J U R I D I C U M
Förhållandet mellan brottet smitning och art. 6
Europakonventionen
En utredning som behandlar om, när och hur smitningsbrottet strider
mot rätten att inte belasta sig själv
Tuva Svedin
VT 2021JU600G Självständigt juridiskt arbete, 15 högskolepoäng
Examinator: Jesper Ekroth, Joakim Nergelius och Rigmor Argren Handledare: Petter Danckwardt
Sammanfattning
Smitningsbrottet i 5 § TBL är en speciell bestämmelse i svensk rätt. Bestämmelsen medför att en vägtrafikant som haft del i en trafikolycka, tvingas medverka till de åtgärder som olyckan skäligen bör föranleda eller, uppge namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen. Bestämmelsen är anmärkningsvärd eftersom svensk rätt inte innehåller vare sig ett generellt straffansvar för underlåtenhet att bistå nödställd eller en allmän skyldighet att avslöja brott. Svensk rätt innehåller alltså inte en s.k. civilkuragelag även fast smitningsbestämmelsen kan uppfattas som en del av en sådan. Bestämmelsen är också anmärkningsvärd i förhållande till art. 6 i Europakonventionen som reglerar rätten till en rättvis rättegång. Inbegripet rätten till en rättvis rättegång skyddas en enskilds rätt att inte belasta sig själv. Det tycks alltså finnas en motsättning mellan smitningsbrottet i 5 § TBL och rätten att inte belasta sig själv enligt art. 6 Europakonventionen.
Principen lex posterior gäller i förhållandet mellan 5 § TBL och art. 6 Europakonventionen. Principen, samt 11 kap. 14 § RF och 2 kap. 19 § RF, resulterar i att Europakonventionen ges företräde vid konflikter med svensk lag. Svenska domstolars tillvägagångsätt när domstolarna bedömt om smitningsbrottet stått i konflikt med rätten att inte belasta sig själv har därför analyserats. Domstolarnas tillvägagångssätt bör resultera i en rimlig intresseavvägning mellan smitningsbrottet och rätten att inte belasta sig själv för att en konflikt dem emellan inte ska anses föreligga.
Rätten att inte belasta sig själv är relativ, varför rättigheten kan inskränkas. En sådan inskränkning förutsätter dock att andra intressen anses väga tyngre än den enskildes rätt att inte belasta sig själv. En genomgång av svensk rättspraxis visar att domstolar gått tillväga på olika sätt när de vägt de motstående intressena mot varandra. En metod för hur en sådan avvägning ska göras avseende trafikolyckor som utmynnat i en sakskada och där skadevållaren i samband med trafikolyckan är misstänkt för trafikbrottslighet, har klargjorts av HD i NJA 2018 s. 394. HD:s tillvägagångssätt i NJA 2018 s. 394 grundar sig i Europadomstolens praxis. Under utredningen har däremot HD:s tillvägagångssätt ifrågasatts. I övriga fall där en trafikolycka inträffat och skadevållaren är misstänkt för någon typ av brottslighet i samband med en trafikolycka finns inget prejudikatavgörande.
Utredningen innehåller även diskussioner med rättspolitiska inslag. Frågan om varför just en vägtrafikant ska behöva riskera belasta sig själv när denne begått brottsliga gärningar i samband med en trafikolycka har berörts. Även frågan om smitningsbrottet därmed är legitimt i förhållande till art. 6 Europakonventionen har diskuterats.
Innehållsförteckning
FÖRKORTNINGSLISTA ... 5
1. INLEDNING ... 6
1.1BAKGRUND ... 6
1.2SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 7
1.3AVGRÄNSNINGAR ... 8
1.4METOD OCH MATERIAL ... 9
1.5DISPOSITION ... 12
2. EUROPAKONVENTIONEN ... 13
2.1EUROPAKONVENTIONENS TILLKOMST ... 13
2.2EUROPAKONVENTIONENS PÅVERKAN PÅ SVENSK RÄTT ... 13
3. RÄTTEN TILL EN RÄTTVIS RÄTTEGÅNG ... 16
3.1RÄTTSSÄKERHETSGARANTIERNA I ART.6EUROPAKONVENTIONEN ... 16
3.2ANKLAGELSE FÖR BROTT ... 17
3.3RÄTTEN ATT INTE BELASTA SIG SJÄLV ... 17
4. BROTTET SMITNING ... 20
4.1ALLMÄNT OM KRIMINALISERINGEN I 5§TBL ... 20
4.1.1 Vägtrafikant ... 20
4.1.2 Trafikolycka ... 21
4.2UPPLYSNINGSPLIKT ... 21
5. HUR SMITNINGSBROTTET OCH RÄTTEN ATT INTE BELASTA SIG SJÄLV FÖRHÅLLER SIG TILL VARANDRA ... 23
5.1NÄR EN TRAFIKOLYCKA UTMYNNAT I EN SAKSKADA OCH SKADEVÅLLAREN I SAMBAND MED TRAFIKOLYCKAN ÄR MISSTÄNKT FÖR TRAFIKBROTTSLIGHET ... 23
5.1.1 NJA 2018 s. 394 ... 23
5.1.2 O´Halloran och Francis ... 25
5.1.3 Lückhof och Spanner ... 26
5.1.4 TR:s bedömning i NJA 2018 s. 394 ... 27
5.1.5 HovR:s bedömning i NJA 2018 s. 394... 28
5.1.6 Svea hovrätts dom 2015-03-31 i mål nr B 9791-15 ... 28
5.1.7 Svea hovrätts dom 2016-06-09 i mål nr B 1368-16 ... 28
5.1.8 Finska HD:s bedömning i HD 2014:67 ... 29
5.2VID TRAFIKOLYCKOR I ANDRA FALL ... 30
5.2.1 Södertörns tingsrätts dom 2016-11-09 i mål nr B 3962-16 ... 30
5.2.2 RH 2016:39 ... 31
5.2.3 Mora tingsrätts dom 2019-01-24 i mål nr B 1314-18 ... 31
6. HUR SVENSKA DOMSTOLAR BÖR GÅ TILLVÄGA VID EN INTRESSEKONFLIKT MELLAN SMITNINGSBROTTET OCH RÄTTEN ATT INTE BELASTA SIG SJÄLV ... 33
6.1HUR SVENSKA DOMSTOLAR BÖR GÅ TILLVÄGA NÄR EN TRAFIKOLYCKA UTMYNNAT I EN SAKSKADA OCH SKADEVÅLLAREN I SAMBAND MED TRAFIKOLYCKAN ÄR MISSTÄNKT FÖR TRAFIKBROTTSLIGHET ... 33
6.2HUR SVENSKA DOMSTOLAR BÖR GÅ TILLVÄGA VID TRAFIKOLYCKOR I ANDRA FALL . 38
7. DISKUSSION MED RÄTTSPOLITISKA INSLAG ... 40 7.1VARFÖR SKA JUST EN VÄGTRAFIKANT RISKERA ATT BELASTA SIG SJÄLV? ... 40
7.2ÄR SMITNINGSBROTTET LEGITIMT I FÖRHÅLLANDE TILL ART.6
EUROPAKONVENTIONEN? ... 41 8. SLUTSATSER ... 45 KÄLLFÖRTECKNING ... 47
Förkortningslista
Art. Artikel.
BrB Brottsbalk (1962:700). Brå Brottsförebyggande rådet. DS Departementsserien.
Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. HD Högsta domstolen.
HovR Hovrätten.
Inkorporeringslagen Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
NJA Nytt Juridiskt Arkiv avdelning I. Prop. Proposition.
RF Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform.
RH Rättsfall från hovrätterna.
Rättighetsstadgan Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
SOU Statens offentliga utredningar. SvJT Svensk Juristtidning.
TBL Lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. TraF Trafikförordningen (1998:1276).
TR Tingsrätten.
Vägtrafikförordningen Förordning (2001:651) om vägtrafikdefinitioner. 1934 års trafikbrottslag Lagen (1934:247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Brottet smitning regleras i 5 § lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL). Brottet innebär att en vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av en trafikolycka, avlägsnar sig från olycksplatsen och därmed undandrar sig att enligt förmåga medverka till de åtgärder som olyckan skäligen bör föranleda eller, inte uppger namn och hemvist eller lämnar upplysningar om händelsen. Smitningsbrottet är en speciell bestämmelse eftersom det inte i svensk rätt vare sig finns en allmän skyldighet att avslöja brott eller ett generellt straffansvar för underlåtenhet att bistå nödställd.1 Det sistnämnda brukar benämnas civilkuragelag, vilket
det i svensk rätt inte anses finnas något praktiskt betingat behov för. När en sådan reglering i svensk rätt diskuterades avrådde nämligen den s.k. Handlingspliktutredningen2 från en
civilkuragelag. Handlingspliktsutredningens främsta motivering till avrådan var att medborgarna så långt det är möjligt ska ges friheten att med ansvar inför sig själva och sina egna samveten avgöra hur de bäst ska förhålla sig i moraliska frågor, utan förbud eller tvingande lagstiftning från statens sida.3 Endast när det är särskilt föreskrivet föreligger enligt 23 kap. 6 §
Brottsbalk (1962:700) (BrB) en skyldighet för annan än den som är den huvudsakliga brottsutövaren att anmäla eller avslöja brott. Den skyldigheten föreligger enbart vid allvarligare brottslighet och innan själva brottet har fullbordats, exempelvis vid försök till mord.4
En vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av en trafikolycka, är i viss mån skyldig att bistå nödställd genom att kvarstanna på platsen för att medverka till de åtgärder en olycka skäligen kan föranleda och för att lämna upplysningar så det ska kunna kartläggas vad som hänt.5 För en sådan vägtrafikant föreligger i viss mån även en skyldighet att avslöja
brott efter dess fullbordan eftersom ett annat brott kan ha begåtts i samband med en trafikolycka. Skadevållaren kan exempelvis ha kört bil alkoholpåverkad och i samband med trafikolyckan kan denne även misstänkas för rattfylleri.6 Eftersom både skadevållaren och den skadelidande
måste kvarstanna på platsen, innebär det att skadevållaren som bland annat måste uppge sitt namn och sin hemvist träder fram. Om skadevållaren i samband med trafikolyckan begått en brottslig gärning, och smitningsregleringen efterföljs, innebär det att skadevållaren kan bli medverkande till sin egen brottsutredning angående den brottsliga gärningen som på något sätt kan kopplas samman med trafikolyckan.
Det går att ställa sig frågan hur det kommer sig att just en vägtrafikant, som medverkat i en trafikolycka och i samband med trafikolyckan begått annan brottslig gärning, är skyldig att lämna uppgifter om händelsen. Det kan te sig märkligt medan det för en person utanför en trafikolycka inte finns några regler om att uppgifter behöver lämnas om händelsen kring den begångna brottsliga gärningen.
Att en skadevållare vid en trafikolycka förväntas bidra till sin egen brottsutredning kan ställas i förhållande till art. 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
1 Prop. 2000/01:85, s. 17 ff.
2 Utredningens formella namn är Handlingspliktutredningen (Ju 2009:15). 3 SOU 2011:16, s. 110.
4 Prop. 2000/01:85, s. 18. Se även att försök till mord regleras genom 3 kap. 1 § BrB, 3 kap. 11 § BrB och 23
kap. 1 § BrB.
5 Prop. 2000/01:85, s. 20.
de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Europakonventionen, som är inkorporerad i svensk rätt genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (inkorporeringslagen), innehåller just art. 6 som syftar till att var och en har rätt till en rättvis rättegång. I rätten till en rättvis rättegång innefattas bland annat en rättighet för en enskild att inte belasta sig själv.7 Enligt
grundlagsregleringen i 11 kap. 14 § Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform (RF) får inte en lag stå i strid med grundlag. Vidare till grundlagsregleringen i 2 kap. 19 § RF anges att en lag inte får stå i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Eftersom smitningsbrottet är reglerat i 5 § TBL, får smitningsbrottet ses som en ”lag” som inte får stå i strid med grundlag och en ”lag” som inte får stå i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Förhållandet mellan smitningsbrottet och rätten att inte belasta sig själv är därför intresseväckande.
Förhållandet mellan smitningsbrottet och rätten att inte belasta sig själv har diskuterats tidigare. Förhållandet har bl.a. diskuterats av Vasiliadis.8 I hans artikel besvarade Vasiliadis om rätten
att inte belasta sig själv är tillämpbar på de situationer som smitningsbrottet aktualiserar, om upplysningsplikten i 5 § TBL är tvingande på ett besvärande sätt för den som tvingas belasta sig själv samt om tvånget kan rättfärdigas om en intressekonflikt uppstår mellan 5 § TBL och rätten att inte belasta sig själv.9 När artikeln skrevs hade inte HD berört förhållandet mellan
smitningsbrottet och rätten att inte belasta sig själv. Numera har emellertid HD i NJA 2018 s. 394 delvis besvarat Vasiliadis frågeställningar. Angående Vasiliadis första frågeställning kom HD fram till att 5 § TBL och art. 6 Europakonventionen kan ställas mot varandra när föraren av ett motorfordon i samband med trafikolyckan kan misstänkas för brottslighet. Angående den andra frågeställningen medgav HD att smitningsbrottets tvång kan anses besvärande för den som tvånget utövas emot. Angående frågeställning tre nämnde HD att tvånget kan rättfärdigas för det fall en förare av ett motorfordon, som haft del i en trafikolycka utan personskador och som kan misstänkas för trafikbrottslighet, avviker från olycksplatsen utan att uppge namn och hemvist.
Min utredning skiljer sig från Vasiliadis utredning eftersom min utredning är en slags fördjupning i Vasiliadis sista frågeställning. Denna utredning diskuterar förhållandet mellan smitningsbrottet och rätten att inte belasta sig själv i mer konkreta situationer. I första hand tar utredningen sikte på den konkreta situationen i NJA 2018 s. 394, HD:s tillvägagångssätt i fallet samt en analys av domstolens tillvägagångssätt. Vidare kommer den aktuella utredningen diskutera om tillvägagångssättet kan antas vara detsamma i andra konkreta situationer. Uppsatsen har dessutom rättspolitiska inslag eftersom den kommer diskutera varför just vägtrafikanter ska behöva belasta sig själva.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med utredningen är att utreda hur brottet smitning i svensk rätt förhåller sig till rätten att inte belasta sig själv enligt art. 6 Europakonventionen. För att få en förståelse för hur detta brott och denna rättighet kan komma i konflikt med varandra behöver det undersökas vilka intressen smitning respektive rätten att inte belasta sig själv har. Därtill behöver undersökas hur svenska domstolar går tillväga vid en avvägning mellan motstående intressen. Om ett brott har skett i
7 Europadomstolen uttryckte rättigheten för första gången i mål Funke mot Frankrike, nr. 10828/84, dom
meddelad den 25 februari 1993 [cit. Funke], p. 42.
8 Vasiliadis, Stefan, Smitningsbrottet och Europakonventionen. Föreligger det en konflikt mellan
upplysningsplikten och skyddet mot självangivelse? Europarättslig tidskrift nr 3 2016: 639–647 [cit. Vasiliadis].
samband med en trafikolycka, behöver undersökas om individens och samhällets respektive skyddsintresse väger olika tungt beroende på trafikolyckans utfall och den misstänka brottslighetens karaktär. En vägtrafikants risk att belasta sig själv när denne begått brott i samband med en trafikolycka kan ställas i relation till andra brottslingars rättigheter. Det beror på att art. 6 Europakonventionen har genomslag i svensk rätt i andra situationer där en enskild är misstänkt för brott. Vägtrafikanter riskerar däremot att bidra till sin egen utredning med anledning av smitningsbestämmelsen. För att uppnå syftet kommer följande frågeställningar besvaras:
1. Hur går svenska domstolar tillväga när smitningsbrottet och rätten att inte belasta sig själv ställs mot varandra?
2. Skiljer sig, och i sådana fall hur, tillvägagångssättet hos de svenska domstolarna åt beroende på arten av den misstänka brottsligheten som skett i samband med en trafikolycka?
3. Är det legitimt i förhållande till art. 6 Europakonventionen att just en vägtrafikant som begått ett brott i samband med en trafikolycka riskerar att belasta sig själv?
1.3 Avgränsningar
Utredningen är avgränsad till förhållandet mellan art. 6.1 Europakonventionen och smitningsbrottet i svensk rätt som är kriminaliserat i 5 § TBL. Art. 6 Europakonventionen reglerar rätten till en rättvis rättegång. Rätten att inte belasta sig själv framkommer inte uttryckligen av art. 6. Rätten att inte belasta sig själv faller trots det inom art. 6, närmare bestämt art. 6.1. Att rättigheten faller inom art. 6.1 Europakonventionen har slagits fast av Europadomstolen i mål Funke.10
Rätten till en rättvis rättegång garanteras även inom EU och i svensk rätt. Inom EU-rätten återfinns bestämmelser om rätten till en rättvis rättegång i bl.a. art. 47 och art. 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsstadgan). Europadomstolens tolkning av rätten till en rättvis rättegång beaktas vid en bedömning av en rättvis rättegång enligt rättighetsstadgan.11 I svensk rätt anges i 2 kap. 11 § RF att en rättegång ska genomföras
rättvist. Även den svenska bestämmelsen ansluter till art. 6.1 Europakonventionen och ska därmed tolkas konventionsautonomt med Europadomstolens rättspraxis i beaktande. Att tillägga är att den svenska regleringen i viss mån har ett vidare tillämpningsområde än art. 6 Europakonventionen. Ett sådant tillämpningsområde ryms dock inte inom denna utredning.12
Med anledning av att alla regleringar om rätten till en rättvis rättegång påverkas av Europadomstolens praxis är denna utredning avgränsad till rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen.
Det kan nämnas att det i svensk rätt visserligen är reglerat hur en trafikant bör agera vid en trafikolycka enligt 2 kap. 8 § Trafikförordningen (1998:1276) (TraF). Hur en trafikant bör agera vid en trafikolycka enligt 2 kap. 8 § 1 st. TraF, anknyter till stora delar till 5 § TBL. 2 kap. 8 § 1 st. TraF anger nämligen att en trafikant som med eller utan egen skuld haft del i en trafikolycka ska stanna kvar på platsen. Bestämmelsen anger vidare att trafikanten i mån av förmåga ska hjälpa skadade och medverka till de åtgärder som olyckan skäligen föranleder. På begäran av någon annan, som haft del i olyckan eller vars egendom skadats vid olyckan, ska trafikanten
10 Funke, p. 42.
11 NJA 2018 s. 394, p. 10.
uppge namn och adress samt lämna upplysningar om händelsen. I jämförelse med 2 kap. 8 § TraF är 5 § TBL mer specificerad och allt som anges i 2 kap. 8 § TraF är inte kriminaliserat i 5 § TBL.13 Dessutom utmynnar 2 kap. 8 § 2 st. TraF och 2 kap. 8 § 3 st. TraF i en annan slags
påföljd istället, penningböter, enligt 14 kap 3 § 1 p. TraF.14
Utredningen är avgränsad till de fall där en brottslig gärning antas ha begåtts av en förare av ett motordrivet fordon i samband med en trafikolycka. 5 § TBL träffar situationer där en trafikolycka inträffat, oberoende av om något brott har begåtts i samband med olyckan. Bestämmelsen kan däremot inte ställas i förhållande till art. 6 Europakonventionen om det inte finns en anklagelse om brott i den mening som avses i art. 6 Europakonventionen. En anklagelse om brott kan föreligga redan innan någon är skäligen misstänkt för ett brott, såsom när en behörig myndighet underrättat skadevållaren om anklagelsen om brott eller vidtagit en åtgärd som gör att skadevållarens situation väsentligen har påverkats av att det finns en misstanke mot denne.15
Att utredningen är avgränsad till en brottslig gärning som begåtts av en förare av ett motordrivet fordon nämns för att fler personer än en förare av ett motordrivet fordon anses vara vägtrafikanter. Enligt 2 § förordning (2001:651) om vägtrafikdefinitioner (vägtrafikförordningen) anses en vägtrafikant vara en person som färdas eller annars uppehåller sig på en väg eller i ett fordon på en väg eller i terräng samt den som färdas i terräng. Typfallet får anses vara en förare av ett motordrivet fordon som uppehåller sig på en väg, vilket denna utredning behandlar.
Även andra länder än Sverige är bundna av Europakonventionen.16 Det innebär att andra länders
rättsordningar kan ha sina egna synpunkter på hur en rättvis rättegång och därtill rätten att inte belasta sig själv ska tillgodoses i deras egen nationella rätt. Andra länders syn på syftet och frågeställningarna i deras egen nationella rätt kommer inte upptas i utredningen, med undantag för när utländsk syn kan leda till en vidare argumentation eller lämpliga jämförelser med svensk rätt.
1.4 Metod och material
För att undersöka hur smitningsbrottet förhåller sig till rätten att inte belasta sig själv i svensk rätt kommer den rättsdogmatiska metoden användas. Först ska nämnas att begreppet dogmatik rent allmänt anses vara en studie som sker inom en bestämd ram. Utredningen blir således rättsdogmatisk eftersom det är en rättsvetenskaplig framställning inom en bestämd ram. Rättsdogmatiken kan karaktäriseras på flera sätt. En studie kan exempelvis vara rättsdogmatisk genom att rättskällor används i enlighet med rättskälleläran eller genom att syftet med studien är att fastställa gällande rätt.17
Enligt Sandgren anses den rättsdogmatiska metoden traditionellt sett ha till uppgift att beskriva gällande rätt med hjälp av vedertagna rättskällor. Däri ingår att tolka och fastställa, samt
13 Svensson, Erik, Specialstraffrätten, Uppsala: Iustus, 2021 [cit. Svensson], s. 31.
14 Zila, Josef, Specialstraffrätten: en introduktion, 9 uppl., Stockholm: Norstedts Juridik, 2019 [cit. Zila], s. 36 f. 15 Prop. 2017/18:58, s. 16 f.
16 Det med anledning av Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Protokoll nr 8 om artikel 6.2 i
fördraget om Europeiska unionen angående unionens anslutning till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
17 Sandgren, Claes, Debatt – är rättsdogmatiken dogmatisk? Tidsskrift for Rettsvitenskap, TfR, Vol. 118, nr 4–5,
systematisera gällande rätt.18 Rättsdogmatikens primära uppgift kan därmed anses vara att
fastställa gällande rätt, s.k. de lege lata. Utredningen kommer även innehålla argument om hur rätten borde vara, s.k. de lege feranda.19 Förekomsten av de lege feranda argument inom den
rättsdogmatiska metoden är omstridd. Emellanåt hävdas att sådana argument kan vara svåra att föra i utredningen utan att denne ges inslag av rättspolitisk argumentation, vilket är något annat än en rättsdogmatisk metod.20 Jareborg är en av dem som hävdar att det är möjligt att delvis gå
utanför gällande rätt i tillämpningen av den rättsdogmatiska metoden. Argumentationen i en studie anses kunna vidgas efterom att vetenskaplighet i allmänhet går ut på att finna nya svar och bättre lösningar för det område som undersöks.21 Min utvidgning av den rättsdogmatiska
metoden med de lege feranda-argument kommer förekomma i den mån där argumenten är en utveckling av analysen av gällande rätt.22 Därför lär hela utredningen omfattas av den
rättsdogmatiska metoden.
För att fastställa gällande rätt behöver de allmänt accepterade rättskällorna23 användas i enlighet
med rättskälleläran.24 Kleineman beskriver att de allmänt accepterade rättskällorna oftast anses
vara lagstiftning, rättspraxis, lagförarbeten och den rättsdogmatiskt orienterade litteraturen.25
Även Sandgren anser att de ovannämnda rättskällorna oftast är de som åsyftas såsom rättskällor, men han använder sig istället av begreppen lag, lagförarbeten, prejudikat och doktrin.26 Den
rättsdogmatiskt orienterade litteraturen och doktrinen får anses syfta på samma sak. Detta med anledning av att Sandgren beskriver att material som anses vara rättsdogmatiskt rättsvetenskapliga främst hör till doktrin.27 Det får anses stämma överens med Kleinemans
begrepp rättsdogmatisk orienterad litteratur, som han nämner kan vara juridiska monografier och uppsatser.28 I första hand kommer lagstiftning användas under utredningen. Användning
av lagstiftning är en utgångspunkt med anledning av dess auktoritet. Lagstiftningen kommer däremot inte ensamt kunna besvara syftet och frågeställningarna. För att möjliggöra en analys kommer även fokus läggas på rättspraxis som har en given auktoritet bland rättskällorna. Även förarbeten och doktrin kommer vara välanvända rättskällor. Enligt Kleineman fogas uttalanden från förarbeten och doktrin samman med det som framkommer av lagstiftning och rättspraxis. De ovannämnda rättskällorna har alltså inte samma grad av auktoritet.29
Utredningen avser i huvudsak att behandla gällande rätt angående smitning i förhållande till rätten att inte belasta sig själv i just Sverige. Den svenska rätten har däremot påverkats av Europadomstolens tolkningar av Europakonventionen med dess avgöranden från Europadomstolen, varför rättskällor i form av Europakonventionen och rättspraxis från Europadomstolen också kommer att användas i utredningen. Avgöranden från
18 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare – ämne, material, metod och argumentation, 4 uppl.,
Stockholm: Norstedts Juridik, 2018 [cit. Sandgren], s. 49.
19 Ibid., s. 52. 20 Ibid., s. 49.
21 Jareborg, N, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004, s. 1–10, på s. 4. 22 Sandgren, s. 49.
23 Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod. I Juridisk metodlära, Nääv, Maria och Zamboni, Mauro. (red.), 2
uppl., s. 21–46. Lund: Studentlitteratur, 2018 [cit. Kleineman], s. 21.
24 Sandgren, s. 45. 25 Kleineman, s. 21. 26 Sandgren, s. 45 f. 27 Ibid., s. 19. 28 Kleineman, s. 21.
29 Ibid., s. 33. Se även Sandgren, s. 46 samt Alexius Borgström, K, Juridik och rättsvetenskap i socialt arbete, s.
Europadomstolen är viktiga i svensk rätt eftersom Europadomstolen utövar viss tillsyn över hur Europakonventionen efterlevs av stater bundna av Europakonventionen.30
I utredningen kommer även vissa andra utländska rättskällor att användas. De rättskällorna kommer användas där så behövs för att få in fler synvinklar i utredningen samt för att förtydliga och stärka upp de redan använda rättskällorna och utredningens juridiska argument. Sådana rättskällor hör vanligtvis inte till den traditionella rättskälleläran men anses ändå kunna användas i syfte att berika utredningens analys.31 Att ha i beaktande är att de utländska
rättskällorna inte kommer bidra till att fastställa gällande rätt i Sverige. Dessa kan dock bidra till en vidare argumentation i utredningen samt i förlängningen utgöra en inspiration för svensk rätt. De enda utländska rättskällorna jag kommer använda mig av är finska HD:s avgörande i HD 2014:67 och konstaterandet av att Norge har en civilkuragelag. Att tillägga är att jag under utredningen inte syftar till att genomföra en komparativ studie eftersom syftet inte är att fastställa gällande rätt i vare sig Finlands eller Norges rättssystem.32
På samma sätt som utländska rättskällor kommer användas, kommer även andra svenska domstolsavgöranden än de som är prejudikatavgöranden användas till stor del. Det beror på att det enbart finns ett avgörande från HD inom området och avgörandena från Europadomstolen berör inte den exakta rättsfrågan även om avgörandena berör jämförbara fall. Domstolsavgöranden från underinstanserna har emellertid inte samma rättsliga värde som avgöranden från prejudikatinstanser såsom HD.33 Underinstanserna kommer alltså inte främst
användas för att påvisa svensk gällande rätt, utan snarare för att skapa en vidare argumentation genom att visa på prejudikatinstansernas förbisedda argument och andra potentiella svagheter i dess analys om gällande rätt.34 Enligt Sandgren är det nämligen viktigt att förhålla sig kritisk
även till prejudikatdomar. Även prejudikatinstanserna kan göra felbedömningar. Deras avgöranden skulle således kunna omkullkastas genom en annan mer övertygande argumentation om vad som är den bästa avvägningen i ett specifikt fall.35 Även Kleineman
diskuterar hur just HD:s avgöranden kan kritiseras. Enligt Kleineman har ett uttalande rättslig betydelse genom analysens inre logik, vilken kan finnas såväl i ett avgörande från HD som i doktrinen. Kleineman anser dessutom att kritik av mer auktoritativa rättskällor är viktiga och hör till doktrinens rätt.36 Att tillägga är att HD inte har avgjort alla möjliga fall angående
förhållandet mellan smitningsbrottet och art. 6 Europakonventionen. Därför kommer domar från underinstanser i vissa fall under utredningen faktiskt används i syfte att skapa klarhet i svensk gällande rätt.
Utöver de ovan nämnda rättskällorna kommer annan relevant juridisk litteratur användas i utredningen. Enligt Sandgren är sådant material möjligt att använda eftersom rättskälleläran på senare år har utvidgats på så vis att fler källor kan anses vara rättskällor.37 De rättsvetenskapliga
artiklarna i tidskrifter som anses vara rättsdogmatiska lär som sagt höra till doktrinen.38 Det
finns dock andra typer av material som kan vara relevanta för utredningen som inte hör till kategorin doktrin. Sådana typer av material kan diskutera de traditionella rättskällorna. Det är
30 Pellonpää, Matti, Europeiska människorättskonventionen, 6 uppl., Helsinki: Alma Talent, 2020 [cit.
Pellonpää], s. 9. 31 Sandgren, s. 49. 32 Kleineman, s. 41. 33 Sandgren, s. 37. 34 Ibid., s. 49. 35 Ibid., s. 83 f. 36 Kleineman, s. 33 ff. 37 Sandgren, s. 45 f. 38 Ibid., s. 19.
svårt att fastställa vad som inte hör till det jag kallar för annan relevant juridisk litteratur, då varje argument som kan läggas till grund för rättsvetenskapliga utsagor hör dit.39 Ett konkret
exempel på annan relevant juridisk litteratur skulle kunna vara artiklar som främst är rättspolitiska. Artikeln av Salmi40 kan hänföras till en sådan artikel.
1.5 Disposition
Efter detta inledande avsnitt, följer avsnitt två om Europakonventionen. Avsnittet inleds med en allmän del om Europakonventionens tillkomst och avslutas med Europakonventionens påverkan på svensk rätt. Därefter följer avsnitt tre om varje människas rätt till en rättvis rättegång. Det avsnittet är indelat i fler delar där grunderna för rätten till en rättvis rättegång beskrivs först. I slutet av avsnittet smalnas det in på rätten att inte belasta sig själv. I avsnitt fyra kommer brottet smitning upptas genom en beskrivning av dess kriminalisering. Vidare i avsnitt fyra kommer brottet smitning närmare undersökas, där innebörden av bestämmelsen med dess upplysningsplikt kommer beröras.
De följande avsnitten är utav en mer analyserande karaktär. Här kommer information och synpunkter från rättskällor blandas med min egen analys. I avsnitt fem berörs först hur rätten att inte belasta sig själv och brottet smitning förhåller sig till varandra. Avsnitt fem är indelat i två delar. Den ena delen rör förhållandet mellan smitningsbrottet och rätten att inte belasta sig själv när trafikolyckan utmynnat i en sakskada och skadevållaren i samband med trafikolyckan är misstänkt för trafikbrottslighet. Den andra delen berör deras förhållande till varandra vid trafikolyckor i andra fall. Respektive indelning innehåller redogörelser för olika rättsfall som bedömt om smitningsbrottet utgjort en kränkning av rätten att inte belasta sig själv. Även rättsfall från finska HD med den finska smitningsbestämmelsen ställd mot rätten att inte belasta sig själv har redogjorts för. Två mål från Europadomstolen har även upptagits där Europadomstolen bedömt om rätten att inte belasta sig själv blivit kränkt i andra typer av trafikmål.
Avsnitt sex besvarar hur svenska domstolar har, kommer och bör gå tillväga vid en intressekonflikt mellan smitningsbrottet och rätten att inte belasta sig själv. Även detta avsnitt är indelat i två delar. Indelningen är gjort på samma sätt som under avsnitt fem.
Efter dessa avsnitt har den första och andra frågeställningen behandlats, varför avsnitt sju besvarar den tredje frågeställningen. I avsnitt sju förs en diskussion med rättspolitiska inslag för att söka finna svar på två frågor. Den första frågan är varför just en vägtrafikant ska riskera att belasta sig själv när ett brott skett i samband med en trafikolycka. Den andra frågan är om smitningsbrottet med anledning av en vägtrafikants särställning är legitimt i förhållande till art. 6 Europakonventionen.
Till sist finns ett slutsatsavsnitt där alla svar på frågeställningarna summeras. Där upptas både slutsatserna från undersökningen utifrån rättskällorna samt mina egna slutsatser i förhållande till dessa. Utredningen i sin helhet avslutas med en källförteckning. En sammanfattning, innehållsförteckning och förkortningslista återfinns allra först i utredningen.
39 Sandgren, s. 46.
40 Salmi, Ismo, Smitningsbrottet torde även i Sverige strida mot Europakonventionen – som finska HD slagit fast,
Dagens Juridik, 2015-01-22 [cit. Salmi]. Hämtad 15 april 2021 från:
2. Europakonventionen
2.1 Europakonventionens tillkomst
Utredningen inleds med detta avsnitt om Europakonventionen för att ge utredningen en grundläggande bas till hur Europakonventionen med dess bestämmelser kan ha en inverkan på svensk rätt. Avsnittet inleds därför med Europakonventionens tillkomst. Syftet med dess tillkomst är viktigt att ha med sig vid tolkningen av enskilda bestämmelser i Europakonventionen.
Europarådet bildades år 1949 av tio stater, däribland Sverige, efter andra världskriget. Tillkomsten syftade till att skapa ett samarbete mellan europeiska stater med demokrati och rättsstatlighet som fundament. Med anledning av andra världskrigets efterverkningar stod en samverkan för att främja och stärka skyddet för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter högt på agendan. Detta för att motverka sådant som skedde under andra världskriget i framtiden. De tio staterna arbetade snabbt, vilket resulterade i den utarbetade Europakonventionen redan nästkommande år.41 Sverige som konventionsstat blev bunden av
Europakonventionen år 1953. Från den tidpunkten ansågs Europakonventionen vara en del av den internationella rätten. Sedan dess inkorporering i svensk rätt genom inkorporeringslagen år 1995, har Europakonventionen istället ansetts tillhöra den svenska nationella rätten.42
2.2 Europakonventionens påverkan på svensk rätt
I detta avsnitt berörs hur Europakonventionen med dess bestämmelser kan ha en inverkan på svensk rätt. Avsnittet klargör varför den svenska brottsregleringen i 5 § TBL kan ställas mot art. 6 Europakonventionen. I avsnittet finns redogörelser för hur Europadomstolen går tillväga vid eventuella nationella överträdelser av Europakonventionen samt hur nationella domstolar i allmänhet ska gå tillväga för att landa i beslut som inte strider mot Europakonventionen. Utformningen av svenska nationella regler, däribland straffrättsliga regler, påverkas av Europakonventionen.43 Även den svenska rättstillämpningen påverkas av Europakonventionen.
Den svenska rätten kan påverkas genom att Europakonventionen uppställer antingen krav på eller hinder för viss bestraffning.44 Ett praktiskt exempel är art. 3 Europakonventionen angående
förbud mot tortyr. Utifrån artikeln förstås att det föreligger ett krav på konventionsslutande stater att förbjuda tortyr, på samma sätt som det föreligger hinder för konventionsstater att exempelvis införa lagliga tortyrliknande bestraffningar genomförda av polis.
I art. 1 Europakonventionen anges att varje konventionsstat ska se till att var och en i konventionsstatens jurisdiktion skyddas av fri-och rättigheterna i Europakonventionen. Uppkommer en fråga om en konventionsstats efterföljande av Europakonventionen, kan Europadomstolen behöva tolka konventionsstatens regleringar i förhållande till Europakonventionen. Det händer att Europadomstolen kommer fram till att en konventionsstat landat i ett beslut som strider mot Europakonventionen. I sådana fall krävs att konventionsstaten
41 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter I europeisk praxis, en kommentar till Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna, 4 uppl., Stockholm: Norstedts Juridik, 2012 [cit. Danelius], s. 17.
42 Cameron, Iain, An introduction to the European Convention on Human Rights, 8 uppl., Uppsala: Iustus, 2018
[cit. Cameron], s. 195.
43 Asp, Petter, Internationell straffrätt, 2 uppl., Uppsala: Iustus, 2014 [cit. Asp], s. 19 f. 44 Ibid., s. 85.
anpassar sin lagstiftning eller vidtar andra lämpliga åtgärder så att liknande situation där ärendet behöver tas till Europadomstolen inte uppkommer igen. Europakonventionen med Europadomstolen som övervakare har alltså en stark ställning i svensk rätt.45
I Sverige gäller Europakonventionen som lag. Detta påverkar vilken betydelse svensk rättstillämpning bör tillmäta Europakonventionen. 11 kap. 14 § RF anger att en lag inte får stå i strid med grundlag, och ger uttryck för domstolars lagprövningsrätt. Vidare anges i 2 kap. 19 § RF att en lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Dessa grundlagsbestämmelser indikerar att Europakonventionen har högre rang än svenska inhemska regler. I praktiken har framförallt de högsta instanserna i deras rättstillämpning agerat så som att Europakonventionen står högre i rang. Domstolarna vill inte riskera att Europadomstolen i en eventuell prövning förkastar deras avgöranden.46 Utifrån HD:s
remissyttrande verkar alltså domstolarna följa principen lex posterior i förhållande till lagar tillkomna före inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt. I förhållande till lagar tillkomna efter inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt följs istället principen lex
posterior derogat legi priori. Europakonventionen ges alltså företräde i konflikter framför en
svensk lag som tillkommit både före och efter inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt.47 Detta förhållningssätt överensstämmer med ytterligare en princip, att en konvention om
mänskliga rättigheter bör ges en särskild vikt vid konflikt med inhemsk lag med anledning av sin speciella karaktär. Europakonventionen är enligt Pellonpää speciell i bemärkelsen att den skapar rättigheter för individer istället för ömsesidiga rättigheter och skyldigheter mellan konventionsstater.48 Förhållningssättet överensstämmer däremot inte med att principen om att lex specialis bör gälla framför lex generalis. För med tillämpning av den principen skulle svensk
lag oftast ges företräde eftersom Europakonventionens bestämmelser generellt sätt är mer allmänt formulerade än de svenska inhemska bestämmelserna.49
Härtill kommer frågan om hur Europakonventionens bestämmelser ska tolkas. Utgångspunkten är att en konventionsbestämmelse ska tolkas utefter dess ordalydelse. Därtill behöver ordalydelsen analyseras utifrån Europakonventionens syfte och ändamål.50 Vid en analys av
Europakonventionens syfte och ändamål behöver den speciella karaktären av konventionen beaktas.51 Till det ska effektivitetsprincipen beaktas, vilken innebär att praktiska och effektiva
rättigheter ska tryggas.52 Tolkningen ska även motsvara värderingarna i ett demokratiskt
samhälle. Europadomstolen har redogjort för att värderingar förändras över tid, varför tolkningen måste anpassas till förändringarna i det demokratiska samhället.53 När
Europadomstolen har att bedöma om en viss nationell bestämmelse strider mot Europakonventionen, anses alltså den fördragsslutande statens ursprungliga avsikt med den nationella bestämmelsen inte lika viktig om samhället förändras i en annan riktning.54 Till sist
45 Danelius, 41. 46 Ibid., s. 43 f.
47 Remissyttrande den 2 september 1993. Se DS 1993:90, s. 238 ff. Se även Danelius, s. 43 f. 48 Pellonpää, s. 222.
49 Remissyttrande den 2 september 1993. Se DS 1993:90, s. 238 ff. Se även Danelius, s. 43 f.
50 Se Golder mot Förenade kungariket, nr. 4451/70, dom meddelad den 21 februari 1975, p. 65. Där hänvisar
Europadomstolen till Weinkonventionen som kan tas ledning från även vid tolkningen av Europakonventionen. (Se även Pellonpää, s. 221.)
51 Soering mot Förenade kungariket, nr. 14038/88, dom meddelad den 7 juli 1989 [cit. Soering], p. 87. 52 Se Soering, p. 87 och Airey mot Irland, nr. 6289/73, dom meddelad 9 oktober 1979, p. 24.
53 Cossey mot Förenade kungariket, nr 10843/84, dom meddelad den 27 september 1990, p. 35. 54 Pellonpää, s. 226 f.
får inte principen om autonom tolkning bortses från, vilken syftar till att termer och begrepp ska tolkas på ett sätt som är enhetligt i Europakonventionens mening.55
När en fördragsslutande stat som Sverige, och svenska domstolar, ska bedöma om en rättighet i art. 6 Europakonventionen får begränsas behöver denna rättighet för det första vara begränsad genom svensk lag.56 Det föreligger alltså ett legalitetskrav om att en inskränkning av en rättighet
stadgad i Europakonventionen måste ha en grund i nationell rätt. Det kravet ger uttryck för
legalitetsprincipen.57 Det är då upp till de nationella domstolarna, i enlighet med subsidiaritetsprincipen,58 att bedöma om inskränkningen kan ske. Europadomstolen kan
underkänna en nationell domstolsprocess om domstolsprocessen varit godtycklig och inte följt de krav som följer av Europakonventionen.59
Om ett klagomål inkommit till Europadomstolen så att domstolen ska bedöma om den nationella domstolsprocessen varit godtycklig, ser Europadomstolen till om begränsningen haft ett godtagbart syfte.60 Vad ett godtagbart syfte är finns inget definitivt svar på, då det är öppet
att argumentera för vad ett godtagbart syfte är.61 Det är däremot inte möjligt att hävda att vad
som helst är ett sådant godtagbart syfte. Det godtagbara syftet måste vara ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle” eller basera sig på ett ”tvingande samhälleligt behov”.62 I förhållande
till bedömningen av ett godtagbart syfte har de fördragsslutande staterna en s.k.
bedömningsmarginal, vilken har att göra med det precis nämnda om vad som kan anses vara
ett godtagbart syfte. Med denna bedömningsmarginal menas att de fördragsslutande staterna ges och tillåts en viss skönsmässig prövning. Europadomstolen är alltså inte ute efter att bedöma om begränsningen som skett av en fördragsslutande stat varit objektivt nödvändig. Istället måste den fördragsslutande staten i fråga visa att den haft orsak att tro att begränsningen var nödvändig. Härtill kan det i många fall uppkomma moralfrågor. I sådana fall kan en mycket komplicerad avvägning av intressen som pekar i olika riktningar skett av den nationella domstolen. Den nationella domstolen lär även ha motiverat sin avvägning, vilken kan ha betydelse för Europadomstolens bedömning. Även intresseavvägningen som gjorts i den nationella lagstiftningsprocessen kan bli föremål för bedömning av Europadomstolen.63
55 Serves mot Frankrike, nr. 20225/92, dom meddelad den 20 oktober 1997, p. 42.
56 Se t.ex. Kruslin mot Frankrike, nr. 1801/85, dom meddelad den 24 april 1990 [cit. Kruslin], p. 29. 57 Pellonpää, s. 237.
58 Kudla mot Polen, nr. 30210/96, dom meddelad den 26 oktober 2000, p. 152. 59 Pellonpää, s. 237.
60 Se t.ex. Kruslin, p. 37.
61 Sidiropoulus m.fl. mot Grekland, nr. 26695/95, dom meddelad den 10 juli 1998, p. 37–39. 62 Se t.ex. Merabishvili mot Georgien, nr. 72508/13, dom meddelad den 28 november 2017, p. 296. 63 Pellonpää, s. 237 ff.
3. Rätten till en rättvis rättegång
3.1 Rättssäkerhetsgarantierna i art. 6 Europakonventionen
Detta avsnitt om rätten till en rättvis rättegång är av central vikt i denna utredning. Denna första avsnittsdel om rättssäkerhetsgarantierna i art. 6 Europakonventionen ger en grundläggande förståelse för de rättigheter som följer av art. 6 Europakonventionen. Avsnittet är även en öppning mot de följande avsnitten om anklagelse för brott och rätten att inte belasta sig själv. Art. 6 Europakonventionen, som fastslår att var och en har rätt till en rättvis rättegång, innehåller rättssäkerhetsgarantier. Däribland anges i art. 6.1 att var och en har rätt till en domstolsprövning om denne är anklagad för brott. Vid en sådan domstolsprövning ska ett antal krav tillgodoses. Dessa uttryckliga krav är att domstolen ska vara oberoende och opartisk, domstolen ska ha inträtts enligt lag, förfarandet ska vara korrekt och rättvist mot den enskilde, förfarandet ska i allmänhet vara muntligt och offentligt, domstolsprövningen ska ske inom skälig tid samt att domen ska avkunnas offentligt. Vidare i art. 6.2 fastslås att den som anklagas för brott ska anses oskyldig till dess dennes skuld slutligen fastställts genom en fällande dom, s.k. oskuldspresumtionen. Till sist anges en del minimirättigheter i art. 6.3, som aktualiseras när en person åtalas för brott. En av minimirättigheterna är att en tilltalad ska få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar.64
Den grundläggande rättigheten en misstänkt har i situationer där art. 6.1 bedömts vara tillämplig, är alltså rätten till en rättvis rättegång, s.k. fair hearing. Om en misstänkt tror sig ha blivit behandlad i strid mot art. 6.1 görs en bedömning huruvida den misstänkte berövats rätten till en rättvis rättegång först efter rättegången i fråga har avslutats. En frikänd i ett brottmål kan nämligen inte i allmänhet anses vara ett offer för en eventuell kränkning.65 I en bedömning
angående om en misstänkt fått en rättvis rättegång eller inte beaktas flera olika faktorer, vilka sedan balanseras mot varandra.66
En nämnvärd princip i sammanhanget rätten till en rättvis rättegång är principen om parternas likställdhet, s.k. equality of arms. Ordagrant kan principen förstås så att den tilltalade och åklagaren ska ha samma processuella möjligheter. Så är inte fallet i praktiken, utan i brottmål syftas till att den tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför domstolen. Inget sägs å andra sidan om att åklagaren inte får ha sämre möjligheter än den tilltalade. Att den tilltalade i den bemärkelsen ges en förmånligare ställning än åklagaren motiveras å sin sida av principen in dubio pro reo.67 Principen, som innebär att den som
anklagar har bevisbördan, att beviskraven ställs högt och att om det förekommer tvivel ska detta räknas den anklagade till godo,68 är nödvändig för att tillgodose att ingen oskyldig döms. I
brottmål innebär det att åklagaren har bevisbördan.69
64 Danelius, s. 158 f. 65 Ibid., s. 259. 66 Cameron, s. 100. 67 Danelius, s. 260. 68 NJA 2004 s. 702. 69 Danelius, s. 260.
3.2 Anklagelse för brott
Rättssäkerhetsgarantierna i art. 6.1 är inte tillämpliga i alla rättsliga förfaranden. För tillämplighet måste det vara fråga om just en anklagelse för brott, alternativt en prövning av en persons civila rättigheter och skyldigheter i Europakonventionens mening.70 Eftersom denna
utredning kommer ställa art. 6 Europakonventionen mot brottet smitning i svensk rätt, kommer här utredas vad ”anklagelse för brott” innebär.
Med ”anklagelse för brott” avses i första hand rättegångar i brottmål där det avgörs om den tilltalade är skyldig och vad påföljden i sin helhet71 i sådana fall fastställs till om den tilltalade
bedöms vara skyldig till brottet. Är det fråga om en sådan rättegång skyddas den tilltalade av det stadgade i art. 6.1. Eftersom förfaranden om häktning, husrannsakan, telefonavlyssning och andra tvångsåtgärder inte är en sådan rättegång, faller dessa förfaranden utanför skyddet enligt art. 6.1. Även förfaranden om villkorlig frigivning och benådning faller utanför skyddet.72
Med ”brott” i bemärkelsen ”anklagelse för brott” avses i princip vilken klandervärd handling som helst som en konventionsstat klassificerat som ett brott. Föreligger en anklagelse för ett brott som en konventionsstat i sin nationella lag klassificerat som brott, skyddas alltså den tilltalade av art. 6.1. Enskilda kan även skyddas av art. 6.1 i andra fall än när konventionsstaten i fråga inte klassificerat en särskild handling som ett brott i sin nationella lag. Så kan vara fallet om en handling ändå utgör disciplinära förseelser. Därtill ska ses till gärningens art och den påföljd den enskilde som begått handlingen riskerar.73 Ett utslag av dessa kriterier är att den
enskilde som begick en trafikförseelse i målet Öztürk, skyddades av art. 6.1 trots att handlingen enligt tysk rätt enbart betraktades som en ordningsföreteelse, med anledning av att handlingen belagts med påföljd i avskräckande och bestraffande syfte.74
Att tillägga är att en ”anklagelse för brott” inte enbart föreligger vid själva rättegången eller förfarandet i fråga som anses skyddat av art. 6.1. En anklagelse om brott kan nämligen föreligga redan innan någon är skäligen misstänkt för ett brott, såsom när en behörig myndighet underrättat skadevållaren om anklagelsen om brott eller vidtagit en åtgärd som gör att skadevållarens situation väsentligen påverkas av att det finns en misstanke mot denne.75
Skyddet föreligger alltså redan när en person har underrättats eller på annat sätt fått kännedom om misstanken för brott mot denne. Den misstänkte skyddas därmed även på förundersökningsstadiet, innan denne ens eventuellt blir tilltalad, i den mån det som sker kan få betydelse för en eventuellt framtida rättegång.76 På grund härav berör utredningen de fall där
en brottslig gärning antas ha begåtts i samband med en trafikolycka.
3.3 Rätten att inte belasta sig själv
Rätten till en rättvis rättegång innefattar rätten att inte belasta sig själv. Rättigheten faller särskilt under art. 6.1, vilket Europadomstolen för första gången uttryckte i mål Funke.77
70 Danelius, s. 161.
71 Se bl.a. Europadomstolens mål Phillips mot Förenade kungariket, nr. 41087/98, dom meddelad den 5 juli
2001, p. 39.
72 Danelius, s. 175. 73 Ibid., s. 175 ff.
74 Öztürk mot Tyskland, nr. 8544/79, dom meddelad den 21 februari 1984 [cit. Öztürk], p. 53.
75 Prop. 2017/18:58, s. 16 f.
76 Danelius, s. 180. 77 Funke, p. 42.
Rättigheten utreds genom att förklara vad rätten att inte belasta sig själv innebär med hjälp av bl.a. principer och rättspraxis från Europadomstolen.
Rätten att inte belasta sig själv innebär att en person som är misstänkt för ett brott inte behöver bidra till utredningen eller bevisningen mot denne genom att erkänna eller förse utredningen med, för sig själv, belastande material. Principerna the right to silence och the right not to
incriminate oneself hör till rätten att inte belasta sig själv. Principerna innefattar att det inte
finns någon skyldighet för den misstänkte att uttala sig och att den misstänkte inte behöver underlätta åklagarens arbete på något sätt. Dessa principer understryker åklagarens bevisbörda och den misstänktes passivitetsrätt.78 I sammanhanget ska även nämnas att en misstänkts
erkännande har bevisvärde först om erkännandet gjorts frivilligt och om den misstänkte haft full vetskap om de efterföljande konsekvenserna därav. Härtill är det alltså av betydelse om den misstänkte vid ett eventuellt erkännande på något sätt kommit i kontakt med en försvarsadvokat.79
Frågan om vad rätten att inte belasta sig själv i praktiken innebär har upptagits i Europadomstolen vid flera tillfällen.80 Innebörden av denna rätt och principerna därtill har
kommit till uttryck i bland annat målet Chambaz. Där kom Europadomstolen fram till att det i fallet var oförenligt med rätten att inte belasta sig själv att döma en person misstänkt för skattebrott till böter. Oförenligheten låg i att den misstänkte hade dömts till böter för att denne inte tillhandahållit utredningen vissa dokument, när dokumenten i fråga hade kunnat styrka den aktuella skattebrottsmisstanken.81 Inte heller i målet Condron ansågs de misstänka blivit
skyddade av rätten att inte belasta sig själv. I målet hade de misstänkta på deras advokats inrådan utnyttjat the right to silence angående narkotikabrottslighetsmisstankar. Innan juryn i fråga avgjorde målet hade inte domaren klargjort för jurymedlemmarna att de misstänktas tystnad inte kunde tolkas till deras nackdel, varför den efterföljande fällande domen mot de misstänkta ansågs ha stridit mot rätten att inte belasta sig själv.82 Det ansågs i målet Brusco inte
heller vara förenligt med rätten att inte belasta sig själv att en person var kallad till domstolen såsom vittne för att kunna höras under ed, när denna egentligen var misstänkt för brottet framför domstolen.83 I trafiksammanhang är målet Krumpholz nämnvärt. Det med anledning av att den
nationella domstolens agerande ansågs vara i strid med rätten att inte belasta sig själv då bevisbördan hade omkastats från åklagaren till den misstänkte. Bevisbördan ansågs omkastad då domstolen kom fram till att bilägaren själv kört bilen vid ett visst tillfälle med anledning av att bilägaren enbart uppgett att det inte var denne själv som kört bilen, utan att i samband med uppgiftslämnandet ange vem bilföraren faktiskt var vid det efterfrågade tillfället.84
Det finns dock liknande mål där rätten att inte belasta sig själv inte ansetts blivit kränkt. Ett sådant exempel är i mål Corbet m.fl. I målet hade en senare fällande dom i brottmål i huvudsak grundats på annan bevisning än den bevisning de fällda tvingats yttra sig om vid en annan utredning.85 Inte heller i mål John Murray ansågs rätten att inte belasta sig själv blivit kränkt
även fast den misstänktes tystnad och utnyttjande av the right to silence hade lagts den misstänkte till last. Denna icke kränkning berodde på att indicierna mot den misstänkte var så
78 Danelius, s. 299. 79 Ibid., s. 301. 80 Ibid., s. 299 ff.
81 Chambaz mot Schweiz, nr. 11663/04, dom meddelad den 5 april 2012 [cit. Chambaz], p. 56.
82 Condron mot Förenade kungariket, nr. 35718/97, dom meddelad den 2 maj 2000 [cit. Condron], p. 66–67. 83 Brusco mot Frankrike, nr. 1466/07, dom meddelad den 14 oktober 2010 [cit. Brusco], p. 53.
84 Krumpholz mot Österrike, nr. 13201/05, dom meddelad den 18 mars 2010 [cit. Krumpholz], p. 40–41. 85 Corbet m.fl. mot Frankrike, nr. 7494/11, 7493/11 och 7989/11, dom meddelad den 19 mars 2015 [cit. Corbet
starka att tystnaden knappast kunde tolkats på ett annat sätt än till den misstänktes nackdel.86
Till sist ska två trafikmål nämnas i sammanhanget. I det förstnämnda målet, Weh, behövde en bilägare lämna uppgifter om vem som körde dennes bil när bilen framförts med för hög hastighet. Rätten att inte belasta sig själv ansågs inte blivit kränkt då bilägaren inte angivit sig själv såsom förare och då bilägaren inte ens var misstänkt för fortkörningen i fråga.87 I det andra
målet, O´Halloran och Francis, ansågs inte heller rätten att inte belasta sig själv blivit kränkt fastän bilägarna där tvingades angiva sig själva såsom förare när fortkörning hade ägde rum med deras bilar. Den ena av de två bilägarna vägrade lämnade sådana uppgifter om sig själv. Denne dömdes därför till böter, vilket inte heller ansågs som en kränkning av rätten att inte belasta sig själv. Europadomstolen påpekade härtill att rätten att inte belasta sig själv är en relativ rättighet, att det finns en del undantag från huvudregeln samt att det för trafiksäkerhetens skull är rimligt att bilägare är skyldiga att ange vem bilföraren var vid särskilda tillfällen.88
86 John Murray mot Förenade kungariket [GC], nr. 18731/91, dom meddelad den 8 februari 1996 [cit. John
Murray], p. 54.
87 Weh mot Österrike, nr. 38544/97, dom meddelad den 8 april 2004 [cit. Weh], p. 53-54.
88 O´Halloran och Francis mot Förenade kungariket [GC], nr. 15809/02 och 25624/02, dom meddelad den 29
4. Brottet smitning
4.1 Allmänt om kriminaliseringen i 5 § TBL
Den första avsnittsdelen om brottet smitning berör särskilt kriminaliseringen i 5 § TBL.89
Avsnittet berör vad 5 § TBL kriminaliserar och brottets påföljd. Avsnittet innehåller även två underrubriker vilka särskilt förklarar vad som avses med vägtrafikant respektive trafikolycka. Smitning kriminaliserades redan genom lagen (1934:247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon (1934 års trafikbrottslag) och blev en del av TBL när denna trädde ikraft år 1951.90 Med brottet smitning avses enligt 5 § 1 st. TBL att en vägtrafikant som haft del i
uppkomsten av en trafikolycka, avlägsnat sig från olycksplatsen antingen utan att medverka, men med förmåga, till åtgärder som olyckan skäligen bör föranleda, alternativt utan att uppge namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen. Enligt det första ledet kriminaliseras själva avlägsnandet från olycksplatsen och enligt det andra ledet kriminaliseras själva underlåtenheten att lämna de angivna uppgifterna.91 För straffansvar krävs uppsåt.
Uppsåtskravet är ställt på sådant sätt att omständigheterna i fallet ska ge fog för antagandet att vägtrafikanten skulle ha avvikit från olycksplatsen även om denne var säker på att en trafikolycka inträffat.92 Trots att domstolar ofta frågar sig om det blivit visat att den tilltalade
haft uppsåt till att det inträffat en trafikolycka, anser Larsson att det ovannämnda uppsåtskravet är det avgörande eftersom undersökningsplikten i förhållande till om en trafikolycka har inträffat är mycket begränsad. Det förstnämnda uppsåtskravet anses alltså aktuellt och utslagsgivande än idag.93
Den som är misstänkt för smitning riskerar böter eller fängelse i högst sex månader.94
Normalpåföljden är 40 dagsböter.95 Om brottet med hänsyn till omständigheterna anses som
grovt, riskerar den misstänkte istället fängelse i upp till ett år.96 Normalpåföljden vid grovt brott
är istället en månads fängelse.97 Smitning från dödsolycka eller olycka med allvarligare
person-eller egendomsskador utgör exempel på när smitning kan bedömas som grovt.98
4.1.1 Vägtrafikant
Det vanligaste är att en förare av ett motordrivet fordon som uppehåller sig på en väg åsyftas vid smitningsbrott. Däremot kan en vägtrafikant vara någon annan än en bilförare och en vägtrafikant kan uppehålla sig på annan plats än på en väg. En vägtrafikant anses nämligen enligt 2 § förordning (2001:651) om vägtrafikdefinitioner (vägtrafikförordningen) vara en person som färdas eller annars uppehåller sig på en väg eller i ett fordon på en väg eller i terräng samt den som färdas i terräng. Gående och passagerare i fordon betraktas alltså också som
89 Enligt 1 kap. 1 § BrB utgör även kriminaliserade handlingar i TBL brott.
90 Formuleringen av 5 § TBL har dock justerats sedan lagens ikraftträdande, se Prop. 1972:137, Prop. 1975:22
och Prop. 1986/87:81.
91 Svensson, s. 32. 92 NJA 1976 s. 6.
93 Asp, Petter, Larsson, Mattias, Roos, Mari-Ann, Zila, Josef och Åberg, Kazimir, Specialstraffrätten: en
kommentar, Stockholm: Karnov Group, 2019 [cit. Larsson m.fl.], s. 70 f.
94 5 § 1 st. TBL.
95 Åklagarmyndighetens RättsPM 2012:7, Strafföreläggande i bötesmål – en sammanställning av tillämpade
påföljder, s. 25.
96 5 § 2 st. TBL. 97 Larsson m.fl., s. 71. 98 Prop. 1986/87:34, s. 11.
vägtrafikanter.99 Dessutom anges i 5 § 3 st. TBL att den som för spårvagn och den som på annan
plats än på väg för motordrivet fordon även omfattas av smitningsbestämmelsen. 4.1.2 Trafikolycka
Även rekvisitet trafikolycka behöver förklaras närmare. Begreppet trafikolycka är dock inte helt lätt att förklara då det inte är uttryckligen definierat. Till 1934 års trafikbrottslag ansågs en sammanstötning, påkörning eller annan jämförbar händelse vara en trafikolycka.100 På senare
år verkar det anses vara fråga om en trafikolycka om en person-eller sakskada uppstått till följd av trafik.101 Alla är däremot inte överens om att en skada måste ha uppstått för att kunna klassa
en händelse såsom en trafikolycka.102 Larsson hävdar därför att man snarare får söka finna
svaret på vad som avses med en trafikolycka i syftena bakom smitningsbestämmelsen. Larsson nämner att de två uttalade syftena är att ge den skadelidande möjlighet att kräva ersättning av skadevållaren och att skadelidande personer får hjälp på olycksplatsen.103
En trafikolycka enligt 5 § TBL verkar i vart fall tolkas i vid mening. Den vida tolkningen är bekräftad i rättspraxis då en trafikolycka ansetts sträcka sig ända till nedsmutsning på grund av smutsstänk från en bil.104 Om en person eller sak skadats av ett fordon när fordonet uppsåtligen
använts som ett brottsverktyg borde däremot inte händelsen enligt Zila betraktas som en trafikolycka. Enligt Zila bör exempelvis en person som orsakat en annan människas liv genom uppsåtlig påkörning, enbart dömas för den passande brottsbalksbestämmelsen mord.105 Larsson
verkar hålla med Zila språkligt sett men påpekar att HD enligt rättspraxis faktiskt bedömt saken annorlunda.106 HD har nämligen dömt personer som avlägsnat sig från en plats efter en
uppsåtlig påkörning för både det uppsåtliga brottsbalksbrottet skadegörelse107 samt smitning.108
4.2 Upplysningsplikt
Straffansvar enligt 5 § TBL kan enligt ovan indelas i två led. Det första ledet anses vara det ansvar som inträder om vägtrafikanten genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda. Det andra ledet är det ansvar som inträder om vägtrafikanten undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen. Den andra delen av 5 § TBL är den som kan ställas mot art. 6 Europakonventionen eftersom den regleringen om skyldighet att lämna uppgift om sig själv vid en bokstavlig läsning kan anses strida mot rätten att inte belasta sig själv. I vissa fall har däremot ”en åtgärd som olyckan skäligen bör föranleda”, ansetts vara just att en vägtrafikant ”lämnar upplysning om dennes namn och hemvist”.109 Därav är båda leden aktuella
för utredningen och båda leden kommer upptas här under avsnittet ”upplysningsplikt”.
99 Larsson m.fl., s. 64. 100 Prop. 1943:208, s. 45.
101 Se Dahlin, E. H., Om avvikande från olycksplats m.m., SvJT 1960, s. 621–627, på s. 622, NJA 1984 s. 659
och Zila, s. 23, vilka alla verkar förespråka en sådan definition.
102 Domstolen kom till den slutsatsen i NJA 1998 s. 423, när det var fråga om kollision mellan två fordon. 103 Larsson m.fl., s. 66.
104 Ibid. 105 Zila, s. 23 f. 106 Larsson m.fl., s. 66. 107 12 kap. 1 § BrB.
108 Se NJA 1990 s. 319 och NJA 1981 s. 1169. 109 NJA 2018 s. 394, p. 7.
Enligt det första ledet i 5 § TBL kriminaliseras själva avlägsnandet från en trafikolycksplats. Den kriminaliserade handlingen utgörs inte av att en person måste vidta vissa särskilda åtgärder i samband med att denne kvarstannar på olycksplatsen. En person anses därav inte begått en brottslig handling om denne kvarstannar på olycksplatsen utan att vidta sådana åtgärder som olyckan skäligen bör föranleda.110 Det är alltså straffbart att en vägtrafikant avlägsnar sig från
olycksplatsen efter en trafikolycka om inte avlägsnandet behövs för att medverka till de åtgärder olyckan föranleder. Ett straffritt avlägsnande som olyckan föranleder kan vara att skadevållaren kör den skadelidande till sjukhus. Utan ett sådant straffritt avlägsnande kan inte en medverkande i en trafikolycka avlägsna sig från platsen utan straffansvar.111 Enligt stycket ovan
kan en vägtrafikant i vissa fall under detta led avlägsna sig från platsen utan straffansvar när denne lämnat upplysning om dennes namn och hemvist.
Det andra ledet i 5 § TBL är det led som klart visar på en vägtrafikants s.k. upplysningsplikt. I det andra ledet kriminaliseras själva underlåtenheten att lämna de angivna uppgifterna, dvs. namn och hemvist eller upplysningar om händelsen. Straffbarheten kan inträda genom att den upplysningsskyldige omöjliggör för den upplysningsberättigade att kräva de angivna uppgifterna. Omöjliggörandet kan ske genom att den upplysningsskyldige avlägsnar sig från platsen alternativt lämnar felaktiga uppgifter till den upplysningsberättigade.112 Enligt NJA
1981 s. 1169 har den som haft del i en trafikolycka en principiell skyldighet att ge upplysningar om sin identitet. En person behöver därför inte bli tillfrågad om att lämna sådana upplysningar om det med hänsyn till omständigheterna föreligger behov av att sådana upplysningar lämnas. Där sådana omständigheter inte föreligger lär det dock krävas att en uppgiftsberättigad begärt att få dessa upplysningar för att en person som haft del i en trafikolycka ska bli straffansvarig. Om ingen är närvarande på olycksplatsen kommer skadevållaren dock inte undan straffansvar genom att hävda att ingen begärde sådana upplysningar. I sådana fall måste skadevållaren underrätta den skadelidande eller polis ändå.113 Härtill ska nämns att varje skadevållare
omfattas av upplysningsplikten då den är direkt tvingande oavsett om föraren i samband med trafikolyckan gjort sig skyldig till annan brottslig gärning eller inte.114
Kriminaliseringarna enligt båda leden syftar enligt Svensson främst till att hålla kvar de inblandade personerna i trafikolyckan på olycksplatsen och på så vis förenkla polisens utredningsarbete.115 Själva upplysningspliktens främsta syfte är enligt rättspraxis att möjliggöra
för den skadelidande att kräva och erhålla ersättning av skadevållaren för den skada som orsakats till följd av en trafikolycka.116 Larsson menar även att ett uttalat syfte med
smitningsbestämmelsen är att se till att skadade personer får hjälp på olycksplatsen.117 Det
enligt Larsson uttalade syftet har även bekräftats i rättspraxis. Domstolar har uttryckt att avvärjande av fara för liv eller hälsa är ett av smitningsbestämmelsens intressen.118
110 Svensson, s. 32. 111 Zila, s. 37. 112 Ibid., s. 37 f. 113 Ibid. 114 NJA 2018 s. 394, p. 22. 115 Svensson, s. 32. 116 NJA 2018 s. 394, p. 8. 117 Larsson m.fl., s. 66.
