Ett äkta möte - en projektredogörelse om minnen av ett äkta möte

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Kultur- språk-medier

Examensarbete

Ett äkta möte

- en projektredogörelse om minnen av ett äkta möte

A genuine encounter

- an account of memories of a genuine encounter

Apostolos Giouftsis

Lärarexamen 210 poäng

Kultur, medier och estetiska uttrycksformer 2007-01-18

Examinator: Staffan Thorson

Sammanfattning

Mitt examensarbete är ett gestaltande arbete som skildrar ett möte mellan en pedagog och en elev.

Inledning

Pedagogen är jag själv, som för tio år sedan arbetade som elevassistent åt en då tolvårig pojke, vid namn Björn. Björn hade diagnosen ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, och jag arbetade med honom under två års tid. ADHD yttrar sig som uppmärksamhetsstörning/koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet och impulsivitet. Större delen av tiden arbetade vi utanför klassrummet, bara han och jag.

Syfte

Mötet, som således ägde rum för tio år sedan, var en känslomässig och professionell utmaning för mig och syftet med min gestaltning är att ta reda på huruvida vi efter tio år uppfattade det som ett äkta möte, samt vad det eventuellt har haft för påverkan på oss båda. Då jag har valt att på ett vetenskapligt vis analysera något som i allra högsta grad är ovetenskapligt, nämligen relationen mellan två människor, försöker jag på ett så klart och tydligt sätt som möjligt definiera vad ett äkta möte är.

Svårigheten med att arbeta med en frågeställning som belyser något väldigt personligt, ett möte mellan två människor, har varit att frågorna och svaren måste bli mer nyanserade och personliga allteftersom.

Tillämpning

Jag har använt mig av kvalitativa intervjuer och för att knyta an till mitt huvudämne Kultur, medier och estetiska uttrycksformer, har jag valt göra en gestaltning i form av en film.

Beskrivning av projekt

I gestaltningen kommer både Björn och jag till tals och vi reflekterar över dels dåtid, framförallt om vår relation då, och nutid. Vi berättar båda om hur vi anser att vårt möte har påverkat oss.

4 Analys och tolkning

Efter att ha sammanställt allt material och avslutat produktionen av min gestaltning, anser jag att jag har fått mina frågeställningar besvarade och att vårt möte för tio år sedan var ett äkta möte. Det har inte varit helt lätt att besvara mina frågeställningar, eftersom slutsatsen beror på hur man tolkar Björns återberättelse av sina minnen. I projektredogörelsen stödjer jag mig på citat av Björn, för att tydligt visa varför jag anser att mötet var äkta, dvs resultatet. Jag har också fått en tydligare bild över hur vårt möte har påverkat oss, till exempel berättar Björn om sitt stora musikintresse, som han själv tror till stor del beror på att vi ofta spelade musik ihop.

Jag inser det problematiska vad gäller objektiviteten i min analys, dels då det endast finns två källor att tillgå och då större delen av analysen av arbetet bygger på min tolkning av Björns svar. Min ambition har varit att den gestaltande produktionen, dvs filmen, så tydligt som möjligt, genom Björns och mina ord, ska visa varför jag har kommit fram till slutsatsen att vårt möte var äkta. Jag konstaterar att ett arbete som i stort sett endast bygger på två individers personliga erfarenheter, omöjliggör för total objektivitet.

Nyckelord: äkta möte, gestaltning, kommunikation, meningsfullhet, känslomässigt engagemang

Innehållsförteckning

1. Inledning……….7

2. Bakgrund………9

3. Syfte och problemställning………9

4. Litteraturgenomgång………11

5. Tillämpning………....13

6. Beskrivning av projektet………...15

7. Analys och tolkning………19

8. Diskussion………...23

6

Inledning

Jag har valt huvudämnet Kultur, medier och estetik just därför att jag är intresserad av kommunikation i olika former och under utbildningens gång har jag upptäckt att det jag verkligen brinner för och som jag vill lägga stor vikt vid i mitt framtida yrkesliv, är mötet mellan lärare och elev. Jag har om och om igen i mina uppgifter behandlat det jag kallar för det ”äkta” mötet och vikten av att vara en autentisk lärare. Jag inser att det är svårt att definiera vad ett äkta möte är och att det är ytterst individuellt.

Med äkta möte menar jag ett möte som innehåller meningsfullhet och som bidrar till att eleven känner sig sedd, trygg och framförallt får en tilltro till läraren. Tilltron är avgörande för att eleven ska tillgodogöra sig kunskapen och inse dess värde. Motsatsen till ett äkta möte, det vill säga avsaknad av meningsfullhet, menar jag leder till brist på engagemang från både läraren och eleverna och utan engagemang kan inte eleverna göra kunskapen till sin egen. Likaså kräver det äkta mötet att båda parter deltar inte bara fysiskt, utan också känslomässigt. Det behöver inte alltid handla om stora känslor och dramatik, men givetvis ska det ges utrymme även för detta.

Ett viktigt verktyg, kanske det allra viktigaste, som läraren har att använda sig av är sin personlighet och för att ett möte ska bli äkta är det av största vikt att han eller hon använder sig av detta verktyg. Det är viktigt att kunna balansera personlighet och professionalism och inse att det ena inte behöver utesluta det andra. Utan professionalismen kan vi inte kalla oss lärare och utan personligheten kan vi aldrig bli riktigt bra lärare.

Jag menar att det finns möten som lämnar oss ungefär på samma ställe där en relation en gång påbörjas, ett slags status quo, ett oförändrat tillstånd och sedan finns det möten mellan pedagoger och elever som tvingar alla till sin yttersta gräns. Ett sådant möte antingen knäcker dig eller tvingar dig till att bli en bättre lärare än du trodde var möjligt.

Ett möte är inte äkta om inte båda parter anser att det är äkta och hur går man till väga för att mäta detta? I skolan idag mäts både elevernas kunskaper och man undersöker elevens sociala välmående. Jag skulle tycka att det var intressant att även mäta hur lärare och elever upplever sin relation med varandra och det enda sättet att göra detta är att fråga.

8

Jag har valt att göra en gestaltning som har som avsikt att skildra ett möte ur både en pedagogs och en elevs perspektiv. Jag vill titta närmare på mötet dem emellan och hur det eventuellt har påverkat dem.

Ämnet har stor relevans inte bara för mig som blivande lärare utan även för alla vuxna som tänker sig arbeta med barn som kräver lite mer. Arbetet och dess resultat är inte tänkt att fungera som en formel för hur nya lärare bör hantera des sa barn, men jag ser gärna att det uppmanar till diskussion. Min avsikt med arbetet är att försöka ge en så ärlig bild som möjligt av ett möte som ägde rum för tio år sedan.

Mitt examensarbete kommer att bestå av en projektredogörelse och en gestaltning som på ett dokumentärt sätt och genom minnesbilder skildrar en pedagogs arbete med en elev, som vars värld var full av aggressivitet, rädslor och en ständigt närvarande oro för allt. Under två års tid var denna stormiga relation deras verklighet. I filmen återger de båda huvudpersonerna sina minnen, känslor och vad de idag, tio år senare, har lärt sig av sin relation med varandra. Barnet är idag en vuxen man och kan kanske lättare sätta ord på sina känslor. Den ärrade pedagogen är jag själv, som då var elevassisten och som nu läser till lärare.

Bakgrund

Björn som var tolv år gammal 1997, då vårt första möte ägde rum, hade diagnosen ADHD. Han gick på en kommunal skola i Arlöv, där han också bodde. Han hade av flertalet vuxna redan fått uppfattningen av att han var omöjlig och ansågs bara ha en väg framför sig att gå och den ledde utför. Björn var min första elev som nybliven elevassistent och nu var det min tur att ta mig an denna pojke som ansågs vara omöjlig att ha i ett klassrum. Jag var hans assistent under två års tid och likt två spöken som ingen riktigt ville se, drev vi omkring på skolan och större delen av tiden var vi lämnade åt vårt eget öde, i ett litet rum i en byggnad bakom skolan.

Syfte och Problemsällning

Syftet med mitt arbete är att försöka ta reda på huruvida Björn och jag minns mötet för tio år sedan som ett äkta möte och hur mötet har påverkat oss båda. Det var omöjligt för mig att ta reda på detta då, utav två orsaker. Mitt i kommunikationen, mitt i mötet mellan mig och Björn kunde jag inte se de processer som följde. Tidsperspektivet har också varit en förutsättning för att få svar på de frågorna. Björn är nu vuxen och kan först nu se konsekvenserna av och berätta om vårt möte. Vi behöver mötas igen för att jag ska kunna ta reda på huruvida vårt möte då varit äkta och hur det har påverkat oss.

Jag har under utbildningens gång framförallt intresserat mig för kommunikationen mellan lärare och elev och möten dem emellan. Jag vill dra nytta av mina studier i mitt huvudämne KME i mitt arbete med filmen och visa att jag kan visualisera denna kunskap.

Mina frågeställningar är.

• Vad har Björn för minnen från vårt möte för tio år sedan? • Hur ser han på vår relation som var då?

• Har vårt möte påverkat oss, och i så fall hur?

Med hjälp av svaren på dessa frågor, hoppas jag kunna ta reda på om vårt möte varit äkta eller inte.

Litteraturgenomgång

Av den litteratur som jag har tagit del utav redovisar jag här kortfattat de delar som har inspirerat mig i min studie.

Anders Persson försöker i sin bok Skola och makt att förtydliga begreppet makt ur både den vuxne och barnets perspektiv i relationen dem emellan. Utåt sett kan det verka som att barn i skolan är under den vuxnes våld, men även barnet har i relationen en position där de kan utöva sin makt. Anders Persson skriver:

”Maktrelationen är kort uttryckt en relation mellan två eller flera aktörer där åtminstone den ena aktören försöker påverka den andres handlande och som gör detta mer eller mindre medvetet, som således försöker uppnå avsedda konsekvenser.” (A Persson, s 30)

Anders Perssons bok har hjälpt mig att bättre förstå min och Björns relation ur bådas perspektiv.

Per Fibaek Laursen talar i sin bok Den autentiska läraren om inspiratörer i klassrummet, lärare som med hela sin person, kropp och själ visar stort engagemang inför sina elever. Han kallar sådana lärare autentiska lärare och menar vidare att en bra lärare lyckas inspirera sina elever till att inse att kunskapen är viktig för dem och att de på så sätt får en större vilja att lära. Han talar om ett förkroppsligande av budskapet, dvs att den autentiske läraren inte bara förmedlar sitt budskap verbalt utan med hela sin person. Den här litteraturen har en direkt koppling till mitt arbete, då den på ett enkelt men tydligt sätt har satt ord på mina egna tankar kring den vuxnes roll i relation till unga. Dessa tankar har alltid funnits hos mig, även på den tiden då jag arbetade som elevassistent åt Björn och har vuxit sig starkare under min utbildning till lärare.

I Lpo 94, under punkt 1 Skolans värdegrund och uppdrag, läser jag följande:

”eleven skall i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete. Skolan skall sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära”. (Lärarens handbok s 12)

Jag menar att en förutsättning för detta, är det äkta mötet mellan lärare och elev.

Jonas Aspelin behandlar i sin bok Den mellanmänskliga vägen Martin Bubers relationsteori och förklarar vad som karaktäriserar ett äkta s amtal. Han menar att när en

12

person talar till en annan i fullständig sanning känner sig mottagaren levande och sedd och i det äkta samtalet reagerar mottagaren inte bara på det som sägs, utan på den andra partens hela person. Det är också av vikt att alla parter uttrycker sig ärligt och förbehållslöst och att alla deltar aktiv i samtalet, utan att alla nödvändigtvis talar. Han menar vidare att:

”det äkta samtalet förstörs om någon deltagare förställer sig, framhäver sig eller på annat sätt ägnar sig åt sitt eget framträdande […].” (Aspelin s 94)

Även detta litteraturavsnitt har inspirerat mig mycket inför min studie, men jag har också kunnat återkoppla till dessa tankar då min första intervju med Björn inte var ett äkta samtal, som jag hade hoppats på. Björn var vid första intervjutillfället väldigt mån om att vara mig till lags och hans svar var knappast ärliga, snarare tillrättalagda.

Att endast ägna sig åt äkta samtal och det som jag kallar för äkta möten i ett klassrum, är givetvis väldigt svårt och Jonas Aspelin tar upp denna problematik i sin bok och menar att olika orsaker, t ex stora elevgrupper och det faktum att det i ett klassrum är många som ska dela på talarutrymmet, kan försvåra det äkta samtalet.

Jag hade tänkt göra min undersökning med hjälp utav intervjuer. Eftersom undersökningen inte omfattar fler personer än mig själv och Björn, skulle min undersökning att vara en kvalitativ sådan, och därför har jag tagit del utav Pål Repstads Närhet och distans, där han beskriver olika kvalitativa metoder. Framförallt fattade jag tycke för retrospektiva intervjuer, och kände att den metoden skulle lämpa sig bäst för min studie.

Tanken var att både jag och Björn skulle bli intervjuade av en tredje part, men dessa intervjuer gav mig inte svar på mina frågeställningar och jag var tvungen att göra om min studie. De första intervjuerna fungerade som en pilotstudie och de försåg mig med användbar information om hur jag skulle gå vidare. Jag insåg att jag var tvungen att låta Björn berätta fritt om vårt möte för tio år sedan.

I rapporten KME!? Estetiska läroprocesser på Segevångskolan skriver Mattis Gustavsson om blivande KME lärare som, precis som jag, ställer sig frågan om inte både lärare och elever spelar olika roller, där eleven fra mställer sig på ett sätt och svarar på ett sätt som läraren förväntar sig. Även läraren använder sig av repliker och steget är

inte långt till att ställa frågan om inte hela skolan är en lögn? Jag menar att detta spel mellan lärare och elev är raka motsatsen till det jag talar om, det äkta mötet, och kunskapen blir aldrig verklig kunskap utan bara fakta som saknar faktisk innebörd.

Kortfattat vill jag nämna en tanke som är uttryckt i B Dahlin, R Ingelman och C Dahlins Besjälat lärande, där de tar upp vikten av att man som pedagog tycker om barn och känner sig kallad till yrket och de diskuterar det önskvärda i att de pedagogiska utbildningarna borde lyfta fram de själsliga aspekterna av läraryrket. De skriver att det inom lärarprofessionalismen måste finnas utrymme för just denna känsla av kall och även för lärarens personliga samvete. Lärarens samvete är det enda som kan leda till belöning, i form av inre tillfredsställelse. De ser dock risken med att dessa två faktorer får stå tillbaka till fördel för en ekonomisk rationalitet i skolan, och ställer således frågan:

”[…] blir läraryrket ett själlöst arbete, och om läraren undervisar utan själ hur ska då barnens lärande vara själfullt?”( B. Dahlin, R. Ingelman & c. dahlin, s 22)

För att bättre förstå de upplevelser jag hade med Björn och som jag nu baserar mitt arbete på, har jag läst Tore Duvners bok ADHD. Den beskriver situationen för barn med den diagnosen och för de vuxna i barnets omgivning, men eftersom jag inte kommer att behandla just den problematiken så går jag inte in på det mer ingående. Jag vill dock nämna att barn med ADHD har svårt att känna sig omtyckta och känna att de duger, en bekräftelse alla människor söker i relation med andra, särskilt barn i relation till vuxna. Ett sådant barn har därför väldigt låg självkänsla och uppträder ofta provocerande, vilket leder till att de blir bemötta med både irritation och kritik. Detta bemötande bekräftar barnets uppfattning av att de inte är omtyckta. I arbetet med ett barn som har ADHD är det viktigt att assistenten/läraren kan vara ensam med barnet och de kan skapa ”en bank av roliga minnen tillsammans, av äventyr och mysiga stunder”. ( T Duvner, s 93). Den här boken har hjälpt mig att bättre förstå Björn och hans agerande och även hur viktig den vuxnes roll är i relationen med ett barn som har ADHD.

Tillämpning

Jag har valt att använda mig av en kvalitativ metod i mitt projekt. Genom att filma Björn och mig själv när vi sitter ensamma, var för sig, framför en kamera och berättar om våra minnen, har jag samlat information som jag har dokumenterar i form av en

14

gestaltning, en film. För att kunna mötas mer som jämlikar och komma ifrån känslan av att Björn måste svara ”rätt” på frågorna, lät jag Björn sitta själv i ett rum och med hjälp av några enkla frågor som var skrivna på väggen och en rullande kamera framför sig, berätta sin historia. Frågorna var följande: berätta om relationen mellan oss, som lärare och elev, hur har vår relation påverkat dig, berätta om minnen frå n den tiden och anser du att jag eller du hade kunnat göra något annorlunda? Sedan gjorde jag likadant med mig själv, jag satte mig framför kameran och lät minnen, känslor och insikter komma till tals.

Jag tycker att en kvalitativ metod lämpar sig bäst eftersom det är det är ett specifikt möte och en relation mellan två individer som jag vill analysera. Det finns inga andra parter i sammanhanget och en kvantitativ undersökningsmetod, där materialet ofta består av statistik och siffror, var utesluten. Den kvalitativa metoden innebär att man observerar en företeelse, en viss miljö, en person eller som i mitt fall ett möte mellan två personer, och istället för att skriva ner mina observationer har jag valt att filma dem, för att sedan analysera dem och göra en tolkning (Pål Repstad, s 9).

”Det finns också en flexibilitet inom ramen för varje intervju, ett svar på en viss fråga leder till exempel till uppföljningsfrågor. Även om intervjuerna behandlar samma tema kan de ändå bli mycket olika. Detta beror inte minst på en annan egenskap hos kvalitativa metoder, nämligen att de är inriktade på att i all sin nyansrikedom och så autentiskt och riktigt som möjligt fånga ’the actor´s point of view’, aktörens egna verklighetsuppfattningar, motiv och tankesätt i all sin nyansrikedom och så autentiskt och lojalt återgivet som någonsin är möjligt för forskarens del.” (Pål Repstad, s 11)

Gestaltningen är den största delen av arbete och det är det som fångas på film, d v s framförallt Björns ord, som ligger till grund för resultatet. Mediet film är stort och jag själv är en amatör i ämnet film. Däremot har det alltid intresserat mig och väckt min nyfikenhet. Givetvis hade mötet med Björn kunnat skildras på många olika sätt, men eftersom en väsentlig del av arbetet och de frågor jag ställer, handlar om känslor, var valet en självklarhet. Filmen är en av de uttrycksformer som bäst skildrar känslor och förmedlar dessa till mottagaren. Arbetsformen har betydelse för mig och därigenom får den betydelse för arbetet.

Jag har valt att ha med gammalt filmmaterial i min produktion, just för att tittaren ska få en tydligare återkoppling till dåtid. Jag har valt att visa filmsekvenser på Björn när han var 12 år gammal och dansar med en flicka. När han upptäcker att han är filmad gör han

en provocerande gest åt kameran. Jag ville ha med detta just för att det tydligt visar hur Björn var på den tiden. För att visa en annan bild utav Björn, har jag med ett klipp från skolans egen produktion av ”Sikta mot stjärnorna”, där Björn, med mer än 39 graders feber, uppträder och mimar till sin favoritlåt. Detta visar också tydligt hur Björn var, han älskade musik redan då. Jag vill också visa att jag och Björn hade ett gemensamt intresse av musik, som jag tror förde oss närmare varandra, därför har jag med ett inslag av en produktion där jag själv uppträder. Det gamla filmmaterialet kommer att vara mindre skarpt än det nya, just för att tydligare ge tittaren en uppfattning om att det utspelade sig för tio år sedan.

Dokumentärfilmaren Obie Benz har på frågan om varför han gör film svarat:

”Det är den enda konstform där man bygger en omslutande bild runt en tittare som förutsätts sitta försjunken medan filmen rullar, […] transporterad genom en värld som regissören valt” (Obie Benz, Filmkonst)

Detta citat summerar mina egna reflektioner väl. Uttrycksformen film ger mig större möjligheter att förtydliga svaren på mina frågeställningar, genom att visualisera mina och Björns ord, samt tydligt visa skillnader och likheter i våra uppfattningar.

Beskrivning av projektet

Idén till filmen fick jag när en arbetskamrat till mig, som även var med för tio år sedan och som är väninna med Björns mor, berättade för mig att Björn hade uttryckt en önskan att träffa mig, men att han inte vågade. Han sa att han skämdes över det som har varit och att han inte var stolt över vem han var då. Samtidigt hade han också uttryckt att han kände ett visst hat gentemot mig. Det var då jag insåg att Björns möte med mig måste ha gjort stort intryck på honom, både positivt och negativt, och uppenbarligen gett upphov till många känslor.

Jag har själv tänkt på Björn ett flertal gånger under årens lopp, med blandade känslor visserligen. Jag har många gånger tänkt att mötet med honom förändrade mig och förändrade framförallt min syn på mitt arbete som elevassistent. När jag senare började min lärarutbildning, har min erfarenhet med Björn gjort sig påmind mer än en gång och idén om att göra en film om vårt möte föddes långt innan det var dags att påbörja examensarbetet.

16

Jag lät min arbetskamrat kontakta Björn och fråga om han kunde tänka sig att vara med i filmen och givetvis också om han var redo att träffa mig igen. Min tanke var att jag och Björn inte skulle ha kontakt med varandra förrän det var dags att mötas öga mot öga. Något som givetvis skulle fångas på film.

Jag tog hjälp av en filmfotograf som skulle filma och intervjua mig och Björn enskilt. Jag hade gett honom bakgrunden och försåg honom med frågor som han skulle ställa till Björn. Denna intervju, som ägde rum hemma hos Björn, tog ungefär två timmar att genomföra och filmades med en Canon X1A kamera. Vid nästa intervjutillfälle var jag också med och även denna gången tog intervjun drygt två timmar och filmades av fotografen, med samma kamera. Jag har också vid två tillfällen filmats av fotografen, där jag berättar om min tid med Björn och reflekterar över vårt möte. Tanken var att klippa ihop valda delar utav dessa intervjuer, som bäst beskriver mötet mellan mig och Björn och hur det har påverkat oss båda.

Både i projektredogörelsen och i filmen har jag försökt synliggöra sökandet efter svar på mina frågor. Medan den skrivna texten beskriver, återberättar och konstaterar, ville jag att filmen på ett mer komplext vis, skulle visa de känslor som mitt och Björns möte har rört upp.

När jag trodde att största delen utav arbetet med filmen var över och det var dags att klippa ihop den, insåg jag att filmen saknade den nerv och känsla som jag var ute efter. Det var inte äkta och framförallt hade jag inte fått svar på de frågor jag hade ställt. På banden kunde jag se en förvirrad Björn som gärna ville svara rätt på mina frågor och som egentligen inte gav uttryck för mycket känslor. Han verkade bara minnas det som var roligt och hade bara gott att säga om mig. Inte heller gav han det minsta uttryck för de negativa känslor som jag hade haft uppfattningen om att han hyst för mig. Jag insåg också att jag stod för en hel del utav pratandet och att närvaron av en tredje part skapade en viss stämning som försvårade det jag eftersträvade.

Jag kom fram till att jag hade begått en hel del misstag vad gällde min planering och hur själva filmandet av mig och framförallt Björn, hade utförts. Att använda mig av en tredje person innebar att all kommunikation i filmen skedde i form av en dialog och

detta var som sagt min tanke från början. Jag trodde att det skulle vara den bästa modellen för arbetet, men när jag förstod att denna dialog inte var tillräcklig för att synliggöra det som hänt, var det bara att börja om från början.

Dessa första intervjuer och det filmade materialet kan ses som en pilotstudie, där jag använde mig av en metod, dvs intervjuer, som visade sig inte fungera särskilt väl. Jag insåg att Björn blev stressad av att sitta framför två personer och svara på frågor, som berörde en så känslomässigt laddad tid av hans liv. Mitt syfte var ju att ta reda på huruvida Björn anser att vårt möte för tio år sedan var äkta och jag ville helt enkelt att han skulle berätta om minnen från den tiden och om hur vår relation eventuellt har påverkat honom. Jag insåg att det inte var helt lätt för honom att svar ärligt på dessa frågor när vi satt öga mot öga. Jonas Aspelin skriver i Den mellanmänskliga vägen att de olika parterna i ett äkta samtal måste koncentrera sig på själva samtalet och inte reflektera över hur de framstår inför andra. Det blev tydligt för mig att Björn funderade mycket på hur och vad han skulle säga för att vara mig till lags. Tack vare denna pilotstudie kände jag mig tvingad att angripa problemet på ett annat sätt.

Den nya planen var att ta med Björn till samma lokal som vi mestadels vistades i för tio år sedan, och sätta honom på en stol, ensam och med kameran framför sig. Där skulle han få sitta under en timmes tid och helt enkelt ge uttryck för sina tankar och känslor angående vårt möte. Jag skulle göra likadant med mig själv. I mötet med någon annan är det lätt att man speglar sig själv i den andra personen, men i mötet med sig själv är man tvungen att möta sin egen spegelbild och jag tror att det som sägs då är så nära verkligheten man kan komma.

Vid de två tillfällena valde jag att använda en annan kamera, Panasonic NV-GS320, dels för att den första kameran inte var kompatibel med programmet I Movie och datorn Ibook G4, som jag skulle använda mig av och dels eftersom jag nu inte skulle ta fotografen till hjälp. Både jag och Björn satt som sagt en timme var framför kameran och materialet den här gången var betydligt mer intressant. Jag fick tillräckligt med material för att kunna använda mig utav klipp från endast de två tagningarna. Tillsammans med gammalt filmmaterial, med Björn och mig för tio år sedan, och scener där jag och Björn träffas och spelar ihop i ett av musikrummen på Lärarhögskolan, blev detta filmen.

18

Trots att jag har kasserat stora delar av det filmade materialet, är jag glad att jag vågade börja om från början och tog mig an uppgiften på ett annat sätt. Att sätta Björn ensam framför kameran ledde till fler och mer uttömmande svar än tidigare, och först nu kände jag att jag fick mina frågeställningar besvarade.

Analys och tolkning

Syftet med mitt arbete har varit att titta närmare på ett möte mellan mig själv och en före detta elev till mig, Björn, som ägde rum för tio år sedan. Jag ville undersöka om och hur vårt möte har påverkat oss båda och framförallt ta reda på huruvida det var ett äkta möte. Jag har hela tiden varit på det klara med att det från min sida fanns ett personligt och känslomässigt engagemang, två förutsättningar för att det som jag kallar ”det äkta mötet” ska äga rum. Nu ville jag veta mer om Björns upplevelse av vårt möte och mina två första frågeställningar var helt enkelt:

• Vad har Björn för minnen från vårt möte för tio år sedan? • Hur ser han på vår relation som var då?

Jag valde att inte formulera mig så när jag ställde frågan till Björn, utan lät honom berätta fritt om hur relationen mellan mig och honom var, hur den eventuellt har påverkat honom och helt enkelt berätta om minnen från den tiden. Utifrån hans svar har jag sedan försökt besvara mina frågeställningar. Jag vill tillägga att jag under arbetets gång och i samtalet och intervjuerna med Björn många gånger har tvivlat på att Björn minns vårt möte för tio år sedan som ett äkta möte, men fann mot arbetets slut att det berodde på att Björn hade svårt att öppna sig och ha ett ärligt samtal med mig. Mina frågeställningar är inte helt enkla att svara på eftersom det handlar om relationen mellan två människor, något väldigt abstrakt och i allra högsta grad ovetenskapligt, och arbetet har varit en process där kommunikationen mellan mig och Björn först mot slutet blev ärlig. Det krävdes således ett äkta möte tio år senare för att undersöka huruvida det tidigare mötet varit äkta.

De klipp som jag har valt att visa i filmen, där Björn minns tillbaka och berättar om minnen och känslor från den tiden, visar tydligt att det faktiskt var ett äkta möte. Björn har aldrig använt uttrycket ”äkta möte” när han berättar om sina minnen, därför att jag medvetet har valt att inte lägga de orden i hans mun. Jag inser det problematiska med mitt syfte, eftersom slutsatsen helt och hållet bygger på min tolkning av Björns svar. För att ge ett mer konkret exempel på varför jag drar slutsatsen att vårt möte var äkta, väljer jag att citera Björn:

20

”Jag tycker att det är viktigt att man liksom som lärare, som Laiki var, att kunna vara mer den här polaren. Eller den här vännen istället för den här stela läraren, som liksom egentligen skiter i vilket. Alltså han brydde sig på något sätt, han var ändå…Alltså han brydde sig…känns det som, och jag märkte det också.”

”Det roliga, det intressanta är att Laiki var så som person hela tiden, även om vi satt här inne. Det var bara det att jag […] inte […] kände att Laiki var min polare då eftersom […] jag kände att […] jag var tvungen att göra det här […] och jag provocerade väldigt mycket […] för att slippa det här jag gör med plugget liksom […] då var han inte samma polare, även om han betedde sig likadant här som i gymnastiksalen.”

Om jag hade försökt ställa samma frågor för tio år sedan, skulle jag inte ha fått samma svar. Tidsperspektivet är givetvis en förutsättning för att kunna besvara frågor som berör det känslomässiga, likaså det faktum att både jag och Björn har blivit äldre och framförallt fått distans till vårt möte för tio år sedan. Givetvis har jag också dragit nytta av min utbildning och säkerligen har Björn dragit nytta av sina erfarenheter i livet. Dessa förutsättningar är förstås lika viktiga när det gäller min tredje frågeställning:

• Har vårt möte påverkat oss, och i så fall hur?

I filmen berättar Björn om sitt stora musikintresse idag, något som vi hade gemensamt för tio år sedan. Han berättar om hur vi spelade musik tillsammans och att det var en av de få stunder som han tyckte om att gå i skolan. Han kan idag se en koppling mellan mitt engagemang och min uppmuntran av hans intresse och talang, och sin påbörjade musikkarriär. Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att vårt möte och vår relation har haft en positiv påverkan på honom.

”Han var ju mycket intresserad av musik, och jag tyckte att det var skitkul att få pröva på alla instrument i hans brorsas studio. Vi var ju där ibland. […] jag kommer ihåg att vi spelade mycket på trummor […] vilket gjorde det till ett intresse på nåt sätt från min sida, han påverkade mig. […] hans intresse för musik har liksom jag fått på grund av att jag var så mycket med honom […] och jag har tagit med mig det, för musik har blivit mitt största intresse.”

Att mitt möte med Björn har påverkat mig, det var jag på det klara med redan innan jag påbörjade min undersökning. Jag vill till och med påstå att tanken om det äkta mötet i skolan, väcktes redan då och förstärktes och blev allt tydligare under min utbildning. Det är främst mötet med Björn, men givetvis också möten med andra elever, som fick mig att inse att jag vill utbilda mig till lärare. Jag kände att det här är jag bra på och kan bli ännu bättre på, men också att jag har möjlighet att påverka barn och ungdomar på ett positivt sätt. Det jag har insett under processen med filmen, är att det är väldigt viktigt att inte bara eleverna

har roligt när de är i skolan, utan också att jag har roligt i mötet med dem. Har jag roligt så har också eleverna roligt och det menar jag är en av förutsättningarna för en lyckad undervisning. Undersökningen har också tydliggjort för mig delar utav min personlighet, som jag inte är rädd för att använda mig av i mitt framtida yrke. Jag är mer än någonsin övertygad om vikten av en ärlig och okomplicerad kommunikation i mötet med eleverna.

I denna del av min analys vill jag diskutera relationen som jag och Björn hade, ur ett maktperspektiv. Att använda ordet makt är främmande för mig, men det belyser och klargör ytterligare varför vår relation såg ut som den gjorde. Vår relation innehöll ett ständigt prövande av min auktoritetsroll, där jag mer eller mindre tvingades till ständiga dueller om just denna roll. En del av dessa ständiga konflikter löstes med ren muskelstyrka, men de flesta strider avgjordes i verbala kraftmätningar. Detta scenario blev min och Björns vardag och hur problematiskt detta än verkar, med ideliga prövningar, desto större blev kravet på meningsfullhet i vårt möte.

Jag inser att makt var något ständigt närvarande i mitt möte med Björn, allt ifrån de mest enkla vardagliga beslut som att välja vilken penna som skulle användas till oändliga samtal om att följa skolans regler. Jag har insett att ju fler regler jag försökte få Björn att rätta sig efter, desto mindre omtyckt var jag i hans ögon. Detta påpekar även Björn i det gestaltande arbetet. Att vara omtyckt i sig själv är inget jag eftersträvade, utan jag var mer intresserad av ett upprätthållande av en god relation och en vilja att dela på makten, som ibland verkade till min fördel och andra gånger inte.

A. Persson skriver följande i boken Skola och makt om tröga maktrelationer:

”En trög maktrelation är […] en social relation där maktutövningen ger själva relationen mening.” (A.Persson, s 31)

I en trög maktrelation är den ena parten utrustad med olika befogenheter, t ex möjligheten att bestraffa den andra parten i relationen. Detta var något som syntes även i min och Björns relation och som givetvis gjorde vår relation ojämlik och odemokratisk, men samtidigt nödvändig i vårt möte. A. Persson skriver också om relationen mellan ett barn och en vuxen ur ett maktperspektiv och om hur ofördelaktigt det kan tyckas vara för barnet att ”vara i den vuxnas våld”. (A.Persson, s 28) Han menar dock samtidigt att även barnet har makt genom att barnet tvingar den vuxna att agera. Dessa två tankesätt hjälper mig att bättre förstå maktrelationen som var i min och Björns relation för tio år sedan.

22

När jag tittar tillbaka på arbetet med filmen kan jag se en tydlig förändring i vår relation och maktbalansen oss emellan. När vi träffades igen efter tio år, och jag skulle intervjua Björn, satt vid hans köksbord och jag ställde frågorna och han förväntades svara. Trots att vi var på Björns hemmaplan fick jag känslan av att vara tillbaka i ett klassrum där Björn var en förvirrad tolvåring som inte riktigt visste hur han skulle svara på den vuxnes frågor. Han ville göra ett gott intryck och leverera smarta svar, som dock var ganska innehållslösa och inte egentligen svarade på mina frågor. Jag hade hyst en förhoppning om att vi skulle mötas igen, tio år senare, som två jämlika vuxna och prata om det som hade varit. Nu satt vi här och jag kände klart och tydligt att vår relation fortfarande var väldigt ojämnställd där Björn höll tillbaka och jag var den som tog mest plats. Jag var rädd att min sanning skulle spegla sig i hans svar och insåg att vi var tvungna att mötas på en jämnare nivå.

Jag beslöt mig som sagt föra att byta metod och för första gången sedan min återträff med Björn kände jag, efter att ha tittat på de filmklippen, att vi nu möttes på riktigt. Vårt möte blev äkta trots att vi inte satt i rummet samtidigt och inte ens talade till varandra öga mot öga. Framförallt hade maktbalansen jämnats ut.

När vi träffas sista gången, Björn och jag, är scenen ett av musikrummen på Lärarhögskolan och vi får nog båda känslan av att vara tillbaka tio år i tiden. Vi ska återigen spela musik ihop, men denna gång är Björn mästaren och jag en förväntansfull amatör. Jag slänger mig över alla instrument med en amatörs entusiasm, medan Björn med ett proffs perfektionism försäkrar sig om att gitarrerna är stämda och att basen inte saknar strängar. Det är tydligt att maktbalansen har skiftat och den från början osäkre Björn har blivit en självsäker ung man.

Diskussion

Det faktum att jag har valt att undersöka något så personligt som ett möte mellan mig och en före detta elev, har givetvis inneburit både för och nackdelar. Undersökningen har ju endast två källor, varav jag själv är den ena. Det har emellanåt varit svårt att behålla min objektivitet, särskilt p g a den känslomässiga aspekten Jag har ju tidigare hävdat att ett äkta möte kräver ett känslomässigt engagemang, men detta engagemang har emellanåt gjort det svårt för mig fokusera på det väsentliga i undersökningen. Givetvis skulle jag vilja höra från Björn att vårt möte var äkta och att jag har haft en positiv inverkan på hans liv och det har ibland varit en utmaning för mig att verkligen lyssna på både hans ord och hans tystnad, och inte fylla i med mina egna.

Även Björns känslomässiga engagemang och relation till mig har försvårat undersökningen. De första intervjuerna gav mig inte mycket till svar. Det verkade som att Björn gav mig de svaren han trodde att jag ville ha och hade delvis svårt att både minnas och ge uttryck för sina minnen. Vid en tidpunkt kändes som att det var bara jag själv som pratade och Björn instämde. Jag insåg att jag var väldigt ivrig och Björn var väldigt mån om att göra ett gott intryck och vara mig till lags. Samtidigt tror jag att våra första intervjuer, pilotstudien, hjälpte till att skapa en ny relation med Björn och en tillit som behövdes för att fortsätta.

Jag ville inte ge upp utan förstod att jag behövde ändra taktik för att komma närmare svaren. Jag behövde också bearbeta det faktum att kanske inte Björn hade samma upplevelser om vårt möte för tio år sedan som jag hade. Till en början trodde jag att det skulle innebära att filmen var till ingen nytta, men senare kom jag underfund med att vad jag ville var ju att komma nära det som är äkta. Jag ville komma så nära sanningen som möjligt, för vad är mer äkta än sanningen? I detta fall var det Björns sanning jag ville ta reda på.

Arbetet har varit nyttigt för mig eftersom det har tvingat mig att vara självskådande och även självkritisk. Eftersom jag använder mig själv som källa har jag hela tiden haft tillgång till så att säga förstahandsinformation och fördelen med att undersöka något som är självupplevt innebär också att jag har en större kännedom och kan tolka alla de små orden som formar de stora. Andra fördelar är just att jag har haft och har ett stort

24

engagemang, och detta är mer än ett examensarbete för mig. Det har i allra högsta grad varit ett personligt projekt och jag är glad att jag har kunnat kombinera detta med mitt examensarbete.

Den här filmen är ett försök att göra en i grunden filosofisk fråga vetenskaplig, samt göra den mer lätthanterlig och synlig. Jag är rädd att det i skolans värld finns en osäkerhet inför det filosofiska och kanske läggs för stor vikt vid det vetenskapliga. Hela arbetet bygger på ett tvivel som fanns hos mig beträffande relationen mellan lärare och elever. Ett tvivel som tvingar mig att ställa frågor för att finna meningsfullhet. Jag tror att denna känsla av meningsfullhet är en förutsättning för att skolan ska vara en miljö som stimulerar till lärande och utveckling, och framförallt glädje. Min ambition är att denna film ska hjälpa mig i mitt framtida arbete att kommunicera med mina elever på ett språk som når var och en. Min förhoppning är också att andra studenter ska bli inspirerade till att själva söka svar på de frågor som filmen väcker. Kanske de kommer fram till något annat? Jag vill att vi alla, blivande lärare som erfarna, aldrig ska sluta ställa frågor.

Framförallt har filmen om mig och Björn bekräftat mina tankar och funderingar kring vad som krävs för att vara en så bra lärare som möjligt. Jag har under utbildningens gång sökt svar på denna fråga och min tid på Lärarhögskolan i kombination med min praktik har givetvis försett mig med en del utav svaren, men tack vare den här filmen känns min utbildning fullbordad. Nu är jag redo att möta mina framtida elever, med en betydligt klarare bild av vad som krävs av mig och vad jag vill åstadkomma i mötet med dem. Givetvis har jag mer att lära och det kommer jag förhoppningsvis att göra tillsammans med mina elever, utav mina erfarenheter och misstag. Framförallt är jag nöjd med det faktum att jag inte tvivlar på att jag är på rätt väg.

Referenser

Persson, Anders (2003) Skola och makt. Bjärnum: Carlssons Bokförlag

Fibaek Laursen,Per (2004) Den autentiske läraren: bli en bra och effektiv undervisare- om du vill. Stockholm: Liber

Lpo 94 (2002) Lärarens handbok. Solna:Lärarförbundet

Aspelin,Jonas (2005) Den mellanmänskliga vägen. Stockholm/Stehag:Brutus Östlings Bokförlag Symposium

Gustavsson, Mattis (2006) KME!? Estetiska läroprocesser på Segevångsskolan. Malmö Högskola, Lärarutbildningen (Rapporter om utbildning) 2/2006

Dahlin,Bo, Ingelman Rutger och Dahlin Christina (2002) Besjälat lärande. Lund: Studentlitteratur

Duvner, Tore (1997) ADHD. Falköping: Elanders Gummessons

Repstad, Paul (1999) Närhet och distans. Lund: Studentlitteratur