Har administreringsformen av enteral nutrition betydelse för antalet lösa avföringar per dygn?: - En retrospektiv registerstudie av intensivvårdspatienter

Institutionen för hälsovetenskap

Har administreringsformen av enteral nutrition

betydelse för antalet lösa avföringar per dygn?

- En retrospektiv registerstudie av intensivvårdspatienter

Does the form of administration of enteral

nutrition have an impact on the number of loose

stools per day?

- A retrospective registry study of intensive care patients

Andersson, Rikard

Examensarbete (Omvårdnad, Magisteruppsats) 15 hp

September 2012

Sammanfattning

Bakgrund: Patienter inlagda på sjukhus behöver näringstillförsel för att kunna återhämta sig.

Enteral nutrition är troligen att föredra framför parenteral nutrition, och bör sättas in så tidigt som möjligt. Enteral nutrition kan administreras på olika sätt. Den kan ges intermittent och innehålla nattvila, eller ges kontinuerligt för att undvika plötsliga sänkningar i

blodsockernivåer. En oönskad komplikation är lösa avföringar hos patienten. Frågan är om administrationsformen av enteral nutrition kan påverka frekvensen av diarré.

Syfte: Att med hjälp av en registerstudie jämföra antal lösa avföringar per dygn mellan två

olika administrationsformer av enteral nutrition: intermittent med nattvila jämfört med kontinuerlig tillförsel över hela dygnet.

Metod: En kvantitativ retrospektiv registerstudie har genomförts på totalt 50

intensivvårdspatienter med traumatisk skallskada vid Norrlands Universitetssjukhus. Journaler från 2007 till 2012 har använts i studien.

Resultat: Ingen signifikant skillnad kunde påvisas mellan grupperna i antal lösa avföringar per

dygn, p=0.5. Däremot visade denna studie att de patienter som fick intermittent enteral nutrition fick signifikant större mängd enteral nutrition (699±249 ml) per dygn jämfört med patienter som fick sin enterala nutrition kontinuerligt (505±278 ml/dygn), p = 0.008.

Slutsats: Resultatet från studien visar att antalet lösa avföringar inte verkar bero på

administreringsformen av enteral nutrition. Mängden tillförd enteral nutrition skiljer sig dock statistiskt signifikant varav betydelsen av det borde studeras vidare för att avgöra vilken administreringsform som är att föredra.

Nyckelord

Abstract

Background: Patients admitted to hospital need nutrition to recover. Enteral nutrition is

probably preferable to parenteral nutrition should be initiated as early as possible. Enteral nutrition may be administered in various ways, it can be intermittent and include night rest, or given continuously to avoid abrupt reductions in blood sugar levels. An unwanted

complication is loose stools of the patient. The question is whether the form of administration of enteral nutrition can affect the frequency of diarrhea.

Aim: With the help of a retrospective registry study comparing number of loose stools per day

between two different forms of administration of enteral nutrition: intermittent with night sleep compared with continuous supply throughout the day.

Method: A quantitative retrospective registry study has been carried out on a total of 50 ICU

patients with traumatic head injury at Norrlands University Hospital. Records from 2007 to 2012 were used in the study.

Results: No significant difference was detected between the groups in the number of diarrhea

per day, p = 0.5. However, this study demonstrated that patients receiving intermittent enteral nutrition was significantly greater amount of enteral nutrition (699 ± 249 ml) per day

compared with patients who received their enteral nutrition continuously (505 ± 278 mL / day), p = 0008.

Conclusion:The results from the study show that the number of loose stools do not seem to depend on the form of administration of enteral nutrition. Quantities of enteral nutrition differ statistically significantly significance of which it should be further studied to determine which form of administration is preferred.

Keywords

Innehållsförteckning

Definition av diarré i denna studie ... 5

Beräkning av studiegruppens storlek ... 5

Datainsamling ... 5

Dataanalys ... 6

Validitet och reliabilitet ... 6

Etiska aspekter ... 6 Resultat ... 6 Diskussion ... 10 Resultatdiskussion ... 10 Metoddiskussion ... 11 Slutsatser ... 12

1

Inledning

På intensivvårdsavdelningen vid ett sjukhus i Norrland gick man år 2009 över från att ge sondmat med nattlig tarmvila till att ge sondmat kontinuerligt under dygnet. Det som personalen på avdelningen upplever är att patienterna nu allt oftare har diarréer. Någon undersökning om hur denna ändrade behandlingsmetod påverkat patienterna fanns inte. Då det är av vikt att se om de förändringar som görs blir till det bättre bestämde jag mig för att ta reda på detta. Under litteraturgenomgången inför studien har jag inte kunnat finna forskning med liknande frågeställningar, varpå jag anser att detta är ett område värt att belysa.

Bakgrund

Patienter inlagda på sjukhus behöver näringstillförsel för att orka återhämta sig, detta gäller inte minst patienter på en intensivvårdsavdelning (Mo, Rhee & Lee, 2011).

Intensivvårdssjuksköterskans roll är att se till att patienten får i sig näring, detta är en delegerad uppgift likväl som ett självständigt ansvar (Gulbrandsen & Stubberub, 2009). Då dessa patienter ofta vårdas i respirator och dessutom har sederande läkemedel, saknar dessa patienter förmågan att själva kunna tillgodose sitt näringsbehov. Nutrition kan ges via intravenös tillförsel, parenteral nutrition (PN) alternativt tillföras via sond till

mag-tarmkanalen, enteral nutrition (EN). Sondmaten kan ges kontinuerligt under hela dygnet, med en hastighet som är uträknad för att uppfylla dygnsbehovet av näring. Alternativt kan

sondmaten ges under dagtid med snabbare hastighet, följt av nattlig tarmvila (Friman, Persengård, Sandberg-Johansson & Bergerson, 2010). Hur mycket näring en kritiskt sjuk patient behöver, eller kan tillgodogöra sig är oklart (Casaer, Mesotten, Hermans, Wouters, Schetz, Meyfroidt, Van Cromphaut, Ingels, Meersseman, Muller, Vlasselaers, Debaveye, Desmet, Dubois, Van Assche, Vanderheyden, Wilmer & Van den Berghe, 2011). Generellt gäller att näringsbehovet är mindre i den akuta sjukdomsfasen och högre i återhämtningsfasen (Turner, 2010). Nutrition med EN bör vara förstahandsalternativet hos intensivvårdspatienter med både medicinska och kirurgiska diagnoser. EN bör startas 24-48 timmar från det att patienten börjas vårdas på IVA. EN har få komplikationer vid rätt hantering och

återhämtningen hos intensivvårdspatienterna förbättras (de Aguilar-Nascimento, Bicudo-Salomao & Portari-Filho, 2012). Aktuell forskning visar att EN troligen är att föredra framför PN. Enligt de senaste forskningsresultaten bör möjligen inte PN sättas in tidigt, däremot ska EN startas så snart som möjligt (Casaer et al. 2011). EN har visat sig minska dödligheten hos

2 patienter inom intensivvården om EN påbörjas inom 24 timmar efter skada (Doig, Heighes, Simpson & Sweetman, 2011). Behandling med EN kan minska inflammation och förbättra koagulation hos intensivvårdspatienter som vårdas i respirator (Bastarache, Ware, Girard, Wheeler & Rice, 2012). Att påbörja EN tidigt i vårdförloppet är troligen positivt för kritiskt sjuka patienter och någon egentlig risk för skada har inte setts (Khalid, Doshi & Di Giovine, 2010). Fördelar med EN är att näringsämnen absorberas på ett sätt som fysiologiskt liknar vanligt matintag. Det bevarar även tarmens normala anatomi och fysiologi, då atrofi av tarmväggen undviks samt att tarmens metabola funktion behålls. Den normala bakteriefloran bevaras bättre, ger mer näring och ger även stimulans åt immunförsvaret (Gulbrandsen & Stubberub, 2009). Faktorer som påverkar nutritionsbehandlingen är när den startar, och hur väl magtarmkanalen fungerar (Turner, 2010). Det kan vara svårt att hitta en optimal

behandlingsstrategi för EN till intensivvårdspatienter beträffande vilken näring som skall ges och hur sondmaten ska tillföras (Jolliet, Pichard, Biolo, 1999). Vid behandling med EN kan ibland patienten ha svårt att få i sig den mängd näring som har satts som mål. Avbrott i behandlingen är vanliga och kan uppgå till runt 5 timmar om dagen. Dessa avbrott orsakas främst av olika undersökningar och behandlingar då EN inte kan ges, lägesändring av patienten, instabilt kliniskt tillstånd, stor volym i magsäcken, illamående samt kräkning. Att ha en strategi med kontinuerlig EN och sedan inte ge den hela tiden leder till att patienten kan få mindre näring än avsett (Elpern, Stutz, Peterson, Gurka & Skipper, 2004). De flesta

intensivvårdspatienter som behandlas i respirator får inte i sig tillräckligt med näring, främst orsakat av avbrott vid kontinuerligt administrerad EN (O’Leary-Kelley, Puntillo, Barr, Stotts & Douglas, 2004).

Att använda en alltför aggressiv behandling med EN kan vara ogynnsamt. Att påbörja behandlingen med en hög hastighet redan från dag ett hos respiratorbehandlade patienter kan ge en ökad risk för pneumoni, Clostridium difficile orsakad diarré samt förlänga

behandlingstiden på intensivvårdsavdelningen (Ibrahim, Mehringer, Prentice, Sherman, Schaiff, Fraser & Kollef, 2002). Att tidigt påbörja EN är nutritionsmässigt bra för svårt sjuka, medan en strategi med att börja senare ger mindre komplikationer relaterat till EN såsom diarré, gastrointestinala blödning, retentioner i magsäcken och kräkningar. Komplikationerna relaterade till en tidig start av EN kan dock undvikas utan att minska på näringsmängd (Huang, Hsu, Kang, Liu & Chang, 2012).

Diarré är vanligt bland patienter inom intensivvården, speciellt hos de med sepsis, hypoalbuminemi, antibiotikabehandling och EN (Jack, Coyer, Courtney & Venkatesh,

3 2010a). Inom intensivvården kan det vara lågprioriterat att patienten sköter magen, trots att detta är en basal och mycket viktig funktion sett ur patientperspektivet (Dorman, Hill, McGrath, Mansour, Dobson, Pearse, Singleton, Al-Omoush, Barry, Colongon, Perez, Fitzgerald & Zabala, 2004). Det finns flera orsaker till diarré hos svårt sjuka patienter, men behandling och uppföljning kan troligen förbättras med hjälp av bättre dokumentation av främst förkomsten av diarré samt vidtagna åtgärder mot detta. (Ferrie & East, 2007). Diarré är vanligare hos patienter med infektioner, antibiotikabehandling samt sederande läkemedel (Trabal, Leyes, Hervás, Herrera & Talló Forga, 2008; Whelan, 2007). Diarré hos patienter med EN kan också orsakas av kroppens fysiologiska svar på sjukdom eller skada, förändrad tarmfunktion, kontaminerat sondmatningssystem, EN sammansättningen, för lite fibrer, kontinuerlig tillförsel, hypoalbuminemi, rubbad tarmflora samt vissa typer av läkemedel kan också påverka diarréfrekvensen (Jack, Coyer, Courtney & Venkatesh, 2010b; Ferrie & East, 2007). Det förekommer olika kriterier för att definiera diarré inom sjukvården. De vanligaste kriterierna för diarré är frekvens, konsistens samt mängd. Dock finns olika uppfattningar om

vilket av dessa kriterier som är viktigast (Whelan, Judd & Taylor, 2003).Diarré defineras

enligt WHO:s riktlinjer som ≥ 3/dygn (WHO, 2012).

På intensivvårdsavdelningen vid ett sjukhus i Norrland gick man år 2009 över från att ge EN intermittent med nattlig tarmvila till att ge EN kontinuerligt under dygnet. Det som

personalen på avdelningen upplevt är att patienterna nu allt oftare har diarréer. Från 1999 till 2009 fick patienterna på intensivvårdsavdelning EN under ca 15 timmar på dagtid, med en tarmvila under natten. Från 2009 infördes en ny rutin med kontinuerlig tillförsel av EN under dygnets 24 timmar. Denna nya rutin infördes för att minska svängningar i blodsockernivåerna samt reducera risken för hypoglykemi då EN stängdes av nattetid.

Det som sjuksköterskorna på intensivvårdsavdelningen upplever är att mängden lösa avföringar ökar då EN ges kontinuerligt över dygnet.

De två administrationsformerna som ska undersökas är:

1. Intermittent tillförsel av EN med stegvis ökande mängder under dagtid. Tarmvila under natten. En rutin som använts sedan 1999 (Vårdprogram; IIPO dokument 1999-0106).

2. Kontinuerlig tillförsel av EN dygnet runt. Mängden bestäms av regelbundet

kontrollerade retentioner (kvarvarande mängd i magsäcken). En rutin som infördes 2009 (Vårdprogram; IIPO dokument 2009-0034).

4 Intermittent EN enligt IIPO dokument 1999-0106 såg ut enligt följande; Dag 1: 300 ml 20ml/h. Dag 2: 500 ml 33 ml/h. Dag 3: 1000 ml 66 ml/h. Dag 4: och framåt 1500 ml 100 ml/h. Om patienten hade större retentioner, ingen avföring eller avsaknad av tarmljud, kunde administration av EN stanna under flera dagar på samma hastighet. Tarmatonibehandling bestod av dulcolax suppositorium samt lactulos.

Kontinuerlig EN enligt IIPO dokument 2009-0034 innebär tillförsel dygnet runt, under 24 tim. Start med 15 ml/tim. Retentioner dras 3 ggr/dygn (kl 7-14-22, vid passbyte) tills dess att hastigheten kommit upp till det individuellt beräknade/ordinerade kalorimålet. Det finns inget gemensamt slutmål för alla patienter då beräkningen utgår från ett kalkylerat energibehov. Ökningen av hastigheten fortsätter tills uppnått kalorimål. Eventuell ökning kan göras max 3 gånger per dygn i samband med retentionskontrollerna. Tarmatonibehandlingen bestod av dulcolax suppositorium samt makrogol.

Sondmatssortimentet för båda behandlingsregimerna består av: Fresubin fiber (första hands alternativ), Fresubin Energy, Isosource Mix samt Novasource GI control. För beräkning av energibehovet används Harris Benedict´s formel.

Syfte

Att med hjälp av en registerstudie jämföra antal lösa avföringar per mellan två olika administrationsformer av enteral nutrition hos intensivvårdspatienter.

Frågeställningen är om frekvensen av lösa avföringar har ökat då kontinuerlig tillförsel av EN infördes.

Metod

Studien är en kvantitativ retrospektiv registerstudie av omvårdnadsjournaler vid en intensivvårdsavdelningen på ett sjukhus i Norrland.

Urval av patientgruppen

Patientgruppen som är undersökt, traumatisk skallskada, är vald för att den utgör en så homogen grupp som möjligt. Denna grupp av patienter är oftast sedan tidigare väsentligen friska, de har mycket sällan en bukskada, de vårdas under en längre tid på

intensivvårdsavdelningen sederade i respirator och behandlas enligt ett standardiserat vårdprogram. Journaler från 2007-01-01 till 2009-01-01 användes för gruppen ”intermittent enteral nutrition”, journaler från 2010-01-01 till och med 2012-06-20 användes för gruppen ”kontinuerlig enteral nutrition”.

5

Inklusionskriterier: >18 år, traumatisk skallskda, ≥ 48 timmars behandling med enteral

nutrition, IVA vård ≥3 dagar.

Exklusionskriterier; Patienter med begränsning av vårdnivå, bukskada som utgör

kontraindikation för enteral nutrition.

Definition av diarré i denna studie

För att inte överskatta diarré definierades diarré i denna studie som ≥3 avföringar/dygn. Avföringar vid EN kan i stort sett alltid definieras som lös avföring. Behov av tarmsond jämställdes med ≥3 avföringar/dygn.

Beräkning av studiegruppens storlek

En beräkning av antalet individer i varje grupp som skulle behövas för att detektera en

skillnad i standard deviation på 1 stycken diarré/dygn utfördes med hjälp av data programmet Stat Mate (GraphPad Software. Inc, CA, USA). Den test som valdes var: ”Sample size for unpaired t test”. Statistisk signifikans p < 0.05. Med 80% power skulle det räcka med 25 individer i varje grupp. Totalt inkluderades därför 50 patienter i studien.

Datainsamling

Systemet SQL server management studio användes för att få fram patientjournalerna, totalt var det 180 patienter som kunde inkluderas. Sökningen gjordes i juni 2012. Från dessa valdes sedan 25 patienter från varje grupp ut, de första 25 från gruppen ”intermittent” och de sista 25 från gruppen ”kontinuerlig”. Detta för att få mer tid mellan de olika grupperna, i syfte att att minimera risken för att de båda behandlingsregimerna skulle överlappa varandra. Från det datoriserade journalsystemet, Picis, hämtades följande parametrar på respektive patient: ålder, kön, vårdtid i dygn, antal dygn med EN, läkemedel för behandling av tarmatoni, antal

avföringar/dygn (lösa eller ej) samt mängd given sondmat/dygn. Dessa uppgifter överfördes sedan avidentifierade till ett excelark för bearbetning. Patienterna indelades i ”intermittent” respektive ”kontinuerlig” grupp. Dokumentationen har tillåtit att jämföra både antal lösa avföringar per dygn samt mängd med tillförd EN till patienterna. I stort sett samtliga avföringar på patienter med EN kan anses vara lösa och kan jämställas med diarré.

6

Dataanalys

Den statistiska programvaran, Prism, version 5.0 (GraphPad Software. Inc, CA, USA) användes för de statistiska beräkningarna. För jämförelse av mängden ml/dag av EN som patienterna fått intermittent respektive kontinuerligt samt för jämförelse av ålder användes Mann Whitney´s non-parametriska test då det är oklart om materialet är normalfördelat. För jämförelse mellan grupperna av mer eller mindre än tre avföringar/dygn samt för kön användes Fisher exact test.

Validitet och reliabilitet

Innan datainsamlingen påbörjades gjordes ett pilottest på instrumentet. Piloten gjordes på 3 patienter i de båda grupperna, totalt 6 patienter. För att bättre kunna svara på frågeställning kan en prospektiv studie med fler deltagare göras. Då dokumentationen stundtals hade brister bör en tydlig defination finnas om vilka parametrar som ska tas med i bedömningen göras.

Etiska aspekter

Etikansökan var ej tillämplig då uppsatsen kan betraktas som ett kvalitetsprojekt inom ramen för studentarbeten. Tillstånd för att gå in i journaler inhämtades från verksamhetschef på Neurokirurgiska kliniken på sjukhuset.

Resultat

Både i den intermittenta och i den kontinuerliga gruppen fanns 21 män och 4 kvinnor. Medianåldern i den intermittenta gruppen var 43 (19-79) och medianåldern i den

kontinuerliga gruppen var 47 (18-80). Det fanns ingen signifikant skillnad i mellan grupperna ålder (p=0.5, Mann-Whitney non-parametrisk test).

Patienter som någon gång under vårdtiden haft ≥ 3 avföringar/dygn alternativt haft avföringspåse eller tarmsond var 7 stycken i den intermittenta gruppen medan de var 8 stycken i den kontinuerliga gruppen. Här visade Fishers exact test p=1.0 och således ingen statistisk signifikant skillnad mellan grupperna.

7 Tabell I. Avföringar/Dygn Typ av EN < 3 avföringar /Dygn ≥ 3 alt sond/påse /Dygn Totalt antal patienter Intermittent 18 7 25 Kontinuerlig 17 8 25 I = Intermittent EN K= Kontinuerlig EN Figur 1. Avföringar/Dygn

Tarmatonibehandlingen skilde sig åt mellan grupperna. I den intermittenta gruppen fick 17 behandling med lactulos, medan 23 i den kontinuerliga hade makrogol som behandling. Behandling med dulcolax suppositorium var 21 respektive 24 i grupperna. Antal dagar med avföring var 139 stycken i den intermittenta och 115 i den kontinuerliga gruppen. Antal dagar med diarré var 41/139 (30%) i den intermittenta gruppen respektive 39/115 (34%) i den kontinuerliga gruppen. Fisher exact test visar p=0.5 vilket innebär att det inte finns någon

8 statistiskt signifikant skillnad i antalet dagar med diarré/samtliga dagar med avföring hos de patienter som fick intermittent EN jämfört med de patienter som fick kontinuerlig EN.

Tabell II. Dagar med avföringar Typ av

sondmatning

Vårddygn Antal dagar med diarré

Totalt antal dagar med avföring

Antal dagar utan diarré

Intermittent 341 41 139 98

Kontinuerlig 237 39 115 76

Figur 2. Dygn med diarré

Jämförelse av ml EN/dygn visar att att de som fick intermittent EN fick i sig mer sondmat per dygn än de patienter som fick kontinuerlig EN. En statistisk signifikant skillnad finns mellan grupperna enligt Mann Whitney’s non-parametriska test, p=0.008.

Antal dygn med diarré

I K 0 25 50 75 100 125 150 Utan diarré Med diarré I = Intermittent EN K= Kontinuerlig EN A n ta l d a g a r m e d a v fö ri n g

9 Tabell III. EN/dag

intermittent EN kontinuerlig EN Antal patienter 25 25 min ml/dag 350 185 median ml/dag 656 450 max ml/dag 1343 1141 mean ml/dag 699 505 Standard deviation 249 278 Figur 3. EN/dygn

10 Tabell IV. Sammanfattning

Diskussion

Resultatdiskussion

Syftet med denna studie var att jämföra antal lösa avföringar per dygn mellan två olika

administrationsformer av enteral nutrition hos patienterna på intensivvårdsavdelningen vid ett sjukhus i norrland. Upplevelsen hos personalen var att kontinuerlig EN gav upphov till mer diarré. Hypotesen var alltså att kontinuerlig tillförsel av EN gav signifikant högre frekvens av diarré jämfört med intermittent tillförsel av EN.

Med en definition av diarré på ≥3 avföringar per dygn (WHO, 2012) kunde ingen signifikant skillnad ses mellan grupperna i denna studie. En intressant skillnad kunde dock noteras, patienter med kontinuerlig EN fick i sig statistiskt signifikant mindre mängd EN/dygn jämfört med de patienter som fick intermittent EN. Orsaken till detta är oklart. Startmängden av EN första dagen, intermittent är 300 ml/dygn, medan kontinuerlig enligt PM kan bli upp till 630 ml/dygn. Detta skulle kunna stämma med det som Ibrahim et al. (2002) skriver om det ogynnsamma i att ge för mycket EN tidigt i sjukdomsförloppet. En orsak kan vara att det mer regelbundet mäts retentioner vid kontinuerlig tillförsel och möjligen då bättre anpassar den tillförda mängden till vad patienten kan ta emot. Ferrie & East (2007) skrev att med bättre

0 100 200 300 400 500 600 700 intermittent kontinuerlig ml EN/dygn

antal dagar med diarré av antalet dagar med avföring antal dagar utan diarré av antalet dagar med avföring totalt antal dagar med avföring

11 dokumentation och uppföljning kan problem upptäckas, vilket detta skulle kunna vara ett exempel på. En annan orsak som Elpern et. Al (2004) och O’Leary-Kelley et. Al (2004) påpekar är att den mindre mänden EN skulle kunna bero på avbrott i administrationen vilket ledar till att uträknad dygnsmängd ej uppnås.

Att den kontinuerliga gruppen får mindre mängd EN kan kanske inte enbart ses som något negativt. En annan bidragande orsak kan vara val av läkemedel för att behandla tarmatoni. Vid övergång till kontinuerlig tillförsel ändrades läkemedel för tarmatoni från Lactulos® till Makrogol®, om detta har betydelse är omöjligt att säga. För att helt klart kunna säga att det är administrationsformen av EN som är av betydelse för skillnaden i tillförsel av mängd EN, måste det också tittas närmare på till exempel tillförsel av opioider, vilket inte är gjort, eftersom det inte var syftet med denna studie.

Det fanns ingen statistisk signifikant skillnad i hur många diarréer de olika grupperna med intermittent EN samt kontinuerlig EN fick. Uppfattningen om att de med kontinuerlig EN fick fler diarréer stämmer alltså inte. Däremot upptäcktes det att de med kontinuerlig EN fick i sig statistiskt signifikant mindre mängd med EN/dygn än de patienter med intermittent EN fick. Detta är ett intressant fynd i sig som bör undersökas i fortsatta studier.

Ur omvårdnadssynpunkt är det viktigt att undersöka hur en förändrad rutin påverkar patienten. Som sjuksköterska har man ett eget ansvar att alltid utgå från evidens (socialstyrelsen, 2005). För att kunna tillämpa bästa möjliga vård är det viktigt att det finns tillräckligt med forskning så att riktlinjer kan skapas och följas.

Metoddiskussion

För att få homogena och därmed jämförbara grupper valdes patienter med skallskada. Detta gjordes för att dessa patienter oftast inte har en rad bakomliggande sjukdomar och att de vårdas efter ett standardiserat vårdprogram som var oförändrat under hela studietiden. Patienter med skallskada och samtidig bukskada exkluderades för att diarréerna inte skulle bero på själva bukskadan. Grupperna var även jämförbara när det gällde könsfördelning och ålder. Denna studie har naturligtvis begränsningar, eftersom resultatet bygger på en mindre mängd patienter får den snarast betraktas som en pilotstudie. Data är retrospektivt insamlade vilket ger en lägre evidensgrad. Resultatet är dock intressant och kan ligga till grund för en större prospektiv randomiserad studie.

12

Slutsatser

Resultatet från studien visar ingen signifikant skillnad i frekvens av lösa avföringar mellan grupperna som erhöll intermittent respektive kontinuerlig enteral nutrition. Antalet lösa avföringar verkar inte bero på administreringsformen. Som ett bifynd noterades att mängden tillförd enteral nutrition skiljer sig statistiskt signifikant varav betydelsen av det borde studeras vidare för att avgöra vilken administreringsform som är att föredra.

Referenser

Bastarache, JA., Ware, LB., Girard, TD., Wheeler AP., & Rice, TW. (2012). Markers of Inflammation and Coagulation May Be Modulated by Enteral Feeding Strategy. Journal of

Parenteral and Enteral Nutrition. Epub 2012 Feb 7.

Casaer, M.,Mesotten, D., Hermans, G., Wouters, P., Schetz, M., Meyfroidt, G.,Van

Cromphaut, S., Ingels, C., Meersseman, P., Muller, L., Vlasselaers, D.,Debaveye, Y., Desmet, L., Dubois, J.,Van Assche, A., Vanderheyden, S., Wilmer, A., & Van den Berghe, G. (2011). Early versus late parenteral nutrition in critically ill adults. The New England Journal of

Medicine. 36(6)5:506-17.

de Aguilar-Nascimento, JE., Bicudo-Salomao, A., & Portari-Filho, PE. (2012). Optimal timing for the initiation of enteral and parenteral nutrition in critical medical and surgical conditions. Nutrition. 28(9):840-3.

Doig, GS., Heighes, PT., Simpson, F., & Sweetman, EA. (2011). Early enteral nutrition reduces mortality in trauma patients requiring intensive care: a meta-analysis of randomised controlled trials. Injury. 42(1):50-6.

Dorman, BP., Hill, C., McGrath, M., Mansour, A., Dobson, D., Pearse, T., Singleton, J., Al-Omoush, A., Barry, M., Colongon, AR., Perez, M., Fitzgerald, D., & Zabala, M. (2004). Bowel management in the intensive care unit. Intensive and Critical Care Nursing. 20(6):320-9.

Elpern, EH., Stutz, L., Peterson, S., Gurka, DP., & Skipper, A. (2004). Outcomes associated with enteral tube feedings in a medical intensive care unit. American Journal of Critical Care. 13(3):221-7.

Ferrie, S., & East, V. (2007). Managing diarrhoea in intensive care. Australian Critical Care. 20(1):7-13.

Friman, C., Persengård, K., Sandberg-Johansson, E., & Bergerson, G. (2010). Bedömning av

behov och utvärdering - Nutrition, enteral. Hämtad 27 juni, 2012, från

http://www.vardhandboken.se/Texter/Nutrition-enteral/Bedomning-av-behov-och-utvardering/

Gulbrandsen, T., & Stubberud, D-G. (2009). Intensivvård – Avancerad omvårdnad och

behandling. Lund: Studentlitteratur.

Huang, HH., Hsu, CW., Kang, SP., Liu, MY., & Chang, SJ. (2012). Association between illness severity and timing of initial enteral feeding in critically ill patients: A retrospective observational study. Nutrition Journal. 3;11(1):30.

Ibrahim, EH., Mehringer, L., Prentice, D., Sherman, G., Schaiff, R., Fraser, V., & Kollef, MH. (2002). Early versus late enteral feeding of mechanically ventilated patients: results of a clinical trial. Journal of Parenteral and Enteral Nutrition. 26(3):174-81.

Jack, L., Coyer, F., Courtney, M., & Venkatesh, B. (2010a). Diarrhoea risk factors in enterally tube fed critically ill patients: a retrospective audit. Intensive and Critical Care Nursing. 26(6):327-34.

Jack, L., Coyer, F., Courtney, M., & Venkatesh, B. (2010b). Probiotics and diarrhoea management in enterally tube fed critically ill patients--what is the evidence? Intensive and

Critical Care Nursing. 26(6):314-26. Epub 2010 Aug 7.

Jolliet, P., Pichard, C., Biolo, G., Chioléro, R., Grimble, G., Leverve, X., Nitenberg, G., Novak, I., Planas, M., Preiser, JC., Roth, E., Schols, AM., & Wernerman, J. (1999). Enteral nutrition in intensive care patients: a practical approach. Clinical Nutrition. 18(1):47-56. Review.

Khalid, I., Doshi, P., & DiGiovine, B. (2010). Early enteral nutrition and outcomes of

critically ill patients treated with vasopressors and mechanical ventilation. American Journal

of Critical Care. 19(3):261-8. Erratum in: American Journal of Critical Care. 19(6):488.

Mo, YH., Rhee, J., & Lee, EK. (2011). Effects of nutrition support team services on outcomes in ICU patients. Yakugaku Zasshi. 131(12):1827-33.

O'Leary-Kelley, CM., Puntillo, KA., Barr, J., Stotts, N., & Douglas, MK. (2005) Nutritional adequacy in patients receiving mechanical ventilation who are fed enterally. American

Journal of Critical Care. 14(3):222-31.

Socialstyrelsen. (2005). kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska. Hämtad 23 Juli, 2012 från http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2005/2005-105-1

Trabal, J., Leyes, P., Hervás, S., Herrera, M., & de Talló Forga, M. (2008). Factors associated with nosocomial diarrhea in patients with enteral tube feeding. Nutrición Hospitalaria. 23(5):500-4.

Turner, P. (2010). Providing optimal nutritional support on the intensive care unit: key challenges and practical solutions. The Proceedings of the Nutrition Society. 69(4):574-81. Epub Sep 22.

Whelan, K., Judd, PA., & Taylor, MA. (2003). Defining and reporting diarrhoea during enteral tube feeding: do health professionals agree? Journal of Human Nutrition and

Dietetics. 16(1):21-6.

Whelan, K. (2007). Enteral-tube-feeding diarrhoea: manipulating the colonic microbiota with probiotics and prebiotics. The Proceedings of the Nutrition Society. 66(3):299-306.

WHO. (2012). Diarrhoea. Hämtad 19 Juni, 2012, från http://www.who.int/topics/diarrhoea/en/