LINKÖPINGS UNIVERSITET
\
l\ll\\\\\lll\l\\ll\llll
llll
llllllll
l
l
l\l\ll
\\\llllllll
llll\\\\I
30580
002822571
OM SKOLPLANSCHSAMLINGEN
OCH SKOLMUSEET I GAMLA LINKÖPING
En antologi i samarbete med
Konsthistoriska Klubben, Gamla Linköping och Linköpings universitet.
Under redaktion av Lena Johannesson
l3.rc
38
1996
Tryckt med benäget bistånd från Werner-Westmanska forskningsfonden. Vi tackar även Gamla Linköping samt Rektorsämbetet vid Linköpings universitet för generöst stödköp av denna upplaga.
© Copyright tillkommer de enskilda författarna, Konsthistoriska Klubben samt tema Kommunikation
Omslag och layout: Lena Johannesson och Ann-Charlotte Strand Omslagsbilder: Framsidan: "Slaget vid Stångebro 1598",
unik skolplansch tryckt vid Norrköpings Lithografiska AB. Baksidan: Plansch ur Nääs-seminariets modellserie,
ur Skolmuseets samlingar.
Tryck: LJ Foto & Montage, Linköping ISBN 91-7871-672-1
INNEHÅLL
Förord 5 Skolmuseibyggnaden,Klostergatan 19. 21
Gunnar Elfström Gunnar Elfström och Maria Karlsson
Långsamt kom folkskolorna igång i 25
I Linköping. Folkskoleinspektörer
behövde hjälpa till. Skolplanschen och åskådnings- 7 Nils-Olof Lindeberg undervisningen - den förbisedda
läromedelstraditionen
Lena Johannesson Il
Linköpings sko/samlingar och deras 13 VARA FYND: beskyddare. Intervju med rektor
W aldemar Andersson. Sko/planschen åter på sin vägg. 38
G. Ennerberg, U. Eriksson, K. Grahm, Gunnar Ennerberg 1.-L. och N.-0. Lindeberg, S. Schulze,
E. Velin. "Kristendomsbilden." 40
Eva Velin Skolmuseets framväxt. Efter intervju 18
med Waldemar Andersson 1985. Historietablån och sko/planschen 44
Kristina Grahm som lokalhistoria.
Gunnar Ennerberg Om arbetet med Gamla Linköpings 20
sko/museum. Några diagram över Linköpings- 49
Owe Samuelsson samlingens planschbestånd
Ars tidsbilden och barndoms landet. 5 2 Inga-Lena Lindeberg
Husdjuren. Ur "Läsebok för små- 5 7 skolan".
Inga-Lena och Nils-Olof Lindeberg
Om Hästens bön. 6 0
Inga-Lena och Nils-Olof Lindeberg
Det tama och det vilda. Djur på 62 sko/planscher.
Solveig Schulze
Den svenska sko/slöjden. Linköping 65 och Nääs-traditionen.
Nils-Olof Lindeberg
Sko/planscherna och våra äldsta. 7 0 Solveig Schulze
Utställnings besökarna och deras kom- 7 3 mentarer. Enkätundersökning från
planschutställningen juli-augusti 1992. Inga-Lena och Nils-Olof Lindeberg
FÖRORD
I Gamla Linköping finns en omfattande samling av skolplanscher. En grupp med-lemmar i Konsthistoriska klubben i Lin-köping har under ledning av professor Lena Johannesson i några års tid bearbetat denna samling. Arbetet har genomförts i en lycklig kombination av skicklighet och entusiasm!
Gruppen redovisade sina resultat i en ut-ställning under sommaren 1992. Nu full-bordas insatsen genom denna bok.
I detta sammanhang bör fyra personer nämnas, de fyra personer vilka skapat Gamla Linköpings skolmuseum. Den ursprunglige initiativtagaren var folkskolläraren Karl L Myhren från Motala. Han efterträddes som drivande av skolmuseifrågan av sedermera seminarieläraren Martin Engström. Denne lanserade 194 7 tanken på att flytta Kloster-gatan 19 till Gamla Linköping och där ställa ut skolmuseisamlingen. Dåvarande lands-antikvarien Bengt Cnattingius ställde sig bakom förslaget och kom sedan genom åren att driva förverkligandet.
Under åren kom rektorn Waldemar Anders-son vid Linneskolan att vårda och utöka samlingarna.
Med stor glädje vill jag framföra ett varmt tack för det värdefulla arbete som professor Johannesson och gruppen genomfört! Skörd-andet av mödan hoppas vi blir verklighet genom många skolmuseibesökare under kom-mande år!
Gamla Linköping i januari 1996
Gunnar Elfström
intendentSKOLPLANSCHEN OCH ÅSKÅDNINGSUNDERVISNINGEN
-DEN FÖRBISEDDA LÄROMEDELSTRADITIONEN
AV
LENA JOHANNESSON
Som barn levde jag länge i "äldre sten -åldern", tillsammans med de vänliga jägarna och åkerhrukanrn där. Stenåldersmänniskor -nas landskap tilltalade mig mycket och jag kände mig hemtam i det. Det var identiskt med den miljö jag kände väl från sommarhagarna i Södra Möre och kust-trakten kring Kalmar. Ibland tog jag mig över ti Il "yngre stenåldern", trots att jag var osäker på vem man tog mig för när jag dök upp där. Var jag en ryttare från en annan hirdung, var jag en träfinna, var jag den mäktiga kvinna som styrde och ställde med byns ve och väl? Jag visste aldrig säkert men jag klarade mig varje gång, så troligen lyckade jag uppfinna någon sorts diplomatisk roll åt mig. Trots riskerna var det som om jag inte kunde låta bli, att med jämna mellanrum söka mig dit. Jag var till-talad av dessa människors värdighet, deras välstånd och av att landskapet omkring dem tycktes ta färg av deras livsform: det vänliga klimatet, de goda skördarna och de
heliga eklundarna påminde mig om som -marlandskapets dräktighet på havsängarna utmed sundet och om bokskogarnas sakrala svalka. Man förnam med respekt, att det begynnande bronsålderssamhället hade börjat forma lagar och regler för hur både liv och landskap skulle se ut; dock inte oåterkalleligt som när vikingatida och medeltida lagar så småningom lagt grunden för såväl rättvisa som rovdrift.
Det finns andra bilder som jag också har gått in i och levt i, bilder i böcker som jag tyckte mycket om som barn. Men de två skolplanscher jag har berättat om, var viktigast av dem alla. Mycket troligen på grund av det sydsvenskt yppiga landskap de tillät mig att drömma tillbaka till. Vi hade flyttat till Sörmland och jag längtade ständigt tillbaka till Kalmar och kusten. Men de var tilltalande också för det var -dagslugn dessa bilder tagit fasta på; för barn är det alltid lika suggestivt och lockande att
få se vuxna i yrkesutövning och vardags -professional itet.
Yngre stenåldern. Åkerbruk, vapentillverkning, väv- och smyckekonst samt krukmakeri är redan utvecklade i detta förhistoriska "välfärdssamhälle., som tilltalat så många svenska skolbarn . . PI. Il i serien "Kulturhistoriska bilder från Nordens forntid" utgivna av T. Sillasen efter tyskt ursprung. Sign. RXCHR.
Jag var nog ett ganska typiskt barn i min hunger efter bilder och jag var alldeles sär-skilt fascinerad av de berättande, påkostade bilder som hörde ihop med minnena av äldre släktingars sekelskifte och 1800-tal. Av de milt handkolorerade vykorten i min mormors samling, av de extravaganta the-burkarna i min pappas barndomshem, av morfars oljetryck och farmors nothäften med sina sirliga relieftryck. När jag hade slutfört grundutbildningen i konstvetenskap, kunde jag känna en besvikelse över att denna "folkets konsthistoria", som jag hade mött under min barndom, aldrig berördes. Det var därför jag skrev boken Den massproducerade bilden. Ur bildindustria-lismens historia, som kom ut 1978 och som sedan dess har varit i användning i ämnet. Boken skapar överblick över den mängd nya bildtyper som föds under 1800-talet genom de lito- och xylografiska teknikerna och över den mängd nya sociala kommunikationsfenomen som de gav upp-hov till. Det var genom dem som fri-märkena kom till, den illustrerade ny hets-pressen, varumärket och förpacknings-etiketten, restaurantmenyn, programhäftet, tidningsannonsen, gratulationskortet, bok-märket, samlarbilden, rulltapeten m.m.,
m.m .. Det var också i detta skede som skol-planschen föddes.
Den massproducerade bilden krävde mycket grundforskning, eftersom de före-målstyper det här handlade om varken hade hög status inom konsthistorien eller inom museivärlden. Gång efter annan upplevde jag den hisnande och förvånande känslan av att röra mig på jungfrulig mark. Men hur häpen blev jag inte, när jag fann jag det inte ens fanns forskning rörande så välkända och välsedda fenomen som åskådni
ngs-undervisningen, skolans hjälpmedel för sinnlig och fantasistimulerande inlärning. Givetvis fanns hänvisningar till reform-pedagoger som P.A. Siljeström hos peda-gogikhistoriker som John Landqvist och Torsten Husen. Men det var ingen av dessa som hade sett Siljeströms märkvärdigt klar-synta analys om varför barnet behöver bilder för sin kunskapsinhämtning. Det var hos Siljeström jag fann den beskrivning av skolbarnets konstruktiva tankeflykt som bl.a. stämde så bra in på mig själv som liten. I sitt arbete Inledning till skol-arkitekturen skrev Siljeström
"... hvarje skola (borde
J
äfven äga en större eller mindre samling af taflor (gravyrer, litografier m.m.) öfver allehanda föremål ur naturens och konstens rike, som icke äro ämnade för den direktaundervisningen, utan att blott såsom tajlor tala till lärjungens öga. Mycket kan på detta sätt crenom blott åskådning vinnas, utan både bok och lärare; ja, mycket som icke kan i lika grad läras hvarken af bok eller lärare ... "
Detta skrevs 1856 men det behövdes hela sextiotalet för att komma fram till hur skolpedagogiken skulle kunna förändr~s. 1861 tillsattes de första folksko le111-spektörerna och 1868 kom den radikala satsningen på läromedel för skolan med Läsebokför folkssko/an. Den var illustrerad och den fick en strykande åtgång.1878 hade tionde upplagan kommit ut. Så småningon~ vanns även slaget för bildens betydelse 1 skolarbetet, Men dit hade vägen varit lång. Sedan mycket länge har det i vår kultur existerat en misstro visavis bilden, som har ansetts vara sensuellt vilseledande och skadlig för barnets förmåga att skapa be-grepp. Det tog trehundra år, innan pläderingen för bildens vär~en kunde o~n sättas i svensk skolpedagogik. Ty som Jag kunde visa i Den massproducerade bilden , så fanns ideologien formulerad och till ämp-ningen demonstrerad redan hos J ohann Amos Comenius i hans strålande lärobok för barn Orbis Sensualium Pictus samt i hans pedagogiska testamente, Didactica
Opera om nia, från 1657. (Johannesson 1978, s. 139-151.)
Skolplanschen fick social och statu s-mässicr 0 dra0 ahJ'älp genom den akademiska . undervisningen. Det var professorn 1 botanik N .J. Andersson som, så att säga, "auktoriserade" den illustrerade före läs-ningen i det svenska samhället. !861-62 gav han ut sina Väggtaflor för åskådnings-undervisningen i botanik. Trots att den 1 itocrrafiska industrien var väl etablerad i Sve7-icre sedan 0 1830-talet, blev vi aldrig helt självförsörjande i fråga om skolplansc h-ti l lverkning. Många intressanta initiativ i mindre format förverkligades - såsom t.ex. norrköpinginspektören Fredrik Sandbergs uppmärksammade svit Bilderark för skolan & hemmet - men mycket importerades, framför allt från Tyskland. Under 19 00-talet dominerar dock den inhemska till verk-ningen.
Genom att Den massproducerade bilden bl.a hade lyft fram skolplanschen, kom jag att mötas av ett oanat intresse för boken från allmänhetens sida. Idag skulle jag vilja påstå, att det som följde var något av en bildvetenskaplig "gräv-där-du-står"-rörelse. Från de mest skilda håll kom förfrågningar, om hur skolplanschsamlingar skulle sys-tematiseras och vårdas och om var man
kunde få läsa mer. Vid mitten av 70-talet slumpades skolplanscher bo1t i mängd via auktioner och Hem i skola-föreningar för 5-10 kronor. Några år senare var priserna på väg upp mot gängse antikvitetspriser. Populärlitteraturen om skoplanschen började komma. 1988 gav Staffan Ekegren ut en intervjubok kring upplevelser av skol -planscherna. Den utgick från mina tidigare forskningar och gick vidare med att samtala om lärarens syn på skolplanschen, teck-narens, litografens etc. 1994 gav Britt Isakssson ut en skolplanschkalender från Utbildningsradion, där inget nytt lades ti Il forskningssidan men många av de klassiska planscherna återgavs i utmärkt reproduk-tion.
Man kan studera skolplanscher på mer än ett sätt, t.ex. utifrån deras pedagogik-historiska roll eller den konstnärliga och tekniska produktionsprocessen bakom deras tillkomst. Skolplansch-gruppen inom Konsthistoriska Klubben i Linköping hör till dem som sett det antikvariskt doku-mentariska värdet i att registrera och systematisera skolplanscherna och att studera dem utifrån förlageproblematik och stilhistoria. Samtliga medlemmar i gruppen har läst konsthistoria och har sett behovet av att gå vidare med motivinventeringar
och inventeringar av konstnärer och tryckerier. Mer finns att göra. Så t.ex. åter-står det att studera skolplanschens didaktik genom att ta del av lärarinstruktioner och genom att göra intervjuer med lärare som använt sig av åskådningsundervisningens hjälpmedel. Få forskningsfålt torde dess-utom vara så tacksamma att behandla ur mottagar- och upplevelseaspekt som skol-planschen. Det finns fortfarande tillräckligt många minnesgoda personer ur flera genera-tioner som har upplevt skolplanschen i klassrummet, för att det skall gå att få fram sociokulturellt innehållsrika data över tid om bildreceptionsprocessen. Skolplansch-gruppens enkät i anslutning till utställ-ningen 1992 visar tydligt vilket rikt material som gömmer sig bland svenskarnas barndomsminnen.
Skolplanschen kan ses som en del av den svenska illustrationskulturen och som ett komplement till det utbud vi har mött under århundradet i barnbokslitteraturen och i läromedlen. Men det är inte fråga om identiska traditioner, trots att samma tecknare kunde vara verksamma i flera av dessa medier. Skolplanschen har sin mycket speciella berättartrad ition, liksom läse-bokens bilder har sin och barnboken åter en annan. Det är med förvåning man kan
konstatera, att skolväsendet ännu inte aktivt söker sina bildhistoriska rötter med studium av sin egen läromedelstradition. Precis som vi i denna volym emellertid finner, att slöjdtraditionen från Nääs bokstavligen förs vidare vid Linköpings universitet, kan man dock i de radikala folkskoleinspektörernas efterföljd skönja ett aktivt intresse för läromedelsstudium vid detta unga lärsosäte, vid flera skilda ins titu-tioner. Inom Temamiljön t.ex. publicerade ett ungt forskarlag 1983 volymen Text och bild i läromedel (Lennart Gustavsson & Håkan Hult, red.). 1995 avslutades ett sex-årigt forskningsprojekt vid tema Kommu-nikation om lättläst-bokens unika sammanfogning av text- och bildinnehåll. Forskningsresultaten omsattes i antologin Den olydiga boken. Om lättläst-bokens kommunikativa rum (Lena Johannesson & Birgitta Qvarsell, red.) Samma år ventilerades Maria Simonssons seminarie-uppsats Från skolplansch till läseboks -illustration. En studie i medierad kom-munikation. 1994 offentliggjorde Yvonne Eriksson vid Tema Kommunikation några delresultat från sitt kommande avhandlings -arbete kring bilder för synsvaga genom sin medverkan i Nationalmuseiutställningen Taktilt - inte se men röra. Erikssons åte
r-knytande till ideologierna bakom den tidiga läromedelsproduktionen för blinda kommer att tydliggöra ett vitalt utbildnings-historiskt- och reproduktionsteoretiskt för-lopp, som vi idag nästan förlorat ur sikte. Allt talar för att skolplanschstudiet även fortsättningsvis kommer att utgöra ett tacksamt fokus för forskning kring de moderna läromedlens bildtraditioner. Allt talar dessutom för värdet av ett fortsatt samarbete mellan universitet och fritt bild-ningsväsen för fördjupat studium av lokalt förankrade och samtidigt nationellt be-tydelsefulla kulturprocesser.
LINKÖPINGS SKOLSAMLINGAR OCH DERAS BESKYDDARE
Intervju med rektor Waldemar Andersson
AV NILS-OLOF LINDEBERG
Ar 1991 berättade Waldemar Andersson om tiden då han var lärare i Linköping och om sitt arbete med att skapa ett skolmuseum i Gamla Linköping. Vi har glädjen att ha en bandinspelning i förvar från detta tillfälle.
Waldemar Andersson gick ur tiden i mars 1993. Han var född 1903. Han blev elev vid Linneskolan 191 O; skolan byggdes 1898 och hade fortfarande gasljus år 1910 och Waldemar Andersson hade sex gasljuslampor i sitt klassrum. Han blev lärare och sedermera skolans rektor och gick i pension 1968. Aven efter pensioneringen har han lagt ned mycket arbete på att samla material och ordna för det sko/museum i Gamla Linköping, som kom till stånd 1973. Han medverkade ända in på 90-talet i arbetet med museet. Följande utgör en sam
-manfattning av intervjun med Waldemar Andersson.
Föreningen för folkskollärare i Linköpings stift beslöt vid sammanträde i Motala år 1923 att samla material till ett skolmuseum för att
visa, hur skolan tidigare arbetat. Man ville beskriva metoder och visa upp skolmateriel. Man tänkte sig att inreda ett skolhus, helst i Linköping, och föreslog ett i Trädgårds-föreningen. Man vädjade till sockenborna att lämna in materiel. Varken det ena eller det andra blev av.
Från början omfattade inventerandet och in-samlandet hela stiftet. Man samlade först böcker och man hämtade uppgifter ur socken -protokollen. Sedan kom skolbänkar och andra föremål. Waldemar Andersson nämner som
exempel material t.o.m. ända från Bredaryd och Rejmyre.
Den femmannakommitte av folkskollärare, som tillsattes 1923, reste ut i stiftet om
föremål. Waldemar Andersson anser, att detta tidiga material bildade stommen till "det
gamla rummet". Många bokrariteter fann
man. I 50 år hade material samlats på
skol-vindarna, företrädesvis i Linneskolan men
också i Folk ungaskolan.
Waldemar Andersson berättar, att läns-museet i Linköping hade egen aktiv
verksam-het för insamlandet av skolföremål. År 1942 visades i museets källare en uställning. Ett samarbete korn till stånd mellan Waldemar Andersson och Bengt Cnattingius på museet. Även rektorn för kommunala flickskolan Karin Björklund deltog, så ock folkskol-läraren Gustav Lind. Redan på 1940-talet sam rådde Waldemar Andersson med
inten-denten på Gamla Linköping, Lennart Sjöberg,
om ett skol museum. Byggnaden Klostergatan
19, som redan på den gamla adressen inne i Linköping hade gjort tjänst som skola, utsågs
att bli skolmuseum och kom att flyttas och återuppföras, men först 1970.
Waldemar Andersson sände ut cirkulär till
skolornas rektorer och tillsynslärare. Han hade skolstyrelsens godkännande på sin
hem-ställan, att det som kunde ha skolhistoriskt intresse, skulle tas vara på - "allt lämpat för
ett museum" - och borde ej få säljas undan. Skolorna ställde sig visserligen till för -fogande men "man tjuvhöll hel del".
Dess-utom var det så vid skolnedläggningarna, att skolplanscher och annat användbart lämnades
över till kvarvarande skolor. Så t.ex. övertog
Kungs bergsskolan stora mängder, däribland 100 ex. av uppstoppade djur, när Linneskolan lades ner 1974.
Det blev mer effektivt insamlande, när
Waldemar Andersson och Owe Samuelsson
hyrde en lastbil och om somrarna reste runt i kommunerna. Speciellt gäller detta under 1950-talet efter storkommunindelningen
1951. Allt lärarfolk hade förvisso inte samma sinne för bevarandets betydelse. Sålunda
fanns Svensk lärartidning i vackert bundna band för tiden 1882-1947. Allt försvann till
värmeverket. Det var inte alltid lätt för
Waldemar Andersson att följa sina planer:
Studierektorer samlade material i kartonger i akt och mening att sända dem till soptippen. Waldemar Andersson skyndade till och
räddade mycket av detta. Det lagrades på
skolans vind och han avsåg att senare
katalogisera det, vilket dock ej alltid hanns med. Tanken var eljest att allt skulle
registreras enligt de regler, som gäller för länsmuseet. Waldemar Andersson vill i detta sammanhang framhålla, att en myckenhet av
litteratur har levererats från stadshusets arkiv
katalogiserat detta, enär han under 30 år även tjänstgjorde som skolans bibliotekarie.
Skolmuseet i Linköping började ta form
och vid samma tid, 1971, genomfördes den
sk kommunsammanläggningen. Detta blev
anledning till en ny våg av insamlingar.
Waldemar Andersson berättar inte så mycket detaljer om sina och Owe Samuelssons
an-strängningar. Två exempel dock: Sand bänken
som härrör från Flistad och som är ett sällsynt
skolföremål. Owe Samuelsson fann den i ett
vagns lider till biskopsgården. Där fann man
också sand strykaren i en skrubb, också den en sällsynthet. Dock nämner Andersson namnen på många av de skolmän, som påverkat
skol-arbetet i stiftet. Flera av dem har lämnat
Linköping och fortsatt på centrala poster, i
Stockholms skolförvaltning och i Skol
över-styrelsen.
Waldemar Andersson berättar, att inköpen
av skolböcker m.m. till en början skedde
genom folkskoleinspektörerna, som å ena
sidan erhöll inköpslistor från skolförlagen, å
andra sidan tog emot önskemål från rektorer
och lärare. Senare skedde inköpen genom rektorer och lärarkollegier. Dessa
upp-vaktades av bokförlagens ombud.
I Svensk lärartidning annonserades flitigt
om skolmaterial. Folkskolebyrån vid
Ecklasiastikdepartementet sände redan 1872
ut en första materialförteckning, i denna fanns svartvita kristendomsplanscher. En undervisningskommitte sände ut med-delanden om "godkänt material". Kl ass-uppsättningar av läseböcker började komma på 1880-talet. Samtidigt började orglar
komma i användning men det var då sällsynt.
Från 1910 till 1915 kom bokuppsättningar av bredvidläsningsböcker. Waldemar Andersson nämner Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Sven Hedin. I
Skol-överstyrelsens arkiv finns mycken in fonna
-tion att hämta kring dessa ting.
Under Waldemar Anderssons hela skoltid
spelade skolplanscherna en stor roll och
Waldemar Andersson anser, att de varit
mycket viktiga i skolundervisningen och att
de är viktiga för människorna livet igenom.
Särskilt har årstidsplanscherna spelat roll. På
frågan om han anser, att bildband, diabilder
och andra AV-medel kan ersätta
skol-planscherna, svarar han: Jag tror inte det.
Sättet att använda skolplanscherna är viktigt,
enligt Waldemar Andersson. Han säger t.ex.:
Läraren bör komma in och hålla baksidan av planschen mot klassen. Efter undervisnings-timmen bör den hänga kvar i klassrummet, så
att barnen kan prägla in bilden och återvända
De första skolplanscherna, svartvita, kom från Tyskland på 1860-talet. Senare kom rull-planscherna, slutligen de plana i färg. Man köpte i regel ej dubbletter, men väl hela serier. Nordiska årstidsplanscher fanns från
1892 och dessförinnan tjeckiska från Prag från 1870-talet.
Förutom dessa årstidsplanscher uppskattade Waldemar Andersson de paleontologiska tavlorna mycket, särskilt den sabeltandade tigern. Han gillade också Olle Hjortzbergs "Medeltida gudstjänst". Han berättade, att planscherna om ätliga och giftiga svampar från 1860-talet användes för att stimulera människor till svampplockning under miss-växtåren då.
Folkskolebyrån sände dessa planscher gratis till skolstyrelserna, speciellt i Norrland. Vid folkskoleseminariet i Linköping gavs dessa planscher som premium till folkskol-lärarna för att de skulle kunna sprida kunskap om ätliga svampar.
Handledning till skolplanscherna fanns för de äldre serierna, t.ex. de tyska årstids-planscherna, växtplanscherna och Bruna Liljefors' fem planscher. Dessa lärarhand -ledningar finns exempel av på Skolmuseet i Linköping.
Fredrik Sandberg, folkskoleinspektör i Norrköping, komponerar djurserier på
bak-sidan av läsplanscher, berättade Waldemar Andersson. Sådana fanns i "det gamla rummet", vilket från början inreddes i skol-museet. Dessa planscher hade tt:xl på svenska, norska och några på ryska. Fredrik Sandberg var kommissarie för en utställning i Moskva och tänkte sig att sprida dessa planscher i Ryssland. Engelska planscher med bibliska motiv kallades "Sandbergs bibliska planscher", omarbetade i England.
Waldemar Anderssons strävan var att samla litteratur, läromaterial och föremål för att kunna beskriva tre tidsperioder av skolunder-visningens utveckling. Enligt dessa tre perioder ville han inreda skolmuseet: Tiden 1790-1864 nämnde han som den första perioden. Karakteristiskt för denna var, att de ambulerande skolmästarna, som hade l äs-tavlor med geografi, historia, kristendom med sig i sina kistor på trillan, ersattes med fasta skolor. Typiska för denna tid var lång-bänkarna och lästavlorna. Den andra perioden: Ar 1864 upphörde växel under-visningen och de stora klasserna med monitörer. Man införde klassundervisning med en lärare. Eleverna skulle undervisas av läraren själv. Långbänkarna upp hörde på 1880-talet och man övergick till tvåman
s-bänkar med två sitsar. Ljungstedtska friskolan hade två salar med 120 elever i varje sal.
Waldemar Andersson hade 38 elever i sina klasser i Linneskolan.
Under vår intervju hann Waldemar Anders-son aldrig beskriva, vad han ville inrymma i den tredje periodens skolundervisning - tiden omkring 1915. Men han nämnde, att en förening för konst i skolan bildades omkring 1910 i Linneskolan. Genom den kom tavlor upp med Oscar Il, Polhem, Linne, så ock Karl XII:s likfärd och Waldemar Atterdag. Walde-mar Andersson berättade vidare, att träd-gårdsskötsel ingick i undervisningen vid Raelstorps skola och också vid Folkunga-skolan. En vaktmästare vid skolan fortsatte att underhålla trädgården efter 1920.
Källa:
Bandad intervju den 30 maj 1991 med Waldemar Andersson i närvaro av Kristina Grahm, Gunnar Ennerberg, Eva Velin, Solveig Schulze, Ulla Eriksson, Ingalena och Nils-Olof Lindeberg. Bandet förvaras i Gamla Linköpings arkiv.
Waldemar Andersson i katedern i Gamla
Linköpings skolmuseum. Folkbladet Östgöten 19.11.79. Foto: Jan Forsby.
SKOLMUSEETSFRAMVÄXT
Efter intervju med Waldemar Andersson
1985
AV
KRISTINA
GRAHM
Intresset för insamlandet av gammalt sko
l-materiel visade sig tydligt i det möte som föreningen för folkskollärare i Linköpings stift höll i Motala 1923. Ett av den ny-bildade föreningens första mål var att skapa ett skolmuseum. En kommitte tillsattes för att driva saken. Den bestod av Gunnar Viman, kantor och folkskollärare i Slaka, C.G. Pettersson, kantor och folkskollärare i Västerlösa, Julius Fredriksson, kantor och folkskollärare i Vårdsberg samt Ask, kantor och folkskollärare.
Kommitten satte genast igång med in-samlandet. Resor företogs i hela stiftet, även ned emot Småland, för att inhämta materiel. Gunnar Viman höll i insamlandet och ansvarade för att en förteckning gjordes över alla föremål. Han förde även förteckningar över sockenprotokoll i hela stiftet.
lnsamlingsniten koncentrerades först på böcker, men utvidgades sedan till att
omfatta även bänkar och andra föremål från skolans värld.
Föremålen kom att förvaras på Folkunga-skolans och Linneskolans vindar. Kom-mitten arbetade med tanken att göra en skolhistorisk utställning i lämpliga lokaler. Det behövdes ca 100 kvm för detta ända
-mål. Efter förfrågningar hos länsmusei-chefen Bengt Cnattingius blev man erbjudna 80 kvm
i
länsmuseets nya tillbyggnad. Kommitten accepterade detta förslag och 1946 visades föremålen för första gången i en utställning i länsmuseets källare.Iden om ett skolmuseum hade ej över
-givits och 194 7-48 fördes diskussioner mellan Waldemar Andersson, folkskollärare på Linneskolan och medlem i insamlings-kommitten, och Lennart Sjöberg, kom-munalråd och förslagsläggare till frilufts-museet Gamla Linköping. Tanken var att inreda ett skolmuseum i ett av de hus som skulle uppföras i Gamla Linköping. 1970 flyttades ett gammalt skolhus till Gamla
Linköping från Klostergatan 19. Huset hade en gång inrymt Linköpings första folkskola för flickor och var en ypperlig lokal för ett skolmuseum.
Nu startade en ny insamlingsperiod i skol -museets historia. Hela stiftet letades noga igenom ännu en gång, i jakten på äldre skol -materiel. Det var två personer som arbetade med denna andra insamling; Waldemar Andersson som tidigare nämnts och Owe Samuelsson anställd på Vallaförvaltningen i Gamla Linköping.
1972, 49 år efter starten, stod skolmuseet färdigt i Gamla Linköping. Det innehöll då tre skolsalar från olika tider. Den äldsta skolsalen visade skolmateriel och sko l-undervisning från 1840-talet. 1 rummet bredvid visades en skolsal från 1880-tal och på övre våningen kunde man se en skolsal från 1915 ca.
På övre våningen visades också en utställ-ning, nämligen om den sy-och träslöjd som bedrevs vid den här tiden i skolorna. Här fanns också en skärm med gymnastikkläder från tiden. I ett anslutande rum visades olika materiel som användes i fysik-hembygds- och biologiundervisningen. Här fanns även ett rum tillägnat den första
hel-tidsanställda skolinspektören i Linköping,
Alfred Friden. Ett annat rum visade äldre
skolböcker, katekeser och biblar som an-vänts i skolundervisningen.
Källa:
Bandad intervju med rektor Waldemar Andersson, 1985, i Gamla Linköpings arkiv.
"'24 färgtryckta naturhistoriska planscher". Omslag till norrköpingsinspektören Fredrik Sandbergs skolplanschutgåva på 1870-talet.
OM ARBETET MED GAMLA LINKÖPINGS SKOLMUSEUM
AV
OWE
SAMUELSSO
N
Under 1972 arbetade Waldemar Andersson och jag va1je dag med skolmuseet i Gamla Linköping. Jag fotograferade, letade föremål, Waldemar förtecknade, sorterade. Vi diskuterade med folket på platsen. Alltifrån rektor-kantor-präst-lärare-vaktmästare och före detta elever. Vi lastade och tog med hem till Gamla Linköping. Skola för skola. Ca. 90 skolor. Mycket jobbigt men lärorikt. Att arbeta med Waldemar var väldigt st imu-lerande, Waldemar hade ett mycket gott komihåg, årtal-namn-platser allt satt där. Av alla skolberättelser vi fick, kunde vi göra oss en bra bild av hur skolväsendet fungerade runt 1880-talet och framåt. Vilka väldiga personligheter som här trädde fram! Waldemar hade också en förkärlek att samla på så kallade kamratfoton. Lärare och lärar-kårer med personalia om var och en. Vi reste runt till grannkommunernas skolor, men där fick vi nöja oss med att se men icke röra. Vi var också och tittade på Värla skola på Skansen. Waldemar och jag kom bra överens och träffades även privat då och då.
Vid några tillfällen har jag lyft fram de skolhistoriska samlingarna, genom separata utställningar. Det har slagit mycket väl ut och har bidragit till att öka intresset. NÄR VI SUTTO I V ÅR BÄNK var en av uts täll-ningarna, som hölls i Nygårdsmagasinet under tiden 29/10-25111-79 (se tidnin gs-klipp).
Jag tog också fram diabilder från skol -museet. Jag bjöd in en skolklass med lärare, och de fick klä på sig sekelskifteskläder och så fotograferades de i olika delar av s kol-museet. Med hjälp av dessa bilder åkte Waldemar och jag runt i skolorna och olika föreningar och berättade om forna tiders skola. Hoppas vi något litet bidrog till att lyfta fram vår skolhistoria.
'"' NÄR VI SUTTO I VAR BÄNK
•
SKOLUTSTÄLLNING I NYGÅRDS· MAGASINET, GAMLA LINKÖPING
. OPPET:
MANo
-
!:~!
0~~.
5~.
1.
1~.
19.
79 .. KL 13.00-11.lO LORD-SOND , ..••.• , ••• , .•... . KL 12.00-11.00 VALKOMNA! ' VAl.lADELEGATIONEN Annons för utställningen "När vi sutto i vår bänk",SKOLMUSEIBYGGNADEN, KLOSTERGATAN 19
AV
GUNNAR
ELFSTRÖM
OCH MARIA KARLSSON
Byggnaden är en typisk hantverkargård från
andra delen av 1 700-talet.
Brandför-säkringshandlingen från 1828 ger en god
bild av hur gården såg ut då: gathuset var uppfört i två våningar, av furutimmer under tegeltak. Fasaderna var reveterade.
Botten-vanmgen innehöll två rum, kök och
handkammare och en trappa upp fanns en sal, fyra kammare samt ett större förråds -rum. På gården stod en kökstlygel i oklätt
furutimmer, byggd i två våningar. Detta hus innehöll kök med bakugn på
botten-våningen och två rum en trappa upp.
Gården nåddes genom ett portlider. Där
fanns också en tjugo meter lång uthuslänga
som innehöll visthusbod, två vedbodar, stall, fähus och svinstia samt ett avträde.
Husets nuvarande veranda tillkom på 1880-talet, uppförd av den dåvarande ägaren, snickarmästare Hyden.
Gården uppfördes av glasmästare Petter Wetterberg, som bebodde gathusets ovan-våning tillsammans med hustru och fem barn. I bottenvåningen inrymdes verk-staden, där även några gesäller och
lär-pojkar bodde. Wetterberg blev glasmästar-skråets första ålderman i Linköping. Vid
sidan av vad som vanligen ligger bakom
ordet glasmästeri tillverkade han även
speglar. Verksamheten var så framgångsrik att Wetterberg lade sig till med titeln fabrikör, och han kunde låta sonen Anders
utbilda sig på läroverket. Sonen blev så småningom bibliotekarie.
Petter Wetterberg dog 1797, men hans
änka drev verksamheten vidare till I 804. Därefter användes verkstaden under några
år av en körsnär, en målare och en
bleck-slagare, i nämnd ordning, medan bostads-delen hyrdes ut till ett antal personer av
ägaren Anders W etterberg.
1814 köptes gården av sämskmakerskan Lona Schenling. Hon hade övertagit
sämsk-makeriverksamheten efter sin make Magnus Schenling, som dött i lungsot, endast 50 år gammal. Verksamheten gick
bra, och hon kunde så småningom köpa den
representativa gården på Klostergatan I 9.
Liksom på Wetterbergs tid inrymdes verk-stad och boverk-stad för en gesäll och en
lär-pojke på bottenvåningen. Lona själv bodde med sina tre barn på ovanvåningen. Hon
hade också en kontorist och en skolgosse som inneboende.
Lona var road av kläder och ägde bl.a.
fyra sidenklänningar. Hon umgicks med en
rad ensamstående linköpingskvinnor, och
ibland åkte de ut till Flistad brunn för att
delta i olika evenemang. Familjen Schenlings kontoböcker från sommaren
1820 finns fortfarande bevarade och ger en god bild av familjens mathållning. Sill var
den absolut vanligaste rätten. Man drack mycket porter, öl, svagdricka och en hel del brännvin. Ibland inköptes en flaska rödvin och en flaska armagnac. Dessutom dracks kaffe, vilket är anmärkningsvärt eftersom
kaffe var förbjudet i Sverige 1817-22, då det ansågs som lyxvara. Detta visar att
myndigheterna misslyckades i sin
förbuds-iver. Linköping brukar nämnas som en av
de orter där kaffedrickandet tidigt slog rot. Det var säkert inte lätt att vara ensamstående yrkesutövande
hantverkar-änka. Lonas kunskap om yrket var
be-gränsad och hon var mycket beroende av sin gesäll. En från Stockholm inflyttad kronobefallningsman (d.v.s. en lägre tjänsteman vid kronofogdemyndigheten)
lärde snabbt känna Linköpings sju, åtta
yrkesverksamma änkor, och han blev deras
förtrogne rådgivare. Men han gav dem
enbart positiva råd, vilket skulle visa sig ödesdigert. Tiii Lona gav han rådet att hon
skulle låta upprusta sin gård. Hon lät bl.a.
putsa fasaden, enligt tidens mode. Det sades
att puts skulle vara näst intill underhåll
s-fritt. Hon lät också sätta om kakelugnar
och spänna ett par papptak på
ovan-våningen.
Tyvärr fick Lona problem när räk-ningarna började komma. Det visade sig att
hon inte alls hade råd med upprustning
s-arbetena, och för att klara situationen
tvingades hon låna pengar, sätta saker i
pant, handla på "krita" och inteckna sin
fastighet. Till slut var konkursen ett faktum. Det visade sig i den utredning som
gjordes att Lona till och med pantsatt sin
döde makes fickur i silver och hans guldring
- saker som egentligen tillhörde barnen. I
handlingarna kring konkursen framgår tydligt att männen inte riktigt accepterat den kvinnliga företagaren. Man ansåg att
hon genom "egen vårdslöshet och
misshus-hållning vållat sitt obestånd". Det blev
auktion på all hennes egendom och hon
fick flytta till en liten bakgård vid
behållning - åtta riksdaler - endast till halva begravningskostnaden.
En av dem som Lana lånat pengar av var
handlaren Erik Salander. Salander hade gjort sig en förmögenhet på att driva handelsbod
vid Stora Torget och han var en av
Lin-köpings största privatutlånare. Till Lana hade han lånat 500 riksdaler, med en in-teckning i hennes gård som säkerhet.
Salander löste så småningom även in andras skuldebrev, och blev på det sättet ägare till
gården på Klostergatan.
Själv bodde Salander utanför staden, på
gården Staby i Rystad socken. Han hyrde ut
gården på Klostergatan till bl.a. brukspatron Christian Ulrik Grill med familj. Grill hyrde från 1824 till 1830, då det nygifta paret Per Anders och Anna Stuart köpte gården.
Per Anders Stuart var vice häradshövding, och han och hans fru är representanter för
den priviligerade befolkningsgrupp i Lin-köping som hade en förmögenhet som var
tillräckligt stor för att de inte skulle behöva arbeta för brödfödan. De levde ett till synes sorglöst umgängesliv och deltog i stadens
rika kulturutbud, med teater, konserter,
baler och soareer.
Paret Stuart hade inga barn. Däremot fick Per Anders en oäkta son med en väninna
till husets jungfru. När Anna efter ett års tid
fick reda på detta skvallervägen, flyttade hon omedelbart hem till sin far på det lilla fideikommisset Åkerby i Gårdeby socken. Med faderns hjälp ansökte Anna om äkten-skapsskillnad och 1838 upplöstes äkten -skapet. Även Per Anders Stuart lämnade gården på Klostergatan.
År 1838 köptes den av hovslagare-mästaren Johan Petter Andersson. Behovet
av hovslagare var då stort i Linköping och
hans verksamhet blomstrade. Han rev ut-huslängan och lät uppföra en ny verkstads -byggnad på gården. Bottenvåningen hyrdes ut till bostäder. Han rustade också upp
familjens egen lägenhet på ovanvåningen med ommålning och nya tapeter. För att klara byggenskapen tog han stora lån.
Under tiden skedde en nyetablering av
hovslagerier i Linköping och Anderssons verksamhet gick allt sämre. Han tvingades
till slut till konkurs. Andersson hade lånat pengar av bl.a. Ljungstedtska stiftelsen, och
de övertog nu gården i egenskap av fordringsägare.
Vid slutet av 1840-talet avhystes
hyres-gästerna på bottenvåningen, då man där in-rättade Linköpings första folkskola för flickor. Skolans lärarinna hade också sin
bostad på bottenvåningen, bredvid skol -salarna. Den första lärarinnan, Mamsell
Kjelland, var 24 år gammal och kom från Stockholm. Hon flyttade in med sin piga Johanna Källberg.
Ovanvåningen hyrdes ut som bostad till 1850, då skolan flyttade en trappa upp. 1851 undervisades där 85 barn i ett större rum och en kammare. Resten av våningen upptogs tills vidare av lärarinnans bostad, men elevantalet växte snabbt och man tog snart ytterligare två rum i bruk. 1851 slutade mamsell Kjelland, då hon ansåg sin arbetssituation alltför betungande. Hon efterträddes av mamsell Sophia Dorothea Swedelius. Skolan fanns kvar i huset på Klostergatan fram till 1859, då ett nytt skolhus stod färdigt på Drottninggatan. Antalet elever låg då runt 150.
Efter det att huset använts som folkskola under elva år, blev det under ytterligare några år lärarseminarium med övningsskola. Gården såldes sedan till snickarmästare Karl Johan Hyden. Han flyttade in 1865 till-sammans med hustru och två barn. Han bedrev sin verksamhet i gården och hade en rad gesäller och lärlingar. Han annonserade i Östgöta Correspondenten, att han till -handahöll "vackra och välgjorda lik-kistor af såväl bättre som sämre sort".
1911 inköptes gården av vice brand -chefen i Jönköping, E.P. Ekholm, som själv
var bosatt i gården från 1923. Under 1 900-talet kom gathuset och delar av gårdsbe -byggelsen att inrymma flera lägenheter, där det bl.a. bodde några konstnärer. 1935 köptes gården av Linköpings Odd Fellows fastighetsbolag Östergyllen. De skänkte ga t-huset till Gamla Linköping, där byggnaden kom att innehålla ett skolmuseum. Museet invigdes 1973.
LÅNGSAMT KOM FOLKSKOLORNA IGÅNG I LINKÖPING.
FOLKSKOLEINSPEKTÖRER
BEHÖVDE
HJÄLPA
TILL
AV
NILS-OLOF
LINDEBERG
Folkskolestadgan är daterad den 18 juni 1842. I den sägs att varje stadsförsamling och varje socken på landet bör ha en, helst fast, skola med godkänd, dvs seminarie-utbildad, lärare. Alla föräldrar skulle vara skyldiga att låta sina barn undervisas inte blott i innanläsning och kristendom utan även i skrivning och räkning. Detta var ett stort program för vårt fattiga land och det var ej lätt att komma igång. Det gick trögt både med skolhusbyggandet och med att motivera att kommunala pengar användes till att anställa utbildade lärare.
Linköping med
omnejd
Man kan med några exempel beskriva, hur förhållandena var i våra bygder både i staden Linköping och i några angränsande socknar den närmaste tiden efter. I LIN-KÖPING hade kommunalmännen Ljung-stedtska friskolan att hänvisa till. De
räknade med att friskolan skulle kunna till-godose den nya stadgans anspråk på kom-munen.
Anders Ljungstedt, född i Linköping 1759, död i Macao 1835, var svensk generalkonsul i Kina. Han planerade en "stads-schola" i sin födelsestad, gav en nog-grann beskrivning av en sådan år 1807 och skänkte pengar att starta och driva denna skola. Sedermera donerade han all sin efter-lämnade egendom till skolan. Hans åsikter om skolans uppgift och om uppfostrings-frågor var märkligt moderna: "Stryk vankas icke". Men hans påbud följdes inte alldeles väl av dem som blev satta att verkställa hans planer. När skolan började 1824, nämnes t ex bland inventarierna en karbas. Och den nyttjades! Skolan fick lokaler i S:t Kors kvarter nr 59 vid Nygatan-Djurgårds-gatan och fungerade där till 1858. Anders Ljungstedt hade föreskrivit en sexklassig undervisningsanstalt med 50 barn i varje klass, arbetande i "ljusa och höga rum". Så
blev det inte. Det blev en enda skolsal med plats för mer än l 00 barn, ledda av en enda lärare, en lancasterskola. 1
Anders Ljungstedt, oljemålning från tiden Kina,
sannolikt 1810-tal. Ur: Sunner 1942.
Generalkonsuln/kommerserådet kom aldrig hem från Kina till sin skola. Senare år förbättrades ekonomin för skolan, sedan de av Anders Ljungstedts hustru disponerade tillgångarna blivit tillgängliga för undervis
-ningsanstalten. I "Linköpings-bladet" an-sågs år 1836 skolan vara en både i undervis-ning och sedebildning exemplarisk skola. Genom donationen fanns i Linköping alltså en förhållandevis välordnad skola - för gossar.
Flickorna kom i andra hand. Men 183 1 började på initiativ av landshövdingens maka en skola i "tvenne afdelningar med 20 elever uti hvardera". Man hyrde rum i Ljungstedtska friskolans hus men fick så småningom egna lokaler vid Drottning-gatan. "Den enskilda flickskolans" ändamål var enligt det första reglementet att "bilda gudfruktige, arbetsamme, tarflige och ordentlige makar, husmödrar och tjänste-hjon". I första hand sysselsattes eleverna med handarbete. Därjämte förekom kristen-domsundervisning och innanläsning och först efter 1852 även undervisning i skriv-ning och räkskriv-ning.
Lagstiftarna hade insett, att folkskole-stadgan inrymde ett så stort program, att det fanns skäl att medge fem års väntetid i kommunerna, innan skolorna öppnades. Linköpings kommunalmän tillvaratog alla dessa fem år: Skolstyrelsen höll sitt första sammanträde den 18 mars 184 7, ganska exakt fem år efter beslutet. I stället för att då bygga upp eller börja bygga upp en egen
skolverksamhet sökte man anknytning till de två redan befintliga privata skolorna i Linköping, dvs Ljungstedtska friskolan och Enskilda flickskolan. Folkskolestyrelsen hänvisade till att Linköping "vore ett sam-hälle, lyckligt nog att äga en genom enskild frikostighet sedan längre tid tillbaka
in-rättad skola, uti vilken undervisning
meddelas i de ämnen, som tillhöra folkbild-ningen i allmänhet". Man underhandlade helt sonika om att friskolan skulle ta hand om alla stadens skolpliktiga gossar. Och
-märkligt nog kan en sentida bedömare
tycka - friskolans direktion åtog sig att svara för stadens folkskoleundervisning! Walfrid Sunner skriver i sin bok "Ur Lin-köpings folkskolors historia": "Ända fram till 1882 och delvis ännu längre parasiterade stadens folkskola för gossar helt på fri-skolans fonder".
När det sedan gällde att placera de flickor, som förut inte haft någon ordnad skol-undervisning, begärde folkskolestyrelsen, att flickskolan skulle ta emot även dessa. Skolan hade varken pengar eller lokaler för detta. Då hade skolstyrelsen djärvheten att ansöka om medel ur friskolans fonder, eftersom Ljungstedt i ett brev g1v1t direktionen där rätt att "ekonomiskt stödja några fattiga unga flickor". Friskolan
över-lämnade då som gåva till "stadens folkskola för flickor" gården nr 18 S:t Lars kvarter jämte 2.666 riksdaler 32 skilling banco i kontanter. Denna gård är densamma som Klostergatan 19 - den som senare flyttades till Gamla Linköping och nu är skolmuseum där.
Första våningen togs i bruk den 1 oktober 1848. Rummen i skolhuset var i dåligt skick; skolrummen "mörka, mindre sunda och icke heller tillräckligt rymliga". Skolstyrelsen fann, att folkskolestadgans fordringar var nödtorftigt uppfyllda. Ar 1851 flyttades skolundervisningen upp till övre planet. Där undervisades till att börja med 85 elever i ett större rum jämte "den i norr därintill gränsande kammaren". Mellan 1850 och 1860 växte elevantalet till c:a 100. Som väl var fanns sällan alla elever i skolan sam-tidigt. En skolinspektör lämnar i slutet av
1860-talet följande rapport till
dom-kapitlet:
"Man har fått nytt skolhus, ny skicklig lärare, nytt reglemente, fullständig
under-visningsmateriel och förberedande
små-skola, men det händer, att skolan ändå inte går väl, ty hon lider brist på - lärjungar. I skolans matrikel är ingen brist, och vid ett på förhand tillkännagivet besök inträffar ofta stor trängsel i skolsalen. Men kommer
man oförvarandes in i skolan, torde man
finna en ringa flock, hälften eller kanske blott en fjärdedel af dem, som borde finnas där".
Även S:T LARS FÖRSAMLING, vilken
då ännu ej ingick i Linköpings stad, höll
hårt om penningpu:igen och värje sig för
folkskolestadgans påbud. Den 1 november
1842 förklarade sockenmännen beträffande behovet av folkskola, att man "saknade
nödiga fonder i detta hänseende". Man
skulle "finna det alltför tryckande att dä r-före nu göra större uppoffringar". Man hemställde därför till Ljungstedtska
fri-skolan, att även S:t Lars skulle få begagna
denna för gossarnas räkning och detta me
d-gavs. Man fick sända de mindre bemedlade gossarna till denna "Lancaster-skola". Sockenmännen ansåg dessutom, att "intet
med sunt förstånd utrustat barn inom
socknen af 8 år och därutöfver fanns, som icke kunde läsa både innan- och utantill".
De inskränkte därför sina åtgärder till att
enbart utse en skolstyrelse!
År 1844 väcktes ånyo frågan om en
sockenskola, men man lät sig fortfarande
nöja med enbart den befintliga sko l-styrelsen. Beträffande flickorna hänvisade skolstyrelsen till att "i socknen fanns be
-skedliga och välkända lärare och lärarinnor,
som borde uppmuntras med någon lön af
fattigkassan motsvarande deras besvär med de torftiges barn". Man hänvisade samtidigt till att även prästerskapet skulle kunna
undervisa dessa flickor. Emellertid, år 1846 och 184 7 beslöt sockenstämman, att ett
särskilt skolhus skulle uppföras på kyrkans
tomt. Man inköpte ett oinrett hus i
Klockrike. Församlingsborna fick göra d ags-verken enligt Jagen för att flytta det till
församlingen. Skolhuset togs i bruk under
1847.
I VÄSTERLÖSA församling hade man en
skola igång redan 1805, byggd med stöd av en prästerlig donation.
I V ÅRDNÄS, som då var en egen socken
men som sedan 1971 tillhör Linköping,
fattade sockenstämman redan den 13
november 1842 beslut, att "besörja ambula
-torisk skola för Barn Undervisningen i tre å
fyra distrikt. Man bad församlingens
organist att åtaga sig scholmästare Sysslan.
Denne ansågs ha "fullkomlig skicklighet"
att undervisa och hade själv begagnat unde r-visning i Lancasterschola. Av detta snabba och tidiga beslut blev emellertid intet.
Ar 1846 togs skolfrågan åter upp på sockenstämman. Socknen indelades i fem distrikt. Det ansågs angeläget, att man hade
id-sträckta och av sjöar genomskurna läge och beskaffenhet. Lärarbostad och skollokal inrättades i fattigstugan invid kyrkan, sedan "fattighjonen där först blivit utröjda". Först under sommaren 184 7 började den förste läraren sin undervisning i socknen med skollokalen och bostaden invid kyrkan som högkvarter och med skolstationer på olika ställen ute i distrikten. Ej heller dessa an-ordningar blev tillfredsställande. Man lyckades nämligen inte hyra rum lämpliga nog för skolundervisningen. Skolmästaren hade dessutom ofta anledning att klaga över de dåliga login, som bjöds honom ute på skolstationerna.
Sockenstämman beslöt därför år 1849 att bygga ett särskilt skolhus. Socknen inköpte en stuga, som monterades ned och forslades över isen till den plats som bestämts. Körningen utfördes som sockendagsverken. Stugan skulle byggas högre och göras i två våningar. Varje hemman måste lämna en timmerstock. Grunden lades och allt behövligt virke bilades och lades upp till torkning. Alla meddelanden om det gemen-samma bygget kungjordes från predikstolen i kyrkan, t ex följande: "För att köra Sten vid Skolhuset vid Bergstugan komma i morgon Måndag från Sundsmåla 1 par Dragare med Stendrög. Äfven i morgon, på
förmiddagen, framskaffas till Skolhuset, 4 st duglige Bräder af hvarje helt hemman. Dessa Bräder böra ovillkorligen i morgon förmiddag till Skolhuset framskaffas, i annat fall köpes Bräder, till hvad pris som helst, på den resterandes bekostnad hvilket till vederbörandes efterrättelse meddelas. Skol-Directionen". Många söndagar å rad kungjordes på detta sätt vilka gårdar, som under den närmaste veckan skulle fullgöra dagsverksskyldighet vid skolbygget. Under 1853 togs det första skolhuset i bruk.
Att läsa om sockenmännens bemödanden i mitten av 1800-talet för att bygga ett hus för socknens gemensamma bruk och att därvid finna, att all information och sam-ordning av arbetet utgick från predikstolen i socknens kyrka, känns märkligt. Fort-farande efter 600 år gällde Östgötalagens påbud från slutet av 1200-talet: "Nu är bondes skyldighet att om söndagarna komma till kyrkan".
Att kombinera sockenstuga och fattig-stuga med det nya påfundet 'skolsal' var eijest inte ovanligt. Från ULRIKA ålder-domshem berättas, att skolmästaren måste ställa in undervisningen i skolsalen under de tider, då sockenmännen behövde salen.
Enligt ett protokoll anmälde lärarinnan i Ulrika, att hon varken var nöjd med att
behöva inställa skolundervisningen, när sockenmännen behövde sammanträda, eller med att hon själv blev tvungen att städa
efter dem. Från Ulrika berättas för övrigt
att det i ålderdomshemmets förstuga fanns en vattenså med endast en skopa, ur vilken fattighjonen och skolbarnen drack sitt
dricksvatten.
Ovannämnda beskrivningar har gjorts för
att visa, att man i kommunerna ännu inte fann det självklart, att man skulle satsa
pengar och krafter på att sörja för barnens skolundervisning. Man bromsade och för-halade. Lagstiftarna kom att hysa
be-kymmer för hur man skulle kunna få den
första folkskolestadgan att fungera i
praktiken och att fungera likformigt över
hela riket.
Folkskoleinspektörerna och reformarbete
t
I ecklesiastikdepartementet fanns rader av framsynta män och skickliga pedagoger,
som alla visste att i riksdagen och departe-menten argumentera. Bland 'pionjärtidens' män - 1842-1882 - må här nämnas endast Fredrik Ferdinand Carlson, vanligen kallad F.F. Carlson, ecklesiastikminister 1
863-1870 och 1875-1878, på vars initiativ
"Folkskolans läsebok" gavs ut med Artur
Hazelius som redaktör. Det var F.F. Carlson som 1864 avlyste växelundervisningen.
Om dessa eldsjälar finns mycken litteratur att läsa. Torsten Husen har skrivit t ex om Anders Berg och hans vida berömde son Fridtjuv Berg. För Anders Berg var den om-fattande brevväxlingen med Torsten Rudenschöld ej tillräcklig, tyckte han, utan
han "bengick" från Finspong till Läckö för att få personlig kontakt med den kände
reformatorn. 2
Det gällde ju att kunna föra ut budskapen och att se till att skolundervisningen fick
riktigt innehåll och undervisningsmaterialet
riktig utformning. Någon form av stöd och
kontroll från statens sida ansågs därför
nöd-vändig för att stimulera utbyggnaden och
leda utvecklingen. Man valde att tillsätta
FOLKSKOLEINSPEKTÖRER.
I en proposition 1859 framhölls "
be-höfligheten däraf, att sakkunniga personer förordnades för att i egenskap av skol
-inspektörer, hvar och en inom ett bestämdt
distrikt, besöka därstädes befintliga
folk-skolor samt öfver deras tillstånd och behof afgifva berättelse, såväl till vederbörande
domkapitel som till Ecklesiastik -departementet". De första inspektörerna -20 personer - förordnades 1861 och inn
e-hade uppdraget som deltidssyssla vid sidan
av annat arbete. De flesta var präster,
läro-verks lärare eller seminarielärare. Sedermera
- 1914 - inrättades heltidstjänster. 1958 fanns 52 inspektionsområden i riket. Dessa inspektörer bidrog med sin kontroll och
sina ämbetsberättelser till folkskolornas
förbättrande och till den följande
reform-verksamheten.
Skolstyrelsena beställde under lång tid
skolmaterial, däribland skolplanscher, hos
folkskoleinspektörerna, vilka hade
inköps-listor på "godkänt material".
Många städer tillsatte t o m egna
folk-skoleinspektörer, t ex Norrköping och
Solna redan från startåret 1861. Om dessa
och om statens folkskoleinspektörer kan
man läsa i "Berättelser om Folkskolan i Riket" från åren 1861-1956 och insamlade årsvis och stiftsvis.
I sina berättelser om skolorna i
Lin-köping, vilka finns samlade i bandinspel-ningen i maj 1991, har vår sagesman
Waldemar Andersson särskilt nämnt namnen på fyra folkskoleinspektörer,
nämligen C L Anjou, C V Kastman, I A
Lyttkens, och J F Sandberg. Han ansåg att
dessa hade betytt mycket för skolväsendets
utveckling i Östergötland. Samtliga
fort-satte de sin verksamhet på hög nivå - vid
ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå och i riksdagen. I skolplanschgruppen blev
vi fängslade av Waldemar Anderssons
sak-kunskap, hans stora kunnande och hans
precision i minnesbilderna. Vi blev också
nyfikna på att få veta mera om dessa fyra
folkskoleinspektörer. Waldemar Andersson
antog säkerligen, att vi redan kände dem
väl.
Enligt folkskolestadgan åvilade det
stiftens domkapitel att sö1ja för utbildning
av lärare. Även Linköpings
folkskolelärar-seminarium fick sin uppbyggnad tack vare
Ljungstedtska friskolan. Avtalet var att
fri-skolans föreståndare och en lärare därifrån
skulle tjänstgöra även på seminariet, som
inrymdes i friskolans lokaler fram till år
1862. Seminariet kunde disponera även
fri-skolans undervisningsmaterial. Bland
för-delarna av denna samordning räknades, att
seminariets elever skulle kunna tjänstgöra
som monitörer.
Fyra
ös
tgötainsp
ektörer
Rektor vid seminariet från år 1864 var
CHRISTOPHER LUDVIG ANJOU; född
1821 död 1896. Han var folkskoleinspektör
sin bok tagit in en promemoria som Anjou skrivit angående undervisningen i friskolan 1865-1866. Han för där bl a på tal åskåd-ningsundervisningen som en nyhet och han anser, att skolplanscherna under lärarens ledning skall ge eleverna övning att med metodisk ordning iakttaga och att språk -riktigt redovisa vad som iakttages.
C L Anjou arbetade som ledamot i flera kommitteer och såsom ordförande i kom-mitteerna för utarbetandet av nya normal-planen för undervisningen i folkskolan 1888-89, för granskningen av till folk-skolans tjänst utgivna läroböcker 1884-87.
Han deltog i utarbetandet av "Läsebok för folkskolan" 1865 och 1878 och av den nya folkskolestadgan 1882 mm mm. Han var ledamot av riksdagens andra kammare. Han var vice ordförande i stadsfullmäktige i Linköping, mångårig ledamot av folk skole-styrelsen i Linköping. Han var kyrko-sångare, utgav en koralbok för svenska kyrkan. Han valdes in i Musikaliska aka-demien 1868. Han utgav "Tidning för folk -skolan" 1866-81 och tillsammans med
ev
Kastman "Tidskrift för folkundervisningen" samt "Bidrag till pedagogik-metodik för folkskolelärare" tillsammans med C V och KAKastman.Om C L Anjou sägs, att han var en spekulativt anlagd natur, hade en praktisk organisationaförmåga. Hans klokhet och humana väsen gjorde honom lämplig som ordförande att jämka tillhopa stridiga meningar och urskilja det riktiga. Hans styrka som rektor låg i den allmänna ledningen, mindre i utövningen av själva lärarkallet. Han överskattade gärna sina lärjungars mottaglighet. Han var livligt intresserad av kyrkans angelägenheter och deltog mycket aktivt i en rad kyrkomöten. Han intog där en konservativ hållning. CARL VILHELM KASTMAN föddes 1832 i Västerlösa och gick ur tiden 1912. Han var adjunkt vid Linköpings folkskollärar-seminarium 1864-71 och folkskole-inspektör i Östergötland 1867-71. Han efterträddes som sådan av brodern Knut 1871-75. Carl Vilhelm var kansliråd och byråchef för ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå 1891-1901. Han var ledamot av de flesta kommitteer som fanns avseende undervisningsväsendet.
Kastman har givit ut en rad böcker, med-verkat i "Tidning för folkskolan", "Tid-skrift för folkundervisningen" och "Tid-skrift för folkbiblioteken". Bland l äro-böcker må nämnas "Bidrag till pedagogik
och metodik för folkskollärare" 1867 samt
"Metodiska anvisningar för den första
undervisningen i modersmålet" 1868,
skriven tillsammans med C L Anjou och
Knut Kastman., Under åren 1871-81 var
han jämte C L Anjou utgivare av "Tidning
för folkskolan" och 1882-91 utgivare av
"Tidskrift för folkundervisningen".
Den produktive Kastman har dessutom utarbetat läroböcker i skandinavisk historia
och en "Ordlista över svenska språket" 1893 - tillsammans med Ivar Lyttkens. I
"Svenska folkbibliotek" har han författat
biografier över Martin Luther, Jesper Svedberg, Hakvin Spegel, Carl von Linne,
Fredrika Bremer m fl. Han har även givit ut "Läseböcker för småskolan" tillsammans
med brodern Knut. En sådan läsebok är
tryckt i Stockholm hos A L Normans bok-tryckeriaktiebolag 1883. Ett exemplar
finns bevarat i skolmuseets bibliotek. I den finns tänkvärda beskrivningar om husdjuren
och deras egenskaper - hästen, fåret,
hönsen och andra. Därom berättas mer på
annat håll i denna skrift.
JOHAN FREDRIK SANDBERG, 1833-1896, blev organist 1855 och kyrkosångare. Han var inspektör vid Norrköpings
folk-skolor under tiden 1863-1870, var rektor
för folkskoleseminariet i Stockholm,
folk-skoleinspektör i Sva1tsjö och Östra Roslags kontrakt 1877-81. Han var kansliråd och byråchef för folkskolebyrån i eckle
siastik-departementet. År 1881 prästvigdes han
och blev kyrkoherde i Solna.
Enligt Waldemar Andersson gjorde sig
Fredrik Sandberg känd för att ta vara på
"lästaflor", som är monterade på träskivor. På dessas baksidor fäste han serier av djur
mm i färgbilder och i svartvitt. På skol-museet finns ett 20-tal sådana kombinerade lästexter och bildblad bevarade. Det må nämnas, att textsidan är tryckt under I 83
O-talet hos Norstedts förlag i Stockholm,
under det att bildbladen är utgivna så långt senare som på 1870-talet av Lithografiska
aktiebolaget i Norrköping. Innehållet i
dessa alster kan vara t ex en lästavlesida "Om Gud, uppenbarad i sina verk" och en bildsida med växter i färg och svartvitt:
smörblomma, gullviva, vårlök, luddlosta,
björk och med bildförklaringar på svenska,
tyska och ryska. Fredrik Sandberg har också
gjort ett stort antal sedvanliga skol
-planscher i färg, var och en med serier av
djur, uppställda antingen utan bakgrund eller
i landskap och med serier av växter samt serier av husgeråd och möbler. Dessa är
pärmar med följande texter på de främre sidorna: "Bilder-Ark för småskolan.
Åskåd-nings-, tanke- och talöfningar af Fredrik
Sandberg, folkskoleinspektör. Förläggare
och utgifvare Lithografiska Aktie Bolaget i Norrköping" .3 Somliga av dessa
färg-planscher har bildförklaringar enbart på
svenska, andra även på norska, tyska och ryska. Dessa är så små i formatet, att de
inte kan visas framför klassen utan måste
skickas runt. Waldemar Andersson
berättade, att Fredrik Sandberg var
kom-missarie för en utställning i Moskva 1872.
Måhända tänkte han sig att sprida dessa
planscher i Ryssland och även ut över
Europa. Ett 50-tal sådana finns samlade i skolmuseet. Det finns även planscher om-arbetade för England. Dessa kallas "Sand-bergs bibliska planscher".
Det är värt att notera, att Norrköping
valde att anställa sin egen
folkskole-inspektör. Staden hade en föredömligt väl
ordnad skolundervisning och byggde efter
hand ändamålsenliga skolor. Fredrik
Sandberg förde en dragkamp med
fabriks-ägarna om skolbarnen. De ville ha skol
-gossar som spolgossar och ta dem ur den dagliga skolan så snart de fyllt tolv år. Han
hade att bekämpa fabriksägamas
på-ståenden, att kunskap var ett "gift för
arbetaren". Fredrik Sandberg skrev
broschyren "Skolan, ett ord till föräldrar och målsmän".
LDEB·ABK
p. ~ -;...s"'
~s ~o LA~
gs Tede oc lale
Orningar
Omslag till F. Sandbergs Bilder-Ark för Småskolan med den talande underrubriken "Åskådnings-, Tanke-, och taleöfningar". Norrköpings litografiska anstalt 1870-talet.
Han prövade redan på 1860-talet att införa
skolköksundervisning för flickor. Denna
var då rent teoretisk. Sandberg skrev en
kursbok "Inre hushållslära", enligt för-fattaren "ett försök att på ett enkelt och lättfattligt sätt lämna några i naturlagarna
