CG1009 Examensarbete, kandidat, klassisk musik, 15hp
2014/15
Konstnärlig kandidatexamen
Institutionen för klassisk musik
Handledare: Ralf SandbergExaminator: Peter Berlind Carlson
Matilda Norlöv
Johannes Brahms opus 108
Skriftlig reflektion inom självständigt arbete
Inspelning av det självständiga, konstnärliga arbetet finns
dokumenterat i det tryckta exemplaret av denna text på
Sammanfattning
Detta examensarbete utgår från Johannes Brahms liv och bakgrund för att analysera och tolka
hans Sonat för violin och piano Op. 108. En strukturell och delvis harmonisk analys beskrivs
därefter samt en utläggning för hur styckets svårigheter angrips ur ett speltekniskt perspektiv.
Syftet med studien är att få en helhet och överblick över sonaten både strukturmässigt men
även att förstå kompositörens tonspråk med dess influenser och tankar kring musiken.
Studiens resultat är en förståelse för hur musiken tolkas och hur inlärningsprocessen ser ut.
Nyckelord: Johannes Brahms, opus 108, Sonat för violin och piano, Clara Schumann, Robert
Schumann, analys, tolkning, violinteknik, romantiken
Innehållsförteckning
INLEDNING
5
VÄGEN TILL FRAMGÅNG
6
BRAHMS OCH SCHUMANN
7
INFLUENSER
8
TIDEN KRING SONATEN
9
OPUS 108 – ANALYS OCH TOLKNING
10
TEMPOBETECKNINGAR
10
ALLEGRO
10
ADAGIO
11
UN POCO PRESTO CON SENTIMENTO
11
PRESTO AGITATO
12
INSTUDERING
12
TEKNIKER OCH HJÄLPMEDEL
13
REFLEKTION
14
REFERENSLISTA
15
BILDFÖRTECKNING
15
BILAGA
15
Inledning
Jag har bestämt mig för att skriva mitt examensarbete om Johannes Brahms Sonat för violin och piano, opus 108. Anledningen är både att jag finner musiken enormt tilltalande och att jag tror att den
arbetsprocess som följer kan gynna min instudering av ett stycke som detta.
För mig har det alltid funnits två typer av musik; den lite mer ytliga, underhållande och lättillgängliga musiken, samt den djupare, intimare och mer svårtolkade musiken. Som lyssnare lägger man kanske inte en så stor värdering i skillnaden men som musiker, tolkare av musiken, blir instuderingsprocessen annorlunda. Den första typen är för mig ofta mer speltekniskt svår då den vanligtvis innehåller
moment som är till för att imponera, där man vill höra tekniken och påvisa att det faktiskt är svårt. Typ två kräver en djupare tanke i tolkningen och en teknik som döljer det som är svårspelat. Brahms musik tillhör enligt mig till största del den andra kategorin. Brahms förespråkade tanken och det är just därför jag anser att hans musik lämpar sig i denna utförliga analys av det konstnärliga arbetet.
För mig personligen kan Brahms musik till viss grad vara svår att ta till sig vid första mötet, jag måste lyssna på verken flera gånger innan jag förstår dem och kan njuta av dem till fullo. Så även i den här sonaten som jag ser fram emot att få lära känna på en helt ny nivå.
1
“To the arts and to mankind What love is to man
For it is actually love itself, the purest, most ethereal language of the emotions, containing all their changing colors in every variety of shading and in thousands of aspects; true only once,
but to be understood simultaneously by thousands of differently constituted listeners"
Carl Maria von Webern, 18172
1 Johannes Brahms 1853 (se bildförteckning s.15) 2 Ringer (1990)
Vägen till framgång
Den tidiga romantiska eran präglades precis som samhället av frihetstänkande och revolution. Människor från de lägre klasserna sökte sin röst i samhället. Hamburg, vars kulturella betydelse växt genom åren, blev unge Johannes Brahms hemmaplan. Ett operahus hade funnits där sedan sent 1600-tal men först i början av 1800-1600-talet tog konströrelsen fart på riktigt och två viktiga konsertinstitutioner grundades, Singakademie och Philharmonische Konzerte.3 Johannes Brahms far, Johann Jakob Brahms, var den första i släkten som ägnat sig åt musik, trots motsträviga föräldrar blev detta hans levebröd livet ut. Han begav sig till Hamburg vid 19 års ålder och fick slita hårt för sin tillvaro och han förkovrade sig i diverse instrument. Det han blev mest framgångsrik på var kontrabas och valthorn. 1830 var Johann inackorderad hos två systrar, varav den ena kom att bli hans hustru, Christiane Nissen. Hon var 17 år äldre än den unge Brahms. De gifte sig 9 juni samma år.
Den 7 maj år 1833 föddes Johannes in i familjen där hans ett år äldre syster Elise redan fanns. Två år senare kom hans lillebror Fritz. Familjen bodde i en trång våning i ett ganska fattigt kvarter med trånga gränder, ekonomin tillät inget annat och således präglades barnens uppväxt av en fattigdom som begränsade såväl utbildning som hemförhållanden. Kärlek var däremot något de alltid fick från hemmet, modern var särskilt ömsint och älskade sina barn enormt mycket, främst Johannes sägs det.4 Den musikaliska fadern började tidigt undervisa Johannes i diverse instrument i hopp om att han skulle bli en duglig orkestermusiker med en stabil inkomst. Men den blivande tonsättaren var viljestark och enligt honom själv började han komponera väldigt tidigt.5 Vid 7 års ålder började Johannes ta pianolektioner av Friedrich Wilhelm Cossel som snabbt upptäckte att den unge var en stor begåvning. Som tioåring fick Brahms uppträda vid en privat konsert som sägs ha varit väldigt
framgångsrik, eftersom han därefter fick ett erbjudande om att göra en turné i Amerika. Cossel ansåg att detta var en dålig idé och att det inte var till pojkens fördel, så han kontaktade sin gamla lärare Eduard Marxen som var ett stort namn på den tiden och introducerade Johannes för honom. Denne blev imponerad och tog sig an den unge begåvningen som sin student. Detta gjorde att någon Amerikaturné aldrig blev av.
Marxen hjälpte Brahms enormt mycket och han fick för första gången en enormt strukturerad utbildning där han fick lära känna musik av bland andra Bach och Beethoven som kom att bli stora förebilder. Marxen tog aldrig emot någon betalning för Johannes undervisning, vilket gjorde att den kunde fortgå. De båda utvecklade ett väldigt starkt vänskapsband som höll livet ut. På senare dagar skickade Brahms manuskript till sin gamle lärare för att få ta del av hans åsikter om musiken vilket visar på den ömsesidiga respekten, dessutom dedikerade han sin stora Pianokonsert i B-dur (1882) till Marxen.
Som trettonåring fick Johannes börja hjälpa till med försörjningen av hushållet, han spelade för sjömännen i hamnkvarterens enkla caféer. I denna ganska dystra miljö satt Brahms vid pianot och producerade dansmusik åt glädjeflickorna som underhöll de berusade sjömännen. Detta var hans första kontakt med kvinnor som ”uttryckte sin kärlek”. Det verkar ha påverkat hans syn på kvinnor något enormt vilket skulle visa sig senare i livet.6
Allt som allt hade Brahms en ganska lycklig uppväxt med stöd från både föräldrar och lärare, trots de ekonomiska motgångarna blev allt nog så bra som man kunnat hoppas på.
Tjugo år gammal var Brahms trött på Hamburg och redo att upptäcka världen, ett tillfälle yppade sig då den ungerske violinvirtuosen Eduard Reményi gav en konsert i Hamburg. Denne imponerade på
3 Ringer (1990) 4 Stare (1955:9) 5 Stare (1955:10) 6 Stare (1955:12)
publiken och inte minst Brahms, de blev bekanta och det blev snart beslutat att de skulle ge sig ut på en Europaturné tillsammans då Brahms skulle ackompanjera virtuosen.
Hannover var den första mer betydande staden som de unga männen besökte, det var också här Brahms kom att knyta ett av sitt livs starkaste vänskapsband. Reményi var vän med en annan stor ungersk violinist – Joseph Joachim. Brahms hade tidigare hört honom framträda i Hamburg och beundrade honom djupt. Reményi introducerade dem och det visade sig att de inte enbart kom överens i sina musikaliska ideal utan även socialt. Precis som Brahms värdesatte Joachim lärdom och böcker, han hade studerat både historia och filosofi och var dessutom öppensinnad, trevlig och generös till naturen. De fann varandra direkt och därifrån började en livslång vänskap.
Nästa stad de kom till var Weimar, där träffade de på Liszt som var ansedd dåtidens största
pianovirtuos. Reményi var en beundrare men Brahms hyste inga varma känslor för Liszts musik och under deras möte då de spelade upp sin musik för varandra ryktas det om att Brahms somnade. Huruvida detta stämmer vet jag inte men uppenbarligen var mötet inte någon succé. Reményi blev förbittrad över sin följeslagares reaktioner inför idolens musik och bröt med honom, turnén avslutades abrupt. Som tur var för Brahms hyste Liszt inga dåliga känslor gentemot honom, snarare tvärt om, och rekommenderade honom till sitt nottryckningsförlag – Breitkopf & Härtel.
Brahms som nu inte visste var han skulle ta vägen vände sig till sin nyfunna vän Joachim som välkomnade honom med öppna armar. På vännens inrådan uppsökte de paret Schumann–Robert som var tonsättare, kapellmästare och grundare av musikmagasinet Neue Zeitschrift für Musik och Clara som var en fantastisk pianist men även tonsättare. Brahms blev med en gång varmt mottagen i deras hem i Düsseldorf, han fick sätta sig vid pianot och spela upp några av sina kompositioner. Makarna Schumann kunde genast se hans geni och visiten som var tänkt att vara en dag blev till veckor. I Brahms hade Schumann funnit en man, som både i sin personlighets styrka och renhet och i sin musik helt motsvarade hans egna förväntningar. Snart därefter publicerade Robert en artikel i sin tidning om det unga musikgeniet, detta blev ett startskott i Brahms karriär.
Stare (1955: 7-‐23)
N. B. Reich (2001: 169-‐170) Ringer (1990)
Brahms och Schumann
Den starka vänskap som uppstod mellan Johannes och makarna Schumann kom att ge honom en enorm medvind i karriären. Men så snart Robert hamnade på mentalsjukhus på grund av sin mentala hälsa ville Johannes inget hellre än att ta hand om och hjälpa sin kära vän Clara, och när Robert försökte begå självmord for han genast till Düsseldorf där han stannade hos Clara och hennes sju barn i två år. Han såg efter deras ekonomi, hjälpte till med barnens skolning och såg till att hushållet inte förföll. En stor börda för en tjugoåring med sikte på en karriär som låg framför honom, men Johannes vägrade lyssna på de påtryckningar han fick bland annat från sina föräldrar om att detta inte var något gynnsamt för hans komponerande.7 Man kan i hans pianotrio i B-dur (op. 8) från den här tiden höra
citat från tyska barnvisor.
Brahms livnärde sig genom att undervisa ett fåtal elever och att låna pengar från nära vänner. Brahms måste ha känt ett oerhört starkt band till Clara och hon blev för honom precis som hon varit för Schumann en inspiration och trygghet i hans tillvaro. Om de någonsin utvecklade en kärleksrelation är oklart, det har spekulerats i om det kanske till och med var äktenskap på tal efter Roberts död, men som sagt finns inga ”bevis”. Det enda som kan fastslås är att Johannes och Clara var de närmsta av vänner och hyste en ömsesidig kärlek och respekt för varandra.
Efter Roberts död skrev Clara till sina barn:
Like a true friend, he came to share all my grief; he strengthened the heart that threatened to break, he up-lifted my spirit; brightened my soul any way he could. He was, in short, my friend in the fullest sense of the world.8
Mot slutet av Claras liv då hon bestämde sig för att publicera sina egna kadenser till diverse pianokonserter kom hon fram till att den hon spelat i Mozarts Konsert i D moll till stor del var lånad från Brahms. Hon skrev då och frågade honom om hon inte borde skriva även hans namn, han svarade då att i så fall skulle han behöva skriva hennes namn under alla hans vackraste melodier eftersom att hon hade inspirerat honom till att skriva dem.9
De var bästa vänner livet ut, Clara dog 20 maj 1896, elva månader senare dog även Johannes:
... it was a pure delight – something one is rarely given. In the surging of harmonies in the first movement, I always have the feeling that I am soaring in the clouds. I love this sonata indescribably – each movement of it.
- Clara Schumann om sonaten för violin och piano, opus 108 10
Influenser
Brahms var väl skolad och lärd i den föregångna musiken. Han var hängiven de tidigare mästarna och såg upp till deras struktur och form mer än allt annat. Beundran för Beethoven låg i luften men synen på hur man skulle ta musiken framåt var delad, personer som Liszt och Berlioz ansåg att Beethovens nionde symfoni var kulmen på den gångna eran och att det inte gick att ta sig framåt på samma väg. Brahms däremot tillhörde den gruppen som ansåg att symfonin och sonaten fortfarande hade potential att utvecklas. Han må ha varit stimulerad och intellektuellt intresserad av den klassiska formen men det var också idealet som helt motsvarade hans egna strävanden; musiken borde vara ett budskap. Det nya med programmusik och att musiken skulle ha ett litterärt underlag, också den nya formen
”symfonisk dikt” ansåg Brahms horribelt, det stred mot allt han trodde på, han var ansedd att vara starkt konservativ.11
Väldigt tidigt i livet lär han ha insett och bejakat sina känslor inför sitt konstnärskap. Samarbetet med Reményi blev ett första bevis på det, den virtuosa violinisten hade ett kraftfullt temperament och hans specialitet var romsk musik från Ungern. Denna musik lät honom ta ut alla svängar och kraftiga rubaton, dessvärre begagnade han samma spelsätt när det kom till Beethoven vilket inte var i den unge Brahms anda. Där och då lät han sig ändå hänföras av den nyfunna vännen och blev för övrigt mycket förtjust i den ungerska musiken som han senare kom att utforska. Det var kanske dessa olikheter som gjorde att mötet med Joseph Joachim och paret Schumann blev så starkt för Brahms, musiker som delade alla hans värderingar i såväl musik som filosofi.12
Brahms vänskapskrets bestod till allra största del av personer som delade hans musikaliska ideal, han lät sig inspireras och influeras av såväl tonsättare som musiker men i slutändan var det alltid han själv 8 Litzmann (1979: 337) 9 N. B. Reich (2001: 328) 10 S. Reich (1999: 82) 11 Stare (1955: 17, 103) 12 Stare (1955: 14)
och sin egen åsikt som han värderade högst. Hans dåliga självförtroende var kanske mer av ett bekräftelsebehov än att han betvivlade sina förmågor. Att personer som Clara Schumann, som var en människa och musiker som han värderade enormt högt, uppmuntrade och geniförklarade honom lär ha betytt mycket för hans framgångar.
Trots olikheter kom Brahms att om inte beundra så i alla fall respektera kompositörer som Wagner och Johann Strauss d.y. (”valskungen”). Han såg deras kvaliteter och kanske på grund av deras olika områden inom musiken kunde han på något vis beundra deras geni på respektive område. Till exempel var opera något som Brahms hyste stort intresse och respekt för men det var något han aldrig mer än snuddade vid själv.13
Folkmusiken var ett nytt ämne för romantiken, man ville fånga upp känslor från det gångna och vad kunde vara mer genuint än de sånger och toner som gått i arv genom folket? Brahms visade tidigt ett stort intresse för folkliga melodier och det kan man urskilja genom hela hans produktion. Han satte alltid melodin i fokus och visade en ständig förkärlek till flerstämmig, kontrapunktisk struktur.14 Schubert var ett annat namn som han satte högt, Brahms studerade många av hans originalmanuskript och hittade där inspiration. Schuberts smekande, gärna mellan dur och moll pendlande melodik återklingar ofta hos Brahms – det var den typiska wienska dialekten som Brahms lärde sig tala.15
Tiden kring sonaten
Under hela sitt liv led Brahms av en stark självkritik, bekräftelsen från åhörare och kritiker var ojämn till en början och han fick nästan lika delar ris som ros. Ännu ett bevis på hans osäkerhet var det faktum att han inte färdigställde sin första symfoni förrän år 1876, tjugoett år efter att han börjat skriva på den. Det är också allmänt känt att han brände många av sina ungdomsverk. Efter uppförandet av
Ein Deutches Requiem tog det dock en vändning för honom, det mottagandet som verket fick gav
honom en stor motivation och hans komponerande fortskred som aldrig förr. Även det faktum att hans första symfoni togs emot väl gav honom mod att skriva ytterligare stora verk på kort tid.
Brahms beskrivs som en naturmänniska ända från unga år, det skrivs om hur han valt att gå vandringsleder dit han skulle åka och spenderat otaliga somrar i naturen. Det sägs att det var där, i skogarna, som han komponerade och sedan begav sig hem till flygeln för att prova på sina idéer. Först någon månad senare skrev han ner dem och började därefter med bearbetningen.
Somrarna 1886-88 spenderade Brahms i Schweiz, vid Thunsjön där han hyrde en avskilt belägen våning. Verken från denna tid hör till de ljusaste och mest utåtriktade i hela hans produktion, Sonat för
cello och piano i F (op. 99), Sonat för violin och piano i A (op.100), Pianotrio i c moll (op. 101), Dubbelkonsert för violin och piano i a moll (op. 102). De mest kraftfulla kompositionerna kring denna
tid var några av hans mest berömda romanssamlingar (op. 105-107). Det var även här han skrev Sonat
för violin och piano i d moll (op. 108).
Hans von Bülow var dirigent, han och Brahms blev nära vänner och beundrade varandra ömsesidigt. Bülow höll sin orkester till Brahms förfogande och på så vis kunde komponisten få lyssna på sina verk i sin helhet och lättare gör de korrigeringar som han ville under det konstnärliga arbetet.16 Sonaten är dedikerad till Bülow.
13 Stare (1955: 104-‐105) 14 Stare (1955: 105, 112) 15 Stare (1955: 106) 16 Stare (1955: 84)
Brahms opus 108 – Analys och tolkning
Sonaten skrevs mellan 1886-88 och det är den sista av hans tre sonater för violin och piano.
Uruppförandet ägde rum i Budapest år 1888, framförandet gavs av kompositören själv samt violinisten Jeno Hubay. Detta verk har fyra satser till skillnad från de föregående violinsonaterna som består av tre satser, längden på verken är dock ungefär lika då mellansatserna i opus 108 är väldigt korta. Jag tänker analysera sonaten genom att dels reflektera över betydelser i notationen,
tempobeteckningar, dynamik och även analysera den övergripande formen och strukturen. Jag kommer att beskriva instuderingsprocessen och plocka ut moment i musiken som har varit särskilt tekniskt krävande och beskriva dem, sedan visa hjälpmedel som kan underlätta instuderingen.
Tempobeteckningar och dynamik
Brahms var en romantiker men den ”svulstighet” och enligt honom överdrivna passion som låg i tiden passade inte honom. Därför var han väldigt ofta ganska vag i beteckningar så som dynamik och tempo, beteckningar som ”ma non troppo” (ej för mycket) och un poco (lite) förekommer ofta. Däremot var han väldigt noggrann med de små detaljerna och dynamiken inom fraserna. ”Svällare” som innebär ett snabbt crescendo men lika snabbt diminuendo förekommer ofta, speciellt i denna sonat. En generell känsla jag fått i Brahms musik att han överlämnar skapandet till musikern, instruktionerna är mer till för att förmedla vilken känsla han vill få fram i musiken. Han lär ha sagt följande
Vad tempo angår, förargar jag mig över många noggranna anvisningar i mina tidigare verk.17
Allegro
Min uppfattning är att satsen har en sonatform även om den kanske inte följer reglerna av den klassiska formuppbyggnaden till punkt och pricka. Violinen kastas in i stycket och presenterar huvudtemat som hela satsen är uppbyggd kring medan pianot stöttar med fallande åttondelsrörelser. Det är ett ganska introvert tema, sotto voce pianissimo, som går fram och tillbaka i dynamik med känslan av att aldrig riktigt få ut budskapet då melodin alltid går tillbaka då man tror att frasen nått sin kulmen. Efter presentationen av temat kommer ett subito forte och en variation av temat presenteras, denna gång på ett väldigt heroiskt och talande vis. Därefter följer en överledning till sidotemat som pianot först presenterar, detta tema är väldigt drömmande och lyriskt, nästan naivt. Violinen tar över temat och tillsammans för de musiken in till genomföringen.
Genomföringen börjar i a-moll och violinen spelar här fallande åttondelar som påminner om det pianot spelade i presentationen av huvudtemat. Här tillämpas en stråkteknik som kallas bariolage som i detta legatoparti innebär en vågliknande stråkrörelse över strängarna.
Pianots bas spelar pulserande a:n i fjärdedelar som en pedalton genom hela genomföringen. I
högerhanden spelas liknande rörelser som fiolen har. Ett kort tema presenteras först i pianot och sedan kastas det runt i både violinstämman och pianots båda händer.
Fraserna utgår från pianissimon som gradvis växer och precis som i huvudtemat slutar det precis innan man nått klimax och går tillbaka till ett subito piano där allt börjar om. Harmoniken modulerar och kastas om men till slut hittar man ett slags harmoniskt lugn då pianots rörelser når ett A-dur och violinen spelar ett trestruket E som släpper in en solstråle i den annars väldigt mörka och dystra stämningen.
Efter detta kommer återtagningen som även denna gång spelas sotto voce. Temat i violinstämman ligger nu en oktav lägre och pianostämman är aningen rörligare. Sedan kommer ett brutalt subito
fortissimo och temat som förra gången var väldigt heroiskt känns mer desperat och sökande denna
gång. Detta leder över till sidotemat som den här gången kommer i D-dur. Efter det presenteras en kort version av huvudtemat en sista gång och äntligen är det i ett talande forte, som att man till slut får ut vad man har velat säga från första början. Detta leder direkt in i codan som liknar genomföringen, denna gång är det ett D som pulserar i pianistens vänsterhand. De sista sju takterna är som ett stort andetag där huvudtemats första fras dras ut och sedan faller ner i ett slags lugn där pianot sprider ut ett D-dur ackord som leder över till andra satsen som är ett adagio i just D-dur.
Adagio
Denna sats visar på det uttryck som är väldigt vanligt hos Brahms men svårfunnet hos andra
tonsättare, känslan där man inte riktigt vet om man är glad eller ledsen. Melodin är enormt vacker och lyrisk, väldigt talande men ändå intim. Temat börjar återigen i
violinen, en himmelsk drömlik melodi med mycket djup och lugn. Hela första frasen spelas på g-strängen vilket ger ett väldigt varmt intryck. Uppbyggnaden till ett klimax leder till en dramatisk fallande rörelse i mollterser med en suckande rytm. Detta återkommer två gånger i satsen, efter modulationer är den sista höjdpunkten tillbaka inom huvudtonarten D-dur. Återigen är kontrasten stor mellan det himmelska och det hjärtskärande.
Den beundran av Schubert som jag tidigare nämnde tycker jag att man kan urskilja här, den unika färg som tillkommer med ett unikt pendlande mellan dur och moll.
Un poco presto e
con sentimento
Denna korta sats beskrev
Clara Schumann som en flicka som leker och retas med sin älskade18 vilket jag verkligen kan hålla
med om. Den har ett kryptiskt tema med väldigt korta fraser som spelas först av pianot med ackompanjerande violin och sedan kastas det om. Här precis som i första satsen använder Brahms ”svällare” i de korta melodierna då intensiteten växer men backar tillbaka lika snabbt igen. Pianot har den mest spännande stämman i den här satsen skulle jag säga, den är väl utarbetat och många
karaktärer utforskas.
Presto agitato
Satsen bryter ut i ett energiskt tema i pianot med violinen som stöd. Taktarten är 6/8 vilket styrker påståendet att den har en tarantellalik karaktär. Den här satsen är den mest utåtriktade och
passionerade i sonaten och den ger ett nästintill virtuost intryck. Det eldiga huvudtemat kastas mellan violin och piano och snart trappas det av och fraserna blir kortare och en överledning till sidotemat inleds. Detta är ett väldigt lyriskt men fortfarande bestämt tema som först presenteras i pianot och sedan i violinen. Åter igen används mycket ”svällare” som ger en böljande men liten tveksam känsla av att aldrig nå fram. Nästa sidotema är mer rörligt, det är löpande åttondelar i både pianot och violinen i en pianonyans, här tycker jag att man kan känna av den krypande tarantellakaraktären.
Det trappas åter igen av men snart växer ett crescendo på synkoperingar och det når ett klimax, här kommer en överledning och så är vi tillbaka i huvudtemat. Överledningen till genomföringen börjar med en lugnare variant av huvudtemat medan violinen ligger på ackompanjerande synkoper, pianot stämmer in och tillsammans växer de sakta men säkert mot en höjdpunkt i fortissimo. Här kommer en passage med mycket energi och passion med löpande åttondelar och synkoper som ger en stressad känsla, det dör plötsligt och så befinner vi oss i överledningen till sidotema nummer ett igen, detta följs av nästa sidotema med tarantellakaraktären. Huvudtemat kommer en sista gång och leder oss in i codan som börjar som en storm men sedan hittas ett lugn i huvudtemats första fras med ett sostenuto. Sist ett fyrverkeri på fyra takter och det avslutas med tre kraftfulla ackord i d moll.
Instudering
Mitt intryck av Brahms musik är över lag att det ser ganska enkelt ut om man studerar notbilden. Men detaljrikedomen gör det till en väldigt komplex process att lära in och tolka. Som jag nämnde tidigare är detta ett stycke där tekniken inte ska synas och det hela ska vara väldigt sångbart och kännas naturligt, det är det som gör det så svårt. För mig har det krävts ett enormt fokus på helheten och en medvetenhet om vad som händer även i pianostämman, därför har jag lagt ner mycket tid på att studera partituret. Det är väldigt viktigt när man spelar ett ”melodiinstrument” som violin, man är så van vid att luta sig mot basen och harmoniken. Speciellt i den här typen av musik är det extremt nyttigt och nödvändigt att veta sin roll i musiken hela tiden och även att vara medveten om sin harmoniska funktion dels för intonation men även för att kunna ta fram de färger som lyfter musiken.
Jag har lyssnat på en del inspelningar och de jag inspirerats mest av är: Brahms: Violin & Piano Sonatas – Complete Edition
Ulf Wallin & Roland Pöntinen
Brahms: Sonatas for Violin and Piano Maria Nyberg & Per Enoksson
Jag har plockat ut en del passager som har varit svåra och sedan hittat övningsstycken och etyder som hjälper mig att bemästra den teknik som krävs för att få det att göra musiken rättvisa.
Tekniker och hjälpmedel
Bariolage – En stråkteknik som innebär att man spelar en ”melodi” som varannan ton byter sträng vilket ger en vågliknande rörelse i stråken. Med kontroll över denna teknik kan man skapa en slags tvåstämmighet i långa legatolinjer med många noter. Denna stråkart förekommer vid flera tillfällen i första satsen. Här är några av de stycken/etyder jag använt för att behärska tekniken.
Paganini Caprice no. 12 i Ab-dur
Schradieck – School of violin technics (övning 4)
Dont – 24 etudes or caprices op. 35 (no. 7)
Dubbelgrepp – innebär att man spelar två eller fler toner samtidigt. I tredje satsens början ackompanjerar violinen pianot med dubbelgrepp på efterslag. Intervallen som spelas är stundom krångliga att intonera och hitta en stabilitet i då greppen känns onaturlig. En etyd som har hjälpt mig i sådana stunder är den här.
Dont – 24 etudes or caprices op. 35 (no. 16)
G-sträng – man väljer ibland att spela hela melodier eller fraser på en sträng. Detta kommer från väldigt tidiga traditioner då man menade att varje sträng på violinen representerade en röst, därför är det lämpligt att speciellt sångbara melodier håller sig till en ”röst”. Så är fallet i sonatens tredje sats som är ett cantabile, man skulle till och med kunna kalla det en cavatina då hela satsen är som en lyrisk sång. Hela första frasen i satsen spelas därför lämpligast på g-strängen vilket ger en väldigt varm och mjuk, men samtidigt djup klang. Detta kan vara svårt att behärska då det krävs ett annat rörelsemönster i vänsterhandstekniken. Det finns många exempel på fraser och melodier som är på g-strängen, men här är ett exempel på ett stycke som endast spelas på violinens djupaste sträng.
Mendelssohn – Lieder ohne Worte op. 62 no. 25 (arrangerat för violin och piano av Fritz Kreisler)
Reflektion
Genom detta arbete har jag på ett gediget sätt lärt känna ett fantastiskt stycke. Jag har analyserat såväl historia som struktur vilket har gett mig en helt ny förståelse och känsla för musiken. Jag känner mer och mer att det är väldigt viktigt att intressera sig för musiken man spelar, varifrån den kommer och om personen som skrivit den. Om musiken man spelar har överlevt så länge som den faktiskt har så är det väl värt att läsa på och veta saker om det man framför.
Jag har även tänkt igenom instuderingsprocessen på ett annat sätt då jag har försökt hitta hjälpmedel för processen. Detta är ganska nytt då jag ofta bara spelar de övningsstycke och etyder som min lärare ger mig, men att faktiskt hitta problem och lösa dem själv är det ultimata skulle jag vilja påstå. Den här utbildningen, att bli ”musiker”, måste ju gå ut på att bli sin egen lärare, och att skaffa sig vetskap på detta sätt är enligt mig ett steg i rätt riktning.
Det väcks även ett intresse som ger inspiration att lära sig mer och mer. Detta är något jag verkligen kan känna igen då jag periodvis i mitt liv har haft ett enormt intresse och behov av att analysera och verkligen gräva ner mig i musik. Vänner omkring mig har då uttryckt att de är ”avundsjuka” på mitt intresse och min drivkraft. Själv vill jag påstå att detta är ett intresse som man själv väcker och motiverar genom eget arbete.
Referenslista
Stare, Ivar (1955). BRAHMS. Stockholm: Albert Bonniers förlag.
Ringer, Alexander (1990). The early romantic era, Between Revolutions: 1789 and 1848. United States: Prentice Hall.
Reich, Nancy B (revised edition published 2001). Clara Schumann, the artist and the woman. United States: Cornell University Press.
Reich, Susanna (1999). Clara Schumann: Piano Virtouso. New York: Clarion Books.
Litzmann, Berthold (1979). Letters of Clara Schumann and Johannes Brahms 1853-1896. Westport, Conn: Hyperion Press.
http://performingarts.ufl.edu/wp-content/uploads/2011/05/UFPAJBellprogram1.20.12.pdf (2015-06-22)
http://www.laphil.com/philpedia/music/violin-sonata-no-3-d-minor-op-108-johannes-brahms (2015-03-20)
Bildförteckning
Bild sida 6, Johannes Brahms 1853 - http://www.johannesbrahms.dk/uk_foto%20B.htm (2015-03-20) Bild sida 8, Clara Schumann – http://kidsmusiccorner.co.uk/composers/classical/clara-schumann/ (2015-03-20)
Bild sida 10, Thunsjön –
http://www.jungfrauzeitung.ch/gosimg10TY02ad01c9b38080b3000012012m8a.jpg (2015-03-20)
Bilaga
Brahms sonate d-Moll für Violine und Klavier
http://conquest.imslp.info/files/imglnks/usimg/9/94/IMSLP04163-Brahms_Violinsonate_Nr.3_op.108.pdf
