Burman, Lars, Den svenska stormaktstidens sonett. Uppsala 1990. (Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, 25

(1)

Samlaren

Tidskrift för

svensk litteraturvetenskaplig forskning

Årgång 111 1990

Svenska Litteratursällskapet

Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.

(2)

R E D A K T IO N S K O M M IT T É

Göteborg: Lars Lönnroth, Stina Hansson Lund: Ulla-Britta Lagerroth, Margareta Wirmark Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, Ulf Boéthius Umeå: Sverker R. Ek

Uppsala: Thure Stenström, Lars Furuland, Bengt Landgren

Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. AO, 752 37 Uppsala

Distribution: Svenska Litteratursällskapet,

Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. AO, 752 37 Uppsala Utgiven med understöd av

Humanistisk-Samhällsvetenskapl i ga Forskn i ngs rådet

Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat bör vara väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan göras mot manuskriptet.

ISBN 91-87666-04-9 ISSN 0348-6133 Printed in Sweden by

(3)

Recensioner av doktorsavhandlingar

Meddelande

Bibliografin i denna årsvolym av Samlaren har kommit att kräva ett större utrymme än nor malt. Av det skälet har ett antal recensioner måst stå över till Samlaren 1991.

Burman, Lars: Den svenska stormaktstidens sonett, Uppsala 1990. (Skrifter utgivna av Litteraturveten skapliga institutionen vid Uppsala universitet, 25.) Lars Burmans avhandling har både bredd och djup och den visar också på en god beläsenhet inom alla de olika typer av forskning som det stora ämnet och den långa tidsperioden aktualiserar. Såväl nivån som am- bitionsgraden är höga i denna avhandling.

Första huvudkapitlet, »Sonetten i det äldre littera tursystemet”, är ett introduktionskapitel om syfte och metod, ett historisk bakgrundskapitel och därtill förs ta delen av själva studiet av sonetten i stormaktsti dens Sverige. Sammanförandet av så mycket och olik artat stoff är inte helt lyckat. Syfte, metod och bak grund borde hellre ha fått ett eget kapitel. Burman börjar med att slå fast att sonetten är en diktform och att man känner igen den på vissa verstekniska egenhe ter. Men omedelbart måste han också säga att denna diktform inte alltid är så lätt att känna igen, eftersom den i äldre tid inte var strängt fixerad. Han knyter sedan sonetten till renässansrörelsen i Europa och konstaterar att den i Sverige aldrig kom att höra till huvudformerna. Så följer en kort forskningsöversikt kring sonettgenren, innan det är dags för mål och metoder.

Avhandlingen har två uttalande huvudmål. Det ena är att »beskriva sonettdiktningen utifrån den samtida synen på vitter verksamhet» (s. 13), det andra »att söka bestämma hur diktformen förhåller sig till det omgivande samhället» (s. 14). Målen anknyter alltså till två olika forskningsområden, poetiken och littera tursociologin. Ett delmål är också att göra en bredare inventering av tidens sonettdiktning än vad tidigare forskning gjort. Om metoden sägs det att »dikterna har fått bestämma avhandlingens uppläggning» och att de också har »fått styra sättet att behandla dem» (s. 15). Detta förklarar att avhandlingens huvudkapi tel är så olikartade, och Burman understryker att det ta är ett medvetet val: en stringentare hållning »skulle kanske ha kunnat fördjupa analysen av enskilda pro blem, men endast på bekostnad av helheten».

Så följer en genomgång av den retoriska och

poeto-logiska traditionen och en inplacering av sonetten i förhållande till denna - sonettens förhållande till det som med två välfunna termer kallas ’diktkonsten’ respektive ’rimkonsten’. I avsnitten om ’diktkonsten’ visas att sonetten, som all annan språklig verksamhet under denna tid, bestämdes av den klassiska retori ken och dess regelsystem. Stormaktstidens sonett, summerar Burman, skilde sig »från annan konstfull och sinnrik språklig verksamhet endast genom sin bundna form». Sonetter skrevs oftast på de högsta folkspråkliga versmåttet, alexandrinen, vilket ankny ter dem till den höga stilnivån. Men å andra sidan fanns sonetten inte med bland de klassiska genrerna i den latinska poetiken och den hade därför ingen fast plats i traditionella genrehierarkin. Sonetten var allt så i någon mån en obestämd form, i varje fall när det gäller stillärans indelningar i höga respektive låga gen rer.

När det gäller förhållandet till ’rimkonsten’ urskil jer Burman tre 1500-talstraditioner av sonettrimflät- ning: den italienska, den franska, och den engelska. Till den franska modellen anslöt den tyska som i sin tur präglat den svenska traditionen. Så följer en ge nomgång av tysk sonetteori som relateras till det sparsamma svenska teoretiseradet kring sonettfor men: här finns Arvidi, som i sin poetik 1651 följde Opitz, Tjällman och Lagerlöf mot 1600-talets slut som följde Arvidi, samt Poppelman 1736 som följde Tjällman och Lagerlöf. Sven Hofs otryckta poetik från 1770-talet innehåller dels kritik mot sonettfor men som ’poetisk fåfänga’, dels en ganska utförlig behandling av formen mot bakgrund av tysk teori från sent 1600- och tidigt 1700-tal. Hos Hof finner man, menar Burman, de första svenska teoretiska spåren av två olikartade sonettraditioner. Den ena, besläktad med epigrammet, fanns redan hos Arvidi. Den andra går tillbaka på traditionen från Petrarca och är lyrisk till karaktären. Den finns visserligen inte med i äldre svensk teori men nämns dock i den tyska och förekom också i svensk praxis under stormaktsti den.

Det sista av avhandlingens introducerande avsnitt ägnas åt de båda typerna av sonett, »den lyriska» och »den epigrammatiska». Den lyriska sonetten känne tecknades bland annat av sitt ämne, Petrarcatraditio- nens formaliserade kärlek, av sitt samband med odet och av att den brukade uppdelas i strofer. Den lyriska sonetten hörde, hävdar Burman, samman med den aristokratiska hovmiljön. Den epigrammatiska sonet ten var däremot formellt en sammanhållen och lo giskt strukturerad helhet som strävade framåt mot en slutpoäng. Denna sonettyp vill Burman snarast knyta till lärda miljöer. Han understryker dock, att typerna

(4)

90 Recensioner av doktorsavhandlingar

kunde gå i varandra och att lyriska sonetter, som hos Ronsard, kunde få epigrammatiska avslutningar.

Distinktionen mellan de båda typerna av sonett är riktig och viktig. Den kunde dock fastare ha knutits till klassisk retorik än vad som sker och därmed ha fått en fastare teoretisk grund än som ett ’spår’ hos den sene Hof. Burmans försök att knyta an till välta- lighetsbegreppets två delar, »visdom/skarpsinne och ornamentering», är dock inte lyckat: »Möjligen kan man påstå att den epigrammatiska sonettens fram gång vilar på det skarpsinne som utvecklas i dikten, medan den välformulerade lyriska sonetten bygger på prydnad och klangmässig skönhet» (s. 31). Jag har svår att tänka mig att någon samtida retoriker skulle gå med på att en dikt var vältalig om den bara inne höll endera av dessa båda kvaliteter!

Det hade varit rimligare att sammanställa de båda sonettyperna med två av de tre huvudgenrerna i den klassiska retoriken, med genus deliberativum eller det rådgivande, och genus demonstrativum eller det lov- prisande/klandrande talet. Båda dessa huvudgenrer, liksom deras många underarter, nyttjade ethos, lagos och pathos i en väl avvägd blandning. Graden och arten av ornamentering bestämdes av talets modus och underordnades talets funktion. I det rådgivande talet skulle åhörarna välja mellan alternativ och vin nas för talarens ståndpunkt i en sakfråga. Därför arbe tade man i denna typ av tal med en fast och logisk disposition. Alla argumenten måste inte fördenskull hämtas ur logikens arsenal - även känsloargument kunde ju här vara lämpliga. Den epigrammatiska so netten anknyter, vill jag hävda, till denna taletyp ge nom sin logiska sammanhållning och sin framåtrikt- ning mot en ’slutsats’. I det framvisande talet fanns ingen sådan tydlig logisk riktning - här var det ju snarast fråga om att ge en ’bild’ av saken. Denna typ av tal hade inte samma fasta disposition. Så påpekade ju också den gamle Vossius att narratio fungerar som

confirmatio inom genus demonstrativum. Att känslor

na fick större plats berodde på att dessa tal ville förmedla känslohållningar, och att konstfullheterna var fler på att språk- och tankefigurer måste ersätta det som brast i dispositionen logik. Den lyriska typen av sonett ansluter alltså till den klassiska retorikens

genus demonstrativum.

De båda sonettypernas samband med lärda respek tive aristokratiska miljöer blir ett huvudtema i första kapitlets sista avsnitt. Här ställer Burman Stiernhielm och Skogekär Bergbo mot varandra »som represen tanter för två kategorier sonettförfattare: lärda som skriver skarpsinniga epigram och hovfolk som för fattar socialt gångbara kärleksdikter (s. 33).»

Avsnittets första del ägnas tre sonetter av Stiern- hielms hand: den första svenskspråkiga sonetten om silkesmasken, amazonsonetten vid Kristinas kröning och en ekivok gåta ur Musce Suethizantes. Sonetterna visar, hävdar Burman, att Stiernhielm väljer den epigrammatiska formen och väljer bort den lyriska. Gåtsonetten tycks vara »en parodisk markering mot den ’lyriska’ sonettdiktningen och mot den petrarkistiska hovmannamässiga kärleksdiktningen» (s. 38). Så följer ett avsnitt om adelsideal kring mitten av 1600-talet, vari Burman urskiljer två konkurrerande

hållningar, »det höviska adelsidealet och universitets- bildningens grundlärda men föregivet ohöviska hu manisttyp», och menar att »den dominerande gamla adeln genom att introducera hovmannaidealet för sökte hålla tillbaka tjänsteadeln». Den gamla adeln förlorade dock denna kamp, konkluderar Burman med ett citat från Peter Englund: »Dygd som hövisk het och kontroll av begär och lustar kom i skymundan för dygd som merit och kompetens i offentlig tjänst» (s. 42).

Idealen ställs sedan i relation till litteraturen i all mänhet och sonetten i synnerhet: det språkliga nyda- ningsarbetet i kansliet, dit Skogekär Bergbos dikt

Thet swenska språketz klagemål kan knytas, förefal

ler, heter det, »i ganska hög utsträckning uttrycka den rådande ideologin i den styrande adeln - den aristo krati som också dominerade hovet (s. 43).» I Klage-

målet har ju den erotiska diktningen en förvånande

stor plats, och detta bör, menar Burman, inte bara förklaras med att Skogekär Bergbo själv skrev sådan dikt: det handlar också om ett aristokratiskt stånds- ideal. Kristinahovet var »en brännpunkt för den hövi ska erotik som bidrar till att skapa en ny mentalitet i samhällets ledande skikt (s. 46).» Den finns visserli gen inte »fullt utbildad» mer än hos några få - Bur man nämner Skogekär Bergbo och Urban Hiärne - och den gick också snart tillbaka: »På samma gång som aristokratin förlorade sin position, försvagades också den höviska lyrikens dragningskraft» (s. 46).

Mot denna bakgrund ställer Burman upp en hypo tes om »att sonetten upplevdes som en aristokratisk form under det svenska 1600-talet» och menar också att den kan förklara både sonettformens sparsamma bruk i tillfällesdiktningen och att den valdes av kar riärister som Dahlstierna och Johan Huber och av adelsdamer som Maria Gustava Gyllenstierna. Bur man avslutar första kapitlet med en kort diskussion om Skogekärs anonymitet, som han vill se som ut tryck för en ideologisk betingad identifiering med ett kollektiv, och ställer till sist frågan om inte rent av publiceringen av Wijsorna och Wenerid 1680 kan ses som »en gammal mans försök att ännu en gång hävda adelsideal som redan var passé» (s. 50).

Mina invändningar mot detta avsnitt gäller dels dispositionen, dels själva sakfrågan. Stiernhielm var den förste av de svenska sonettdiktarna och bör där för komma först i avhandlingen. Det är dock lite väl tidigt att lägga in honom redan i introduktionskapit- let! Stiernhielmssonetterna har alla tillfälleskaraktär: silkesmasken knöt an till Archimedes reformatus, amazonsonetten ingick i ett kröningsupptåg och gåt sonetten skulle passa utmärkt i en bröllopsskrift. Hade sonetterna inom tillfällesdiktningen behandlats före Wenerid - som nu tas upp i avhandlingens andra kapitel - hade Stiernhielm där kunnat komma in som den förste. Stiernhielm skrev epigramsonetter precis som merparten av tillfällesdiktarna, och han och de representerar också den sonettradition som var den dominerande under svensk stormaktstid - såväl i poe- tikens beskrivningar som i praxis. Wenerid är ett un dantag inom svensk sonettdiktning och publicerades ju för övrigt inte förrän 1680. Mot detta invände Burman vid disputationen, att kapitlet om sonetterna

(5)

Recensioner av doktorsavhandlingar 91

inom tillfällediktningen inte kan inrymma Stiern- hielm av rena materialskäl: det ägnas helt åt de sonet ter som finns i de tillfällesskrifter som förvaras på Carolina. Men om Burman velat lägga större vikt vid dikternas funktion än materialets hemhörighet hade detta problem säkert kunnat övervinnas.

Avhandlingens tredje kapitel borde ha föregått det andra. Då hade förmodligen inte heller den olyckliga kontrasteringen av Stiernhielm och Skogekär Bergbo som typiska talesmän för ’lärda’ respektive ’höviskt- aristokratiska’ ideal blivit aktuell. Dess enda fasta grund är nämligen den att Stiernhielm inte har skrivit några petrarkistiska sonetter men att Skogekär Berg bo har skrivit många.

Litteratursociologiskt sett hörde dock - troligen - både Stiernhielm och Skogekär till samma hov- och kanslimiljö. Det adelsideal, som förespråkas i Stiern- hielms Hercules, var just det ideal, med rötter hos Castiglione, som Burman säger att hovadeln stod för, och som senare fick stryka på foten för tjänsteadelns ideal (s. 42). Därtill kommer Stiernhielms många ak tiviteter i hovets tjänst, som författare av uppvakt ningar, beletter och upptåg. Stiernhielm bidrog verk samt till formandet av en hovkultur och en hovmiljö runt Kristina. Och Skogekär Bergbo var inte heller alltid så hövisk som Burman framställer honom. I ett par av sina Fyratijo små wijsor driver han rentav gäck med den trånande petrarkistiska kärleken. Detta gäl ler särskilt visa nr 27, där sångaren säger att han inte vill »taga et Trä för en hel Skog». Min huvudinvänd ning mot kontrasteringen av Stiernhielm och Skoge kär Bergbo är dock den att det var dikterna, inte diktarna själva, som uttryckte ideologiska ställnings taganden vid denna tid. Burman formulerar sig för övrigt själv på liknande sätt på andra ställen i avhand lingen.

Det är vidare svårt att tro på att det fanns en ledande samhällsgrupp med en dominerande ideologi som var tvungen att hålla till godo med en enda förespråkare - vars diktsamling till yttermera visso kom att få ligga opublicerad intill dess att den domi nerande gruppen hade tappat dominansen! Hade Sko gekär varit så ideologiskt central som Burman hävdar borde vi ha haft betydligt mer av petrarkistiska sonet ter från mitten av 1600-talet.

Polariseringen mellan de båda sonettdiktarna får också en annan konsekvens: det blir oklart vad Bur man egentligen menar med hypotesen om sonetten som »en aristokratisk form». Vi har mött en epigrammatisk och en lyrisk sonettyp, som här alltså knyts till ett lärt respektive ett aristokratiskt ideal. När hypote sen skall förklara sonettdiktningens låga frekvens i Sverige heter det att kanske, »när väl formen etable rats, /---/ den naturliga producent- och avnämar-gruppen marginaliserats, nämligen en hövisk, makt havande aristokrati, som själva eller vars uppvaktan de omgivning odlar själsadelskap i konstfulla dikter efter utländska förebilder (s. 46).» Men denna margi- naliserade grupp var väl enligt avhandlingen bara den ena typens, petrarcasonetternas målgrupp? Varför be hövde dess marginalisering få konsekvenser för den andra typen av sonett, den lärda? Varför bör sonet ten, även i allmänhet, ses som »en aristokratisk

form»? Vid disputationen klargjordes i någon mån dessa oklarheter: Burman hävdade här att sonetten generellt sett var en aristokratisk form som kunde brukas både för att uttrycka aristokratiska och andra typer av ideal, och att det svenska samhället bara gav förutsättningar för den första typen under en kort period, Kristinas tid. Men måste man egentligen för klara sonettens låga frekvens under svensk stormakts tid utifrån bestämda samhällsgrupper och deras ide al? Räcker det inte med påpekandet, att det var 1500- talet som var sonettens stora tid ute i Europa? Kan inte diktformens bristande popularitet förklaras med att den var halvt gammalmodig redan då den kom till Sverige?

Avhandlingens andra huvudkapitel handlar om

Wenerid. En inledande forskningsöversikt följs av en

allmän presentation av diktsamlingen samt av analy ser som koncentrerar sig på studiet av tilltal och rol ler, undersökningar kring själva sonettformen och hur den varieras, samt vissa språkliga och innehållsmässi- ga särdrag, framför allt antiteserna, personifikationer na och kärlekssynen. Kapitlet är välgjort och inne hållsrikt. Min huvudinvändning gäller dess relation till det huvudmål, som Burman preciserat som »att beskriva sonettdiktningen utifrån den samtida synen på vitter verksamhet», där den klassiska retoriken sades vara särskilt viktig. Den gäller i första hand undersökningen av tilltalen, men har också relevans för avsnitten om antiteser och personifikationer.

Jag anser att Burman här mer sammanhållet borde ha studerat Skogekär Bergbo som retoriker och inte ha skurit alla typer av tilltal över en kam. Han borde ha urskilt en huvudpublik för den retoriska attacken, Wenerid själv, samt en bipublik, läsarna av samling en. Wenerid är den enda vars öde - inom fiktionens ram - kan ’påverkas’ av vad älskaren säger. Skogekärs retoriska projekt visavi Wenerid har anknytning till retorikens genus deliberativum som en direkt eller indirekt uppmaning - ’bestäm dig nu för om du skall älska mig eller ej’. Även läsarna utsätts för retoriska attacker, men de är av annan art. Läsarna får ta del av dikt som var avsedd endast för en, men de skall inte agera utan snarare döma i saken. Tilltalet till läsarna är alltså framvisande, det vill säga med anknytning till genus demonstrativum. Övriga tilltal i dikterna ligger på den retoriska strategins nivå. De är alltså medel för att nå målet att påverka Wenerid och läsar na inom ramen för de båda retoriska projekten, de ’rådgivande’ och det ’framvisande’. Det är på denna nivå som vi som tilltalade möter det egna jaget, riva len, småfåglarna och herdarna och skyttarna i skogen -ja , till och med den förtrogne, som visserligen liknar en av läsarna men som även han, retoriskt sett, hör till strategin, eftersom han ger älskaren möjlighet att, för Wenerid och läsarna, ’upptäcka’ andra aspekter av sin kärlek. Men en sådan uppdelning av tilltalen hade analysen fått större djup och klarare inriktning. Det hade därtill kunnat skapas sammanhang mellan till- talsavsnittet och avsnitten om antiteser och personifi kationer: dessa är ju inte bara stilmedel utan också viktiga led i de båda retoriska projekten i diktsam lingen.

(6)

nande av att läsarna, genom utgivarknepet, får till gång till dikter avsedda endast för en. Det är, sägs det, första gången i Sverige som »denna strategi för intim och känslofylld kontakt mellan författare och läsare» prövas (s. 62). Iakttagelsen gäller dock bara så länge man håller sig till världslig konstdiktning. Inom an daktslitteraturen fanns sedan länge strategier för in timt tilltal, särskilt i sådana texter som det blir tal om lite längre fram i avhandlingen, i meditationer eller betraktelser.

Det tredje avhandlingskapitlet, »Sonetten i 1600- talets tillfallesskrifter», börjar med forskningsöversikt och kort presentation av dikt- och författartyper. Så följer en översikt av resultaten av en mycket omfat tande inventering av sonetterna i tillfallesskrifter i - framför allt - Carolinas samlingar av gravskrifter, bröllopsskrifter och lyckönskningar. Upp emot 10000 tryck har gåtts igenom, men med »överraskande ma gert» resultat: Burman fann ca 450 sonetter inalles och inte mer än 213 skrifter som innehöll svenska sonetter. Sonetterna redovisas kronologiskt och språkmässigt och deras formella karakteristika stude ras. Burman konstaterar, att en utveckling mot alexandrinen som allenarådande versmått tidigt visade sig, men att namnet ’sonett’ aldrig säkert - inte ens vid slutet av 1600-talet - medförde någon entydig form. Det verkar, skriver Burman, som om det ibland bara var klangen och rimrikedomen som låg till grund för diktarnas namngivning. I avsnittet studeras också en lång rad extra konstfullheter av formell art i sonet terna: raduppdelningar, akrostikon, anagram, namn allusioner, kronogram och liknande.

Så följer ett avsnitt om poeterna och adressaterna, som först ger generella redovisningar av adressatgrup per samt av vissa förändringar i dessa över tid, och sedan diskussioner med exemplifieringar kring sonet ten som släktgåva och klientuppvaktning. Därefter studeras sonetten som ämbetsmeritering och mark nadsvara med utgångspunkt från två sonettskrivande tillfällesdiktare - Johan Helin och Niclas Grijs. Ännu ett avsnitt handlar om sonetternas funktion i tillfal- lesskrifternas strukturmönster. Burman visar att so netterna i bröllopsskrifter oftast hade två huvudfunk tioner: antingen kunde de förmedla diktens lyck önskan till de nygifta eller också bära fram den ofta ekivoka gåta som brukade avsluta dessa skrifter. I den typ av tillfallesskrifter som kallas lyckönskningar var sonetten inte sällan enda inslaget, och separattryckta lyckönskningssonetter var också, sägs det, särskilt vanliga i akademiska sammanhang. I fråga om gravskrifterna diskuteras först två huvudtyper av gravskrift, epicedium och epitaflum, där den först nämnda oftast var en längre dikt med en typisk, tre delad spänningskurva - lovprisning av den döde, kla gan över dödsfallet och tröst åt de efterlevande. I dessa längre gravskrifter kunde sonetter förekomma i någon av de tre positionerna eller, i kortfattad form, innehålla alla tre momenten. Vanligast var dock att sonetten förekom som tröstdikt, ofta lagd i den dödes mun. Sonetten fanns också som epitaflum, det vill säga som fiktiv gravinskrift, då antingen hela sonetten var inskriften eller, vanligare, bara de avslutande ra derna i den.

Slutavsnittet i kapitlet är en sammanfattning som fokuserar på tillfällessonettens förändringar: alexan- drinens allt starkare dominans, de barocka konstfull heternas successiva tillbakagång, tendensen till att so netter allt oftare presenteras som typografiskt fram trädande avslutningsdikter i skrifterna eller i ensamt majestät på ståtliga patentfoliotryck. Här understryks också vad som tidigare har visats, att tillfallesdikt- ningens sonetter i de flesta fall är av epigrammatisk typ.

I detta tredje kapitel redovisas alltså omfattande och mycket arbetskrävande litteratursociologisk grundforskning. Eftersom tillfällesdiktningen är så outforskad och så svårtillgänglig är det viktigt att den som besökt det okända landet tar med sig hem en så bra kartskiss över terrängen som möjligt. En sådan ges tyvärr inte av avhandlingen. Det finns en liten inkongruens mellan antalet tillfallesskrifter med svenska sonetter i tablåerna på sidorna 97 och 98. Att antalen i dessa tablåer inte stämmer med antalen i avhandlingens bibliografi över tillfällesskrifterna med svenska sonetter, beror dock, som respondenten på pekade vid disputationen, att bibliografin (men inte tabellerna) även tar upp andra skrifter än de som finns på Carolina. Redovisningen borde dock ha gjorts tydligare och varit mer omfattande. Då hade den kunnat lägga nya, i avhandlingen inte uppmärk sammande, drag till bilden av sonettdiktningen under svenskt 1600-tal.

Så visar till exempel en tabellarisk sammanställning av uppgifter, som kan letas fram i text och tablåer i avhandlingen, att sonettformen inom tillfällesdikt ningen på svenskt område var som populärast strax efter det att den hade introducerats: före 1659 är procenttalet för skrifter med sonetter dubbelt så högt (ca 6-7%) som genomsnittet 1660-99 (ca 3,5%). So nettformen var alltså mest attraktiv för tillfällesdik- tarna när den var ny och förlorade senare i populari tet relativt sett. Detta ger underlag för hypotesen, att sonettens svaga ställning i Sverige berodde på den sena introduktionen. Det visar sig också, men här är avhandlingens uppgifter så ungefärliga att grunden är bräcklig, att de tyska tillfällesskrifterna med sonetter ännu tydligare tycks påvisa sonettformens successiva inaktualitet: före 1659 tycks det ha funnits sonetter i uppemot 40% tyska skrifterna, medan genomsnittet för resten av 1600-talet bara ligger på 4,5%.

Gör man sedan en sammanställning av språkfördel ningen för tillfällesskrifterna med sonetter i visar det sig att ’sonettskrifter’ på svenska ökade relativt, i förhållande till sonettskrifter på andra språk, fram till 1680-talet, men att deras andel därefter gick ner. Hy potesen kan alltså utökas med att antagandet att so netten tydligen, mot slutet av århundradet, måste kompletteras med främmande språkdräkt för att upp fattas som en särskilt elegant form. Eller möjligen med andra konstfullheter som kronogram, anagram, akrostika och liknande som visserligen studeras i av handlingen, men som vi inte får någon kronologisk fördelning för. Sonetternas konstfullheter - språkfor men liksom de olika konstgreppen - borde alltså ha redovisats och studerats även kronologiskt. Ännu en brist i redovisningen är att adressatfördelningen inte

(7)

redovisas mera precist. Detta är särskilt märkligt ef tersom avhandlingen ju driver tesen att sonetten i allmänhet - och mer specifikt den lyriska sonetten - var en särskilt aristokratisk form. Ståndsredovisning- en av adressaterna gäller enbart svenskspråkiga sonet ter och ges för århundradet i klump i form av uppgif ter som säger att högadliga fick »var tionde», lågadli ga »var sjätte», präster »var femte» och universitets- folk »något mer än var tionde» skrift, samt att »över fyrtio procent» gick till övriga adressater (s. 109). De adliga mottagarna fick tydligen inte motta mer än en dryg fjärdedel av dessa särskilt ’aristokratiska’ dikter, medan »övriga» - det vill här säga borgare och så kallade ofrälse ståndspersoner - fick uppemot hälften av dem! Givetvis borde denna stora majoritet ha spe cificerats i undergrupper. Dessutom borde förteck ningarna av tillfällesskrifterna med sonetter i (III a och b i avhandlingen) ha gjorts fullständiga - kom plett är bara III a, förteckningen av skrifter med svenska sonetter, medan III b bara tar upp i avhand lingen anförda skrifter med utländska sonetter - och ha försetts med uppgifter om adressaternas ståndstill hörighet.

Även på denna punkt hade det varit intressant med kronologiskt uppställda redovisningar. De hade till exempel kunnat visa om sonetten var en socialt ’sjun kande’ diktform eller ej. Det sägs visserligen att ande len adliga adressater till skrifterna med svenska sonet ter i ökar »till nästan en tredjedel» under de sista femton åren av 1600-talet, och att detta kan bero på »att en bredare grupp tillfällesförfattare så småning om kommit att uppfatta sonetten som en lämpligt konstfärdig dikt till en adlig mottagare som ställde krav på en vershyllning i paritet med hans eller hen nes rang» (s. 109). En närmare granskning av bilagans förteckning av tillfällesskrifterna med svenska sonet ter i visar att de adligas andel fram till 1685 var ca 17% och för perioden därefter ca 33%. Ökningen är alltså ännu större än vad avhandlingstexten ger vid handen. Om det fanns en motsvarande ökning av de adligas andel i skrifterna med sonetter på utländska språk kan inte avgöras eftersom förteckningen här inte är komplett.

Kapitlet lämnar alltså många frågor obesvarade. Var det kanske så att sonetten först hade en ganska ’lärd’ profil i Sverige därför att det inte fanns någon offentliggjord petrarkiserande sonettdiktning? Och att formen sedan blev mera aristokratisk efter Wene-

ridd Var det börds- eller tjänsteadel som hyllades med

sonetter efter 1685? De skulle ju, enligt avhandling ens utredningar om idealbildning, stå för olikartade adelsideal. Vilka typer av sonetter var det som de olika typerna av adel fick - lärt epigrammatiska eller lyriskt petrarkiserande? Att avhandlingen inte besva rar denna typ av frågor är synd, särskilt som Burman ju studerat hela materialet och faktiskt borde kunna ge svar eller åtminstone - genom redovisningar av högre kvalitet - underlag för svar på dem.

Tillfällessonetterna placeras, som nämnts, in i skrifternas strukturmönster. De borde emellertid ock så ha relaterats till dessas funktionella kontexter, samspelet mellan dikt och tillfälle. Detta kan exempli fieras utifrån de intressanta uppgifterna i avhandling

en om svenskspråkiga sonetter i akademiska hyllning ar. Burman han funnit en serie på sju sonetthyllningar till uppsaliensiska rektorer 1670-90 och ytterligare tre från Dorpat (s. 112) samt sex hyllningar till magistrar och doktorer (s. 124 text och not). Han konstaterar att svenska sonetter tydligen kunde ersätta lärda latin dikter i dessa prestigefyllda akademiska sammanhang (s. 111 fi). Men detta relateras varken till sonettens korta form - vid dessa ceremonier passade kanske bara korta dikter? - eller till det typiska, och sparsam ma bruket av svenska vid universiteten. Svenska an vändes, enligt vad universitetsprogrammen ger vid handen, tydligen enbart i två kontexter: antingen var kungliga personer närvarande och då brukades svens ka av nationella och begriplighetsskäl, eller också var det fråga om förhållningsregler som inte borde miss förstås av studenterna. Kontextuella överväganden av denna art saknas genomgående i avhandlingen.

Avhandlingens fjärde huvudkapitel är betitlat »Den andliga sonetten». Det börjar med bakgrunds- teckningar knutna till goda genomgångar av relevant forskning. Först tar dock Burman upp problemet vad som skall räknas som ’andligt’ under stormaktstiden och hur man kan avgränsa andlig diktning från tillfäl- lesdiktning och stannar vid att de andliga dikterna inte är adressat- och tidsanknutna på samma sätt som tillfällesskrifterna. Här berörs också problemet med andlig diktning och ornatus - att det inte var själv klart att andliga dikter skulle vara konstfulla - samt frågan om de andliga dikternas olikartade funktioner - även funktionellt finns vissa samband med tillfälles- diktningen. Burman orienterar också om den andliga diktens starka övervikt över den världsliga i det sam tida Sverige och konstaterar att detta även gäller för sonettdiktningen: de andliga sonetterna är betydligt fler än de världsliga.

Så diskuteras samband mellan världslig och andlig sonett, mellan petrarkistiska böjningsmönster och Mariadyrkan. Därefter följer en bakgrund om adliga kvinnors andliga verksamhet och författarskap. Och sedan ges ännu en viktig bakgrund till kapitlet: den meditationstradition som Louis Martz påvisat hos de engelska metafysikerna och som - i något modifierad form - visar siga vara relevant även för de svenska andliga sonettdiktarna. Sista bakgrundsteckningen ger en översikt över den andliga sonettdiktningen i Frankrike, England och Tyskland.

Bakgrundsavsnittet avslutas med frågor om varför andliga diktare använde sonettformen. Var det av didaktiska skäl, för att läsarna genom formens pryd nader skulle bli bättre underhållna och därför upp märksammare? Eller berodde det på decorum - på att dikternas höga ämnen krävde en hög diktform? Eller på en tredje, spännande och intressant faktor - »på att den tekniska komplexiteten spelar en roll i en mental process» inom andaktens ram (s. 145)?

Bakgrunden aktualiserar många teman. Fortsätt ningen följer tre huvudlinjer: den studerar den andli ga sonettens »form, stil och teknik» samt andlig so nettdiktning som uppvaktning och som andaktsöv- ning. Det första, formellt inriktade avsnittet behand lar sonetter av Eric Wennaesius och Johan Paulinus Lillienstedt. När det gäller Wennaesius är studiet

(8)

framför allt strukturellt, och mot bakgrund av den bibeltext sonetten mycket nära anknyter till. De två sonetter av Paulinus som undersöks är båda översätt ningar och de ses framfor allt i relation till originalen och till meditationsmodellen: Burman visar här hur sonetterna - tydligare än de original de återgår på - målar upp bibliska bilder för begrundan och sedan uttyder bildernas innebörd i epigrammatisk form.

Efter detta följer två avsnitt med starka band till tillfällesdiktkapitlet, om andliga sonetter som »kungahyllning» respektive »vitter meritering». Det första ägnas fem av de åtta andliga sonetter som Gun- no Dahlstierna fogade till Kunga Skald, det andra framför allt åt tre, till dedikationsmottagaren knutna, sonetter ur Jacob Hubers tyskspråkiga översättning från franskan, Unterschiedene Geistliche Sonetten

(1679) - de tre han skrivit själv. Avsnitten innehåller ingående studier av sonetternas uppbyggnad men också undersökningar av hur även andlig diktning kunde få samma uppvaktande och hyllande karaktär som tillfällesdiktning.

Det tredje långa avsnittet i kapitlet, »Andlig dikt som andaktsövning», ägnas åt Maria Gustava Gyllen- stierna och hennes stora otrycka sonettsamling om Kristi liv och lidande från 1730-talets första hälft. Här har Burman ålagt sig vissa begränsningar med hänsyn dels till en pågående avhandling om passions epos, dels till att sonettsamlingen faller utanför av handlingens tidsperiod. Han koncentrerar sig på två infallsvinklar, »Gyllenstiernas plats i det sociala och litterära systemet» och »sonetternas gestaltning» - något som här också innefattar hennes inplacering »i en lång tradition av andakts- och meditationsdikt- ning» (s. 172).

Först studeras Maria Gustava Gyllenstiernas litte rära och andliga biografi. I studiet av sonetterna undersöks, liksom tidigare i avhandlingen, form, stil och teknik. Men Burman fäster sig här också vid ett annat drag, »hur Gyllenstierna använder sonettfor men som en motor i diktskapandet», hur hennes rim ofta återgår på en och samma flätningtyp, hur rim men, som ofta är orena, alltså återkommer i sonett efter sonett. Gyllenstiernas lite mekaniska teknik att skriva sonetter på »tyder på att rimmen är primära medan innehållet anpassats efter givna flätningar», och den rimliga förklaringen bör vara »att rimmen bara används som mall, ett tekniskt hjälpmedel som skall generera tankar och känslor» (s. 179). Sonetter na ingår i den andliga meditationens tradition. I kapi telavslutningen (s. 183) hävdas:

»Den meditativa tekniken paras med sonettformen, men diktskrivandet förefaller inte vara målet i sig. Istället tycks den fasta formen vara ett stöd i en större, och delvis utomspråklig böne- och meditationspro- cess. En bestämd meter, ett bestämt versantal, kärn ord och fasta rim genererar hela tiden nytt material för andlig betraktelse.»

Kapitlet öppnar alltså spännande perspektiv, men det myckna och disparata stoffet lägger hinder i vägen för en ingående uppföljning av dem. Jag anser att Burman här borde ha renodlat aspekten ’sonetten som andaktsövning’ för att kunna fördjupa den.

Dahlstiernas sonetter har tydlig tillfälleskaraktär och kunde ha ingått i föregående kapitel, och Hubers ad- ressatinriktade andliga sonetter kunde ha tagits in inledningsvis som exempel på att även andaktssonetter kunde låna drag från världsligt-representativ dikt ning. Här kunde ju även påpekas, att Dahlstiernas kungahyllningar faktiskt framställer sig själva som valda ur en samling sonetter över kyrkoårets predi- kotexter. Dessa operationer hade kunnat möjliggöra att fortsättningen kunnat koncentreras på en tredje huvudtyp av sonett, sidoordnad med de tidigare båda huvudtyperna ’den lyriska’ och ’den epigrammatiska’ sonetten - nämligen ’andaktssonetten’.

Jag menar nämligen att andaktssonetten bör ses som en särskild huvudform, som funktionellt skiljer sig från de båda andra typerna.

Andaktssonetterna var tydligen avsedda att brukas vid enskild andakt och knöts tydligen - enligt vad Burmans undersökning ger vid handen - framför allt till två moment: till betraktande (det normala 1600- talssvenska namnet för meditationsandakten) eller till bönen.

Betraktandet kunde utgå från yttre händelser, som solens uppgång eller tuppens galande i morgonandak terna, men det mest anbefallda ämnet var bibliska händelser och särskilda bibeltexter, och där var de viktigaste temata sådant som Kristi liv och Kristi lidandes historia, helvetets plågor och himmelrikets glädje. Flerstädes i 1600-talets andaktsböcker anbe falls också söndagstexterna som betraktelseämnen: dessa skulle man närmare meditera över efter predi kan, då sinnet hade blivit väl berett. Gyllenstiernas ämnen är Kristi liv och lidande, Dahlstierna talade om en sonettsamling kring söndagstexterna. Innehål let i Hubers samling - resumerat på sidan 165 - kan ställas samman med de betraktelseämnen som anbe falldes för den dagliga andakten i Johannes Cundici- us’ andaktsbok Andelig pärle-skrud från 1696: där sägs det att man varje dag skall meditera över Guds verk och välgärningar ur Gamla Testametet på den skapelsedag som motsvarar veckodagen och över vec kodagens händelser i Kristi passionshistoria ur Nya Testamentet. Bland Wennaesius’ sonetter finns som underlag både söndagstexter och Kristi liv och lidan de. Andaktssonetter kunde alltså fungera som betrak telseunderlag och det är ett ganska rimligt att tro att de också var avsedda som sådana.

De betraktande eller mediterande sonetterna är till sin formella typ framvisande: de visar upp någonting och vill också förmedla ett bestämt förhållningssätt till detta. De anknyter därmed till den klassiska reto rikens genus demonstrativum. Vi möter också böne- formade sonetter, hos Wennaesius, Huber och Gyllen stierna. Böner i bönböckerna från 1600-talet anslöt oftast till modellen för begärande brev inom den klassiskt-retoriskt bestämda brevteorin, och utgör alltså en underavdelning av retorikens genus deliberativum.

Man bör alltså vänta sig att bönesonetterna struktu rellt skiljer sig från de renodlade betraktelsesonetter na efter samma huvudlinjer som skiljer de epigram matiska sonetterna från de lyriska.

Det finns emellertid också mellanformer. Vissa be traktelsesonetter drar lärdomar ur den framställda

(9)

bilden: så jämförs i avhandlingen Paulinus’ sonetter med emblematiken: här finns en pictura som uttolkas i ett epigram (s. 151). I dessa fall finns en viss anknyt ning till retorikens genus deliberativum. Men detta är inte något specifikt för sonetter utan gäller för gene rellt för tidens andaktstexter. I andaktsböckerna mö ter man många texter som samtidigt är både ’bön’ och ’betraktelse’ och som därför blandar drag från de båda huvudtyperna av tal. Dessa texter kunde bedjas - och då lade brukaren troligen inte till någonting utan höll sig till texten som den stod - men de kunde också, på samma sätt som de renodlade betraktel setexterna, ge utgångspunkter för meditativ fördjup ning.

Om studiet hade koncentrerats på andaktssonetter hade det alltså varit möjligt att lyfta fram ännu en huvudkategori av sonetter, med två ganska tydliga avdelningar med släktband till den lyriska och den epigrammatiska sonetten. Burman hade därigenom också kunnat anknyta det, som framställs som så specifikt för Gyllenstiernas sonetter, till övriga an daktssonetter. Kunde färdiga sonetter användas för en typ av andaktsutövning som gick ut på att man inom sig själv skrev vidare på den bild som sonetten bar fram, är det ju inte absurt att tänka sig att man också kunde gå omvända vägen - låta betraktandet stödjas genom skrivande av sonetter, där rimflätan var given och där de inre bilderna gav det innehåll som skulle bindas i alexandriner och rim. Detta är en betraktelsemetodik som ingalunda behöver uppfattas som egendomligare än den som anbefalls i Joseph Halls till svenska översatta meditationshandledning, nämnd i avhandlingen (s. 141 f.). Hall anbefaller nämligen den klassiskt-retoriska modell för inventio,

som gick ut på att genomsöka de gamla quintilianska

loci för att hitta lämpliga saker att begrunda! I Gyl lenstiernas fall var det tydligen tredje huvudmomen tet i den retoriska arbetsprocessen, elocutio, som gav ramen för andakten. Man kan naturligtvis också fråga sig ifall Gyllenstierna var den enda som betraktade genom att helt konkret komponera sonetter. Två iakt tagelser i avhandlingen kan tänkas tyda på att detta förekom även på andra håll: dels iakttagelsen att rim flätan i Wennaesius’ sonett är oberoende av den para- fraserade texten (s. 149), dels den att Dahlstierna i två sonetter använder samma rimfläta för olika ämnen, sorg och tröst (s. 155). Det hade varit intressant om Burman haft tillfälle att gå vidare på detta spår.

I avhandlingens »Slutord» finns först ett snabbt och en smula osystematiskt sammandrag av un dersökningsresultaten och därefter en rad nya exem plifieringar, redovisingar och diskussioner som kny ter an till sonettdiktningens avtynande och dess orsa ker. Allra sist finns en kort genomgång av sonettens fortsatta historia fram till nutiden. Jag stannar här vid de sammanfattande synpunkterna och avtynandet.

Den italienskt och franskt inspirerade sonettpetrar- kismen avsatte, skriver Burman, »få andra resultat än Skogekär Bergbos märkliga Wenerid». Det tyska in flytandet var däremot starkt och inom dess ram in gick sonetten »som ett särskilt konstfullt epigram». Så kommenteras en utvecklingslinje som jag inte kan se har blivit studerad i avhandlingen: att den franska

påverkan mot 1600-talets slut ledde till att sonetten blev en anspråkslös form under kategorin poesie fugi- tive. Därefter får, fortsätter Burman, sonetten inte någon skattad plats i det litterära systemet förrän med romantiken, i kraft av den nya tyska påverkan. Han påminner dock om att sonetten under 1700-talet fort for att frodas bland andaktslitterära författare. Därtill fanns den, menar han, hos en allt bredare, litteratur historiskt okänd krets av tillfällesdiktare. Men även detta minskade tydligen under 1700-talets lopp - i ett stickprov om tusen tillfällesskrifter från århundradet fann Burman bara tre reguljära sonetter. Dessutom fanns här tre irreguljära sonetter, vilket på nytt aktua liserar frågan om hur pass känd sonetten egentligen var som diktform.

Diskussionen om sonetten i 1700-talets tillfälles- diktning leder fram till en sammanfattning om dess avtynande, som även här presenteras som en hypotes (s. 190):

»/---/ när sonetten nådde nya och lägre samhälls skikt blev den också mindre attraktiv för en kulturell elit som i sin diktning uttryckte en grupp- eller stånd- sidentitet. I avhandlingens första kapitel drevs hypo tesen att Wenerid var en aristokratisk manifestation. Under senare hälften av 1600-talet sågs sonetten som ett konstfullt epigram knutet till den lärda kulturen. Några decennier senare tycks den i bildade kretsar uppfattats som en trivial diktform.»

Jag har ovan tagit avstånd från den polarisering mel lan Stiernhielm och Skogekär Bergbo som ledde fram till att Wenerid sågs som uttryck för ett specifikt ad ligt ståndsideal - däremot ingår samlingen givetvis i en formell och tematisk tradition av höviskt-aristokratisk typ. Att den epigrammatiska sonetten skulle vara knuten till »den lärda kulturen» har jag också svårt att se: den förekommer ju i hovbaletter och i högadliga och adliga tillfällesskrifter och kan därför även den antas ha rymts inom ett aristokratiskt deco- rum. Dessutom har drivandet av tesen om epigramso nettens lärda anknytning inte varit konsekvent: dels har Burman talat om sonetten i allmänhet som en aristokratisk form och dels om denna typ av sonett som en lärd form. I den avslutande hypotesen har också merparten av sonetterna, de andliga, kommit bort. Det är inte de som primärt åsyftas med den diktform som de bildade såg som trivial utan sonetter av tillfällesdiktare som von Brobergen och andra. Men de andliga sonetterna är dock så pass många och var också, som Burman visar, så långlivade att de också borde ha fått ingå i denna sammanfattande beskrivning.

Jag tror inte heller mycket på hypotesens successiva historieskrivning utan menar att det rörde sig om parallella sonettformer. Det är inte rimligt att hävda att Skogekär Bergbo var först, inte ens om han dikta de Wenerid på 1650-talet. Den epigrammatiska for men var både den tidigaste och den mest domineran de framträdelseformen: den användes av Stiernhielm i de första svenska sonetterna och beskrevs teoretiskt av Arvidi. Andliga sonetter odlades parallellt med tillfällessonetterna som de ju ofta starkt liknar

(10)

-96 Recensioner av doktorsavhandlingar

under hela senare halvan av 1600-talet. Det är dock riktigt att andliga sonetter höll sig aktuella längst.

Jag har pekat på några brister i Burmans avhand ling. Jag har ifrågasatt vissa av hans litteraturhistoris ka och litteratursociololgiska bedömningar och därtill diskuterat alternativa analytiska tillvägagångssätt som på ett bättre sätt skulle kunnat leda fram till de mål Burman själv har satt upp för sitt arbete. I det stora hela har jag emellertid en mycket positiv upp fattning om denna avhandling: greppet är imponeran de stort, beläsenheten gedigen och genomförandet både energiskt och målmedvetet. Avhandlingen är ett viktigt bidrag inte bara till sonettens svenska historia utan också, genom den breda orienteringen, till utfor skandet av den äldre svenska litteraturen över huvud taget. Därtill kommer - sist här men ingalunda ovik tigt - att själva texten är mycket välskriven.

Stina Hansson

Gunnar Sahlin: Författarrollens förändring och det

litterära systemet 1770-1795. (Litteraturvetenskapli

ga institutionen, Stockholms universitet.) Sthlm 1989.

Svensk litteraturforskning tycks vara på väg att åter erövra vår äldre vitterhet. Efter decennier av van hävd, då blott ett fåtal ensamvargar hördes yla på trädorna, har odlingen åter kommit igång och bedrivs nu, om inte på bred front så dock med påtaglig energi. I det tämligen nybildade Sällskapet för 1700-talsstu- dier är litteraturvetenskapen väl representerad. Till de drivande krafterna i detta tvärhumanistiska sam fund hör Gunnar Sahlin, som 1989 lade fram sin avhandling om litteraturens och författarnas situation i vårt land under gustaviansk tid.

Med sina 326 sidor kan denna avhandling till om fånget väl mäta sig med äldre tiders specimina för doktorsgraden. Framställningen är uppdelad i sju ka pitel, av vilka det första och det sista utgörs av Inled ning resp. Slutord, båda ganska korta. Efter inled ningen följer ett kapitel med titeln Det litterära syste met, som behandlar teknisk produktion, distribution och publikförhållanden. Det tredje kapitlet under söker författarnas inkomster; det tar upp tillfalles- diktningen, mecenatsystemet, den litterära ägande rätten, prenumerations- och subskriptionsförfaran- den och författarnas roll som egna förläggare och som mottagare av honorar. Det största kapitlet, det fjärde, omfattar närmare 90 sidor och belyser författarnas sociala bakgrund, deras födelse- och bostadsorter och vad de sysslade med utöver författarskapet. Medan detta kapitel anlägger ett mycket brett perspektiv, är de båda följande mer begränsade. I femte kapitlet har avhandlingsförfattaren koncentrerat sig på journa lister och teaterförfattare, och i det sjätte, slutligen, lyfter han fram tre namn, Carl Envallsson, Bengt Lid ner och Thomas Thorild, som representanter för ett nytt slags författare. De får illustrera den förändring eller de förändringar i författarrollen som avhandling ens titel pekar på. Från att tidigare ha arbetat inom ett

ämbete eller stödd av mecenater blir författaren en yrkesman i sin egen rätt, som försörjer sig på honorar för sitt författarskap.

Författaren i ämbetet - formeln känns igen från Bo Bennich-Björkmans avhandling (1970), som Gunnar Sahlin uppenbarligen har ägnat ett hängivet studium. Han har valt ett betydligt kortare tidsavsnitt än Bennich-Björkman, 25 år mot 300, och har därför kunnat både bredda och fördjupa sin undersökning. Men det är tydligt att han har lärt sig mycket av sin föregångares arbete, och han har dessutom kunnat tillgodogöra sig Lars Furulands matnyttiga recension av det i Samlaren 1970. Detta gäller i första hand kap. IV om författarnas sociala bakgrund, geografiska hemvist och sysselsättning. Men det gäller också mer övergripande ting som utblickarna mot jämförbara förhållanden utomlands. Sahlin har här tagit fasta på Furulands kritik och gör ofta med hjälp av utländsk litteratur givande internationella jämförelser. Sådana utblickar får vi inte minst i kap. II, Det litterära systemet. Kapitlet är uppdelat i sju avsnitt, om bok tryckare, bokhandlare, förläggare, lånebibliotek, den litterära publiken, läsesällskap och sammanfattnings vis om det litterära systemets expansion mot slutet av 1700-talet. Det är alltså fråga om de tekniska och ekonomiska faktorerna bakom bokutgivningen, om vägen till läsarna och om publikunderlaget. Sahlin kallar själv det här kapitlet för »ett konglomerat av andra forskningsinsatser», vilket får betraktas som en riktig karakteristik, även om han i viss mån komplet terar sin läsning med egen arkivforskning. En brist i denna översikt är att den offentliga kritiken över hu vud taget inte berörs. Ändå är det just under den aktuella perioden som en offentlig kritik värd namnet växer fram, delvis ur de litterära sällskapens interna granskning. Författaren kunde också ha fördjupat bil den av kvinnorna som bokkonsumenter. Det finns konkreta belägg för att kvinnorna också i vårt land började uppfattas - och exploateras - som en intres sant litterär publik. Just under den studerade pe rioden gavs det sålunda ut en rad tidningar för kvin nor, om vilka står att läsa i Margareta Bergers charm fulla Äntligen ord från Qwinnohopen (1984).

Kap. III, Författarnas inkomstmöjligheter, kallas »en utvecklingsskiss», och utvecklingen anses då gå från »mecenatförfattaren» och »ämbetsförfattaren» till den friare »yrkesförfattaren». Det första avsnittet tar upp tillfällesdikten med Clewberg-Edelcrantz som välvalt exempel på en karriärpoet. När Sahlin beteck nar tillfällesdikten som »ett fördrag mellan två par ter», vill man dock gärna anmärka att tillfällesdikten i hög grad vände sig till offentligheten. Detta framgår bl. a. av att de samlingar av olika poeters verk som gavs ut under 1700-talet i mycket stor utsträckning tar med tillfällesdikter. Det gäller även gustavianer som Kellgren och Leopold. Tillfällesdiktens funktion var uppenbarligen inte så enkel och entydig som fram ställningen kan ge intryck av.

Nästa avsnitt behandlar mecenatsystemet, men här är författaren mindre lyckosam i sin exemplifiering. Att Johan Gabriel Oxenstierna dedicerade 1796 års utgåva av Skördarne till sin morbror Gustaf Fredrik Gyllenborg har ingenting med