Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
51-60 p Hälsa och samhälle
Hälsa och samhälle
NÄR MASKORNA I
SKYDDSNÄTET ÄR FÖR
STORA
OM HEMLÖSHET I MALMÖ
JENNY PETERSSON
JENNY WALL
NÄR MASKORNA I
SKYDDSNÄTET ÄR FÖR
STORA
HEMLÖSHET I MALMÖ
FALLING THROUGH
SOCIETY’S SAFETY NET
HOMELESSNESS IN MALMÖ
JENNY PETERSSON
JENNY WALL
Petersson, J & Wall, J. När maskorna i skyddsnätet är för stora. Hemlöshet i Malmö. Examensarbete i socialt arbete 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2007.
Trots att vi befinner oss i en välfärdsstat på 2000-talet finns det personer som lever i utanförskap och misär. När vi går genom stan kan vi inte undgå att se slitna människor som bär med sig allt de äger i plastkassar. Vilka är dessa människor och hur har de hamnat i denna situation? Vad kan de göra för att ta sig ur den? Vi har tittat på vilka hjälpinsatser de hemlösa erbjuds och vilka krav dessa för med sig. Vägen från hemlöshet till bostad tycks vara lång, svår och skamfylld.
”Vi har en kille här som är jättetrevlig som började läsa kulturvetarlinjen, vilket funkade enormt bra
tills han fick ett sommarjobb på Tuborg och han upptäckte liksom sin passion för öl
och sedan dess har allt gått utför. Och då var han tjugotvå år
och sedan har det gått käpprätt åt skogen. Och idag sover han gärna i tvättstugor
i den mån det går.”
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING ...6 Problemformulering...6 Syfte ...7 Frågeställningar ...7 Etiska överväganden ...7 Definitioner...8 Avgränsning...9 METOD ...10 Urval ...11 Val av litteratur ...11 Val av teorier ...12 Intervjuernas genomförande ...12Bearbetning och analys av data ...13
Reliabilitet och validitet...14
HISTORISK TILLBAKABLICK...14
Den nya hemlösheten...16
TIDIGARE FORSKNING...16
Socialstyrelsens nationella kartläggningar...17
Malmö Stads kartläggningar...18
Situationen i Malmö år 2006 ...18 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ...20 Stigma ...20 Stämplingsteori ...21 Tillgänglighetsteori...21 Strukturperspektiv / aktörsperspektiv ...22 Voluntarism / determinism ...22 RESULTAT ...23
Presentation av intervjupersonerna och deras arbetsplatser ...23
Orsaker till att folk hamnar i hemlöshet ...23
En otrygg tillvaro ...25
Människovärde...26
Att tala med hemlösa om hemlöshet...27
Att hitta hjälp och att få den...28
Finns det några hopplösa fall? ...30
Bristande resurser ...31
Synen på framtiden ...33
ANALYS ...33
Orsakerna till hemlöshet ...34
Stackare och skurkar...34
Att bli stämplad som hemlös ...35
Rätten till bostad ...36
Att få hjälp ...37
Frivilligorganisationernas roll...37
Vägen till bostad ...38
Att välja hemlöshet framför bostad ...39
Att nå botten...40
Att lösa problemen...40
De bidragsberoende ...41 Tron på framtiden ...41 SAMMANFATTNING ...42 SLUTDISKUSSION...44 Metoddiskussion ...44 Resultatdiskussion ...45 Avslutande kommentarer...46 REFERENSER ...47 BILAGA 1 ...50 Intervjuguide Aluma ...50 Intervjuguide Citydiakonalen ...51 Intervjuguide bostadsamordnaren...52 BILAGA 2 ...53 Informationsbilaga ...53
INLEDNING
Året är 2007, våren har gjort sitt intåg och Malmö har börjat blomma. Stan är fylld av glada, lattedrickande människor som solen lockat att kasta vinterjackorna och klä sig i nya, färgglada vårkläder. Där vi går längs gågatan kan vi skymta Turning Torso i Västra Hamnen, Malmös nyaste och mest exklusiva
bostadsområde, en stark symbol för att staden förlorat sin arbetarstämpel.
Vi svänger av och går in i Kungsparken där vita, lila och gula blommor kikar upp i gräsmattor som börjat återfå sin gröna färg. Mängder av föräldralediga mammor och pappor är ute och går med sina barnvagnar, njuter av att få komma ut i friska luften.
Inne i parken ser vi en figur som skiljer sig från mängden, men som ändå inte är ett helt ovanligt inslag i stadsbilden; en äldre man som drar runt en gammal cykel överlastad med gamla plastkassar från ICA och Konsum. Ryggen är böjd, ansiktet fårat och han ger ett allmänt ovårdat intryck där han lufsar fram i en sliten och smutsig dunjacka. Vi har sett honom förr och vi vet att det han har lastat på cykeln är allt vad han äger.
Precis som alla andra låtsas vi inte om honom utan fortsätter gå längs kanalen. Under en av broarna skymtar vi några av parkens mer bofasta invånare.
Stämningen är hög där de sitter och tjoar och tjimmar på slitna pallar uppställda runt ett par ölbackar som får tjäna som bord. Längre in under bron ligger en hög sunkiga filtar och några kartonger – en sovplats så god som någon för den hemlöse. Förrådet utgörs av några gamla sopsäckar.
Solen skiner fortfarande men dagen känns inte längre lika ljus för oss, så vi vänder tillbaka in mot stan och styr mot Triangeln, där en blomsterförsäljare satt upp sitt stånd. Bredvid honom står en annan försäljare med en bunt tidningar i famnen. ”Aluma! Hemlösas tidning, nytt nummer ute nu!”, ropar han. Även om mannen, som är i fyrtioårsåldern har ett något härjat ansikte är han hel och ren och det är svårt att tänka sig att han är eller någonsin har varit hemlös.
De flesta av de förbipasserande människorna ägnar honom dock inte en blick, utan tycks vara både blinda och döva för de som har det sämre ställt. Vi kan dock inte blunda för den misär vi ser mitt i vårt välfärdssamhälle utan börjar grubbla på hur det kan komma sig att hemlöshet fortfarande existerar i Sverige en bit in på 2000-talet.
Problemformulering
Sverige har sedan länge ansett sig vara en välfärdsstat med ett välmående folk som lever i vad som närmast är att beskriva som ett överflöd av materiella ting. Genom staten tillförsäkras vi utbildning, sjukvård och ekonomisk ersättning vid skada, sjukdom och när vi blivit gamla. Trots detta ser eller hör vi dagligen talas om personer som lever i hemlöshet och annat utanförskap. En del människor tycks
helt enkelt inte få ta del av vår välfärd. Hur kan det se ut så i ett välfärdssamhälle på 2000-talet?
Syfte
Vårt syfte är att genom intervjuer med anställda på tre helt olika verksamheter som arbetar mot hemlöshet och utanförskap få en bild av hur man inom olika organisationer ser på hemlösheten och den hjälp som i dagens läge erbjuds de hemlösa och andra grupper som marginaliserats på bostadsmarknaden. Svaren vill vi sedan jämföra med tidigare forskning för att få en bild av vilka
hemlöshetsgenererande faktorer som finns och hur man bäst arbetar för att avhjälpa och förebygga hemlöshet.
Frågeställningar
Vad menar vi med hemlöshet?
Hur många hemlösa finns det i Malmö?
Vilka blir hemlösa i dagens samhälle och hur går det till? Vad finns det för hjälp att få och hur får man tillgång till den? Är hemlösheten en produkt av individ eller samhälle?
Etiska överväganden
Forskning är en förutsättning för att få fram mer och nyare kunskap till samhället och på så vis möjliggöra dess utveckling inom olika områden. Lika viktigt är det dock att ingen individ eller grupp kommer till psykisk eller fysisk skada då denna forskning bedrivs och att ingen utsätts för otillbörlig eller kränkande insyn i sitt privatliv (Vetenskapsrådet).
Den nytta forskningen kan komma att tillföra samhället måste alltid vägas mot den risk för negativa konsekvenser forskningen kan innebär för dess deltagare både under och efter studiens genomförande. Denna avvägning mellan
forskningskravet och individskyddskravet måste göras av forskarna innan undersökningen kan börja
(a a). I vårt fall har vi också fått vår studies syfte och metod prövad och godkänd från Malmö Högskolas etiska råd.
Till hjälp för denna avvägning har forskaren de forskningsetiska principer som 1990 antogs av Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet. Där ingår fyra huvudkrav som bör styra förhållandet mellan forskare och deltagare i studien, och syftar till att säkerställa att individskyddskravet tillgodoses. Dessa krav är
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (a a).
Informationskravet kan sammanfattas som kravet på att deltagaren vet att hans eller hennes deltagande i studien är frivilligt, studiens syfte samt om det finns några risker med deltagandet.
Då våra informanter tillfrågades om deltagande i vår studie lämnade vi över ett informationsblad med våra namn, e-postadresser och utbildningens namn för att göra det möjligt för informanten att komma i kontakt med oss före eller efter intervjuernas genomförande. Där redogjorde vi också kort för studiens syfte, hur den skulle genomföras samt hur den skulle offentliggöras. Därefter fick de tillfrågade ta ställning till om de samtyckte till deltagande i studien eller ej. Det tredje kravet är konfidentialitetskravet, som innebär att forskaren ska
garantera undersökningsdeltagarna konfidentialitet så långt det är möjligt samt att personuppgifterna förvaras utom räckhåll för obehöriga. Vi garanterade våra informanter anonymitet i den mån att deras namn och arbetsplats ej kommer att redovisas. I de ordagranna utskrifter som gjordes av de inspelade intervjuerna nämns inte informanterna vid namn och efter uppsatsens färdigställande och godkännande kommer inspelningarna att raderas och utskrifterna att förstöras. Fram till dess kommer de att förvaras oåtkomligt för utomstående. I enlighet med nyttjandekravet kommer intervjumaterialet endast att användas till detta
forskningsprojekt vars syfte informanterna tog del av när de lämnade sitt samtycke (a a).
Sammanfattningsvis så bedömde vi att då intervjuerna genomfördes för att ta del av informanternas yrkesmässiga och inte nödvändigtvis personliga åsikter i ämnet samt rörde deras yrkesroller och inte deras person så var våra frågor inte av särskilt känslig art och borde inte kunna upplevas som kränkande. För att informanterna inte heller rent yrkesmässigt ska kunna lida någon skada av offentliggörandet av den information som lämnats kommer vi i uppsatsen endast kalla dem intervjuperson (IP) 1, 2 och 3, samt kort beskriva deras yrkesroller och för dessa och svaren relevant bakgrund.
Definitioner
I hemlöshetsdiskussionen förekommer två begrepp som används näst intill synonymt, nämligen hemlöshet och bostadslöshet. I vardagligt tal gör folk sällan någon skillnad mellan dessa, men i forskningssammanhang kan de definieras mycket olika. Ibland används hemlöshet som ett snävare begrepp än
bostadslöshet, andra gånger är det tvärtom.
Enligt den definition Socialstyrelsen använde vid den nationella kartläggningen av hemlöshet 2005 är den person hemlös som:
• är uteliggare eller är hänvisad till härbärge eller någon form av akut- eller jourboende;
• planeras att skrivas ut från den kriminalvårdsanstalt där vederbörande är intagen inom tre månader från mättillfället utan att ha ordnat någon bostad;
• är intagen eller inskriven på en behandlingsenhet eller stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vårdgivare, HVB-hem eller SIS-institution (institution för verkställighet av LVM, lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga samt
LSU, lagen om verkställigheten av sluten ungdomsvård) och inte har något boende att tillgå vid en utskrivning, oavsett hur långt det är till denna sker;
• tillfälligt och utan skrivet kontrakt bor hos familj, släkt, vänner eller bekanta och som på grund av sin boendesituation har haft kontakt med den myndighet som tillhandahållit uppgifterna under mätperioden, eller
• har ett tillfälligt kontrakt som inneboende eller andrahandshyresgäst som inte varar längre än tre månader efter mättillfället och på grund av detta har varit i kontakt med den uppgiftslämnande myndigheten under mätperioden (Socialstyrelsen 2006).
Bostadslöshet definierar Socialstyrelsen som att leva utan förstahandskontrakt och därför tvingas bo som andra- eller tredjehandshyresgäst i någon annans lägenhet. Även hushåll som räknas som trångbodda och inte har ekonomisk möjlighet att skaffa eller av andra skäl inte får tag på större bostad betraktas som bostadslösa (Thörn 2004). För att hushållet inte ska räknas som trångbott ska där utöver sovrum och kök eller kokvrå finnas ett vardagsrum. Det är skäligt att två barn delar på ett sovrum när de är små, men med stigande ålder och av respekt för deras personliga integritet bör de inte behöva göra det när de blir äldre (SOSFS 2003:5). Enligt Socialstyrelsens definition är alltså bostadslöshet ett vidare begrepp än hemlöshet.
Vissa forskare har gett begreppet hemlöshet en mer känslomässig dimension medan bostadslöshet har fått beteckna den rent fysiska situation som individen befinner sig i. Med denna definition behöver man inte vara bostadslös för att vara hemlös – det räcker med att man upplever en känsla av rotlöshet eller att man helt enkelt inte alls trivs i sin bostad. Hemlöshet förutsätter alltså inte bostadslöshet, men bostadslöshet ger nästan alltid upphov till hemlöshet. Undantagen är i de fall bostadslösheten är tillfällig och frivillig, till exempel då en person bestämmer sig för att under en period bo på hotell trots att andra alternativ finns att tillgå (Thörn 2004).
Med begreppet uteliggare menas en person som sover utomhus, till exempel på bänkar, under broar eller i containrar. Den som sover inomhus, men på sådana platser som inte är ämnade för boende, exempelvis entréer, offentliga toaletter, buss- och tågstationer eller övergivna hus räknas också som uteliggare.
Uteliggarna utgör en mindre grupp av de hemlösa (Swärd 1998).
I vår uppsats kommer vi att använda begreppet hemlöshet i enlighet med Socialstyrelsens definition, då vi finner den mest objektiv, även om vi anser att kravet på att den hemlösa som lever med kortvariga kontrakt på sin bostad eller som kontraktslös inneboende ska ha varit i kontakt med en myndighet på grund av detta kan ge en missvisande bild av hur många som faktiskt är hemlösa. Vår uppfattning är också att Socialstyrelsens definition var den definition som våra informanter använde sig av.
Avgränsning
Vi har valt att låta vår uppsats fokusera på myndigheters och hjälporganisationers uppfattning om hemlöshet och de hjälpinsatser som idag finns tillgängliga, snarare
än de hemlösas egna uppfattningar. Detta har vi gjort dels för att hjälparna som befinner sig på sina fasta arbetsplatser och är tillgängliga per telefon eller e-post är enklare att få tag på än de hemlösa som saknar fast adress. Dessutom är de hemlösa en heterogen grupp med mycket olika boendesituationer, en del är
uteliggare, andra bor på härbärgen, institutioner, hotell eller som inneboenden och det är ganska osannolikt att vi skulle kunna få tag på andra än uteliggare och härbärgesgäster. På grund av detta hade det varit svårt för oss att få en allsidig bild av hur olika grupper av hemlösa ser på sin situation och den hjälp de upplever finns tillgänglig för dem. De som lever som uteliggare eller på härbärgen befinner sig också i en akut situation, något som hade avspeglats i intervjumaterialet. Om vi hade intervjuat de hemlösa ett tag efter att deras situation hade förändrats till det bättre är det föga troligt att svaren hade blivit desamma som då de befann sig mitt uppe i sin bostadskris. Vid det senare tillfället hade de antagligen hunnit få ett mer distanserat förhållningssätt till det hela. En uppföljning hade inte heller varit möjlig för oss att göra då vår forskningstid var begränsad till tio veckor och även om någon av de hemlösa kanske lyckats reda upp sin bostadssituation under denna korta tid hade detta gjort att vi haft svårt att få tag i honom eller henne igen för att göra en andra intervju.
Också forskningsetiska överväganden gjorde att vi begränsade oss till att göra intervjuer med yrkesverksamma inom området. Ämnet torde vara mer känsligt för den som lever i hemlöshet än den som bara arbetar med det. Dessutom hade en hemlös kunnat känna sig mer utsatt och i underläge gentemot oss på grund av vår kommande yrkesroll som socionomer. Det är möjligt att de hade känt sig
förpliktigade att ge oss ”rätt” svar på våra frågor då de varit medvetna om att vi i framtiden kan komma att arbeta för den myndighet som för tillfället utövar makt över deras tillvaro.
Genom litteraturen vet vi att det finns stora skillnader mellan hur män och kvinnor upplever och eventuellt också hamnar i hemlöshet, vilket vi dock har valt att inte fästa så stor vikt vid i denna uppsats. Detta beror dels på att det rör den hemlösas subjektiva bild av sin situation, dels på att ingen av våra informanter spontant uttryckte några skillnader i behandling av män och kvinnor. Enda gången någon av de vi intervjuade gjorde någon åtskillnad mellan könen var när antalet
härbärges- och boendeplatser för män respektive kvinnor kom på tal.
Att vi valde att fokusera just på Malmö var naturligtvis en geografisk fråga. Det hade givetvis varit intressant att se till skillnader mellan olika städer, men detta var praktiskt ogenomförbart av tidsmässiga och ekonomiska skäl.
METOD
Vår studie är kvalitativ till sin art och består av semistrukturerade intervjuer och en kompletterande litteraturstudie.
Kvalitativa intervjuer används som medel för att försöka få fram nya kunskaper om ett fenomen snarare än att försöka bestämma vilken omfattning fenomenet har. Eftersom intervjupersonen betraktas som en expert på det han eller hon har att berätta var det viktigt för oss att sätta våra bakgrundskunskaper åt sidan och vara öppna för det som sades, även när det motsade våra tidigare föreställningar. Istället för färdiga frågeformulär använde vi oss av en intervjuguide, där vi skrivit ner de saker vi ville få svar på under intervjuerna. Frågorna vi ställde blev
vägledande i samtalet, men informanten fick sedan berätta fritt och ta upp det han eller hon ansåg relevant (Starrin & Renck 1996).
Den kvalitativa intervjun har alltså en icke-standardiserad utformning där
samspelet mellan intervjuare och informant är av stor betydelse. Detta gör att det är särskilt viktigt att vara uppmärksam på eventuella intervjuareffekter, det vill säga hur ålder, kön, bakgrund och uppträdande hos oss som intervjuar kan
påverka informantens svar. De svar som intervjupersonen ger antas nämligen inte bara vara frammanat endast av själva frågan, utan ses som ett resultat på
interaktionen mellan intervjuaren och den intervjuade (Starrin & Renck 1996, Rosengren & Arvidson 2002).
Urval
Eftersom vi använde oss av kvalitativa intervjuer gjorde vi ett val av informanter istället för ett representativt urval. Det viktiga var att hitta intervjupersoner som hade mycket information och erfarenheter från arbetet med hemlösa och som var villiga att dela med sig av dessa. Detta från vår sida väldigt aktiva val innebär naturligtvis att vi inte kommer att kunna göra några generaliseringar till hela yrkeskårer utifrån det resultat vi får fram, men det var inte heller syftet med vår studie. Vi siktade istället på att få en djupare inblick i våra intervjupersoners subjektiva uppfattningar om hur man inom deras egna och andra verksamheter hanterar och talar om hemlöshet (Dahlgren 1996).
Att det blev just tre intervjuer handlade både om att det var ungefär så många vi ansåg oss ha tid att göra, samt att vårt fjärde alternativ, Stadsmissionen, varken tackade ja eller nej till att ställa upp på intervju trots att vi försökte nå ansvarig personal via mobiltelefon, telefonsvarare, e-post och genom två personliga besök. De tre verksamheter där intervjuerna genomfördes är ganska olika varandra både till form och funktion, något vi anser bidrar till att ge en helhetssyn på den hjälp som i dagsläget erbjuds Malmös hemlösa.
Val av litteratur
Vår handledare tipsade oss om två böcker om hemlöshet skrivna av Hans Swärd, fil dr i sociologi och professor vid Socialhögskolan, Lunds Universitet. Dessa var
Hemlöshet – fattigdomsbevis eller välfärdsdilemma? (Swärd 1998) och Hemlöshet
– en antologi om olika perspektiv och förklaringsmodeller (Runquist & Swärd, red 2000). Då den andra boken var en antologi kunde vi utgå från de författare som medverkat och söka efter andra titlar skrivna av dessa. På så vis hittade vi
Kvinnans plats(er) – bilder av hemlöshet av Catharina Thörn (2004), forskare vid humanistiska fakulteten, Göteborgs Universitet och På gränsen till bostad –
avvisning, utvisning, specialkontrakt av Ingrid Sahlin (1996), också verksam vid humanistiska fakulteten, Göteborgs Universitet. När vi rumsterade bland hyllorna i biblioteket fann vi även Hemlöshet i Norden av Margaretha Järvinen Christoffer Tigerstedt, red (1992) och 11 röster om socialbidrag. En antologi utgiven av
Socialstyrelsen.
Vi lät mängden litteratur avgöras av hur mycket mer fakta den kunde tillföra vår studie. Efter ett tag upptäckte vi att författarna refererade och citerade varandra på saker vi redan läst - vi hade uppnått en viss mättnad (Starrin 1996).
Den nationella statistik vi använder oss av är hämtad från rapporterna om Socialstyrelsens kartläggningar av hemlösheten i Sverige 1999 och 2005. Statistiken över Malmös hemlösa kommer från en tjänsteutlåtande från
Stadskontoret i Malmö som vi fick efter intervjun med IP 3. Vi redovisar dessa siffror som det resultat Socialstyrelsen respektive Malmö Kommun kommit fram till, inte som någon allmängiltig sanning.
Till metodavsnitten använde vi oss av de böcker vi fått presenterat för oss under föregående kurs i forskningsmetodik, nämligen Sociologisk metodik av Karl Erik Rosengren och Peter Arvidson (2002) och Kvalitativa studier i teori och praktik av Per-Gunnar Svensson och Bengt Starrin, red (1996).
Uppsatsen har utformats med hjälp av Leif Hellströms (2005) Anvisningar för
skrivande studenter som finns att tillgå på Malmö Högskolas hemsida.
Val av teorier
De teorier vi har valt för vår analys av intervjuerna är teorier om stämpling och stigma samt teori som fokuserar på förhållandet mellan individ och
välfärdsinrättning, då dessa har vuxit fram naturligt ur intervjumaterialet. Vi har också valt att ta upp två olika perspektiv på orsaker till hemlöshet, ett som fokuserar på samhälleliga strukturer och ett som fokuserar på individens eget ansvar. Dessa teorier och perspektiv är hämtade från Sociologi av Anthony Giddens (2003), Perspektiv på sociala problem av Anna Meeuwisse och Hans Swärd, red (2002) samt Sociologiskt perspektiv i vård, omsorg och socialt arbete av Pål Repstad (1998), böcker som vi använt under tidigare kurser samt Att leva
med psykiska funktionshinder: livssituationer och effektiva vård- och stödinsatser
av David Brunt och Lars Hansson, red (2005).
Intervjuernas genomförande
Intervjuerna var semistrukturerade och genomfördes med hjälp av en
intervjuguide. Intervjuguiderna liknade varandra till innehåll och struktur, men frågorna var utformade för att passa de olika verksamheterna. Frågorna var indelade i fem kategorier, där den första rörde informantens bakgrund och arbetsuppgifter. Den andra handlade om verksamheten och dess klienter medan den tredje behandlade den hjälp deras klienter fått tidigare eller samtidigt från andra verksamheter, samt den syn informanterna har på socialtjänstens insatser för de hemlösa. Guidens fjärde kategori innehöll frågor om hur den egna
med de utsatta personerna om deras situation. Här fick de också utvärdera sin egen verksamhet och berätta vad de saknade för resurser. Den sista gruppen frågor var av mer filosofisk karaktär och gav informanten utrymme att spekulera om hur hemlöshetsproblematiken kommer utvecklas framöver.
Intervjuerna gjordes på respektive informants arbetsplats och de tog en knapp timme var att genomföra. IP 3 bad på grund av ett späckat tidsschema att få se frågorna i förväg vilket han fick, men han hade inte haft tid att läsa dem innan vi kom. Detta innebar dock att han hade frågorna framför sig medan intervjun gjordes.
Under intervjuerna användes diktafon, något alla intervjupersoner upplevde som positivt eftersom det blev bättre flyt i intervjuerna då vi aldrig tvingades pausa för att anteckna vad som sades. En av oss förde dock stödanteckningar medan den andra hade huvudansvaret för själva intervjuandet. På så vis kunde vi kontrollera att vi fick svar på alla våra frågor samt anteckna följdfrågor som dök upp.
Det faktum att vi använde oss av en diktafon under intervjuerna gav våra data en hög grad autenticitet, det vill säga äkthet (Scheff & Starrin 1996). På så viss kunde vi undvika att tolka redan i intervjusituationen, vilket hade varit svårt att undvika om vi endast fört anteckningar över det vi just i det läget fann intressant.
Bearbetning och analys av data
Efter intervjutillfällena gjordes ordagranna utskrifter av inspelningarna. Dessa kodades och kategoriserades sedan enligt Grounded Theory för att vi på ett smidigt sätt skulle kunna hitta likheter och olikheter i de olika utsagorna. Detta skedde först genom en öppen kodning, det vill säga vi sammanfattade de olika delarna av intervjuerna med koder, därefter sökte vi efter mönster bland de olika koderna och lät de bilda olika kategorier. Därefter jämfördes vårt material med tidigare forskning och analyserades med hjälp av de teorier som nämns i avsnittet ”val av teorier” (Dahlgren 1996).
Den kodning och kategorisering som gjordes gav oss en bra överblick av
innehållet i vårt empiriska material. Då det inte bara var svaren på de frågor vi var intresserade av, utan också hur man inom de olika verksamheterna talar om hemlösheten gjorde vi också en diskursanalys. Thörn (2004) skriver att:
”Diskursers makt består av att de kan framstå som ”naturliga” eller självklara. Vi lär oss med andra ord att se världen med ”diskursens ögon”. /…/ Diskursiv makt består av att både definiera och producera världen.” (s 35).
Hon menar att det är genom diskursen som ett system upprätthålls då de som har makten över diskursen är de som får definiera världen. Med diskursiv makt kan stereotypa bilder av till exempel hemlösa upprätthållas, bilder som legitimerar de åtgärder som erbjuds. Föreställningar som att de som är hemlösa inte klarar av att ha en egen lägenhet kan också genom diskursen legitimera att de inte erbjuds någon ny bostad innan de genomgått någon form av behandling (Thörn 2004). Genom en diskursanalys ville vi få reda på vilket perspektiv man inom de olika verksamheterna hade på hemlösheten och orsakerna till den.
Reliabilitet och validitet
Med reliabilitet avses huruvida de data vi samlat in är tillförlitliga eller ej. När det gäller kvalitativa studier är betydelsen av reliabilitet dock underordnad den av validitet, då god validitet automatiskt ger god reliabilitet medan något omvänt förhållande inte existerar. Validitet är ett begrepp för om man lyckats mäta det man avsett att mäta, alltså om det resultat man fått fram är giltigt eller inte. Validiteten bör utvärderas inom flera områden, både vad gäller undersökningens upplägg, metoden insamling av data, dataanalysen och resultatet (Svensson 1996, Rosengren & Arvidson 2002).
För att avgöra tillförlitligheten hos den litteratur vi valt intog vi ett kritiskt förhållningssätt då vi bedömde författarnas tillvägagångssätt för att komma fram till om deras resultat var valida eller ej. När det gällde våra egna intervjuer var det svårare, men vi försökte att förutom att bara lyssna på vad våra informanter sade även uppmärksamma deras tonfall, gester och kroppsspråk och därigenom avgöra hur säkra de var på den information de delgav oss.
HISTORISK TILLBAKABLICK
Hemlösheten började klassas som ett socialt problem vid mitten av 1800-talet, innan dess hade lösdriveri främst klassats som ett hot mot arbetsmoralen. Romantiska föreställningar om livet på luffen befarades kunna lura ynglingar i fördärvet och man var rädd att prostituerade kvinnor skulle locka också andra kvinnor till ett liv i lust och lättja (Thörn 2004). De strukturella förändringar vad gäller boende, försörjning och framför allt rörlighet mellan olika platser som industriella revolutionen hade medfört ledde i princip till att bostadsmarknaden kraschade, då denna inte var anpassad till att folk flyttade runt. Den stora
inflyttningen till och kringflyttningen mellan städerna där fabrikerna låg orsakade stor brist på bostäder och synliggjorde också den nöd med trångboddhet och fattigdom som arbetarna levde i på ett helt annat sätt än tidigare. Nu när bostad och arbete skiljdes åt kom bostadens betydelse att hamna i fokus för sociala åtgärder (Swärd 1998). Bostaden skulle bli ett hem, ett ställe som stod för trygghet, familjeliv och avskildhet – inte bara tak över huvudet som det varit förut. Med medelklasshemmet som förebild skulle det hållas rent och prydligt och vara fritt från smuts, både bokstavligt och symboliskt talat. Denna renlighet skulle vara kvinnans ansvar, och genom att hålla hemmet rent förväntades hon indirekt också kunna hålla den familjeförsörjande mannen ordentlig och skötsam (Thörn 2004). Alkoholmissbruk, kriminalitet och våld ansågs nämligen uppkomma i arbetarklassens hem på grund av att de var smutsiga och ociviliserade. Dessa problem skulle kvinnan städa och kärleksfullt vårda bort åt samhället inom hemmets väggar (Swärd 1998).
Mot denna lösning av de sociala problemen fanns främst två hot – den ökande bostadsbristen och lösdrivarna. Det förstanämnda försökte man undanröja genom att bygga mycket bostäder under lågkonjunkturerna, då byggmaterial och
arbetskostnaderna var låga och staten ansåg sig ha råd. Problemet var bara att under dessa perioder med stor arbetslöshet och utbredd fattigdom hade de som var i störst behov av bostäderna inte råd att efterfråga dem. Det andra problemet hanterades polisiärt med hjälp av de lösdriverilagar som funnits sedan urminnes tider, enligt vilka den som arresterades för lösdriveri kunde dömas till
fängelsestraff eller långa perioders straffarbete (a a).
Den industriella revolutionen medförde en mer strukturell syn på fattigdom, arbetslöshet och hemlöshet, vilka tidigare förklarats med egenskaper hos den enskilde individen, till exempel sjukdom, lathet eller arbetsovilja. Denna nya syn avspeglades också i den nya lösdriverilagen som kom 1885. I samband med denna föreslogs det nämligen att fattigvårdsnämnden skulle öppna härbärgen för
uteliggarna, så att de inte längre skulle behöva omhändertagas av polis eller fångvård (a a).
Under denna tid skiljde man strikt mellan ”den respektabla” och ”den moraliskt svaga” hemlösa. Den första gruppens fattigdom och hemlöshet förklarades strukturellt - de var offer för bostadsbristen - medan den andra gruppen själv ansågs ha orsakat sin situation genom missbruk, kriminalitet, psykisk svaghet, idioti eller oförmåga att leva upp till samhällets krav. Till gruppen som förtjänade att bli hjälpta till ett värdigt liv hörde vanligtvis ogifta arbetare, ensamstående mödrar och skötsamma ynglingar. De moraliskt svaga - alkoholisterna,
lösdrivarna och andra asociala typer - ansågs behöva hård kontroll och stränga straff för att kunna återanpassas till samhället (a a).
Efter andra världskriget började en statligt styrd bostadspolitik växa fram, bland annat ur makarna Gunnar och Alva Myrdals idé om folkhemmet. Tanken var i princip densamma som förut – genom det goda hemmet skulle man få bukt med bostadsbristen och en rad andra sociala problem. Kommunerna fick i uppdrag att bilda allmännyttiga bostadsbolag med billiga hyresrätter, samtidigt som antalet härbärgesplatser utökades. Även lågstandardhotell började användas som nattlogi åt hemlösa på kommunens bekostnad. Hemlöshetsdiskursen var vid denna tid fokuserad runt de ensamstående männen som hamnat i hemlöshet på grund av skilsmässor och dålig kontakt med familjen, ostrukturerade levnadsförhållanden eller missbruk. Precis som tidigare fanns där en uppdelning mellan missbrukaren som hade sig själv att skylla för sin situation och de övriga som var offer för bostadsbrist och andra strukturella problem (a a).
Under miljonprogrammets tid, 1965-1975, lyckades man bygga bort
bostadsbristen, vilket gav en stark förhoppning om att hemlösheten skulle kunna utrotas inom en snar framtid. Genom ökad kontroll av de privata hyresvärdarnas val av hyresgäster kunde man släppa in ännu fler marginaliserade personer på bostadsmarknaden. Man satsade på behandlingshem för missbrukare och satsade hårt på att återanpassa utslagna från alla grupper till samhället genom stöd och insatser i deras egna hem. Boendeinstitutioner och härbärgen lades ner då de ansågs förstöra klienternas chanser att någonsin kunna återgå till ett normalt liv utanför behandlingsenhetens murar. Strukturella orsaker ansågs ligga bakom hemlösheten även sedan bostadsbristen byggts bort – den sågs som en konsekvens av kapitalism och av den gamla vårdtraditionen som genom institutionalisering stärkt de hemlösas utanförskap (a a).
Optimismen man kände under de två tidigare årtionden försvann under 1980-talet i takt med att nya rapporter om ett ökat antal uteliggare började komma in.
Arbetslösheten hade ökat och det fanns åter brist på små lägenheter med rimliga hyror, vilka efterfrågades av fattiga och enmanshushåll. De allmännyttiga
bostadsföretagen började särbehandla bostadssökande som kunde förväntas ställa till problem genom obetalda hyror eller störande beteende. Man lät hellre
lägenheterna stå tomma än hyrde ut dem till osäkra hyresgäster. Under 1970-talet hade de billiga, omoderna hyreshusen rivits och härbärgen och vårdinstitutioner lagts ner då det inte längre fanns något uppenbart behov av dem. Nödlösningar i form av natthärbärgen, dagcentraler och värmestugor uppstod, främst i de större städerna och ofta i regi av religiösa frivilligorganisationer eller privata bolag (a a). Under 1990-talet försvann Bostadsanvisningslagen, den lag som gett kommunerna rätt att förmedla en del av de privata hyresvärdarnas lägenheter. Det blev enklare för hyresvärdarna att vräka personer som störde eller var sena med hyran. De flesta kommunala bostadsförmedlingarna lades ner under detta årtionde och på många håll avskaffades bostadsköerna, vilket gjorde det svårare för folk att överhuvudtaget ta sig in på bostadsmarknaden. Man började tala om en ny hemlöshet (Sahlin 2000).
Den nya hemlösheten
I hemlöshetsdebatten förekommer idag tal om en ny hemlöshet. Gruppen av nya hemlösa består primärt av ungdomar och invandrare som aldrig lyckats få in foten på bostadsmarknaden. Denna hemlöshet ges strukturella förklaringar, skulden läggs på bostadsmarknaden som inte tillhandahåller tillräckligt med små, billiga hyreslägenheter hos värdar som inte efterfrågar deposition, tidigare referenser eller fast inkomst från förvärvsarbete. Denna grupp saknar både de ekonomiska resurser och de sociala kontakter som krävs för att slå sig på den svenska bostadsmarknaden idag.
TIDIGARE FORSKNING
Begreppet hemlöshet dök för första gången upp 1837 och betecknade då det mentala tillståndet. 1858 förkom det också som ett begrepp att för sakna bostad. Dock kom inte intresset för hemlöshetsforskning igång på allvar förrän på 1960-talet, och det höll inte i sig längre än till 1970-talet. Under 1980-talet ökade det på nytt men bristen på kontinuitet har gjort att forskarna har fått börja om på ruta ett. Det är alltså ont om systematisk och långsiktig kunskap (Swärd 1998).
Swärd (1998) menar att det är svårt att studera hemlösa människor eftersom det inte finns någon fast adress att nå dem på. Det är endast de som befinner sig i ”öppen” hemlöshet, är uteliggare eller bor på härbärgen, som det går att få tag på. Med dessa är det endast möjligt att göra enstaka intervjuer då de är svåra att
lokalisera för uppföljande studier. Dessutom är de hemlösa en väldigt tyst grupp med få befintliga uttalanden att analysera (a a).
Olika kartläggningar av hemlöshet kan ge väldigt varierande resultat, även om de säger sig mäta samma sak, nämligen antalet hemlösa. Detta beror dels på att det inte har funnits någon allmänt vedertagen definition av hemlöshet, dels på vilken mätmetod som använts och under hur lång period som mätningen genomförs. Även vem som gör studien och syftet med den inverkar på resultatet.
Frivilligorganisationer vill gärna publicera höga siffror för att vinna legitimitet för verksamheten medan statliga myndigheter gärna redovisar mindre dramatisk statistik för att inte dra på sig negativ kritik (a a). Detta märks inte minst i de nationella räkningar Socialstyrelsen genomfört åren 1993, 1999 och 2005.
Socialstyrelsens nationella kartläggningar
1993 gjorde Socialstyrelsen en nationell räkning av Sveriges hemlösa.
Mätperioden bestämdes till en vecka i april. Den definition man använde sig av då var vidare både än den som användes vid följande kartläggning 1999 och den senaste som gjordes 2005. I 1993 års räkning hade man inget krav på att det endast skulle vara tre månader kvar till utskrivningen från kriminalvårdsanstalt för att räknas som hemlös. Inte heller krävdes det att den som bodde tillfälligt hos släkt eller vänner skulle ha kontakt med myndigheten under mätveckan (Borgny & Qvarlander 2000). Också de psykiskt sjuka som vistades permanent på sjukhem och institutioner togs med i räkningen, även om psykiatrin det året inte var en av uppgiftslämnarna (Socialstyrelsen 2000). 1993 gjorde Socialstyrelsen alltså ingen åtskillnad mellan hemlösa och några av dem som idag klassas som bostadslösa när de gjorde sin kartläggning (Swärd 1998).
Vid 1999 års nationella hemlöshetsinventering hade alltså Socialstyrelsen snävat av definitionen och oavsett om man var intagen för kriminalvård eller på
behandlingsenhet eller stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vårdgivare, HVB-hem eller SIS-institution krävdes det att det endast var tre månader kvar på vårdtiden för att man skulle räknas som hemlös om man saknade bostad vid eventuell utskrivning (Socialstyrelsen 2006). Samtidigt hade antalet
uppgiftslämnande organisationsenheter ökat från 1510 till ungefär 2800. Bland dessa uppgiftslämnare återfanns nu förutom socialkontor, kvinnojourer, HVB-hem, kriminalvårdsanstalter och frivilligorganisationer också bland annat psykiatrimottagningar och privata vårdhem för psykiskt sjuka. Mättillfället hade dessutom skjutits fram från vecka 13 till vecka 16 (Socialstyrelsen 2000). Till kartläggningen 2005 vidgade Socialstyrelsen åter definitionen då den efter räkningen 1999 fått kritik för att ha varit för snäv. Tremånadersregeln förändrades till att endast gälla de som var intagna vid kriminalvårdsanstalt eller häkte och vi fick därmed den definition som står fast även i dagens läge. Alla organisationer som kommer i kontakt med hemlösa används som uppgiftslämnare och antalet uppgick detta år till 3746 enheter, varav cirka 900 var frivilligorganisationer. Mätperioden var denna gång vecka 17 (Socialstyrelsen 2006).
Malmö Stads kartläggningar
Sedan 1996 har Malmö Stad gjort en årlig räkning av sina hemlösa. Mätningen görs den första vardagen i oktober och man hämtar in uppgifter från
socialtjänstens handläggare. Alla kända uteliggare togs med vare sig för tillfället hade kontakt med socialtjänsten eller ej, men i övrigt låg socialstyrelsens
hemlöshetsdefinition till grund för kartläggningen. Detta innebär att av dem som är intagna vid kriminalvårdsanstalt eller häkte räknas endast de som planeras lämna anstalten inom tre månader efter mättillfället. Av de som bor som inneboende, andra- eller tredjehandshyresgäster eller tillfälligt hos släkt eller vänner räknas endast de som just denna dag är ett öppet ärende hos socialtjänsten på grund sin boendesituation (Malmö Stad 2006).
Situationen i Malmö år 2006
Vid 2006 års kartläggning av hemlösa i Malmö kom man fram till att det fanns 849 personer som var hemlösa vid mättillfället den andra oktober, vilket innebar en ökning med 155 personer jämfört med föregående års räkning. Av dessa var 53 kända uteliggare, vilket är en ökning med 7 personer sedan föregående år. 312 personer förde en ambulerande tillvaro och bodde omväxlande på härbärgen, hos bekanta eller utomhus i kortare perioder. Övriga var dygnsboende (169 personer), hotellboende (75 personer) eller bodde på stadsdelarnas egna akutboenden (33 personer), vilka är ett nytillskott sedan föregående år. Detta tillskott har dock inte bidragit till någon ökning av kommunens totala antal akutplatser som faktiskt har minskat med 29 platser sedan 2005. Vid mättillfället befann sig 207 personer antingen inom kriminalvård, socialtjänstens boende, behandlingsenhet, HVB-hem eller SIS-institution eller vistades utanför socialtjänstens kännedom (Malmö Stad 2006).
Diagram 1. Hemlösa i Malmö 2006, indelade efter vistelse. (Efter Malmö Stad 2006).
Männen är fortfarande i klar majoritet, även om andelen kvinnor har ökat något. Könsfördelningen som år 2005 låg på 74,5 % män och 25,5 % kvinnor var vid den senaste kartläggningen 71,3 % män och 28,7 % kvinnor. De flesta, 317 personer, är äldre än 40 år, även om en nästan lika stor grupp, 296 personer, är mellan 25
och 39 år gamla. 121 personer är mellan 19 och 24 år, medan resterande 115 är barn under 18 år. Av dessa utgör småbarnen mellan 0 och 6 år den största gruppen med 55 personer, medan den minsta gruppen på 27 personer utgörs av ungdomar i åldern 13 till 18 år. Övriga 33 barn är mellan 7 och 12 år gamla (a a).
Diagram 2. Hemlösa i Malmö 2006, indelade efter ålder. (Efter Malmö Stad 2006).
Vad gäller de hemlösas huvudsakliga problematik, bortsett från själva
hemlösheten, har andelen med missbruksproblem minskat rejält sedan föregående år. Siffran låg 2005 på 51 % eller 352 personer, medan den nu är nere på 35 %, det vill säga 298 personer av de totalt 849 hemlösa. Gruppen med psykisk problematik har minskat något jämfört med föregående år och är nu nere på 78 personer, alltså 9 % av det totala antalet hemlösa i Malmö. Även gruppen med dubbeldiagnoser, det vill säga både missbruks- och psykiska problem har minskat något och ligger nu på 11 % (94 personer). Den största gruppen utgörs av dem som uppges ha ”annan problematik”, vilket även kan betyda ingen problematik utöver bristande förankring på bostadsmarknaden (se även diagram 4, orsaker till hemlösheten). Här ingår nu 379 personer (a a).
Diagram 3. Hemlösa i Malmö 2006, indelade efter problematik. (Efter Malmö Stad 2006).
Om vi ser till de direkta orsakerna till hemlöshet är det bristande förankring på bostadsmarknaden som utgör den största gruppen med 398 fall, det vill säga nära 47 %. I de fall då vräkning förorsakat hemlösheten uppges denna i 145 fall bero på obetalda hyror och i 119 fall på störande beteende. För 187 personer är det andra orsaker som uppges ligga bakom (a a).
Diagram 4. Hemlösa i Malmö 2006, indelade efter direkta orsaker till hemlösheten. (Efter Malmö Stad 2006).
TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
Vi har valt en teori som behandlar relationen mellan individ och
välfärdsinrättning, tillgänglighetsteorin, samt två teorier som handlar om avvikelse: stämplingsteorin och Erwing Goffmans teori om stigma. Dessutom redogör vi kort för några perspektiv inom socialt arbete med olika mycket fokus på individens ansvar och möjlighet till fria val.
Stigma
Begreppet stigma har sitt ursprung i grekiskans stick eller märke. I antikens Grekland stod termen för de kroppsliga tecknen ämnade att visa på något
avvikande eller nedsättande hos en individs moraliska status. ”Farliga” individer som brottslingar, slavar och förrädare fick märken inskurna eller brända på kroppen för att mer respektabla personer skulle kunna undvika dem (Björkman 2005).
Den internationella forskningen om stigma initierades på 1960-talet av Goffman och idag används termen om social utstötning och syftar till olika värderingar av sociala roller i samhället. Stigma ses som en social konstruktion som inkluderar
dels accepterade skillnader som baseras på fastslagna kännetecken, dels en ständig nedvärdering av individen. En stigmatiserad individ betraktas på detta sätt som komprometterade, mindre värd och inte riktigt en hel människor (a a).
Stämplingsteori
Stämplingsteorin brukar förknippas med sociologen Howard Becker. Denna teori tolkar avvikelse som ett samspel mellan avvikare och icke-avvikare, istället för att se det som en egenskap hos individen. Det är de med mest makt och inflytande i samhället som har befogenhet att etikettera olika beteenden som avvikande. Detta gör att avvikelser definieras olika beroende på vilket samhällsskikt de
förekommer i. Det som i rikare kretsar klassas som oskyldiga pojkstreck eller misstag som kan hända vem som helst kan i mindre välbärgade områden ses som ett förtecken på asocialitet. Den som blivit stämplad som avvikare kommer därefter också att behandlas som sådan och klassas som en relativt opålitlig person. När avvikaren ständigt bemöts som just avvikande kommer detta efterhand att börja påverka hans eller hennes självbild (Giddens 2003).
Edwin Lemert delar in avvikelsen i primär och sekundär avvikelse. Han menar att den primära avvikelsen innebär små eller enstaka felsteg, vilka om de behandlas som beklagliga men obetydliga, eller inte alls upptäcks, kommer att genomgå en normaliseringsprocess. De kommer då inte nämnvärt att påverka personens självuppfattning (a a).
Om beteendet däremot bestraffas eller individen på annat sätt blir föremål korrigerande åtgärder kan det bli tal om en sekundär avvikelse, där personen börjar acceptera stämplingen som därigenom blir något centralt i hans eller hennes självuppfattning. Då blir avvikelsen en del av personens identitet, vilket kan leda till en upprepning och förstärkning av det avvikande beteendet (a a).
Tillgänglighetsteori
Tillgänglighetsteorin kan användas till att undersöka förhållandet mellan en individ och välfärdsinrättningen. Denna teori kan illustreras med hjälp av en tröskel, en kö och en disk. För att få tillgång till en tjänst av ett eller annat slag, tänker man sig att medborgaren först och främst behöver ta sig över en tröskel, sedan tillbringa en tid i en kö innan han eller hon slutligen kommer fram till den disk där hjälpen finns att få. Under alla tre faserna kan klienten stöta på problem, men dessa kan också börja innan han eller hon ens nått fram till tröskeln. Brist på information kan göra den svår att ens hitta, det är inte säkert att medborgaren vet att hjälp finns att tillgå eller var han eller hon ska börja leta. Geografiskt avstånd, rädsla för att fastna i en vårdkarusell, stolthet eller tidigare dåliga erfarenheter av myndigheter eller hjälporganisationer kan också verka avskräckande (Repstad 1998).
Tröskeln som ska forceras består ofta av en mängd formella och informella regler om vem som har rätt till vilken hjälp. Visar det sig att man enligt reglerna kan vara berättigad till en åtgärd eller bistånd kliver man över tröskeln, men blir i många fall tvungen att tillbringa en tid i kö, då få välfärdsinrättningar har
rad olika kriterier kan styra. Man kan gå efter behov, motivering, vem som har bäst prognos och så vidare (a a).
Väl framme vid disken avgörs det huruvida klienten får hjälp eller inte, vilken hjälp som kan komma ifråga och eventuellt också vilka motprestationer som krävs från hans eller hennes sida. Reglerna för detta är i vissa fall klara och entydiga, men ju mer komplext och individuellt särpräglat problemet är desto mer utlämnad är klienten till den enskilda handläggarens bedömning. I de fall där en sådan yrkesmässig bedömning krävs riskerar den hjälpsökande att bollas runt mellan olika experter och myndigheter, vilket kan göra att han eller hon gång på gång tvingas redogör för sina problem, något som i längden kan ha en stigmatiserande verkan (a a).
Strukturperspektiv / aktörsperspektiv
Begreppet struktur betyder regler och mönster. Med ett strukturperspektiv på sociala problem fokuserar man på vilka samhälleliga faktorer som skapar dessa, till exempel hur arbetsmarknaden eller bostadsmarknaden är uppbyggd. Om strukturen anses existera oberoende av individen eller om individen upprätthåller den genom sitt beteende är en tvistefråga mellan olika anhängare av detta
perspektiv (Meeuwisse & Swärd 2002).
Begreppet aktör sätts i samband med begreppet beslut. Aktören har ett förstånd, en vilja och en handlingsförmåga som ger honom eller henne valmöjligheter i livet. Hur begränsade dessa är av samhälleliga strukturer beror på hur stort mått av voluntarism, självbestämmande som läggs in i aktörsperspektivet (a a).
Voluntarism / determinism
Voluntarism och determinism är begrepp för hur mycket handlingsutrymme och valfrihet en individ har. Ytterligheterna är total handlingsfrihet på ena sidan skalan, total förutbestämdhet på den andra. Centralt för voluntarismen är
begreppet aktör, medan determinismen fokuserar på tvingande strukturer. Dessa kan finnas både utanför individen, det vill säga vara samhälleliga eller sociala, eller inom individen, alltså psykiska eller biologiska. Idag är det få forskare som instämmer i den ena eller andra ytterligheten, utan olika teorier har istället olika stor dragning åt ena eller andra hållet (Meeuwisse & Swärd 2002).
Vad som kan räknas som fritt val är svårt att avgöra. Det är sällan en individ har obegränsat med valmöjligheter, utan hur stora och vilka dessa är avgörs av vilken situation han eller hon befinner sig i just då. För utsatta personer handlar det ofta inte om att hitta ett bra alternativ, utan snarare att välja det minst dåliga. Vilket alternativ som upplevs som minst dåligt är naturligtvis subjektivt och behöver inte alls vara så självklart som det kan verka på ytan (a a).
RESULTAT
I detta kapitel presenterar vi intervjuresultaten indelade i olika kategorier. Vi har valt att återge intervjuerna ungefär med våra informanters egna ord. Speciellt uttrycksfulla uttalanden har citerats. Först kommer dock en kort presentation av intervjupersonerna och deras arbetsplatser.
Presentation av intervjupersonerna och deras arbetsplatser
Intervjuperson 1 (IP 1) är ansvarig för den sociala verksamheten på gatutidningen Aluma. Första numret av tidningen kom ut i augusti 2001 och dess försäljare är hemlösa personer som köper tidningen på redaktionen för 15 kronor och säljer den vidare till allmänheten för 30 kronor. Mellanskillnaden behåller dem själv.
Konceptet är hämtat från Londons gatutidning ”The Big Issue” och bygger på en idé om ”hjälp till självhjälp”. IP 1 har en bakgrund som missbrukare och har själv varit hemlös under perioder av sitt liv. Nu har han varit drogfri i över sex år. IP 2 arbetar som diakonissa på Citydiakonalen, ett samarbete mellan tre av Svenska Kyrkans Malmöförsamlingar, St. Johannes, St. Pauli och Möllevången-Sofielund. Samarbetet startade för fyra år sedan efter ett förslag från Birthe Wallin Rudolw direktör för Malmö Stadsmission och kretsar runt arbetet mot alla former av utanförskap. Citydiakonalen har öppen diakoniexpedition två timmar måndag, tisdag och torsdag i Mariahuset, Möllevången-Sofielunds församlingshus, där de också driver Café Fisken, en servering där man endast betalar tio kronor för ett mål mat. Serveringen har öppet alla vardagar utom onsdag. IP 2 har tidigare arbetat på Stadsmissionens nattjour och har därmed arbetat med hemlöshet och utanförskap i över 20 år.
IP 3 arbetar sedan sex år tillbaka med bostadssamordning inom Malmö Kommun. Hans uppgifter rör huvudsakligen hemlöshetsfrågor och han har kontakt med alla socialkontor och förvaltningar i Malmö som berörs av arbetet med hemlösa. I hans uppdrag ingår att se till att socialtjänstens bemötande blir någorlunda likformigt när det gäller den enskildes behov av boende oavsett i vilken stadsdel de bor. Han är också ansvarig för att starta upp eller köpa in platser på härbärgen, särskilda boenden och bostäder för missbrukare.
Våra intervjupersoner är alla mellan 40 och 55 år gamla.
Orsaker till att folk hamnar i hemlöshet
”Jag klarade ju inte av att ha en lägenhet, jag var ju missbrukare.” (IP 1) IP 1 säger att han kan urskilja fyra saker som kan göra en person hemlös, varav missbruk är en. Han menar att när man missbrukar så är det drogerna som styr, allting annat är nedprioriterat och då klarar man helt enkelt inte av att sköta en lägenhet. När det blir känt att man håller på med droger är det dessutom ingen som vill ha en som hyresgäst, eller ens som medlem i samhället, och utslagningen från bostadsmarknaden går snabbt.
En annan orsak till att en person hamnar i hemlöshet kan vara att denna upplever en personlig kris, till exempel en skilsmässa där frun och barnen bor kvar i lägenheten medan mannen tvingas flytta ut och söka ny bostad, vilket kan vara svårt så som bostadsmarknaden ser ut idag. Det kan röra sig om en tillfällig ekonomisk kris i samband med bristande information om vart man kan vända sig för att få hjälp som gör att man hamnar på gatan. Om man då vräks och blir placerad på något korttidsboende kan det vara svårt att ta sig därifrån, vilket kan fördjupa ytterligare krisen.
IP 1 menar att psykreformen är en bidragande faktor till hemlösheten. De personer med psykiska problem som förr levde på totala institutioner sattes vid reformen antingen ensamma i lägenheter som de inte kunde sköta om och därför vräktes ifrån, eller skrevs ut direkt till hemlöshet.
Den fjärde orsaken är att man har en dubbeldiagnos, det vill säga är både
missbrukare och psykiskt sjuk, vilket kan göra att man hamnar mellan två stolar då missbruksvården anser att den dubbeldiagnostiserade hör hemma inom
psykiatrin medan psykiatrin hänvisar till missbruksvården. Den utsatte riskerar att bollas mellan myndigheter utan att någonsin få tillgång till rätt hjälp, och kan därför tvingas leva på korttidsboenden eller härbärgen, vilket leder till ökad utslagenhet.
”Det är inte så att man tittar i tidningen och undrar vilken föreläsning man ska gå på idag som gör att man kan förkovra sin själ.” (IP 2)
IP 2 betonar också den betydelse mentalsjukhusens nedläggning har haft för hemlösheten. Efter att ha bott längre tid på institution blir man hospitaliserad och får svårt att klara sig själv när man placeras ut i ett eget boende. Även om det finns boendestödjare så har du bara dig själv större delen av dygnet och i det läget är det svårt att vara företagsam och ta initiativ till att gå på självhjälpskurser och föreläsningar om hur man bättre kan hantera sin vardag. Då är det lätt att man också hamnar i ett missbruk vilket leder till ännu större utanförskap.
Missbruk är naturligtvis en bidragande orsak till hemlöshet, eftersom då är det drogen som är det primära i livet, allting annat, inklusive bostaden, är sekundärt. Många av de hemlösa kommer från trasiga förhållanden med missbrukande föräldrar och fosterhemsplaceringar i bagaget och har därför aldrig lyckats hitta sin plats i samhället.
Under 1990-talet ökade också arbetslösheten och luften gick ur
bostadsmarknaden. Samtidigt blev det svårare att få hjälp från socialtjänsten som blev restriktivare med att lämna ut bidrag. Maskorna i det sociala skyddsnätet har bara blivit större och större med åren. Det är mycket lättare att falla igenom idag än vad det var för tjugo år sedan.
”De har inte strulat med hyran, inte stört sina grannar utan de har helt enkelt inte fått in foten på bostadsmarknaden.” (IP 3)
IP 3 berättar att den klassiska hemlösheten, där den drabbade är missbrukare, har psykiska funktionshinder eller en dubbeldiagnos minskar. Istället har han sett en ökning hos den grupp hemlösa som har ”en annan problematik”, vilket i de flesta fall står för att de inte har några egentliga sociala problem, utan bara misslyckats
med att ta sig in på bostadsmarknaden. Han anser att hemlösheten till största delen beror på den bostadsbrist som råder i Malmöregionen och som uppkommit på grund av att det under 1990-talet byggdes väldigt lite nya bostäder, i kombination med felaktiga prognoser angående Malmös befolkningsökning. Det har skett en inflyttning till Malmö under de senaste åren som ingen kunnat förutse, många danskar har flyttat hit för att kunna bo billigare än vad som är möjligt i
Köpenhamn och vi har haft en flyktingström från exempelvis Irak. Detta orsakar problem genom att de invandrade, oavsett om de kommit frivilligt eller som flyktingar, inte bidrar till att det startas några flyttkedjor då de inte lämnar efter sig några tillgängliga bostäder vid flytten. Det blir bara en påfyllning av
medborgare. Att Malmö är en av fyra mottagningskommuner för flyktingar i Sverige gör dessutom att socialen måste arbeta med att skaffa fram bostäder att placera ut de nyanlända i, vilket tar både tid, kraft och resurser.
Idag har byggandet kommit igång, men det råder fortfarande stor brist på mindre lägenheter med rimliga hyror. Här finns inga sociala bostadsföretag som bygger lägenheter speciellt för fattiga och ensamhushåll. Det gör att socialtjänsten tvingas arbeta med och placera hushåll som om vi hade haft en balanserad
bostadsmarknad kunnat skaffa förstahandskontrakt och klara sig själv. Det faktum att Malmö inte har någon kommunal bostadsförmedling med kölista och möjlighet till förtur komplicerar situationen ytterligare för dem som är i akut behov av bostad.
Unga tjejer och killar som på grund av komplicerade familjeförhållanden inte längre kan bo hemma tillhör också en växande grupp hemlösa. Dessa flyttar dock oftast runt mellan släktingar och vänner och hamnar därför sällan på gatan, även om deras boende är att beskriva som väldigt osäker och kortsiktig. Efter ett tag brukar de dessutom kunna flytta hem till föräldrarna igen.
Sammanfattningsvis säger han att det som kännetecknar de hemlösa, oavsett vilken kategori de tillhör, är att de är fattiga, dåligt utbildade och har aldrig kommit in på arbetsmarknaden riktigt utan uppbär försörjningsstöd.
En otrygg tillvaro
”Man är ju inte trygg någonstans när man ligger i en trapp eller källare.” (IP 1) IP 1 berättar att han själv kunde tycka att det var rätt skönt att sova ute under sommaren då det var varmt och skönt men att det på vintern blev tungt och kallt. Han anser dock att värmen och kylan inte är det som är mest väsentligt eller betungande utan det är avsaknaden av trygghet. Man vet aldrig när det kommer någon och denna någon kan vara vem som helst. Han tycker inte att det är meningen att någon skall behöva tillbringa sina nätter utomhus.
Han berättar vidare att om man har levt i utanförskap en längre tid så är det enda man tänker på hur man skall överleva dagen och var man kan skaffa mat. Man har det uppradat vilka dagar man kan gå till vilket ställe och var man kan göra vad. På Stadsmissionen kan man sova och duscha och på Mariakyrkan, Möllevången-Sofielunds församling, kan man få nya kläder. Man har även möjlighet att få en bit mat på de olika ställena. På så vis är man alltid upptagen med att överleva. Han säger att det är tur att det finns så många frivilligorganisationer som engagerar sig
i de hemlösas situation, hade de lagt ner sina verksamheter hade det blivit katastrof eftersom kommunen tar så lite ansvar för de hemlösa.
”Sedan kan Securitas komma med en stor schäfer och då får man sticka.” (IP 2) IP 2 berättar att uteliggarna har ett tillhåll precis utanför Möllevången-Sofielunds församling. Runt det gamla vattentornet sker en hel del försäljning av olagliga varor, annars är den så kallade Jesusparken, Falsterboplan och bänkarna utanför St. Petri Kyrka populära tillhåll. Många av dem som sitter där är dock inte hemlösa även om de lever i utanförskap, utan de har lägenheter i Malmös
utkanter, men tillbringar ändå dagarna i Centrum tillsammans med andra utslagna. Nätterna försöker de som faktiskt är uteliggare att tillbringa på Stadsmissionen, men till deras sovplatser måste man köa om inte Socialtjänsten abonnerat en plats åt en. De som inte får plats på Stadsmissionens härbärge är hänvisade till
trappuppgångar eller tvättstugor. Den här sortens nattlogi har dock blivit mindre tillgängligt i takt med att låsta portar och portkoder blivit vanligare. Nu måste de hemlösa försöka smita in efter någon som faktiskt bor i trappen eller kika över axeln för att lista ut koden för att kunna ta sig in. Väl inne får de lita till att förbipasserande ser genom fingrarna på att de ligger där eller vara beredd på att bli ivägkörda av säkerhetsvakter.
”Att vara hemlös är ju att vara väldigt utsatt.” (IP 3)
Det är inte bara fysiskt otryggt att vara hemlös, menar IP 3, det är också en väldigt dålig plattform att försöka förbättra sin situation ifrån. Man har ingen möjlighet att bygga upp ett socialt liv och ingenstans att dra sig tillbaka till för att vila ut och samla nya krafter. Utan ett permanent ställe att bo på blir det också mycket svårt att sköta ett jobb eller genomföra en utbildning. Det är inte förenligt med ett välfärdssamhälle att personer under längre perioder tvingas leva utan en egen bostad.
Människovärde
”Man ger med den ena handen och tar människovärdet med den andra.” (IP 2) IP 2 tycker att det är en svår balansgång att kunna stödja en människa när hon har det svårt samtidigt som man visar respekt för hennes integritet. Hon säger att det känns som att man ibland har alldeles för lite respekt för individen och ibland alldeles för mycket respekt för individen. Det är ju individens eget ansvar att rå om sig själv här i samhället, men så fort man inte kan det så tas människovärdet ifrån en. Hon menar att socialen kan ge en hjälpsökande lägenhet och
bidragspengar med den ena handen samtidigt som de tar människovärdet ifrån personen och passiviserar honom eller henne. Än så länge har hon inte träffat på en enda som har haft något positivt att säga om socialtjänsten.
På Café Fisken, som drivs av Citydiakonalen, var maten tidigare gratis. För något år sedan höjde de dock priset till tio kronor eftersom de tyckte att det skulle hjälpa till att höja besökarnas status. Att få betala för sig och på så vis göra sig förtjänat av maten hjälper till att höja människovärdet.
Att få tillbaka tron på sitt eget värde som människa och medborgare och känna att man passar in i samhället kan vara svårt för den som en gång varit hemlös, menar IP 2. Vissa kan ha levt ett Svenssonliv i tio, femton år men de har ändå inte lyckats bli kvitt känslan av utanförskap. Trots att de har både bostad och arbete och allt är ganska puttinuttigt upplever de det fortfarande som att det syns på dem, som att de har det stämplat i pannan att de är ett av samhällets svarta får. Denna upplevelse kan göra till och med ett snabbt ärende till affären ansträngande.
”Det är ett arbete, inte tiggeri.” (IP 1)
Även om ovanstående citat är Alumas slogan, så menar IP 1 att den inkomst försäljarna gör på tidningen inte är dess viktigaste funktion. Han betonar istället vikten av att de har en gemenskap att tillgå och en sysselsättning som åtminstone för en stund kan dra tankarna från att man är hemlös och lever i utanförskap. Tidningen ger de hemlösa en tillhörighet och möjliggör möten mellan dem och Malmös övriga invånare, personer som annars skulle ha gått omvägar runt dem. Alla Alumaförsäljare har sina fasta platser runt om i stan. Tanken bakom detta är att de ska kunna bygga upp mer långvariga relationer till köparna, skapa en kundrelation som kanske kan existera också utanför själva tillfället då tidningen byter ägare. Ett enkelt ”hej” kan ha ett stort värde för den hemlöse som inte är van vid att få någon bekräftelse som människa.
Att sälja Aluma kan också fungera som ett sätt att börja kunna ta ansvar för sig själv och sitt liv igen. När det finns någon som är beredd att ge en eget ansvar och man märker att det faktiskt fungerar för en, att man klarar av att sälja en produkt och ha kontakt med människor runt omkring, så kanske man börjar tro på sig själv igen. Och efter ett tag kanske man då känner sig beredd att gå vidare och vill ha hjälp att få kontakt med en socialsekreterare, en hjälp IP 1 erbjuder den hemlöse redan när han börjar som försäljare, men som många inte känner sig redo att ta emot. IP 1 menar att även om ingen vill leva i hemlöshet och misär så går vägen till korttidsboende, bidrag och egen lägenhet via socialtjänsten, en myndighet som många hemlösa både känner agg mot och rädsla inför.
”Grunden är ju att möta alla människor med respekt.” (IP 3)
Att tala med hemlösa om hemlöshet
”De allra flesta av dem skäms ju över sin situation så vi får helt enkelt vänta ut dem.” (IP 2)
IP 2 säger att skammen runt det här med hemlöshet är väldigt stor. Det är få av de hemlösa som kommer in till henne under expeditionstid som är öppna om sin situation. Att tala om sin hemlöshet är dock inget som krävs för att få hjälp, utan på Citydiakonalen får man vara beredd att vänta tills personen själv är redo att prata. Även då brukar hon få lirka lite grann i början, men när de väl fått igång ett samtal brukar det vara väldigt roligt att samtala med de här människorna eftersom de ser livet på ett lite annorlunda vis än vad de flesta andra gör. Många har
dessutom väldigt djupa tankar så IP 2 tycker att deras samtal verkligen ger henne någonting också.
Hon brukar undvika att komma med råd och säga åt folk hur de borde göra i olika frågor om de inte specifikt ber om det. Hon ser ingen mening i att tala om för någon hur denna ska leva sitt liv för det leder ingenstans. Istället för att komma ovanifrån så vill hon försöka få till stånd ett möte mellan jämlikar, så gott det nu går när vetskapen om att den ena har ett hem att gå till medan den andra inte har det hela tiden är närvarande.
Annars menar hon att det kan vara svårt att prata med en missbrukare eftersom de ofta utvecklar ett slags överlägsenhetstänkande för att kunna stå ut med sin situation. Hon säger att de gärna ser sig som visare än de som lever i vad missbrukaren betraktar som ett inrutat Svenssonliv: de sitter helt enkelt i rännstenen och ser ner på alla andra.
”Jag pratar ju deras språk: jag vet hur det är att vakna upp i en källare och frysa och må dåligt.” (IP 1)
Vikten av kommunikation är något som kommer upp gång på gång under intervjun med IP 1. Han menar att eftersom han själv befunnit sig i den situation hans försäljare är i nu har de inga problem att tala om saker som rör hemlöshet och missbruk. Däremot är det många av dem som har mycket svårt att tala inför en socialsekreterare eller andra myndighetspersoner, så vid sådana samtala sitter han gärna med, både som stöd och för att kunna ställa de frågor som den hemlösa kanske inte vågar eller tänker på att ställa.
”Man är van att prata om hemlösheten.” (IP 3)
IP 3 har inte längre så mycket personlig kontakt med de hemlösa som han hade för några år sedan. Nu träffar han dem mest om de kommer upp för att klaga på något boende eller härbärge. Han tycker inte att de verkar ha svårt att tala om sin situation utan menar att de flesta av dem är vana att berätta om hur de har det för socialsekreterare och andra myndighetspersoner. Själv tycker han inte heller att det är ett särskilt känsligt ämne, hans arbete går ju faktiskt ut på att se till att deras levnads- och bostadsförhållanden förbättras. Dessutom anser han att hemlösheten inte är någonting de behöver skämmas för eftersom den sällan är självförvållad.
Att hitta hjälp och att få den
”Är det ensamstående personer så får man som regel hem ett brev med information om att man kan kontakta socialtjänsten.” (IP 3)
När någon blivit uppsagd från sitt förstahandskontrakt och hotas av vräkning får socialtjänsten alltid kännedom om detta, säger IP 3. Hur socialen sedan agerar på detta skiljer sig något mellan stadsdelarna. En ensamstående får oftast hem information om att han eller hon kan ta kontakt med en socialsekreterare. Rör det sig om en barnfamilj arbetar man mer aktivt med att få kontakt och erbjuda dem stöd och hjälp. Vid ett möte med en handläggare görs en planering som omfattar hushållets hela sociala situation. Socialtjänsten har bland annat möjlighet att betala deras hyresskulder eller erbjuda sig att ta över förstahandskontraktet mot att hyresvärden låter hushållet stanna kvar. Om de ändå misslyckas med att förhindra en vräkning kan en ensamstående kanske erbjudas plats på korttidsboende, medan om det rör sig om en barnfamilj är det en vanlig lägenhet som erbjuds snarast
