Skador på betongvägar uppkomna genom saltbehandling vintertid

S T A T E N S V Ä G I N S T I T U T

S T O C K H O L M

MEDDELANDE

66

SKADOR PÅ BETONGVÄGAR UPPKOMNA

GENOM SALTBEHANDLING VINTERTID

Damage on Concrete Pavements by Wintertime Salt Treatment

AV

S T A T E N S V Ä G I N S T I T U T

S T O C K H O L M

M E D D E L A N D E 6 6

SKADOR PÅ BETONGVÄGAR UPPKOMNA

GENOM SALTBEHANDLING V IN TERTID

Damage on Concrete Pavements by Wintertime Salt Treatment

A V

S T O C K H O L M 1 9 4 3

I V A R H ^ G G S T R Ö M S . B O K T R Y C K E R I A. B.

I N N E H Å L L S F Ö R T E C K N I N G

T a b le o f contents

Sid.

Page

Den fysikalisk-kemiska jämvikten mellan salt och v a tte n ... 6 The physico-chemical equilibrium between salt and water.

Tidigare utredningar om inverkan av saltbehandling på b eto n g... 9 Earlier papers on the effect of salt treatment on concrete.

Frysförsök, utförda av väginstitutet ... 1 1 Freezing and thawing-experiments, carried out by the road institute.

Orienterande försök ... 1 1

O rie n tin g ex p erim en ts.

Försök med prover, utsågade ur b eto n gvägar... 16

E x p e rim e n ts on specim en s sa w e d out fro m con crete p a v em en ts.

Försök med andra ämnen än b e to n g ... 18

E x p erim en ts on som e specim ens con sistin g o f o th er substances than con crete.

Diskussion av försöksresultaten... 20

D iscussion o f the e x p e rim e n ta l results.

Praktiska slutsatser ... 20

Practical conclusions. Summary.

SKADO R PÅ BETO N G V Ä G A R

UPPKOMNA GENO M SA LTBEH A N D LIN G

V IN T E R T ID

F ör ATT MOTVERKA den isbildning, som vintertid kan uppstå på vägar och

gator och som kan vara ytterst besvärande för trafiken, har man brukat sprida ämnen, som med vatten eller is bilda lösningar med låg smältpunkt, vanligen bergsalt eller kalciumklorid.

Om vägbanan består av cementbetong, angrips denna av saltet. Det har sålunda visat sig, både i Sverige och i utlandet, att saltet åstadkommit skador på betong­ beläggningar.

Såsom ett exempel på skador av denna art kan nämnas, att betongvägen vid Linghem på vägen Linköping—Norrköping under vintern 1940— 41 hade fått vissa ytskador, som av allt att döma uppstått på grund av, att man under vintern spritt ut kalciumkloridbehandlat grus på vägbanan. Skadorna bestodo av rikligt förekommande ytavflagningar (fig. 1 och 2). Stenmaterialet i de avflagnade fli­ sorna syntes bestå av enbart fint material, vilket anrikats i ytan, när betongvägen utfördes. Särskilt talrika voro skadorna på den inre delen av vägbanan i kurvorna. Troligtvis beror detta på, att salthaltigt vatten samlats där och hindrats från att rinna av vägen genom upplogade snövallar.

Liknande avflagningar ha iakttagits på flera håll i utlandet. Omfattande redo­ görelser härför ha framför allt publicerats i Förenta Staterna. Någon detaljerad skildring av skadornas beskaffenhet finnes dock icke i tillgängliga publikationer.

Fig. 1. Y tavflagning på betongvägen vid Linghem.

Fig. 2. Ytavflagn in g på betongvägen vid Ling­ hem.

Fig. 2. T h e surface has scaled off. Concrete road at Linghem.

Statens väginstitut, som fick i uppdrag av entreprenören, Granit- och Beton AB att om möjligt utröna, hur skadorna på Linghems-beläggningen uppstått, gjorde i samband härmed en undersökning av salters och andra vattenlösliga ämnens inverkan på betong vid frysning. Resul­

tatet av undersökningen framlägges i denna publikation.

Först lämnas en redogörelse för det allmänna förloppet, när saltlösningar ut­ sättas för kyla, varefter tidigare gjorda försök över saltlösningars inverkan på betong vid frysning beskrivas. Därefter redogöres för väginstitutets egna under­ sökningar.

Den fysikalisk-kem iska jäm vikten mellan salt och vatten.

N är ett salt utsättes för inverkan av vatten eller is, kan saltet lösa sig i vatt­ net, eller isen bilda en lösning med saltet. Efter någon tids förlopp har processen gått till ända, jämvikt har uppnåtts. Jämviktstillståndet är endast bestämt av temperaturen och av förhållandet mellan den totala mängden närvarande salt och den totala mängden vatten. H ärvid bör allt vatten medräknas, antingen det existerar såsom is eller ingår som en beståndsdel i lösning eller fast fas, och likaså allt vattenfritt salt, antingen det finnes närvarande i fast eller upplöst form.

Emedan temperatur och totalkoncentration entydigt bestämma jämviktsför­ hållandet, kan man grafiskt åskådliggöra det tillstånd, som system av vatten och salt med viss koncentration sträva att uppnå. Ett sådant jämviktsdiagram bidrar i hög grad att klarlägga de fenomen, som uppträda, när is och salt sammanträffa. Jämviktsdiagram för vatten och natriumklorid samt för vatten och kalciumklo- rid äro återgivna i fig. 3 och 4.

I anslutning till det förra diagrammet skall här ges en redogörelse för vad man kan utläsa ur ett sådant jämviktsdiagram. N är temperatur och totalkoncentra­ tion antaga sådana värden, att de bestämma en punkt inom det streckade om­ rådet, betyder detta, att vatten och salt med varandra bilda en lösning. Om punkten ligger utanför de streckade områdena, har man en blandning av två olika faser. I område I består blandningen av is och lösning. Ligger punkten i område II eller IV , har man en blandning av lösning och salt.

Fig. 3. Jäm viktsdiagram natriumklorid— vatten.

Fig. 3. T he physico-chemical equilibrium sodium chloride— water.

Det koncentrationsintervall, inom vilket enbart lösning existerar, blir vid lägre temperatur allt snävare. Slutligen trängs området samman till en enda punkt, den eutektiska punkten, E, bestämd av den eutektiska temperaturen och den eutek- tiska koncentrationen.

En linje dragen parallellt med koncentrationsaxeln genom den eutektiska punk­ ten avgränsar i diagrammet område III. Inom detta område existera is och salt i jämvikt med varandra. Sammanbringar man salt och is vid en temperatur, som är lägre än den eutektiska, inträffar alltså ingenting. Sänker man temperaturen hos en saltlösning utkristalliserar under temperatursänkningen is eller salt, bero­ ende på om saltlösningens koncentration är lägre (område I) eller högre än den eutektiska (område II). Avkyles systemet ytterligare ned till den eutektiska tem­ peraturen, stelnar den kvarvarande lösningen alltid till en blandning av is och salt. Vid ytterligare avkylning inträffar ingen förändring.

Man kan inom de ostreckade områdena avläsa den relativa mängden av de faser, som stå i jämvikt med varandra. Som ett exempel tages punkten B i om­ råde I. Totalkoncentrationen av natriumklorid är där io %. Förhållandet mellan mängderna av is, mi, och lösning mi, som existera jämte varandra, är lika med det omvända förhållandet mellan sträckorna AB och BC d. v. s.

m i BC AB

Den kvarvarande lösningens koncentration anges av punkten C.

I det föregående har använts beteckningen salt för det ämne, som står i jäm­ vikt med saltlösningen. Detta är emellertid vid en temperatur under o° icke den vanliga, vattenfria natriumkloriden, utan ett dihydrat till detta, N aC l, 2 H 20 , som innehåller 38.2 % vatten. Det vattenfria saltet förenar sig under o° C med vatten till detta hydrat. N är natriumkloriddihydratet vid lägre temperatur än o° utsättes för inverkan av torr luft, avgives vatten, dihydradet vittrar och över­ går i vattenfri natriumklorid. Under de förhållanden, som angivas av område V, existera dihydratet och det vattenfria saltet jämte varandra.

Det är givet, att man vid en temperatur, som är lägre än den eutektiska, — 2 1 0 för natriumklorid—vatten, icke längre kan använda detta salt som upptinings- medel. Man måste då använda ett annat salt, vars vattenlösning har en lägre eutektisk temperatur. Ett sådant salt är kalciumklorid, för vilken vattenlösningens eutektiska temperatur är — 550.

Fig. 4 återger temperatur-koncentrationsdiagrammet för kalciumklorid— vat­ ten. Detta diagram är mera komplicerat än motsvarande natriumkloriddiagram, på grund av uppträdandet av flera fasta hydrat. De olika hydratens existens­ områden äro givna i fig. 4, som linjer parallella med temperaturaxeln. I områdena IV , V och V I existera två olika hydrat jämte varandra. Huruvida hydraten ha så trånga existensområden, som de här antagna är icke med säkerhet bekant. Emellertid torde vintertid då kalciumklorid användes för upptining, förhållan­ dena på vägarna vara sådana, att hexahydrat C aC l2,6H20 är det enda hydrat,

som uppträder efter uppnådd jämvikt. Enligt försök av väginstitutet synes näm­ ligen handelsvaran kalciumklorid, som vanligen består av C aC l2,2H 20 , lösa upp sig i överskott av vatten utan att det mellanliggande hydratet först bildas.

Vid diskussion om möjliga orsaker för de nämnda salternas förstörande in­ verkan på betong vid frysning och upptining måste man alltid stödja sig på jämviktsdiagrammen.

Emellertid kan man icke alltid lita på, att jämvikten inträtt, trots att man väntat en rundlig tid på dess inställande. En temperaturändring kan exempelvis ha inträffat, vilken rätteligen skulle ha medfört att i rent vatten eller i saltlösning is skulle ha skilts ut, men utskiljningen har uteblivit. Vattnet eller lösningen existerar då i ett underkylt tillstånd.

Avdunstning av vatten från en saltlösning medför att denna blir mera koncen­ trerad. Enligt jämviktsdiagrammet skall vid en viss koncentration salt utskiljas, men det kan inträffa att detta icke händer. Lösningen kallas då övermättad.

Dessa underkylda resp. övermättade lösningar befinna sig i ett labilt tillstånd, som plötsligt kan upphävas, varvid förhållandena ändra sig i sådan riktning,

Fig. 4. Jäm viktsdiagram kalcium klorid— vatten.

Fig. 4. T he physico-chemical equilibrium calcium chloride— water.

att jämviktsdiagrammets förutsägelser bli uppfyllda. Både underkylning och över- mättning försvinna, när en tillräckligt stor störning inträffar. En sådan störning kan utgå från en liten is- eller saltkristall. Vidare äger kristallisering av instabila lösningar rum vid omrörning, skakning o. d.

Det är möjligt, att dylika labila lösningar medverka vid sönderfrysningen av betong.

Tidigare utredningar om inverkan av

saltbehandling på betong.

I utlandet, särskilt i Amerika, ha salter länge använts för att taga bort is från vägbeläggningar. Emellertid trodde man sig i vissa fall kunna iakttaga, att skador anställdes på beläggningar av cementbetong. I några fall voro skadorna tämligen allvarliga, i andra mindre betydande.

För att komma till klarhet i denna fråga ha på flera håll laboratorieförsök utförts. En av de tidigare metodiska laboratorieundersökningarna ha utförts av Highway Research Board i Förenta Staterna.1

Slutresultatet av dess undersökning är publicerat i Proceedings of the thirteenth annual meeting of the Highway Research Board. Det fastställdes, att skador inträffa till följd av saltbehandling, vidare att dessa skador endast uppstå vid upprepad frysning och upptining. Saltlösningarnas direkta kemiska inverkan är obetydlig. Skadorna ökade med betongens porositet. Man rekommenderade på grundval av försök och praktiska erfarenheter, att man, för att taga bort halka och avlägsna is, ej skulle använda enbart salt utan blanda in saltet i aska, sand o. d.

Efter den hårda vintern 1934— 1935 i Förenta Staterna, då kalciumklorid all­ mänt användes för att tina upp is, konstaterades många svåra avskalningar på cementbetongvägar, tydligtvis orsakade genom angrepp av den utspridda kal- ciumkloriden. Med anledning därav utförde Gonnerman, Timms och Taylor2 undersökningar av kalcium- och natriumklorids inverkan på cementbetong.

Ändamålet med försöken var, dels att utröna, hur olika slag av betong förhöll sig mot kalciumklorid vid upprepad frysning och upptining, dels att söka finna någon lämplig ytbehandling, som kunde förbättra betongens motståndskraft. Den första delen av undersökningen gav vid handen, att ju äldre betongen var desto bättre var motståndskraften, vidare att ökad täthet hos betongen för­ minskade angreppet.

Den senare delen av undersökningen visade, att ytbehandling med torkande oljor o. d. visserligen förbättrade motståndskraften men icke helt förhindrade angrepp.

Den försöksmetod, som användes, hade enligt författarna karaktären av accelerat provningsförfarande. På ett prov av betong, försett med en rand, frös man ett skikt med vatten. Provet förvarades vid — 2 5 0 C i 18 timmar, varefter isen tinades upp vid rumstemperatur under 6 timmar med kalciumklorid eller natriumklorid, som ströddes på isen. Den uppkomna saltlösningen hälldes bort, provet spolades med rent vatten, en ny kvantitet vatten hälldes på provet och försöket upprepades på samma sätt som förut. 25 perioder av frysning och upptining medförde stark förstöring.

1940 publicerade Collins3 en avhandling om liknande försök.

De utfördes på nästan samma sätt, som de nyss beskrivna. Collins kunde i stort sett bekräfta resultaten av dessa försök. Ju äldre betongen var, och desto bättre dess kvalitet, desto bättre stod den mot sakernas angrepp. Han rekommenderade på grundval av sina försök, att salt aldrig skulle spridas ut ensamt på grund av faran för hög lokal koncentration. För den skull rekommenderar även han in­ blandning av salt i sand.

1 B. C. T in e y , Proc. of eleventh annual meeting of the H ighw ay .Res. Board, 19 3 1. » Proc. of tw elfth annual meeting of the H ighw ay Res. Board, 1932. » Proc. of thirteenth annual meeting of the H ighw ay Res. Board, 1933.

2 H . F. Gonnerm an, A . G . Timms och T . G . T aylor. Am. Cone. Inst. J . Bd 8, s. 107, 1936.

Att saltlösningar och frysning angripa betong fick man i Sverige erfarenhet om, när koksalt användes för att hålla spårvägsväxlar på betongviadukterna vid Slussen i Stockholm fria från is. Skadegörelsen blev i detta fall ökad genom inverkan av vagabonderande strömmar från spårvägsskenorna. Med anledning av dessa skador gjorde Schiitz1 en del undersökningar över natriumklorids och kalciumklorids angrepp på betong vid frysning.

Provkropparna voro cementkuber, vilka till halva höjden nedsattes i vatten eller saltlösning. De utsattes för 15 omväxlande frysningar till — 1 5 0 C och upp- tiningar till + 50 C. Undersökningarna syntes bl. a. ge följande resultat: K ok­ saltlösning angriper betong i någon mån. Angreppet påskyndas i hög grad vid växelvis skeende frysning och upptining. Porös betong angripes härvid hastigare än tät betong. Föroreningar hos koksalt synas kunna öka angreppet. Även en lösning av kalciumklorid syntes angripa betong, särskilt vid växelvis frysning och upptining.

F ry sförsök utförda av väginstitutet.

Orienterande försök.

Såsom prov användes, utom vid försök 1 c, stycken av betong, om ca 60 cm3 storlek, som slogos ut ur en betongbalk, sågad ur en vägbeläggning. Styckena hade så lika yta som möjligt, ca 80 cm2. Detta förfarande var icke helt invändningsfritt, emedan ytan på proven icke blev fullt lika stor och emedan vid utslagningen sprickanvisningar kunde uppstå i en del prov, vilket kunde påskynda sönderfallet. Dessa felkäUor visade sig ha ett visst inflytande, men de stora variationerna i angreppens storlek rättfärdigade dock detta förfarande. Styckestorleken hos den i betongen ingående stenen var även väl stor i förhållande till provens volym. Resultaten av frysförsöken kunna dock icke bli annat än kvalitativa även om försöken hade utförts på väl definierade prov.

Försöken utfördes så, att betongproven helt nedsänktes i behållare med salt­ lösning. Behållarna ställdes in i ett kylskåp vid, i allmänhet, — 2 5 0 C under 12 timmar. Därefter togos behållarna ut och ställdes på ett bord i laboratoriet, där en temperatur av + 200 C rådde. Lösningarna fingo tina upp under 12 tim­ mar vid denna temperatur, varefter behållarna ånyo sattes in i kylskåpet. Den beskrivna proceduren upprepades tills provens sönderfall hade fortskridit till­ räckligt långt.

De i litteraturen beskrivna försöken ge ingen upplysning om den saltkoncen­ tration, vid vilken angreppet på betongen är snabbast. I allmänhet synes man ha antagit, att ju mera koncentrerad lösningen är, desto snabbare går angreppet. I syfte att närmare klarlägga denna fråga gjordes först en del försök med salt­ lösningar med olika koncentration.

i) Försök med kalciumkloridlösningar med olika koncentration.

F ö r s ö k i a.

Först gjordes försök, som täckte hela det möjliga området. Följande koncen­ trationer användes: o, 5, 10, 20, 30, 40, 50 och 6o viktsprocent vattenfritt salt.

Efter 10 st. perioder av frysning och upptining kunde intet angrepp iakttagas på proven i lösningarna med koncentrationerna o, 30, 40, 50 och 60 %. I dessa lösningar hade endast bildats en lätt fällning av kalciumkarbonat, C aC0 3.

I 5 % lösningen hade däremot stor avflagning ägt rum. Lösningarna med koncentrationen 10 och 20 % hade åstadkommit mindre angrepp. För att fast­ ställa angreppets storlek borstades proven efter torkning med en stålborste, och allt avborstat material tillvaratogs och vägdes. Mängden av detta material är angivet i nedanstående tabell. Man får icke alltför mycket fästa sig vid siffrorna utan betrakta dem såsom ett kvalitativt uttryck för angreppets storlek.

Tabell 1.

Koncentration av kalciumklorid

i viktsprocent 0 5 10 20 30 40 ₅₀ 60

Tillvarataget, avflagnat material i °/o av provets vikt efter 10 frys-

ningar ... 0.2 12 ₃ 1 0.05 O.I O .I 0.05

Frystemperatur: — 2 50 C.

Det lossfrusna materialet fotograferades (fig. 5). Tabellen och bilden visa att det finnes ett tydligt maximum för kalciumkloridens angrepp vid om­ kring 5 %).

Fig. 5. Lossfruset material vid olika koncentration av kalciumklorid. Försök r a. Som jämförelse finnes längst till vänster ett betongstycke, som utsatts för frysning.

Siffrorna ange koncentration av kalciumklorid.

Fig. 5. E ffec t o f freezing and thawing at differen t concentrations o f calcium chloride. The figures show concentration of salt. Experim ent 1 a.

F ö r s ö k i b.

Det i föregående försök funna sakförhållandet, att utspädda lösningar angripa snabbare än mera koncentrerade, gav anledning att utföra frysförsök med lös­ ningar med en halt av kalciumklorid mellan o och i o %. Ett tydligt maximum kunde iakttagas vid 3 å 4 %. Avflagningen från proven i 3 och 4 % -lösningarna kunde iakttagas redan efter 2 frysningar. I tabell 2 anges mängden avfallet mate­ rial efter 4 frysningar.

Tabell 2.

Koncentration av kalcium­

klorid i viktsprocent 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Tillvarataget avflagnat material i

°/o av provets vikt efter 4 frys­

ningar ... 0.6 ₇ 8 42 ₃₃ 13 5 2 7 10 1

Frystemperatur: — 250 C.

Det lossfrusna materialet är avbildat i fig. 6.

Fig. 6. Lossfruset material vid olika koncentration av kalciumklorid. Försök 1 b. Som jämförelse finnes längst till vänster ett betongstycke, som utsatts fö r frysning.

Fig. 6. E ffect o f freezing and thawing at d ifferen t concentrations of calcium chloride. Experim ent 1 h.

F ö r s ö k i c.

Föregående försök ha visat förekomsten av ett maximum för angreppet vid frysning. Bestämningen av dess läge är behäftat med en viss osäkerhet på grund av den ovan diskuterade ofullkomligheten hos proven. Ett bättre definierat mate­ rial erbjöds av gångbaneplattor med mycket god hållfasthet. Ur dessa sågades lika stora kuber med 6 cm kant.

Kuberna borstades efter försöket med stålborste, och det bortfallna materialet förenades med bottensatsen i behållarna. Denna bottensats bestod till ganska stor del av kalciumkarbonat, som bildats som fällning i lösningen. Kalciumklori- dens inverkan efter 40 frysningar var här avsevärt mindre på grund av betongens höga kvalitet och väl liten för att man med säkerhet skulle kunna bedöma an­ greppens relativa storlek (se tabell 3). På grund av brist på tid måste försöket avbrytas. Tendensen är dock fullt klar: Det finnes ett maximum vid en kalcium- kloridhalt på ungefär 3 %.

Tabell j .

Koncentration av kalciumklorid

i viktsprocent 0 1 2 3 4 5 6 10 T illvarataget avflagnat material i

g efter 40 frysningar ... 0.3 2 3 4 2 2 1 0.4

Frystem peratur: — 2 50 C.

2) Försök med natriumkloridlösningar med olika koncentration.

Även i detta fall befanns det, att utspädda lösningar verka starkare förstörande än mera koncentrerade. Något utpräglat maximalt angrepp kunde man icke finna ur dessa försök utan lösningarna i koncentrationsintervallet 2— 10 % synas angripa ungefär lika starkt, såsom tabell 4 visar.

Tabell 4.

Koncentration av natriumklorid

i viktsprocent 0 2 4 6 8 10 20 30 T illvarataget avflagnat material i

% av provets vikt efter 5 fry s­

ningar ... 1 20 10 12 _{27 19} 2 0.2 Frystem peratur: — 250 C.

3) Försök med lösningar av ett antal olika ämnen med en

fryspunktsnedsättning på

0 C.

För tydningen av de företeelser, som orsaka söndersprängningen av betong vid de nämnda saltlösningarnas frysning, är det av vikt att veta, huruvida den starka verkan är att tillskriva någon specifik inverkan av natriumklorid och kalcium­ klorid. Vidare är det av intresse att veta, om söndersprängningen kan hänföras till något slag av elektrolytverkan.

För att klargöra dessa frågor gjordes försök med lösningar av några olika ämnen. Deras koncentration var så vald, att lösningarna hade samma fryspunkts­ nedsättning, i . 5 ° C , som den snabbast angripande 3.5 %-iga kalciumkloridlös- ningen. Vid begynnande frysning var alltså vattnets termodynamiska aktivitet densamma i alla lösningar.

Försöken utfördes med fem stycken elektrolyter: natriumklorid, bariumklorid, kalciumklorid, kaliumferricyanid, kaliumferrocyanid samt med två stycken icke- elektrolyter: urinämne och etylalkohol. De förra hade utvalts för att man skulle pröva inverkan av joner med största möjliga skillnad i laddning och som sam­ tidigt kunde förutses vara utan särskild kemisk inverkan på betong. De båda

icke-elektrolyterna torde ej heller angripa betong på rent kemisk väg i nämn­ värd utsträckning.

Försöken visa (se tabell 5), att angreppet på betong vid upprepad frysning och upptining, icke är något speciellt för natriumklorid och kalciumklorid. Vidare kan man på grund av etylalkoholens och urinämnets inverkan icke förklara an­ greppet med något slags elektrolytverkan.

Det ringa angreppet av kaliumferrocyanid berodde på, att ett skyddande skikt bildades på betongens yta av ett svårlösligt salt, K 2C aFe(C N )6, kaliumkalcium- ferrocyanid. Tabell j . Löst ämne Koncentration ut­ tryckt i g salt pr 1 000 g vatten

T illvarataget material i °/o av provets vikt efter

5 frysningar N a triu m k lo rid ... 28 _9l Bariumklorid ... ₇₀ 40 Kalcium klorid ... ₃₄ 8 K alium ferricyanid (Rött blodlutsalt) ... 108 23 Kalium ferrocyanid (Gult b lo d lu tsa lt)... 12 1 0.5 Urinämne (Karbamid) ... _{5i 4} Etylalkohol ... 40 6 Vatten ... — 0.2

1 Parallellprov: 41.

4) Försök med icke-elektrolyter med olika koncentration.

Emedan det kunde vara av intresse att veta huruvida icke-elektrolyter äga någon för angreppet särskilt farlig koncentration, gjordes några försök med olika starka lösningar av etylalkohol och urinämne. Man torde, som sagt, icke kunna tillskriva dessa ämnen någon särskild kemisk aggressivitet gentemot betong. Även i dessa fall finnes en viss koncentration, vid vilken lösningen angriper snabbare. Resultaten finnas i tabell 6. Resultatet för den lägsta koncentrationen härrör från föregående försök.

Tabell 6.

Koncentration i vikt-°/o ...

Urinämne Etylalkohol

4-7 10 20 3-9 30

T illvaratagst avflägnat material efter 5 frys­

Försök med prover, utsågade ur betong vägar.

I det följande beskrivas försök med prover, utsågade ur färdiga betongvägar. Sålunda utsågades balkar ur den förut nämnda beläggningen på vägen Lin­ köping— Norrköping vid Linghem. Vägen hade behandlats med sand, blandad med kalciumklorid, under vintern 1940— 4 1. Våren 1941 konstaterades, att ytavflagningar uppstått. Det fanns en möjlighet, att dessa avflagningar kunde tillskrivas behandlingen med kalciumklorid.

T ill betongbeläggningen, som utfördes år 1939 av Granit- & Beton AB, hade använts A-cement. Balkarna togos från ställen, som voro fria från angrepp, men i närheten av starkt avflagade områden. Böjhållfastheten bestämdes; den var i medeltal 44 kg/cm2 (minimum 39 kg/cm2). Cementhalten fastställdes på labora­ toriet till 330 kg/m3 och skulle enligt kontraktet vara 325 kg/m3. Betongen hade således tillfredsställande sammansättning. Efter bestämning av böjhållfastheten utsågades provstycken ur balkarna med dimensionerna: 200 X 100 X 50 mm. En av de stora ytorna utgjordes av beläggningens ursprungliga yta.

För jämförelses skull utsågades även provbalkar från betongvägen Örebro— Hallsberg. Denna väg valdes som typ för en normalt utförd, lyckad betong­ beläggning, vilken icke behandlats med salter och som endast hade obetydliga skador. Beläggningen utfördes åren 1936— 1937. A v provbalkarna uttogs prov­ stycken på samma sätt, som nyss beskrivits.

Frysförsöken utfördes på så sätt, att provstyckena lades i behållare, inne­ hållande 3.5 % C aC l2-lösning (kommersiellt preparat, sålt såsom dammbind- ningsmedel, användes vid beredning av lösningen. Preparatet innehöll 1 % magnesiumklorid). Provstyckena voro helt nedsänkta i lösningen. Behållarna ställdes i kylskåp vid — 2 5 0 C. Frysningar och upptiningar följde på varandra i regelbunden följd på samma sätt som vid de orienterande försöken. Vid varje försök behandlades två prov, ett från Linghem och ett från Örebro— Halls­ bergsvägen på exakt samma sätt. Samtidigt fingo ett prov från vardera vägen, nedlagda i rent vatten, undergå samma behandling som de två andra proven.

Under frysningens gång blev koncentrationen olika på olika djup, varigenom olika partier av provet blevo utsatta för saltlösningar av olika koncentration. Omrörning av lösningen under frysningens gång var knappast möjlig att verk­ ställa. För att kunna erhålla så likformigt angrepp som möjligt, vändes varje prov före varje frysning, och lösningen omrördes samtidigt väl.

Det lossfrusna materialet avlägsnades från varje prov med stålborste och förenades med material, som samlats på bottnen av behållaren. Den totala mäng­ den tillvarataget material vägdes för varje prov.

Resultatet av provningarna framgår av tabell 7. Prov märkta med samma bokstav voro utsågade ur den ursprungliga provbalken intill varandra. Proven med samma nummer härstamma från samma provbalk.

Det framgår av tabellen, att destillerat vatten och vattenledningsvatten angrepo i ringa grad, och mängden avflagnat material kan i det stora hela betecknas som ganska lika för alla proven efter samma antal frysningar. Ett undantag utgör provet märkt S.V. 45 bx från vägen Örebro— Hallsberg. Provet, som behandlats med destillerat vatten, var starkt angripet. Provet 45 b2, som behandlades med

kalciumkloridlösning, föll emellertid nästan helt och hållet sönder efter elfte frysningen. Betongbeläggningen har måhända på detta ställe varit behäftat med något speciellt fel.

Kalciumkloridlösningarna förstörde betongen betydligt mera än vattnet. Av- flagningen började alltid på den ursprungliga vägbaneytan. På provet märkt S.V. 45 d2 från vägen Örebro—Hallsberg inträffade detta redan efter 3 frys- ningar. Vid fortsatt behandling började de övriga ytorna att visa tydliga spår av angrepp. Det lossfrusna och tillvaratagna materialet kan betraktas som varande ganska lika efter samma antal frysningar.1 På provens alla ytor funnos efter 16 resp. 20 frysningar en del ganska stora fördjupningar.

Tabell 7.

Prov nr Väg Vätska i vilken frys­_{ningen skedde}

T illvarataget avflag- nat material efter an­ givet antal frysning­ ar och upptiningar

7 16 20 st

Försök 1. g g g

S.V. 45 ai Örebro—Hallsberg Dest. vatten 1 — 2 3 S.V. 45 a2 3,5 °/o C a C l2-lösning ₄₃ — 245

S.V . 8915 ai Linghem Dest. vatten O.I — 1 1 S.V. 8915 a2 » 3,5 °/o C a C l2-lösning ₄₅ — 202

Försök 2.

S.V. 45 bi Örebro—H allsberg Dest. vatten 6 — 109 S.V . 45 b2 — » — 3,5 °/o C a C l2-lösning 18 — __2 S.V. 8915 bi Linghem Dest. vatten ₃ — 8 S.V. 8915 b2 » 3,5 °/o C a C l2-lösning 22 — 351

Försök 3.

S.V . 45 di Örebro—H allsberg V attenledningsvatten —

1 5

— S.V. 45 d2 3,5 °/o C a C l2-lösning — 270 — S.V . 8916 bi Linghem V attenledninesvatten — 6 — S.V. 8916 b2 » 3,5 °/o C a C l2-lösning — 1 1 6 —

Emedan man kunde vänta sig, att små sprickor i betongen kunde utgöra anvis­ ningar, som förstorade angreppet vid frysning, gjordes frysningsförsök på fyra stycken prov, på vilka den ursprungliga beläggningsytan hamrades med en liten hammare. Hammarslagen voro icke så starka, att något material slogs bort. Ytorna sågo likadana ut efter hamringen som före. Man fick då följande resultat:

S.V. 45 c± Örebro— Hallsberg, provat i vattenledningsvatten. Efter 3 frysningar något lossfruset material. Efter 12 frysningar ökad mängd lossfruset mate­ rial men inga avskalningar.

1 Provet S.V. 45 b2 undantaget. 2 Provet nästan fullständigt sönderfallet.

S.V. 45 c2. Örebro— Hallsberg, provat i 3.5 % C aC l2-lösning. Efter 3 frysningar lossfruset material och begynnande avflagning, som sedan fortsatte. Efter

12 frysningar var ytan lös och kunde skalas av med fingrarna.

S.V. 8917 a±. Linghem, provat i vattenledningsvatten. Efter 3 frysningar något lossfruset material. Efter 12 frysningar ökad mängd lossfruset material men inga avskalningar.

S.V. 8917 a2. Linghem, provat i 3.5 % C aC l2-lösning. Efter 3 frysningar loss­ fruset material jämte begynnande avflagning, som sedan fortsatte. Efter 6 frysningar var ytan lös och kunde lätt skalas av med fingrarna. Försöket fortsattes därefter ej.

Såsom framgår härav har vattenledningsvattnet såväl för Linghemsproven som för proven från Örebro—Hallsbergsvägen haft en relativt obetydlig inver­ kan. Däremot har inverkan av kalciumkloridlösning varit kraftigare för proven från båda dessa vägar och kraftigast på provet från Linghemsvägen.

Försöket visar tydligt, att en svag mekanisk åverkan, som icke är iakttagbar vid okulär granskning, ger kalciumkloridlösningen tillfälle att verka starkare avskalande på en betongyta. Vid de mekaniskt obehandlade proven hade ytans sönderfrysning en annan karaktär. Från den ursprungliga beläggningsytan på dessa prov lossnade materialet i form av småpartiklar och inte flagvis. ö v e r ­ huvudtaget fröso de hamrade proven sönder på ett sätt som mera påminde om det, som iakttagits ute på vägen vid Linghem.

En vägbeläggningsyta utsättes i praktiken för slag liknande dem, som åstad­ kommos genom hamringen, exempelvis genom slag av snökedjor. De prov, som togos från vägen hade givetvis varit utsatta för sådan åverkan, ehuru sannolikt icke så intensiv, som vid bearbetningen på laboratoriet.

Försök med andra ämnen än betong.

De nyss beskrivna försöken ha givit till resultat, att lösningar i vatten av olika ämnen vid vissa koncentrationer verka starkare söndersprängande på betong än rent vatten.

A v olika skäl ansågs det vara lämpligt att undersöka om kalciumkloridlös- ningar vid frysning verkade söndersprängande på andra porösa ämnen än betong och på vad sätt sådan söndersprängning var beroende på lösningens halt.

De porösa ämnen, som användes till detta försök voro dels taktäckningstegel* dels tre olika slags sandstenar.

Taktegel ser ofta skivigt ut för blotta ögat. T ill försöken valdes sådant tegel* där skivigheten icke var märkbar. Dessa sprängdes vid frysningen av vattnet sönder till ett stort antal skivor. Saltlösningen åter delade upp proven i några få tjockare skivor. Söndersprängningen avtog snabbt med ökad saltkoncentration. På grund av sönderfallets karaktär i de olika lösningarna säger vikten av det lossprängda materialet ingenting om angreppets storlek.

Det var emellertid lätt att bedöma, att rent vatten hade betydligt större in­ verkan än 1 % kalciumkloridlösning. I 2 % lösning hade inverkan minskat

betydligt. Den 3 %-iga lösningen hade angripit teglet obetydligt. Likaså var angreppet av 4 och 5 % lösning mycket litet. Vid högre halter än ^ % var intet angrepp märkbart.

Resultatet av försöken med sandsten1 finnes tabellerat i tabell 8. Det framgår av försöket att vatten angriper betydligt starkare än kalciumkloridlösningar.

Tabell 8.

s.v.

nr Sandstensart Provets dimen­ sioner Antal frys-ningar

Tillvarataget material i gram per cm2 av provets yta Kalciumkloridlösningens koncentration Viktsprocent

0

1 2 _{3 4 5} 6 IO 20 605 Visingsö- sandsten från stenbrott i G r ä n n a ... 12 x 1 4 x 9 0 60 0.53 0.49 0 .12 0.05 0.07 0.006 o.oco 0 .0 0 1 0.000 606 Gotlands- sandsten från Grötlingbo, Gotland I 2 X 1 4 X 90 ₅° 0.003 0 .0 15 0.000 0.000 0.002 0.000 0.001 0.000 60S Kam brisk sandsten från Hellekis,

Kinnekulle . . I 2 X 1 4 x 7 0 84 ❖ 0.02 0.003 0.003 o.oco 0.000 o.coo 0.000

Sandsten består av sandkorn, som äro sammankittade antingen av kalcium- karbonat eller kiseldioxid. Sandstenen från Gotland innehöll kalciumkarbonat, de övriga icke. Det är därför sannolikt, att den förstnämnda sandstenen är sam­ mankittad med kalciumkarbonat:, de övriga med kiseldioxid.

För jämförelses skull har porositeten i de material, som använts vid frysför- söken bestämts genom att lagra ett i värme torkat prov av de olika materialen i vatten under 48 timmar och efter avtorkning genom vägning bestämma volymen av det upptagna vattnet. Tabell 9 visar resultatet.

Tabell 9.

P r o v

Porositet = upptagen volym vatten i ml per 100 g prov vid lagring under vatten i

48 timmar Betongstycke av samma material, som använts vid de oriente­

rande försöken ... 4.8

Gångbaneplatta som använts vid de orienterande fö r s ö k e n ... Taktäckningstegel som använts vid fr y s fö r s ö k e n ...

*T # 4.4 16.2 S.V. 605, Sandsten från Gränna ... 3-9 T, .6 S.V 606, Sandsten från Gotland ... S.V. 608, Sandsten från Kinnekulle ... J ,v 4*5

1 Sandstenen ställdes till Statens väginstituts förfogande av Sveriges geologiska undersökning. * Provet helt sönderfallet.

Diskussion av försöksresultaten.

De företagna frysförsöken visa att ris»ken för sönderfrysning av betong vid behandling med kalciumklorid är stor. Försöken genomfördes visserligen så, att angreppet skulle vara så snabbt, som det var möjligt att åstadkomma på labo­ ratoriet. Det är emellertid på intet sätt osannolikt att förhållandena i verk­ ligheten bli lika ogynnsamma, när en betongväg behandlas med kalciumklorid vintertid.

Det framgår av försöken, att lösningar av olika ämnen i vatten vid frysning kunna spränga sönder betong kraftigare än rent vatten. Denna egenskap har tidigare varit känd, när det gäller lösningar av natriumklorid och kalciumklorid. Från de av väginstitutet utförda, i det föregående omtalade försöken framgår, att denna egenskap finnes hos flera andra ämnen, såväl elektrolyter som icke- elektrolyter. Man kan sannolikt generalisera detta därhän, att egenskapen är gemensam för alla vattenlösningar.

A v försöken framgår vidare, att det är relativt utspädda lösningar, som verka starkast söndersprängande. I samtliga fall ha de varit under eutektiska} Detta visar otvetydigt hän på, att det härvid rör sig om en verkan av utkristalliserande is, ej salt. Det är vidare tydligt, att det icke kan vara fråga om en enkel effekt av volymsutvidgningen, då vatten fryser till is, emedan rent vatten verkar betyd­ ligt mindre söndersprängande.

Det är mindre sannolikt, att det skulle röra sig om en enbart kemisk inverkan av de lösta ämnena, när det, som här, gäller ämnen, vilka utan frysning endast i mycket ringa grad angripa betong.

Söndersprängningsprocessen är av allt att döma att betrakta som en fysikalisk- kemisk företeelse. En teoretisk förklaring till de vid frysförsöken iakttagna effekterna är emellertid för närvarande icke möjlig. Bland annat kan man icke giva någon förklaring till, varför tegel och sandsten frysa sönder mera i rent vatten än kalciumkloridlösning under det att betongen är mera känslig för ut­ spädda lösningar än vatten.

Cementbruket i betongen är ett komplicerat kolloidalt system. Det är möjligt att de processer, som spränga sönder betongen ha sitt säte i kapillärer, som äro betydligt finare än dem, som finnas i tegel och sandsten.

Praktiska slutsatser.

A v det föregående framgår, att saltbehandling av betongvägar vintertid, i syfte att motverka eller förhindra isbildningen, kan medföra risk, att svåra ytskador framkallas. Eftersom isbildningen på betongvägarna, liksom på andra belägg- ningstyper, kan vara ytterst besvärande och rent av farlig för trafiken, är detta en olägenhet hos betongvägarna. Att helt förbjuda användningen av salt på

1 Undereutektisk lösning = lösning med en koncentration som är mindre än den eutektiska. U r en sådan lösning avskiljes vid temperatursänkning is.

Övereutektisk lösning = lösning med en koncentration som är större än den eutektiska. U r

betongvägarna skulle innebära, att man för denna beläggningstyp icke skulle ha lika effektiva medel att bekämpa ishalkan som för andra beläggningstyper.

A v det föregående framgår, att alla i vatten lösta ämnen mer eller mindre an­ gripa betong, när lösningen vid frysning är innesluten i betongens kapillär­ system. Detta är sålunda icke någon speciell egenskap hos de mest använda sal- terna koksalt (natriumklorid) och kalciumklorid. Dessa båda salter angripa be­ tongen vid frysning i ungefär samma grad. — De två sakernas förmåga att tina is är någorlunda lika strax under o°. Vid lägre temperatur är kalciumklorid bättre ur denna synpunkt. Under natriumkloridens eutektiska temperatur, — 2 1 0, kan man använda en blandning av t. ex. 70 % bergsalt och 30 % kalciumklorid eller enbart kalciumklorid.

Eftersom sulfat och magnesiumsalter angripa betong rent kemiskt, böra salter, som användas för att borttaga is, vara fria från sådana föroreningar. Enligt Schiitz minskar magnesiumsulfat natriumkloridens angrepp. Detta kan möjligen bero på, att härvid till en början bildas ett skyddande skikt på ytan, vilket skydd emellertid sannolikt förbytes i sin motsats efter någon tid. — Det van­ liga dammbindningsmedlet kalciumklorid finnes ofta i vägdistriktens förråd även vintertid. Det kan därför ligga nära till hands att använda sådan kalcium­ klorid för att avlägsna is. Emellertid bör man ge akt på, att i handeln stundom under namn av vägsalt utbjudes magnesiumklorid eller en blandning av magne- siumklorid och kalciumklorid. Enär magnesiumklorid angriper betong rent ke­ miskt och därför är skadligare än kalciumklorid, bör sådant vägsalt icke an­ vändas för att borttaga is på betongvägar.

Enligt amerikansk uppfattning bör salt för upptining av is lämpligen ut­ spridas inblandat i sand eller aska och denna inblandning bör ske omsorgs­ fullt. Därigenom skall, enligt amerikansk erfarenhet, angreppet minskas. E rfa­ renheten från Linghemsvägen, där saltet utspreds på detta sätt, synes icke be­ styrka att man därigenom undviker skadegörelse. Troligen blir denna dock mindre, varför den nämnda försiktighetsåtgärden likväl kan rekommenderas.

Med hänsyn till den risk för skadegörelse, som uppenbarligen finnes vid sprid­ ning av salt på betongvägar, bör detta endast ske, när så är oundgängligen nöd­ vändigt, d. v. s. vid de tillfällen, då en f a r l i g ishalka uppstått. Dessa tillfällen äro dess bättre relativt sällsynta. Detta inträffar bl. a. när efter en köldperiod ett omslag i väderleken uppstår och en fuktig vind sveper fram. Därvid bildas på den avkylda betongytan en riskabel isglasyr. N är den farliga väderleksperioden, som ofta har kort varaktighet, är över, är det önskvärt, att saltet och salthaltigt smältvatten avlägsnas.

Det framgår vidare av de beskrivna försöken, att saltangreppet blir mindre, om betongen är tät. En förstklassig betong, önskvärd även med hänsyn till slit­ styrkan, är sålunda ett medel till större motståndskraft mot saltets åverkan. Men att på denna väg uppnå betryggande säkerhet torde icke vara möjligt, enär genom trafikens slag hårsprickor uppstå i ytan, vilka sedan möjliggöra för salt­ lösningen att tränga in och göra åverkan.

Det finnes en principiell möjlighet att på något sätt behandla betongens yta, genom att anbringa ett skyddande tätt skikt på betongen, genom vilket salt­

lösningen icke förmår tränga t. ex. av torkande oljor o. dyl. Försök ha utförts i Amerika i sådant syfte, dock utan särskilt uppmuntrande resultat.

En annan möjlighet är att använda ett sådant upptiningsmedel, som kemiskt reagerar med cement under bildande av ett svårgenomträngligt ytskikt. Ett sådant medel är gult blodlutsalt, enligt vad de utförda försöken visar. Detta medel torde dock normalt vara för dyrbart för praktiskt bruk,1 möjligen kan det löna sig, om upptiningen endast skall ske i liten omfattning.

En slutgiltig lösning av frågan om upptining av is på betongvägar har sålunda ännu ej framkommit.

SU M M A R Y

I n THE SPRING following the exceptionally cold winter of 1940— 1941 some damage was observed on the surface of a concrete road near the town of Lin­ köping in Central Sweden. On some stretches a great part of the surface had scaled off in comparatively large flakes. (Figs 1, 2.)

A request was made to the State road institute to investigate into the cause of the damage.

It was found that the damages could possibly have been caused by the winter­ time treatment of the road with sand mixed with calcium chloride in order to make the road non-skidding.

In order to test this possibility specimens were taken from the road. For com­ parison specimens were also taken from another road, in the vicinity of the town Örebro in Central Sweden, which had not been treated with calcium chloride and which was free from damage.

These specimens were then subjected to the influence of aqeuous calcium chloride solutions under conditions of alternate freezing and thawing. These experiments are described in this paper. Preceding the description of the freezing and thawing tests is inserted a chapter discussing the physicochemical equilibrium between a salt and water on the basis of the equilibrium diagrams of sodium chloride-water and calcium chloride-water.

Prior to the tests with the specimens mentioned, some freezing and thawing tests were made on small pieces of concrete chiselled from a concrete pavement.

The purpose of these tests was to find the strength of the calcium chloride solution which acted most quickly on concrete.

When submitted to the freezing and thawing tests the specimens were comple­ tely immersed in solutions with different percentages of calcium chloride. The vessels containing the solutions were placed in a refrigerator for 12 hours at a temperature of — 25° C. After that time they were taken out and allowed to stand in the laboratory at room temperature for 12 hours. The freezing and the subsequent thawing were repeated in the same manner until the specimens had disintegrated to a required degree.

It was found that a solution of calcium chloride having a concentration of approximately 3.5 % had the strongest detrimental effect on the concrete speci­ mens. Weaker as well as stronger salt solutions were far less detrimental.

So far as the author knows it has earlier been assumed that the strongest solution had the strongest action. In fact, those solutions which were too con­ centrated to freeze even at the lowest temperature used had no observable action at all.

Some freezing and thawing tests were made on specimens from the same source by the use of aqueous solutions of other substances. (Figs 5 and tables 3— 6).

Rock salt was found to act most strongly in 5 % solution. Sodium chloride, barium chloride, potassium ferrocyanide, potassium ferricyanide, ethyl alcohol, and urea in solutions having the same depression of the freezing point as a 3.5 % calcium chloride solution were found to disintegrate concrete strongly.1

Strong solutions of ethyl alcohol and urea had a comparatively minor power of disintegration.

For comparison some freezing and thawing tests were carried out on some specimens of brick and of sand-stone. These specimens were, in contrast to those of concrete, disintegrated by pure water to the greatest degree. Dilute calcium chloride also affected the specimens but to a lesser degree. Solutions stronger than 5 % hardly had any action at all either on brick or on sand-stone.

The most aggressive aqueous solution of calcium chloride, 3.5 % , was used for the freezing and thawing tests on the concrete specimens from the Linköping and Örebro roads. Already, after seven cycles of freezing and thawing, heavy damages were observed. It was thus shown that the damage on the road was probably caused by the detrimental action of dilute calcium chloride solutions, which were formed by calcium chloride and melting ice.

Furthermore, it was shown that a mechanical action on the surface of the concrete, such as blows from a hammer, which in itself had no visible effect, accelerated the disintegration.

In addition, some conclusions of more general interest can be drawn from the freezing and thawing experiments.

Dilute, hypoeutectic, aqueous solutions of different substances have, when freezing, an ability to disintegrate concrete. It has been shown that the power of destruction of solutions for some substances varies with the concentration and reaches a maximum at a certain, not very high, concentration.

Most probably this conclusion can be generalized to include all substances which are sufficiently soluble in water. The fact that the most active solutions always seem to be hypoeutectic, i. e. those solutions, in which at lower tempera­ tures ice is primarily crystallizing, strongly suggests that the disintegrating agent is the ice crystallizing from the solution when the temperature is decreasing in the fine capillary system of the concrete.

The practical consequences drawn from the present and earlier work on the action of salt solutions on concrete is that salt treatment ought to be avoided as much as possible. Some recommendations are given, which conform with those proposed by the U. S. Highway Research Board.

1 Except in case of potassium ferrocyanide, owing to the formation of a protecting layer of potassium calcium ferrocyanide.

F Ö R T E C K N I N G Ö V E R

P U B L IK A T IO N E R FR Å N SVENSKA V Ä G I N S T I T U T E T

O C H S T A T E N S V Ä G I N S T I T U T

M e d d e l a n d e n . S v e n s k a V ä g i n s t i t u t e t .

1. Förslag till vägnomenklatur. Del I. Allm änna benämningar samt speciella benäm­ ningar för undersöknings- och utsättningsarbeten, terrasserings- och beklädnadsar- beten, konstarbeten, vägmaskiner och redskap samt vägmärken. (Utgånget)... 1925 2. Protokoll från det av Svenska Väginstitutet anordnade diskussionsmötet i tjä lfrå ­

gan i Luleå den 5 och 6 oktober 1925. (Utgånget) ... 1926 3. Erfarenheter från Svenska Väginstitutets trafikräkningar åren 1924— 1925, av

E. N o rd en d a h L ... 1926 4. Del I. Erfarenheter från trafikräkningar i Gävleborgs län år 1925. Trafikens fö r­

delning å vägnätets olika delar, trafikmängder m. m.

Del II. N ågra erfarenheter rörande användbarheten av masugnsslagg för vägän- damål, av E. NordendahL

Del III. Vägbeläggningar av silikatbehandlad makadam. (Utgånget) ... 1927 5. Klorkalcium och sulfitlut som dammbindnings- och vägförbättringsmedel. En

handledning i användningen av dessa medel, av A . Lagergréen, E. N ordendahl och N . W ibeck. (Utgånget, se medd. 14 ) ... 1927 6. Automobiltrafikens inverkan på byggnaders bestånd med hänsyn särskilt till bil­

ringarnas beskaffenhet och fordonens hastighet. (Utgånget).

Bilaga: H . Kreuger: Vibrationsmätningar i Norrköping 19 2 6 ... 1927 7. Om motorfordons rörelse, speciellt i avseende på dess samband med vågbildning­

en å vägar, av G. Blum. (Utgånget)... 1927 8. Metoder för och resultat av bergartsprovningar fö r vägändam ål, av R. Schlyter.

(Utgånget) ... 1928 9. Provvägen vid Braunschweig. (Utgånget) ... 1928 10. Gatu- och vägbeläggningars slirighet, av E. N ordendahl. (U tgånget)... 1928 1 1 . Förslag till vägnomenklatur. Del II. Vägbyggnadsm aterial av jord- och bergarter.

(Utgånget) ... 1928 12. Uppmätning av ojämnheten hos vägars körbanor med s. k. skrovlighetsmätare, av

E. N ordendahl. (U tgånget)... 1929 13. Tjälproblemets grundfrågor. Sammanfattning av de viktigaste resultaten av pågå­

ende undersökningar. I. A v G. Beskow. (U tgånget)... 1929 14. Klorkalcium och sulfitlut som dammbindnings- och vägförbättringsmedel. En

handledning i användningen av dessa medel. A ndra omarbetade upplagan 1929 15. Dräneringens betydelse för vägarnas tjälförhållanden. Sammanfattning av de v ik ­

tigaste resultaten av pågående undersökningar. II. A v G. Beskow. (Utgånget) . . . . 1929 16. Iakttagelser från en studieresa i bil genom Danmark och norra Tyskland, av

1 7. Provväg vid Kristianstad mellan Ringelikors och västra Göinge härads gräns på vägen Kristianstad-Hässleholm ... 1929 18. Vågbildning å vägar. Corrugations on road surfaces. Bidrag till utredning om or­

sakerna till vågbildning å vägarna, av Fr. Enblom och G. B lu m ... 1929 19. Provvägen i G ävle på västra utfartsvägen... 1929 20. Vägstudier i Danmark år 1929, av N . von M atern ... . . . 1930 21. De geologiska faktorernas betydelse fö r vägarnas tjälförhållanden, av G. Beskow.

(Utgånget) ... 1930

22. Erfarenheter från provvägarna år 1929, av N . von Matern. (U tg å n g e t)... 1930 23. Svenska Väginstitutets trafikräkningar år 1929, av N . von M atern... 1930 24. Om vägarnas bärighet vid vattenövermättning, av G. Beskow. (U tg å n g e t) 1930 25. Om jordarternas kapillaritet, av G. B esko w ... 1930 26. Om isoleringsåtgärder mot tjälskott och tjälskjutning, av G. Beskow. (Utgånget) 1930 27. N ågra undersökningar rörande klorkalcium, klormagnesium och sulfitlut och de­

ras lämplighet som dammbindningsmedel av G. Beskow och N . von Matern. (Utg.) 1930 28. Bidrag till frågan om högklassiga vägbeläggningar i Sverige, av N . von Matern 1930 29. Provvägen vid K alm ar. The experimental Road at K alm ar, av N . von Matern 19 31 30. Om vägarnas allmänna ytuppmjukning i tjällossningen. Softening o f Roads in

Spring, av G. B esko w ... 19 31 3 1. Vägstudier i Förenta Staterna 1930. R oad Studies in the United States of America

1930, av T . B iide, G. H öckert, N . L id v a ll, N . von M atern, A. Valsinger och E. P.

W r e t lin d ... 19 3 1 32. Om indränkning och ytbehandling. Grouting and Surface Treatment, av N . von

Matern ... 19 31 33. Erfarenheter från provvägarna år 1930. Experiences from the Test Roads 1930,

av Fr. Schiitz ... 19 31 34. A sfalt och tjära för vägändam ål. Asphalt and T a r for Road Purposes... 19 31 35. Undersökningar rörande bromslängden för bilar vid olika väglag. Investigations

into braking Distances fo r Motor Cars under different Road Conditions, av G.

Andersson och E. Lundeberg ... 19 3 1 3 6. Om användning av vägtjära utomlands. The Use c f Road T ars Abroad, av S.

H a llb e r g ... 1932 37. Om korrugeringen och dess motarbetande. Corrugation on G ravel Roads and its

Counteraction, av G. Beskow ... 1932 38. Avnötningsmätningar på vägbeläggningar. Measurements of W ear on Pavements,

av N . von Matern och Fr. Schiitz... 1932 39. Utredningar rörande motorfordonsbeståndet i Sverige. A Statistical Survey of M o­

tor Vehicles in Sweden, av 19 3 1 års väg- och b ro sa k k u n n ig a ... 1932 40. Provning av betong vid betongvägar medelst provbalkar. Testing of Concrete for

Concrete Roads on Beams, av C. F o r s s e ll... 1933 4 1. Tjälens betydelse för vägbeläggningar. Influence of Frost Action in the Subgrade

on Pavements, av G. Beskow ... 1933 42. Provvägen vid Borås. The experimental R oad at Borås, av N . von Matern . . . . 1934 43. Utredning angående lämpligheten av betongrör till vägtrummor. Investigations

about Concrete Pipes fo r Road Culverts, av 795/ års väg- och brosakkunniga. . 1934 44. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. V ägar. Technical-Econo­

mical Researches into Road Construction and Transport in Sweden, av 795/ års

Statens Väginstitut.

45. Arbetsbeskrivningar för bituminösa vägbeläggningar. Standard Specifications for Bituminous Pavements, utgivna av K . Väg- och Vattenbyggnad sstyr elsen. (Utgånget) 193 5

46. Enkla bituminösa vägbeläggningar på grusvägar. Low Cost Bituminous Roads, av

N . von Matern och S. H allberg... 1935 47. Provvägen på Lidingön. The Lidingö T a r Pavement Test Road, av M. Rahlén . . 1935 48. Tjälbildningen och tjällyftningen med särskild hänsyn till vägar och järnvägar.

Soil Freezing and Frost Heaving, av G . B e s k o w ... 1935

49. Förhandlingar vid nordiska vägtekniska mötet i Stockholm år 1935. Proceedings of the Scandinavian Road Technical Meeting at Stockholm 19 3 5 ... 1936 50. Provvägen på Blackebergsvägen. Test Road on the Blackeberg R oad near Stock­

holm ... 1936 51. Försök med dammbindningsmedel på Enebyvägen i Stockholm 1934. Tests with

Dust-laying Agents on the Eneby Road near Stockholm 1934, av S. H allberg . . . . 1936 52. Ytbehandling av grusvägar enligt Värmdömetoden. Experiences with double Sur­

face Treatments on G ravel Roads, av A . S. O delberg 1936 53. Försök med dammbindningsmedel på Eneby vägen i Stockholm 1936. Tests with

Dust-laying Agents on the Eneby Road near Stockholm 1936 ... 1936 54. Erfarenheter från statens väginstituts materialkontroll under åren 1935 och 1936.

Testing of Road Materials during 1935 and 1936. Report from the Swedish State Road Institute ... 1937 55. Undersökningar rörande stenkrossar. Some Investigations about Crushers ... 1937 5 6. Utredning rörande bilbeskattningen. Road Technical Views on Motor Taxation,

av N . von Matern och G. K u llb e r g ... 1938 57. Fallkilen. A new Method for Determining the Bearing C apacity of Soils and

Gravel Roads, av F. R e n g m a rk ... 1938 58. Arbetsbeskrivningar för vägbeläggningar. Standard Specifications for Pavements.

(Utgånget) ... 1939 59. Undersökningar rörande tunna betongbeläggningar på bärkraftig underbädd.

Vibrobetong och Holterbetong. Some Investigations about Thin Concrete P ave­ ments on Subgrade with Good Bearing, av N . von M atern, H . R öhfors och G.

W ästlund ... 1939

60. Faktorer som inverka på bitumösa beläggningars vattenbeständighet. The Resi­

stance of Bituminous Pavements to W ater, av S. H a llb e r g ... 1939

6 1. Gatstensprovvägen Sanna— Hinsholmen. Sett Paving Test R oad Sanna—

Hins-holmen, av A . H jelm ér ... 1941

61. Jämnhetsmätningar på vägbeläggningar. Measurements of the Unevennesses of

Road Surfacings av N . von Matern och G. K u llb e r g ... 1941

63. Snabb bestämning av bitumenhalten i vägbeläggningar. R apid Determination of

the Bitumen Content in Pavements, av H . A rn felt ... 1942

64. Arbetsbeskrivning fö r byggnad och underhåll av slitlager av grus. Specifications

for G ravel Roads, utgivna av K . Väg- och V atten byggn adsstyrelsen ... 1942

6 5. Försök med pågrus. Tests with Chippings, av N . v. Matern och A. H jelm ér . . . . 1943

66. Skador på betongvägar uppkomna genom saltbehandling vintertid. Damage on

R a p p o r t e r .

1. Erfarenheter från provvägen vid Bålsta under åren 1932 och 19 33, av N . von

Matern och S. H a llb e r g ... 1933 2. Vägbeläggningar på landsbygdens allmänna vägar i Sverige den 1 januari 1934 1934 3. Vägbeläggningar på landsbygdens allmänna vägar i Sverige den 1 januari 1935

(Utgången) ... 1935 4. H yvelblandning på kustvägen norr om K alm ar år 19 35, av N . von Matern . . 1936 5. Vägbeläggningar på landsbygdens allmänna vägar i Sverige den 1 januari 1936 1936

6. Vägbeläggningar på landsbygdens allmänna vägar i Sverige den 1 januari 19 37 1937

7. Vägbeläggningar på landsbygdens allmänna vägar i Sverige den 1 januari 1938 1938 8. Vägbeläggningar på landsbygdens allmänna vägar i Sverige den 1 januari 1939 1939 9. Maskinblandning av grusvägbana Södra Åsbo 19 38 — 1939, av G. Beskow.

(Utgången) ... 1939 10. Vägbeläggningar på landsbygdens allmänna vägar i Sverige den 1 januari 1940 1940 1 1 . Möjligheter till ökad användning av sulfitlut i Sverige ... I 94°

12. Bom ullsväv som inlägg i bituminösa beläggningar av S. H allberg och A . H jelm ér 1941 13. Vägbeläggningar på landsbygdens allmänna vägar i Sverige den 1 januari 19 4 1 1941 14. N ågra undersökningar av sulfitlut, av H . A rn felt ... 1941 15. Provväg med olika pågrus vid Derome i H allands län av A. H jelm ér och B.

L iljeqvist ... 1941

Pris 1 krona