Samlaren
Tidskrift för forskning om
svensk och annan nordisk litteratur
Årgång 139 2018
I distribution: Eddy.se
Berkeley: Linda Rugg Göteborg: Lisbeth Larsson Köpenhamn: Johnny Kondrup
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius München: Annegret Heitmann
Oslo: Elisabeth Oxfeldt
Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Tartu: Daniel Sävborg
Uppsala: Torsten Pettersson, Johan Svedjedal Zürich: Klaus Müller-Wille
Åbo: Claes Ahlund
Redaktörer: Jon Viklund (uppsatser) och Sigrid Schottenius Cullhed (recensioner) Biträdande redaktör: Niclas Johansson och Camilla Wallin Bergström
Inlagans typografi: Anders Svedin Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till info@svelitt.se. Konsultera skribentinstruktionerna på sällskapets hemsida innan du skickar in. Sista inläm-ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 15 juni 2019 och för recensioner 1 sep-tember 2019. Samlaren publiceras även digitalt, varför den som sänder in material till Samlaren därmed anses medge digital publicering. Den digitala utgåvan nås på: http://www.svelitt.se/ samlaren/index.html. Sällskapet avser att kontinuerligt tillgängliggöra även äldre årgångar av tidskriften.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till för-fogande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet PG: 5367–8.
Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.svelitt.se. isbn 978–91–87666–38–4
issn 0348–6133 Printed in Lithuania by Balto print, Vilnius 2019
Kontext, genealogi och världslitterära samband
hos Henrik Schück
Av A LFR ED SJÖDI N
Trots de avsevärda teoretiska skillnaderna mellan den äldre litteraturhistoriska forsk-ningen och de senaste decenniernas olika former av historicism, tenderar man att undersöka tidssegment av samma utsträckning. Det vore inte orimligt att tala om ett slags litteraturforskningens omedvetna, som ger ordet ”kontext” en självklar om än ungefärlig innebörd. Med den franske historikern Fernand Braudels indelning kan man hävda att litteraturvetenskapens typiska kontext motsvarar en ”händelsernas” eller ”konjunkturernas” historia, men mer sällan den långsamma förändring av kvar-dröjande element som han kallade la longue durée, ”den långa varaktigheten”.1 Denna djupt rotade inställning har på sistone utmanats från ett flertal håll.2 Även en bedö-mare som förhåller sig avvaktande till exempelvis digital humaniora eller aktör-nät-verk-teorier kan ur dessa diskussioner bära med sig några synpunkter av principiell art. Det gäller främst den grundläggande insikten att tidsliga avgränsningar har ett nära samband med språkliga och nationella sådana, och att de påverkar vilka samband mel-lan litteraturer som överhuvudtaget blir synliga eller kan operationaliseras i en analys. För problematiken kring övernationella samband och frågan om världslitteratur är va-let av tidsliga utsnitt följaktligen av central betydelse.3 Denna insikt kan också omfor-muleras som en ämneshistorisk undersökning av hur föreställningar om kontext och period medverkat till att forma identiteten hos en disciplin och dess traditioner. Den svenska litteraturforskningen, med dess principiellt komparativa men i praktiken be-tydligt mer begränsade inriktning, är ett givande objekt för detta slags omvända in-genjörskonst.
I en tidigare artikel har jag visat hur professionaliseringen av den litteraturhisto-riska forskningen i Sverige innebar en inskräkning av de tidsmässiga perspektiven. En konsekvens av detta var en koncentration på den svenska litteraturen i relation till de större europeiska nationallitteraturer med vilka den stått i ett nära utbyte. Den filoso-fiska estetikens i princip globala ansats gavs upp som en följd av ökade krav på empiri.4 I den här uppsatsen vill jag förtydliga bilden genom att visa hur de längre tidsperspek-tiven fortlevde under ämnets professionaliseringsfas, och detta hos just den forskare
som gjorde allra mest för att höja den vetenskapliga standarden. Hos Henrik Schück (1855–1947) samexisterade nämligen undersökandet av avgränsade kontexter med ett mer genealogiskt sätt att bedriva historisk forskning. Vissa former av litteratur med-förde att fokus försköts från författaren och det kulturhistoriska sammanhanget till själva det litterära materialets vandringar genom tid och rum. Ursprunget till denna splittring bör i min mening sökas i beroendet av den metadisciplin som annars ansågs ha gjort mest för att professionalisera litteraturstudiet och styra det bort från spekula-tiva konstruktioner: filologin.
Den amerikanska historikern James Turner har övertygande demonstrerat den grundläggande roll filologin spelat i skapandet av de flesta humanistiska discipliner, bland dem naturligtvis litteraturämnena men även till synes avlägsna discipliner som till exempel antropologi. Det rör sig då inte enbart om metoder för studiet av texter utan också om generella tankemönster rörande förståelsen av historiska processer och sättet att anställa jämförelser mellan fenomen.5 De humanistiska disciplinernas diffe-rentiering och professionalisering under 1800-talet ser i det väsentliga likadan ut i Sve-rige som vid de tyska, engelska och amerikanska universitet som Turner beskriver. Just vad gäller litteraturhistoria, som snarare växt fram ur den filosofiska estetiken än ur ett språkämne, skiljer sig dock Sverige från utlandet.6 Detta lade grunden till ämnets allmänna inriktning och dess asymmetriska relation till institutionerna för moderna språk, vilka följer en strikt filologisk disciplinaritet av kombinerat språk- och litteratur-studium.7 En konsekvens av detta kan ha varit att den svenska litteraturforskningen, då den ville bli historisk, kunde hämta metoder och teoretisk inspiration från skilda strömningar inom filologin. I det som följer undersöker jag hur denna eklekticism på-verkar frågan om världslitteratur, såtillvida att vissa perspektiv tenderar att gynna en avgränsning till Europa medan andra möjliggör eller tvingar fram en vidare utblick. Jag kommer att visa hur Henrik Schück stundvis laborerade med synsätt som stod i motsättning till hans egna teoretiska ställningstaganden och framförallt till den in-riktning han själv lämnade i arv till den svenska litteraturforskningen. Uppsatsens ut-gångspunkt i de filologiska tankemönstren kompletterar den tidigare forskningen om Schücks internationalism och historiesyn, vilken huvudsakligen sysslat med dess rela-tion till 1800-talets historiefilosofi.8
Jag kommer att undersöka filologins roll som teoretisk inspiration, de dubbla histo-riska perspektiv den möjliggjorde och ge en förklaring till hur dessa sedan kom att in-skränkas. För att sätta Schücks forskning i relief kommer jag slutligen att jämföra den med den så kallade historiska poetik som utvecklades av hans äldre samtida i Ryssland, Aleksandr Veselovskij (1834–1906). Denna forskningsinriktning baserades på en lik-nande relation till de nationalfilologiska disciplinerna och delade många av Schücks teoretiska referenser, men drog av detta konsekvenser som kan tyckas rakt motsatta.
Den historiska poetiken kan därför illustrera ett världslitterärt perspektiv som hos Schück endast antyds eller reserveras för en särskild form av diktning. Jämförelsen mel-lan Schück och Veselovskij, två grundare av nationella traditioner i en tid då det jämfö-rande litteraturstudiet grundlades, kan också belysa ett generellt problem i litteratur-forskning: spänningen mellan å ena sidan litteraturen som en överindividuell tradition präglad av upprepning, och å andra sidan det unika hos de enskilda verken eller de his-toriska sammanhang de produceras i.
Filologi – textkritisk metod eller genealogisk teori?
Henrik Schück hade i forskarsamhällets ögon trätt fram med ”den moderne filologens fiendskap mot den filosofiska estetiken”.9 En av hans grundläggande målsättningar var att förvandla den svenska litteraturforskningen till en verkligt historisk disciplin, som inte utgick från de estetiska systemens a priori-konstruktioner eller förstod sina ob-jekt på ett anakronistiskt sätt. En grundläggande modell för en verkligt historisk kul-turforskning utvecklades i och med framväxten av filologin på tysk mark, vilken under 1800-talets lopp alltmer utvecklats i riktning mot en totalkunskap om svunna epoker. Snarare än att se antiken som modellbildande hade den tyska forskningen blivit en re-alfilologi, en klassisk fornkunskap som undersökte det förflutna på dess egna villkor.10 De arbetssätt som först applicerats på antiken kom snart att tillämpas på den folk-språkliga medeltiden och så småningom även på mer moderna epoker.11 Även själva historieämnet hade professionaliserats och nått en ny vetenskaplig standard genom att ta till sig filologiska metoder, som en noggrann granskning av dokumentens au-tenticitet och en ambition att objektivt redogöra för det förflutnas sakförhållanden.12 Schücks nyckelord ”historia” och ”historisk” bör förstås med denna filologiska färg-ning. Det svenska ämnet litteraturhistoria kom visserligen inte att knytas till en speci-fik folk- eller språkgrupp – den enande faktor som bestämde gränserna mellan exem-pelvis nordisk och romansk filologi – men det är svårt att föreställa sig dess utveck-ling utan denna övergripande inspiration. Filologiska procedurer, som datering utifrån språkhistoriska kriterier, överblick över textläget, insamling av biografiska data och på-pekandet av parallellställen och lån ur andra skrifter, var helt avgörande i denna nya strävan efter historisk korrekthet.13 Schück kritiserade också Georg Brandes för ”filo-logisk godtrogenhet” då denne antagit en påverkan från Montaigne på Shakespeares Hamlet utan att göra noggranna undersökningar av texternas publiceringshistoria.14 Litteraturforskningen inskränktes inte av filologins disciplinära gränser, men därifrån avledda metoder eller tankesätt var inte desto mindre viktiga.
1800-talets historicism tycks oss ofta dubbel, präglad både av idealet att undersöka avgränsade sammanhang och av föreställningar om en större historisk utveckling. En
sådan motsättning präglade i högsta grad även filologin. I form av textkritik bidrog den till att skärpa kraven på noggrann utforskning av kontexter, men kom i sin kompara-tiva tappning samtidigt att expandera och förändra själva föreställningen om kulturella samband.15 Denna forskning var snarare visionär än petig, eller ännu hellre: både och. Sedan släktskapet mellan sanskrit, latin och grekiska uppdagats vid slutet av 1700-talet hade den jämförande språkforskningen gjort enorma framsteg. Genom att analysera regelbundenheter på de grammatiska och fonologiska planen hade tidigare dimmiga gissningar om språkens och folkslagens släktskap och ursprung getts en helt ny veten-skaplighet. Så småningom hade det också blivit möjligt att hypotetiskt rekonstruera det ursprungliga indoeuropeiska språket. Sanskritisten Hjalmar Edgren gav 1886 ut-tryck åt de hisnande perspektiv som därmed öppnat sig:
Det är språkvetenskapens heder att hafva ersatt historien vid den punkt, där hennes upp-gifter togo slut; att hafva bevisat det vi ega de bästa skäl att antaga, det ett slägtband förenar alla Europas folk med Persiens och Indiens; och att hafva spridt något ljus öfver de förhållanden, som omgåfvo dessa folks förfäder, när en gång de talade ett gemensamt språk och bodde tillsammans i ett landområde.16
På så vis bidrog filologin till 1800-talets ”upptäckt av tiden”, den slutgiltiga dödsstöt mot den bibliska kronologin, som samtidigt genomdrevs av geologin och den evolu-tionära biologin. Det fanns i själva verket en grundläggande likhet mellan dessa disci-pliner, även om den för det mesta förblev implicit men ibland kom till uttryck i valet av liknelser.17 Charles Darwin använde tidvis paralleller till språkets utveckling i sitt arbete med biologiska arter, och språkforskaren August Schleicher lanserade en ”träd-modell” för språklig härstamning som hade stora likheter med evolutionsbiologins.18 När Darwins rön blev kända gjorde Schleicher även ett försök att systematiskt fram-ställa en analogi mellan utvecklingen hos språk och arter.19
Precis som i biologin kom filologins genealogier att påverka de indelningar och de samband som vi i nuet tar för givna. Den europeiska identitet som tidigare baserats på den mosaiska indelningen och mer konkret på kristenhetens gränser, kom nu att för-ses med en förvånande stamtavla. Samtidigt kunde synsättet verka stabiliserande: det fanns en arisk gemenskap som trots alla sina transformationer bevarade en påtaglig en-het i språk och därmed, tenderade man att anta, även i grundläggande tankekatego-rier.20 Oavsett de specifika ideologiska implikationerna av dessa rön var det uppenbart att hela föreställningen om kulturella samband hade förändrats i grunden: fördjup-ningen längs tidsaxeln hade en inverkan på hur man uppfattade gränser mellan folk-slag i nuet.
De enastående resultaten hos denna metod gav också impulser till ett allmänt kom-parativt betraktelsesätt i andra discipliner: det komparativa studiet av politiska
sys-tem, religioner, av människan (antropologi), och naturligtvis av litteratur. Samtidigt var det inte säkert att ”komparativ” hade riktigt samma betydelse i samtliga dessa dis-cipliner.21 Hos den jämförande litteraturvetenskapens pionjärer märker man entusias-tiska förhoppningar om att ”den komparativa metoden” ska skörda samma framgångar inom studiet av litteratur som inom språkforskningen.22 Litteraturen bygger visserli-gen på språk, men den följer inte nödvändigtvis den uppdelning mellan språkfamiljer och deras undergrupper som den komparativa filologin undersökt. Vissa tidiga arbeten undersökte relationer inom exempelvis de nordiska eller de romanska litteraturerna, men sådana indelningar kom snart att upplevas som artificiella.23 Om man exempel-vis ville undersöka den europeiska 1800-talslitteraturen fanns det ingen anledning att ge prioritet åt förbindelserna mellan fransk, italiensk och spansk litteratur framför det dynamiska utbytet mellan de romanska och germanska språkgrupperna. Detta empi-riska intresse för kulturellt utbyte kom också att modifiera betydelsen av komparativ. Om den komparativa litteraturforskningen varit fullständigt analog med komparativ språkforskning hade den byggt på ett genealogiskt synsätt: likheten mellan två litte-rära fenomen från skilda språk skulle då ha förklarats genom att relateras till en anfa-der i anfa-deras gemensamma förhistoria. Det typiska för den jämförande litteraturforsk-ningens tidiga insatser blev snarare undersökningar av litterärt inflytande, antingen punktvis mellan en utländsk och en inhemsk författare eller i studier av hur en bre-dare strömning – till exempel renässanshumanismen eller naturalismen – sprids mel-lan olika länder.
Detta slags våg- snarare än trädformationer bildade också utgångspunkten när Schück presenterade sitt program för en jämförande litteraturhistoria. Utifrån det tvi-velaktiga antagandet att grekerna aldrig mottagit några inflytanden utifrån, kunde han kontrastera den sammanhållna traditionen inom den grekisk-romerska kulturen med det kulturella utbyte som präglat Europa sedan högmedeltiden: ”idéströmningen går nu icke, såsom under antiken, från äldre tider till yngre, ständigt inom samma folk, utan det går från det ena folket till det andra under samma tid.”24 I sin Allmän littera-turhistoria förklarade han att en sådan ”skär ej historien på längden, utan ’på bredden’ och följer således t. ex. den fransk-klassiska smakens segertåg från Frankrike till övriga land, upplysningslitteraturen från England till Frankrike, Tyskland o.s.v.”25 Samband mellan litteraturer är därmed något som utspelar sig i rummets snarare än i tidens di-mension, då den senare krymper till att omfatta den ungefärliga samtida kontexten. Fi-lologins uppgift inskränks då till en metod som hjälper forskaren att med större nog-grannhet kartlägga dessa rörelser. När Schück kritiserade Brandes för hans filologiska naivitet handlade det om att denne antagit påverkansförhållanden som inte stämde med utgåvornas kronologi. Men som vi har sett kunde filologin i sin komparativa tapp-ning även inspirera till betydligt mer vittfamnande konstruktioner, i vilka likheter
bil-dade utgångspunkt för sökandet efter det gemensamma avlägsna förflutna, och där re-sultaten mycket väl kunde modifiera de kulturella samband som annars togs för givna. En sådan forskning skulle ha arbetat ”på längden”, inte ”på bredden”, för att använda Schücks distinktion.
Försök att systematiskt överföra detta slags genealogiska komparation på litteratur-studiet var som sagt sällsynta. En anledning till detta är säkerligen att det vi talar om som ”litteratur” är ett komplext fenomen: på en gång materiella texter, en social fö-reteelse, psykologiska processer hos upphovsmän och läsare, formella komponenter med en existens utöver det enskilda verket etc. I 1800-talets litteraturhistoria var dessa beståndsdelar knappast avgränsade i samma utsträckning som den jämförande språk-forskningens grammatiska eller fonologiska kategorier. Det skulle komma an på det följande seklets litterära teori att försöka precisera och specificera de olika inre och yttre aspekterna av litteraturen. Generositeten i Schücks litteraturbegrepp, vilket om-fattade såväl poesi som historieverk och vetenskapliga traktater, är också omvittnat.26 Det program han skapade för den svenska forskningen var snarare kulturhistoriskt i en allmän mening: det gällde att förstå ”den andliga kulturens historia, så vidt denna framträder i litteraturen”.27 Nu var det historisk grundforskning som ropade på fors-karnas uppmärksamhet, och det noggranna utforskandet av kontexter kring svenska författarskap och deras relation till utländska förebilder innebar ett stort och lödigt ar-bete. Men detta projekt skulle också hemsökas av en påminnelse om en art av litterära samband som inte lika lätt kunde passas in i denna modell, och som tycktes kräva en komparation av den äldre typen.
Sagoforskningen som alternativ underström
Ämnet litteraturhistoria var i Henrik Schücks tappning ett rymligt tält. Till skönlitte-raturen räknades inte bara den konstnärliga originallitteskönlitte-raturen utan även folkliga och kollektiva former av diktning som krävde ett delvis annat angreppssätt. I det senare fal-let hade hade man inte att göra med ett inflytande mellan publicerade texter av namn-givna författare, och inte heller med det slags allmänna kulturrörelser och smakström-ningar som gjorde det meningsfullt att studera Europas litteratur som en sammanhål-len helhet. Studiet av sagor och legender kunde inte begränsa sig till relationer mellan de europeiska nationallitteraturerna utan krävde det djupare historiska perspektiv och genealogiska synsätt som möjliggjorts av den komparativa filologin.
Den första sagoforskningen styrdes på ett uppenbart sätt av det indoeuropeiska paradigmet: bröderna Grimm behandlade de tyska sagorna som folkliga varianter av gamla ariska myter, och studiet av folklore blev på så vis ett sätt att peka på den enhet-liga kulturella utveckling som filologin kunnat belägga.28 Filologins genealogiska
prin-ciper fungerade därtill som en tankemodell för hela verksamheten. Förekomsten av lik-artade sagor hos folk som inte stått i kontakt med varandra måste för Grimm förstås på samma sätt som homofona ord ibland kan uppstå på två orelaterade språk.29 En vänd-punkt i sagoforskningen hade kommit under 1860-talet då Theodor Benfey lanserade sin teori om sagornas uppkomst i Indien och vandring över världen. Benfey såg inte sa-gorna som mytiska sediment och intresserade sig mer för hur de rent konkret hade spri-dits till andra folk. Det indiska sagostoffet ur Panchatantra hade genom en serie mo-difierande översättningar från persiska, arabiska och hebreiska slutligen nått Europa i latinsk form. Därtill räknade han med muntliga traditioner som dels föregått dessa översättningar, dels senare nått Europa via mongolerna. Även om han utgick från ett indiskt ursprung kom Benfey således att bryta med synen på sagorna som en kontinu-erlig indoeuropeisk tradition och lösgöra sagomotivet från dess bundenhet till en sär-skild språkgrupp. Hans metod var dock i hög grad analog med den komparativa språk-forskningens. Arbetssättet var avgjort genealogiskt, och gick ut på att relatera varian-ter av en saga till deras forntida prototyp. Nya varianvarian-ter antogs dels uppstå genom att sagorna plockar upp drag från de mottagande kulturerna, dels genom att delar av ur-sprungligen distinkta (och till antalet begränsade) sagor kombineras i en mängd ny-skapelser.30
Om filologin hade en central roll som stödvetenskap och metodologisk inspiration för den komparativa litteraturvetenskapen, var det helt olika och delvis motsatta as-pekter av den som kom att betonas, beroende på studieobjektet och materialsituatio-nen. När det gällde den konstnärligt medvetna, mer moderna litteraturen, var filologin ett redskap som hjälpte till att placera in det enskilda konstverket i sitt sammanhang: upphovsmannens biografi och epokens kulturmönster. Men för sagoforskarna verkade den filologiska inspirationen i centrifugal snarare än centripetal riktning. Det enskilda fenomenet var sällan av intresse i sig självt, utan fick sin mening som en länk i en kedja som sträckte sig över stora tidsmässiga och kulturella avstånd och vars förbindelseleder inte sällan var höljda i dunkel. Dessa långa traditionslinjer, präglade av gradvisa modi-fikationer av en någorlunda konstant materia, förklarar också varför analogier till bio-login fungerat betydligt bättre vid undersökningar av sagornas historia än av den all-männa litteraturhistorien.31 Det återkommande bruket av biologiska metaforer i äldre sagoforskning kan naturligtvis ses som en fråga om ämneslegitimerande retorik,32 men det tycks också finnas något i själva objekten som får detta slags analogier att anmäla sig. Vladimir Propp menade att biologen och sagoforskaren står inför ett liknande val:
Studiet av sagorna kan i många avseenden jämföras med studiet av de organiska formerna i naturen. Liksom naturforskaren ägnar sig folkloristen åt arter och varieteter av i grun-den ensartade företeelser. Darwins fråga om ”arternas uppkomst” kan ställas också på vårt
område. [– – –] På båda områdena är två utgångspunkter möjliga: antingen kan den inre likheten mellan två till det yttre icke relaterade och oförenliga företeelser inte föras till-baka till en gemensam genetisk rot (teorin om arternas självalstring) eller också är denna morfologiska likhet resultatet av en genetisk förbindelse (teorin om arternas uppkomst via metamorfoser eller transformationer, som kan återföras på bestämda orsaker).33
Av samma anledning kan också de verktyg som uppfunnits för att undersöka distribu-tionen av ärftliga drag tillämpas på en sagosamling. Nyligen har fylogenetiska statis-tiska modeller kommit till användning. Man har då kunnat påvisa en stor sannolikhet för att folksagor faktiskt traderats vertikalt bland talare av indoeuropeiska språk sna-rare än att röra sig sidledes genom kontakt med grannfolk, och att vissa av dem kan sträcka sig så långt bak som till tiden för det protoindoeuropeiska språket.34
Forskningen om sagor spelade en större roll än man kanske tror under den period som beskrivits som den svenska litteraturforskningens etableringsfas.35 Schück, vars forskning hade sin tyngdpunkt på den äldre litteraturen, ägnade sagorna ett systema-tiskt empiriskt och teoresystema-tiskt intresse under hela sin karriär.36 Schück författade sär-skilda uppsatser om nordiska mytiska berättelser och gav sådant material stort ut-rymme i sina större litteraturhistoriska verk.37 I sina litteraturhistoriska synteser pe-kade han på hur österländskt gods kommit till Europa och Sverige med de medeltida predikanternas exempelsamlingar.38 I den omfattande behandlingen av den israeli-tiska litteraturen i Världslitteraturens historia ägnade han stor uppmärksamhet åt de gammaltestamentliga sagorna, vilka han förklarar med hjälp av rön och metoder som kommit fram inom den internationella forskningen om folkliga diktformer. Återkom-mande pekar han på att många av bibelns berättelser utgörs av babyloniskt och kana-nitiskt stoff som omvandlats av judarna, ungefär som de indiska sagorna enligt Ben-fey hade migrerat och acklimatiserats till nya kulturer. Själva sammanlänkandet av enskilda sagor i cykler förklaras med hänvisning till teorier om folklig medeltidsdikt-ning.39 Att heterogena legender kom att tillskrivas kända personer som Josef och Da-vid, är enligt Schück en allmän tendens i det folkliga berättandet med tydliga senare analogier.40 Dessa ämnen leder in Schück på poetologiska diskussioner av ett slag som annars är sällsynta i hans oeuvre.
Vid samma tid som detta verk utarbetades (1900) gav Schück också ut en liten be-traktelse över sagan som genre, där han visar sig vara väl insatt i forskningsfältets teori. Med stor självständighet diskuterar han såväl Grimm som Benfey och den brittiska tra-dition som utgick från antropologins grundare Edward Burnett Tylor.41 Mot slutet av 1800-talet hade denna senare skola seglat upp som det tydligaste alternativet till Ben-feys spridningsteori. Dess främste företrädare Andrew Lang styrde uppmärksamheten bort från såväl indoeuropeisk tradition som internationell transmission; en troligare förklaring var att liknande materiella och sociala utvecklingsnivåer helt enkelt gav
upp-hov till likartade föreställningar.42 Den folktro som fortfarande fanns i Europa betrak-tades som rester av den primitiva civilisationsnivå som kunde observeras i levande li-vet av antropologerna.43 Denna brittiska skola kan således sägas ha ersatt en etnocen-trisk uppfattning med en imperialistisk.44 Schück sökte en kompromiss mellan dessa teorier, genom att skilja mellan sagan som helhet, en originell konstskapelse vars före-komst på skilda platser tyder på diffusion, och motivet, berättelsens minsta enhet, vil-ken kan uppstå av sig själv beroende på liknande livsomständigheter. Han ger de brit-tiska forskarna rätt i att ”elementen kunna vara autoktona och att de i en mängd fall säkerligen äro det, men själfva sagan såsom sådan måste dock hafva vandrat, och be-gränsar man Benfeys teori därhän, att den blott upptager denna allmänna sats, så torde hans teori fortfarande få anses sann”.45 Formuleringen öppnar för möjligheten att Eu-ropas sagor har ett österländskt ursprung, men också för mer spekulativa antaganden baserade på en generell civilisationsteori. Även i senare studier, till exempel hans under-sökning av Beowulfsagan från 1909, drog han sig inte för att resonera om hur den pri-mitiva mentaliteten gett upphov till grundmotiv vilka av en senare poet kunde kombi-neras till en unik berättelse.46
Även i de egentligt filologiska disciplinerna, om så specialiserade på det givande eller det tagande språket, undersöktes hur berättelsestoff vandrat genom världen. Nordisten Gustaf Cederschiöld beskrev exempelvis hur ursprungligen arabiska berättelser dyker upp i de isländska sagorna.47 Sanskritisten Hjalmar Edgren spårade ett motiv i Long-fellows dikter till Panchatantra,48 och den finlandssvenske romanisten Werner Söder-hjelm intresserade sig för den medeltida förmedlingen av det orientaliska sagostoffet. Tillsammans med en tysk kollega undersökte Söderhjelm manuskripten till Alphon-sus Petris Disciplina clericalis, en medeltida samling som överflyttade många arabiska berättelser till Europa.49 I andra detaljstudier och populära uppsatser beskrev han hur österländska motiv förvandlats till folkliga anekdoter eller tagits upp av senare europe-iska författare som Molière.50 Intresset var alltså tämligen spritt vid denna tid och var liksom i utlandet en viktig del av vad man avsåg med jämförande litteraturforskning. Inom ämnet litteraturhistoria skulle det dock gradvis tyna bort. I generationen efter Schück – ämnets ”konsolideringsfas” – märks mindre av detta intresse, och desto mer av ett komparativt studium av svenska och europeiska litteraturer, med tyngdpunkt på den något modernare litteraturen, från 1700-talet och framåt.51 Två förändringar av in-stitutionell art kan antas ha påverkat denna utveckling. En sådan är de närmare banden till gymnasiets modersmålsundervisning. Som Bengt Landgren påpekat blev den litte-raturhistoriska undervisningen ”realiter i stor utsträckning en ämnesteoretisk lärarut-bildning”.52 Detta kan ha gett ämnet en slagsida åt senare och mer framstående epoker av svensk litteraturhistoria.53 Vad gäller sagoforskningen kom den från och med Carl Wilhelm von Sydows specialinrättade docentur 1910 att få en egen bas under det nya
ämnet folkminnesforskning. Där betraktades sagorna inte främst som en del av littera-turen utan som en aspekt av allmogens muntliga kultur.54
Denna separation kan sägas visa på en spänning inom den tidiga svenska litteratur-historiska forskningen, vilken dels sysslade med skrivna originalprodukter, dels med objekt vars relation till distinktionen muntligt/skriftligt var mindre entydig.55 I det se-nare fallet har vi att göra med en rörlig måltavla, som till skillnad från det skrivna origi-nalverket inte kan sägas ha någon definitiv tidpunkt för auktoritativ publicering, och som pekar ut ur textens värld mot den levda kulturen. Filologins roll som inspiration var följaktligen dubbel. I det första fallet hade den en tämligen självklar roll i att eta-blera textmässig korrekthet och säkra kunskaper om hur en text relaterade till sin kon-text. Vad gäller sagorna erbjöd filologin ett tankesätt som tillät genealogiska förkla-ringar, och som för att påvisa släktskap kunde ta stöd i språket som sådant snarare än i litterära produkter. De antropologiskt inspirerade forskarna valde en skenbart motsatt väg, i det att de flyttade uppmärksamheten från den språkliga släktskapen till univer-sella psykologiska och sociala faktorer. Dessa teorier kan dock på flera sätt betraktas som vidareutvecklingar av filologiska tankesätt.56 Den grundläggande förklaringsprin-cipen, som bestod i att förklara senare fenomen som differentierade utväxter av forn-tida drag, förblev väsentligen densamma.
En mer närsynt forskning
I min genomgång av Schücks sagoforskning ovan har jag byggt vidare på Lars Gus-tafssons grundläggande monografi, där Schücks intresse för sagorna framhävs som betecknande för dennes ”strävan mot ett internationalistiskt litteraturhistoriskt syn-sätt”; istället för att betrakta sagorna som nationellt kulturarv vänder Schück sig till jämförande synsätt som utgör en ”mera kosmopolitisk orientering av litteraturforsk-ningen”.57 Detta är naturligtvis riktigt, men ordval som ”jämförande” och ”internatio-nalistisk” kan dölja mer än de uppenbarar om man inte preciserar de avsevärda me-todologiska skillnaderna mellan den gängse litteraturforskningen och studiet av sa-gor och motiv. Varken komparatismen som sådan eller den kosmopolitiska ideologiska hållningen skulle försvinna med generationerna efter Schück. Däremot kan man hävda att de vida horisonter Schück arbetade med i sin sagoforskning gradvis skulle inskrän-kas, och att forskningen i högre grad kom att koncentrera sig på den svenska litteratu-ren i relation till ett fåtal större europeiska nationallitteraturer. Detta bör inte ses som resultatet av någon ideologisk strömkantring eller ointresse för jämförelser som så-dana. Däremot kan man peka på nya vetenskapliga krav och teoretiska synsätt vilka ut-tryckligen eller indirekt uteslöt större historiska förklaringsscheman.
traditio-nellt och kollektivt litterärt material, å andra sidan de moderna nationallitteraturer-nas skrivna originalprodukter. För att belägga inflytande mellan moderna författare krävdes detaljerade inre överensstämmelser mellan två texter, i idealfallet även yttre in-dicier på att en kontakt kan ha förelegat. Dokumentationen av ”mellanhänder” i det litterära utbytet mellan nationer, eller studier av uppfattningen om ett författarskap i utlandet, skulle också komma att bli viktiga uppgifter för den komparativa litteratur-forskningen. I allt detta hade man stöd av välkända fakta om de europeiska ländernas politiska och kommersiella utbyte. I motsats till detta var sago- och motivforskningen ofta tvungen att utgå från en uppfattad likhet mellan två texter för att sedan leta sig fram till hypoteser om den forntida kontakten mellan kulturer. Schück uppfattade ”österländska drag” i tyska och franska berättande dikter från 1100- och 1200-talen. Han hade först antagit att detta stoff kommit in i Europa via korsfararna, men blev se-dan mer skeptisk och menade att det var rimligare att anta att Bysans fungerat som en transitzon mellan kristna, muslimska och judiska berättelser.58 Men detta är just mer eller mindre sannolika antaganden, där få externa bevis kan ge stöd åt den uppfattade likheten mellan två litterära produkter. I de sammanfallande sagomotiven blev en ge-mensam historia synlig mellan kulturer som man annars tänkt sig ha ingen eller liten påverkan på varandra. Därtill befann sig sagomotiven på en nivå i det litterära verket där det krävdes en viss analys för att skilja ut dem från det sammanhang de för tillfället manifesterades i. Likheten mellan en arabisk anekdot ur Disciplina clericalis och den is-ländska Vígaglúmssaga är av mer strukturell art än släkttycket mellan en fransk och en svensk 1700-talsdikt, i vilken gemensamma kulturella symboler, stämningsvärden och liknande sätter sin prägel på verket som helhet. På så vis var 1800-talets sagoforskning redan en ”formalism”, om man med detta menar en riktning som intresserar sig för lit-teraturens byggstenar snarare än att beskriva dess individuella insatser i ett kulturhis-toriskt sammanhang.59
Dessa i grunden olikartade uppgifter samsades länge inom den svenska litteratur-historiska forskningen utan att konfronteras. Däremot kan man i de internationella teoretiska diskussionerna följa en sådan process och observera dess återverkningar i Sverige. En sådan konfrontation ägde rum vid den stora historikerkongressen i Pa-ris år 1900. Där presenterades ett program för en komparativ litteraturhistoria, med tonvikt på den konstnärliga litteraturen och den påverkan de olika europeiska natio-nallitteraturerna utövat på varandra alltsedan renässansen. Detta mötte dock reserva-tioner från filologen Gaston Paris, som hade ett stort intresse för sagoforskning, inte minst hur österländska sagor påverkat den europeiska medeltidslitteraturen.60 Paris påpekade att den jämförande litteraturforskningen inte begränsade sig till jämförelser mellan medvetet konstnärliga verk utan även utgjorde ”en ny vetenskap som gränsar till folklore, studiet av sagor och den komparativa mytologin […]. Den överskrider
lit-teraturen i egentlig mening”.61 Detta breda program hade inte framtiden för sig. När den komparativa litteraturvetenskapen två decennier senare tryggt etablerats som ett särskilt ämne i Frankrike kunde dess främste företrädare Fernand Baldensperger i ett programmatiskt uttalande peka på den äldre sago- och stofforskningens misslyckande. Eftersom mycket av sagomaterialet förmedlats muntligt, var det svårt att tillfredsställa litteraturhistorikerns strävan att beskriva fullständiga transmissionskedjor. Sagoforsk-ningens tendens att reducera komplexa former till enkla indikerade också ett ointresse för det individuella och det unika.62 Baldenspergers uppfattning av den jämförande lit-teraturforskningens mål och metoder stämde väl överens med den hos svenska forskare under samma tid. Anton Blanck, Schücks lärjunge och hans efterträdare som professor i Uppsala, hade med sin avhandling om Den nordiska renässansen i sjuttonhundrata-lets litteratur (1911) gett ett framstående svenskt exempel på komparativ litteraturforsk-ning, där nygöticismens ”allmänna och inhemska förutsättningar” noga undersöktes. I den franska skolans anda handlade det om att kartlägga hur en större litterär rörelse sprider sig genom medverkan från författare och publicister i flera länder. Blanck stod också i kontakt med de franska forskarna, vars teorier han för övrigt såg som en bekräf-telse på synsätt som svenska forskare länge använt sig av.63
Jämfört med detta slags väldokumenterade historiska undersökningar måste alltså sago- och motivforskningen te sig alltför löslig. Men den kom även att möta motstånd från ett annat, till synes motsatt perspektiv. Redan 1903 kritiserade Benedetto Croce stofforskningen för att vara rent katalogiserande och missa ”det skapande momentet, som utgör litteratur- och konsthistoriens verkliga föremål”.64 Ur vår synvinkel är det yt-terst betecknande att Croce jämför detta slags forskning med den komparativa filolo-gin, vilken ”aldrig ger oss en intuition om språket i funktionell handling; dess resultat är grammatik och vokabulär.”65 För Croce måste såväl det språkliga yttrandet som det litterära konstverket föras tillbaka på en individuell intuition, och själva förekomsten av traderade element (grammatik och ordrötter hos det språkliga yttrandet, eller gen-rer och motiv i litteraturen) ger oss ingen nyckel till deras mening i ett konkret sam-manhang. I Sverige skulle liknande tankar om den estetiska intuitionen föras fram av Fredrik Böök och John Landqvist.66 Böök ville med sina Svenska studier i litteraturve-tenskap (1913) ta avstånd från den forskning som lägger huvudvikten ”på studiet av re-lationerna mellan verken” och istället ”tränga in till diktningens lefvande kärna”.67 Mål-sättningen demonstrerades bland annat genom en analys av hur tre romantiska dik-tare använt ett gemensamt motiv men omsatt det enligt sina egna radikalt olika sätt att uppfatta världen och gestalta sinnestillstånd. Senare rörelser som nykritiken skulle ytterligare stärka denna tendens att uppfatta det litterära verket som en unik organisk helhet, mer än summan av sina beståndsdelar.
litteraturveten-skapens mest ingrodda dikotomier: form och historia. Men man glömmer ofta bort att ett intresse för form inte nödvändigtvis hänger samman med föreställningar om estetisk autonomi eller en ahistorisk inriktning. I Caroline Levines undersökning av former i kulturen definierar hon dessa som ”all shapes and configurations, all ordering principles, all patterns of repetition and difference”.68 Levine talar om de olika använd-ningarna som särskilda typer av former möjliggör eller utesluter. Men oavsett de speci-fika användningarna har alla former hos Levine den gemensamma egenskapen att vara ”iterable – portable. They can be picked up and moved to new contexts”.69 Och just dessa upprepningar kan bilda utgångspunkt för en historia som skär igenom flera av de avskilda tids- eller rumssegment som utgör perioder eller kontexter. En sådan his-toria märks således som process (materialets spridning och modifiering över en större tidsrymd) snarare än som tilldragelse (verkets publicering eller framförande i ett speci-fikt sammanhang, dess spridning genom mellanhänder till andra sammanhang). Den uppenbara risken med en sådan historieskrivning består givetvis i att den kan platta ut skillnader mellan olika sammanhang och ständigt se återkomsten av det identiska där den mer närsynte ser betydelsedigra skillnader. Och ur denna synvinkel måste både det slags historicism som ser det som sin huvuduppgift att placera in dikten i sin samtida kontext och den typ av esteticerande formalism som uppfattar den som radikalt skild från densamma betraktades som närsynta, det vill säga idiografiska, förhållningssätt.70 För båda dessa består huvuduppgiften i att göra rättvisa åt det unika och särpräglade eller icke-upprepbara, oavsett om detta gäller den enskilda artefakten eller den histo-riska situationen vid dess tillkomst. Därför fann de också en gemensam fiende i den äldre sago- och motivforskningen, inför vilken det historiskt eller estetiskt specifika upplöste sig i en serie upprepningar av någorlunda konstanta element.
Vinsterna med den moderna forskningens mer mikroskopiska metoder torde vara lika uppenbara som förlusten av geografisk bredd och historiskt djup. Den svenska forskningen kring förra sekelskiftet präglades fortfarande av en dubbelhet, såtillvida att en undersökning av litteraturen som social- och kulturhistorisk företeelse, och med en preferens för mer moderna tidsåldrar, samsades med en blick för de samman-hang som tecknades av de förmoderna sagorna och myternas dunkla vägar över jorden. Själva disciplinen legitimerades dock främst genom att bemästra kulturhistoriska kon-texter och komplicerade källägen, med den enskilda perioden som det givna tidsut-snittet att undersöka. Man kan därför märka en viss spänning i de litteraturhistoriska framställningarnas kronologi. Framförallt i medeltidsdelen (1920) av Schücks Allmän litteraturhistoria sker ofta en rörelse fram och tillbaka i tiden, i det att att redogörel-serna för ursprunget till sagor och motiv tvingar honom att lämna det sammanhang i vilket de aktualiserades i enskilda verk.71 Den litteraturhistoriska kronologin – suc-cessionen av verk som påverkar varandra, attraherar eller repellerar nya författare, och
tillsammans skapar en bild av kulturell förändring – får konkurrens av en längre, geo-grafiskt mer vidsträckt och mer långsam historia. Men hur skulle den litteraturhisto-ria se ut som lade tonvikten vid upprepningen snarare än nyheten, det generella sna-rare än det unika, formerna snasna-rare än verken, och Braudels ”longue durée” snasna-rare än ”konjunkturerna”?
Den historiska poetiken som spegel
För att få perspektiv på det världslitterära perspektiv som låg latent hos Henrik Schück kan vi vända oss till den med honom samtida utvecklingen av en allmän litteraturve-tenskap i Ryssland, där Aleksandr Veselovskij (1838–1906) fick en roll som i mångt och mycket påminner om den Schück hade i Sverige.72 Schück och Veselovskij delade många utgångspunkter: de var båda påverkade av den tyska utvecklingen mot en verk-ligt historisk litteraturforskning, och de hade båda ett horn i sidan till det slags idealis-tiska estetik som utgick från begreppen snarare än empirin. På samma sätt kom de båda att företräda en allmän snarare än nationalspråkligt baserad disciplin, samtidigt som de tog väsentliga intryck av filologin, både i form av textkritisk metod och i dess kom-parativa tappning. Utifrån dessa gemensamma förutsättningar kom de dock att välja rakt motsatta inriktningar. Veselovskijs forskningsprogram kan därför användas för att sätta Schücks i relief. Mer precist låter det oss ana hur svensk litteraturforskning sett ut om den genealogiska förklaringsmodellen upphöjts från undantag till huvudsak.
Utöver att likt Schück och merparten av de europeiska forskarna yrka på den nog-granna utforskningen av historiska kontexter och inflytanden, intresserade sig Veselov-skij för den världshistoriska utvecklingen av litteratur: det gällde för honom inte att förstå enskilda tilldragelser utan att greppa den relativa lagbundenheten i mänsklighe-tens kulturella utveckling. Utvecklingen av de poetiska formerna – från muntliga troll-formler till modern prosa – fungerar i sig som ett bevis på att människans tankeformer förändrats. Hans ”historiska poetik” bestod i en globalhistorisk inventering av littera-turens bestånd av genrer, motiv, stoff och formler, vilka alla uppkommit i ett specifikt sammanhang eller utvecklingsnivå och återanvänds i ett senare. Detta intresse för de generella elementen i litteraturen ledde honom bort från den biografiska inriktning som blev dominerande i Västeuropa. Enligt Veselovskij arbetar varje författare med de traderade formerna, och kreativitet består till större delen i att skapa nya kombina-tioner av detta material och att fylla det med en ny mening. En första uppgift för den historiska poetiken var att finna ursprunget till dessa komponenter – ett sökande som ledde Veselovskij till studier av arkaiska europeiska traditioner såväl som etnografiska bevis från fjärran världsdelar. Det hägrande och aldrig helt realiserade målet var att följa dessa grundkomponenters kontinuerliga relevans i ett senare sammanhang, och
försöka kartlägga de ”lagar” som reglerade varför vissa föll bort medan andra utveck-lades eller återaktualiserades. I sitt senare tänkande grundande han detta synsätt på de brittiska antropologernas föreställningar om ”survivals” – kulturella inslag som över-levt den tid som ursprungligen gav dem en mening men som levde vidare i nya sam-manhang.73
Antropologiska förklaringsmönster samsades hos Veselovskij med en lika tydlig in-spiration från den komparativa filologin. Den historiska poetikens undersökningsob-jekt – litteraturens grundläggande former – kallade han ”det poetiska språket”, och det antogs fungera just som ett språk, vilket av sina användare mottas som en redan formad helhet och endast gradvis ändras genom deras verksamhet.74 Precis som ordrötterna i ett talat språk har litteraturens enskilda komponenter sin egen långa historia. Det ma-terial som traderats ”är lika stabilt som ordens mama-terial, och analysen av det kommer att bringa resultat som inte är mindre säkra.”75 Då Veselovskij intresserade sig för formella snarare än språkbundna faktorer gick han dock långt utöver gränserna för den indo-europeiska forskningen. Därför kunde han också påstå, med ännu en språkvetenskap-lig liknelse, att det vore lika svårt att utforska den europeiska litteraturen utan känne-dom om andra kulturer ”som att arbeta på ett språk utan att jämföra dess fonetik och morfologi”.76 Veselovskijs forskning illustrerar därmed hur de filologiska perspektiven kunde frigöras från sin bundenhet till specifika språk men ändå fungera som tankemo-deller för kulturforskningen. Genom att de språkliga banden ersattes med en föreställ-ning om den relativt enhetliga utvecklingen av mänsklig civilisation och de skiftande psykologiska och sociala behov som aktualiserade element ur det poetiska förflutna, kunde de långa tidslinjerna och de genealogiska synsätten behållas. Den gemensamma ”stam” som gjorde det möjligt att jämföra fenomen på två olika ”grenar” utgjordes inte av ett språkligt arv utan av den universella utvecklingen av den mänskliga civilisatio-nen. ”Komparativ litteratur” tycks därför hos Veselovskij, till skillnad från vad som of-tast var fallet i Västeuropa, bevara samma mening hos adjektivet som i ”komparativ anatomi” eller ”komparativ filologi”.
Hur annorlunda Aleksandr Veselovskijs tänkande än må vara från Henrik Schücks märker vi dock ett antal beröringspunkter, vilka har att göra med deras gemensamma intresse för folklig och traditionell ordkonst. Veselovskij, som varit elev till sagofors-karen Fjodor Buslaev, ägnade en stor del av sin forskning åt bysantinska legender och slavisk folklore. För att omformulera sina insikter till en generell teori om litteratur var han tvungen att ignorera den gränsdragning mellan å ena sidan folklig och kollek-tiv diktning, å andra sidan konstlitteratur med kända individuella upphovsmän, som medvetet eller omedvetet varit styrande för den europeiska litteraturforskningens för-ståelse av sina mål och metoder. I ett programmatiskt yttrande förnekar Veselovskij ut-tryckligen att det skulle finnas ”några teoretiska betänkligheter som hindrar oss från
att överföra den folkliga legendens upprepbarhet på fenomen som hör till den med-vetet konstnärliga litteraturen. Medvetenhet utesluter inte mönster som uppenbarar reglerande lagar, på samma sätt som statistiska kurvor inte utesluter medvetande eller självbestämmande”.77 Schücks och Veselovskijs gemensamma grund i den internatio-nella sagoforskningen förklarar också hur de oberoende av varandra kunde nå fram till liknande distinktioner mellan det enskilda motivet och den fullt utformade sagan (vad Veselovskij kallade sujett), och på så vis nå en kompromiss mellan Benfeys diffusions-teori och den brittiska skolans autogenetiska uppfattning.78 Men vad som för Schück var en anmärkning i förbigående och en rimlig avvägning för en empiriskt lagd fors-kare, var för Veselovskij en hörnsten i en litterär teori med generell giltighet. Distink-tionen antogs kunna appliceras på all berättande litteratur, även den mest moderna.79
I detta avseende kan vi notera ett inverterat förhållande mellan de två forskarna. Både Veselovskij och Schück försökte inrymma den traditionella och den moderna litteraturen i ett och samma projekt, men betonade rakt motsatta aspekter i teori och praktik. Då han grundade sin teori på de rekursiva egenskaperna hos kollektiva och folkliga former av litteratur, blev det svårt för Veselovskij att förklara moderna tiders mer individuella skapande, och hela hans projekt blev i praktiken historiskt baktungt. De många utredningarna av de litterära grundelementens uppkomst och första modifi-kationer tycks ha hindrat honom från att färdigställa den syntes som skulle ha inbegri-pit även den moderna litteraturen och till fullo demonstrerat hans teorier. För Schück tycks problemet vara det motsatta. I alla sina programmatiska uttalanden om den jäm-förande litteraturvetenskapen utgick han från frågan om inflytande mellan moderna, fullt utformade nationallitteraturer, samtidigt som hans stora intresse för sagor och myter stundtals tvingade honom att använda ett annat slags förklaringsmönster.
Denna bristande syntes mellan uppgifterna i den tidiga svenska litteraturforsk-ningen kan tydliggöras med ett exempel. 1884 höll Schück ett föredrag om legenden om den ”Den vandrande juden”,80 vars komplicerade rötter i apokryfiska legender, Mellanösterns folktro och senare sammanblandning med germansk skrock noggrant reddes ut. Schück kan knappast ha varit omedveten om Viktor Rydbergs dikter ”Den flygande holländaren” (1876) och ”Ahasverus och Prometheus” (1877), vilka båda gör bruk av myten och vid denna tidpunkt nyss publicerats i bokform i Rydbergs Dik-ter (1882). Något senare blev Viktor Rydberg föremål för den svenska litDik-teraturforsk- litteraturforsk-ningen, från och med den stora biografin som Schücks kollega Karl Warburg publice-rade år 1900. Det blev då aktuellt att granska den utländska litteraturens inflytande, och inspiration till dikten sökte man främst hos tyska och danska 1800-talsförfattare.81 Det tycks alltså rått en uppdelning mellan de typer av litteratur som Veselovskij kallade ”folklig” (narodnaja) och ”medvetet konstnärlig” (chudozjestvenno-soznatelnaja), där den förstnämnda behandlades utifrån materialets historiska anrikning och
föränd-ringar, och den andra utifrån relationen mellan enskilda författare.82 I det senare fal-let svarar objektet mot en jämförande litteraturvetenskap som kartlägger inflytanden mellan europeiska nationallitteraturer, av det slag som dominerat i Sverige. I princip hade det dock varit lika möjligt att ge prioritet åt den bakomliggande historien och se Rydbergs dikter som utlöpare av ett världslitterärt nätverk av muntligt och skriftligt vilket genom sin vandring tagit till sig komponenter från åtskilliga inom- och utom-europeiska kulturkretsar. Avgränsningen mellan det folkliga och det konstnärliga hej-dar den ständigt bakåtsyftande rörelsen hos materialet och undertrycker på så vis en del av diktens hybriditet.
Avslutning: världslitteratur och tidsperspektiv
De genealogiska perspektiven kan också visa på en annan tolkning av problemkom-plexet världslitteratur än den i dag mest framträdande. Både Schück och Veselovskij företrädde allmänna litteraturämnen, som i princip kunde syssla med all världens lit-teratur, även om båda ämnena i praktiken skulle utvecklas i en betydligt snävare rikt-ning.83 Det har hävdats att Veselovskijs disciplin vseobsjtjaja literatura (”allmän littera-tur”) ska översättas med ”världslitteratur”. Men i så fall syftar det på en totalitet av den litteratur som existerat historiskt, snarare än den process i riktning mot en gemensam marknad för kulturutbyte som Goethe profeterade om i sina samtal med Eckermann.84 Av samma anledning skiljer den sig från de inflytelserika teorier om världslitteratur, vars utgångspunkt består i det världssystem med ett modernt Väst i centrum och tra-ditionella periferier som vuxit fram sedan 1500-talet.85 Oavsett om dessa teorier varit fokuserade på spridningen av formella innovationer eller på de mekanismer som styr produktionen av litterärt värde, har man knutit frågan om världslitteratur till moder-niteten och nationalstaten.86 Ett genealogiskt perspektiv kan utgöra ett fruktbart alter-nativ till detta studium av vågrörelser inom det moderna systemet, och göra oss upp-märksamma på kopplingar som annars riskerar att gå under radarn. Haun Saussy har föreslagit att vissa förmoderna litteraturformer, till exempel fabelgenren eller specifika versmått, kan bilda utgångspunkt för en annan form av världslitteratur:
To take animal fable or poetic form as the core of a world literary history […] would mean discarding the units of account by which we are used to evaluating world literary notoriety: the author, the work, the nation. As in linguistics, as in folklore or compara-tive mythology, our attention would have to be drawn to a replicating bundle of features always on the move and ceaselessly changing. The text at hand, in these disciplines, is only an index.87
Detta program kommer nära det slags forskning som bedrevs av Veselovskij och på sitt sätt även av Schück. Även om det är uppenbart att Schück ofta satte likhetstecken mel-lan ”världslitteratur” och de europeiska nationallitteraturernas samspel, ägnade han sig i praktiken även åt förmoderna kulturinflytanden där det inte var lika givet vad som var centrum och periferi, och där de viktiga enheterna inte alltid var författaren, nationen eller ens det publicerade verket, utan materialet självt och dess rörelser.
För att återknyta till Fernand Braudels distinktioner kan man i dessa fall peka på en litteraturhistorisk forskning som snarare rör sig i longue durées långsamma tid än i kon-junkturernas eller händelsernas. Braudels syfte med dessa termer var visserligen inte en-dast att hålla isär dem analytiskt, utan även att skriva en historia som utgår från deras samspel. På ett motsvarande sätt vore det ett ideal för litteraturvetenskapen att göra rättvisa åt litteraturen som en historia om upprepning såväl som innovation, dess rela-tiva konstans genom tiderna och dess betydelse i mer avgränsade kulturella och sociala kontexter. De samtida forskare som intresserat sig för arvet från Veselovskij har pekat på just en sådan potential i den historiska poetikens utgångspunkter.88 Huruvida Hen-rik Schücks teorier skulle kunna uppdateras på samma grunder är mer tveksamt. Där-emot tycks det mig finnas en allmän lärdom att dra. Att ta fasta på i denna 1800-tals-forskning är kanske inte så mycket de konkreta synpunkterna som själva spänningen mellan tidsperspektiv. Den visar oss för det första att det lika lite då som nu var själv-klart vad det egentligen innebär att historisera, och att undersökningar av närliggande kontexter inte utan vidare kan ses som en självklar normalinställning inom ämnet.
Men vad som i denna uppsats registrerats som en osäkerhet i det svenska ämnets tidiga historia kan dölja en mer allmän och svårlöst problematik för litteraturforsk-ningen överhuvudtaget. Jag beskrev ovan hur sagoforsklitteraturforsk-ningens vidare perspektiv grad-vis kom att utmönstras ur litteraturvetenskapen under 1900-talet, till förmån för å ena sidan noggranna undersökningar av avgränsade kontexter, å andra sidan ett estetiskt inriktat närstudium av de litterära verkens uppbyggnad. Framställningen vore inte full-ständig om jag underlät att nämna att bägge dessa hållningar sedan dess mött sin abso-luta antites i formen av digital humanioras storskaliga dataundersökningar, vilka både utmanat föreställningen om perioden som det naturliga utsnittet för historisk forsk-ning och själva den textnära tolkforsk-ningen som sådan. En dialektisk eller i varje fall diplo-matisk slutsats av denna motsättning vore att litteraturen är ett fenomen som genererar information på olika nivåer av generalitet, vilka favoriseras av skilda teoretiska model-ler och vetenskapliga ideal. ”Mikrologiska” föreställningar om individuell konstnär-lig intention, det enskilda konstverkets organiska integritet, avgränsningen mellan na-tionella kulturer och särskilda samhälleliga kontexter, liksom ”makrologiska” sådana gällande traditionsförhållanden, intertextualitet eller storskaliga världslitterära pro-cesser, är verksamma på skilda analytiska skalor och tenderar att uppfatta andra
möj-ligheter som irrelevanta störningsmoment. I värderingen av teorier och metoder bör med andra ord ingå en reflektion över deras konsekvenser för möjligheten att upprätta större samband och att operationalisera dem. Av just denna anledning kan tidsspan-nen även spelas ut mot varandra för att relativisera de avgränsningar som gjorts i det förflutna och som har en tendens att stelna till sällan ifrågasatta normalinställningar. Att de haft den funktionen i det förflutna är något jag hoppas framgått av denna äm-neshistorik.
NOT ER
1 Fernand Braudel, ”Histoire et sciences sociales. La longue durée”, i Écrits sur l’histoire, Pa-ris 1984 [1958], s. 41–83.
2 Eric Hayot kritiserar periodiseringens insititutionalisering som leder till att vissa forsk-ningsfrågor effektivt utesluts (On Literary Worlds, Oxford 2012, s. 147–160); Rita Felski kritiserar en form av kontextualiserande ideologikritik som förhåller sig likgiltig till de lit-terära objektens egen agens i ett nätverk av mänskliga och icke-mänskliga aktörer (The Li-mits of Critique, Chicago 2015, s. 154–161); Ted Underwood pekar på hur digitala tekniker kan uppenbara litteraturhistoriska utvecklingsmönster som inte stämmer överens med pe-riodiseringen och dess bärande idé om ”historisk kontrast” (Why Literary Periods Matte-red, Palo Alto, Ca., 2013, s. 157–175).
3 Något som på ett spektakulärt (och spekulativt) sätt demonstrerats i Wai Chee Dimock, Through Other Continents, Princeton 2006.
4 Alfred Sjödin, ”Bellman Anakreon Hafiz. Gustaf Ljunggren och världslitteraturens skala”, Samlaren 2016, s. 118–142.
5 James Turner, Philology. The Forgotten Origin of the Modern Humanities, Princeton 2014. Undersökningen av liknande transdisciplinära förklaringsmönster står i centrum för Rens Bod, A New History of the Humanities, Oxford 2013.
6 Förhistorien till denna utveckling beskrivs i Lars Gustafsson, Estetik i förvandling. Estetik och litteraturhistoria i Uppsala från P.D.A. Atterbom till B.E. Malmström, Uppsala 1986. 7 Thomas Olsson, ”Litteraturforskning – estetik eller filologi”, i Videnskab og national
op-dragelse. Studier i nordisk litteraturhistorieskrivning, Köpenhamn 2001, s. 53–82. För ett kritiskt perspektiv, se Esbjörn Nyström, ”Litteraturvetenskapen i Sverige”, Tidskrift för lit-teraturvetenskap, 2010:1, s. 61–76.
8 Lars Gustafsson, Litteraturhistorikern Schück. Vetenskapssyn och historieuppfattning i Hen-rik Schücks tidigare produktion, Uppsala 1983; Lars Gustafsson & Kurt Johannesson, ”Hen-rik Schücks historiesyn. Föreläsning i dialogform hållen vid svenska litteratursällskapets hundraårsjubileum”, Samlaren 1980, s. 37–44.
9 Otto Sylwan, ”Henrik Schück. Några ord till hans femtioårsdag”, Ord och bild, 1905, s. 613–616, citat s. 614.
10 Turner 2014, s. 168–183. Denna process på svensk mark beskrivs i Bo Lindberg, Huma-nism och vetenskap. Den klassiska filologien i Sverige från 1800-talets början till andra världs-kriget, Stockholm 1987.
11 Turner 2014, s. 147–166. Jfr även Antoine Compagnons påpekande: ”L’histoire littéraire est donc une branche de la philologie entendue comme science totale d’une civilisation passée, dès lors qu’on reconnaît et qu’on accepte la distance qui nous sépare des textes de cette civilisation”. Le Démon de la théorie, Paris 1998, s. 238.
12 Som Hermann Usener konstaterade 1882 innebar den nya historieforskningen att man applicerade filologins metod: på samma sätt som filologen undersöker manuskriptens olika läsarter för att etablera textens definitiva form, undersöker den politiska historikern de olika vittnesmålen för att etablera den troligaste uppfattningen om ett historisk för-lopp. Se dennes Philologie und Geschichtswissenschaft, Bonn 1882, s. 34. Schück själv bidrog aktivt till den historiska källkritiken då han använde sin filologiska expertis för att bedöma det historiska värdet hos äldre litteratur. Se t ex ”Våra äldsta historiska folkvisor”, Historisk tidskrift, 1891, s. 281–318.
13 När Schück yttrade sig principiellt över den litteraturhistoriska forskningens principer be-tonade han värdet av filologiska metoder, men opponerade sig mot att litteraturhistorisk forskning skulle organiseras längs dessa linjer: en sådan forskning skulle förlora blicken för ”den mänskliga kulturens utveckling”, inte minst genom att inriktas på ett specifikt språk snarare än på en helhetsbild av kulturutbytet. Henrik Schück, ”Litteraturhistoriska meto-der”, i Ur gamla papper. Populära kulturhistoriska uppsatser, vol. 8, Stockholm 1908, s. 184 f. 14 Henrik Schück, ”Dr Brandes’ uppsats om Hamlet och Montaigne”, Finsk tidskrift, 1885, s.
264–287, citat s. 278. En liknande kritik mot Brandes återkommer i Schück 1908, s. 192. 15 Jag använder här ordet ”filologi” även för att beteckna denna komparativa riktning inom
språkstudiet som historiskt sett getts olika namn (”vergleichende Grammatik”, ”historisk lingvistik” m.m.), framförallt därför att ”filologi” och ”språkvetenskap”/”lingvistik” länge inte gick att skilja åt vare sig begreppsligt eller sett till deras disciplinära hemhörighet. Fransmännen uppfann tidigt ordet linguistique för det generella och systematiska forsk-ningen om språket, och det kunde då avgränsas från den textcentrerade filologin. (Se t.ex. Michel Bréal, ”Sur les rapports de la linguistique et de la philologie” [1878], omtryckt i dens. De la grammaire comparée à la sémantique, Leuven/Paris 1995, s. 242–251.) Även i Tyskland ställde man ibland dessa mot varandra, men det fanns också röster som menade att ”filologi” utgjorde den övergripande ramen för studiet av såväl jämförande grammatik som kulturdokument (se t.ex. Karl Brugmann, ”Sprachwissenschaft und Philologie”, i dens. Zum heutigen Stand der Sprachwissenschaft, Strassburg 1885, s. 3–41). I Sverige skulle en-dast gradvis ”filologi” ställas mot ”lingvistik”. Signaturen C.F.B. skriver att ”Med ’språkve-tenskap’ eller lingvistik […] menas nämligen något annat och omfångsrikare än med ’språk-forskning’ eller filologi, äfven om därtill fogas bestämningen komparativ eller jämförande.” (”Hvad är ’språkvetenskap’?”, rec. av Esaias Tegnér d.y., Språkets makt öfver tanken i Nord-isk tidskrift, 1881, s. 243–281, här: 243). I nordisten Axel Kocks Om språkets förändring, Gö-teborg 1896, s. 2–4, ställs lingvistens form av språkhistoria i motsats till filologens: den se-nare är främst intresserad av skriftspråket och ”andlig odling” i motsats till det mer
gene-rella språkintresset hos lingvisten, som även inbegriper talspråk och icke-officiella former av språk, till exempel barnspråk. Kock påpekar dock att dessa intressen bör stödja varandra, och att en språkforskare knappast kan vara uteslutande filolog eller lingvist. Nordisk famil-jebok uppger ännu i 1908 års ”Uggleupplaga” att ”[p]å många håll gör man [filologi] likty-digt med språkvetenskap l. lingvistik, medan andra åter sätta dessa båda som hvarandras motsatser”. Inom de enskilda språkämnena samsades de riktningar som vi kan skilja ut som ”lingvistik” respektive ”filologi”. Det fanns heller inte vid denna tid några institutioner för språkforskning som inte också var filologiska. Den första svenska avhandlingen präglat av den jämförande språkforskningen, Mårten Richerts Bidrag till läran om de konsonantiska ljudlagarna i äldre och nyare språk från 1866 lades fram i nordiska språk. De första profes-surerna i jämförande språkvetenskap (Uppsala 1893, Lund 1898, Göteborg 1899) var sto-lar i ”Sanskrit och jämförande språkforskning”. Se Even Hovdhaugen, Carol Henriksen & Bengt Sigurd, The History of Linguistics in the Nordic Countries, Jyväskylä 2000, s. 156–172. 16 Hjalmar Edgren, ”Skilda åsigter rörande de indo-europeiska folkens ursprungliga hem
och kultur”, Nordisk tidskrift, 1886, s. 521
17 För en grundläggande behandling av denna problematik, med bidrag från såväl natur- som språkforskare, se Henry M. Hoenigswald & Linda F. Wiener (red.), Biological Metaphor and Cladistic Classification. An Interdisciplinary Perspective, London 1987.
18 Stephen G. Alter, Darwinism and the Linguistic Image, Baltimore 1999, s. 15–34, 108–145. 19 August Schleicher, Über die Darwinistische Theorie und die Sprachwissenschaft, Weimar
1863. Schleichers essä har getts ut tillsammans med andra tidsdokument och upplysande introduktioner i Linguistics and Evolutionary Theory. Three Essays by August Schleicher, Ernst Haeckel and Wilhelm Bleek, red. Konrad Koerner, Amsterdam/Philadelphia 1983. Situationen i Frankrike behandlas i Gabriel Bergounioux, ”La Sélection des langues. Dar-winisme et linguistique”, Langages, 36, 2002:146, s. 7–18.
20 En balanserad genomgång av de olika funktioner som det indoeuropeiska arvet fått upp-bära finns i Stefan Arvidson, Ariska idoler. Den indoeuropeiska mytologin som ideologi och vetenskap, Eslöv 2000.
21 Ett intressant perspektiv på motsättningarna inom den komparativa metoden ges i Devin Griffiths, ”The Comparative Method and the History of the Modern Humanities”, His-tory of Humanities, 2017:2, s. 473–505.
22 Aleksandr Veselovskij,”О методе и задачах истории литературы как наука”(”Om meto-den och uppgifterna för litteraturhistorien som vetenskap”) [1870], i meto-dens. Историческая поэтика (Historisk poetik), Moskva 1989, s. 32–41; Charles Chauncy Shackford, ”Com-parative Literature” [1876], i Comparative Literature. The Early Years, red. Hans-Joachim Schulz & Phillip H. Rein, Chapel Hill 1973, s. 42–51, här: s. 43; Hutcheson Macaulay Pos-nett, Comparative Literature, London 1886, s. 73–86.
23 Se t.ex. J.C.L. de Sismondis De la littérature du midi de l’Europe, Bryssel 1837, Abel François Villemains Cours de littérature française. Tableau de la littérature du moyen âge en France, en Italie en Espagne et en Angleterre, Paris 1852 (märk väl att Villemain räknar engelskan som ett romanskt språk alltsedan den normandiska erövringen), eller Carl Rosenbergs Nordboernes aandsliv fra oldtiden til vore dage, 3 vol., Köpenhamn 1878–1885.
24 Schück 1908, s. 174. Synpunkten att grekerna skulle stått fria från utländskt inflytande hade börjat utmanas redan på Schücks tid och har sedan dess motbevisats av forskare som Walter Burkert och M.L. West. För ett intressant försök att betrakta den grekiska littera-turen som del av ett litterärt system som sträcker sig från Medelhavet till Kina och som in-volverar interaktion mellan både muntlig och skriven litteratur, se Walter Cohen, A His-tory of European Literature. The West and the World from Antiquity to the Present, Oxford 2017, s. 17–42.
25 Henrik Schück, Allmän litteraturhistoria I. De antika folkens litteratur, Stockholm 1919, s. 4. 26 Gustafsson 1983, s. 96–108.
27 Schück 1908, s. 187. Jfr även preciseringen av litteraturhistoriens roll visavi den egentliga kulturhistorien, s. 191.
28 Arvidson 2000, s. 146–150.
29 Kinder- und Hausmärchen, gesammelt durch die Brüder Grimm, Bd 3, 3:e uppl., Göttingen 1856, s. 405. På ett allmänt plan var detta slags språkliga parallell länge styrande för forsk-ningen. Ännu på 1920-talet hävdade den svenske folkloristen C.W. von Sydow att man (åt-minstone vad gäller den sagotyp som kallas undersagan) kan tala om ”indoeuropeiska röt-ter” på samma sätt ”som beträffande orden”. Se Carl Wilhelm von Sydow, ”Folksagan som indoeuropeisk tradition”, Arkiv för nordisk filologi, 1926, s. 1–19, här: s. 18.
30 Theodor Benfey, ”Vorrede”, i Pantschatantra. Fünf Bücher indischer Fabeln, Märchen und Erzählungen, Leipzig 1859, s. xxv–xxvi.
31 De återkommande försöken att se den litteraturhistoriska utvecklingen som analog med biologisk evolution har nästan genomgående mött hård kritik av inflytelserika ämnesföre-trädare. Se här tre exempel, sinsemellan skilda av ett halvsekel: Gustave Lanson, ”La Mét-hode de l’histoire littéraire” (1910), i Essais de méthode, de critique et d’histoire littéraire, utg. Henri Peyre, Paris 1965, s. 31–56, här: s. 40–43; René Wellek, ”The Concept of Evo-lution in Literary History”, i Concepts of Criticism, New Haven & London 1963, s. 37–53; Christopher Prendergast, ”Evolution and Literary History. A Response to Franco Mo-retti”, New Left Review, 34, juli–augusti 2005, s. 40–63.
32 Valdimar Hafstein, ”Biological Metaphors in Folklore Theory”, Arv. Nordic Yearbook of Folklore, 57, 2001, s. 7–32. här: s. 8, 26.
33 Vladimir Propp, ”Undersagans transformationer”, övers. Eva Adolfsson, i Form och struk-tur, red. Kurt Aspelin & Bengt A. Lundberg, Stockholm 1971, s. 99–122, här: s. 99. 34 Sara Graça de Silva & Jamshid J. Tehrani, ”Comparative Phylogenetic Analyses
Unco-ver the Ancient Roots of Indo-European Folktales”, Royal Society Open Science 3:150645, http://dx.doi.org/10.1098/rsos.150645 (13.06.2018)
35 Jag lånar denna uppdelning mellan ”etablering” och ”konsolidering” från Claes Ahlund & Bengt Landgren, Från etableringsfas till konsolideringsfas. Svensk akademisk litteraturun-dervisning 1890–1946, Uppsala 2003.
36 Se Gustafsson 1983, s. 164–174.
37 Till dessa hör hans stora Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria, Stockholm 1904, med dess omfattande undersökning av berättelsen om Balder, liksom hans mindre Studier i Beowulfsagan, Uppsala 1909, och Studier i Hervararsagan, Uppsala 1918.
