Samlaren
Tidskrift för forskning om
svensk och annan nordisk litteratur
Årgång 135 2014
I distribution:
Swedish Science Press
Berkeley: Linda Rugg Göteborg: Lisbeth Larsson Köpenhamn: Johnny Kondrup
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius München: Annegret Heitmann
Oslo: Elisabeth Oxfeldt
Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Tartu: Daniel Sävborg
Uppsala: Torsten Pettersson, Johan Svedjedal Zürich: Klaus Müller-Wille
Åbo: Claes Ahlund
Redaktörer: Jon Viklund (uppsatser) och Andreas Hedberg (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av
Svenska Akademien och Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till info@svelitt.se. Konsultera skribentinstruktionerna på sällskapets hemsida innan du skickar in. Sista inläm-ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 15 juni 2015 och för recensioner 1 sep-tember 2015. Samlaren publiceras även digitalt, varför den som sänder in material till Samlaren därmed anses medge digital publicering. Den digitala utgåvan nås på: http://www.svelitt.se/ samlaren/index.html. Sällskapet avser att kontinuerligt tillgängliggöra även äldre årgångar av tidskriften.
Uppsatsförfattarna erhåller digitalt underlag för särtryck i form av en pdf-fil.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till för-fogande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet PG: 5367–8.
Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.svelitt.se. isbn 978–91–87666–34–6
issn 0348–6133 Printed in Sweden by
Recensioner av doktorsavhandlingar · 243 kan och vad skulle en analys av prästgestalter inom
dramatiken (exempelvis i Strindbergs Fadren) eller
lyriken (i Frödings ”Våran prost”) tillföra? Hur passar ett formmässigt konglomerat som Berg-mans redan omnämnda bok Den goda viljan in i
sammanhanget? Dessa frågor varken ställs eller be-svaras i avhandlingen.
Sammanfattningsvis utgör avhandlingens vikti-gaste förtjänster insamlandet, kategoriseringen och presentationen av ett omfångsrikt och mångsidigt material. Som typologisk katalog över prästgestal-ter i svenskspråkig litprästgestal-teratur är Fjellanders avhand-ling konsekvent genomförd och kan visa sig bli be-tydelsefull för de forskare som i framtiden eventu-ellt kommer att intressera sig för prästens kulturhis-toriska roll. Bristerna ligger framför allt i avhand-lingens metodologiska och teoretiska fundament och omsättningen av denna i de konkreta tolkning-arna, vilka på grund av materialets omfång är ytliga och reducerande till sin karaktär.
Mattias Pirholt
Cecilia Carlander, Les Figures Féminines de la Dé-cadence et leurs implications esthétiques dans quel-ques romans français et suédois. Institutionen för
lit-teratur, idéhistoria och religion, Göteborgs univer-sitet. Göteborg 2013.
Avhandlingen, som är skriven på franska, har kom-mit till genom samarbete mellan Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet och Université Paris-Sorbonne IV och Cecilia Carlander disputerade på Sorbonne den 19 september 2013. Då en disputation i Frankrike skiljer sig ganska mycket ifrån tillvägagångssättet i Sverige, ger jag först en kort redogörelse för själva akten.
Den inleddes med att Cecilia Carlander av ord-föranden inbjöds att presentera sitt arbete och gav henne möjlighet att under en halv timme utveckla sin syn på de linjer hon velat följa i sin forskning och de viktigaste resultat hon menar sig ha uppnått.
Efter detta fick den svenska handledaren ordet och redogjorde för sina åsikter om Carlanders ar-bete med både kritiska och positiva synpunkter. Detta följdes av den franske handledarens syn på det färdiga arbetet. Härefter gavs ordet i tur och ordning till de fyra medlemmarna i juryn, två franska och två svenska, att sammanfatta sina
tan-kar och diskutera med och ställa frågor till dispu-tanden.
Disputationsakten avslutades med att juryn och handledarna i en sluten diskussion gav sina syn-punkter på avhandlingen och försvaret, varefter dis-putanden meddelades resultatet som i detta fall fat-tades av en enig jury som förklarade Cecilia Carlan-der värdig titeln doktor vid l’Université de Paris IV Sorbonne och vid Göteborgs universitet med be-tyget très honorable.
Carlanders avhandling består av en volym om 455 sidor av vilka en resumé på svenska upptar 25 och bibliografin 27 sidor. Syftet med studien är att undersöka hur den svenska litteraturen från det slutande 1800-talet är relaterad till den samtida franska litteraturen och den dekadenta ström-ningen. Avhandlingen vill analysera och jäm-föra åtta svenska och franska prosaverk med fo-kus på den dekadenta tematiken och estetiken ut-ifrån gestaltningen av kvinnan. De fyra svenska och fyra franska prosaverk, utkomna mellan åren 1884 och 1892, som utvalts för studien är: Rachil-des Monsieur Vénus (1884), Victoria Benedictssons Pengar (1885), Stella Kleves Berta Funcke (1885),
Paul Bourgets Un crime d’amour (1886), Joris-Karl
Huysmans En rade (1886), Ola Hanssons Sensitiva amorosa (1887), Anne Charlotte Lefflers Kvinnlig-het och erotik II (1890) och Georges Rodenbachs Bruges-la-Morte (1892).
Verken är valda så att hälften representerar lit-teratur som tidigare tolkats som typiskt dekadent medan de övriga ansetts vara typiska genombrotts-romaner eller tillhörande realistisk eller naturalis-tisk strömning. Valet har också tagit hänsyn till kvinnofigurernas roller: varje text innehåller en för handlingen avgörande kvinnofigur som lever i dekadensens samtid och i en europeisk miljö. De valda verken är skrivna under dekadensperiodens första del, mellan 1884, det år då Huysmans epok-görande roman A Rebours kom ut, och 1892, det
vill säga under en period av nio år.
Det övergripande syftet har varit att se vad som går att finna av de dekadenta strömningarna i de valda texterna under den period vi i Norden valt att kalla det moderna genombrottet, säger Carlander: ”Beskrivningen och omtolkningen av epoken är alltså central för min studie.” (295) Nya tolkningar blir möjliga när verken sätts in i ett nytt internatio-nellt sammanhang.
I ett inledande kapitel diskuteras dekadensbe-greppet och avhandlingsförfattaren väljer att se
de-kadensen som en litterär strömning med ett kom-plext förhållande till naturalismen. Bakgrunden till dekadensen i Frankrike och i Sverige tecknas lik-som det moderna genombrottet och därefter pre-senteras författarna och de verk som ingår i korpu-sen. Eftersom avhandlingen främst riktar sig till en fransk publik ges beskrivningen av de nordiska ver-ken större utrymme än de franska.
Den centrala undersökningen är uppdelad i tre stora kapitel: ”Framställningar av den självständiga kvinnan, hennes yttre, ansikte, hår, kropp, person-lighet och beteende. La femme fatale”, ”Kvinnliga och manliga roller – sexuella kontakter, androgyni, homosexualitet, rädsla för intimitet hos båda kö-nen” och ”De kvinnliga karaktärerna och deras för-hållande till den dekadenta estetiken. Trosförlust och sekularisering – de kvinnliga figurerna och re-ligionen. Sorg och värdeförlust. Sekelslutets sjuk-domar.”
I analysen av romanernas kvinnogestalter framhålls att deras blekhet är ett gemensamt drag. Blekhe-ten är ett skönhetsideal i tiden och ju blekare en kvinna är desto mer attraktiv blir hon i männens ögon. Men det är också ett tecken på svaghet och sjuklighet och flertalet av korpusens kvinnofigurer lider av blodbrist, bleksot eller neurasteni. Håret ta-lar inte bara om kvinnornas fåfänga, klass och stil men ett långt och böljande hårsvall kan också as-socieras med det vilda och farliga. Viktigast inne-börd får håret i Rodenbachs Bruges-la-Morte där
den döda hustruns hårfläta förvaras som en relik i ett glasskrin för att slutligen bli ett mordvapen.
Ingen av korpusens kvinnofigurer har någon nära vän eller släkting. De är ofta ensamma och flera av dem har vuxit upp moderlösa eller föräldralösa. Endast en av dem har ett barn. Den av Jette Lundbo Levy framlyfta dubbelblicken återfinns hos själv-medvetna kvinnor som Stella Kleves Berta och Be-nedictssons Selma. De nya kvinnotyper som här skildras, som bland annat ifrågasätter det traditio-nella äktenskapet, har en hel del gemensamt med en av dekadensens vanligaste kvinnofigurer, ”la femma fatale”. Jane i Bruges-la-Morte är i sin egenskap av
dansös en farlig kvinna och några kvinnor som är ödesdigra för männen skildras också i Ola Hans-sons Sensitiva amorosa.
Avhandlingens andra del har rubriken: ”Fin de siècle – fin de sexes?” och har könsrolls- problema-tiken i fokus. Kvinnofigurerna står för något nytt, något mansfigurerna upplever som hotfullt och försöker få kontroll över. Androgynen kan ses som
en representant för det moderna samhällets sterili-tet. De nya könsrollerna uttrycks hos båda könen genom en rädsla för intimitet och fysisk kontakt, som kan ge upphov till sjukdomar och lidande. För-älskelse på avstånd, ett blickarnas stumma möte, som i Sensitiva amorosa, kan vara en lösning.
Avhandlingens tredje del lyfter fram samhällets snabba förändringar med vetenskapliga upptäckter som ifrågasätter kyrkans och kristendomens vär-deringar, något som leder till tomhetskänslor, leda och sorg hos de skildrade personerna. Ingen av kor-pusens kvinnofigurer är särskilt intresserad av re-ligion. Tomheten och sorgen över värdeförlusten kan delvis botas med berusning, erotiska fantasier och överdriven sexualitet, men också med konst som ett medel för verklighetsflykt. Intressant nog växer användandet av myter och religiösa symboler under perioden. Ett tydligt exempel finns i Gustave Moreaus konst eller texter som lyfter fram bibliska myter, som Flauberts La Tentation de Saint Antoine
(1874). Flera av tidens tongivande författare, till ex-empel Bourget, Huysmans och Charles Peguy, som lämnat kyrkan, återvänder till katolicismen. Att ockultismen lockar även i Norden är Strindberg det mest kända exemplet på. Det reella och natur-liga får ge vika för det konstgjorda hos dekadens-litteraturens romanfigurer, konstaterar Carlander. På många sätt blir dandyn en typisk representant för dekadensen och flera av kvinnofigurerna upp-visar drag av dandyns artificiella och motsägelse-fulla karaktär.
Alla de analyserade kvinnofigurerna, även Selma i Pengar, menar Carlander, uppvisar något av
se-kelskiftessjukdomarnas drag, som nervositet eller hysteri, vilket bidrar till den dekadenta och under-gångsmärkta stämningen i flera av verken. Riktigt sjuk är Louise i Huysmans En rade – osäkert är
om hon lider av en neuros eller av sviter av syfilis. ”Dekadensens kvinna förkroppsligar, i egenskap av representant för de nya könsrollerna, hela epo-kens stämningar: ovisshet och rädsla inför framti-den”, summerar Carlander (417). Skillnader som finns mellan de franska och svenska texterna har tidigare i forskningen, bland annat hos Claes Ah-lund i hans dekadensstudie, Medusas huvud,
förkla-rats som en skillnad när det gäller graden av kysk-het. Den skandinaviska dekadenslitteraturen finns, men ”den är ’kyskare’ än den franska”. Flera av de studerade svenska kvinnofigurerna uppvisar dock tydligt dekadenta drag, även om de samtidigt är påverkade av det moderna genombrottets littera-tursyn.
Recensioner av doktorsavhandlingar · 245 Juryn på disputationen bestod av professorerna
Guy Ducrey, Frédérique Toudoire-Surlapierre, Marianne Molander Beyer och Christina Sjöblad. Man var eniga om att ämnet för denna kompara-tiva studie var intressant och relevant. Ingen har tidigare jämfört skildringen av de kvinnliga pro-tagonisterna i franska och svenska romaner från det slutande 1800-talet, medan däremot den de-kadente hjältens passiva och pessimistiska framto-ning är väl belyst.
Avhandlingsförfattaren är väl inläst på fransk och svensk litteraturforskning och lyfter även in delar av engelsk och tysk forskning kring dekaden-sen, men som påpekades är avhandlingen snarare deskriptiv än analyserande.
Juryns frågor och synpunkter kom att uppehålla sig vid några teman. Texturvalet diskuterades. Flera jurymedlemmar underströk urvalets relevans och texternas centrala status. Men det är märkligt att avhandlingsskribenten uttryckligen säger att hon inte bryr sig om författarnas kön. Hon har dock valt fyra romaner skrivna av kvinnor och fyra av män. Och eftersom syftet är att analysera de kvinnliga protagonisterna och deras plats i de studerade ver-ken är det naturligtvis av vikt vilket kön författa-ren har. I en period av stora samhällsförändringar då ”all that is solid melts into air”, som Marshall Berman säger i sin bok om moderniteten, upplever många människor oro och ängslan. Om männen är skeptiska till samhällsutvecklingen, innebär den för kvinnorna ett hopp om positiva förändringar och en friare, mer öppen framtid med nya möjligheter, vilket också speglas i de studerade verken. Självklart blir författarens kön en betydelsefull parameter.
En viktig kulturell skillnad mellan Frankrike och Skandinavien vid denna tid är det stora genomslag som Georg Brandes idéer fått i norr. I sina föreläs-ningar om de litterära strömföreläs-ningarna i Europa, som inleddes 1871 i Köpenhamn, slog han fast att en levande litteratur skulle diskutera samhällets pro-blem. De unga författarna lyssnade och följde hans appell. Under 1870- och 80-talen skulle, som bland andra Pil Dahlerup och Eva Heggestad visat, ett stort antal kvinnliga författare debutera med ro-maner och noveller som tog upp just samhällsrele-vanta ämnen som kvinnors utbildning, äktenska-pet, prostitution och rätten att kunna försörja sig samt de tystnader och lögner om kroppen och sexu-aliteten som omgav kvinnorna. I Frankrike finns ingen motsvarighet till det stora antalet kvinnliga debutanter i Norden.
Victoria Benedictssons roman Pengar är typisk
för det moderna genombrottet och i den är det svårt att urskilja några dekadenta drag. Selma, den unga huvudpersonen, gifts bort vid 16 års ålder av sin farbror prästen. I romanens slutkapitel vill hon efter sju års äktenskap lämna sin man för att utbilda sig och få ett yrke. Romanen diskuterar alltför ti-diga äktenskap för okunniga flickor, kyrkans roll, bristen på utbildning för flickor – kort sagt är den en mönstergill genombrottsroman. Selma är en ny Nora. Kanske hade Benedictssons roman Fru Ma-rianne (1887) varit ett bättre val för avhandlingen;
Marianne har ju verkligen dekadenta drag, förlorad som hon är i romanläsning och fantasier innan om-vändelsen kommer. Inte heller stilen i Pengar
upp-visar några dekadenta drag, den är varken fragmen-terad eller artificiell. Tvärtom får vi följa en väl kon-struerad och logiskt uppbyggd historia. Samma sak kan sägas om Stella Kleves Berta Funcke, som inte
heller har en dekadent stil, men som målar upp ett porträtt av en kall och intellektuell kvinna, sadis-tisk mot sina beundrare, ständigt spelande en roll. Juryns diskussioner kom också att handla om ro-manens formspråk under dekadensen. Frånvaron av stilistiska analyser i avhandlingen lyftes fram. Den blir särskilt tydlig i relation till avhandling-ens rubrik, som ju uttryckligen utlovar en under-sökning av verkens estetik. Vad är det som gör de utvalda texterna till konstverk? Vad är det som gör dem läsvärda även i dag? Det räcker inte att an-vända dem som reservoarer för fantasifulla gestal-ter utan ett fördjupat studium av deras form, be-rättarteknik, fokalisering och språk väntar fortfa-rande på att göras. Och man hoppades att Cecilia Carlander utifrån sin vackra bok en dag skulle gå vidare med denna uppgift.
Med sin avhandling har Cecilia Carlander lämnat viktiga bidrag till studiet av sekelslutets litteratur och genom att rikta ljuset mot skildringen av de kvinnliga protagonisterna får hon oss att se nya för-bindelser, likheter och olikheter mellan fransk och svensk prosakonst under den studerade perioden.
