Examensarbete i kriminologi Malmö högskola
61-90 hp Hälsa och samhälle
Kriminologiprogrammet 205 06 Malmö
SARA B-SAFER SOM
RISKBEDÖMNINGSINSTRUMENT
BROTTSUTVECKLINGEN FÖR VÅLD MOT
KVINNOR I NÄRA RELATIONER
SARA B-SAFER SOM
RISKBEDÖMNINGSINSTRUMENT
BROTTSUTVECKLINGEN FÖR VÅLD MOT
KVINNOR I NÄRA RELATIONER
MARTINA HALLENHEIM
Hallenheim, M. SARA B-SAFER som riskbedömningsinstrument.
Brottsutvecklingen för våld mot kvinnor i nära relationer. Examensarbete i kriminologi 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för kriminologi, 2013.
Studien är en källstudie vars syfte är att undersöka huruvida SARA B-SAFER fungerar som riskbedömningsinstrument och om brottsutvecklingen för våld mot kvinnor i nära relationer har ökat eller minskat under tidsperioden, åren
2000-2012. Urvalet för studien är Kalmar polismyndighet och Södertörn
polismästardistrikt. Underlaget för studien är tidigare forskning från hur Polisen har arbetat med SARA B-SAFER och offentlig statistik på antalet anmälda brott från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Resultaten i studien visar på en ökning av antalet anmälda brott för våld mot kvinnor i nära relationer, samtidigt som
anmälningarna ligger på en förhållandevis jämn nivå. Vidare indikerar studien på att det finns en komplexitet kring SARA B-SAFER som
riskbedömnings-instrument, då det finns indikationer på att instrumentet har en prediktiv validitet. Åtgärder för att skydda brottsoffren hamnar i skymundan och SARA B-SAFER fungerar då inte preventivt, vilket kan förklara antalet ökade anmälningar för att instrumentet predicerar rätt.
Nyckelord: Kalmar polismyndighet, Polisen, riskbedömningsinstrument, riskbedömningar, SARA B-SAFER, SARA-modellen, Södertörn
SARA B-SAFER AS A
RISK-ASSESSMENT TOOL
CRIME DEVELOPMENT FOR SPOUSAL
VIOLENCE AGAINST WOMEN
MARTINA HALLENHEIM
Hallenheim, M. SARA B-SAFER as a risk-assessment tool. Crime development for spousal violence against women. Bachelor degree in criminology 15
högskolepoäng. Malmö University: Faculty for health and society. Department of criminology, 2013.
This study aims to appose if the SARA B-SAFER are successful as a risk-assessment tool and if the crime development for spousal against women have risen or declined between the years 2000-2012. Kalmar Police County and Södertörn Manor are participating and statistics over crimes for spousal violence against women are studied in these areas. The material for the study is earlier research and statistics from Brottförebyggande rådet (BRÅ). The result in the study show that the crimes for spousal violence against women have increased but lay on a stable level. Further there is a complexity about SARA as a
risk-assessment tool, when it seems to work on a predictive level, but not as much on a preventive stage, as wishes. The predictive factor on SARA can explain the increased numbers of crimes.
Keywords: Kalmar Police County, The Police, risk-assessment tools,
risk-assessment, SARA B-SAFER, SARA-model, Södertörn Manor, spousal violence against women.
Innehåll
Inledning ... 5
Syfte ... 5
Frågeställningar ... 5
Studiens uppdelning ... 5
Omfattningen av våld mot kvinnor i nära relationer ... 6
Bakgrund ... 7
Risk och riskbedömning ... 7
Ostrukturerade kliniska riskbedömningar ... 8
Aktuariska riskbedömningar ... 8
Strukturerade professionella riskbedömningar ... 9
Spousal Assault Risk Assessment Guide (SARA) ... 10
SARA B-SAFER ... 11
Polisens arbete ... 12
Polisens arbete vid akuta situationer ... 12
Strukturerade bedömningar inom Polisen ... 13
Tidigare forskning: SARA-modellen och SARA B-SAFER ... 14
SARA-modellen ... 14
SARA B-SAFER i polismyndigheterna: Kalmar, Växjö och Blekinge ... 15
SARA B–SAFER i Södertörn polismästardistrikt (Stockholm) och Kalmar stad ... 16
Studier i Södertörn polismästardistrikt av SARA B-SAFER ... 17
Material och metod ... 18
Material ... 18
Metod och undersökningsdesign ... 19
Operationalisering och avgränsningar ... 19
Urval och urvalssätt ... 20
Insamling av data ... 21
Sammanställning ... 21
Studiens gångbarhet och tillförlitlighet ... 22
Validitet ... 22
Reliabilitet ... 23
Bortfall ... 23
Begränsningar ... 23
Faktorer som kan påverka brottsutveckling ... 24
Officiell kriminalstatistik ... 24
Nationella trygghetsundersökningen (NTU) ... 24
Etiska överväganden ... 25
Resultat och analys ... 25
Sammanfattning av resultat ... 33
Diskussion, slutsatser och framtida forskning ... 34
Metoddiskussion ... 34 Resultatdiskussion ... 35 Slutsatser ... 37 Framtida forskning ... 37 Referenser ... 38 Bilagor ... 41
INLEDNING
Våld i nära relationer är ett mångfacetterat samhällsproblem och uppmärksammas alltmer i den samhälleliga debatten. En konskevens av det är att en mängd olika åtgärdet har vidtagits. I lagstiftningen infördes det år 1998 i Brottbalken, Lagen om grov kvinnofridskränkning (4:4a§, 1962:700) och i Socialtjänstlagen (5:11§, 2001:453) lades en särskild paragraf in som framhåller socialnämndens ansvar för våldsutsatta kvinnor (Brottsförebyggande rådet (BRÅ), 2012a). Vidare visar uppgifter om självrapporterad utsatthet att våldet mot närstående ligger på en stabil nivå. Däremot har antalet anmälningar om våld ökat kontinuerligt under 2000-talet (a a). BRÅ:s trygghetsundersökning (NTU) visar att vid våld mot närstående har snarare anmälningsbenägenheten ökat, istället för det faktiska våldet. I NTU framgår det också att förtroendet för Polisen har ökat, i synnerhet bland kvinnor. Utifrån resultaten ovan tyder det på att omfattande satsningar som har gjorts för att bekämpa våld mot kvinnor har givit resultat (a a).
Syfte
Syftet för denna uppsats är att undersöka huruvida SARA B-SAFER fungerar som riskbedömningsinstrument och om brottsutvecklingen för våld mot kvinnor i nära relationer har ökat eller minskat. SARA B-SAFER är en modifiering av
SARA-modellen som är ett riskbedömningsinstrument för våld mot kvinnor i nära relationer. Brottsutvecklingen kommer att studeras i Kalmar polismyndighet och polismästardistriktet Södertörn. Genom att studera brottskurvor för ovanstående år skulle det utifrån resultaten kunna föras en diskussion kring huruvida
SARA B-SAFER fungerar eller inte som riskbedömningsinstrument för att förebygga våld mot kvinnor i nära relationer, både i relation till
engångsföreteelser och upprepat våld.
Frågeställningar
1. Har antalet anmälda brott för våld mot kvinnor i nära relationer minskat eller ökat mellan åren 2000 -2012?
2. Hur kan en eventuell förändring i antalet anmälda brott förklaras utifrån tillämpningen av SARA B-SAFER?
Studiens uppdelning
Studien inleds med en kortare beskrivning för hur omfattande våldet mot kvinnor i nära relationer ser ut. Det för att läsaren ska få en förståelse för problematiken kring våldet. Därefter följer en bakgrundsdel för att förklara hur den ursprungliga SARA-modellen har utvecklats utifrån olika traditioner följt av tidigare forskning, där den modifierade versionen av modellen, SARA B-SAFER har använts i Polisens arbetssätt. Vilket material och metod som ligger till grund för studien beskrivs därefter, följt av en presentation av resultaten. Studien avslutas med metod- och resultatdiskussion följt med vad som kan tänkas efterfrågas för framtiden.
Som en notis ska nämnas att när SARA-modellen eller enbart SARA benämns i texten, syftar det till den ursprungliga SARA-modellen, medan SARA B-SAFER ämnar den modifierade versionen. Vidare att Kalmar polismyndighet avser hela Kalmar län. När Kalmar benämns som län i uppsatsen avser det
Omfattningen av våld mot kvinnor i nära relationer
Hur många kvinnor som utsätts för våld i nära relationer framkommer i siffror genom den officiella kriminalstatistiken och NTU som genomförs årligen (BRÅ, 2012b). De olika sätten har för- och nackdelar vilket kan påverka brottsutvecklingen. Det tas närmre upp under metod.
Antalet anmälda brott mot person har överlag ökat med 56 procent de senaste 10 åren (BRÅ, 2012c). Under år 2011 fortsatte också antalet anmälda misshandels-brott att öka och uppgick i 89 500 anmälningar. Det är en 2 procentig ökning jämfört med år 2010. Vidare var det också en 2 procentig ökning, för antalet misshandelsbrott mot kvinna som var 18 år eller äldre, där anmälningarna uppgick till 28 000 stycken. Brott där misshandel har begåtts mot kvinna inomhus i nära relation, började redovisas år 2009. Efter införandet av denna typ av misshandels-brott är det den vanligaste kategorin, när det gäller anmäld misshandel mot en kvinna som är 18 år eller äldre (a a).
År 2011 gjordes 2 470 anmälningar av grov kvinnofridskränkning (BRÅ, 2012c). Jämfört med år 2010 var det en 1 procentig minskning. Samtidigt som grov kvinnofridskränkning minskade, skedde det en ökning med 36 procent av grov fridskränkning mellan åren 2010 och 2011. Emellertid har båda brottstyperna ur ett längre tidsperspektiv ökat. År 2011 anmäldes 57 procent fler fall, jämfört med år 2002, av grov kvinnofridskränkning (a a).
Det finns olika skyddsfaktorer och åtgärder som kan vidtas för att skydda utsatta kvinnor. Ett som riktar sig till gärningsmannen är kriminalvårdens
evidensbaserade grupprogram IDAP (Integrated Domestic Abuse Programme1), vilket behandlar män som utövat kontrollerande beteende eller våld mot kvinnor i nära relationer (Grann, 2007). Kvinnor som blir utsatta kan vända sig till
Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) (Roks, 2012). Tusentals barn, tjejer och kvinnor som har blivit utsatta för mäns våld, får stöd av Roks varje år (Roks, 2012).
En studie av Iyengar et al (2009) pekar på tre olika faktorer som är relevanta när det handlar om våld mot kvinnor i nära relationer. Kvinnor som faller offer för relationsvåld är i behov av både kort- och långsiktigt boende, vilket kan innebära att de behöver bo på skyddad plats. Det gäller särskilt för kvinnor som utöver relationsvåldet är utsatta ekonomiskt och lever i minoritetsgrupper. Därför finns det också ett behov av stöd från olika samhällstjänster som bl. a stödjer kvinnorna i rådgivning för hur de ska sköta ekonomi, jobbsökande och vilka rättigheter de har för medicinsk vård (Iyengar et al, 2009). En sista faktor är att det krävs mer resurser från samhällets sida att ingripa vid relationsvåld och att följa upp de åtgärder som införs (a a). Det stödjs av Ghanbarpour (2011) som också påpekar vikten av säkerhetsplaneringen för de utsatta kvinnorna. I planeringen ingår en process där kvinnorna får en förståelse för vilket våld de utsätts för, strategier som kan skydda dem för återfall och en framtidsplan.
1
IDAP (Integrated Domestic Abuse Programme) är ett grupprogram som kommer ifrån USA (Grann, 2007). Grundtanken är att för kvinnor och barn inta ett säkerhetstänkande för att skydda dem. Den teoretiska grundidén är social inlärningsteori och kognitiv beteendeterapeutisk metod. Arbetet sker både i grupp med gärningsmännen för att därefter utmynna i en individanpassad behandling där gärningsmannen har kontakt med kvinnan. Utöver kontakten med brottsoffret sker det enskilda sessioner för gärningsmannen för att övervaka denna för återfall. Dessutom är tanken att mannen ska ta med sig erfarenheterna från gruppsessionerna och förstärka det han lärt sig (a a).
För att Polisen ska kunna upptäcka hot och bedöma risken i en situation där person har utsatts för våld eller hot om våld är det viktigt att de arbetar utifrån olika metoder för att göra en riskanalys (Rikspolisstyrelsen (RPS), 2010).
Bedömingen i ett sådant fall görs ofta utifrån en erfarenhetsbedömning. Metoden används traditionellt av Polisen och bygger på tillgänglig information som utgörs av brottsoffer- och vittnesuppgifter. Även en bedömning av gärningsmannens farlighet och om denna tidigare är känd av Polisen samt iakttagelser på brottsplatsen, görs (a a). I början av 1990-talet inledde Polisen en
försöksverksamhet med en strukturerad bedömning, som utgörs av en checklista. Den riktade sig mot risken för framtida våld i parrelationer, den s. k
SARA modellen (a a).
Under de senaste åren har kvinnovåldet uppmärksammats i bl.a. media. I en artikel från Sydsvenskan (2012) påpekas det att det mest utbredda brott som strider mot de mänskliga rättigheterna, är våld som utövas mot kvinnor och flickor. Vidare kan brottet ses vara av global karaktär när minst en av tre kvinnor runt om i världen under sin livstid har utsatts för fysiskt, sexuellt eller annan typ av våld (a a). Tanken bakom uppsatsen är att uppmärksamma brottet våld mot kvinnor i nära relationer. Det genom att undersöka ett specifikt
riskbedömningsinstrument, SARA-modellen, som används inom Polisen arbete.
BAKGRUND
I avsnittet som följer kommer först en utveckling av riskbedömningsinstrument att beskrivas i ett kortare sammanhang. Beskrivningen finns med för att det är en viktig aspekt av hur SARA-modellen har utvecklats utifrån riktlinjer som ett riskbedömningsinstrument ska anses innehålla. Sedan beskrivs SARA-modellen och den modifierade versionen SARA B-SAFER samt hur Polisen arbetar när de utför riskbedömningar vid våld mot kvinnor i nära relationer. Vidare följer empiriska resultat på vad som har gjorts på SARA-modellen och
SARA B- SAFER. Det är främst forskning på SARA B-SAFER och studier från Sverige som kommer att presenteras, då mitt syfte är att undersöka huruvida SARA B-SAFER kan vara en möjlig förklaring på en eventuell ökning eller minskning för brottskurvan i Södertörn polismästardistrikt och Kalmar polismyndighet. Polisen använder sig vidare av den SARA- modellen som utvecklats till SARA B-SAFER.
Risk och riskbedömning
Risk är komplext och mångfacetterat begrepp och kan ses ha ett samband med sannolikhet och fara. Boer et al (1997) menar att begreppet avser fem olika faktorer, vilka syftar på farans art och sannolikheten för att fara ska uppstå och upprepa sig. Vidare vilka konsekvenser och hur överhängande faran är samt svårighetsgraden av dessa. Riskbedömning innefattar den process för att försöka förstå och undvika risker och minska sannolikheten för att fara ska uppstå eller upprepa sig. Inom psykisk hälsovård definierar samhällsvetare och professionella, som intresserar sig för våld, riskbedömning som en process där individen studeras i syfte att karaktärisera risken för om denna kommer att begå våldshandlingar eller inte. Utöver att individen studeras, utarbetas också behandlingsinsatser för att minska risken för våld (Boer et al, 1997).
Att identifiera risk har under de senaste åren kommit att göras inom Polis, kriminalvård och (rätts) psykiatrin (Belfrage, 2008a). Till en början var det inom områden som medicin, juridik, teknik och affärsvärlden som identifieringen av risk utfördes. En anledning till att inte risk identifierades från början inom exempelvis Polisen, berodde på att det fanns ett förhållningssätt till
riskbedömningar som sade att de inte var fullt tillräckliga, dvs. att de var oetiska och inte behövde gav en rättvis bild av den bedömde (Belfrage, 2008a). Den synen på riskbedömningar förekommer än idag, men utvecklingen för att avgöra huruvida om risk förekommer eller inte, anses vara viktig och därför används riskbedömningar inom områden som Polisen. Relevanta aspekter är sedan hur riskbedömningsinstrumenten är utformade och tillämpningen av dem (a a). Ostrukturerade kliniska riskbedömningar
Inom ramen för socialvetenskaperna har två ansatser gällande riskbedömningar identifierats för forskare och kliniker som intresserat sig för olika typer av våld. Den historiskt sett vanligaste ansatsen är ostrukturerade kliniska, även kallad professionella, bedömningar (Belfrage, 2004; Levander, 2011). Karaktäristiska drag för sådana bedömningar är att det inte finns utstakade regler för hur
riskbedömningen ska gå tillväga. Det enda kravet är att bedömnigen ska utföras av en särskild profession (Belfrage, 2004). Bedömningarna grundar sig på den professionellas intuition och dennas känsla för hur risksituationen ser ut (Belfrage, 2008a). Ansatsen har p.g.a. avsaknaden av fasta regler för hur bedömningarna ska utföras utsatts för stark kritik, varvid det finns tre särskilt starka argument. Det första är att det nästintill i alla fall saknas en redogörelse för slutsatsen. Vidare behöver inte bedömarna vara överens om resultatet, det kan förekomma en bristande överensstämmelse (Belfrage, 2004). I denna kritik brister metoden i validitet och reliabilitet, vilket innebär att om bedömningen görs om kan den ge olika resultat beroende på vem som bedömer. En sista kritik är att träffsäkerheten inte är tillräcklig. Träffsäkerheten i bedömningarna är inte bättre än slumpen (Belfrage, 2008a). Emellertid har metoden också fördeler varvid den viktigaste är att den sätter förebyggande av våld i fokus och visar på en
flexibilitet, när inte strukturerade regler strikt måste följas (a a). Aktuariska riskbedömningar
Den andra ansatsen för riskbedömningar är aktuariska, vilka kan ses som ett svar på kritiken på de ostrukturerade kliniska bedömningarna (Belfrage, 2008a). Metodens målsättningar är att jämföra en individ med en referensgrupp som är normerad och att predicera, i absolut mening, sannolikheten för att individen ska utöva våld i framtiden (a a). De aktuariska riskbedömningarna karaktäriseras vidare av strikta och väl definierade regler, som bygger på historiska och statiska faktorer (Belfrage et al, 2000; Boer et al, 1997) exempelvis om den bedömde har en tidigare kriminell karriär och kön. Eftersom bedömningen är av prediktiv karaktär och att resultaten bygger på strikta och väl definierade regler
(Belfrage, 2008a) kan det leda till passiva prediktioner, där reglerna följs slaviskt (Boer et al, 1997). Vidare har även denna ansats utsatts för kritik och har ansetts mekanisk såtillvida att viktiga faktorer enligt kliniska förhållanden har bortsetts ifrån, då det inte finns belägg för dem i den tidigare forskningen (Belfrage, 2004). De aktuariska riskbedömningarna utgår enkelt sagt endast ifrån vad som har visat sig vara prediktivt i historien och inte till den bedömdes välmående. Inte heller vilka åtgärder eller planer som företagits för individen ifråga (a a). För att nämna ett exempel så kan viktiga riskfaktorer i ett särskilt fall ignoreras, då endast riskfaktorer som förutsäger våld i allmänhet tas upp (Boer et al, 1997).
Forskningsresultaten pekar åt olika håll huruvida metoden fungerar för att
predicera våld eller inte. Metoden har enligt en studie utförd av Douglas, Cox och Webster (1999) en måttlig korrelation till våld i allmänhet. Dock visar en
aktuarisk ansats i den s.k. MacArthur-studien i USA (Monahan et al, 2000) på vissa brister. Personer kan falla utanför bedömningsunderlaget, då bedömningen grundar sig på binära beslutstaganden (Belfrage, 2008a). Ett exempel kan vara att bedömaren ska avgöra huruvida individen befinner sig i psykos eller inte, det finns endast två svaralternativ. Den bedömde klassas slutligen antingen som en låg- eller högrisk person och problematiken ligger i att det är de personer som faller utanför som kan vara svåra att avgöra för huruvida risk föreligger eller inte (a a). Dessutom gjordes ett försök att upprepa resultaten i MacArthur-studien (Monahan et al, 2005). Upprepningen byggde på konstruktionen av instrumentet, fast inte på primärpopulationen, utan på andra populationer, som var likvärdiga. Den upprepade studien visade dock på sämre resultat än den ursprungliga, trots att populationerna var likställiga dvs. urvalet för studien var allmänpsykiatriska patienter (a a).
Empiriskt sett har emellertid den aktuariska bedömningen en starkare validitet och reliabilitet jämfört med den ostrukturerade kliniska bedömningen, när den följer uppsatta regler (Belfrage, 2008a). För att nämna ett välkänt aktuariskt
riskbedömningsinstrument som har praktiserats, är det kanadensiska Violence Risk Appraisal Guide (VRAG)2, vilket uppskattar risken för våld efter en poängskala (Harris et al, 1993). I en studie av Rice et al (2013) utvärderades VRAG: s precision. Urvalet bestod av 1,261 gärningsmän och resultaten visade på att riskbedömningsinstrumentet kunde predicera våldsbrottslighet (a a).
Strukturerade professionella riskbedömningar
De senaste åren har de två ovan beskrivna ansatserna för
riskbedömnings-instrument integrerats i form av strukturerade professionella bedömningar, ibland också kallade för strukturerade kliniska bedömningar (Belfrage, 2008a).
Anledningen till att ordet ”professionell” används i benämningen är för att markera att det finns professioner som inte är kliniska professionella men som använder riskbedömningsinstrument i sitt dagliga arbete, såsom Polis och kriminalvårdare (a a). Jämfört med den ostrukturerade kliniska bedömningen är metoden mer strikt samtidigt som den tillåter en flexibilitet som inte finns i den aktuariska. Metoden innehåller riktlinjer, varvid det finns riskfaktorer som bör tas i beaktande vid riskbedömningen samt hur bedömningen ska gå tillväga.
Riktlinjerna bygger i sin tur på teoretisk, empirisk och professionell kunskap (a a). Målet för metoden är att genom en systematik av identifikationen av olika
riskfaktorer, förhindra framtida våld (Belfrage, 2008a). Genom att identifiera riskfaktorer som gör sig aktuella i ett särskilt fall och samtidigt göra sig medveten om att de kan vara dynamiska finns det en systematik mellan kartläggningen av riskfaktorer. Ofta utförs bedömningen med hjälp av strukturerade checklistor. När identifikationen av riskfaktorer har gjorts, utformas lämpliga skyddsåtgärder för att förhindra framtida återfall i våld (a a). Det visar vidare på en flexibilitet med metoden. Gällande validiteten och reliabiliteten vid användningen av metoden är
2 Instrumentet innehåller 12 olika riskfaktorer för våld (Belfrage, 2008a). Riskfaktorerna ger olika
poäng och resultatet anger risken inom en 7 – 10 årsperiod, för att den bedömde ska återfalla i våldsbrottslighet. Samtidigt som riskfaktorerna i VRAG poängsätts vägs de också mot varandra och de som anses viktigare generar en högre poäng än övriga. Vidare säger resultaten att högre poäng på bedömningen genererar en högre risk för återfall i våldsbrottslighet (a a).
denna god, vilket har visats bl.a. i tillämpningen av riskbedömningsinstrument som det kanadensiska HCR-203 (a a).
Av de olika metoderna för riskbedömning som nämns ovan, har den strukturerade kliniska fått störst genomslagskraft och används mest frekvent (Belfrage, 2008a). Riskbedömningsinstrumentet HCR-20 inom denna kategori har fått särskild ökad uppmärksamhet (a a). Uppskattningen för våldsrisk och hur poängen på skalan fastställs är hämtad från PCL-R, vilket är ett riskbedömningsinstrument för psykopati och bygger på en checklista (Hare et al, 1991). Anledningen till en strukturerad lista som producerar poäng är att reliabiliteten stärks när
bedömningen kan utföras på samma sätt av flera olika personer samt att metoden är lättförstådd för både kliniker och forskare (Douglas et al, 1999). HCR-20 stärker sin validitet genom tidigare forskning på juridiskt dömda psykiskt sjuka, civilrättsligt psykiskt sjuka och intagna i fängelser. En studie som har blivit särskild uppmärksammad är utförd av Douglas et al (1999) som tillämpade HCR-20 på 193 individer som släpptes ut i samhället och var psykiskt sjuka. De personer som fick en poäng högre än medianen för HCR-20 löpte 13 gånger större risk att bli gripna för våldsamheter, än de individer som fick en poäng under medianen. I studien jämfördes HCR-20 med PCL: SV4, som i studien visade på en hög odds ratio, runt 13, för de personer som fick en högre poäng. När de två instrumenten jämfördes visade det sig dock att HCR-20 hade en starkare statistisk signifikans kopplat till våldsbrottslighet än vad PCL: SV hade
(Douglas et al, 1999).
Spousal Assault Risk Assessment Guide (SARA)
SARA-modellen har givits ut i olika upplagor5och har översatts till olika språk, varav svenska är ett av dem (a a). Orsaken till översättningen är att manualen lättare ska kunna tillämpas inom exempelvis kriminalvården, vid rättspsykiatriska utredningar, för domstol samt polisverksamheten. Utvecklingen av användningen av SARA modellen är en förhoppning om att partnervåld kan förebyggas och identifieras på ett tidigare stadium (a a).
SARA-modellen bygger på en strukturerad manual med en checklista och används vid bedömningen av framtida partnervåld (Belfrage, 2008a). Utifrån att bedöma risk för våld i nära relationer, innehåller den olika rekommendationer
(Kropp et al, 2000). Modellen rekommenderar en utbildning av bedömarna samt vilken information som ska ingå i bedömningen. SARA innehåller 20 olika riskfaktorer, som är indelade i två sektioner och alla faktorer bör tas i beaktande vid varje bedömning. Riskfaktorerna utgör ett minimum och det finns råd för hur kommunikationen ska ske inom riskbedömningen samt dokumentationen. De
3 I HCR-20 görs en allsidig bedömning som innehåller tre moment vid vilka den berörda berörs:
historisk (dåtid) och klinisk (nutid) data samt hur risken för våld ser ut i framtiden (Douglas et al, 1999). Bedömningen innehåller 20 olika punkter (faktorer) varvid den bedömde kan få en poäng på en skala från 0, 1 och 2. Vid 0 är faktorn frånvarande, vid 1 uppträder den till viss del och 2 innebär att det definitivt förekommer (a a). Instrumentet är framtaget i Kanada och har översatts till flera språk, varvid svenska är ett av dem. Instrumentet fungerar som ett stöd till bedömaren för att denna inte ska bortse från de vetenskapligt tyngsta riskfaktorerna för våld. Utifrån att
bedömaren väger riskfaktorer mot varandra och avgör vilka som är mest avgörande, kommer denna fram till slutsatsen (a a).
4 PCL: SV är en utveckling av Psykopatichecklistan, tidigare nämnd PCL-R (Guy et al, 2006). 5
Upphovsmännen bakom modellen är P. Randall Kropp, Stephen D. Hart, Christopher D. Webster och Derek Eaves. Översättning till svenska har utförts av Henrik Belfrage och Martina Grann (Belfrage et al, 1999).
olika riskfaktorerna bygger på vetenskaplig litteratur och utgår från kliniska och legala problem (a a). Den första delen är relaterad till våld i allmänhet och omfattar de första 10 frågorna. Andra delen är inriktad på risken för våld i nära relationer och består av resterande 10 frågor. Bedömaren rekommenderas att koda eventuell närvaro av de 20 riskfaktorerna enligt en detaljerad guide (a a).
SARA B-SAFER
SARA modellen har utarbetats i specialversioner som ska vara tillgängliga för olika yrkesgrupper, där Polisen ingår som en av dem. De använder sig av SARA B-SAFER, också kallad SARA: SV (Belfrage, 2008a). Det unika med SARA-modellen är att den förutom ett gärningsmannaperspektiv också innehåller aspekten att se till brottsoffrets situation. Aspekten har arbetats in i
SARA B-SAFER och kategoriserar där som sårbarhetsfaktorer. Anledningen för tillämpningen av brottsofferperspektivet är att uppgifter om brottsoffret krävs, för att kunna tillämpa goda skyddsåtgärder, vilket har blivit allt tydligare för både Polis och forskare. Det är inte för att klandra offret på något vis vilket det ibland kan tolkas som (a a).
Innan SARA B-SAFER utvecklades, utfördes en pilotstudie bland Sveriges polismyndigheter av SARA-Police Version (SARA-PV) (Kropp, 2008). SARA-PV är en kortare version än den ursprungliga SARA-modellen för att underlätta för Polisen när de ska koda och ta beslut om hur omfattande risken för våld är (a a). Urvalet bestod av 430 män som misstänktes ha utövat relationsvåld. Vidare behandlades sammalagt 584 riskbedömningar som gjorts utifrån
SARA-PV. När analyser utfördes på hur Polisen hade kodat utifrån SARA-PV fanns det indikatorer på att Polisen emellanåt hade problem med att värdera vissa riskfaktorer, särskilt när de skulle värdera gärningsmannens mentala hälsa och hur en eventuell viktimisering bland barndomsåren kan ha haft en effekt på
gärningsmannen (a a). Vidare rapporterade tjänstemän inom Polisen att de hade två önskemål när de skulle arbeta utifrån ett riskbedömningsinstrument som SARA. För det första önskades att strukturen på formuläret är utformat på sådant sätt de är vana att arbeta utifrån samt att språket är lättförståeligt, när de
individuella riskfaktorerna ska fyllas i. Den andra åsikten var att Polisen överlag efterfrågade att formuläret skulle vara lätt att fylla i och att riskfaktorerna skulle vara lätta att koda. Eventuellt ville de att det skulle finnas en summering av risk som förekommer i sin helhet (a a). Utifrån pilotstudiens empiriska resultat var slutsatserna att en del riskfaktorer i SARA överlappar varandra och kan ses som överflödiga. Utifrån tjänstemännens rapporteringar framgick det att vissa
riskfaktorer var svåra att tolka och fylla i, liksom att strukturen på SARA behövde förenklas och förtydligas, när Polisen arbetar efter rutiner. Vidare kom det
empiriska resultatet att ligga till grund för en utveckling av SARA B-SAFER (a a).
Utöver den svenska pilotstudien har bland annat en statistisk analys av SARA som riskbedömningsinstrument (Kropp, 2008), gjorts på urval om 2681 kanadensiska manliga gärningsmän. Av dem representerade 1010 gärningsmän från federala fängelser och resterande 1671 var gärningsman i British Colombia som var under skyddstillsyn (Kropp et al, 2000). De män som satt i fängelse var dömda för olika typer av brott, men hade antingen en misstänkt eller dokumenterad historia av att ha utövat relationsvåld. De männen som var under skyddstillsyn var direkt relaterade till relationsvåld genom att de tjänade ett straff dömda för brottet (Kropp, 2008). Analysen av SARA-modellen föreslog att uppskattningarna
SARA kan baseras på sju olika områden för riskfaktorer för gärningsmännen, vilka är: en historia av relationsvåld, om våldet eskalerat, huruvida våldet är livshotande, ett generellt antisocialt beteende, om det finns en stödjande attityd till relationsvåld, mental störning och om domstolsorder har följts. Vidare innehåller de olika områdena detaljerade frågor. Det fanns en prediktiv styrka bland
riskfaktorerna för att avgöra återfall i relationsvåld (a a). Mer om studien och hur validiteten och reliabiliteten för SARA-modellen som riskbedömningsinstrument har mätts, behandlas längre fram under studier av SARA-modellen.
Polisens arbete
Kompetens och olika metoder för att bedöma risken för framtida våld hos en individ behövs inom olika myndigheter i samhället, inte enbart inom Polisen (RPS, 2010). Socialtjänsten genomför exempelvis inom Projekt Karin skyddssamtal med hotade kvinnor (a a). Vidare används HCR-20 som
bedömningsunderlag för framtida våld inom kriminalvården och (rätts) psykiatrin. När det gäller Polisens arbete med att förebygga och förhindra våld, är det ofta beroende av deras förmåga att upptäcka de situationer där risk förekommer. Därför är det viktigt att Polisen värderar och bedömer risken för hotet om våld på ett korrekt sätt. Särskilt viktigt är det vid hot om våld eller upprepat våld (a a). Förmågan att upptäcka risk för våld beror på Polisens förutsättningar när de får in en anmälan. Finns Polisen på plats kan de göra iakttagelser och få en uppfattning om både gärningsman och offer samt dokumentera skador på offret och
brottsplatsen i allmänhet. Svårare är det att bedöma en situation där anmälan kommer in per telefon, särskilt om det har gått en tid sedan händelsen inträffat. Det krävs då av anmälningsupptagaren att denna ställer kontrollfrågor och att en förtroendefull samtalsituation skapas (a a).
Polisens arbete vid akuta situationer
Oftast kallas Polis till plats när det skett våldsbrott eller finns hot kring våld (RPS, 2010). Möjligheten att göra en korrekt bedömning är när Polisen befinner sig på platsen och kan dokumentera eventuella skador på offret, förhöra vittnen och undersöka gärningsmannen (a a). Polisen bedömer situationen och
vidarrapporterar till polisstationerna där bedömningen tas emot av en förundersökningsledare eller ett vakthavande befäl. Därefter får de yttre
polisbefälen direktiv om hur handläggningen ska fortsätta. Viktigt i denna process är att skydda brottsoffret och när akuta åtgärder tas vid bygger de på en samlad bedömning kring situationen. Oftast fattas åtgärderna av vaktahavande befäl och de bygger bedömningen på händelsen i stort, hot, skador samt hur brottsoffret upplever situationen. Åtgärdena bygger alltså inte i denna fas på någon
strukturerad metod med en dokumenterad genomgång av riskfaktorer (a a). Denna arbetsmodell tycks fungera, då hotet och risken för upprepat våld oftast är
uppenbar i akuta situationer och Polisen vidtar åtgärder. Det är tveksamt om en mer strukturerad bedömning skulle påverka åtgärderna som vidtas i akuta situationer, eftersom hotbilden i de flesta fall är väl tydlig. Skyddsbehovet tillgodoses i allmänhet när åtgärder vidtas. Ytterligare information samlas in av utbildade personer i brottsoffer- och personsäkerhetsarbete, som tar vid efter Polisen. Emellertid finns det ett frågetecken i polisernas bedömningar ute på plats, där det kan förekomma brister i hanteringen av att de exempelvis bedömer en situation som icke hotfull när den i själva verket är i behov av åtgärder (RPS, 2010).
Strukturerade bedömningar inom Polisen
I mitten av 1990-talet inledde Polisen ett arbetssätt med en strukturerad
bedömning (RPS, 2010). Det sågs som en slags försöksverksamhet där Polisen arbetade utifrån en bedömning med en checklista för att avgöra risken för framtida våld i parrelationer. Instrumentet är den s. k SARA-modellen, vilken senare också kompletterades med SAM och Patriark (a a). Alla ovanstående metoder bygger på ett antal indikatorer och utgör en likasinnad grundkonstruktion (a a). Först ses risk ur ett gärningsmannaperspektiv. Där försöker bedömaren avgöra hur
gärningsmannen är som person, om det exempelvis förekommer missbruk eller psykisk sjukdom samt vilket beteende gärningsmannen uppvisar. Hänsyn tas till hotbilden och om det förekommer en upptrappning av våld eller hot om våld. Därefter ser bedömaren till vilka sårbarhetsfaktorer offret uppvisar, om denna exempelvis har personliga problem, påvisar ett inkonsekvent beteende mot gärningsmannen eller lever i en farlig livssituation (a a). Bedömaren som
genomför riskbedömningen har sedan ett antal alternativ att ta ställning till utifrån de olika indikatorerna: att förhållandet föreligger, förhållandet föreligger inte alternativt om det möjligen eller delvis finns ett föreliggande samt om
informationen är otillräcklig (a a).
Därefter görs en samlad bedömning för huruvida risken för fortsatt våld ser ut, vilken kan hamna på tre olika nivåer. Det kan finnas en låg, medel eller hög risk för fortsatt våld (RPS, 2010). Samtidigt som riskbedömningen görs, utförs en planering av akuta åtgärder. Skyddsåtgärder har oftast beslutats efter en initial bedömning, när själva SARA bedömningen utförs. När SARA ska tillämpas rekommenderas en två dagars utbildning för användarna. SARA tar cirka 30 minuter att genomföra för rutinerade bedömare som använder sig av metoden. I förhållande till SAM och Patriark är bedömningsunderlaget för SARA inte lika innehållsrikt och bedömningen tar kortare tid att genomföra (a a).
Idag har de flesta polismyndigheter genomfört SARA utbildningar, men det är i olika utsträckning de olika myndigheterna använder sig av metoden (RPS, 2010). Polismyndigheterna framhåller i styrdokument och tjänsteföreskifter vikten av strukturerade riskanalyser och ambitionen är i många av myndigheterna att brott som anmälas och omfattas av SARA ska bedömas enligt metoden. Trots att myndigheterna anger i olika dokument att riskanalyser ska genomföras, sker det inte i alla polismyndigheter. Det beror på att det finns en bristande uppföljning kring huruvida checklistorna används eller inte (a a).
I Rikspolisstyrelsens inspektionsrapport från år 2010 konstateras det att trots att polismyndigheterna har genomgått utbildning i SARA-modellen, använder inte alla den i praktiken (RPS, 2010). Det beror på som nämnts i ovanstående stycke att det inte sker någon uppföljning och därför efterfrågas inte riskanalyser. Vidare anses det i inspektionsrapporten att myndigheterna har haft en banal syn på arbetssättet, då det verkar finnas en attityd kring att det ska fungera enbart efter utbildningsdagarna. De bortser ifrån att det krävs analys efter ett behov och att verksamheten måste planeras. Därefter kommer själva genomförandet och uppföljning samt frågor kring organisation och hur ansvaret ska fördelas (a a). Vidare är det initiala bedömningar som används i de flesta fall trots de
utbildningsinsatser som har gjort för användningen av SARA-modellen.
Avsaknaden av en utvärdering kring de olika metoderna gör det svårt att avgöra huruvida en initial kontra en strukturerad bedömning är den bästa metoden för att avgöra risk för framtida våld (RPS, 2010).
Tidigare forskning: SARA-modellen och SARA B-SAFER
Nedan kommer dagsaktuella studier som har utförts i Sverige att presenteras. Först kommer emellertid en studie som har utförts i Kanada att redovisas för att visa på SARA-modellens validitet och reliabilitet. Det eftersom SARA B-SAFER är en utveckling av den ursprungliga modellen. I studierna från Sverige ingår det olika polismyndigheter som har arbetat utifrån SARA B-SAFER, som har anpassats till Polisens arbete.
SARA-modellen
Kropp et al (2000) utvärderade i en studie validiteten och reliabiliteten för de riskfaktorer som kodas i SARA-modellen. I studien ingick 2681 kanadensiska gärningsmän som var ute i samhället under skyddstillsyn, som delades in i
grupperna P1, P2 och P3, respektive fängslade gärningsmän som grupperades i I1, I2 och I3. De satt inte inne för våld i nära relationer, men för andra
våldshandlingar som exempelvis sexuellt våld eller rån. Analyser utfördes därefter både inom och mellan grupperna (a a). Analyserna byggde på
bakgrunds-information och intervjuer med gärningsmännen. Bedömarna fick efter 20 riskfaktorer koda om faktorn förekom eller inte, med tre svarsalternativ och koda om faktorn kunde ses som kritisk dvs. om riskfaktorn korrelerar med våld (a a). Kropp et al (2000) analyserade först både bland grupperna P och I, den
beskrivande informationen som fördelar sig inom SARA. Den andra analysen ser till hur enhetliga faktorerna är som finns i SARA och undersöker alltså den strukturella reliabiliteten. En tredje analys gjorde en jämförelse mellan de gärningsmän som satt i fängelse och hade en historik av relationsvåld respektive de som inte hade det. Sedan jämfördes gruppernas resultat de fick på
SARA-modellen. Den fjärde analysen avsåg en jämförelse mellan den sammanställda validiteten inom SARA och andra instrument som mäter risk. Femte och sista analysen som gjordes var ett andra validitetstest genom att jämföra de gärningsmän som återföll respektive inte återföll i relationsvåld. SARA:s förmåga att kunna urskilja de män som skulle återfalla respektive inte återfalla i relationsvåld, vilket avsåg gärningsmännen i grupp P3, gjordes en uppföljning efter en remittering till behandlingsprogram för relationsvåld (a a). Resultaten från första analysen visade att de fängslade gärningsmännen hade, jämfört med dem ute på skyddstillsyn, fler närvarande riskfaktorer. Vidare skiljde sig också grupperna åt inbördes, för individuella riskfaktorer (Kropp et al, 2000). Avseende den strukturella reliabiliteten för SARA som riskbedömningsinstrument visade resultaten en starkare korrelation mellan riskfaktorer i del 2 i SARA och uppskattning för risk, än vad det visade för del 1 i modellen. Resultatet beror nog främst på att del 1 SARA endast handlar om våld i allmänhet medan del 2 inriktar sig på relationsvåld (a a). Viktigt är att mäta interreabiliteten i SARA, dvs. att olika bedömare är överens om hur de ska värdera riskfaktorerna. Om det inte är möjligt kan riskbedömningsinstrumentet anses vara obrukbart (a a). Trots att interreliabiliteten för om en riskfaktor kunde ses som kritisk var låg, men överlag var interreliabiliteten hög (Kropp et al, 2000; Bowen, 2011). Den tredje analysen som jämförde grupperna emellan dvs. de intagna som inte dömts för relationsvåld och gärningsmännen under skyddstillsyn, visade en statistisk signifikans (p<0,05) i ett t-test där gruppernas medelvärden jämfördes (Kropp et al, 2000;
Pallant, 2007) och visade på att det fanns skillnader i samtliga 20 riskfaktorer i SARA. Resultaten för den summerade uppskattningen för våld visade också på en statistisk signifikans (p<0,001), där de gärningsmännen under skyddstillsyn
skattades att i högre grad tillhöra högriskgruppen för att återfalla i relationsvåld (Kropp et al, 2000). I fjärde analysen där SARA jämfördes med andra
riskbedömningsinstrument, kan kort konstateras att det inte visade på statistisk signifikans för hur bedömarna värderade risk i de olika instrumenten (a a). Femte och sista analysen visade på att summeringen för värderingen av risk i SARA, signifikant kunde urskiljas mellan de som återföll och de som inte återföll i relationsvåld (a a).
SARA B-SAFER i polismyndigheterna: Kalmar, Växjö och Blekinge En studie av Spousal Assault Risk Assessment Guide (SARA) som har gjorts i Sverige undersöker huruvida SARA B-SAFER, den specialinriktade modellen, tillämpas av Polisens i deras dagliga arbete. Uppföljningstiden var på 18 månader och började år 2000. Studien utfördes i de tre polismyndigheterna: Kalmar, Växjö och Blekinge. Resultaten visade att SARA B-SAFER som riskbedömnings- instrument hade en signifikant prediktiv validitet (Belfrage et al, 2012a). Studiens slutsats var att polisledningens beslut och lämpliga riskbedömningsinstrument kan förebygga våld (a a).
Belfrage et al (2012a) ville utvärdera vilken användbarhet SARA B-SAFER har för Polisen i deras arbete med våld i nära relationer samt hur de utifrån deras rekommendationer avseende interventioner och återfall, rangordnade förekomsten av risk när de använder sig av SARA. Studien hade tre förutsägelser som
utgångspunkt, där den första utgick ifrån att nivån av en intervention har en positiv association med hur högt Polisen anser att det förekommer risk för framtida våld utifrån användningen av SARA. Interventionen förutsägs alltså av riskbedömingen. Studiens resultat visade att det fanns en signifikant korrelation, där p< 0,001, mellan hur högt rankad risk var och antalet interventioner som rekommenderades (Belfrage et al, 2012a). Den andra förutsägelsen var att återfall i våldsbrott prediceras med hjälp av riskbedömningsinstrument. Resultatet visade att höga poäng i SARA (=hög risk för våld) kunde associeras med återfall. Överlag fanns det indikationer i resultatet som visade att det fanns en blygsam omfattning, när en analys gjordes på den direkta associationen mellan antalet poäng från SARA och återfall (a a). Den sista förutsägelsen var att associationen mellan riskbedömning och återfall förmedlas av ledningens direktiv. Ledningens rekommendationer kan ses avgörande för riskbedömningen och huruvida den bedömde återfaller eller inte. I studien gjordes en logistisk regressionsanalys mellan predicerandet av återfall med hjälp av SARA:s poängsättning och antalet strategier som rekommenderades från ledningen. Det visade på ett statistiskt samband, p<0,001, att i fall där gärningsmannen löpte hög risk för återfall och där ledningen hade flertalet rekommendationer, minskade risken för framtida
poliskontakt. Omvänt var det för de gärningsmän som hade hög risk för återfall, men där ledningen hade ett fåtal rekommendationer. De skulle troligen ha en följande poliskontakt (a a). När det gällde gärningsmän med låg risk för återfall fanns det troligtvis en följande poliskontakt om ledningen införde flertalet
rekommendationer och risken för kontakt minskade om rekommendationerna var färre (a a).
Vidare hade studien för- och nackdelar (Belfrage et al, 2012a). En fördel var att observationer utfördes ute på plats. Ledningsbeslut och riskbedömningarna
gjordes av Poliser i direkta situationer, vilket möjliggjorde en utvärdering av deras arbetssätt på ett direkt sätt. En annan styrka med studien var att den hade en presumtiv design, dvs. att det fanns en förmodan om SARA modellens effekter
och det hjälpte i sin tur tolkningarna i resultatet. Nackdelarna var att endast återfall i situationer där Polisen meddelades att det rörde sig om våld i nära relationer, noterades av forskarna. Ofta meddelades Polisen då av vittnen eller offret själv (Belfrage et al, 2012a). Det finns två tänkbara nackdelar med ett sådant arbetssätt. Det första är att det är falskt alarm, dvs. att fall som rapporteras som våld i nära relationer inte är det. En annan faktor är att det förekommer bortfall, när det är möjligt att inte alla fall rapporteras (a a). En övrig nackdel kan vara att det är upphovsmännen själva till SARA B-SAFER som utvärderar instrumentet. Läsaren kan ha i åtanke och till viss del förhålla sig kritisk till studiens resultat och hur de framställs. Bakom studien kan det finnas ett
ekonomiskt intresse för forskarna samtidigt som det råder en konflikt. Den går ut på att forskarna både ska agera objektivt och skeptiskt samtidigt som de kanske är engagerade förespråkare för ett särskilt program. Det kan påverka utfallet för studien (Eisner, 2009).
SARA B–SAFER i Södertörn polismästardistrikt (Stockholm) och Kalmar stad
Under perioden maj år 2005 – december år 2006 med ett urval om 540 fall av våld mot kvinnor i nära relationer, utfördes en studie i Södertörn polismästardistrikt (tillhörande Stockholm polismyndighet) och Kalmar stad för att undersöka huruvida sårbarhetsfaktorerna, som berör den utsatte, i SARA B-SAFER har en bidragande effekt på SARA som riskbedömningsinstrument (Belfrage et al, 2008b). Vidare ville Belfrage et al (2008b) undersöka om det sätt som faktorerna för brottsoffret kodas på kan anses vara acceptabelt. En tredje aspekt var hur vanligt förekommande sårbarhetsfaktorerna tillämpades i SARA B-SAFER. Studien avsåg att undersöka validiteten på SARA B-SAFER som
riskbedömningsinstrument (Belfrage et al, 2008b).
Innan studien genomfördes skickades berörda poliser i respektive polismyndighet på en utbildning i hur SARA B-SAFER tillämpas (Belfrage et al, 2008b).
Poliserna fick under studiens gång att i varje fall för relationsvåld, presentera en summering av hur de har rankat risken för våld i form av: låg, medium eller hög. De skulle ranka risken för överhängande våld samt hur risken ser ut mer
långsiktigt. Summeringen av varje fall skulle göras inom två månader. Den summering som dominerade rapporteringen från Polisen var de med medium eller låg risk (a a). Emellertid motsäger resultatet andra undersökningar som har utförts i andra länder. I studien av Kropp et al (2000) fann de att medium och
högriskgrupper var vanligast förekommande bland män i Kanada som hade dömts för övergrepp i nära relationer. Åtskiljande resultat mellan Kropps et al (2000) studie och Belfrages et al (2008b) studie är troligtvis att männen i den
förstnämnda redan var dömda, medan det i den sistnämnda förekom män som endast påståtts begått brott, men som inte var dömda.
Resultatet från Belfrage et al (2008b) visade på en korrelation mellan den grad av risk som Polisen bedömde och antalet riskfaktorer som samstämde i
SARA B-SAFER. När Polisen kodade att det fanns en hög risk för återfall för gärningsmannen, samstämde det med ett högt antal riskfaktorer (Belfrage et al, 2008b). Vidare fanns det en dominans av riskfaktorer som stämde överens med gärningsmannen, medan sårbarhetsfaktorerna för offret hamnade något i skymundan. Trots det fanns en korrelation mellan sårbarhetsfaktorerna och till riskbedömningen som helhet. Det innebar att alla sårbarhetsfaktorer hade en liknande korrelation till graden av risk som bedömdes. Vidare ju fler
sårbarhetsfaktorer som rapporterades av Polisen, desto bättre blev
riskbedömningen. Därför drogs en slutsats om att offrets sårbarhetsfaktorer spelar en väsentlig roll för riskbedömningar och bör finnas med i bedömningsunderlaget (Belfrage et al, 2008b).
Studier i Södertörn polismästardistrikt av SARA B-SAFER
Under en studieperiod mellan maj år 2005 till januari år 2007 ingick 216 män i en studie som utfördes i Södertörn, en förort utanför Stockholm. I maj år 2009 utfördes en uppföljning på studiegruppen (Belfrage et al, 2012b). Under
studieperioden ombads tjänstemännen inom Polisen att vid utredningar för våld mot kvinnor i nära relationer att använda sig av SARA B-SAFER och uppskatta risken för våld. Huvudresultaten visade en korrelation mellan vilken eller vilka typer av åtgärder Polisen implementerade och återfall för gärningsmännen. Resultaten visade överlag ett negativt förhållningssätt till att Polisen kan förebygga återfall i våldsbrottslighet utifrån SARA B-SAFER. Inom alla riskfaktorer visade resultaten på omfattande återfall. Emellertid var återfallen något lägre vid högriskgrupperna, vilket tyder på en viss prediktiv effekt för återfall i våld. Dock hade resultaten ingen statistisk signifikans (a a). Det framkom också att Polisen lade ner mer resurser i form av interventioner i högriskgrupper för återfall, medan inga eller ytterst få åtgärder infördes på lågriskgrupperna, vilket också var den gruppen med flest återfall (a a). Vidare visade det sig att gärningsmannen i studiegruppen förhållandevis förföll tillhöra högriskgruppen. Faktorer som skulle kunna tänkas förklara det är att det i området förekommer spänningar och att det i sin helhet finns en förekomst av sociala problem. Det är en komplex grupp och trots att det är en förort till Stockholm, talas det 100 olika språk i området (a a). Samtidigt som gärningsmännen visade höga risker på riskfaktorerna fanns det bland brottsoffren en hög prevalens av sårbarhetsfaktorer. När det fanns höga antal förekommande riskfaktorer för gärningsmannen
korrelerade det med att det förekom sårbarhetsfaktorer hos brottsoffret (a a). Validiteten för SARA B-SAFER styrks av att Polisen införde åtgärder när det förekom hög risk för återfall hos gärningsmannen, vilket också styrks av tidigare studier som exempelvis den utförd av Belfrage et al (2008b). SARA B-SAFER styrker sin validitet avseende hur Polisen responderar till förekomsten av hög risk (Belfrage et al, 2012b, Belfrage et al, 2008b).
Vidare ingick 214 män i en studie år 2009, som var en uppföljning av studiematerial från år 2005 – 2007, i Södertörn (Stockholm polismyndighet) (Strand, 2012). Männen hade dömts utifrån SARA B-SAFER och 31 % av dem hade fått besöksförbud6. Studien ville utvärdera hur effektivt besöksförbud är som en preventiv åtgärd för män som utifrån SARA B-SAFER bedömts för
relationsvåld. Dessutom att undersöka förhållandet mellan resultatet från SARA B-SAFER och tillämpningen av besöksförbud (a a).
Mellan de män som hade tilldelats ett besöksförbud och de som inte hade det, fanns det ingen skillnad i återfall för relationsvåld (Strand, 2012). Däremot indikerar studiens resultat att besöksförbud trots det kan fungera i specifika fall
6
Besöksförbud är en preventiv strategi som används för att förebygga relationsvåld, men på senare tid har den också utvecklats till att förebygga annan typ av våld (Strand, 2012). I Sverige kom förbudet år 1988 och år 2003 utvecklades det. Offret själv ansöker om besöksförbud hos åklagare som antingen beviljar eller avslår ansökan. I vissa fall kan också Polisen ansöka om besöksförbud och representera offrets hos åklagare, men oftast informerar Polisen om åtgärden och om var offret kan vända sig.
med motvieringen att de män som uppskattades ligga i låg- och
mellanriskgruppen för återfall i relationsvåld, tenderade att minska risken för återfall om de tilldelades besöksförbud (a a). En vidare slutsats i studien är att när Polisen anser att besöksförbud behövs, krävs uppföljningar och att inte endast förbudet i sig självt löser problemet. För att besöksförbud överlag ska bli en mer effektiv preventiv åtgärd krävs det att fler arresteringar av förbudet görs samt att den som överträder påföljds ett fängelsestraff av rättssystemet (a a).
MATERIAL OCH METOD
I avsnittet som följer kommer en redovisning av hur studiens metod och design att presenteras och hur datamaterialet har samlats in. Dessutom beskrivs, hur urvalet har valts ut och vilka avgränsningar och begränsningar som studien har inneburit samt aspekter som tillförlitlighet och etiska överväganden.
Först följer en kortare presentation av det material som ligger till grund för studien.
Material
Det material som ligger till grund för studien är offentlig statistik och litteratur. Statistiken för antalet anmälda brott är hämtade från BRÅ. Statistik över invånarantal för Kalmar län och Södertörn polismästardistrikt är från statistiska centralbyrån (SCB).
Studien har inte en teoretisk utgångspunkt, utan bygger på tidigare forskning. Anledningen till det är att den tidigare forskningen är mer relevant för studiens syfte, i förhållande till en teoretisk utgångspunkt. Studiens syfte är att undersöka huruvida SARA B-SAFER fungerar som riskbedömningsinstrument och om brottsutvecklingen för våld mot kvinnor i nära relationer har ökat eller minskat under en tidsperiod. Syftet är relativt abstrakt och av den anledningen ligger tidigare forskning som grund för hur SARA har fungerat i polisarbetet
dessförinnan, till en koppling för hur brottsutvecklingen har förändrats. Av den anledningen utgör också bakgrunden en omfattande del i studien för att läsaren ska få en förståelse för riskbedömningsinstrumentens utveckling och hur SARA-modellen har utvecklats. Det för att få en sammanhängande bild om varför Polisen bör använda sig av SARA i sitt polisarbete. Teori har därför inte valts att tas med för att det inte bidrar till studiens syfte. Därav ligger tyngdpunkten på bakgrund och tidigare forskning.
Emellertid kommer teoretiska aspekter att finnas med i resultatdiskussionen, men mer som en vidareutveckling av studiens resultat. Det är dock inte studiens huvudsakliga syfte, utan endast en vidare diskussion kring möjliga aspekter för resultatet.
Metod och undersökningsdesign
Studien är en källstudie och beskrivs i Jacobsen (2007) under kvalitativ metod, med en viss modifikation, när studien behandlar befintlig statistik som har
sammanställts i tabeller och diagram. Innebörden av att studien är en källstudie är att materialet bygger på sekundärdata, dvs. vad någon annan har samlat in
(Jacobsen, 2007). Studien tar sin utgångspunkt i tidigare forskning på området riskbedömningsinstrument för upprepad kriminalitet och om SARA-modellen. För att förstå utvecklingen av SARA-modellen, krävs en genomgång för hur olika slags riskbedömningsinstrument har växt fram med tiden. Brottskurvor för våld mot kvinnor i nära relationer har analyserats i förhållande till om brotten har minskat eller ökat inom polismyndigheten Kalmar och polismästardistriktet Södertörn i relation till om Polisen använder sig av SARA B-SAFER eller inte (Belfrage, 2008a). Analysen av brottskurvorna sträcker sig mellan åren 2000-2012. Uppgifterna har inte samlats in primärt, utan är utfört av någon annan, därav är statistiken sekundärdata (a a). Anledningen till varför studien bygger på
sekundärdata är för att det inte är möjligt att föra statistik på antalet anmälda brott på egen hand.
Vidare har studien en beskrivande design (Jacobsen, 2007), som undersöker om brottskurvan för våld mot kvinnor i nära relationer har ökat eller minskat sedan införandet av SARA B-SAFER i Polisens arbetssätt. En beskrivande design innebär att tidsseriestudier utförs över en viss tid, där utvecklingen av ett urval, studeras (a a). Vidare mäts alltså någonting över en tidsperiod, där tillståndet mäts vid flera olika tidpunkter och bildar en tidsserie. Designen fokuserar på
tidsförändringar på gruppnivå och kan uttala sig om olika faktorer samvarierar. I en tidsserie är i regel inte urvalet detsamma utan andra individer ur samma population tillfrågas vid andra tillfällen (a a).
Eftersom denna studie är en källstudie och inte gör en undersökning på
primärdata, kan den ändå anses vara en beskrivande design med tidsseriedata. Det för att studien uppfyller kraven genom att brottskurvor analyseras utifrån olika årtal för en viss brottstyp och riktar sig mot en särskild grupp, våldsutsatta kvinnor i nära relationer och vill beskriva brottskurvornas utveckling sedan SARA B-SAFERS införande. Vidare om en eventuell samvariation kan finnas mellan brottsutvecklingen och införandet av SARA B-SAFER.
Operationalisering och avgränsningar
Efter en redogörelse av studiens metod och undersökningsdesign kommer de avgränsningarna som har utförts i studien att presenteras tillsammans med operationaliseringen av viktiga begrepp. Det gör av den anledningen att
begreppen är betydande för vilket slags datamaterial som har samlats in dvs. att studien bygger på relevanta fakta.
I operationaliseringen är avsikten att omvandla ett abstrakt begrepp till någonting mätbart (Jacobsen, 2007). Begreppet våld mot kvinnor i nära relationer måste i denna studie operationaliseras för att kunna mätas. För det första, för att ett brott ska rubriceras som våld mot kvinnor i nära relationer krävs det att kvinnan har blivit utsatt för våld av nuvarande eller före detta partner (BRÅ, 2012b). Vidare är våld mot kvinnor ett mångfacetterat begrepp (BRÅ, 2012b) och därav har brottet i studien kommit att avgränsas såtillvida att följande brott ingår i studien:
1. Brottstyp 1: Misshandel som kan delas upp i fyra olika kategorier. Dels om offret är bekant eller obekant med gärningsmannen och om brottet ägde rum inomhus eller utomhus. För att få en bild av hur våldet mot kvinnor i nära relationer ser ut kommer kategorin ”misshandel inkl. grov inomhus mot kvinna 18 år eller äldre av bekant” att användas (BRÅ, 2012b). I brottsbalken (BrB) 3:5§ hanteras misshandelsbrott. 2. Brottstyp 2: Brottet grov kvinnofridskränkning har rekvisiten att
brottsliga gärningar enligt, 3, 4 eller 6 kapitlet i BrB har begåtts och att gärningarna strider mot en individs integritet och varit upprepade. Vidare ämnar kränkningarna till att skada individens självkänsla. Målsäganden måste vara kvinna och hon måste varit gift med eller bott med den misstänkte under äktenskapliga förhållanden (BrB 4:4a§; BRÅ, 2012b).
Studien innefattar alltså två olika brottstyper vilka benämns brottstyp 1 (antal anmälda brott misshandel ink. grov mot kvinna 18 år eller äldre inomhus, bekant i nära relation, åren 2000-2012) och brottstyp 2(antal anmälda brott grov
kvinnofridskränkning åren, 2000-2012).
Därefter har en polismyndighet och ett polismästardistrikt valts ut som ska ingå i studien, vilka är Kalmar polismyndighet och Södertörn polismästardistrikt. Motiveringen till varför Södertörn ingår, är för att det är ett område där Polisen använder sig av SARA B-SAFER i sitt arbete och där de flesta studier har gjorts huruvida metoden fungerar som riskbedömningsinstrument eller inte. Kalmar polismyndighet valdes ut med motiveringen, för att det i RPS inspektionsrapport (2010) framgick att polismyndigheten är en av de som inte använder sig av SARA B-SAFER i polisarbetet. Samtidigt har Kalmar ingått i en studie där en
utvärdering av SARA B-SAFER har utförts, vilket motsäger RPS:s uppgifter om att polismyndigheten inte använder sig av SARA B-SAFER (Belfrage et al, 2008b). Det kommer att tas upp närmre under resultat. Anledningen till varför Södertörn polismästardistrikt, som använder sig av SARA-modellen, ställs mot Kalmar polismyndighet som inte frekvent arbetar med SARA, är för att avläsa om brottskurvorna för de olika områdena jämförelsevis ser annorlunda ut. Ser
brottskurvorna olika ut, kan det vara en konsekvens av att SARA B-SAFER används som verktyg i den ena av dem. Åren för analysen av brottskurvorna har avgränsats mellan åren 2000-2012. Val av år motiveras med att den tidigare forskningen av hur SARA fungerar i Polisens arbetssätt, tar sin början år 2000 och sträcker sig in på mitten av 2000-talet. Årtalen ger ett relativt långt tidspektrum för att kunna avläsa om brottskurvorna har förändrats sedan SARA infördes.
Urval och urvalssätt
Nedan beskrivs tillvägagångssättet för studiens urval och vilka konsekvenser det urvalssättet kan medföra.
Som tidigare nämnts består urvalet av Kalmar polismyndighet och Södertörn polismästardistrikt vilket ingår i Stockholm polismyndighet (Polisen, 2012). Den totala populationen är samtliga 21 polismyndigheter som finns i Sverige, men de två nämnda har valts ut genom en kombination av två olika urvalssätt. Den första är att de valts ut efter att de kan ge den information som är relevant för studien. Det kan vara svårt att göra ett sådant urval, då forskaren måste vara medveten om
hur mycket värdefull information de olika informationskällorna erhåller (Jacobsen, 2007). Urvalssättet har i denna studie utgått ifrån information som anger vilka polismyndigheter respektive de som inte, använder sig av
SARA B-SAFER i sitt polisarbete. Det andra urvalssättet bygger på de extrema, vilket innebär att urvalet kan bestå av extremt resursvaga eller starka enheter (a a). Kalmar har valts ut att representera den polismyndighet som inte använder sig frekvent av SARA B-SAFER och Södertörn å andra sidan använder sig av modellen.
Södertörn ingår i Stockholm polismyndighet (Polisen, 2012), eftersom området inte har en egen sådan. Däremot ingår inte Stockholm Polismyndighet i urvalet, utan det består av Kalmar polismyndighet med dess kommuner samt Södertörn med tillkommande kommuner.
Insamling av data
Till en början samlades data in kring ämnet, våld mot kvinnor i nära relationer, för att utgöra en bakgrund. Därefter utvecklas sökningarna för att bli mer
specificerade och utöver databaser har sökningar gjorts på BRÅ:s hemsida. Databaser som använts vid datainsamlingen är: Google Scholar, SAGE Journals, och ProQuest. I vissa fall ledde sökningar i Google Scholar, vilken är en allmän databas, till andra databaser, där artiklar kunde hämtas direkt. Sökningarna utökades ytterligare genom att söka på återkommande författarnamn och referenslitteratur från böcker, som ingått som referenser i studien.
Beskrivningen av utvecklingen för riskbedömningsinstrument, SARA modellen och SARA B-SAFER i bakgrunden, bygger i stor utsträckning på vetenskapliga artiklar, vilka är hämtade i de olika databaserna ovan. Till viss del är materialet också hämtade från böcker, men som då är skrivna av forskare som exempelvis Belfrage och Kropp, som även återfinns i vetenskapliga studier. Beskrivningen i bakgrunden av hur Polisen arbetar med SARA bygger främst på
Rikspolisstyrelsens inspektionsrapport. Sökord som använts vid datainsamlingen för bakgrund och tidigare forskning är för att nämna flertalet exempel: Risk Assessment SARA, Belfrage VRAG, SARA Riskbedömningsinstrument, Ostrukturerade riskbedömningar, HCR-20, Partnervåld, NTU, Statistik partnervåld, partnervåld, Risk Assessment SARA, Belfrage, Belfrage Strand, SARA B-SAFER studies Sweden SARA B-SAFER Södertörn.
Statistiken för antalet anmälda brott, åren 2000-2012, för brottstyperna
misshandel mot närstående och grov kvinnofridskränkning är hämtade från BRÅ. Invånarantal för samma tidsperiod är från Statistiska centralbyrån(SCB). En utförligare beskrivning för insamlingen av data för statistiken följer nedan. Sammanställning
Data som sammanställts i tabeller och diagram för Kalmar och Södertörn, är statistik hämtad från BRÅ och SCB. I tidigare forskning framställs det som att endast Kalmar stad har ingått i studierna. I denna studie har dock hela Kalmar län som polismyndighet ingått för att resultatet ska bli mer jämförbart med Södertörn, populationsmässigt7. En problematik var att det inte gick att hämta statistik direkt från Södertörn som område, eftersom det består av åtta olika kommuner
7 Tabell över Kalmar läns och Södertörn polismästardistrikts population mellan åren 2000-2012
(Sodertornskommunerna, 2012). Däremot finns Södertörn som polismästardistrikt och där ingår fyra olika kommuner (Polisen, 2012). Distriktet har också ingått i urvalet för tidigare forskning. Vidare sammanslogs de fyra kommunerna för att utgöra Södertörn polismästardistrikt. Kommunerna är: Botkyrka, Haningen, Huddinge och Nynäshamn kommun (a a). Genom att låta Kalmar polismyndighet och Södertörn polismästardistrikt ingå i studien, blir de mer jämlika
storleksmässigt och kan ge ett rättvisare resultat för utvecklingen av brott.
På BRÅ, för att göra egen statistik gjordes först en tabell för Kalmar och brottstyp 1: antal anmälda brott misshandel ink. grov mot kvinna 18 år eller äldre inomhus, bekant i nära relation, för åren 2000-2012. Därefter en tabell för brottstyp 2: antal anmälda brott grov kvinnofridskränkning, för åren 2000-2012. Tabellerna togs fram för att mäta brott per 100 000 invånare, eftersom två olika områden ska jämföras. En likadan process gjordes för de fyra kommunerna i Södertörns polismästardistrikt, men endast antalet brott visades i tabellerna och inte per 100 000 invånare. Det skulle ge en skev bild av verkligheten om per 100 000 invånare hade ingått, eftersom inte alla kommuner hade ett så högt invånarantal. Det måste därför sammanställas på egen hand. För att kunna räkna ut brott per antal 100 000 invånare måste först statistik över Södertörn kommunerna adderas för varje år. Statistiken över invånarantalet hämtades från SCB. För varje år under brottstyp 1 och 2, adderades kommunernas antal anmälda brott och gav en
summa. Denna summa delades sedan med alla kommuners sammanslagna invånarantal och multiplicerades med 100 000. Det för att räkna ut antalet anmälda brott per 100 000 invånare i Södertörn polismästardistrikt. Statistiken överfördes slutligen i SPSS för att bearbetas och framställas i en tabell och olika diagram. Brottstyperna redovisas årsvis var för sig i respektive område. En sammanslagning av brottstyperna har också gjorts.
Studiens gångbarhet och tillförlitlighet
Nedan diskuteras studiens validitetet och reliabilitet. Först kommer en kort förklaring om vad begreppen innebär, så att de placeras i rätt sammanhang. Dessutom behandlas bortfallet i studien.
Validitet
I validiteten framkommer det hur studiens mätinstrument egentligen mäter det som studien avser att mäta (Eriksson et al, 2011). Vidare finns det två typer av validitet, den inre och den yttre validiteten på mätinstrumentet. Den förstnämnda är hur väl begrepp och operationaliseringarna överensstämmer. Yttre valdiditet handlar om de värden studiens mätinstrument kommer fram till överensstämmer med verkligheten, dvs. om relevant fakta har samlats in och sammanställts (a a). Studiens inre validitet bygger på operationaliseringen av våld mot kvinnor i nära relationer och hur väl definierade brottstyperna är som ingår i begreppet.
Definitionerna är hämtade från BrB och BRÅ (2012a), där även statistik över antal anmälda brott, från den sistnämnde är hämtad. Det stärker validiteten genom att både definitioner och statistik är hämtade från samma källa. Den yttre
validiteten i studien kan anses vara hög för att statistik för den särskilda brottstypen har samlats in och sammanställts. Relevant fakta har inhämtats för operationaliseringen av brottstyperna.
Den tidigare forskningen är betydelsefull för uppsatsens validitet, då den
försök att uppnå ett optimalt instrument, varvid vilket SARA bygger på. Det visar på hur ett riskbedömningsinstrument som SARA har växt fram och är viktigt i sammanhanget när brottskurvor studeras av den anledningen att instrumentet fungerar, vilket styrks av vetenskaplig evidens. Eftersom brottskurvor i endast Sverige studeras, lyfts de studierna fram i uppsatsen för att visa på huruvida SARA B-SAFER har fungerat eller inte. Vidare är Polisens arbetssätt en viktig aspekt för den anmälda brottsligheten, då det är de som använder sig av
SARA B -SAFER i olika ärenden. Deras arbete kan ses påverka om arbetet med instrumentet har lyckats eller inte och om antal anmälningar ökar eller minskar. Därför får också Polisen och dess arbetssätt en viss roll i uppsatsen.
Reliabilitet
Begreppet reliabilitet handlar om studiens tillförlitlighet (Eriksson et al, 2011; Jacobsen, 2007). Vidare är en studies reliabilitet hög om en oberoende forskare gör om studien och får likvärdigt resultat som den fick första gången. Det kan vara särskilt svårt i studier där förekommer mycket tolkande inslag (a a). Studiens reliabilitet anses hög då statistik, som är tillgänglig för alla, är hämtad från BRÅ och SCB samt att en redogörelse för hur resultaten har sammanställts och presenteras, redovisas på ett utförligt sätt. Vidare kan en brist finnas i
tolkningen av resultatet, där olika utförare kan tolka resultaten på annorlunda sätt. I relation till tidigare forskning kan det delvis förekomma en brist i form av att endast Kalmar stad ingått som enhet i studierna, medan denna studie använder sig av hela Kalmar polismyndighet. Det kan ge ett eventuellt förändrat resultat, jämförelsevis med tidigare forskning.
Bortfall
Bortfallet är hur många enheter som faller bort i undersökningsmaterialet
(Jacobsen, 2007). I studien förekommer ett bortfall för brottstyp 1, antal anmälda brott misshandel ink. grov mot kvinna 18 år eller äldre inomhus, bekant i nära relationer, mellan åren 2000-2007. Det gäller för båda Kalmar län och Södertörn polismästardistrikt. Orsakerna till det kan dels bero på hur antalet anmälda brott har registrerats. BRÅ gjorde i sitt statistiksystem omfattande omläggningar, vilket kan ha påverkat en förändring i den redovisande statistiken (BRÅ, 2012a). En annan anledning kan vara att inga anmälda brott förekom eller att antal anmälda brott är mindre än 0,5 per 100 000 invånare (a a). Den troligaste orsaken är dock att brott där misshandel har begåtts mot kvinna inomhus i nära relation inte började redovisas förrän år 2009 (BRÅ, 2012c), därav bortfallet.
Bortfallet kan påverka studiens externa valditet till den grad att den inte
representerar en sann bild av antalet anmälda brott för brottstyperna mellan åren 2000-2007. Det kan ses som en brist i studien och påverkar också reliabiliteten, dvs. hur tillförlitlig studien är. Dock är detta en extern faktor som inte går att påverka, då misshandel som har begåtts mot kvinna inomhus i nära relation inte började redovisas förrän år 2009 i statistiken (BRÅ, 2012c).
Begränsningar
Det finns olika begränsningar i studien. En av de begränsningar som kan vara avgörande för analysen av brottskurvorna är att andra faktorer utöver införandet av SARA B-SAFER i Polisens arbete, har påverkat om antalet anmälda brott har ökat eller minskat. Begränsningarna påverkar studiens validitet, eftersom
