I
Cindy Sherman, Untitled Film Still # 11, 1978 (från utställningen på Malmö konsthall, hösten 1995).
Från redaktionen
Någon gång i livet har vi alla gått i väntan på kärleken. V ä n t a n d e t p å den stora kärlekens ankomst eller en förlorad kärleks återkomst är d e n f ö r b i n d a n d e r ö d a tråden mellan en rad av vår kulturs stora berättelser. V ä n t a n d e t som sådant är en allmängiltig existentiell belägen-het, vare sig det är G u d eller Godot, tomten eller kärleken, vi tror oss vänta på. Men när vi talar o m kärlek är det onekligen så att det är kvinnorna som väntar. I filmer, r o m a n e r , schlagertexter och tv-serier vimlar det av frus-trerat, tappert, ursinnigt och tålmodigt vän-tande kvinnor. Det är kvinnor som ger väntan-det ett ansikte, som gör väntanväntan-det till en livs-stil - j a , nästan en konstart för sig.
Ocli det är ingalunda något nytt. I vår euro-peiska kulturs gryning sätter sig P e n e l o p e resolut vid vävstolen, när h e n n e s make Odysseus ger sig ut på sin mångåriga
äventyrs-resa på världshaven. Rollfördelningen kan m e d rätta b e n ä m n a s klassisk. I relationen mel-lan den väntande kvinnan och d e n äventyrlige m a n n e n finns de till synes orubbliga grund-stenarna i vår västerländska kärleksuppfatt-ning.
T e m a t för 1995 års sista n u m m e r av Kvin-novetenskaplig tidskrift är alltså kärlek. Vi h a r valt att ge n u m r e t titeln "I väntan på kärleken" för att ge en fingervisning o m var tyngdpunk-ten ligger. Man kan säga att väntandets pro-blematik sammanfattar d e n konflikt mellan kärlekens ideal och dess praktiska vardags-verklighet som flertalet av skribenterna bely-ser i sina artiklar.
Frågan om passionens plats i vardagen var utgångspunkten för Anders Ohman och Annel.ie Bränström Öhman, litteraturforskare och äkta makar, när d e inledde det samtal som
resulte-2
rade i d e n "diptyk" o m skönlitteraturens älskande m ä n och kvinnor, som står att läsa här. Anders O h m a n visar i sin artikel h u r kär-lekspassionen ofta för m a n n e n h a r fyllt funk-tionen av en språngbräda från vardagen och ut i det okända, in i äventyrens lockande värl-dar. I litteraturen h a r äventyraren nästan all-tid en trofast väntande kvinna, som h a n förr eller senare återvänder till. D e n väntande kvinnan står i fokus för Annelie Bränström O h m a n s artikel o m d e n kvinnliga passionsro-m a n e n . Där blir väntandet en kreativ strategi, ett medvetet skapande av en kärlekens kvinn-liga estetik.
De könskonservativa relationsmönster som skönlitteraturen gestaltar återspeglas även bland verklighetens u n g a m ä n och kvinnor i Sverige p å 1990-talet. Sociologen Ingrid Bossel-dal visar i sin u n d e r s ö k n i n g h u r det heterosex-uella parförhållandet r e d a n f r å n det första spi-r a n d e föspi-rälskelsestadiet pspi-räglas av genussyste-mets maktstruktur. H ö g a jämställdhetsideal till trots, väntar kvinnan ä n n u p å att m a n n e n ska ta initiativet i kärleken. När h a n r e d a n är p å väg bort, håller h o n ä n n u p å att inrätta sitt liv för att ge h o n o m plats.
Den handlingskraftige m a n n e n och d e n väntande kvinnan är huvudfigurer också i dansbandsmusikens texter. D e n n a så typiskt svenska musikgenre analyseras av litteraturve-taren och musikern Karin Strand, som m e n a r att dansbanstexterna spelar en ofta förbisedd roll n ä r det gäller att befästa könsstereotypa värderingar. I texterna ägnas kärleken e n när-mast religiös dyrkan - i den, självskrivet,
hete-rosexuella tvåsamhetens skepnad. I detta och flera a n d r a avseenden, d e n publika drag-ningskraften inte minst, liknar dansbandsmu-siken f o r n a tiders väckelsemusik och uppfyller delvis samma behov.
Men h u r ser kärleken ut i d e relationer som överskrider de biologiska könsgränserna? I Katarina Sjöbergs artikel o m icke-heterosexuel-la samlevnadsformer på Hawaii, f r a m tonar bil-den av ett samhälle där d e n sexuella ibil-dentite- identite-ten inte betraktas som oskiljaktligt f ö r b u n d e n m e d det biologiska könet. Istället för två kön, f r a m t r ä d e r plötsligt minst fyra - en variations-rikedom som för våra västerländska ö g o n kan te sig s n u d d på visionär.
Gunilla Domellöfs artikel o m Karin Boyes brott m o t samtidens könsmoral i r o m a n e n Kris (1934), placerar diskussionen om det heterosexualiserade kärleksbegreppet i ett kulturhistoriskt perspektiv. D e n erotiska frigö-relse som Boye förespråkar blir en del i hen-nes radikala kritik av d e n borgerliga enhets-kulturen.
U n d e r vinjetten Våra f ö r m ö d r a r berättar Marie Louise Ramnefalk o m en a n n a n sorts kär-lek. I 1300-talets England, präglat av d i g e r d ö d och krig, blev Julian av Norwich en betydande teolog och mystiker. Sedan biskopen invigt h e n n e till livet som eremit skulle h o n aldrig u n d e r sin livstid l ä m n a sin cell invid kyrkan S:t Julian i Norwich. Till eftervärlden har h o n
lämnat färgstarka berättelser som f ö r e n a r känsla och intellekt i en gudsbild som är både faderlig och moderlig.
