Gramsci tar sig an den borgerliga hegemonin. Den svenska pressens syn på Hugo Chavez 1998-2007

Malmö Högskola IS103F

Lärarutbildningen (Historia med kulturanalys III) vt 2008 Handledare Thomas Småberg Examinator Fredrik Nilsson

Gramsci tar sig an den borgerliga hegemonin.

Abstrakt

Den här studien är tvådelad, den första delen är en kvalitativ empirisk textanalys med kvantitativa inslag, av Sveriges fyra största tidningar. Den undersöker förändringen i bilden av Venezuelas president mellan 1998 och 2007. Den andra delen försöker utifrån en gramscianskt inspirerad syn förklara hur den ”borgerliga hegemonin” (som representeras av ovanstående tidningar) har hanterat Chavez som fenomen. Slutsatsen är att Hugo Chavez progressiva reformer ständigt knyts an till negativa sammanhang som att han är antidemokrat och frotterar sig med diktatorer.

Innehållsförteckning

Hegemoni 9

Ideologi och de intellektuella 9

Den borgerliga hegemonin av i dag 11 Forskningsläge 12

Bakgrund 14 Historisk kontext 14 Hugo Chavez i årtal 16 Artikelgenomgång 17

Presidentvalet den 6 december 1998 17

Val till konstituerande församling den 25 juli 1999 18

Folkomröstning om ny konstitution den 15 december 1999 18 Parlaments-, guvernörs- och presidentval den 30 juli 2000 19

Nationellt referendum om att avsätta Hugo Chavez den 15 augusti 2004 21 Parlamentsval den 5 december 2005 26

Presidentval den 3 december 2006 27

Folkomröstningen gällande 69 ändringar av grundlagen den 3 december 2007 32 Sammanfattning 38

Analys 41 Allmänt 41

Bilden av Hugo Chavez och dess förändring mellan 1998 och 2007 42 Hugo Chavez och den borgerliga hegemonin i Sverige 43

Slutsats 49 Referenser 51

Inledning och syfte

Under ett decennium har nu Hugo Chavez och hans anhängare innehaft den politiska makten i Venezuela, en av världens största oljeproducenter. Det har många gånger varit en strid på kniven. Jag har följt utvecklingen under nästan hela perioden, då han är något nytt. Många beskyller snarare honom för att sitta fast i 1970-talets tänkande och protektionism. Men tvärtom har han varit framsynt och aktiv för att knyta allianser och bygga regionala nätverk där handel och utbyten ska ske på lika villkor med folkens sociala utveckling i fokus. Det har medfört att jag själv skrivit två uppsatser om Venezuela. En i statsvetenskap och en i historia. Fängslande är det att se min egen slutsats från 2003 där jag understryker att Hugo Chavez måste välja väg, antingen att gå hela vägen ut eller anpassa sig till det rådande, för någon socialist var han inte då. Det har uppenbarligen skett en radikalisering sedan dess, även om man inte får låta retoriken skymma sikten. Han är i grund och botten en pragmatiker med en vision, även de besuttna tar del av den kraftiga tillväxten i landet och borde egentligen vara tacksamma, då det inte är särskilt produktivt att lägga pengarna på hög eller lyxkonsumtion. Men något som störde mig var den märkliga rapporteringen från Venezuela i svenska medier. I synnerhet kring statskuppen 2002. Så tanken på att studera denna har funnits länge i mitt bakhuvud. Men då inget är nytt under solen, var man samtidigt inte förvånad. Den senare uppsatsen jämförde statskuppen mot Chavez med den mot Allende 1973. Även det en socialist vald på formell liberal-demokratsik grund som utsattes för en kupp där det från högern uttrycktes stor förståelse i Sverige, då Allende drev landet mot ”elände” och ”polarisering”. Likheterna är slående i de båda fallen. Men på 1970-talet fanns det mycket starkare krafter som inte delade den synen i offentligheten. Så det är själva syftet med den här uppsatsen, att undersöka hur Hugo Chavez har beskrivits i den svenska pressen.

Problemformulering

Den första frågan som ska besvaras är hur den dominerande bilden av Venezuelas president Hugo Chavez har förändrats mellan hans tillträde 1998 och den senaste folkomröstningen 2007, i Sveriges fyra största tidningar.

Med den frågan besvarad kan jag ge mig hän själva huvudfrågan, som har en teoretisk utgångspunkt. Att vi i dag lever i en tid där ett ”borgerligt medvetande” styr det offentliga samtalet. Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet får representera denna borgerliga hegemoni.

Den andra frågan är hur den borgerliga hegemonin i Sverige har hanterat fenomenet Hugo Chavez.

Metod och material

Den här studien har utvecklats över resans gång, inte en rak sträcka in i mål utan en något snårig process, där jag tvingats ompröva tidigare ansatser och delvis börjat om från början. Det har ibland varit påfrestande men ändå lärorikt. Trots allt blev resultatet hyfsat nära den första visionen, även om omfånget och detaljnivån skars ned en hel del.

Det är en tudelad studie i ett. Den ena delen är en kvalitativ empirisk textanalys med kvantitativ grund, den andra delen är en teorikonsumerande fallstudie som använder sig av den första delens empiri och resultat. Det är i den delen jag får användning av min teoretiska utgångspunkt som presenteras nedan.

När Eva Queckfeldt diskuterar kvalitativ kontra kvantitativ textanalytisk metod i sin avhandling påpekar hon att debatten om deras lämplighet är ett skenverk, då de båda utgångspunkterna svarar på två olika frågor. Den förra på frågan ”vad?” och den senare på ”hur mycket?” (Queckfeldt 1981: 9). Själv ville jag ha svar på båda, det komplicerade affären.

Det intressanta var att kunna utröna vilka huvudtendenser som fanns i materialet. När det gäller kvalitativ forskning går det inte undvika ett visst godtycke, det handlar om att man får lita på forskarens omdöme och ärliga uppsåt i sina tolkningar, som är ofrånkomliga, när man ska bedöma vad som är representativt. Queckfeldt kallar det en ”gentlemans agreement” (Queckfeldt 1981: 8).

Men för att kunna göra en hyggligt korrekt bedömning av materialet uppställde jag vissa premisser. I ett första steg försökte jag tömma varje artikel på all överflödig information, det är dem som utgör det empiriska materialet. Det är den hårda kärnan som återstår, det är ingen underhållande läsning, med en del upprepningar, men det blir väldigt konkret och slående. Dessutom blir materialet mycket mer lättbearbetat. I steg två sammanfattade jag varje sjok med artiklar som berörde varje händelse utefter en mall där det krävdes att ett tema berördes i

minst två olika artiklar för att det skulle ses som relevant, sedan gjorde jag en bedömning om

vad som dominerade i texterna. Dessutom delade jag upp det i hur Hugo Chavez person och hans politik skildrades. Även om detta medförde ett idogt användande av överstryckningspennor så var fortfarande syftet kvalitativt. Utefter de sammanfattningar jag sedan presterade drog jag mina slutsatser, om hur bilden av Venezuelas president förändrats. De åtta händelser jag valt att titta närmare på är alla olika nationella val och omröstningar, detta för att få kontinuitet och likvärdighet i materialet. Jag har valt ta med ledar-, debatt-, kultur- och nyhetsartiklar som varit i anknytning till valet under en tiodagarsperiod, tre dagar före och en vecka framåt. Någon skillnad på vad journalisten själv skriver eller vad intervjuade säger görs inte, då alla utsagor påverkar den sammanlagda bilden.

Jag valde de fyra största tidningarna, dels för att de sammanlagt når flest människor, men också för att de alla är stockholmbaserade och därmed får störst genomslag i andra ledet till övriga medier/journalister som radio, tidskrifter och teve. Deras ideologiska färg har alltså inte spelat in.

Teoretisk utgångspunkt

Karl Marx och Friedrich Engels

”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasstrider” står det i

Kommunistiska manifestet (Liedman - Linnell 2003: 125). Denna formulering är central i det

marxska tankegodset. Konflikt är något som omfattar hela samhällets beståndsdelar, det är inte en strikt materiell angelägenhet som enbart berör produktionsförhållandena inom den ekonomiska basen. Utan även tar sitt uttryck inom överbyggnadens politiska, filosofiska, juridiska, kulturella områden. Tyvärr har stora delar av den marxistiska kanon utvecklats i en vulgär tradition mot ekonomism och mekanisk dialektik; att överbyggnaden endast reaktivt speglar de existerande produktionsförhållandena och produktivkrafterna som får sitt uttryck i vad Anders Ehnmark kallar för Kominterns ”kaninbibel” – Nikolaj Bucharins Den

materialistiska historieuppfattningen (Ehnmark 2005: 72). Den historiska marschen mot

framtiden är mer eller mindre ristad i sten. Bucharin skriver att ”[m]ed dess hjälp finner sig proletariatet till rätta i det samhälleliga livets och klasskampens mest invecklade frågor” (Ehnmark 2005: 73).

Visst kan man hitta stöd för en sådan mekanisk syn när man läser förordet till Bidrag till

kritiken av den politiska ekonomin där man finner att det inte är ”människornas medvetande

som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande” (Liedman – Linell 2003: 240). Men det är en förenkling av ett komplext skeende, som Marx skriver i den tredje tesen i Teser om Feuerbach

Den materialistiska läran – att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran – glömmer att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras (Liedman – Linell 2003: 118).

Vidare skriver Engels att ”[v]i var tvungna att understryka huvudprincipen gentemot våra motståndare, som förnekade den, och vi hade inte alltid tid eller tillfälle att låta de andra elementen som ingår i samspelet komma till sin fulla rätt” (Miliband 1977: 16). Ekonomin var ”huvudprincipen”, men som del i ett ”samspel” med andra ”element”. Med andra ord, det råder ett dialektiskt förhållande mellan basen och överbyggnadens delar.

Det samhälleliga medvetandet har en direkt koppling till de rådande makt- och produktionsförhållandena. I Den tyska ideologin formulerar Marx att den

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d v s den klass som är den härskande materiella makten i samhället är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen därmed också normalt sett är underkastade de förras tankar (Liedman – Linell 2003: 114).

Att ”de besuttna klasserna” försöker förmedla sin egen hållning och syn som det allmännas bästa, att i ”en ideologisk förklädnad” sträva efter att får sitt ”särintresse som allmänintresse” faller sig naturligt (Berntsson 1978: 96). Men samtidigt måste man vara medveten om det som vi inledde med, att det pågår en ständig oöverbryggbar strid, en antagonistisk konflikt. Som förs på alla plan, även det ideologiska som debatt, publicistisk verksamhet, utbildning, kulturell verksamhet (Miliband 1977: 22ff).

Antonio Gramsci

Inledningsvis måste påtalas att de runt 2500 sidor anteckningar Gramsci plitade ned under sina år i Mussolinis fängelse är skrivna under censurens vakande öga, och snarare utkast än fullödiga essäer. Det har öppnat upp till mycken tolkning genom åren.

Hegemonibegreppet har sitt ursprung i det sena 1800-talet arbetarrörelse, och Andreas Malm tillskriver det de ryska socialdemokraterna Georgij Plechanov och Pavel Axelrod (Malm 2004: 122). Vladimir Lenin anammade termen och slutligen även Komintern. Men det som från början var en strategi för maktövertagande (där proletariatet utövar hegemoni över sina allierade inom bonde- och småborgarklassen i deras gemensamma strävanden) utvecklades i Gramscis fängelsecell till en allmän teori om hur de härskande upprätthåller sin klassmakt i de välutvecklade kapitalistiska staterna (Malm 2004: 122ff; Simon 1988: 22).

Historikern Perry Anderson gör en relevant distinktion mellan intern och extern hegemoni. Det är den senare som åsyftas i den följande diskussionen, den som berör hegemonin över sina klassantagonister, inte sina allierade som det ursprungliga begreppet avsåg (Malm 2004: 125f).

Hegemoni

Det brukar heta att hegemoni handlar om att göra sin egen doktrin till allmän lag i form av det ”sunda förnuftet”. Att den ”styrande klassens världsåskådning blir sunt förnuft” (Gramsci 1967: 10). Den tolkningen är inte helt plausibel när man läser Gramsci enligt mig, då han snarare verkar mena att det sunda förnuftet skall ersättas med ett kritiskt förnuft, istället ger uttrycket ”nationell kollektiv föreställningsvärld” i alla fall en vink om vad det rör sig om (Linderborg 2001: 14).

Klassmakt upprätthålls, enligt Gramsci, genom tvång och samtycke. Tvånget realiseras genom rättsväsendet, ekonomiskt herravälde samt våld. Samtycket däremot bygger på en relation, om överordnad och underordnad som i allmänhet är ”accepterad” (Simon 1988: 21; Linderberg 2001: 14). Det handlar om att internalisera ”ett system av universella värdenormer som syftar till att genomsyra hela samhället” genom ”informationsstyrning, massmedier, bildning, utbildning, kultur, religion, lagstiftning”. Staten får en framskjuten roll i det hela, då de ansvarar för utbildningssystemet (Linderborg 2001: 14).

Dock så utmanas den härskande hegemonin av andra politiska hegemonier. Gramsci diskuterar detta både på nationellt, och individuellt plan. Hur ”[m]edvetandet om att man är en del av en bestämd hegemonisk kraft (dvs det politiska medvetandet) är den första fasen i en fortskridande medvetenhet om sig själv, där slutligen teori och praktik enas”. En form av befrielseprocess där man slutligen uppnår en ”världsåskådning som har sammanhang och enhet” (Gramsci 1967: 37). Formerandet av oppositionella, organiska intellektuella som trotsar den rådande hegemonin ser Gramsci som en nödvändighet då han inte har mycket till övers för den ekonomism som tar ”varje fluktuation i politik och ideologi som ett omedelbart uttryck för strukturen” (Gramsci 1967: 117). För att föra en långsiktigt framgångsrik klasskamp måste arbetarklassens ”mothegemoni” gå i klinch med den rådande och skapa sina egna intellektuella, som är organiskt tillhörande arbetarrörelsen.

Ideologi och de intellektuella

I vardagligt språk uppfattas en ideologi som en tankeströmning, helt enkelt en påse idéer av mer eller mindre sammanhållen och konsekvent karaktär. Men Gramsci menar att man måste

… göra distinktionen mellan organiska ideologier, som alltså är nödvändiga för en viss struktur, och godtyckliga, rationalistiska, ”sökta” ideologier. I den mån de är historiska nödvändiga har de en giltighet som är ”psykologisk, de organiserar” människomassorna, bildar den grund på vilken människorna rör sig, förvärvar medvetande om sin ställning, kämpar o s v. I den mån de är ”godtyckliga” skapar de bara individuella ”rörelser”, till sin karaktär polemiska o s v (Gramsci 1967: 81).

Det är just denna förvirring som uppstår i den offentliga debatten, där skolboksliberalismen i egentlig mening är fullständigt irrelevant utan det handlar snarare om det ”borgerliga medvetandet”. Även om den sökta ideologin har sin funktion då den enligt Gramsci ”utgör felet som ställer sig i kontrast till sanningen och så bekräftar den”. Ideologi flyter alltså inte omkring i bloggosfären eller i folks huvuden utan har en materiell existens, en social praktik i vardagen enligt vissa ”intuitiva” normer och förhållningssätt till omvärlden (Simon 1988: 58f).

Gramsci talar om två typer av intellektuella, de traditionella och de organiska där de förra ses som mer autonoma än de senare som är direkt mer kopplade till en social grupp eller klass. De skiljer sig åt som filosofen kontra ideologen. Idag är den uppdelningen inte särskilt relevant då gränserna suddats ut rejält mellan dem, samtidigt som antalet växt markant (Linderborg 2001: 41). Gramsci menade i alla fall att det var av yttersta vikt för varje grupp som ”utvecklar sig mot en dominerande ställning” att ”assimilera och ’ideologiskt’ erövra de traditionella intellektuella, en assimilation som blir desto snabbare och effektivare, ju mer ifrågavarande grupp samtidigt utvecklar sina egna organiska intellektuella” (Gramsci 1967: 148). De intellektuella är ”den dominerande gruppens ombud för utövandet av den sociala hegemonins och den politiska regeringens underordnande funktioner” (Gramsci 1967: 150). De intellektuella utgörs av filosofer, lobbyister, författare, publicister, högskolelärare men även politiker, journalister, valarbetare, lärare med flera som populariserar ideologin. Det kan te sig löjeväckande, som även Gramsci själv påtalar, att beteckna politiker som intellektuella, men begreppet används i vid bemärkelse om ideologiförmedlare. Samtidigt måste man ta i beaktande att de intellektuella inte är låsta, utan kan vinnas för ens position som Gramsci pekar på ovan, de har en relativ frihet. Men de upprätthåller den härskande klassens ”intellektuella och moraliska ledarskap” (Linderborg 2001: 14).

Den borgerliga hegemonin av idag

Dagens borgerliga hegemoni baseras på några nyckelbegrepp. Dessa ofta outtalade normer och värderingar är så självklara att de räknas som ”objektiva”, de ingår i den sociala praktik som den stora majoriteten oreflekterat utövar som till exempel lönearbete. Hit hör även privat egendom och liberal demokrati. Företeelser som historiskt och rumsligt knappast kan sägas vara självklara.

De senares status är så omfattande att de kan sägas utgöra en form av metaideologi som omfattar hela offentligheten. Ett ifrågasättande av någondera förpassar dig ut i kylan, alternativt släpas du fram som en av flera pajasar i tv3: s Diskutabelt och får slåss om uppmärksamheten med privata Palmespanare, ufologer och kreationister. Förutsättningen för det vardagliga livet omsluter helt dessa föreställningar. Så pass våldsamt genomträngande är den nuvarande borgerliga hegemonin. Samtidigt som det nuvarande anses vara ”evigt”, ”självklart” och ”normalt”.

Dagspressen med sina intellektuella – publicister, journalister, krönikörer – är en viktig ideologiförmedlare och upprätthållare av den borgerliga hegemonin. I dagsläget har runt 90 procent av deras upplaga borgerlig beteckning1, och utesluter man Aftonbladet som numera ägs till 49,9 procent av norska Schibsted så återstår en obetydlig skara landsortstidningar som Arbetarbladet och Dala-Demokraten (Internet1; Internet2). De mothegemoniska krafterna är med andra ord väldigt svaga upplagemässigt. Dock kan enskilda intellektuella föra sig med en relativ frihet, men inom givna premisser.2

Men 1998 hände något på det södra halvklotet. Till en början lades inte någon större notis om detta fenomen. Men med tiden växte företeelsen, och i perioder fylldes det publika rummet av denne halsstarrige karl. Han går under namnet Hugo Chavez och har sedan tio år varit Venezuelas president. Chavez har egna idéer om vad demokrati är och hur man ska handskas med egendom, dessa går på tvärs mot den rådande ideologin i Sverige. Chavez strävar efter att föra ut demokratin och makten till bostadsområden och arbetsplatser, han anser att egendom helst ägs och förvaltas gemensamt i olika former. Chavez i den svenska pressen kan sägas

1 _{Även om denna beteckning utgår från vad Gramsci kallar ”sökta” ideologier}

2 _{Som i fallet Andreas Malm där han får komma till tals om islamofobi, Hizbollah och klimatfrågan men}

artikulera en mothegemonisk kraft, en symbol som nyhetsmässigt inte kan ignoreras och som den borgerliga hegemonin måste hantera.

Forskningsläge

Den här uppsatsen handlar om makten över tanken och hur man skapar samtycke. Den förste som försökte teoretisera över det var liberalen Walter Lippman som inspirerades av hur väl National Board for History Service och andra statliga amerikanska propagandaorgan under första världskriget lyckades påverka den pacifistiska befolkningen inställning till kriget. I boken Public Opinion från 1922 beskriver han nödvändigheten om att fabricera samtycke hos den stora allmänheten då ”våra gemensamma intressen i stor utsträckning är helt omöjliga för den allmänna opinionen att förstå, och kan bara skötas av en specialiserad klass vars individuella intressen sträcker sig bortom det omedelbara grannskapet”. Den samtida kommunikationsteoretikern Harold Laswell skrev ett decennium senare att ”demokratisk dogmatism som att människor bäst själva kan bedöma sina intressen” inte får ta överhanden. På grund av ”massornas okunnighet och vidskepelse” måste ”en helt ny kontroll, framförallt genom propaganda” skapas (Chomsky 1996: 96).

När akademikern Laswell skrev att massorna måste kontrolleras genom propaganda satt Gramsci i sin cell och beskrev hur den härskande klassen utövade en ideologisk hegemoni över samhället. Det har uppstått en mängd efterföljare. Den första sammanställningen av hans texter och teorier gjordes av hans gamle vapendragare det italienska kommunistpartiet ordförande Palmiro Togliatto. Utkasten och anteckningarna hade systematiserats, och en del rensats ut som sedan fått kritik då de menar att det var pågående arbeten, inte slutsatser som Gramsci levererat (Ehnmark 2005: 49f).

1976 riktade den marxistiske historikern Perry Anderson en del kritik mot Gramsci, eller snarare mot många av hans lärjungar som hade tolkat att kampen stod inom den kulturella hegemonin, att ord med ord kunde bekämpas. Det här var en grov missuppfattning enligt Anderson som menade att man inte kunde undgå det ekonomiska tvånget och det statliga våldet, som trots allt bar upp det kapitalistiska systemet. Helt felaktigt skulle man inte kunna likt de brittiska fabianerna tro att man kunde upplysa sig till socialismen (Malm 2004: 125f).

En akademisk skola som inspirerats mycket av Gramsci är den kritiska diskursteorin, att människors sociala interagerande och språk är styrda av kontexter som vi ofta inte är medvetna om. Frågan om makt blir central, och att det är en ständig kamp om pågår. Norman Fairclough är en framträdande teoretiker inom skolan som i Language and Power från 1989 formulerar att “[l]anguage is both a site of and a stake in class struggle, and those who exercise power through language must constantly be involved in struggle with others to defend or lose their position.” Han har sysselsatt sig med lingvistiska textanalyser (Fairclough 1989: 35).

En av de verkligt stora inom området är lingvisten Noam Chomsky som studerat maktens olika skepnader under ett halvt sekel. Han har utvecklat en propagandamodell om hur de stora medierna fungerar, där informationen till de stora massorna filtreras genom flera led. Det handlar om ”ämnesval, strukturering av frågor, filtrering av information, fokusering av analys, betoning, tonfärg” (Chomsky 2008: 30). Han har också studerat de intellektuellas roll i samhället, både i de gamla stalinistiska regimerna inom östblocket och inom de kapitalistiska länderna i väst. I en intervju från början av 1990-talet tar han ett talande exempel på hur dessa intellektuella fungerar som maktens redskap. ”Samma killar som var kommunistiska, stalinistiska råskinn för två år sedan är nu tillbaka och leder banker, är entusiastiska frimarknadsanhängare, lovordar USA” (Chomsky 2008: 284).

Alexandra Franzén har vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund lagt fram en C-uppsats där hon undersökt Dagens Nyheters, Göteborgs-Postens och Sydsvenska Dagbladet beskrivning av folkomröstningen i Venezuela. Hon använder sig av den kritiska diskursanalysen. Hennes slutsatser av undersökningen är att

Ord har blivit till vapen i vår massmediala tidsålder. Om inte journalister då inser att deras arbete har kommit att bli ett politiskt slagfält där drömmen om ”den objektiva journalistiken” är och förblir ett ouppnåeligt ideal är våra reportrar dömda att sprida det de uppfattar som objektiva fakta vilket oftast innebär de mäktigas version av verkligheten (Franzén 2007: 29).

Bakgrund

Historisk kontext

Hugo Chavez är inte den första militären som innehaft regeringsmakten i Venezuela, tvärtom är landets historia präglat av soldater. Landet grundades 1819 i en lång befrielsekamp ledd av Simon Bolivar, som en del av Storcolombia men som dock snabbt föll samman. Enligt Michael McCaughan i The Battle of Venezuela så var hela 22 av landet första 30 presidenter generaler. Det säger även en del om omsättningen på regimledare. Fram till 1958 stabiliserades landet under en rad av längre varande diktaturer under män som Juan Vincente Gomez och Perez Jimenez (Bergegårdh 2004: 20). Sedan dess har Venezuela varit en formell demokrati, och säges vara en av de stabilaste i regionen. I praktiken fungerade det genom det så kallade Punto Fijo-systemet, det innebar att ”de två stora partierna delade på makten och fördelade oljeintäkterna genom sina egna kanaler” (Bergegårdh 2004: 18). Ett patron-klientförhållande där möjligheten till arbete, bostad, karriär gick igenom antingen det socialdemokratiska eller det kristdemokratiska partiet (Bergegårdh 2004: 19).

Den här situationen möjliggjordes genom oljan, som nationaliserades på 1970-talet och skapandet av Latinamerikas största enskilda företag PDVSA. Men när råvarupriserna sjönk dramatiskt, inklusive priset på olja, i början av 80-talet sinade intäkterna radikalt. Den närmast korporativa klientelism som varit grundstommen i systemet höll på att kollapsa. Ett antal IMF-initierade program genomfördes med drastiskt resultat för livssituationen hos befolkningen. Mellan 1984 och 1995 steg antalet under fattigdomsgränsen från 36 procent till 66 procent (Bergegårdh 2004: 18).

Till skillnad från de flesta andra länder på kontinenten, så var militären satt på undantag. Enligt den venezuelanska kommunisten Douglas Bravo ersatte dollarn näven för att hålla folk i schack. Kontakterna med USA var ljumma och på 1970-talet skulle militären ut i samhället och in på universitetet, dessutom var rekryteringen till officerskåren företrädesvis från de lägre skikten, småborgerskapet och bondeklassen. Det här kom förmodligen att få avgörande betydelse för utvecklingen. Social radikalism frodades bland de yngre officerarna (Bergegårdh 2004: 20).

Det blodiga krossandet av Caracazon – en spontan revolt med utbredd plundring av centrum av de fattiga i Caracas 1989 – med påföljande massakrer skakade om delar militären. De ansåg att landet var i fritt fall, i alla hänseenden (Bergegårdh 2004: 20f). 1991 ansåg 80 procent av befolkningen i en undersökning att de inte hade något förtroende för de politiska partierna (Bergegårdh 2004: 19).

Det är mot den bakgrunden som Hugo Chavez och hans kamrater inom MBR-200 genomförde den misslyckade militärkuppen 1992, som följdes upp av ytterliggare ett försök samma år när Chavez satt inburad. I en amnesti släpptes ledarna 1994, men kaoset inom politiken och den sociala misären fortgick och bäddade för Chavez stora valseger 1998. De två första åren som president genomförde hans regering stora strukturella reformer inom det politiska systemet och ersatte den gamla grundlagen med en ny som arbetas fram av en konstituerande församling. Allting baserat på allmänna val och folkomröstningar, dessutom påbörjades sociala reformer riktade mot de mest utsatta., så kallade misiones (Bergegårdh 2004: 19). Den stora stridsfrågan var kontrollen över PDVSA3, vars intäkter vid deras bildande gick till 80 procent till statskassan, 1998 var siffran endast 20 procent (Bergegårdh 2004: 18). Chavez strävan var att rensa ut den gamla maktstrukturen från Punto Fijo-systemet som fortfarande kontrollerade byråkratin.

Den utlösande faktorn vid statskuppförsöket 2002 var att Hugo Chavez sparkat den gamla ledningen i PDVSA och utsett sitt eget folk. Det första som den nytillträde presidenten – ordförande för företagarnas organisation Fedecamaras – och kuppledaren Pedro Carmona genomförde var att utlova en privatisering av PDVSA (som den gamla ledningen planerat länge), annullerade grundlagen, upplöste parlamentet och avsatte en mängd statliga ämbetsmän (Bergegårdh 2004: 17f). Den påföljande striden för att få till nyval vintern 2002/2003 leddes av den gamla fackliga organisationen CTV, med stöd av företagarna, som främst riktade sig mot att stoppa oljeexporten. Något de också var mycket framgångsrika med och som medförde en ekonomisk nedgång som tog flera år att reparera, då Chavez tillslut kände sig tvingad att sparka stora delar av ingenjörskåren.

3 _{Företaget brukar beskrivas som ”en stat i staten”, och för att undgå statlig skatt så investerade de istället sina}

intäkter utomlands, bland annat köpte de upp halva AB Nynäs Petroleum. Alltså ett statligt bolag som gör allt vad det kan för att undvika statlig skatt.

Nästa steg från oppositionen var att försöka få till stånd en omröstning om Hugo Chavez presidentmandat enligt den nya konstitutionen, denna leddes av organisationen Sumate. Efter att valmyndigheten underkänt ett större antal namnunderskrifter kom ändå omröstningen till stånd 2004, där Chavez stöd snarare ökade (Internet3). Därefter har oppositionen i mycket resignerat och med det stigande oljepriset, strukturella reformer och en av världens högsta tillväxttakter i ekonomin kombinerat med än mer vidgade sociala program har Hugo Chavez position stärkts. Efter USA: s invasion i Irak har deras direkta inblandning i Venezuela minskat, även om New Endowment for Democracy (som får stöd av amerikanska UD och CIA) 2006 slussade in runt en miljon dollar till oppositionella grupper i Venezuela (Internet4).

Hugo Chavez i årtal

1954: Hugo Rafael Chavez Frias föds i den lilla orten Sabatena. 1975: Han tar examen vid militärhögskolan

1983: Bildar MBR-200 som syftar på 200 (jubileet av Simon Bolivars födelse) med officerskamrater med syftet att genomföra en ”bolivarisk revolution”.

1992: Genomför en misslyckad statskupp som överstelöjtnant inom fallskärmsjägatrupperna. Lägger ned vapnen när det folkiga och militära stödet uteblir och säger de numera klassiska orden por ahora i en tevesändning. Han lägger ned vapnen – tills vidare.

1994: Släpps från fängelset, där han har fortsatt att organisera det politiska motståndet, i en amnesti.

1998: Väljs till president med siffrorna 56 procent.

2000: Väljs till president enligt den nya konstitutionen med 60 procent.

2002: Avsätts i en kupp som misslyckas då folkliga protester utbryter och stora delar av militären vägrar att erkänna kuppmakarna. Återkommer i triumf.

2004: Vinner förtroendeomröstningen med 59 procent. Valdeltagandet har varit relativt lågt tidigare men når nu upp till 70 procent.

2006: Vinner presidentvalet med sitt hitintills starkaste mandat med 63 procents stöd och ett deltagande på 75 procent.

2007: Förlorar med mindre än en procentenhet den folkomröstning han utlyst om att förändra grundlagen. Han erkänner förlusten och säger att han ska sakta ned reformprocessen mot ”socialism för det 21: a århundradet”.

Artikelgenomgång

Presidentvalet den 6 december 1998

Dagens Nyheter ger valet två kortare notiser. Fokus ligger på att Chavez som väntas vinna med 56 procentenheter av rösterna är den ”förre militären”, den ”förre arméofficeren” som ”ledde ett misslyckat kuppförsök 1992”. Notisen den 8 december upprepar med rubriken ”[f]orne kuppmakaren vinner valet”. Att den ”förre militären Hugo Chavez” inte bara ska ”möblera om rejält både inom politiken och rättsväsendet” utan även ge ”militären en aktiv roll” i samhället. Dock förtydligar Chavez själv att ”militären ska ’civiliseras’” inte tvärtom (DN 981207; 981208).

Svenskan rubricerar en längre notis den 7 december att ”Kuppman kan bli president”. Vi får veta att ”populisten och före detta kuppmilitären Hugo Chavez” går mot en klar seger i ett val utan större störningar. Han har tydligen ”skrämt slag på borgerligheten” med sina löften om att ”möblera om radikalt” inom de politiska och rättsliga systemen samt ”inställa avbetalningarna av statskulden”. Hugo Chavez – ”den avskedade överstelöjtnanten” – har ”åberopa[t] sig på 1800-talets latinamerikanska frihetshjälte Simon Bolivar” (SvD 981207).

Val till konstituerande församling den 25 juli 1999

DN ger händelsen två notiser. Dagen efter valet meddelar rubriken att ”’Val kan inleda ny diktatur’”, det är den odefinierade oppositionen som kommer till tals, i notisen återupprepas deras påstående samt att valet kommer ge ”presidenten fria händer att avskaffa de andra demokratiska institutionerna” och ”införa auktoritärt styre”. Hugo Chavez, ”ledaren för den tidigare militärkuppen”, menar själv att valet till en ny konstituerande församling kommer att innebära en ”demokratisk revolution" (DN 990726).

Den 27 juli bekräftas jordskredssegern för ”Venezuela president, förre kuppledaren Hugo Chavez”. Den ”förre arméöversten” anger att det är en ”fredlig revolution” för en ”ny republik” med en ”ny ’moralisk’ auktoritet” för att ”bekämpa slöseri, korruption och orättvisa” (DN 990727).

Valet uppmärksammas i en notis där det konstaterats att ”Presidentens… vänsterkoalition” vann en överlägsen seger. Den ”före detta militärkuppsledare[n]” Chavez kallar det för en ”social revolution”. Däremot fruktar oppositionen ”inledningen på en diktatur” då ”troligen… kongressen och högsta domstolen” kommer avskaffas i ”Venezuela, världens tredje största oljeexportör” (SvD 990726).

Folkomröstning om ny konstitution den 15 december 1999

”Venezuelas president Hugo Chavez” tippas vinna folkomröstningen meddelar Dagens Nyheter den 16 december och rubricerar notisen med ”[f]olkligt stöd för ny konstitution”. Denna ska ”stöpa om styrelseskicket” och kunna ge Chavez möjlighet att sitta kvar ” i upp till 13 år”. Författningen medför även att ”staten [får] större roll inom ekonomin”, ”de medborgerliga rättigheterna utvidgas” och den ”civila insynen” inom militären minskas (DN 991216).

Dagen därpå understryker dagens längre notis att ”[p]residentens makt ökar”. Den ”före detta fallskärmsjägaröversten” fick ”folkets kärlek” och vann en storseger. Chavez ”ökar nu sin makt”. Oppositionen menar att Venezuela nu ”förvandlas till en totalitär stat, dold bakom demokratiska dimmoln”. Den nya grundlagen medför att varje medborgare garanteras ”arbete,

av oljeindustrin” och ger ”militären rösträtt”. Den gamla tvåkammarkongressen ersätts med den nuvarande församlingen som domineras till ”90 procent” av Chavez ”partikamrater” (DN 991217).

Svenskans rubrik efter valet den 16 december lyder: Venezuelas president stärker greppet. ”Presidenten” Hugo Chavez fick massivt stöd för att ändra landets namn, ”stöpa om styrelseskicket” och själv får sitta kvar ”i upp till 13 år”. Samma telegram som i DN upprepar att medborgarna garanteras ”arbete, socialförsäkringar och pension”, att ”militären” erhåller ”rösträtt” samt ”förbjuder privatisering av oljeindustrin”. Chavez motståndare menar att detta ”stärker presidentens makt”. Själv hävdar han att detta är en lösning på ”korruption” och ”misskötsel av ekonomi”. ”Militären Hugo Chavez, som ledde ett misslyckat kuppförsök 1992” säger säg vilja ”hjälpa fattiga” och ”krossa det politiska etablissemang” som slösat bort oljepengarna. Den sittande församlingen är ”Chaveztrogen” och Chavez ”popularitet” lär leda till att hans ”vänsterkoalition” även lär vinna kommande val. Dagen därpå, den 17 december bekräftas valresultatet med ett "[k]lart stöd för president Hugo Chavez reformpolitik” (SvD 991216; 991217).

Parlaments-, guvernörs- och presidentval (enligt nya grundlagen) den 30 juli 2000

Vi finner en kort notis i Expressen den 31 juli där ett treårigt barn, med bild, hyllar Chavez kommande seger. Dagens Nyheters artikelrubrik ger vid handen att ”[t]idigare kuppöverste är överlägsen favorit”. Vi får veta att Chavez kan få ”absolut makt” om han vinner 2/3-dels majoritet i parlamentsvalet, själv menar han att detta är början på den ”fredliga revolution” han utlovat. ”För många venezuelaner innebär det att Chavez blir ett slags demokratiskt vald diktator.” Han har ”hotat med våld” om någon ställer sig i vägen för hans revolution. För de fattiga är Chavez ”en slags befriare”. Med löften om att ”krossa korruption” och ”ta från de rika för att ge till de fattiga”. Trots ”intoleranta utfall” har han följt de ”demokratiska spelreglerna”. Artikeln, av Lars Palmgren, avslutas med frågeställningen om vad som händer ”om de som nu stödjer honom istället vänder sig emot honom” (DN 000730)?

Den 31 juli är ”president Chavez” säker på seger, medan hans rival menar att han lett landet till ”ekonomisk ruin”. ”[T]rots ouppfyllda löften” har han stort stöd. Chavez hävdar att detta ”är den viktigaste revolutionen i historien” då ”ingen hals har skurits av”. En supporter till sittande president säger att Chavez ska göra ”slut på all byråkrati, all kapitalism”. Chavez som

”ledde kuppförsök 1992” har knutit band med ”de i västvärlden suspekta länderna” Kuba, Libyen och Kina. Vi får även veta att densamme till skillnad från sin rival om presidentämbetet är den ”aggressive, spektakuläre”. Avslutningsvis meddelas att en ”kubansk avhoppare” hävdar att det finns 1500 kubanska agenter i Venezuela för att ”’hjärntvätta’ folket i kommunistisk riktning” (DN 000731).

Notisen den 1 augusti konstaterat att ”president Chavez” vann en jordskredsseger som vinnaren menar är en ”’social revolution’” för att ”bekämpa fattigdom” för att bygga upp landets ekonomi med en ”revolutionär ekonomisk modell”. En tredje väg ”mellan… kapitalism” och ”kommunism”. Valet som internationella observatörer finner ha gått korrekt till ifrågasätts av utmanaren, som faktiskt själv deltog i samma ”kuppförsök 1992” som Hugo Chavez. Den senare har sin maktbas hos de fattiga med sin ”flammande populism” och tal om ”social revolution”. Däremot medel- och överklassen associerar honom till ”Kuba och vänsterretorik” (DN 000801).

”De fattiga sätter hoppet till Chavez” rubriceras en längre artikel av Lena Hansson i Svenska Dagbladet. Den ”kontroversielle president[en]” går mot en klar seger trots dålig ekonomi, arbetslöshet och hög kriminalitet. Detta mot sin tidigare vapendragare Arias som även han deltog i det ”misslycka[de] kuppförsök[et] 1992”. De fattiga sätter hopp till Chavez ”’fredliga revolution’” med ”ett nytt ekonomiskt, socialt och politiskt system, där även de fattiga får del av landets oljerikedomar”. ”[H]an är den ende som bryr sig om vanligt folk”, säger en gatuförsäljare. Hugo Chavez har ”skakat om den venezuelanska politiken”. Han ”upplöste kongressen” för att den ”korrumperade eliten” stal från folket, för att själv sedan ”handplock[a] en minikongress”. Chavez står för ”genomgripande förändringar”, hans tal om att ”expropriera land” från rika godsägare har lett till kapitalflykt. Hugo Chavez ”omges av korruptionsrykten”, har ”nära band till Kuba och Kina”, har ett ”aggressivt sätt”, för sig med en ”vänsterretorik” och har nu enligt sig själv infört ett ”militär-civil allians”. Vi får även veta att vapeninköpen ”ökat sexfalt”, Chavez har utsett ”militära kolleger på regeringsposter” och ”lägger sig i militärens arbete” (SvD 000730).

Den 1 augusti har Svenskan en notis med i princip samma innehåll som Dagens Nyheters från samma datum (se ovan), dock nämns inte ”kuppförsöket 1992”, ”den tredje vägen” och Chavez ”flammande populism” (SvD 000801).

Nationellt referendum om att avsätta Hugo Chavez den 15 augusti 2004

På ledarplats rubriceras Olle Svennings artikel ”Hugo Chavez – en latinsk folkhjälte” två dagar efter valet. Då ”runt 13 000 kubanska läkare och sjuksköterskor” arbetar i de ”eländiga fattigkvarteren i Caracas” i utbyte mot olja jämförs i ”propagandan” från höger Chavez med Fidel Castro. Svenning bemöter anklagelsen med att Castro aldrig skulle acceptera ”den massiva högerpress som dominerar Venezuela” eller en skrivning om ”demokratisk revolution” i författningen. Hugo Chavez ”vann överlägset” valet men har ”mäktiga motståndare – storföretagare, högerpartier, mediemagnater, korrupta fackliga ledare och ett förfallet socialdemokratiskt parti”. Han citerar förre statschefen Carlos Andrés Pérez som anser att Chavez ”borde död som en hund” och gör analogin med chilekuppen, där även USA var inblandat. ”[F]olket drevs in i djupaste fattigdom” under tidigare regeringar och står nu i kontrast till de program som Chavez lanserat med pengar från ”oljeindustrin”: ”hälsovård för de fattiga, alfabetiseringsprogram, offentliga arbeten, omfördelning av jord, kooperativa företag”. Avslutningsvis ekar Chavez ”gammal peronism” och ”inte drar sig för att styra patriarkalt och auktoritärt”. Dock ”i uppror mot gamla hierarkier och kleptomaner” (AB 040817).

Jon Weman diskuterar på Aftonbladets kultursida det aktuella valet utifrån ett demokratiskt perspektiv där han jämför med tidigare val på Haiti, i El Salvador, i Bolivia och i Nicaragua. Han för ett resonemang om att i de nämnda fallen har det förts en aggressiv destabiliseringskampanj från höger med stöd från USA för att se till att folket inte röstar ”fel”, det vill säga mot nyliberalismen. Han menar att det ”pågår en kampanj av ekonomisk och politisk destabilisering” mot Hugo Chavez och ”hans allierade i parlamentet”. Bakom den står ”[c]olombianska paramilitärer” och ”överklassoppositionen” som ”finansieras” av ” CIA via bulvanorganisationer” (AB 040815).

Den 18 augusti föräras vi med en artikel om ”Överlevaren nummer ett” av Wolfgang Hansson. Ingressen slår fast att ”Hugo Chavez sitter kvar – trots kupper, strejker & protester”. Den venezuelanske presidenten toppar Aftonbladets överlevarlista och slår (i fallande ordning) Yassir Arafat, Moammar Al-Kaddafi, Kim Jong-Il samt Tony Blair. Trots att ”[o]ppositionen skriker ’valfusk’ tillsammans med USA” så sitter Chavez efter vinsten i ’ångervalet’ ”säkert fram tills mandatperioden går ut 2006”. I presentationen av honom får vi veta att han är ”fallskärmsjägaren som förvandlades till politiker”, han försökte störta ”den

dåvarande regimen två gånger 1992”, ”han är en skicklig demagog, fullt i klass med… Juan Peron”, han bär på en ”illa dold övertygelse om sin egen förträfflighet”, han påstår sig vara ”de fattigas vän” och ”slåss mot de rika och storföretagen”, han delar det ”venezuelanska samhället mitt itu” där den ena ”hälften älskar honom” och den ”andra hatar honom”, han anklagar ”Bush för att bekämpa terror med terror”. Trots ”våldsamma sammandrabbningar” med oppositionen där ”dödsoffren varit många” har Chavez ”regerat vidare” (AB 040818). Inför söndagens val hävdar Magnus Lintons kulturartikel att det står ”Mellan pest och kolera”. Han tycker det är ”lite skumt” att ”ett gäng intellektuella”, ”de hårda marxistpojkarna” om än ”kloka män” som Eduardo Galeano, Eric Hobsbawm och Ken Loach omfamnar ”en gammal militär” och hans ”revolution” som blivit ”hårt kritiserad av Fria Fackföreningsinternationalen, Amnesty och Pen”. Fast det är ”i själva verket logiskt” då ”[i]nget är så ruttet som venezuelansk politik” och oppositionen består av ett ”hopkok av korrupta fackpampar, mediemoguler, företagsledare och andra privilegiebevakare”. Det mesta pekar på att Chavez vinner folkomröstningen. Enligt Linton är det ”ingen rolig utgång” då ”Chavez är en godhjärtad militär men inkompetent politiker”, det ”tragiska” ligger i att ”han är det bättre alternativet” trots att inget hänt ”i den avgörande frågan” för ”misären i Venezuelas kåkstäder är lika bottenlös i dag som vid Chavez tillträde”. Han avslutar med att en förlust för presidenten skulle ”skapa ett kaos som lade hela landet i Washingtons händer” (Exp 040813).

Fyra dagar senare pryder formuleringen ”Rita Martínez om banandemokrati: Så valfuskade Hugo Chavez” Expressens sidan fyra debatt. Debattartikeln är en genomgång av hur Venezuelas ”omstridde” president fuskade till sig sin ”förkrossande seger i folkomröstningen”. Hon beskriver det allmänna läget i Venezuela. Fler ”än fem miljoner registrerade arbetslösa”, ”brottsligheten har ökat väsentligt” och i ”Venezuela mördas nu en person varje timme”, antalet produktionsindustrier har minskat drastiskt, ”inflationen var 30 procent förra året”, i Caracas ”finns det 1100 gatubarn”, ”korruptionen har ökat i samma proportion som intäkterna” från ”exportintäkterna” ökat. Folket upplever ett” psykiskt lidande” men ”även fysiskt” då ”större delen av befolkningen har dålig ekonomi, arbetslösheten stigit och knappast någon vill investera i landet”. ”Populariteten för den tidigare ’älskade’ presidenten Hugo Chavez har sjunkit rejält” och ”den korrumperade regeringsanknutna eliten lever väl och skickar sin del av oljepengarna utomlands”. De som

har hindrats då Chavez satt ”sina egna lojala i valmyndigheten och klassat” den första ”namninsamlingen som ogiltig”. Under den det referendum som kom till stånd så har ”regeringen rest massor av hinder”. Många av ”oppositionens funktionärer fick inte vara med” i vallokalerna, ”datorer fungerade inte”, de nya ”fingeravtrycksmaskinerna… fungerade inte heller”, väljare hade ”försvunnit ur röstlängden” och vallokalernas öppettider fick förlängas två gånger. Slutligen fick inga prognoser presenteras före ”den av Chavez kontrollerade valmyndigheten” lämnat sin första rapport, som även ”[o]ppositionen” och ”internationella observatörer” utestängdes ifrån. Detta kallar många venezuelaner för ”ett elektroniskt bedrägeri” avslutar debattören (Exp 040817).

I Dagens Nyheter rapporterar Natan Shachar från Latinamerika om det kommande valet. Folkomröstningen handlar om den ”omstridde” presidentens fortsatta styre. Chavez har stöd av Fidel Castro och ”trotskister och peronister” i Argentina men ”[m]ånga intellektuella och socialister rynkar på näsan åt fallskärmsofficeraren för hans våldsamheter mot presskåren och för yrkesförbudet mot oppositionella fackföreningar”. Chiles president ”som Chavez förolämpat, är kallsinnig” medan Brasiliens Lula da Silva ”misstror” honom. Tidigare knöts ”[l]eninister, fascister, antisemitiska hetsare… till regimen” men även” experter, journalister och forskare. Nu ”förbannar” många av de intellektuella honom som tidigare likt ”de fattiga… tjusades av Chavez”. Presidenten som tidigare ”ledde… en militär resning mot den valda regeringen” 1992 ”har gjort sitt yttersta för att avstyra” den kommande folkomröstningen som för ”arton månader sedan skulle… ha blivit en promenadseger för oppositionen”, men ”prisrevolutionen på olja har jämnat ut spelplanen”. Hugo Chavez som ”kontrollerar” högsta domstolen” är ”ingen slug politiker, men hans retoriska talang är i klass med Juan Peron. Shachar beskriver Venezuelas president i ett par kärnfulla meningar

Han har spunnit en myt kring sig själv som en man av folket och de fattigas beskyddare. Trots att han kommer från solid medelklassmiljö ser de sämst lottade honom som en av de sina, inte bara i Venezuela. Vulgariteten i hans grovkorniga radiomonologer – där motståndare kallas ”skithögar”, ”kloakråttor” och värre saker – är nog mer spelad än genuin, han är ingen obildad person och citerar privat Rousseau.

Det noteras att valet ”inte heller är ett renodlat val mellan marknadsekonomi och statsreglerat näringsliv” (DN 040814).

Den 16 augusti förmedlar ett längre TT-telegram att valdeltagandet var så stort att vallokalerna fick hålla öppet i fyra timmar extra när folkomröstningen skulle avgöra ”vänsterpresidenten” Hugo Chavez framtid. Trots ett skottdrama där köande väljare i de fattiga kvarteren besköts avlöpte valet lugnt. En kvinna från en förmögen stadsdel sa att ”[a]lla röstar för friheten, för våra barns framtid, och för att sätta stopp för allt hat” medan Chavez själv menade att ”[d]etta är en lycklig dag för vår deltagande demokrati, vår författning och vårt folk”. Venezuelanerna hoppades att valet skulle ”bidra till ett slut på den sega och ofta våldsamma politiska konflikten om nationalisten och vänstermannen Chavez styre”. Den amerikanske förre presidenten Jimmy Carter var på plats som observatör och ”var övertygad om att valet kommer att genomföras utan problem” (DN 040816).

”Chavez anklagas för valfusk” med den mindre underrubriken ”Internationella observatörer anser dock att folkomröstningen gick rätt till” möter läsaren den 17 augusti när Natan Shachar åter fattar pennan för DN: räkning. En ”segerrusig” Hugo Chavez höll tal efter sin stora seger där 60 procent antogs ha röstat på honom. ”Venezuela är räddat från sina demoner! Oligarker, darra i era skrymslen!” Han sa vidare att ”folkets röst är Guds röst” medan anhängarna ”skanderade ’fängelse åt oppositionen’”. Tarek William Saab från parlamentets utrikesskott ”som USA nekats inresevisum för påstådda ’terroristkontakter’” sa att oppositionen svartmålade dem, att deras enda brott var att ”skydda Venezuelas fattiga från utsugare och profitörer” och att ”det inte går att störta folkets regering med tjyvknep”. Detta i svaromål från ”[o]ppositionen [som] vädjade… till omvärlden att ’fördöma det gigantiska fusket under söndagens val och isolera Hugo Chavez regim’”. En tidigare ”vapendragare” till Chavez, chefredaktören för tidningen El Mundo, hävdade att det inte var möjligt att Chavez ”skulle ha vunnit ytterliggare 1 200 000 röster” efter ”sex kaotiska år”, ”resultatet saknade all trovärdighet” enligt honom. ”Oppositionens talesman” krävde kontrollräkning av valurnorna. Valobservatörerna från internationella organ som OAS menade dock att allting gått rätt till. I ett kort telegram i anslutning till artikeln står det att en kvinna dödades av Chavezanhängare som ”öppnade eld mot oppositionsdemonstranter” (DN 040817).

Den sista artikeln i anslutning till valet, även den signerad Natan Shachar, meddelar att ”oppositionen lamslagits efter förlust”. Radiojournalisten Nicole Mischel säger i artikeln att ”[f]olk känner det som om de övergivits av omvärlden. Sedan valobservatörerna, OAS… och Jimmy Carter-centret, skrivit under resultatet ser det hopplöst ut. Oppositionen fick inte ens så

USA accepterade dock utslaget och det finns ”till och med oppositionsmummel om att USA egentligen föredrar Chavez”. Venezuelas vice president konstaterade att ” nu får det vara slut med manövrar och tjuvtrick” och ”tids nog blir det val och då kan våra motståndare fresta lyckan igen”. Han sa även att ”en plan för att pressa ned arbetslösheten” skall läggas fram och oljeintäkterna ”skall spenderas på väg- och bostadsbyggande i offentlig regi” (DN 040818). Svenska Dagbladet kombinerar ett längre telegram med ett porträtt av Hugo Chavez på valdagen. Telegrammet informerar att folkomröstningen om Venezuelas ”omstridde” president ser ut att bli jämn. Den ”vänstersinnade” Chavez kritiseras av oppositionen, bestående av ”både höger- och vänsterpartier och såväl näringsidkare och fackliga företrädare”, som ”hävda[r] att Chavez misskött ekonomin, splittrat landet och förvandlat det oljerika Venezuela till en kommunistdiktatur av kubanskt snitt”. Presidenten själv sa ”självsäkert” att det var ”matematiskt omöjligt” för honom att förlora och en röst mot försöket att avsätta honom var att ”säga nej till den nyliberala modellen, till hunger, till fattigdom och till världens makthavare”. ”De fattiga ser Chavez som en Robin Hood” är rubriken på personporträttet. Venezuela har delats mellan dem som anser att ”han står på de fattigas sida” och dem som tycker att ”han blivit allt mer enväldig”. Vi får veta att presidentens föräldrar var lärare, han genomförde en ”misslyckad militärkupp” 1992, han skrämde upp ”den politiska och ekonomiska eliten” när han kom till makten 1998. Hans ’sociala revolution’ ”har emellertid haft liten inverkan på vanliga människor” som fortfarande lider under fattigdom, den ”före detta fallskärmssoldaten” har inte kunnat ”överbrygga klyftan mellan landets rika och fattiga” och hans ”stridslystna retorik” har ”alienerat… landets… elit”. På det utrikespolitiska planet har han orsakat ”kontroverser”, han ”anklagade USA för att bekämpa terror med terror”, flirtade med ”vänsterrebeller i Colombia” och knöt band med ”Fidel Castros Kuba”. I de tal Chavez ”älskar att hålla” i radio och teve använder han sig av ”baseballterminologi, militärspråk” och citerar franska filosofer, bibeln och Simon Bolivar (SvD 040815).

Hugo Chavez firande av segern möttes med oppositionens anklagelser om valfusk lyser ingressen och rubriken förmedlar att ”Oppositionen fördömer valet”. Är detta ”slutet på den långa och våldsamma maktkampen mellan Chavez och oppositionen” frågar sig telegrammet. Henry Ramos från oppositionen tar ”bestämt och kategoriskt avstånd” från resultatet. Han menar att ett ”gigantiskt bedrägeri har begåtts”. Parlamentariker från oppositionen ”manade till massiva demonstrationer” och en kvinna dog när ”motorcykelburna Chavezanhängare”

besköt protestmarscher. ”Mördare! Mördare!” skrek demonstranterna, som ser Chavez som en ”farlig tyrann” som vill göra Venezuela till en ”kommuniststat av kubanskt snitt” Internationella observatörer menade dock att ”det officiella resultatet var tillförlitligt”. Chavez menar att oppositionsledarna bara vill ha tillbaka sina ”privilegier”. USA ogillar ”vänsterledaren” för hans ”vänskap med Fidel Castro” Slutligen får vi veta att Chavez försökte ”ta makten i en statskupp 1992” och att han själv lyckades återta sin bortkuppade presidentpost 2002 med stöd av ”fattiga anhängare” och ”delar av krigsmakten” (SvD 040817).

I ett telegram från den 18 augusti förmedlas att oppositionen fortfarande klagade ”över påstått fusk”. Däremot gratulerade ”de flesta latinamerikanska grannar” Chavez till segern. Först hade USA krävt att ”oppositionens beskyllningar” skulle utredas, men sedan erkänt Chavez framgång. Även handelskammaren i Venezuela erkände densammas seger (SvD 040818). Parlamentsval den 5 december 2005

Dagen före valet meddelar DN: s korrespondent att fem partier omfattande 68 procent av kandidaterna bojkottar valet. De anklagar den Venezuelanska valmyndigheten ”för att spela under täcket med Hugo Chavez” och för att gynna regeringens med ”nya mandatfördelningsregler”. Presidenten själv hävdade att USA ”låg bakom oppositionens beslut” och kallade George Bush för ”terrorist och folkmördare”, han tyckte även att oppositionen lika väl kunde ”skolka från valet, [f]olket vill ändå inte ha dem”. USA reagerade ”skarpt” och sa att ”alla vet att de stöder den demokratiska processen i Venezuela”. Efter förra årets val ”rasade oppositionen” mot det nya elektroniska rösträkningssystemet ”regimen infört”, en skandal om korruption i anslutning till det kom nyligen i dagen. Men Nathan Shachar betvivlar att detta kan ”rubba Hugo Chavez regim”. Han ”konsoliderar” sin ”kontroll över statsapparaten, rättssystemet” och försvarsmakten (DN 051204).

Den 6 december får vi veta att valdeltagandet var lågt, 25 procent men att endast 10 procent av delegaterna drog sig ur för att bojkotta valet, då ”oppositionen anklagat regeringen för att förbereda valfusk”. Chavez eget och allierade partier vann i princip alla mandat och ”de konstitutionella reformer” som medför att ”förlänga Chavez styre” är ”ett faktum”. Valdeltagandet var mest markant i de fattigkvarter där ”regimen” satsat landets växande

Att Venezuela nu släpps in i den latinamerikanska handelsorganisationen Mercosur anses vara en ”triumf” för Chavez (DN 051206).

”Bojkott stärker Chavez” inleder Svenska Dagbladet med i en artikel undertecknad Håkan Forsberg. ”Oppositionen anser att valmyndigheten favoriserar Chavez”, de får inte se officiella röstlängder, ”upptäckt ’märkligheter’” i valdatorernas mjukvara. Valmyndigheten har vidtagit vissa åtgärder men ”misstron” består hos oppositionen. En diskussion förs om att valdeltagandet kan bli ”pinsamt” lågt, samtidigt som Chavez och hans allierade kommer ta över hela kongressen och ”lätt kan driva igenom grundlagsändringar för att få ännu större makt”. Detta ”kommer skapa trovärdighetsproblem inför omvärlden” men samtidigt är detta ”oppositionens svanesång” säger redaktören Teodoro Petcoff. Opinionsundersökningar pekar på att oppositionen endast skulle få några tiotal platser om det ställde upp – något som Chavez-lägret inte varit sen att påpeka. Den ”folkvalde revolutionären”, den ”f d fallskärmsoldaten” som ledde ett misslyckat kuppförsök 1992 och nu vill bygga ”socialism för 2000-talet” Hugo Chavez kallar bojkotten ”politiskt sabotage”, att ”Mr Danger, chefen för imperiet, George W Bush” ligger bakom den. Han vice president ”befarar ett nytt kuppförsök”. Den ”förre fallskärmsjägaren” Chavez som valdes på ett program om att ”göra rent hus med korruption och elitstyre 1998” har i dag kunnat ”satsa på bostäder, skolor och hälsovård för många av landets fattiga” tack vare de ”svällande oljeinkomsterna”. Valet i det ”totala polariseringen[s] Venezuela” kommer att övervakas av EU och OAS (SvD 051204). Det blev en ”brakseger för det partier som stöder president Hugo Chavez”, valdeltagandet låg på 25 procent. Enligt ”oppositionen” har valmyndigheten ”favoriserat Chavez och manipulerat rösträkningsmaskinerna”. ”Tystnaden talar i Venezuela. Denna tystnad visar vilken brist på förtroende som medborgarna har för valmyndigheten” säger en kongressman från ett oppositionsparti. Chavez ”motståndare befarar” att presidenten nu kommer stärka ”sitt grepp över statsapparaten och ekonomin”. De 400 internationella observatörer som var på plats ”har inget att invända mot valet” (SvD 051206).

Presidentval den 3 december 2006

Den 5 december ger Olle Svenning sin syn på valet i Aftonbladet ledare. Han diskuterar högern tillbakagång på den latinamerikanska kontinenten och dess tidigare ”härskarperioder”. Han jämför kuppen mot Allende 1973 med den mot Chavez 2002. ”Uppror från medelklassen,

ekonomiskt sabotage och USA som kuppens beskyddare.” Guvernör Rosales som nu förlorade presidentvalet skrev då ”villigt och snabbt” under dekretet som ”skulle kasta ut den folkvalde Chavez”. Hugo Chavez kallas ”populist… främst av sina motståndare”, han makt bygger ”på de fattiga” säger hans ”kritiker” – vad är ”alternativet”, frågar sig Svenning. ”Att använda den demokratiska makten för att befästa det sociala eländet och privilegiesystemet?” Med oljan som ”mäktig bundsförvant” kan tillväxten räknas till nio procent, ”ekonomin flyger mot himlen”. Pengar går till ”[a]lfabetisering, utbildning, också för vuxna, hälsovård i kåkstäderna, kamp mot arbetslöshet och matsubventioner”. I Venezuela är ”[v]alen… fria”, medierna på det stora hela ”oberoende” och ”oppositionen förmår organisera sig”. Chavez genomförde ”sitt bästa val någonsin” utlovar ”social revolution… och en… socialistisk moral”, men ”personkulten” är ”frånstötande, liksom militariseringen”. Svenning nämner ”det patriotiska medvetandet” och ”militärens skarpa tänkande” som förmedlas i en Chaveztidning. Chavez ”speglar sitt eget öde” i ”frihetsledaren” Simon Bolivar” (AB 061205).

I samma nummer förmedlas att ”Han är Bushs röda mardröm”. Wolfgang Hanssons analys avslutas med att ”Bush har definitiv fått en ny huvudvärk”. Det är en internationell expose över Hugo Chavez vision efter sitt ”klar[a] folkliga mandat” med ”över 60 procent” av rösterna. Chavez som ska ”fortsätta sin socialistiska revolution” kan på ”egen hand kasta ut USA från Latinamerika”, är kontinentens ”självutnämnde” och ”självklare” ledare, ”inspiratör” i området, hjälpte Kirchner i Argentina, ”mentor” åt Bolivias Morales, hyllas av Ecuadors Correa. Men är själv Fidel Castros största fan. Hugo Chavez är ”populist” men har en ”ideologisk vision”, att ”ändra på världsordningen”, i sin ”socialistiska vision” ska inte amerikanska företag kunna betala ”låga löner till underklassen” och ”kamma hem storvinster”, ett regionalt Latinamerikanskt block ska ”balansera… (USA: s) inflytande”. Men ”helst iklär han sig rollen som ledare för hela Tredje världen”. Han har besökt ”ljusskygga regimer och rena diktaturer”, med besöken i Iran och Syrien gjorde han sig till ”arabvärldens vän”. Han tänker utlysa en folkomröstning som ger honom rätt till omval till 2021, i det land där en ”majoritet… älskar sin president” (AB 061205).

En kort kulturartikel den 6 december med titeln ”Folkets röst” av Kalle Holmqvist”. Han skriver om förändringarna i Latinamerika med exemplet Venezuela. ”Folk lägger sig i. Ställer krav. Bråkar. Röstar.” Han kallar det ”[p]arlamentarism och reformism – fast på riktigt”. Men då är det ”tydligen revolution”. I Venezuela har ”aldrig tidigare…demokratin fungerat så bra

ledarskribenter”. För i Venezuela ”tänker [de] avskaffa kapitalismen och bygga upp en demokratisk socialism”. Han avslutar med att berätta om Germán som med sina 650 arbetskamrater drev vidare sin porslinsfabrik, när ägaren stack med alla pengar, och där de tar de viktiga besluten på stormöten. Att det inte alltid är lätt. ”Men det går (AB 061206).” Från Buenos Aires skriver Expressens Magnus Linton om det kommande valet. Hugo Chavez mål är ”att bli en ny Peron” och har ”auktoritära drag”. Men det har skett en start på en ”nationell tillnyktring” då det finns en opposition värd namnet, då den ”förvirrad[e] och korrumperad[e] höger[n]” istället för att ställa upp ”clowner som motstånd” enats bakom den ”seriös[e] och populär[e]” Guvernör Rosales från oljestaten Zulia. Deras program ”ser inte ut som desperat privilegiebevarande, utan en alternativ politik för alla”. Han tycker ”det är mycket positivt. För demokratin (Exp 061202).”

På valdagen den 3 december skriver Mats Larsson. Han för ett resonemang kring Hugo Chavez och valet där ”han tänker krossa sin motståndare” som ”får stöd av USA” och är ”socialdemokrat” – Manuel Rosales. För Chavez hoppas kunna ”ge fingret” åt USA och George Bush. Denne som han i FN beskrev som ”djävulen själv”. Chavez har blivit ”vänsterns nye Che Guevara”, En ”karismatisk ’commendante’ som står upp mot USA, kapitalismen, globaliseringen”. Han försökte komma till makten i en ”kupp” 1992, men lyckades ”vid demokratiska val” 1998. Tidigare var Venezuela ” Sydamerikas kanske säkraste demokrati där två partier alternerade vid makten”, nu är ”det systemet raserat” och Hugo Chavez ”dominerar staten”. Han är ”[i]nte riktigt diktator, men definitivt auktoritär”. Han har ”packat… högsta domstol[en] med sina egna kandidater” och kongressen är honom helt troget, efter oppositionens bojkott. Långt ifrån alla stödjer honom, landet är ”djupt splittrat” och många i ”medelklassen avskyr honom”, de ”fruktar” att landet ska bli en ”kommuniststat”. Dock har han ”landet fattiga”, ”majoriteten bakom sig”, han har med oljan finansierat ”många hjälpprojekt till de fattiga”. Men den ”skyhöga brottsligheten” har han ”definitivt inte ”lyckats lösa (Exp 061203).

I en kulturartikel riktad mot Magnus Linton behandlar DN: s Nathan Shachar bland annat Hugo Chavez. Dennes ”regim” begår ”människorättsförbrytelser; många av dessa mot journalister”. Det har ”Amnesty, Human Rights Watch, SIP, Adenauer-stiftelsen och många fler aktade bedömare” visat. Chavez ”diversifiera[r]” inte landet ekonomi utan har ”fördjupat

kontrollen över den hårt reglerade ekonomin, med förödande effekter… som lappas över med de hundratals miljoner dollar som dagligen inflyter i oljepengar” (Exp 061208).

Erik Gustafsson i Dagens Nyheter 3 december: Den ”högerkonservativa oppositionen” har enats kring Guvernören Manuel Rosales som lovat ge en femtedel av oljeinkomsterna till de fattigaste direkt i handen och menar att Chavez använder pengarna till att ”smörja sina vänner”. Hugo Chavez som blev känd ”som misslyckas kuppledare mot den impopuläre presidenten Perez 1992” vill fortsätta sin ”bolivariska revolution” och han är ”populärare än någonsin” då ”regeringen sjösatte en satsning på sociala program” för tre år sedan. De ”erbjuder sjukvård, alfabetiserings, utbildning och subventionerade livsmedel till de allra mest utsatta”. Enligt ”kritiker” ska dessa vara ”röstfångare”, bidrar till ”korruption” då man måste ”sympatisera” med regeringen för att åtnjuta dem. Chavez är tyst om att fattigdomen ökade under sina första fem år vid makten, trots ”sin socialistiska retorik” och fattigdomen har ”minskat marginellt sedan 1998” Han vill sitta kvar vid makten in på 2020-talet, är en ”nagel i ögat” på Bushadministrationen, kallade Bush ”djävulen”, är ”självutnämnd ledare” mot ”imperiet” USA men har slutligen ett ”engagemang för de fattiga” som bidragit till att presidentens popularitet tilltagit” (DN 061203).

Två dagar efter valet återkommer frilansjournalisten Gustafsson med rubriken ”Valsegraren Chavez lovar mer socialism”. Segern var ”förkrossande”, med över 60 procent av rösterna och enligt valmyndigheten det högsta valdeltagandet på 15 år, ”inga större oegentligheter inrapporteras”. ”[O]ppositionens… kandidat Rosales [erkände] sig besegrad” men lovade att ”fortsätta kämpa för ’frihet och demokrati’”. Alltså en ”kursändring” för oppositionen som tidigare ”hyst illa dolda förhoppningar om en militärkupp mot Chavez”. Chavez som ”stärkt sitt grepp om makten” och ”rensat ut motståndare” utlovar nu en mer ”renodlad socialistisk stat”, där mer resurser satsas på ”kooperativ” och ”de fattiga”. De så kallade misiones som erbjuder ”gratis hälsovård, alfabetisering och utbildning” ska fortsätta samt en ”jordreform” på allvar. Presidenten är dock känd som ”pragmatisk… trots sin socialistiska retorik”, han håller ”goda relationer med näringslivet” och alltid betalat av sina lån till IMF och Världsbanken, ”trots kritiken mot” dem. Tillväxten i år tros landa på mellan 8 och 10 procent. I ett kort personporträtt beskrivs Hugo Chavez på följande vis. Kommer från ”en fattig familj på landsbygden”, ”ledde ett misslyckat kuppförsök 1992”, vann valet 1998 på grund av en ”massiv missnöjesyttring” mot ”korruptionen” hos den elit som delat makten under tre