Stödpersonals upplevelser av konflikthantering i skolan

Stödpersonals upplevelser av konflikthantering

i skolan

Sara Nymark och Paola Solano

C-uppsats i psykologi, HT 2007 Handledare: Lena Almqvist Examinator: Jakob Eklund

Stödpersonals upplevelser av konflikthantering i skolan

Syftet med den här studien var att undersöka stödpersonals upplevelser av konflikthantering i skolans värld. Kvalitativ metod med en abduktiv ansats användes för att bilda underlag för intervjuer med kuratorer, skolsköterskor och beteendevetare på gymnasie- och högstadieskolor. Nio intervjuer genomfördes och analyserades genom meningskoncentrering, vilket gav tre olika huvudteman: stödpersonalens arbete, resurser för konflikthantering och förbättringar i konflikthantering i skolan. Resultatet visade att samtal, föräldrastöd och sociala aktiviteter ansågs vara viktiga hjälpmedel för att kunna handleda eleverna i konflikter. Dock visade analysen att det behövs bättre förutsättningar för att ge eleverna stöd i konflikthantering. Diskussionen lyfte fram hur väsentligt det var att ha ett förebyggande arbete i skolan och att det bör inledas i tidig ålder.

Keywords: Social worker, children conflict, conflict resolution, school, parent influence

Inledning

Konflikter är en del av människans liv och sampel mellan människor kan leda till att viljor inte alltid överensstämmer. Konflikt beskrivs i Nationalencyklopedin (www.ne.se) som någon form av motsättning: ”… Generellt föreligger en konflikt när två eller flera parter vid samma tidpunkt eftersträvar värden eller resurser som inte enkelt kan fördelas dem emellan…”. En konflikt kan definieras på många olika sätt beroende på aktör och omgivning (Fisher, 1990). En aspekt av fenomenet är när det finns ett samspel mellan personer och två eller flera individer inte har samma åsikter. Konflikter kan handla om ytliga behov eller om djupare värderingar där individer inte kan enas om en händelse och båda argumenterar för sin sak och omöjligt kan tänka sig in i den andres perspektiv (Fisher, 1990).

Konflikten kan värderas olika beroende vilken part som bedömer den. Därför kan individer reagera mycket olika när de möter motsättning. På senare år har det skett mycket forskning kring konflikter och hur de fungerar, genom att forskare studerat varför individer reagerar på olika sätt. (Friedman, Tidd, Currall, & Tsai, 2000). Hur en individ väljer att hantera en konflikt beror ofta på flera saker som till exempel personlighet, då forskning tyder på att personlighet har betydelse för hur individen väljer att hantera sina konflikter (Park, Antonioni, 2007). Även hur individen upplevt sina tidigare konflikter kan påverka handlingssättet. Beteendet blir ofta till ett mönster som sedan blir lätt att återuppta när liknande situationer uppkommer. Därför kan en konflikt lösas konstruktivt i ett sammanhang men i en annan kontext kan metoden inte alls fungera på ett bra sätt. Därför är det viktigt att lära sig att inte hantera alla konflikter på samma sätt utan att individen lär sig förstå olika perspektiv så att en konflikt kan ses som en utveckling för individen. Genom att individen ökar sin kunskap om andra människor, utvecklas även individens förståelse för andras beteende. Förståelsen medför en ökad empati och bra grund för att hantera konflikter på ett kontrollerat och diskuterande sätt (Friedman, Tidd, Currall, & Tsai, 2000).

Det här tyder på att konflikter bör ses med distans för att kunna förstå sin egen del av situationen. Den här proceduren kan vara omöjlig under en pågående konflikt eftersom människor generellt tenderar att agera efter sina känslor och därför borde det vara viktigt att

lära sig en konstruktiv hantering för att kunna ge konflikten andrum. Att ha en tredje part som kan se objektivt på konflikten, kan vara till stor hjälp för att finna en lösning som båda involverade parter kan vara överens om.

Genom att våld blir allt vanligare i samhället blir det till följd att det även sker en ökning av våld i skolan. Enligt Shafii och Shafii (2001) sker konflikter i skolans värld i olika former varje dag. Det kan handla om meningsskiljaktigheter och att elever saknar uppskattning av olikheter. Konflikterna kan utvecklas till en mobbningssituation eller bara vara en tillfällig dispyt. Emellertid kan konflikter inte enbart ses som en handling där processen ageras verbalt, utan det har blivit allt vanligare att ta till våld för att hantera konflikter. Att hantera konflikter med våld kan betyda att osämjan i verkligheten inte har bearbetats och kan därför inte ses som en fungerande hantering. Hemmiljö och samhället påverkar ungdomarnas levnadssätt och en våldsam hantering av en konflikt i hemmet kan bli ett inlärt beteende som brukas utanför hemmiljön (Perlman, Garfinkel & Turrell 2007). Hur vuxna agerar i en konflikt är väsentligt för hur barn senare kommer att hantera sina egna konflikter. Social inlärning är i centrum för att barn ska utveckla empati och förståelse för andras åsikter. Trots att yngre barn är egocentriska i deras beteende är det viktigt med vägledning för hur barnen bör samspela. Skolan blir en betydelsefull plattform för gemensam grundläggande social utveckling, där konflikthantering är en del av barnens avgörande lärdom för framtida relationer (Shafii et al., 2001). Forskning har visat att det fysiska våldet blivit allt vanligare i skolorna och att mycket av elevernas aggressioner grundar sig på hur hemförhållandet ser ut. Därför kan det ses som relevant att lära barnen om konflikthantering för att minska det fysiska och verbala våldet i skolan och hemma.

Konflikthantering

En annan aspekt är att en konflikt kan ses som en möjlighet till utveckling hos individen genom att hanteringen av tvisten kan bidra till personens självutveckling. Dock kan en konflikt där parterna har obalans i maktfördelningen leda till underläge för den ena parten och en eventuell överenskommelse kan skapa missnöje då det resulterar i en ojämnlik lösning. Genom att en part i konflikten hela tiden varit i underläge kan en överenskommen lösning ändå påverka att den svage inte är tillfreds med utgången och att konflikten blossar upp igen efter en tid (Fisher, 1990).

Sportsman och Hamilton (2007) skriver om Thomas och Kilmanns TKI, conflict mode instrument som beskriver hur det finns olika sätt att hantera en konflikt. Det finns inget som är rätt eller fel med att välja någon av metoderna, de kan fungera olika beroende på konfliktsituation. Metoden består av fem olika sätt för att hantera en konflikt. Utifrån undvikandemetoden innebär det att individen inte tar tag i konflikten utan hoppas på att konflikten ska försvinna med tiden. En annan konflikthantering är anpassningsmetoden, där individen väljer att ändra riktning för den andre partens önskemål i konflikten för att undvika osämja. En tredje metod som kan tillämpas är kompromissmetoden, där individerna som är involverade i konflikten försöker att mötas halvvägs för en lösning. Metoden maktspråk redogör för hur individer med alla möjliga hjälpmedel kan försöka övertala sin andre partner om den åsikt som individen själv förespråkar. Sista metoden enligt TKI är problemlösning, där båda parter strävar efter en gemensam överenskommelse genom kommunikation och lyssnande (Sportsman et al., 2007). Beskrivningen av de olika metoderna visar att människor agerar olika och att det är svårt att komma fram till endast en universell metod som ska användas av alla.

Ålder och kön kan påverka hur barn och ungdomar hanterar konflikter. Owens, Daly, Slee (2005) undersökte om ålder och kön påverkade individens hantering av konflikter. Forskarna använde sex variabler; kompromiss, sökande av socialt stöd, tillmötesgående, undvikande,

distraktion och aggression. Flickorna påvisade en högre grad av kompromiss, tillmötesgående och undvikande gentemot sin motståndare än pojkarna. I en studie av Butovskaya, Timentschik och Burkova (2007) upptäcktes att flickor och pojkar tenderar att lösa sina konflikter på olika sätt. Flickor påvisade bättre förmåga att lösa konflikter på ett konstruktivt och lugnare sätt än pojkarna som hade högre grad av verbal aggression som inte resulterade i lösningar. I samma studie hittade forskarna samband mellan ålder och grad av fysisk aggressivitet hos killarna. Det visade även att yngre barn tenderade att använda våld medan äldre brukade gemensamma diskussioner för att hantera konflikter. Mognad kan även i den här studien förstås som en relevant aspekt för konfliktlösning. Det kan även påverka hur socialt tränad individen är, vilket kan härledas till mognad.

De Wied, Branje, och Meeus (2007) presenterade att det fanns ett positivt samband mellan hur mycket individen är beredd att lösa problemet och individens empatiförmåga. Individer med hög empatiförmåga tenderade att visa större benägenhet att lösa konflikter och komma överens med den andre partnern. Forskarna i studien såg även att det fanns skillnad mellan flickornas och pojkarnas empatiförmåga. Det visade att flickorna visade mer empati än vad pojkar gjorde under konflikter, vilket även hade ett samband med att flickorna hanterade konflikter på ett mer konstruktivt sätt. Genom diskussioner och överenskommelser kunde flickorna skapa bättre förutsättningar för att hantera sina konflikter. Flera forskare visar alltså att kön har betydelse för hur barnen hanterar konflikter, dock har det inte gjorts djupare undersökningar som förklarar annat än betydelsen av den empatiska förmågan hos flickor.

Konflikthantering i skolan

Genom att involvera studenter i att fungera som medlare i kamraters konflikter kan skolan öka elevers kunskaper i att hantera en konflikt på ett konstruktivt sätt. Cassinerio och Lane-Garon (2006) skriver i en undersökning om hur kamratmedling används som ett sätt att hantera konflikter mellan elever på en högstadieskola. Programmet innebar tio timmars undervisning av de utvalda eleverna där rollspel och coachning användes för att förbereda eleverna för uppgiften. Efter ett år gjordes en utvärdering på skolan då resultaten visade en ökad empatiförmåga hos eleverna och att en övergripande del av eleverna ansåg att skolmiljön generellt hade blivit bättre. Undersökningen visade också att kontinuerligt umgänge tillsammans med vuxna korrelerade signifikant med positiv konflikthantering, vilket forskarna förklarade som en mer problemlösningsfokuserad hantering. Negativ konflikthantering förklarades som att skrika eller använda våld. Undersökningen kunde även visa på en förbättrad hantering av konflikter i hemmiljön.

Med ökade kunskaper om konflikthantering väljer elever ofta mer lämpliga sätt att hantera konflikter. Johnson, Johnson, Dudley, Mitchell och Fredrickson (1997) diskuterar i en studie att nästan 100 % av eleverna med konfliktlösningsundervisningen skulle välja en mer diskussionsinspirerad metod om de hamnade i en konfliktsituation. Metoder som resonemang kring en eventuell konflikt och kompromiss nämndes som konfliktlösning. En konkret övning som används i undervisning utvärderad av Heydenberk, Heydenberk och Tzwenova (2006) var Stop, Think, Act, and Review, (STAR). Eleverna fick lära sig att stanna upp och tänka på hur de agerade och vad de sa till varandra. Forskarna gjorde senare en utvärdering och två år efter att programmet inleddes uppgav en övergripande del av eleverna att skolklimatet blivit bättre, att de som individer kände sig mer trygga och att deras kompisrelationer hade förbättras.

En svensk motsvarighet till medlingsprogram är organisationen Friends (http://www.friends.se/). De arbetar med att utbilda skolpersonal och elever i konflikthantering och öka kunskaperna kring mobbning och andra former av trakasserier som förekommer i skolan. Friends utbildar elever till kamratstödjare på skolor runt om i Sverige

där det främsta målet är att skolmiljön ska vara god och hälsofrämjande. Organisationen arbetar med alla led, från lärare till föräldrar och har hela tiden uppföljningar och utvärderingar för att bli ännu bättre i sitt arbete. Mycket tyder på att medling med kamrater ger en positiv effekt i skolan, men det kan vara svårt att verkligen veta hur elever går tillväga när konflikter väl uppstår, trots undervisning och önskningar om hur de skulle vilja hantera konflikterna. Ytterligare forskning kring Friends bör uppmärksammas för att verifiera arbetssättets verkan då fler skolor använder metoden på olika sätt.

Ljungström (2006) skriver om Farstamodellen som en metod som kan användas vid mobbning och konflikthantering. I Farstamodellen har Ljungström utvecklat en modell av Anatol Pikas samtalsmetodik. Metoden går ut på att tillhandhålla hjälp när mobbningsteamet får reda på ett fall av mobbning i skolan. Information samlas in om mobbningen, efter det hålls ett oförberett samtal där mobbarna ställs mot väggen och frågas rakt ut om händelserna. Ljungström (2006) kallar det här för behandlingssamtal. Efteråt sker en uppföljning en till två veckor senare med mobbarna då de får berätta hur det gått. Det här förklarar Ljungström (2006) med att föräldrarna inte deltar i det dagliga arbetet i skolan och därför inte kan ta ansvar för problem i skolan. Han anser också att individer inte ska förstora upp mobbningen utan se som vilket problem som helst som finns i skolan. Den här metoden kan upplevas som provocerande, då föräldrarna inte alltid blir informerade om sina barns situation i skolan. Ljungströms metod kan misstolkas genom att mobbning kan uppfattas som okomplicerad och odramatisk av omgivningen.

Stödpersonal i skolan

Enligt läroplanen 94 har skolans alla rektorer som uppgift att utforma elevvårdsverksamhet och undervisning för att eleverna ska få möjlighet till hjälp och särskilt stöd. Rektorn har även som uppgift att se till att det finns en kontakt mellan skola och hem och att kontakten upprätthålls. Lärarna ansvarar för att anpassa resursfördelningen till vad som främjar elevens utveckling. För att ovannämnda uppgifter ska uppfyllas, har skolan tillgång till stödverksamheten från framförallt skolsköterskor och skolkuratorer (Lpo 94). På så sätt bör varje rektor på alla skolor fullfölja kriterierna för att eleverna ska få möjlighet till stöd om det behövs.

Det finns olika metoder att hjälpa individer att se sina konflikter utifrån olika perspektiv. McMahon (1999) beskriver hur konflikter kan hanteras utifrån en problemlösningsfokuserad arbetsform. Genom att individen gör en detaljerad beskrivning av sitt problem, kan det skapas en uppfattning över hur allvarligt problemet egentligen är. En behandlingsplan upprättas efter individens behov och som följs upp efter en tid (McMahon, 1999). Det finns även ett liknande arbetssätt som lägger fokus på lösningar istället för problemet. Berg och De Jong (1997) beskriver ett lösningsfokuserat arbetssätt som innebär att se de positiva egenskaper som en individ har att arbeta med istället för att eventuellt skuldbelägga och ifrågasätta ett beteende. Det fokuseras mer på individens styrkor än svagheter vilket gör att det blir lättare att se de beteenden som personen kan förstärka än de beteenden som kan behövas ta bort. Lösningsfokuserat arbete sker genom att beskriva problemets art och utveckla tydliga mål för individen och försöka identifiera tillfällen då det problemfyllda beteendet inte uppkommer. Efter en tid får individen feedback för att ytterligare motivera individen till framsteg (Berg et al., 1997). Det tyder på att de olika hanteringarna påminner om varandra och kan ses som ett viktigt redskap i olika samtalssituationer oavsett vilken metod som används. Dock behövs det ytterligare forskning där hanteringsmetoderna utvärderas på ett vetenskapligt sätt.

Det finns belägg för att ett tätt samarbete mellan stödpersonal och lärare i skolan skapar en mer trivsam skolmiljö. Viggiani, Reid och Bailey- Dempsey (2002) har gjort en studie där

Worker- teacher classroom collaboration (SWTCC). I den här undersökningen har forskarna haft en behandlingsklass där eleverna hade stöd av en skolkurator och ytterligare en klass agerade kontrollgrupp som inte hade tillgång till en skolkurator. Klasserna valdes ut efter att de både upplevdes som stökiga och att eleverna hade beteendeproblem. Kuratorernas vistelse i klassrummet var både som deltagare vid inlärningen, samtal och samarbete med föräldrar för att öka elevernas motivation. De förde anteckningar på elevernas problem och utveckling.

Resultatet visade att forskarna inte kunde se någon förbättring i närvaro för behandlingsklassen, dock var närvaron sämre i kontrollklassen. Resultatet visade att mer än hälften av eleverna var positiva och att majoriteten ville att en kurator frekvent skulle finnas i klassrummet under nästkommande termin (Viggiani et al., 2002). I samma undersökning ingick även föräldrastöd, där även föräldrars åsikter var relevanta för studien. Resultatet visade att efter undersökningen var föräldrarna mer insatta i sina barns skolgång och gärna ville se en fortsättning av projektet. Även lärare och kuratorer ansåg sig vara nöjda med resultaten och menade att ett tidigt ingripande på en problemklass kunde återskapa en bra miljö för elever och lärare i skolan (Viggiani et al., 2002). Det behövs alltså personal utöver lärarna som tar hand om de sociala frågorna. Stödpersonalen bör vara tillgängliga för eleverna även utanför klassrummen för att eleverna skall känna sig trygga och våga fråga efter stöd om så behövs.

I skolans värld kan det vara svårt att be om hjälp om eleven inte känner förtroende för sin lärare eller rektor och då är stödpersonalen en viktig resurs. Tower (2000) redogör hur elevers attityd mot kuratorer kan vara avvaktande och misstänksam då elever inte riktigt litar på att kuratorn kan hjälpa dem. I studien beskrivs hur uppfattningen om kuratorer påverkar eleverna negativt när de ska söka hjälp och stöd. Det framgick även att elever och lärare hade bristfälliga kunskaper om vilka uppgifter kuratorer hade i skolan och hur de arbetade.

Tower (2000) diskuterade kring lösningar och påpekade att stödpersonal som arbetade i team med mer varierade sociala utbildningar och hade olika erfarenheter skapade en bra grund för att nå flera elever i behov av stöd. Fenomenet kring skolpersonal som arbetar i team som stöd i skolor är enligt Adamson och Peacock (2007) något som ger mer trygghet än när det endast finns en kurator eller en skolsköterska att vända sig till. Elever i studien nämnde rektor och stödpersonal, framförallt kuratorer och skolsköterska, när de fick frågan om vilka som borde samarbeta när det uppstod konflikter i skolan. Det här innebär, enligt Adamson och Peacock (2007), att ett stödteam på skolan skapade större trygghet hos elever då de kände sig säkrare om de behövde stöd. Även om det mesta tyder på att stödpersonalen gör ett värdefullt arbete, kan det vara svårt att granska hur väl arbetet fungerar, då stödpersonalen använder sig av olika metoder som ser annorlunda ut i olika skolor.

Efter genomgång av tidigare forskning kommer den här studien att belysa forskning och de brister som hittades under bearbetning av tidigare vetenskapliga studier. Flertalet av artiklarna som studien berört har haft en kvantitativ ansats där syftet varit att generalisera elevers konflikthantering. Få studier har gjorts där stödpersonalens arbetsuppgifter definierats och kartlagts kring konflikthantering. Artiklarna som har varit tillgängliga i den tidigare forskningen har enbart varit av utländskt ursprung. Därav vill den här studien även lägga fokus på den svenska skolans arbetssätt kring konflikthantering.

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att få mer kunskap om hur stödpersonal upplever sin roll i konflikthantering i skolan och hur stödpersonalen ser på de resurser som finns för att lösa konflikter på bästa sätt. Frågeställningarna är: (a) hur ser stödpersonalens arbete ut med konflikthantering i skolan? (b) vilka resurser finns för konfliktlösning i skolan enligt

stödpersonalen? och (c) vilka åtgärder kan behövas för att arbetet kring konflikthantering ska bli bättre?

Metod

Deltagare

I den här studien användes ett målinriktat urval då studien syftade till att få en nyanserad och mångsidig bild av fenomenet konflikthantering i skolan. Deltagarna valdes ut efter vissa premisser, de skulle vara stödpersonal för elever eller anses av personalen inneha stödjande arbetsuppgifter i skolan. Intervjupersonernas inriktning avgränsades till att beröra stödjande personal som arbetade på högstadiet och gymnasieskolor. Ålder och kön var ingen avgörande faktor för urvalet för deltagarna. Genom att leta efter olika gymnasie- och högstadieskolor på internet, valdes olika skolor ut och skickades ett missivbrev om studiens syfte och information om kontaktpersoner. Intervjuerna genomfördes i två medelstora städer i Sverige. Deltagarna var nio stycken till antalet och fördelades så att sex stycken var kuratorer, en beteendevetare och två skolsköterskor. Tiden de arbetat inom skolan sträcktes sig mellan 1 och 30 år och deras ålder varierade mellan 27 år och 61 år.

Material

En tematisk intervjuguide upprättades för att ge stöd under intervjuernas gång. De olika huvudområden som formades inför intervjuerna var nödvändiga för att kunna framhäva stödpersonalens olika dimensioner (se Appendix 2).

Utifrån den tidigare forskningen skapades en intervjuguide med tre huvudområden. Frågorna är hämtade från respektive huvudområde; (a) Arbete, Tycker du att du har tillräckligt med kunskap för att hantera konflikter som uppstår i skolan? (b) Problem: känner du att du efter avslutat samtal, har hjälpt de elever som sökt dig? (c) Metod: Har skolan ett förebyggande arbete mot att konflikter uppstår mellan elever?

För att inte eventuell viktig information skulle gå förlorad under intervjuernas gång användes en bandspelare. Banden blev efter avslutade intervjuer transkriberade och uppgick till cirka 80 sidor och ligger till grund för analysen.

Procedur

Studien påbörjades med en kartläggning av de olika skolorna som var potentiella för deltagande och disponibla för undersökningens arbetsområde. När eventuella deltagare hade lokaliserats, sammanställdes ett missivbrev där deltagarna blev informerade om studiens syfte och tillfrågade om de kunde tänka sig att delta i undersökningen (se Appendix 1). Även de etiska riktlinjer som gäller för vetenskaplig forskning meddelades i missivbrevet. Vissa förfrågningar lämnades personligt i skolorna och i vissa fall per mail. Då det blev för få positiva svar, kontaktades även personer som inte hade fått missivbrev per telefon för att få tillräckligt med respondenter, vilka senare även fick ta del av missivbrevet.

Efter en tid togs ytterligare kontakt per telefon då personerna tillfrågades om deltagande. Vid ett positivt svar bestämdes en tid som passade deltagaren. Intervjuerna ägde rum på respektive stödpersonals skola. Inför första intervjutillfället genomfördes en testintervju med en person som arbetade inom skolan, men som inte hade stödjande arbetsuppgifter. Testintervjun gjordes för att upptäcka eventuella brister i intervjuguiden och om studien presenterades och upplevdes på det sättet som studien var tänkt av de

undersökningsansvariga. Testintervjun ägde rum i ett studierum på intervjupersonens arbetsplats och genomfördes med den tänkta intervjuguiden. Dock användes ingen bandspelare då det väsentliga var hur intervjufrågorna tolkades och inte deltagarens svar. Informationen samlades in genom anteckningar och användes som feedback för att bekräfta att frågorna i intervjuguiden var förståeliga och fullföljde sitt syfte. Efter små korrigeringar skrevs den slutgiltiga intervjuguiden (se Appendix 2).

Vid varje intervjutillfälle blev deltagarna upplysta ytterligare en gång om de etiska principer som är viktiga vid vetenskapliga undersökningar. Deltagarna meddelades om att de kunde avbryta intervjun om de inte ville delta längre och att materialet skulle behandlas med konfidentialitet och sekretess. När intervjuerna startade blev deltagarna tillfrågade om godkännande till att intervjun skulle bli inspelad. När deltagarna accepterade inspelningen påbörjades intervjuerna. Efter avslutade intervjuer transkriberades inspelningen ordagrant i ett dokument på datorn för att senare användas till analysdelen. Samtliga deltagare bokades per telefon och intervjuplatsen bestämdes efter deltagarens önskemål, vilket resulterade att alla intervjuer ägde rum på respektive skolor där deltagarna arbetade.

Undersökningsledarna tog hjälp av den öppna intervjuguiden, där frågorna hade delats in i tre teman utifrån den tidigare forskningen, arbete, problem och metod. Intervjuerna pågick från 50 minuter till över en timme och utfördes på högstadieskolor och gymnasieskolor i två medelstora städer i Mellansverige. Frågorna i intervjuguiden var öppna och breda för att intervjupersonen skulle kunna ge en bred och mångsidig bild av fenomenet konflikthantering. Ordningen följdes inte exakt under intervjuernas gång och det ställdes i vissa fall följdfrågor för att intervjupersonerna skulle bredda sitt resonemang och berika sina slutsatser med mer information. Under studiens gång fanns det en intention att validera det transkriberade materialet genom att låta samtliga respondenter ta del av sina egna utskrivna intervjuer, men på grund av tidsbrist kunde inte respondenterna ge sina egna tolkningar av sina egna transkriberade intervjuer.

Databearbetning

I den här studien användes en abduktiv ansats som resulterade i en kvalitativ studie, där intervjuer användes som datainsamling för att se hur stödpersonal upplevde sin roll i konflikthantering. Studien inleddes med bearbetning av tidigare forskning som kan ses som en deduktiv metod, då det först söktes efter artiklar som kunde bidra till mer kunskap om ämnet. Senare bearbetades artiklarna för att kunna arbeta induktivt med intervjumaterialet. På det här sättet har en abduktiv process skapat balans mellan empiri och teori.

De inspelade intervjuerna transkriberades och analyserades med hjälp av meningskoncentrering enligt Kvale (1997). Metoden innebär att en stor mängd material blir hanterbart genom att hitta meningsbärande enheter och mönster, som sedan arbetas om till teman. Det transkriberade materialet lästes om flera gånger för att få en enhetlig bild; sedan användes färgpennor för att stryka under det som ansågs vara viktigt för studien. Genom att strukturera och ställa frågor till materialet kunde det underlätta analysarbetet och skapa relevanta kategorier som reflekterar studiens huvudsyfte. Även citat markerades ut för att användas i resultatdelen för att återspegla empirin och höja studiens tillförlitlighet. När processen var klar formades tre huvudteman som symboliserar det undersökningen har lagt fokus på. De benämns som stödpersonalens arbete, resurser vid konflikthantering och förbättringar i konflikthantering.

Resultat

De olika huvudområdena skapades utifrån frågeställningarna inför intervjuguiden som vidareutvecklades efter databearbetning och analys till tre teman med underkategorier. Nedan benämns kuratorerna, skolsköterskorna och beteendevetaren gemensamt som stödpersonal då respondenterna själva uppgett att de samtliga hade arbetsuppgifter som är relaterade till stöd för eleverna.

Stödpersonalens arbete

Rollen som stödpersonal i allmänhet. Utifrån respondenternas upplevelser av rollen som stödpersonal beskrev flertalet att de såg sig själva som en viktig tillgång till skolan och framför allt till eleverna. Stödpersonalens arbetsuppgifter varierade beroende på vilken skola de jobbade i. Vissa hade även andra uppgifter utöver de sociala frågor, som bland annat arbetsuppgifter som sjukvårdsansvariga, studievägledare, marknadsförare, informatör och hemsidaansvarig. Ändå hade alla respondenter en kuratorisk roll, där den huvudsakliga uppgiften var att ha kontakt med elever som behövde stöd och vägledning. Dock skilde sig uppfattningarna om hur deras roll såg ut i skolan. Ett par av respondenterna menade att deras roll byggdes efter vad de hade för arbetsuppgifter och arbetssätt. Några av intervjupersonerna berättade att deras tillgänglighet kunde påverka elevers val av att vilja söka upp dem. En del jobbade med ”öppen dörr”, vilket innebar att eleverna kunde söka dem när som helst under dagen. De respondenter som hade det arbetssättet ansåg att deras elever uttryckte uppskattning om att de kunde vända sig till kuratorerna när de kände för det. De uppfattade sin roll som mer vardaglig och okomplicerad då de hade en kontinuerlig kontakt med de flesta elever. ”… vi finns här och de kan sätta sig här och ta en kaffe och surra och skoja om de så vill… mycket skratt har vi här…”. På det här sättet ville respondenterna poängtera att ett möte med dem inte var skrämmande.

Å andra sidan menade kuratorerna som endast hade bokningstid att det var bästa sättet att få dit eleverna, då drop-in tiderna inte fungerade som arbetssätt. De respondenter som arbetade med bokningstider beskrev sin roll som mer tillgänglig på det sättet att alla elever kunde komma och boka tid hos dem och ha samma chans att få en tid, istället för att komma och gå som de ville. Respondenterna menade att drop-in tiderna endast lockade de elever som redan hade kontakt med stödpersonalen och inte gav tid och plats för nya elever. Intervjupersonerna menade att eleverna behövde bestämda tider för att alla skulle kunna få chansen att få det stödet som de önskade. Deras roll uppfattades som mer strukturerad då de hade en mer planerad verksamhet och att de arbetade mer med elevers problem utifrån ett terapeutiskt sätt. ”… jag försökte ha drop-in tid men det är inte då man kommer… jag känner att jag kan hjälpa de bättre om vi har planerat in en tid för möte…”. Intervjupersonen menade att det verkliga problemet kom fram om eleven själv fick tid att fundera på sin situation och vara mer konkret i sina önskemål.

De som hade andra uppgifter utöver kuratoriska arbetsuppgifter, menade att deras roll sågs som mer avspänd eftersom deras relation inte byggde på elevens problem. Rollen som stödpersonal är värdeladdad och respondenterna menade att eleverna såg mötet som något negativt och var rädda att bli sedda som psykiskt instabila av sin omgivning. Enligt intervjupersonerna var den negativa bilden av stödpersonalen mycket laddad på grund av att ett besök hos stödpersonalen ansågs vara avvikande, skamfyllt och även kändes som en bestraffning om eleverna blev ditskickade av lärarna. ”… ja, alltså, kommer inte eleverna självmant så finns det ju en mur mellan oss just för att de inte har velat träffa mig från början… det är inte deras vilja, det är lärarna som vill att de ska komma till mig så fort eleverna gjort något dumt…”. Respondenterna berättade att lärarna bekräftade den negativa

stämpeln när de skickade eleverna till stödpersonalen om något oacceptabelt hade inträffat på skolan. På det sättet menade respondenterna att den värdeladdade rollen som stödpersonalen hade, upprätthölls inte bara av eleverna, utan även av lärarna.

Samtliga intervjupersoner betonade vikten av att bygga upp förtroende till eleverna och på det sättet kunna avdramatisera den negativa bilden som fanns bland stödpersonalen. ”… en fördel är att gå ut i klasserna så att de får se att man är en vanlig människa… // … att man kan vara kurator och samtidigt en människa…”. På det sättet menade respondenterna att de dagligen arbetade med att visa för eleverna hur lindrigt det var att träffa stödpersonalen. Det intervjupersonerna lyfte fram var hur viktigt det är att ha en bra relation till eleverna för att de ska kunna känna sig trygga att prata om bekymmer.

Vuxenkontakt vid konfliktlösning. Kontakten till en vuxen person var något viktigt enligt kuratorerna. De ansåg att elever borde ha en vuxen att vända sig till under dispyter för att ha någon som kunde se problemet på ett objektivt sätt. Oftast kunde eleverna själva hantera sina konflikter, men ibland kunde det behövas någon som gav eleverna verktyg eller råd för att kunna lösa de konflikter som uppstod. ”… ungdomar skapar missförstånd som det kan vara svårt att reda ut om de inte får en tredje part som kan se saker som de verkligen är…”. Några respondenter uppgav att de ibland agerade som medlare mellan elever som hade svårt att kommunicera med varandra. Oftast var eleverna villiga att komma till kuratorerna för att finna en gemensam lösning, men ibland kunde även klaskamraterna komma och be om hjälp för att lösa andra elevers konflikter. ”… några elever var oroliga och kom till mig, då sa jag att vi kunde prata om hur de hade det, men att jag då måste ha mandat i klassen, då blev jag inbjuden och kunde göra något åt det…”. För den här respondenten var det viktigt att få hela klassens godkännande för att kunna göra en förändring av den situationen som eleverna som sökte henne beskrev.

Respondenterna tyckte att det var viktigt att eleverna var villiga att samarbeta för att de skulle kunna hjälpa eleven i behov av stöd. Många av intervjupersonerna uttryckte problematiken som kunde uppstå då eleven sökte hjälp hos dem, samtidigt som de inte ville att problemet skulle komma ut till de som var inblandade. ”… jag försöker att få eleven att förstå att situationen kan bli bättre om de berättar hela situationen, jag försöker så gott jag kan för att nå dem, men det är klart, vill de inte så vill de inte…”. Respondenterna menade att situationen aldrig kunde bli värre av att söka hjälp, då problemen kunde utredas för att sedan kunna finna en gemensam lösning. De ville gärna att eleverna skulle samla mod och berätta hela problemet och vilka som var involverade, men betonade att de inte kunde tvinga eleverna att vilja bli hjälpta.

Förändrade livssituationer i samhället. Respondenterna ansåg att de frågor som eleverna kom med idag skiljde sig från den problematiken som tidigare funnits i skolan då det förr var mer fokusering på lärandet än elevernas livsstil och situation. De nya frågorna kunde gälla från hedersproblematik till spelberoende, ätstörningar och depression. Skolan har idag blivit en verksamhet som förväntas att vara den mest ansvariga för elevernas uppfostran. Respondenterna menade att mycket läggs på skolan idag och alla de problemen ska lösas under skoltid. De påpekade även att det idag är många barn som lever under negativa förhållanden då det dels handlar om föräldrar som inte tar sitt ansvar. Alla respondenter var eniga om att hemmiljön var grunden för barnens välmående och saknade barnen den trygga miljön återspeglades det sig i andra miljöer så som i skolan. ”… oftast bjuder jag hit föräldrar utan att de tar med sig barnen, då pratar vi med föräldrarna och stärker dem, för mår föräldrarna bra så mår barnen bra…”. Respondenterna menade att kontakten med föräldrarna inte endast skulle ske om något negativt hade hänt i skolan, utan att det även var viktigt att föräldrarna fick höra positiva händelser som rörde deras barn. På det sättet kunde föräldrarna

bli mer involverade i barnens skolgång och vara en stöttepelare för barnen. Några av respondenterna tyckte att skolan fick ta emot många konflikter som skulle kunna lösas genom att föräldrarna fick mer kunskap om hur deras relation till barnen kunde förbättras. Ett par respondenter berättade hur elevernas konflikter med föräldrarna kunde lösas genom att stödpersonalen fungerade som hjälp då eleven tyckte att det var svårt att kommunicera med föräldrarna. ”… föräldrar får reda på saker om sina barn som de aldrig skulle ha någon aning om, jag kan formulera vad eleven känner så att föräldrarna förstår, som ett språkrör…”. Enligt respondenterna kom vissa elever till dem för att söka hjälp om just konflikter i hemmet, vilket ofta resulterade i att eleven ville att stödpersonalen skulle kontakta föräldrarna för att finna en lösning.

Erfarenhet. Enligt respondenterna var deras arbetserfarenhet kopplat till hur benägna de var att utöka sina kunskaper och även söka stöd från annat håll. Av de respondenter som hade jobbat under fler än tio år ansåg de att dem hade tillräckligt med erfarenhet och kunskap för att hantera konflikter. ”… man är ju tränad till att hantera konflikter, jag har tidigare jobbat som chef och på institution med familjer i kris, med tiden får man en vana att analysera och diskutera…”. Respondenten menade att konflikter som uppstod i skolan var av den art som var hanterbara eftersom deltagaren redan tyckte att de mött det mesta. De respondenter som inte hade jobbat lika länge var mer villiga att öka sin kunskap i konflikthantering och var mer benägna att fråga sina kollegor om olika problem som uppkom. ”… jag personligen skulle vilja ha mer kunskap eftersom elever efterfrågar mer och mer, att man är väl förberedd när det väl uppstår…”. De menade att det idag finns nya konflikter att möta än för några år sen, och därför behövs det nya angreppssätt för att kunna stödja eleverna och förstå deras vardag bättre.

De flesta av respondenterna visste oftast vem de kunde vända sig till om det uppstod större problem som inte de kunde hantera. Under intervjuerna med respondenterna visade det sig att stödpersonalen som hade stor erfarenhet i yrket, angav att de inte kände behov av att skapa nya verktyg i form av universella mallar för bland annat konflikthantering. De som visade mer intresse av att vilja ta hjälp utifrån skolans område var även mer villiga att skapa rutiner utifrån riktlinjer eller mallar för att de skulle känna större trygghet i arbetet. ”… man kan ju aldrig ha tillräckligt med kunskap om något, så det är klart att man tar till alla hjälpmedel som finns att få…”. De poängterade att alla problem som uppstod i skolan skulle ses som individuella, men att olika typer av hjälpmedel ändå behövdes som grund för att ge bra stöd och även trygghet i arbetet.

Resurser för konflikthantering

Samtal. Det empiriska materialet visade hur viktigt det var med samtal som metod under arbete som stödperson i skolan. Samtliga intervjupersoner angav liknande svar på hur deras möten med eleverna såg ut. Enligt respondenterna var samtal det huvudsakliga arbetssättet för att ge stöd till eleverna. Flera av intervjupersonerna betonade vikten av att finnas där för eleverna och att lyssna och samtala på samma språk för att de skulle känna att personen som lyssnade befann sig på samma nivå. ”… det är viktigt att inte sitta där som en gammal mossig tant med knytblus som sitter där, jaha, hmm, jaha… har du pratat med din mamma och så…”. Vissa av respondenterna tyckte att det var extra viktigt att finnas där mer som en vän än som en personal med endast anmälningsplikten i huvudet. Om inte personkemin stämde mellan stödpersonalen och eleven ansåg de att det var viktigt att ha någon som de kunde hänvisa till för att få den hjälpen eleven behövde när det gällde samtalsdelen.

Olika samtalsmetoder lyftes fram under intervjuerna, dels jobbade stödpersonalen med problemfokuserade och lösningsfokuserade samtal. De flesta av intervjupersonerna jobbade

med problemfokuserat samtal som arbetssätt då de ansåg att problemet skulle vara i fokus för att kunna ge eleverna olika möjligheter till att nå en lösning. ”… det är en stor del i vårt arbete, att prata med ungdomarna… varje dag får man prata… ta reda vad de handlar om, ställa frågor som de sedan kan se själva vad det handlar om… det bästa är att ge de redskap för att de själva ska se vad det handlar om, och kan de inte det så hjälper vi de, pratar med de eller hjälper de vidare att se problemet…”. Dock poängterade de att det var eleven själv som var tvungen att välja lösningen, de fanns bara där som bland annat bollplank och stöd för eleven.

Av alla intervjudeltagare var det en som lyfte fram lösningsfokuserade samtal som metod under en konfliktsituation. Intervjupersonen förklarade att problemen inte var det väsentliga utan olika lösningar var något som alla borde lägga fokus på. Med det ville deltagaren säga att problemet i sig redan var uttjatade och att det viktiga ändå var hur eleven skulle kunna lyfta fram sina bästa egenskaper för att sedan stärka de ännu mer istället för att endast jobba med att fokusera på det negativa beteendet. ”… Så målade vi upp alla situationer bredvid varandra, och så frågade jag, var är det lugnast, var finner du ro? Var skulle du må bäst då? Jo i skolan, som är väldigt hälsofrämjande. Då fick hon det väldigt tydligt för sig…”. Intervjupersonen beskrev hur en svår livssituation med många konflikter med hjälp av samtal och frågor kring olika hanteringar kunde leda till en begriplig och meningsfull situation över vad som är det bästa. När eleven väl kom till insikt över sin egen situation kunde stödpersonalen hjälpa till att skapa olika delmål och hantera konflikter för att nå en långsiktig lösning. Det är alltså viktigt att eleven själv inser var han eller hon befinner sig i livet, den verkliga situationen, för att kunna gå vidare med problemet.

Nästan alla intervjupersoner beskrev de olika samtalsmetodikerna genom att få eleven att tänka i nya banor och forma olika framtidsbilder och att det var betydelsefullt att ställa frågor även om de var av känslig karaktär. Det är alltså viktigt att tänka på att det endast går att svara på frågorna om dem ställs, ställs de inte kan det bli svårt att veta hur allvarligt ett problem kan upplevas.

Skolpersonal. Den viktigaste resursen för att stödja eleverna i sina konflikter var, enligt intervjupersonerna, personalen i skolan. Deras arbete upplevdes som grundläggande för att skapa en trivsam miljö i skolan. Många upplevde att rektorn och skolledningen satte standarden för hur konflikter borde hanteras. De framhävde att engagemang bland personalen var viktigt för att ha en välfungerande diskussion i klasserna. ”… vår nuvarande rektor är öppen för att lösa problem och har intresse för att eleverna ska ha det bra här. Han är med och tar hjälp av mig och andra från skolan om det händer något, det finns ett kontinuerligt samarbete mellan hela personalen…”. Intervjupersonerna berättade att attityden till konflikter varierade beroende på vilken skola det handlade om och vilka elever som gick där. De menade att de olika inriktningar som fanns i skolorna gav en annorlunda typ av konflikter och kunde påverka skolandan. ”… nu så är det så att alla är som de vill vara… vi har inga elever här som bryr sig, här kan man vara klädd hur som helst, det finns ingen klädkod, det är så olika på olika skolor… men här kan du komma med illrött hår eller grönt hår eller helt svart eller bara vanligt… allt från allt till inget, från krona eller antenner, killar har kjolar och du kan ha knästrumpor… och lärarna uppmuntrar olikheterna, det känns bra…”. Respondenten menade att det fanns skolor där eleverna kände tvång att följa vissa normer för att passa in, men att den här skolan, där endast vissa program fanns, var det en mer avslappnad miljö med få konflikter mellan grupperingar.

För att en skola skulle ha ett bra klimat ansåg respondenterna att relationen mellan personalen på skolan var avgörande för hur eleverna hade det i klassrummet. Flera av intervjudeltagarna hade en bra relation till de flesta i personalen och hade tätt samarbete med de flesta lärarna. Dock fanns det ändå lärare som intervjupersonerna upplevde som icke

villiga att samarbeta och såg stödpersonalen som lösningen till alla problem. Intervjupersonerna menade att vissa lärare inte kände tillräckligt med ansvar för elevers hälsa och därför sågs det naturligt att hantera konflikter genom att skicka stökiga elever till stödpersonalen för att reda ut problemen. ”… ofta blir jag tillsagd att kontakta en elev på grund av hög frånvaro men då är det lärarna som vill att eleven ska vara här, inte eleven själv… det är inte så att vi sitter här med trollspö och viftar lite och allt blir bra… så fungerar det inte.”. Samtliga respondenter var överens om att lärarna i skolan borde vara trygga i sin roll som lärare, att många konflikter skulle kunna redas ut i klassrummet om lärarna först försökte att hantera konflikten på plats istället för att skicka ansvaret vidare.

Enligt intervjupersonerna var lärarna den viktigaste resursen för att eleverna skulle kunna lära sig att samspela, då det var lärarna som blev en del av elevernas vardag och som hade ledarrollen i klassrummet. Ett bra samarbete mellan personalen borde finnas i skolan för att det ska finnas en bra arbetsmiljö. Flera av respondenterna lyfte fram samarbetet med skolsköterskan och kuratorn som en viktig del av elevstödet. Det är en viktig aspekt att ha stöd i form av team där inte endast lärare är inblandade för att ge eleven bästa möjliga hjälp. ”… Vi lämnar och kan rådgöra med varandra, vi känner inte att vi tävlar med varandra, vi försöker inte att prestera bäst och så… det är eleven som är i fokus, inte vi…”. Många av respondenterna uttryckte att de inte skulle kunna göra ett lika bra jobb om det inte fanns ett nära samarbete med kollegorna.

Projekt i skolan. Samtliga skolor arbetade med lika behandlingsplan för att förebygga kränkande behandling i skolorna. Planen är tänkt att fungera som riktlinjer i skolan för att tydliggöra att alla skall behandlas lika och att kränkningar inte var acceptabla i skolan. Vid sidan om hade skolorna andra projekt som de arbetade med, bland annat Friends, IDA och Farstamodellen. De flesta skolorna arbetade efter Friends där fokusen låg i relationen mellan eleverna och mellan elever och lärarna. Inom Friends arbetar organisationen med att utbilda personalen och elever inom skolan, i bland annat, konflikthantering. Stödpersonalen berättade att elever på skolan även efterfrågade utbildning i konflikthantering för lärarna eftersom de ansåg att personalen behövde förstå vikten av vilka konsekvenser olika situationer kunde ge. ”… De elever som jobbar med Friends här på skolan har undrat varför lärarna inte får liknande utbildning eftersom de hört från andra skolor att deras lärare är insatta i det här…”. I de skolor där lärarna fick utbildning i konflikthantering såg respondenterna det som något väldigt positivt och givande för skolverksamheten.

Enligt intervjupersonerna agerade eleverna som en länk mellan elever och stödpersonalen som informanter när det uppstod diverse konflikter i klasserna. Varje klass hade en till två medlare som hade tät kontakt med stödpersonalen och på det sättet tyckte intervjupersonerna att samarbetet med eleverna var en viktig funktion för att bli uppdaterade av det som skedde i skolorna när inte personalen var närvarande. ”… det vi försöker med det här är att de ska skapa bra stämning i klassen, att åtminstone de säger hej till alla, det finns ju de i klassen som ingen bryr sig om att heja på…”. Enligt intervjupersonerna var arbetet med Friends grunden till en bra skolanda och gemenskap bland eleverna och lärarna.

Av alla respondenter var det endast två skolor som använde sig av Farstamodellen som en handlingsplan vid mobbningssituationer. De menade att modellen var betydelsefull för att direkt handskas med problemet. De betonade även att föräldrar sällan blev kontaktade utan att de först försökte att ta tag i problemet i skolan med de inblandade. När det inte bara handlade om situationer som inträffade i skolans miljö tog personalen kontakt med föräldrarna för att kunna hjälpa eleven utanför skolan. ”… vi har inte mobbning på det sättet som Farstamodellen förespråkar och därför är det upp till varje mentor att leta upp information om problem som mobbning förekommer, det är inte så att det finns en liten låda som man kan hämta materialet ifrån, men det är som det är…”. De respondenter som inte använde sig av

Farstamodellen berättade att de inte alls behövde den, då andra problem än mobbning var mer aktuella i skolorna som till exempel inre konflikter hos eleverna som depression, stress och ångest.

En respondent nämnde även att skolan arbetade med IDA-projektet, som står för att främja inkludering, delaktighet och aktivitet bland elever i skolan. Respondenten berättade att kommunen hade satsat på projektet som berörde tio skolor i en kommun i Sverige. Projektet innefattade bland annat familjestöd, språkstöd och gruppaktiviteter inom idrott. Respondenten berättade att det redan hade visat resultat genom att skolan hade blivit lugnare angående konflikter och skadegörelse. ”… det här projektet har gjort att det är mycket trevligare här och attityden mot vuxna har blivit bättre och även lärarnas förhållningssätt har förändrats, konflikterna är inte på samma nivå som de var tidigare…”. Respondenten hade endast positiva tankar och åsikter om projektet och såg det som ett arbete som alla skolor borde arbeta med i framtiden.

Aktiviteter. Alla respondenter var samstämmiga när det gällde att det fanns ett förebyggande arbete i skolan för att elever skulle lära känna varandra och därav minska konflikterna. I samtliga skolor fanns någon form av aktivitet för nya elever som började sin första termin på skolan. För att en klass skulle kunna få en chans att skapa bra sammanhållning menade intervjupersonerna att det behövdes olika aktiviteter där eleverna fick tillfälle att lära känna varandra och få en liten bild av hur ens klass skulle se ut. Det här arbetet gick ut på att åka iväg med eleverna och introducera dem för varandra och därefter ha pedagogiska övningar som samarbets- och enighetsövningar. ”… vi anordnar en hajk för nya elever som kommer, det är sådana grejer som gör att det blir bra stämning och att eleverna håller ihop och får vänner för livet…”. Intervjupersonerna menade att genom att lära känna varandra och få en bild av personerna som de skulle få tillbringa en längre tid med, ökade toleransen mellan eleverna och onödiga konflikter kunde undvikas.

Handledning. Samtliga intervjupersoner var överens om att vägledning var behövligt för att kunna bolla idéer och diskutera olika arbetssätt. Genom att ha någon annan att prata med som inte var involverad i elevens situation kunde intervjupersonerna känna att de fick se problemet med nya infallsvinklar och därmed kunna göra ett bättre arbete. ”… ja, man blir ju hemmablind… hon vinklade och vände på det, och vi bara, jaha, så kan man ju se på det… man blir upprymd när man går därifrån…”. Respondenterna poängterade hur viktigt det ibland kunde vara att ha någon som kunde hjälpa dem att se problemet utifrån olika perspektiv. Det var därför viktigt för respondenterna att ha stöd från annan stödpersonal som hade liknande erfarenhet och kunde relatera till de situationer som uppstod i skolan.

Förbättringar i konflikthantering i skolan

Det sista temat i studien handlade om vidareutveckling i skolorna, det som har framkommit under studiens gång, något som respondenterna kunde ha behov av för att utveckla och förbättra möjligheterna för elevernas konflikthantering och skolgång.

Föräldrastöd. Flera av intervjudeltagarna poängterade behovet av en kontinuerlig kontakt med föräldrarna för att skapa en förståelse för hur eleverna hade det i skolan. Respondenterna påpekade att det var viktigt att föräldrar visade engagemang och att de blev informerade om elevernas skolsituation, både negativa och positiva händelser. Det respondenterna uttryckte var hur eleverna kom till dem för att prata om deras relation till föräldrarna och viljan till att kommunicera bättre och bli förstådda. ”… hemmiljön påverkar väldigt mycket, det skapar oro i skolan och så söker de kanske upp andra elever och bråkar eller liknande…”. Eleverna kom

ofta till stödpersonalen för att berätta om deras hemsituation och efter avslutade samtal kunde det hända att eleven gärna ville att stödpersonalen informerade föräldrarna om vad eleven upplevde som ett problem. Det kunde handla om hur eleven skulle agera under en konflikt med sina kamrater och konsekvenserna av agerandet. Eleven fann det svårt att inleda en konversation om de problem som även berörde föräldrarna eftersom de inte visste hur reaktionen skulle bli. Ett par respondenter hade erfarenheter av föräldrastöd, och berättade att det skapade en tryggare miljö för eleven då föräldrarna fick råd och stöd för att bland annat lära sig att kommunicera med sina barn. Stödet upplevdes som något väldigt positivt, både från stödpersonalen och också föräldrarna. Stödpersonalen hade möten både med föräldrarna och eleven, men även utan eleven för att rikta samtalet mot föräldrarnas situation och upplevelser. ”… det är lätt att skylla på barnet och att det är det som är problemet, men till sist hamnar vi där vi ser att det finns problem i övriga familjen också…”. Respondenterna upplevde att ett möte med dem var lättare för föräldrarna att ta till sig än att gå till en familjerådgivare. Dock poängterade de att om problemen blev för svåra att hantera, kunde stödpersonalen be föräldrarna att söka hjälp hos familjerådgivare. Att gå från skolans stödpersonal till en familjerådgivare var inte lika skrämmande som att ta steget direkt till terapin, menade intervjupersonerna.

Social träning. Enligt alla respondenter var det sociala samspelet något viktigt för elevers träning på att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Respondenterna menade att det sociala samspelet var något som eleverna var tvungna att lära sig från tidig ålder för att kunna upprätthålla relationen till sina kamrater och omgivningen. Deltagarna berättade att de elever som de kom i kontakt med ofta hade problem med relationer till andra som ledde till olösta konflikter hos de inblandade. ”… att ha olika åsikter behöver inte betyda att man inte kan umgås med varandra, man kan ju fortfarande samarbeta…”. Den viktiga kunskapen var att lära elever redan i förskolan att uttrycka sig verbalt om sina känslor och tankar istället för att uttrycka sig fysiskt. Respondenterna menade att social träning skulle behövas som ett extra ämne i skolan, dels för att det är viktigt att lära sig att samspela med andra och dels för att kunna förstå andra och själv göra sig förstådd. Även lärarna hade en viktig roll i den sociala träningen, enligt intervjupersonerna. Lärarna borde vara medvetna om att inte alla elever har lätt att göra sig hörda och uttrycka sig i klassrummet. Genom att uppmuntra eleverna i olika gruppuppgifter där alla inte bara är där för att delta utan även ska få känna sig delaktiga. ”… Alla i skolan måste ju förstå hur viktigt det är med social kompetens, vad gör det om man får toppbetyg i olika ämnen om man inte klarar sig socialt ute i verkligheten? ”. Deltagarna var överens om att eleverna borde lära sig att alla inte behövde älska alla, men att eleverna ändå var tvungna att få lära sig att hantera sina känslor för att senare i livet kunna umgås med sina arbetskollegor. Respondenterna lyfte fram hur viktigt det var att få kunskapen om konflikthantering, inte bara för att reda ut konflikter i skolan, utan även för att hantera liknade situationer i vuxenlivet.

Respekt. Flertalet av respondenterna talade även om hur viktigt det var med respekt för den andre. Många ansåg att eleverna idag hade fått en annan uppfattning av vad respekt innebar. Idag handlar det om att känna fruktan över någon annan. Eleverna som hade respekt för den andre innebar alltså att de hyste respekt på grund av rädsla istället för att de uppskattade varandra. ”… det börjar ju alltid med tjafs och så ska det ju vara grupperingar om vem som har rätt och fel… och vem som är poppis och så… om en elev står ensam mot poppiskillen blir det att resten av killarna hellre håller på den som är starkast… Det slutar ju med att stackaren får gömma sig…”. Respondenterna berättade att attityden mellan elever blivit hårdare, vilket bland annat hade lett till fler olika konflikter mellan individer. Att informera eleverna om vad ordet respekt innebar och hur de kunde gå tillväga för att få den

positiva respekten som alla förtjänade. Enligt respondenterna var det viktigt att belöna elever som visade i handling och ord att de uppskattade andra. De flesta av intervjudeltagarna diskuterade kring en grundläggande respektfull relation som behövdes mellan både lärare och elev och även mellan elever. Många av de konflikter i skolan skapades på grund av generaliseringar om till exempel vissa roller. Enligt deltagarna fanns det intresse för att arbeta mer med att upplysa eleverna om att kränkande handlingar inte var acceptabla i skolan eller i samhället. ”… mycket händer när man inte ser det, barnen är inte snälla mot varandra, de kallar varandra för det ena och det andra… de tror att det inte skadar någon att, ja, till exempel kalla tjejerna för horor och så vidare…”. Ett tydligare arbete kring begreppet respekt är något som skolorna skulle behöva för att få alla elever och lärare att reflektera över deras agerande mot andra, och helst börja med reflektionen i tidig ålder för att successivt lära sig att respektera sin omgivning.

Utbildning och handledning i konflikthantering. Något som ständigt återkom var behovet av vidareutbildningar i olika hanteringssituationer, bland annat konflikthantering. Först blev behovet riktat mot stödpersonalen, men även för all personal som hade någon typ av elevkontakt. De flesta av intervjupersonerna var medvetna om att ungdomarnas konflikter såg annorlunda ut idag än vad de gjorde förr. Det var lätthänt att personalen glömde bort de förändringarna i samhället som påverkade eleverna och som ledde till nya konflikter, som förändringar om till exempel prioriteringar, attityder, familjeförhållanden, respekt och det sociala samspelet. ”… mycket har hänt sen jag var ung, blev man mobbad skedde det mest på skoltid, nu följer ju mobbningen även hem till en med internet och så…”. Respondenterna talade om hur konflikter lätt uppstod genom bland annat datorer och mobiltelefoner. Nätmobbningen har blivit ett stort problem som deltagarna har svårt att hantera eftersom de inte anser ha de resurser eller den informationen som behövs för att hjälpa eleven som befinner sig i den situationen. De flesta deltagarna uttryckte en stark vilja att utöka sina kunskaper för att kunna relatera till det som eleverna berättar om, veta vad som behövs och vilka stödpersonalen kan vända sig till för att få hjälp. ”… många tjejer söker oss för att diskutera hedersproblematiken, det är ju ett område som vi alla behöver mer kunskap om eftersom det är ett allvarligt ämne som har dykt upp på senare tid…”. De respondenter som var villiga att utöka sina kunskaper menade att deras ålder och erfarenhet inom stödverksamheten inte var tillräckliga för att möta de nya konflikterna som dykt upp. De ansåg sig själva ha ofullständiga kunskaper trots den erfarenheten de bar på eftersom de nya konflikterna var svåra att förstå. De menade att utbildning och information i de nya problemen var nödvändiga i alla skolor oavsett den kunskapen som stödpersonalen hade.

Även lärarna kom på tal i samtalet kring utbildning, respondenterna tyckte att även lärarna var skyldiga att ha kunskaper kring konflikthantering för att kunna upprätthålla god stämning i klassrummet. Respondenterna menade att om lärarna hade kunskaper kring konflikter som uppstod i klassrummet kunde de avgöra vilka konflikter som var viktiga att hantera direkt och vilka konflikter som eleverna kunde klara av själva. ”… lärarna måste ju ha mer auktoritet för att vägleda eleverna, det är ju lärarna som måste visa och lära hur eleverna ska bete sig i vissa situationer…”. Mycket av de konflikter som uppstod i klassrummen berodde bland annat på lärarens brist på ledarskap.

Respondenterna tyckte att de flesta av lärarna ändå hade vilja att engagera sig i elevernas situationer och även fungerade som stöd för dem. Trots det såg respondenterna att ytterligare kunskaper behövdes för att lärarna skulle kunna förstå elevernas vardag bättre. För att lärarna skulle få den kunskapen som behövs ansåg respondenterna att handledning var något behövligt för att stödja lärarna. Genom en kontinuerlig handledning med stödpersonalen skulle lärarna kunna bli säkrare gällande konflikthantering i klassrummet. Intervjudeltagarna menade att handledning behövdes i alla arbeten som hade att göra med människor för att

ständigt kunna förbättras och utvecklas. ”… vi har handledning en gång i månaden och då är det en beteendevetare som kommer och pratar med oss, det har hjälpt mycket i det dagliga arbetet i skolan, hon fick oss att se på problem i olika perspektiv som man inte ens visste att det fanns…”. Respondentens åsikt var att den handledning som de haft i deras arbete hjälpt de mycket, och att på det sättet skulle det behövas handledning för lärarna av utbildad personal som kom utifrån. Att ha handledning med en person som inte arbetade på samma skola gav en annan effekt av att ha handledning med stödpersonalen eftersom diskussioner inte blev lika laddade och personliga.

Handlingsplan. Nästan alla respondenter i studien medgav att behov fanns för att ha någon typ av handlingsplan som de kunde använda som stöd i hanteringar av olika konfliktsituationer. Intervjudeltagarna diskuterade kring hur olika alla problem såg ut och att de skulle kunna ses som enskilda. Däremot framhävde deltagarna att en universell mall skulle kunna tillämpas i deras arbete, då den skulle kunna fungera som ett hjälpmedel för de grundläggande faktorerna för hur konflikter kunde hanteras. ”… uppstår det konflikter mellan elever kan det vara en trygghet att veta vad man kan göra för att underlätta situationen. Är personalen insatt i handlingsplanen kan de snabbare agera för att undvika större konflikter…”. Respondenterna var eniga om att det fanns saker att förbättra i skolan och att information kring olika hanteringsmöjligheter skulle underlätta arbetet för samtliga av skolans personal.

Avdramatisering av rollen som stödpersonal. De flesta intervjupersonerna ansåg att rollen som stödpersonal hade fått en negativ innebörd hos vissa elever och därför uppfattades det som ett problem. Respondenterna beskrev hur vissa såg stödpersonalen som personer som endast arbetade med elever som hade djupa och svåra problem. Av den anledningen kunde eleverna uttrycka ångest för att ta beslutet att söka stöd eftersom rädslan fanns att andra kamrater skulle döma eleven som konstig och avvikande. ”… det blir svårt för eleven att komma hit, den funderar, vilka känner till att jag går hit, alla tror att jag har problem och så… därför är jag tydlig och berättar vilka som vet eller kommer att få veta om fallet, det blir som en trygghetskänsla för dem att de vet om det…”. Intervjupersonen var väl medveten om elevers oro över att söka stöd, vilket gjorde att han var tydlig om hur ett möte gick till när en ny elev sökte kontakt. Ännu ett dilemma som respondenterna stötte ihop med var hur deras arbetssätt bekräftades av övrig skolpersonal. Genom att skicka elever som har uppträtt på ett olämpligt sätt till stödpersonalen, menade intervjupersonerna, att deras roll om att vara den personen som borde agera moraliskt och tillrättavisa eleverna bekräftades. Många av respondenterna efterfrågade ett arbetssätt där stödpersonalen kunde få visa en annan sida och ha mer vardaglig kontakt med eleverna. ”… vi vill inte bara bli inkallade när det uppstår stora konflikter i ett klassrum, vi vill gärna finnas där på både ont och gott…”. Det intervjupersonerna önskade var att genom att ha en nära kontakt med elever utanför stödpersonalens kontor, kunde elever och lärare ändra den tidigare uppfattningen om deras roll som ”moraltanter”. Respondenterna var eniga om att de gärna ville att eleverna såg på stödpersonalen som en extra positiv tillgång i deras vardag.

Diskussion

I den här studien har syftet varit att få en djupare kunskap om hur stödpersonal i skolan upplevde sin roll i situationer kring konflikthantering och hur de upplevde tillgängliga resurser för att hantera konflikter. Syftet var även att kartlägga vad stödpersonalen behövde för att utföra ett bra arbete med att hantera konflikter i skolan. I resultatdelen har flera olika teman lyfts fram för att belysa hur stödpersonalens arbete kring konflikthantering kan skilja sig beroende på deras arbetssätt och erfarenhet som stödpersonal i skolan. Beroende på vilken

skola det gällde upptäcktes skillnader i vilka resurser som fanns tillgängliga i arbetet med konflikthantering. Det påträffades även önskemål om ytterligare hjälpmedel för att förbättra och utveckla verksamheten angående konflikthantering.

Grunden till att det upptäcktes skillnader i arbetet hos respondenterna kan bero på att konflikter uppfattades olika, antingen förekom de minimalt eller upplevdes som ett väldigt stort problem i skolan. Vissa av deltagarna ansåg att konflikter inte var det huvudsakliga problemet i skolan utan att det fanns andra, enligt dem, allvarligare problem som eleverna behövde hjälp med. Dock konstaterade resterande respondenter att konflikter mellan elever var ett förekommande problem. Enligt Shafii och Shafii (2001) har våldet i skolan blivit allvarligare och mer förekommande. Respondenterna hade dock inte liknande upplevelser av att konflikter med våld blivit vanligare. Flera respondenter ansåg att konflikter med våld inte har varit något stort problem i deras skola. Att upplevelserna av våld ibland uppfattades som minimala av respondenterna kunde bero på att de problem och konflikter som de fick möta handlade om hur individen mådde psykiskt och kanske att de konflikter som utlöste våld inte förekom bland de elever som sökte stöd. Det kunde även grunda sig i att stödpersonalen inte fanns på plats när våld mellan elever förekom.

Intervjuerna visade att arbetssättet påverkade stödpersonalens upplevelser av elevers konflikter. De respondenter som arbetade på ett öppet sätt, genom att finnas även utanför kontoret, upplevde att konflikter kunde förbyggas om personal kunde vara tillgängliga även utan besökstider. Det här tyder på att deltagarna som endast hade bokningstider som arbetssätt inte kunde se hur en konflikt i skolan kunde uppstå och därav inte kunna se konfliktens hela förlopp. På det sättet kunde de respondenter som befann sig ute med eleverna vara mera förstående och eventuellt kunna hjälpa till när konflikten var aktuell.

När det gällde vilka resurser som användes för att hantera konflikter i skolan lyfte respondenterna fram betydelsen av att lärarna tog ansvar för eleverna i klassen och att en tydlig lärarroll skapade förutsättning för att konflikter i klassrummet kunde bli färre. Något som var viktigt i stödpersonalens arbete var samtal och möjligheterna att ge stöd genom att diskutera kring konflikter och på det sättet hjälpa eleven att hitta möjliga lösningar som eleverna själva hade svårt finna. Det kan kopplas till hur respondenterna uttryckte behov av att själva bli handledda, då utrymme för egna reflektioner kunde skapa bättre förståelse för den egna situationen i konflikten.

En annan viktig aspekt för att undvika eventuella konflikter var att skolan förberedde olika aktiviteter där eleverna fick chansen att lära känna varandra och även att öva att samarbeta för att förbättra sin sociala förmåga. Respondenterna menade att om de nya eleverna inte fick chansen att lära känna varandra skulle deras relationer se annorlunda ut, eftersom det skulle saknas eventuella samtalsämnen som skulle kunna fungera som ”isbrytare”. Eleverna skulle i större utsträckning skapa grupperingar och missförstånd och brist på kommunikation skulle, enligt respondenterna, kunna skapa obefogade konflikter. Ett annat viktigt arbete som de flesta respondenterna lyfte fram var att arbeta med Friends, (www.friends.se) även kallat för kamratstödjare, som skapade bättre samspel mellan elever och stödpersonal i skolan. Kamratstödjarna arbetade med att försöka få alla elever att känna sig delaktiga och sedda. Arbetet gick ut på att involvera elever i stödverksamheten, och enligt respondenterna, var det till en fördel för att skapa förståelse för varandra. Genom att eleverna själva var en del av arbetet kunde de själva påverka och förbättra en del av konflikthanteringen då problemen kunde ses på ett mer förståeligt sätt av eleverna.

Utifrån tidigare forskning hittades flera studier som menade att kön och ålder hade påverkan på hur individer hanterade konflikter. Owens, Daly, Slee (2005) och Butovskaya, Timentschik och Burkova (2007) kom fram till att flickor var bättre på att diskutera fram lösningar när det uppstod konflikter, medan pojkar var mer benägna att hantera sina konflikter på ett aggressivt sätt. I den här studien framkom det inte hur kön påverkade elevers