SAMLAREN
T id s k rift f ö r
svensk litteraturhistorisk
fo rskn in g
ÅRGÅNG83 1962
Svenska Litteratursällskapet
U P P S A L ADetta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
Almqvist & Wiksells
B O K T R Y C K E R I A K T I E B O L A G U P P S A L A 1 9 6 2
Miscellanea
Lagerkvist och »livstron»
I en recension i Samlaren 1961 av Sven Linnérs bok »Pär Lagerkvists livstro» har Bengt Larsson påpekat att själva ordet »livstro» faktiskt förekommer i en Lagerkvistdikt. »Den dagen!» heter dikten, som stod publicerad i Fram i juni 1910 och således härrör från »den röda tiden»: den talar om framtida »viljor med livstro, stark». Sven Linnér vill i anslutning till Victor Svanberg förbehålla beteckningen »Pär Lagerkvists livstro» för »den åskådning eller fromhet, som börjar att framträda i hans bok Kaos (1919) och vars stora dokument är Det eviga leendet». Ett led i Linnérs undersökning är att påvisa hur Lagerkvists »livstro» under denna period skiljer sig från Ellen Keys. Det var ju hon som mer än någon annan gav begreppet »livstro» dess prägel vid sekelskiftet.
Det finns som Bengt Larsson framhåller skäl att ägna uppmärksamhet åt »den livs tro, som den unge Lagerkvist mött hos Ellen Key och hos radikala författare som t. ex. Ture Nerman». (Ture Nerman var f. ö. en entusiastisk Eller Key-lärjunge.) Att Ellen Key själv känt sig i samförstånd med den lager kvistska förkunnelsen i de socialistiska kamptidskrifterna framgår på ett påtagligt vis av att hon i Allsegraren (1924) citerade Pär Lagerkvist för att illustrera de unga »tempeltjänarnas» tragiska allvar och fram tidstro:
Tiden är röd av blod och längtan röd av vår strid och vår heta tro!
— händer vi sträcker i trots och trängtan upp ur vår trötta vardagsro---lågor flamma där mörkret stod, tiden är röd av längtan och blod --- blodet är vårt!
Sedan skall komma —- en gång när natten brister i öster — morgon med blidare sken och mera dämpade röster, morgon, som sänker sej sval i dessa daggiga dalar där nu vårt heta ord och vår heta lidelse talar — — då ska de fuktiga fälten ligga i bidande vila,
vänta plöjande m ä n --- Ur rymden skall solskenet sila. Sol skall välsignande välla i breda och ymniga flöden över den fattiga jordens fattiga människoöden.
Dock! Den morgonens folk —- ett dristigt, i drömmar danat! aldrig förglömma det skall vår eld — som vägarna banat! aldrig förglömma att dagens ljusnande stillhet tändes av några irrande bloss, som trotsigt i natten brändes!
Dikten stod tryckt i Stormklockans julnummer 1912; jag har här citerat samma partier av dikten som Ellen Key återgav i sin bok (a. a., s. 145 f.).
Det synes mig diskutabelt om man verkligen bör fixera termen »livstro» så snävt som Linnér gör det vid Lagerkvists produktion omkring 1920. Risken föreligger i varje fall att en dylik konstruktion gör våld på ett historiskt sammanhang. Nu skall det erkännas att Linnér också dröjer vid användningen av ordet »liv» hos den tidige Lagerkvist. Men jag vill peka på ett textställe som han nästan helt förbigått i vad han kallar »livstrons texter» från omkring 1920. Linnér förklarar kategoriskt att Lagerkvist
