SAMLAREN
T idskriftför
svensk litteraturhistorisk
forskning
Å R G Å N G82 1961
Svenska Litteratursällskapet
U P P S A L ADetta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
B O K T R Y C K E R I A K T I E B O L A G U P P S A L A I 9 6 2
1 7 2 Recensioner
som angir avsnittets lengde. Hovedmotivet i talen gis i linjene 24 og 25 (regnet fra avsnittets begynnelse). Efter å ha beskrevet menneskets syndefulle tilstand, lover Gud å blötgjöre menneskenes harde hjerter: »for I will . . . soft’n stony hearts (To pray, repent, and bring obedience due). To prayer, repentance, and obedience d u e . . .» Dette kan bare skje ved Guds nåde og ved et sonoffer. Rettferdighet må skje fyldest og men- nesket selv er ute av stand »To expiate his Treason». Og Kristus svarer: »Man shall find grace.»
For en förklaring av den symbolske betydning av tallene 49 og 50 kan vi best kon- sultere Agrippas D e o c c u l t a p h i l o s o p h i a l i b r i t r e s ( 1 5 3 3 ) , engelsk oversettelse, 1651. Agrippas definisjon er helt ut basert på Bibelen:
The number fifty signifies remission of sins, of servitudes, and also liberty. According in the Law, on the fiftieth year they did remit debts, and every one returned to his own possessions. Hence by the year of J u b i l e e, and by the P s a l m
of repentance it shows a sign of indulgency, and repentance. The law also, and the holy Ghost is declared in the same: For the fiftieth day after I s r a e ls going forth out of Egypt, the Law was given to M o s e s in m ount S i n a i: The fiftieth day after the resurrection, the holy Ghost came down upon the Apostles in m ount Sion; whence also it is called the number of grace, and attributed to the Holy Ghost.» (Fra Book II, kap. 15.)
Den 50. Salme som Agrippa nevner, er den 51. i våre utgaver; i den ber David om förlåtelse for sine synder. Vi må der for konkludere at det tallet 50 står for — synd, anger, forlösning ved Guds nåde — samtidig gir et fullgodt resymé av innholdet i Guds replikk. D et er forsåvidt ikke betydningsfullt om vi går ut fra 49 eller 50; 49 er 7
x
7, et tall som ofte nok symboliserer synd og straff og anger og bot i Bibelen. D et 50. året er da også befrielsens år, fordi det kommer efter en full periode på 7 X 7 år. Intet annet Bibelsk tall er mere pregnant enn nettopp 7. A grippa viser til at 7 er den Hellig-Ånds tall, fordi Isaiah taler om de 7 gaver som gis av den Hellig-Ånd. (Se Bok II, kap. 10.)D et er um ulig å yde full rettferdighet overfor Qvarnströms bok bare ved et kort sammendrag av noen av hans viktigste konklus joner. En må fölge hans argumentas jon fra begynnelsen for* å föle den fulle tyngden i bevisförselen efter hvert som detalj föyes til detalj. Forfatteren er selv den förste til å understreke at det er en a r b e i d s h y p o t e s e
han legger frem. Intet er ham mer vesensfremmed enn en dogmatisk holdning; hans metode er tvert om preget av en nesten naturvidenskapelig empirisme, og av en tilsvarende beskjedenhet i ordvalget. T il syvende og sist (et norsk uttrykk som sikkert har Bibelsk rot) er vel det beste bevis for hypotesens riktighet å finne i en enkel konstatering av hvorvidt denne form for analyse beriker vår opplevelse av kunstverket, eller ei. Kan vi, ved en försiktig anvendelse av »the secret doctrine of numbers» få verket klarere for oss, både formelt og innholdsmessig? Qvarnström antyder det förste, og jeg er til- böyelig til å gi ham rett.
D et er beklagelig at boken ikke er skrevet på engelsk, for först når den er blitt alment tilgjengelig i den engelsktalende ver den, vil det vasre m ulig å få hypotesen vurdert ut fra andre sammenhenger som kanskje kan kaste mere lys over emnet. Först når man er blitt gjort oppmerksom på et problemkompleks, kan man lete efter stoff som kan virke med til lösningen av det. En amerikansk forsker har forövrig, uten å vite det, allerede stöttet Qvarnströms Milton-analyse ved å påvise at strukturen i Spensers E p i - t h a l a m i o n er gjennom fört matematisk, og det på en måte, som er så subtilt utspekulert at det stiller M ilton helt i skyggen. Selv det mest rigoröse formelle skjema kunne öyensynlig gjennomföres uten minste svekking av den dikteriske inspiras jon. Og hvis dette gjelder Spenser, hvorfor da ikke Milton?
M a r e n - S o f i e R ö s t v i g .
LENNART Pa g r oT: D e n k la s s i s k a v e r s s a t i r e n s t e o r i . D e b a t t e n k r i n g g e n r e n f r å n H o r a - t i u s t . o . m . i - j o o - t a l e t . A k ad . avh. (S th lm .) L u n d 1 9 6 1 .
Lennart Pagrots stora undersökning av D e n k l a s s i s k a v e r s s a t i r e n s t e o r i är inte en av handling av vanligt slag — redan häri ligger ett beröm. H an har på ett lovvärt sätt
1 7 3
överskridit de begränsningar i tid och rum, som doktorander annars brukar hålla sig inom. H an följer en flitigt odlad genre från dess upprinnelse i antikens Rom till dess utslocknande vid 1700-talets slut. Det är en vandring, som sträcker sig genom arton sekler och som går över de flesta av de stora europeiska litteraturområdena. En stor arbetsförmåga, goda språkkunskaper och en gedigen boksynthet utgör grundvalarna för detta från många synpunkter imponerande verk.
Är alltså ämnesvalet enbart respektingivande som initiativ betraktat, kan det ur andra synvinklar ge anledning till kritiska funderingar. I själva verket kan de mest vägande invändningarna mot Pagrots avhandling anknytas till boktiteln. Man frågar sig först av allt vad som menas med klassisk verssatir. Svaret blir att det är en dikt, som mer eller m indre uppenbart efterbildar de verssatirer, som skrevs av Horatius, Persius och Juvenalis. D et är klart att med en så pass vag definition uppstår många tveksamma fall. D et råder tvekan redan inför den förste efterföljare, som över huvud nämns, den Juvenalispåverkade smädediktaren Claudianus, vars diatriber diskvalificeras på icke helt klara grunder — många senare verssatirer är ju diatriber. Bland andra tveksamma fall kan antecknas den dansk-tyske skalden Hans Laurembergs fyra plattyska Schertzgedichte från 1652, vilka har uteslutits. Skälet är att de icke bär »den klassicistiska prägel, som utmärker den formella verssatiren, varför de också av sin författare i stället fått namnet ’skämtdikter’». H ärtill är att genmäla, att den klassicistiska prägeln i själva verket är omisskännlig samt att valet av en nationalspråkig beteckning sannolikt sammanhänger med att Lauremberg var purist och ville undvika det latinska ordet satir. Det är skada att han utelämnats, ty hans verk är tolv år äldre än J. Rachels Satyrische Gedichte, som nu får gälla som Tysklands äldsta bidrag till genren.
Begreppet ’klassisk verssatir’ implicerar att författaren vill undersöka det klassiska arvet inom satirdiktningen. D et är också hans uttalade målsättning. Avhandlingen är till stora delar en studie i imitationsteori och ger ett vältaligt vittnesbörd om das Nachleben der
A ntike. Författaren deklarerar i inledningen, att han vill inskränka denna del av under
sökningen till de s. k. apologi- eller programsatirerna, dvs. de satirer där diktaren för svarar sin genre och teoretiserar kring dess syfte och nytta. Inskränkningen är i själva verket mycket obetydlig. Av de fem mönstersatirer, som presenteras i avsnittet om an tiken, är det bara en som inte är apologisatir och denna proportion står sig på det hela taget även i fortsättningen. D et är i själva verket en betungande skyldighet, ett avhand- lingsämne i sig, som författaren påtagit sig när han utlovat en undersökning av det formala antikarvet. H an har också kommit att fullgöra den på ett mycket ofullständigt sätt. Om de fem antika satirerna får man mycket knapphändiga besked just när det gäller det innehållsliga, motiviska och formala, och underlåtenhetssynderna är många när det gäller att beakta dessa elements förekomst i senare verssatirer. Ett exempel må räcka. Den engelske renässanssatirikern Joseph H all disputerar i en apologisatir med »den fient lige poeten Labeo» (s. 88). Labeo identifieras inte, men den som på egen hand studerat den verssatir av Persius, som Pagrot utvalt som representativ, känner igen honom: han är den romerske poeten Labeo, som apostroferas hos Persius som usel skald. Hade för fattaren gjort den identifikationen, hade han nog också upptäckt att det finns ett in flytande från Persius på Hall, som klarast framträder just i persiflaget av poeter av Labeos typ. H an hade också noterat att Labeo förekommer även i Holbergs stora vers satir Peder Paars.
Återstår i boktiteln ordet ’teori’. Det kan inte gärna åsyfta annat än genrens teori. Avhandlingen skulle alltså vara — och vill också vara — en undersökning i genreteori. D et har den emellertid knappast blivit och det av ett enkelt skäl, som dock icke stått fullt klart för Pagrot: verssatiren är icke en genre med en egen speciell teori! Vers satiren är en låg genre och den spekulativa estetiken i gammal tid sysslade nästan uteslutande med de höga genrerna. Att verssatiren — liksom nästan all annan äldre diktning — gärna imiterade antika mönster är icke detsamma som att den ägde en teori. Allt detta framgår nogsamt av avhandlingen utan att författaren dragit de natur liga konklusionerna av de fakta, som han framlägger. Flera äldre teoretiker framhåller att verssatiren är en biandgenre, som utmärkes av sin regellöshet (se t. ex. s. 101, 114 och 132). Om Boileau konstaterar Pagrot: »Om man jämför den behandling som i L’A rt poétique bestås satiren med den som kommer andra mindre, poetiska genrer till
1 7 4 Recensioner
del — t. ex. idyll, elegi, ode, sonett, epigram, rondeau, madrigal, ballad, vaudeville och chanson — , så slås man genast av en viktig skillnad. Medan de andra genrerna karakteriseras genom mer eller m indre omfångsrika beskrivningar och föreskrifter, så analyseras satiren uteslutande med utgångspunkt från genrens mest betydande, klassiska företrädare: Lucilius, Horatius, Persius, Juvenalis och Regnier. Verssatirens teori är för Boileau en imitationsteori;» (s. 136). Och i sammanfattningen till det stora kapitlet »Sa tirdebatten omkring år 1700» heter det: »Frågor som föga eller inte alls tas upp till behandling är de som rör satiren som genre inom poetiken, den enskilda satirdiktens formproblem» (s. 171). Verssatiren saknar en fullt utbildad genreteori, men detta för hållande har författaren inte riktigt gjort klart för sig.
Det händer också att författaren icke uppmärksammar de bidrag till en genreteori, som trots allt kan uppletas. Ett par estetiker under respektive 14- och 1600-talet har iakttagit att satirikern i allmänhet går in medias res\ han är alltför fylld av sitt ämne för att ge sig tid till invokationer och andra omsvep (se s. 51 och 383). D et hade varit värt att undersöka om denna iakttagelse kan upphöjas till lag för genren. T ill genreteorien kan på visst sätt räknas ordet satirs etymologi. Frågan var livligt omtvistad och författaren redogör utförligt för den diskussion, som fördes genom flera sekler. Som liga ansåg att satir betydde blandning och att satiren innehållsligt borde göra skäl för sitt namn. Andra förknippade ordet med satyrspelet eller direkt med de råa, obscena satyrerna. Självfallet skrev poeterna olika slags satirer allt efter den härledning, som de bekände sig till. Att t. ex. den engelska renässanssatiren är rå och frän samman hänger med att satyretymologien då var allm änt omfattad. En undersökning enligt dessa linjer skulle tvivelsutan ha blivit givande.
Den teori, som avhandlingen till sin huvuddel sysselsätter sig med, är icke vers satirens teori utan satirens teori över huvud taget. Pagrots verk har på det sättet — en smula oavsiktligt — blivit en mycket nyttig bok om ett stort och viktigt ämne. D en kan tjänstgöra som en pendang till Bertel Appelbergs utm ärkta avhandling Teori
erna om det komiska under 1600- och 1700-talet. Pagrot har visserligen tvingats att
göra konstlade begränsningar av detta undersökningsområde. H an tar endast upp sådant som sagts i eller om verssatirer samt av teoretiker, som tillika gjort sig kända som verssatiriska poeter. Vi får alltså ingenting veta om vilka åsikter, som har uppstått kring t. ex. Grimmelshausen, Molière och Swift. Men olägenheten torde i praktiken vara ringa. I avhandlingen citeras snart sagt tallösa yttranden av satirteoretiskt innehåll, men m e ningarna divergerar så sällan från ett begränsat antal utgångspositioner att det är att förmoda att ingenting väsentligt skulle ha ändrats om ett vidlyftigare m aterial hade bildat underlag.
Om man bortser från dessa principiella betänkligheter är det lätt att finna för tjänster i de enskilda avsnitten. Omsorgsfull forskning och vidsträckt beläsenhet har av satt goda resultat. U ppläggningen är kronologisk. Varje avsnitt efterföljs av en sam manfattning, som alltid ger en både klar och intressant överblick. D et enda avsnitt, som förefaller mera brist- än förtjänstfullt är det första, som handlar om antiken och som skall ge grundvalen för hela den följande undersökningen. Pagrot har inskränkt sin skildring av förutsättningarna till en presentation av sammanlagt fem verssatirer av Horatius, Persius och Juvenalis. D et är ett mycket smalt underlag att bygga på. Det uppstår en egendomlig kontrast mellan den ofta överdrivna utförlighet, med vil ken Pagrot avhandlar senare perioder och den knapphändighet, med vilken han teck nar bakgrunden. H är hade man önskat en bred, enkelt refererande exposé över hela den antika satirdiktningen. Man hade i första hand velat ha en karakteristik av de tre ovannämndas hela satirproduktion, deras motivregister, bildförråd, allm änna in riktning etc. Man hade också gärna fått några besked om menippeisk satir, sokratisk ironi och den epigramdiktning, vars främsta namn är Martialis. Martialis räknades för övrigt till verssatirikerna av vissa teoretiker och det företal, som han försåg sina epigram med, är en för satirdebatten viktig källskrift. M ärkligt är också, att Luci lius, den äldste representanten för verssatirens genre och H oratius’ lärofader, har lämnats åsido, trots att de mer än 1 000 bevarade fragmenten av hans satirer utgavs redan på 1500-talet. D et är ju självklart — som också författaren erkänner — att senare vers satiriker för både sin praktik och sin teori bygger på hela den antika satirdiktningen.
1 7 5
Det är mycket i den följande framställningen som svävar i luften, därför att fotfästet för undersökningen gjorts så snävt.
Pagrot har förståndigt nog behandlat Norden och då främst Sverige betydligt u t förligare än vad vår insats gör oss värda i den internationella konkurrensen. På det sättet får vi för första gången en överblick över satirdiskussion och satirdiktning i Sverige under 1700-talet. Pagrot har visserligen föga nytt att komma med när det gäller de enskilda diktarna; detta gäller i synnerhet i fallen Triewald, Dalin och K ell gren, där forskare som M artin Lamm och Lennart Josephson gått före. Givetvis kan Pagrot på åtskilliga punkter med sin skärpta blick för den klassiska traditionen göra observationer av intresse, men i det stora hela är han hänvisad till att referera tidigare ståndpunkter. (I fråga om Kellgrens Tal om Satiren refereras motstridiga åsikter utan författarens ställningstagande.) Avsnittets värde, liksom avhandlingens över huvud, ligger i samlandet — ofta sammanletandet — och systematiserandet av ett stort material långt mera än i analys och iakttagelse.
Ett par tillägg kan göras till den satirteoretiska diskussionen hos oss. Olof Gyllenborg har — förmodligen på 1720-talet — på prosa riktat ett ironiskt menat angrepp mot Boileaus fjärde satir under rubriken Ofullkomlighet allas vår lott (Hanselli 5). Anders Schönberg d. y. behandlar satiren i sin rätt intressanta filosofiska och estetiska skrift
Bref af Menalcas, som han utgav anonymt 1759. Det tionde brevet är ett försvar för
satiren med de sedvanliga undantagen för smädeskrifter och annat missbruk. Dalins Argus framstår för Schönberg som förebildlig: hovsam och allmänt hållen, kvick men med ett klart fattat syfte att moraliskt förbättra sina läsare.
Ett av de bästa avsnitten i avhandlingen, tillika det som torde ha störst allmänt intresse, är det sista. Författaren söker där belysa skälen till att verssatiren dog ut. Han förmår att från sin isolerade utgångspunkt, en speciell diktgenre, kasta ljus över den genomgripande förändring i det kulturella, enkannerligen litterära klimatet, som ägde rum under 1700-talet. Verssatiren var antikimiterande, men nu överger man imitations- teorien; originalitet och förnyelse blir de nya idealen. Under förromantiken bryter sensi biliteten fram och yttrar sig bland annat i en hög uppskattning av det känslosamma och patetiska. Man har därför ofta bara förakt till övers för en så cerebral och in tellektuell produkt som verssatiren. Sensibiliteten yppar sig också som en allmänmänsk lig medkänsla, som inte utgjorde någon jordmån för satir diktning. »Från Nova Zemblas f jä l l...» — denna attityd är den diametrala motsatsen till satirikerns. Författaren anför också en intressant teori om att satirdiktning främst tillhör samhällen, som har en mycket fast social och ideologisk struktur. Därför blomstrar satiren under 1600-talet, men avtar m ot 1700-talets slut, då man blir mer relativistisk och börjar sätta förut oantastliga etiska, religiösa och sociala normer under debatt. Teorien har onekligen gil tighet också för modern tid. I vår tid, som är relativistisk, t. o. m. värdenihilistisk, skrivs mycket få satirer. I Sverige har knappast tillkommit satirer sedan Strindberg och Söder berg ironiserade över det oscariska samhället, som ju just utmärkte sig för en fast ideal bildning. Om det numera skrivs satirer, är de i allmänhet riktade mot ett verkligt eller utopiskt diktatursamhälle, som också det kännetecknas av ett fastslaget värdesystem, höjt över all debatt. Men detta är reflexioner i marginalen.
Lennart Pagrots avhandling är en imponerande arbetsprestation, som gett ett värde fullt resultat. D et förefaller mig visserligen oomtvistligt, att utgångspunkterna för under sökningen, ämnets form ulering och uppläggning, icke blivit tillräckligt genomtänkta. Man kan till och med sätta ett litet frågetecken inför valet av genreobjekt, den rätt amorfa och osjälvständiga verssatiren. Detta är beklagligt med tanke på att just inom genrehistorien så många utomordentliga, klart avgränsade ämnen väntar på sina ut- forskare. Man vill hoppas att Lennart Pagrot framdeles vill ge sig i kast med något av dem. Hans avhandling visar, att han äger alla förutsättningar för att bemästra en stor och arbetskrävande uppgift.
176 Recensioner
St e n Malmström: Studier över stilen i Stagnelius lyrik. Akad. avh. (Sthlm) Lund
1961.
Forskningen om Stagnelius har avsevärt berikats genom Sten Malmströms im pone rande arbete med titeln Studier över stilen i Stagnelius lyrik. Avhandlingen ventilerades vårterminen 1961 vid Stockholms Universitet i ämnet nordiska språk och är alltså närmast ett specimen i stilistik. D et utomordentliga sätt, på vilket Malmström handskas med sin för övrigt mycket krävande metod — utform ad till en del under inflytande av verk av Emil Staiger och W olfgang Kayser — gör emellertid avhandlingen attraktiv för alla med intresse för denna litterära epok. H är föreligger näm ligen ett arbete i stilistik, där resultaten av författarens forskningar presenteras inte i tabeller eller på annat sätt redovisat statistiskt material utan i en rad lysande diktanalyser, i vilka aldrig helhetsperspektivet lämnas ur sikte och där författaren genom en noggrann och lyhörd textläsning till oss förmedlar en fördjupad kännedom om konstnären Stagnelius. Sam tidigt har den tidigare litteraturhistoriska forskningens divergerande resultat på en del enskilda väsentliga punkter här uppenbarligen bringats till en slutgiltig lösning.
Utgångspunkt för avhandlingens uppläggning har varit genrebegreppets påtagliga realitet även för de nyromantiska diktarna. För Stagnelius vidkommande kan konstateras, dels hur han i detta avseende är en fullföljare av den svenska 1700-talstraditionen, dels hur han i anknytning till romantisk-nyklassisk smak bygger vidare på det rent klassicis tiska genrebegreppet sådant han finner det hos de romerska diktarna. Men det finns också en påtaglig skillnad mellan klassicitetens genrebegrepp och nyromantikens; av A. W . Schlegel sättes genren i samband med versmåttets struktur, med romantikens organismbegrepp, där form och innehåll behandlas under gemensam aspekt. Vissa vers mått, t. ex. sonett och elegi, är för romantikerna förknippade med vissa innehållstyper; man kan annorlunda uttryckt tala om sonettens respektive elegiens etos. I avhandlingen studeras i rätt stor utsträckning just versmåttens etos för Stagnelius.
I överensstämmelse med detta har dispositionen fått följande utseende. De stora av snitten behandlar ode- och hymnstil, invokationsdikten, metafysiska dikter med läro- diktskomposition, alexandrindikt, elegi och distikon och sonetter. Ett kapitel upptar en rytmisk analys av Suckarnas Mystér och därefter är författaren framme vid en sam m anfattning av gustavianskt, antikt och romantiskt i Stagnelius diktning. I stort sett är denna uppläggning tillfredsställande, men några — kanske oundvikliga ■— inkon sekvenser är att notera. Så finner man t. ex. sonetten Tystnaden huvudsakligen analy serad i kapitlet Apostrof och invokation och ett avsnitt om naturbildens komposition i några distikondikter behandlade tillsammans med naturbilden i alexandrinerna.
I de första av de här näm nda avsnitten kan Malmström övertygande visa sin egen och Stagnelius överlägsna förtrogenhet med de latinska diktarna, framför allt Horatius men också Virgilius och Ovidius. Bredden och omfattningen av tidens beroende av klassikerna belyser författaren till att börja med genom att bevisa hur antikinspirerade i formen den W allinska psalmbokens diktare är. H är frågar sig emellertid läsaren om inte Malmström något övervärderar direktkontakten mellan just denna generations psalm författare och de romerska skalderna. De stildrag det är fråga om representerar ju en tradition inom psalmdiktningen som kan föras tillbaka till den första kristna hym n diktningen över huvud. Detta gäller t. ex. den som invokationsdikt av denna typ an förda »Guds rena lamm oskyldig...» . Dess mer fascinerad blir man em ellertid när Malmström återgår till Stagneliusläsningen. D et är ju som bekant i ett antikinspirerat m etrum Stagnelius gestaltat en av sin lyriks höjdpunkter, Endymion, en dikt som de senaste åren varit föremål för åtskilliga forskares och kritikers intresse. U tan att referera debatten vill jag endast framhålla, hur Malmström, utgående från diktens konstnärliga enhet, påvisar hur den antika versformen via Schiller varit avgörande för diktens klassicerande gestaltning med en genomgående kompositionell och även syntaktisk form ning. Med detta för ögonen synes läsningen av den omdebatterade strofen fem odispu tabel. Stagnelius utnyttjar den klassicistiska apostroferingstekniken till en direkt anropan, i första raden gäller den vinden i trädens kronor, i den andra m orgonrodnaden, och bönen är att »unna herden att ostörd / drömma sin himmelska dröm». A tt det är Aurora som vilar på saffransbädden torde också vara klart för alla i frågan intresserade eller klassiskt bildade. Stagnelius och hans samtid — ofta förtrogna med de klassiska
