig att uppskatta… det är min tid med mig själv och då jag inte har något specifikt jag måste ha gjort. [...]Jag har alltid haft extrem FOMO [eng.fear of
missing out; rädslan att gå miste om sociala upplevelser], men nu känner jag att det har
blivit så mycket bättre för jag uppskattar att vara hemma själv och ta det lugnt på ett helt annat sätt. Pandemin har gett mig en chans att jobba på mig själv och hitta lite mer trygghet i att vara ensam. Den har hjälpt mig att växa som person. (Johanna)
Det är flera deltagare som på ett skämtsamt sätt har citerat “carpe diem”, den latinska frasen som betyder “fånga dagen”. Konsensus hos deltagarna som pratat om detta uttryck tycks vara
att livet är kort, samt att det krävdes en pandemi för att de skulle ta åt sig av denna insikt. Penny är en deltagare som har tagit till sig detta förhållningssätt, då hon menar att hon snabbt insåg att hon inte trivdes i sin arbetsroll på banken. Detta gjorde att hon valde att satsa på en ny karriär och nu har startat ett eget företag, som inte har någonting att göra med ekonomi:
Life is so short, you never know what is going to happen… but my friend recently told me that “the level of uncertainty in the world has actually not changed, anything can still happen to anyone, at any point”. So I thought “okay, how do I actually want to spend my life?”. That’s why I decided I wanted to start my own business. [...] I can say I am able to appreciate things more now... not that I didn't before, but it's on another level now. (Penny)
Tema 5: Färre sociala utbyten. Pandemin har tveklöst medfört förändringar i individers fysiska förutsättningar då socialt avstånd är en av åtgärderna för att minska smittspridningen. En vanlig omställning bland de flesta deltagarna är att de numera sköter sitt arbete hemifrån, jämfört med tidigare när de befann sig på plats. Detta innebär att många förlorar det sociala utbyte de annars hade fått ta del av på en arbetsplats. Adam är nyanställd på sitt jobb och menar att han nu befinner sig i en situation han tidigare aldrig upplevt:
Att man missar den sociala biten är tråkigt. Jag har kunnat känna mig lite ensam på jobbet, eftersom jag precis har börjat.[...] Jag känner inte att jag har umgåtts tillräckligt mycket med mina kollegor för att känna någon samhörighet ännu, vi har inte ens något att kallprata om. Det finns ett socialt utanförskap i att jag inte har fått möjlighet till att träffa dem oftare. (Adam)
Det är inte bara isolerat arbete som påverkar deltagarnas sociala liv. Lisa är en av deltagarna som har fått ökad arbetsbörda på grund av pandemin genom hennes yrke som vårdarbetare. Hon uppger att hon är överarbetad och utmattad, samt att det är lätt att dessa känslor spiller över i hennes privatliv och således påverkar hennes vänskapsrelationer negativt:
Ibland kan jag inse att det plötsligt har gått en veckan utan att jag har pratat med någon. Och det är… ovanligt. Jag och mina vänner ringer varandra dagligen egentligen, men det har ju ändrats nu. Det känns så klart inte alls bra. Det känns lite som att jag håller på att förlora mina vänner. (Lisa)
Just den sociala aspekten av pandemin tycks påverka deltagarna olika beroende på vilket avstånd familj och vänner befinner sig. Emma arbetar i Slovenien men hon kommer egentligen från ett annat europeiskt land. Hon är frustrerad över att pandemin har orsakat svårigheter i att kunna träffa hennes närstående, samt över att pandemin har förhindrat möjligheten att flytta från Slovenien för att jobba i ett annat land. Emma arbetar inom sjukhussektorn, ett yrke som vanligtvis inkluderar flertalet affärsresor varje månad, men samtidigt har goda möjligheter för att kunna resa till sitt hemland på helgerna. Detta har upphört nästan helt:
Because of the pandemic I haven't been able to visit my family as much. I’ve seen my dad a couple of times, but no one else in the family even though the drive [to my country] is not horribly long. That is definitely a change. So obviously the relationships have changed, as well as the relationships I have with my friends in [the city] I used to live. Because I simply haven’t been able to see them. [...] I work under shorter contracts so if the pandemic hadn't happened I would have been in a new city last spring. [...]The perks
of having this job is the travel aspect, I don’t like to sit behind a desk all day… which I’m currently doing. (Emma)
Även Nils anser att det långa avståndet till familjemedlemmar har haft en negativ inverkan på den nivå av kontakt de kan hålla med varandra. Han upplever att digitala lösningar inte är samma sak som ett besök, speciellt när det handlar om äldre personer:
Min mormor och morfar är väldigt mycket i riskgrupp, så det går ju inte att hälsa på som vanligt. De är väldigt ledsna över det. De tynar bort lite, tyvärr. [...]Men vi hade möjlighet
att hälsa på i somras och vi kunde sitta med dem i entrén till deras lägenhet, men ganska långt ifrån varandra. Jag märkte en väldigt stor skillnad bara på den korta tiden… de fick tillbaka rösten, fick tillbaka färgen… det var som ett litet mirakel, men svårt att säga hur länge det höll i sig. [...] Jag ser fram emot att hälsa på igen så fort det är säkert. (Nils)
Tema 6: Ökad kvalité av befintliga relationer. Trots att flertalet deltagare har
upplevt en minskning av värdefulla sociala utbyten under pandemin verkar kvalitén förbättrats på den sociala kontakten deltagarna har kvar. En överhängande del av allt bra som har skett kan kopplas till en djupare, förbättrad relation till andra människor, vare sig det är till vänner eller familjemedlemmar. Adam är en av deltagarna som anser att pandemin både har fört honom närmre sina vänner och fått honom att anstränga sig mer för att behålla kontakten:
Jag har fått en närmare relation till den ‘inre cirkeln’ av mina vänner. Vi tar tid för varandra, vi har ju prioriterat relationen till varandra där vi har avsatt tid till att umgås genom att exempelvis spela brädspel, online eller med varandra på ett tryggt sätt. Så jag har absolut fått en närmare relation till dem. (Adam)
Likaså har Johanna upplevt en generell förbättring i hennes vänskapskrets då rådande regler och restriktioner har gjort att hon umgås med vänner samt familj mer intensivt än tidigare:
Jag tycker nästan att jag har socialiserat mer med personer nu, men på ett mer kvalitativt sätt. Jag har setts mer hemma hos andra, bara vi två, eller åkt till föräldrarna och stannat där under en längre period, ibland kanske en hel vecka när möjligheten finns. (Johanna)
Den deltagare som har varit mest positivt inställd till pandemin av alla är Helena. Hon känner sig tacksam för att hennes sambo var tvungen att börja arbeta hemifrån, eftersom han tidigare spenderade mycket tid på att pendla till kontoret. Detta i kombination med osäkerhet i den nya rollen som mamma gör att Helena upplever att pandemin har gjort henne mycket gott, samt att hon nu står sin sambo närmre:
Jag tror att corona har gjort mig mindre ensam, eftersom jag inte har varit helt själv i min föräldraledighet. Min sambo jobbar hemma nu men innan var det pendlingsavstånd, så då var ju han borta hela dagarna och ibland även på kvällarna i vintermörkret när min son var helt nyfödd och jag inte kunde göra så mycket. Jag har blivit mindre ensam av pandemin… och den har i princip räddat min föräldraledighet. (Helena)
Ensamheten
Även ensamhet är ett område som har framkommit genom att deltagarna specifikt har tillfrågats om ensamhet i relation till hur coronapandemin har påverkat dem. Flertalet frågor i intervjuerna berörde ensamhet i relation till förändrade vardagsrutiner, det sociala livet samt individens nära relationer. Sex av de tio deltagarna uppger att de har upplevt ofrivillig ensamhet på ett sätt utöver det vanliga under pandemin. Gemensamt för samtliga deltagare är att när känslan av ensamhet infinner sig så är detta en negativ upplevelse som kräver ett agerande av något slag för att distrahera från den påfrestande känslan. Deltagarnas bild av ensamhet är även att känslan som uppstår när de är ensamma är mental snarare än fysisk. I analysen framkom ensamhet som ett mentalt tillstånd samt distraktioner som två centrala teman, vilka återkom flertalet gånger i samtliga tio intervjuer.
Tema 7: Ensamhet som ett mentalt tillstånd. Specifikt vad ensamhet är samt vad det är som gör att en individ känner sig ensam skiljer sig åt något mellan deltagarna. Samtliga deltagare är dock överens om att känslan som uppstår vid ofrivillig ensamhet är en synnerligen negativ upplevelse. Att ensamhet inte är kopplat till brist på andra individers sällskap är däremot en tydlig, gemensam bild deltagarna delar. Nils menar att ensamhet inte är synonymt med att vara för sig själv, utan att det för honom hör ihop med vilken typ av kontakt han får med andra individer. Likaså säger även Helena att vara fysiskt ensam inte gör att hon känner sig ensam, men att känslan av utanförskap ofta gör att hon upplever ensamhet:
Ensamhet har inte att göra med sällskap, det har att göra med samhörighet. Man kan ha personer runt sig och ändå känna sig riktigt ensam, om man inte känner sig besvarad. Man behöver kunna spegla sig i andra människor, känna att man finns liksom. (Nils)
Jag kan känna mig väldigt psykiskt ensam om jag går iväg på en dagverksamhet och om ingen som jag känner också är där, att man inte hittar någon att prata med… För mig handlar det om att känna samhörighet och det gör man inte automatiskt bara för att alla i rummet är där i egenskapen av att vi är föräldrar. (Helena)
Två andra perspektiv på vad ensamhet är kommer från Emma och Clara, där Emma menar att ensamhet kan uppstå när tvång och osäkerhet påverkar situationen: “I’d say that loneliness is being forced to be alone… against your own terms, against your own will, or not having the option to have social contact with people.”. Clara beskriver att ensamhet handlar om brist på frihet samt när det är osäkerhet och tvång styr hennes vardag snarare än hon själv:
Loneliness has to do with uncertainty. As in, for how long will this go on, and for how long will I have to adjust to a life that looks completely different to my life from before?
[...] The loneliness in this pandemic is also not having the freedom to decide or choose
what I want to do. Instead I'm forced into certain situations that don't reflect how I normally live my life. Loneliness for me is being forced to do something I wouldn't necessarily do and the uncertainty of not knowing for how long it will last, when you don't know when you will get out of this situation. (Clara)
Penny menar att hur det känns att vara ensam närmast går att likna med känslan av en molande, smärtfri värk, som en känsla du kan ignorera men ändå är närvarande. Enligt Tove kopplar hon ihop ensamhet med uppgivenhet samt att det är, likt Emma och Claras upplevelser, något som inte är självvalt:
I would describe loneliness as kind of an ache… Not as in a pain, as in you’re aware of it and it’s always sort of there in the background… Sometimes you can ignore it for a bit, but then sometimes… I guess it’s a bit too much and you can’t ignore it anymore . (Penny)
När jag känner mig ensam är det ganska starkt ihopkopplat med maktlöshet… och hopplöshet, känslan av att allt bara är en stor suck. Och att det är något som inte går att styra över, när man själv inte kan styra över att man ska göra något eller träffa någon. (Tove)
Tema 8: Distraktioner. De negativa känslor som kan orsakas av ensamhet skiljer sig mellan deltagarna, precis som att dessa känslor kan ta sig i uttryck på olika sätt, vare sig det är genom nedstämdhet, rastlöshet eller ångest. Gemensamt för samtliga deltagare är dock att känslan av att vara ensam är något de tenderar att vilja fly från, samt om en strategi misslyckas tillämpas en annan tills något hjälper. Deltagarna beskriver bland annat att konsumtion av mat, träning och populärkultur är effektiva knep för att tränga undan negativa känslor. Gabriella menar att eftersom pandemin har resulterat i att flertalet planer och resor blev inställda så har hon automatiskt sparat pengar som hon annars skulle spenderat. Detta har
resulterat i att hon med gott samvete kan använda en del av dessa pengar till att bland annat köpa hämtmat, handväskor och spel. Även Clara resonerar på ett liknande sätt, där fysiska distraktioner i form av en aktivitet fungerar bäst. Gemensamt för dessa två deltagare är att när de befinner sig i en situation där de känner sig ensamma söker de inte social kontakt:
It depends on how much money I have in my account, haha. Sometimes it’s food, like a snack, or ordering something online… It can be a fast food delivery or an item, something nice like a bag, a book or a game, just something. (Gabriella)
So, if I’m feeling sad or lonely, I try to not let it get to me. I just do something that makes me happy or that I know will at least take my attention off the situation. It often ends up being watching a film or painting my nails. [...] I also have a Lego quarantine project, which is a huge Taj Mahal. (Clara)
Lisa har en liknande teknik som Gabriella, där mat har blivit hennes föredragna metod för att hantera de negativa känslorna som ensamhet för med sig. Hon är ensamstående och säger att hon för det mesta behöver anpassa middagen till vad hennes son vill äta. Lisa förklarar att god mat därför ger henne tillfällig lycka, eftersom en förhöjd middagsupplevelse i form av hennes favoriträtt eller hämtmat känns lite speciellt och som att hon tar hand om sig själv:
Instinkten är att göra något för sig själv och jag är en sådan person som vänder mig till mat, för mat gör mig lycklig.[...]Antingen lagar jag en god middag eller så kan jag köpa något färdig. Inget galet, sushi kanske, jag lyxar gärna till det lite jämfört med maten jag brukar laga till vardags. (Lisa)
Även kontaktsökande beteenden förekommer bland deltagarna när de känner sig ensamma. Både Johanna och Emma menar att deras instinkt är att ringa en närstående eller skicka ett meddelande till en vän om de mår dåligt:
Jag ringer och pratar med min mamma och pappa väldigt mycket. Vi hörs mycket, det har vi ju alltid gjort, men nu tycker jag att det har blivit ännu mer. Vi lugnar ner varandra när det blir jobbigt, så det är bra att hålla kontakten. (Johanna)
If I don’t feel like talking I usually put on a song and play it really loud. But I'd call someone if I feel like I needed someone to talk to, someone I’m close with. It’s also nice to chat with friends, someone is always online, writing about something. (Emma)
Adam är en av få deltagare som uppger att han sällan känner sig ensam, något som till stor del beror på att han bor hos sina föräldrar och därför får ett dagligt fysiskt socialt utbyte, trots att det oftast är under korta stunder. Han menar att om han känner sig påverkad av ensamhet kan han enkelt motverka det genom att exempelvis gå till köket eller sätta sig i vardagsrummet: “Jag tror att jag har haft stor glädje av att jag bor hemma, jag har alltid mina föräldrar i närheten.”.
Sammanfattning
Inledningsvis presenterades två teman som centrerade kring information om deltagarnas egenskaper samt vikten av att ta sitt ansvar under coronapandemin. Dessa teman skapar en nyanserad bild av deltagarna och deras ageranden under pandemin, vilket bidrar till möjligheten att kunna uppnå studiens syfte tillsammans med de övriga temana.
Pandemin har framkallat en rad förändringar i deltagarnas liv, fysiska såväl som psykiska. Flertalet deltagare uttrycker ilska över att pandemin har tagit deras gamla, trygga liv från dem samt att den nya tillvaron känns påtvingad och instängd. Samtidigt menar andra deltagare att
pandemin har fått dem att stanna upp och inse vad som är viktigt i livet, även om denna personliga utveckling inte har varit helt smärtfri. För några deltagare har pandemin inneburit att det sociala livet nästan har upphört helt. Deltagare vittnar bland annat om att restriktionerna har medfört att familjemedlemmar har blivit avskärmade samt att bristen på möjligheter att träffa kollegor ökar känslan av ensamhet på grund av utanförskapet. I kontrast till detta upplevs dessutom att pandemin har medfört att de i stället har haft möjlighet att lägga mer energi på sina närmaste relationer, vilket har resulterat i att de upplever en ökad kvalité av relationerna i deras sociala kärna överlag.
I intervjuerna framkom det att ensamhet är ett mentalt tillstånd, jämfört med att “ensam” endast skulle vara ett fysiskt tillstånd. Ensamhet beskrivs även av varje enskild deltagare som ett negativt tillstånd, där instinkten är att göra allt de kan för att fly från dessa känslor genom en distraktion. Denna flykt kan inkludera att läsa böcker, träna, shoppa, äta eller kontakta en närstående. Endast en deltagare anser att coronapandemin har haft en överhängande positiv inverkan på det vardagliga livet, eftersom det har funnits större möjlighet till kvalitetstid med familjen. Samtliga deltagare talar dock hoppfullt om framtiden och är medvetna om att denna pandemi är en tillfällig situation.
Diskussion
Denna studie har haft fokus på upplevelsen av ensamhet under coronapandemin. Syftet har varit att undersöka hur individer upplever att ensamhet har påverkat dem under pandemin, baserat på hur deras sociala liv har förändrats. För att uppnå studiens syfte formulerades två frågeställningar: “Hur upplever individer ensamhet under coronapandemin?” samt “Hur hanterar individer ensamhet under coronapandemin?”. I den induktiva tematiska analysen av de tio intervjuerna identifierades åtta teman som tillhör tre olika områden. Inledningsvis kategoriserades personliga förutsättningar som ett område med två huvudsakliga teman;
egenskaper samt vikten av att ta sitt ansvar. Dessa handlar om deltagaren och är grunden för att kunna analysera den enskilda individen. De fyra temana saknad av det gamla livet,
oväntad personlig utveckling, färre sociala utbyten samt ökad kvalité av befintliga relationer
har gemensamt att de berör olika typer av förändringar, vilka kan ha haft positiv eller negativ inverkan på deltagarens liv. Resterande två teman, ensamhet som ett mentalt tillstånd samt
distraktioner, handlar om området ensamheten, vilka tillsammans ökar förståelsen om vilka
situationer som påverkar deltagarna mest.
Resultatet visade att restriktioner som medför förändringar i det sociala, professionella och privata livet, som leder till ofrivillig ensamhet, påverkar individer allra mest. Gemensamt för samtliga upplevelser av ensamhet är att det beskrivs som ett mentalt tillstånd som inte nödvändigtvis beror på om individen befinner sig bland andra människor eller inte. Det visade sig även att upplevelsen av ofrivillig ensamhet var negativ och att situationen krävde en distraktion av något slag, samt att om det inte gick att ignorera ensamheten resulterade det i att individen mådde dåligt. I sådana fall tillämpades fler distraherande tekniker tills dess att något tillslut hjälpte. Detta indikerar att bland deltagarna är upplevelsen av ensamhet en tillfällighet snarare än ett kroniskt tillstånd, eftersom ensamheten på ett eller annat sätt går att bota med dessa distraktioner.
