Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
1234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
Stockholm. Gernandts Boktr.-Aklieb.
-r"-_ -_____ ' - ' - ■ - - 1 " " - -A UliiSA.-
MäIIIs
ING
IP \ •'•SxNn- ÏV'®. IMI1
v#
y INNAN c
lllll
mtM
mtmåmi1
å-'5
N:r 12 (222) Fredagen den 18 mars 1892. 5:te årg.
Prenumerationspris pr år:
Idun med Modetidning och kolorerade planscher... kr. 8: — Idun m. Modet, utan kol. pl. » 6: 50 Idun ensam... » 4: —
Byrå î
Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Redaktör ock ntgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
U tgifningsti d:
hvarje helgfri fredag.
Annonspris : 35 öre pr nonpareillerad.
För »Platssökande» o. »Lediga platser»
25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad.
Prenumer. sker i landsorten å post
anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Träffas å byrån kl. 12—1.
Allm. Telef. 61 47. Lösnummerspris 1 5 öre (vid kompletteringar).
11ÜI et är en af värt gamla '‘Vr systerland Finlands l mest bemärkta ocli dugande kvinnor, hvilkens bild i dag de svenska kvinnornas blad i kort
het vill teckna.
Ar 1877 inskrels vid Ekenäs’ lärarinnesemina
rium en elev, som genom sitt sympatiska väsen och sin begâfning blef all
mänt afhällen. Denna elev var fröken Vera Hielt, född i Åbo den 13 angusti 1857 och dot
ter af konrektorn vid Åbo lyceum, Karl Vil
helm Hjelt.
Föga anade lärare eller kamrater, bvilken lifsgär- ning som bief henne förbe
hållen. Man tänkte vid den tiden knappt pä möjlighe
ten af, att kvinnor skulle lära sig slöjda. Och san
nerligen, om våra stam
mödrar kunde uppstiga ur sina grafvar och se sina döttrar vid hyfvel- bänken i färd med hyfvel och såg, de skulle både hissna och häpna, men — tiderna förändras.
När nyodlarens arbete rödjande gått fram och banat väg, då är det lätt för andra att träda i spå
ret. Huru mängen ban- brytare för nya ideer har icke vår tid att uppvisa.
Särskildt är kvinnosaken en segrande nutidstanke.
Vera Hjelt.
Mer än en framstående kvinna har genom sitt exempel nedbrutit fördo
mar och öfvertygat mänsk
ligheten om kvinnors rätt till arbete.
För ieke så lång tid tillbaka hade man ännu ganska oklara begrepp om handslöjdens betydelse för uppfostran, äfven inom pedagogernes leder. Ifrån Nääs’ slöjdlärareseminari
um och dess hängifne ledare, direktör Otto Sa
lomon, utgick den — för handarbetsundervisningen
— pånjdtfödande tanken : en metodiskt ordnad hand
slöjd är ett mäktigt upp
fostringsmedel i den er- farne pedagogens hand.
Fröken Vera Hjelt har infört den pedagogiska slöjden i Finland och öpp
nat ett nytt arbetsfält för den finska kvinnan, näm
ligen slöjdlärarinnans.
Handarbetsundervisniu- gen var under den gamla regimen införd uti flick- oeh folkskolor, men be
stod uti ett planlöst fam
lande efter ett mål, som man visste skulle fin
nas —- men hvar. Uti många folkskolor under
visades gossarne i bast- ceh korgflätoing, nätbind
ning och kappsäcksarbe- ten, men det var en all
män klagan öfver svårig
heten att intressera dem
Stora ord ej slå likt klubbor, Handling bättre är än ordprål,
i Skryt är icke sträng på bågen, Mäktigare är än högmod.
ji. y/. JLongfellow.
för mångslöjden. Måhända dref äfven erfaren
heten härom fröken Hjelt — hon var under läseåret 1881—82 anställd som lärarinna vid Hammarlands folkskola på Aland — att med så mycket större ifver tillgodogöra sig under
visningen vid Nääs, där hon vistades under åren 1883—84, först i egenskap af lärarinna vid flickskolan och sedan, efter genomgången kurs vid seminariet, som slöjdlärarinna vid gosskolan. — I några skolor hade man by
snickaren som lärare, men han var främmande för skolans arbetssätt och saknade förmåga att upprätthålla disciplin.
Huru annorlunda är det icke numera med intresset för arbetet i de skolor, där träslöjden är införd. Att blifva utesluten från slöjdtim- marne är det största straff en gosse känner till. Glänsande blickar och glödande kinder, det lif och den lust, som råda i slöjdsalen, samt de händigt och noggrant utförda föremå
len vittna mer än långa tal om det metodiskt ordnade arbetets lyckliga inflytande på ungdo
men. Äfven uti flere lärda skolor i Finland är slöjden införd.
Kanske ligger nyckeln till lösningen af den sociala frågan gömd uti någon liten slöjdares hjärna, ty här läres ju ungdomen, efter »prak
tisk och lättfattlig metod», aktning för kropps
arbetet och därmed äfven — för kroppsarbe
taren.
År 1885 inrättade fröken Hjelt en pedago
gisk slöjdanstalt i Helsingfors. Anstalten, som står öppen för barn och vuxna, män och kvin
nor ur alla samhällsklasser, är mycket besökt och utsänder årligen skickliga lärarinnor. Vi
dare har hon anordnat slöjdkurser med stats
bidrag under sommar- och julferier, hvilka kur
ser omfattats med det lifligaste intresse af lära
rinnor.
Ihärdigt och mödosamt, förenadt med många personliga försakelser har hennes arbete varit
— icke alltid uppskattadt som nu, nej, många gånger misskändt och motsagdt, men så är det ju oftast, när en idé arbetar sig fram genom
motståndet af tidens opposition.
Särskildt ledo de kvinnliga ifrarne för den pedagogiska slöjdens införande i Finland ett stort nederlag vid sjunde allmänna folkskole- mötet år 1887. Mötet hölls i Ekenäs och hade samlat deltagare till ett antal af omkring 700 ifrån olika delar af landet. Redan då hade flere finskor med framgång genomgått slöjdkurs vid Nääs, bland andra fröken Hedvig Sohlberg, föreståndarinna för lärarinneseminariet, då lära
rinna vid Pojo folkskola, fröken Emmy Ramsay, lärarinna vid en samskola i Helsingfors, och fröken Ebba Hjelt, numera gift med en svensk lärare; redan då hade landets regering skänkt saken sin uppmuntran, men ännu hade endast ett fåtal skolor öppnat sina portar för träslöjden.
Fröken Hjelt ville hafva den införd som läro
ämne vid seminariet, men, som sagdt, det lyc
kades icke, man led ett nederlag, men neder
laget var dock endast skenbart, ty vid mötet blef saken känd och därifrån vidare utbredd.
Ett ibland skälen emot var att man trodde slöjden skulle vara för mycket ansträngande för lärarinnor. Till hälften på skämt, till hälf
ten pä allvar sade man under de förberedande, privata diskussionerna, att systrarna Hjelt — hvardera ägde en utmärkt hälsa, hvilket också visade sig uti deras sunda och kärnfriska ut
seende — när motpartiet anförde öfveransträng- ning som skäl emot, kunde hänvisa till sig själfva och visa syn för sägen, att sysslandet med slöjd erbjöde en nyttig rekreation och häl
sosam motvikt till nutidens jäktande och ener
verande tankearbete.
Varmt intresserad af teckningsundervisningen, hvilken ju äfven nära sammanhänger med slöjd
undervisningen, i ty att en skicklig slöjdare äfven bör vara en skicklig tecknare, har fröken Hjelt utarbetat kurser i linearteckning.
Men ännu en öfverraskning skulle fröken Hjelt bereda sina landsmän. Förlidet år öppnades nämligen af henne ett ångsnickeri i Åggelby, nära Helsingfors. Ångsnickeriet levererar virke, tillverkar verktyg, slöjdmodeller och gymnastik
redskap, möbler m. m. Hon är den första kvinnliga ledaren af en fabrik i Finland och således i mer än ett afseende en banbryterska för sitt kön.
Hennes arbete har vunnit erkännande, fram
gången är viss, men större segrar än dessa skola vinnas, ty fröken Hjelt har på sitt pro
gram skrifvit: framåtskridande — utveckling.
Visserligen hör man ännu många misstrogna röster höjas emot kvinnans arbete vid hyfvel- bänken, men ingen har ännu kunnat förneka hennes inflytande på det uppväxande släktet i skolans och uppfostrans tjänst. Och det är dem den pedagogiska slöjden vill gagna.
Mathilda Bergendah/.
Jfritmför §knm J/tlilo
et car en ljöslöag t £oupren, öär Demis från UTtlo står od) lodar tanfen tillbafa till fellas od) fonstens når.
3ag satt som jag ofta gjoröe i stum beunörart od) njöt, od) in öfoer blefa marmorn I)östsoIens sfimmer flöt.
De stolta od) fina öragen öå syntes få lif od) färg, od) rummet fyllöes af pälljuö från Dttifas branta berg.
Den pärlb, l)pars brofiga sfara nu örog bouleparöen fram, jag glömöe för gamla minnen, som bäööats i seflers bamm.
3ag glömöe nutiöens frågor af mer eller minöre pift
od) lyssnaöe, ensam meö Demis, till parisfa marmorns bift.
(Dd) ntåjslaöe läppar röröes — öet Ijöö som en Ijuf musif, när fpållpinöen safta spelar blanö säfpen i månlyst pif.
Det flang som ett fjärran efo från l)ärliga, glaöa öar, när pan på sin pipa lefte od) sföntjeten än fanns fpar.
Där står öu, strålanöe Demis, od) tjusar lifsom en öröm, som stigit ur öunfla öjupet af tiöens ilanöe ström.
Däl är öin fägring stympaö od) ofänöt öet namn öu bar, od) fåfängt öe läröe grubblat, på t)pem od) på I)paö öu par.
Dlen lifpål all mänsftig längtan, som mot iöealet trår,
öen flyger öin famn till mötes, öär sfimranöe ljus öu står.
Den fäster fring marmorpannan öaggfrisfa rosors frans
od) ser öig ur marmorn stiga i sfönfjetens fulla glans,
§micl Mtlhlröm.
0^3
Hemmets ”försvarsförbund.”
fverallt i Svea rike se vi, huru försvars- Çy / förbund bildas, stora och små. För- svarsskrifter utdelas i mängd, och ma
ningsorden »varen svenske» ljuda från Skånes slätter till Lapplands fjäll.
Äfven kvinnan medverkar ej så litet i den rörelse, som eldande går genom fosterländska sinnen ; hon ger sin skärf, hon ger sin tid, sin flit, sitt behag och ofta sitt hela hjärta.
Men är det nog att utåt offra allt detta?
Vinner hon därmed allt, hvad vinnas bör? Nej, icke allt, om ej arbetet börjas från grunden, som ligger i släktets uppfostran. Ätt ordet
»fosterland» sällan eller aldrig numer ljuder i det lägre folkets hem, är en bedröflig sanning, men vi få ej på dem kasta hela skulden här
för. Äfven härvidlag gäller visserligen språ
ket: »Den där mera fått, af honom skall ock mera ntkräfdt varda.» Må vi ej glömma, att sådan kvinnan är, sådant är och blir folket.
Och bör ej den bildade kvinnan vara det goda föredömet?
Först och främst borde väl hvarje fo
sterlandsälskande moder bilda ett försvars-
1892 I DU N 91
förbund i den egna lilla världen med sina små.
Ett förbund, där kära mor är ordförande, har all utsikt till framgång. Hon är ju den, som lär liten pilt det sköna, vokalrika språket.
Men då borde hon på samma gång lära honom älska detta modersmål, detta »ärans och hjäl- tarnes språk», hvarom skalden varnande sjungit:
»Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen tvätta det främmande smink, kanske det snart är
för sent.»
Och i sanning, så fattigt är ej vårt tungo
mål, att det kräfver stöd och hjälp af främ
mande talesätt och fraser. Må begåfvade barn lära främmande språk, men lär dem ej den löjliga vanan att vanpryda modersmålet med
»eleganta» påhäng.
När kvällen stundar, ljusen tändas, hemmets trefnad ökas och mor öppnar pianot, bör hon ej då samla en liten kör omkring sig att öfva de innerligt sköna folkvisor och fosterländska sånger, vi äga? De intryck, som häraf stanna kvar i de spädas sinnen, skola följa dem lif- vet igenom och ofta varda afgörande i stora frågor. Nog är den tiden bättre använd, än om vi uteslutande draga igenom alla möjliga och omöjliga »mondäna kompositioner», hvilkas egentliga innehåll vi kanske blott delvis fatta och barnaörat ännu mindre.
Hela folk hafva hänförts af våra vemodiga, enkla och därför storslagna folkvisor. Skola då ej våra barn, som vi unna det bästa, få lära att sjunga och älska de sånger vi ärft.
Låt »Du gamla, du friska» förklara fjällens skönhet och »Neckens polska» kustbygdens stämning, och det skall bli ynglingen och mön omöjligt att förakta »det gamla Sverige».
Hvad gör det, om vår stämma ej är skolad och klar ? De små skola dock snart öfver- rösta henne, när ögonen få en högre glans, kinderna varmare färg och »Kung Karl den unga hjälte» dånar genom rummet.
Där frihet och fosterland äro förlorade, där de tunga längtande stroferna bryta sig väg ur harmsna, förtryckta bröst, där äro folkvisorna odödliga toner. Själfva vaggvisan, som är en suck öfver fosterjorden, blir där gossens älsk
lingssång och följer honom genom lifvet. Hvad den sången innebär eldar och adlar mannen.
Att välja leksaker, som utveckla naturanlag och förmögenheter, är ju vårt syfte, och nu
mera finns i sanning nog att välja på i den vä
gen. Det gäller här att välja med urskilning.
Det är ej skäl att öfverhopa gossen med tenn
soldater, sablar, gevär, trummor och trumpeter som i pickelhufvornas land, men ett bör han känna och omsluta med den lilla knubbiga handen — svenska flaggan. Hon bör pryda julgranens topp, och det bör vara den något äldre gossens värf i hemmet att hissa flaggan, när så skall ske. Då skall han själfmant känna vördnad för symbolen.
Det finns ett land, ett underkufvadt land, där mången moder lär sonen bedja: »Gud signe gamle Dannebrog», och när det någon gång händer, att gossen får se honom svaja fritt och stolt, kan han ej återhålla heta tårar.
Jag vet ett svenskt brödrapar, som på egen hand bildade ett förbund bland skolkamraterna och ej gåfvo sig ro, förrän medel till be
kostande af en skolflagga voro samlade — men deras hem var också ett i sann mening foster
ländskt och deras uppfostran desslikes.
Bland leksaker, som väcka hågen för vårt folks nationella egendomligheter, må ej förgätas de i olika nationaldräkter utstyrda dockorna.
Det som en gång var barnet kärt, skall alltid leka i hågen och ingifva aktning för det ur
sprungligt svenska, hvarhelst detta uppenbarar sig.
Grimms och Andersens sagor finnas väl och böra ju ock finnas i händerna på våra små, men Topelii och Afzelii tala dock ett högre språk till dem. De tälja häfder och hemlands- sägner, hvilka arfvedelar väl i främsta rummet borde tillfalla våra barn. Nordisk gudasaga, Nordens forna hjältelif med vikingars ledunga- tåg och förfädrens kamp för land och koja, se det är hvad gossen bör känna och hänföras af. Och då skall han, en gång vorden man, ej anse för ringa att göra sin bästa insats för det land, hvars minnen mor så kärleksfullt talde och lärde honom älska.
Så kan kvinnan tjäna fosterlandet under de långa vinterkvällarne, och hon bör det. Det är hennes plikt.
Så fostrar hon »drenge med sener i arm»
och lägger »den sæd i smaa pigernes harm, som skal give det ædleste frö».
Men hemmets förbund har också en som
mar 1
Då fästes ränseln på ryggen, och med staf- ven i hand går ungdomen öfver berg, genom dal för att först lära känna sitt land, sitt sköna land.
Den första utflykten bör gälla hembygden;
detta skall frigöra mannen från att blifva en ytlig kosmopolit, som har sett allt och intet, och hvars hjärta aldrig kan känna varm hän- gifvenhet för fosterjorden. »Ty visst är,» sä
ger en högsinnad fosterlandsvän, »att om ej fosterlandskärlekens heliga eld vaknar hos den, som är i tillfälle att se sig omkring i vårt härliga land, då kan intet väcka den till lifs.»
Bär vandringslusten sedan öfver land och haf, så kommer dock mannen åter, när hem
landet behöfver honom, ty det är som en mild röst då sporde: »Hvar är din plats?»
Ja — äfven om hans arm ej alls behöfs
— han längtar dock hem, den trötte van
dringsmannen, ty han vill hvila i den svenska mullen.
Detta skola vi kvinnor verka i hemmen för svenskhet.
Criste!.
Misstämning.
Skiss för Idun.
Af Sophie Linge.
^Wice häradshöfdingen tog trapporna i några få skutt oeh stod så utanför sin tambur
dörr, där den blanka messingsplåten med hans eget välkända namn glänste honom till mötes.
Den hade suttit där blott några veckor och hade ännu nyhetens behag. För öfrigt var den, så att säga, ett sigill på det konvolut som förvarade det käraste han ägde här i världen — hans egen lilla hustru, som nu väntade honom i det förtjusande hemmet, där allting, liksom messiDgsplåten, ännu var nytt och glänsande. Men ingenting öfverträffade dock i glans hans Annies ögon, när hon väl
komnade honom i tamburen, sedan de tillbragt den långa förmiddagen hvar för sig; han på sitt ämbetsrum, hon sysslande i hemmet. Och hvad middagen sedan smakade bra på tu man hand med henne!
I dag skulle han riktigt öfverraska henne, ty han kom en hel kvart tidigare än vanligt.
Med sin egen nyckel skulle han hjälpa sig in, tyst som en råtta, och sedan njuta af att se, hur glad hon skulle bli öfver att få ho
nom hem så oväntadt tidigt.
Men hvar finnes då nyckeln?
Alla fickor undersöktes. Så harmligt, just i dag hade han glömt att taga den med sig.
Nå, så får man då finna sig i att ringa på.
Ett häftigt tryck på ringklockan, som svarar med ett ljudeligt klingande. Endast husets herre eller tidningspojken vågar ringa på detta imperatoriska sätt, och det är svårt att afgöra, hvem af dem som plägar vara otåligast.
Han lyssnade. Intet det minsta ljud in
ifrån — inga tassande steg på tamburmattan.
Hvad vill det säga; skulle Annie vara ut
gången? Men så bör väl åtminstone tjänst
flickan vara hemma nu, när det blott fattas en kvart till deras vanliga middagstimme.
Med kraft stöter han ännu en gång sina fingrar mot ringklockans knapp och hör dess skrällande ljud vresigt återklinga från den öde våningen.
Förgäfves! Där måtte ej finnas någon mänsklig varelse. Men Annies lilla muntra kanariefågel stämmer upp en jublande drill till svar på husbondens hofsamma förfrågan, om han då midt på dagen skall vara ute
stängd från sin egen våning.
»Ja, sjung du din lilla krabat, du som har magen och häcken fulla med hampfrö och andra goda saker — ty dig har hon icke glömt — men jag stackare, som inte sett en skymt af mat sedan klockan nio i morse — mig bryr ingen sig om.»
Misslynt sprang häradshöfdingen ner för trapporna, gjorde en tur omkring kvarteret och återkom vid den vanliga måltidstimmen.
Lika omöjligt. Köksdörren, som också ledde ut till förstugan, var lika hermetiskt tillsluten som en ordentlig konservdosa, och intet det allra ringaste spår af stekos trängde ut där
igenom att fröjda häradshöfdingens näsa.
En försummad äkta man är ej alltid just så behaglig att åse, en som på samma gång känner sig både hungrig och försummad liknar ett lejon i sin bur, när det väntar på sin föda.
Det var också med ett svagt litet rytande, som häradshöfdingen denna gång gick ned för trapporna, hasande sig efter ledstången, så att åtminstone den skulle få känna, hvad en för- törnad man förmår.
Nu var den viktiga frågan: skulle han ta sin middag på en restaurant, eller skulle han söka att förskaffa sig den på annat vis, ty mat ville han ha — ju förr, dess hellre!
Ah! Svante och hans lilla rara fru! De voro kamrater — Svante och han — i ämbets
verket, och som ungkarl hade han ofta till
bragt sina aftnar hos dem. Hon var mycket allvarlig, den lilla frun, hörde gärna Be
skow och andra predikanter med en viss riktning, men var ändå — eller kanske just därför — lik en ljuf och varm liten solstråle.
Visst skämdes han litet, ty han och Annie hade ej gjort visit där ännu — Annie var rädd för att ej kunna sympatisera med fru Svante — men han ville nu lofva att snart komma igen och då hafva sin hustru med sig. Märta var ju också så god och öfver- seende.
Däruppe hos vännerna var det ej det rin
gaste svårt att slippa in. Enda'jungfrun, nätt och fin i sitt hvita köksförkläde, öppnade tamburdörren och förde med sig en aldrig så liten doft af delikat stekos. Stekos i rum
men var nu någonting, som häradshöfdingen i vanliga fall ej kunde lida, men i dag vid
gade han näsborrarna och insöp allt hvad han kunde däraf.
»Var frun hemma?» »Ja, hon sysslade just med middagsbordet. Herrn hade också nyss kommit hem. Var så god och stig in.»
92
»Lägg en kotlett till i pannan, Lisen, ty jag tänker bjuda mig kvar till middagen. »
Hur visste han, att det var kotletter?!!
Ljus och vacker var den lilla våningen med luftiga hvita gardiner, mot hvilka Märtas präktiga bladväxter togo sig utmärkt bra ut.
Salongen var rymlig, och man kunde — utan att kränga kroppen ur led - taga sig fram mellan möblerna. Blott en och annan smak
full konstsak. Man säg genast, att man var i ett hem och icke i en galanteributik.
Märta mötte honom med ett vackert leende pä läpparne.
»Du kom ändå till sist,» sade hon. »Jag började nästan misströsta därom. Men du kommer ensam?»
»Annie visste ej, att jag gick hit, eljes vore vi nog tvä. För öfrigt skäms jag rik
tigt öfver värt beteende. Se inte så förlåtande på mig, ty då blir det ännu värre.»
»Jag har inte kännt det så,» sade Märta,
»men jag har hela tiden haft en liten vrå i mitt hjärta ledig för din hustru, och jag har funnit den så tom. Vill hon ej själf komma och taga den i besittning, så kommer jag och hämtar henne.»
Han såg henne tacksamt in i de strålande ögonen.
»Tack,» sade han enkelt, »du skall med all säkerhet eröfra henne.»
Nu kom äfven Svante, och häradshöfdingen berättade för båda om sitt missöde och fram
ställde en ödmjuk förfrågan, om ej Märta ville bjuda honom på middag.
»Nej, det ville hon inte.»
»Hvad?» Och häradshöfdingen, som varit så säker på sin sak, att hans kotlett redan låg och fräste i stekpannan. Hur kunde hon neka en gammal vän att stilla hans hunger?
»Ja, det såg mycket ogästvänligt ut, och hon hade skenet emot sig, men hon stod dock fast vid att icke bjuda honom på middag i dag. Ville han däremot komma igen i morgon och då hafva Annie med sig, så skulle bästa servisen komma fram och äfven en liten bu
telj »spanskt», som hon gömt på för ett dy
likt tillfälle.»
»Annie hade troligtvis kommit hem nu och satt med ett litet törne i hjärtat, väntande på sin Erland. Skulle hon få vänta förgäf- ves ? »
»Det fanns en skugga, som ibland lade sig öfver ett hem. Den hette misstämning. Den sköt ibland upp, utan att man visste, hvar
ifrån den kom. Ibland låg den på lur bakom ett litet oskyldigt ord, men när den slapp lös, kunde den breda ut sig till ett riktigt styggt moln. Ibland hängde den på kroken bredvid den glömda tamburnyckeln och kunde nog därifrån komma in i salongen, om man ej aktade sig och var rädd om dörrarna.»
»Således, välkommen i morgon klockan tre!
Ack, hvad det skall bli roligt att få göra Annies bekantskap.»
Det var som om Erland fått en vänskaplig puff i ryggen, så fort kom han i väg och var snart hemma. Köksdörren stod nu på glänt, och han gick in den vägen.
Framför spisen satt en smärt gestalt ned- hukad och rörde i eldstaden samt blåste af alla krafter. Den var så olik deras frodiga Sara, att han ej kunde misstaga sig på den.
En stekpanna och en kastrull stodo på hällen, men förhöllo sig helt tysta och slutna.
Häradshöfdingen smög sig fram och lade sina händer öfver Annies ögon. Hon skrek till helt lätt och vände sig om. Det syntes, att hon gråtit, men när hon fick se Erland, strå
lade hon upp.
IDUN
»Ack, jag trodde, att du varit hemma och gått din väg igen, när ingen middag syntes till, och jag har varit så ledsen.»
»Jag har så också, vännen min.»
»Men hvar har du då varit?»
»Hos Svante och hans fru för att bjuda mig till middagen.»
»Åh!!» Det var Annie, som utstötte detta utrop, under det hon hackade persiljan till chateaubrianden.
»Men Märta skickade mig tillbaka igen, och nu är jag glad, att jag är hemma. Sicken en tjock och saftig köttskifva!»
»Är det allt,» frågade Annie och slog en liten knyck på nacken.
»Nej, det är bara en del — men, du har ej ännu sagt...»
»Jaså, det behöfs förklaring också. Nåväl, Sara fick ett bref från sin bror, som bad att hon skulle möta honom vid stationen, och som det var just vid middagstiden, lofvade jag att laga till middagen själf. Jag gjorde upp eld,
— med mycken möda, min herre — kom så underfund med, att hon glömt att köpa per
silja till chateaubrianden — och hvilken min skulle min herre och man göra, om han ej finge någon sådan ? — satte i hast på mig hatt och kappa och kilade ner till grönsaks- boden ; — det är ett godt stycke, som du vet.
När jag kom hem, var klockan half fyra, och det anade mig, att du varit hemma under tiden. Elden hade nu slocknat, och jag hade en ny pers att utstå.»
»Lilla Annie!»
»Så brände jag mitt finger ...»
»Det kära, lilla fingret — låt mig kyssa det. »
»Så voro äggen till äggmjölken ej riktigt friska.»
»Hvilka missöden! Vi dricka öl i stället, så är det lika bra.»
»Och dessert äfven, där. De hade sâ’na stora saftiga päron därnere...»
»Och min Annie kunde ej motstå frestelsen.
Nå ja, för en gång,-»
Tårarne kommo Annie i ögonen. »Det var då väl inte någon så förfärlig dépens?»
Häradshöfdingen svarade ej direkt på frågan.
»När vi ätit middag, skall jag berätta en liten historia,» sade han lugnt, »eller ta vi den kanske hellre före middagen?»
När Annie till sist fått sin anrättning i ordning och dukat bordet, tog han henne på sitt knä och berättade från början till slut sin lilla historia. Om sin misstämning, sitt besök hos Märta och hennes sätt att gå till
väga.
Annie, som att börja med var litet surmulen, tinade snart upp och slog sina armar om hans hals, när han slutat.
»Det var ett välsignadt besök,» sade hon,
»och jag följer dig med glädje dit i morgon.
Äfven om du tänkt — och det har du nog gjort — att din Annie har mycket att lära af din väninna, så skall det ej sätta mig i misstämning. Men, chateaubrianden!»
»Ja, den är nog kall vid det här laget.»
»Men så hafva vi. . .»
»Päronen, ja, men ...»
»Jag vet, hvad du vill säga; dem ge vi i stället åt portvaktens lilla flicka, som ligger sjuk.»
»Ja, det ena, men det andra skola vi be
hålla och dela som en belöning för vårt välförhållande.
Söndagsarbete.
jffletta missbruk af söndagens helgd är en osed, A]} som, oaktad t den rådande civilisationen, är ganska allmän bland de s. k. bildade klas
serna.
Isynnerhet då julen nalkas, tages icke alle
nast natten, som är sömnens tid, utan äfven söndagen, hvilken särskildt är förordnad till hvilodag, till hjälp för att få de för sent på
började, ofta onyttiga och penningeödande jul
presenterna färdiga.
Då husmodern hela söndagen sitter med sitt handarbete, är detta ett föga efterföljansvärdt exempel för tjänarinnan för att icke tala om barnen, hvilka skola uppfostras i dygd och Herrans förmaning. Är det angenämt för man
nen, som vanligen denna dag vill njuta af hem
mets frid i kretsen af maka och barn?
öch är det enligt med det egna samvetet, att söndagen missbrukas på sådant sätt? Nej, det måste hvarje rättänkande kvinna tillstå för sig själf!
En del tröstar sig sålunda: »Jag gör väl icke mera orätt i att taga mitt handarbete än herrarne i att taga sin kortlek!» Visserligen;
men orätt som orätt, och herrarne må svara för sig själfva.
Att arbeta på söndagen för att fördrifva tiden har mången för sed. Finns då intet mera själsodlande, ingen bok, intet instrument, så sysselsätt dig med dina barn, om du ej är hågad gå på offentliga sammankomster. Om man gör besök hos allmogen en söndag, då skall man se väfstolen öfverbredd med ett snö- hvitt täcke, spinnrock och kardor uDdanflyttade, hvar och en i sin helgdagsdräkt och gamla mor
mor eller husfadern lutad öfver bibeln. I den fattigaste koja försöker man hålla söndagen i helgd, men ej i rik mans hus, där tjänare ut
rätta de nödvändiga sysslorna och husmodern endast gör, hvad som faller henne in. Änkan, som genom sitt arbete skall försörja sig och barn, hon har dock tid att odla sin själ och hvila sina lemmar på söndagen, ej så de som hafva allting fullt upp.
Undvik allt arbete utom nödfallsarbete och kärlekstjänster på söndagen och du skall hinna med lika mycket samt hafva mer välsignelse och glädje af dina verk.
H—na.
Den svenska kvinnan på Chi- cagoutställningen.
£jT) edan i oktober förlidet år bringade Idun gina läsarinnor bilden af den framstå- A' v ende amerikanska kvinna, mrs Potter Palmer, som utsetts till president för den kvinnliga afdelningen å den blifvande världsut
ställningen i Chicago, till hvilken de storartade förberedelserna numera sysselsätta snart sagdt hela den civiliserade världen. Det är första gången vid ett dylikt tillfälle, som en fullstän
dig, afskild afdelning för alstren af kvinnligt arbete och kultur anordnas, och en väldig byggnad, beräknad att kosta bortemot 800,000 kronor, är under uppförande för att rymma profver på de bästa alster, som förfärdigats af kvinnohänder.
Skall icke också den svenslca kvinnan här representeras? »Som en liten påskyndelse», sade vi då, »för det intresse, som redan här
för är väckt, bringa vi mrs Potter Palmers bild.» Men tiden glider snabbt hän, och här hemma har man så ofta svårt att komma från
1892
lösa föresatser och lösa ord till dåd och hand
ling. Med oro började sakens vänner fråga sig: »Skall man dröja, till dess det är för sent ? »
Så skrifver helt nyligen en kvinnlig korre- spondet från Amerika till en svensk tidning:
»Hvar är den svenska kvinnan? Kommer hon ej till Chicagoutställningen ? Kvinnor från Ja
pan, Korea, Kina, ja alla möjliga håll hafva redan förvärfvat sig plats i kvinnornas utställ
ningslokal, men den svenska kvinnan synes ej än. Hvar äro »Handarbetets vänner?» Den svenska handaslöjden står så ofantligt öfver den amerikanska, att det är oförlåtligt, att den ej får framträda i Amerika och visa, hvartill den duger. De rika amerikanarne taga sitt fina linne från Irland och Frankrike — hvi komma ej Norrlands kvinnor hit med sina fina linneväfnader? De skulle skörda både beder och förtjänst. Det vore önskligt, att de tänkte på saken i tid!»
Glädjande att nämna har nu ett praktiskt steg tagits för sakens lösning, ett steg som vr hoppas fortast kommer att efterföljas af flere, som leda fram. Å Hôtel Continental härstä- des afhölls i söndags middag ett förberedande möte under ordförandeskap af justitierådinnan fru K. Olivecrona, där öfverläggningsämnet var:
»Den svenska kvinnans deltagande i Chicago
utställningen.»
Inbjudan till mötet hade utfärdats af en af Fredrika Bremer-förbundet tillsatt komité, bestående af fruarna R. Olivecrona och E.
Ankarsvärd samt fröknarna Ellen Fries, G.
Adelborg och M. Wtern, och ställts till damer, representerande olika grenar af kvinnlig verk
samhet. Mötet öppnades af fru Olivecrona, som framhöll några af de skäl, hvilka tala för den svenska kvinnans deltagande i utställnin
gen. Fröken Wærn meddelade efter ameri
kanska rapporter och cirkulär åtskilliga detal
jer om planen för kvinnoutställningen, och frö
ken Adelborg redogjorde för det förslag, som af de komiterade uppgjorts rörande sättet att få till stånd en utställning, som vore repre
sentativ för olika fält af kvinnlig verksamhet i Sverige. Till sist beslöts, att ett konstitue
rande möte skulle hållas å samma ställe som i dag fredag, detta nummers utgifningsdag.
Idun kan naturligtvis ej annat än på det lifligaste intressera sig för denna fråga, en hederssak och en nationel sak för den sven
ska kvinnan; i mån af våra krafter skola vi ju alla stödja den. Allt efter som den ut
vecklar sig, lofva vi därför att komma åter till densamma.
c1 /,*<.
Konsten att »gifva middag».
För Idun af Hernci.
ästan i hvarje människas lif inträffar en period, under hvilken hon anser det opoetiskt att äta; då hon beklagar, att hon ej kan lifnära sig af solsken och vackert väder, hvilket vore mer öfverensstämmande med hennes för handen varande tankar och känslor. Men det är ju blott poeterna förbe
hållet att lifnära sig af så eteriska substanser;
hos oss vanliga dödliga människor kräfver dock naturen ut sin rätt; vår kropp oehöfver stärkas och förnyas, om det sen är dagsver
karens muskler, författarens hjärna eller de älskandes hjärtan, som blifvit tagna i anspråk.
För öfrigt har redan det stora flertalet bland människor kommit till denna åsikt; realismen har i allting nedbrutit den svaga pappers-
IDU N
piedestal, på hvilken hyperidealismen tronade;
dess välde är förbi, och man vet rätt väl, huru t. ex. de enkla orden »bordet är serveradt»
kunna förjaga tystnaden ur ett större sällskap, där ledsnad och apati hittills varit rådande.
Denna trollformel löser tungorna, kväfver lusten att gäspa, och det ser ut som alla fått nytt lif. Man skyndar sig att på det artigaste småle mot värdinnan, man nickar helt förtro
ligt åt värden* med en snillrik fras bjuder man armen åt sin blifvande bordsgranne, personer som nyss föreföllo stela och frånstötande synas nu helt sympatiska — i korthet, mag- tangenterna i vår hjärnklaviatur hafva börjat spela och utföra den storartade symfoni, som kunde uttryckas i orden: »lifsandarnes upp
vaknande».
Att gifva middagar är en konst, som måste läras; därtill hör en god dosis upp
fostran, bildning och takt; det är ingen lätt uppgift att välja sällskapet och placera gä
sterna; det erfordras ett skarpt öga och en utpräglad smak att duka bordet, så att det ej ser öfverlastadt ut, men ej heller gör in
tryck att vara vårdslösadt.
Den mest passande och tillika skönaste prydnaden är utom all fråga blommor. Om sommaren, i synnerhet ute på landet, där god tillgång på sådana finnes, kan man till och med slösa därmed, utan att behöfva befara, att harmonien störes. Hvad som för öfrigt bör ibågkommas äro bländande hvitt duktyg samt blixtrande klara glas och kristaller.
Effekten af allt detta höjes naturligtvis ännu mer, om man spisar vid eldsljus. Ljusens glans speglar sig i de gnistrande karafferna, blommorna lysa fram ui guirlandernas mörka grönska, och rummet, som är behagligt upp- värmdt, väntar blott på gästernas inträde. — Ja, äfven för att äta fordras harmoni och upphöjd sinnesstämning! På grund häraf får man ej heller uraktlåta att uppträda i fest
lig dräkt. Då männen nu en gång för alla äro dömda att vid festliga tillfallen ikläda sig den äfven i deras tycke osköna fracken, så må den också vara deras dineruniform; och efter
som det täcka könet allt fortfarande sträfvar efter att draga männens blickar till sig, så må ej heller de glömma att pryda sig så, som smak och tillfälle fordra. — Allt detta förenadt gifver måltiden ett festligt utseende, och likaså störande verkar en hvardagskläd- ning som en begagnad serviett eller en skaft
lös knif vid den med omsorg ordnade tafFeln.
Vårdslöshet är för öfrigt en ful ovana, för hvilken man icke nog kan taga sig i akt.
Så snart iag gör anspråk på att uppträda i ett sällskap, måste jag foga mig efter de an
tagna konventionella lagarne, äfven om de ofta nog förefalla mig öfverdrifna, ja, löjliga.
Därmed är dock icke sagdt, att man i allting skall följa med strömmen — men de allmänna umgängesformerna böra dock respekteras. Och man blir ibland i tillfälle — specielt vid matbordet — att se exempel af den mest ogenerade vårdslöshet. Den ene sitter där med armbågarne på bordet ; den andre be
gagnar sin bordsknif att därmed fora eller rättare — skyffla maten i munnen; den tredje glömmer sig ända därhän, att han tager för sig ur fatet med sin egen, redan begagnade gaffel; den fjärde låter undre läppen tjänst
göra i stället för serviett att därmed aflägsna ölskummet ur mustaschen ; den femte slutligen strör omkring sig ett halft dussin afbrutna tändstickor, hvilka blifvit begagnade som —- tandpetare!
Detta är nu helt och. hållet en följd af föräldrars förhållande i hemmet. Där gifva
de vika för bekvämlighet och fullkomlig ostörd- het och låta den ena ovanan efter den andra taga öfverhand. Barnen göra naturligtvis som föräldrarne, oseden blir vana, och när man sedan som fullvuxen råkar komma i ett säll
skap, där anspråk göres på korrekthet, spelar man samma ömkliga roll som bonden, hvilken aldrig hade ätit med gaffel och skulle deltaga i en större festmiddag. •— Därför borde för
äldrar i hemmet gifva synnerlig akt på sig själfva och ej låta barnen företaga sig några friheter.
Hos mången har jag också bemärkt den ovanan att sönderstyeka steken på tallriken i en mängd små bitar och sedan lägga bort knif- ven med en min, som ungefär säger: »Se så ja, pass på — nu griper jag verket an.» — Äfven detta hör ej till god ton. Man skall hela tiden behålla knifven i handen, sönder- stycka köttet bit för bit och så mycket som möjligt begagna sig af hvardera verktygen. —
Måtte de aktade läsarinnorna ej ogilla mig för detta ingående i detalj; det täcka könet äter i allmänhet mera taktfullt än det manliga, hvilket bevisar, att föräldrar i detta fall ägna mer omsorg åt döttrarna än åt sönerna, och just därför vill jag göra mödrar uppmärk
samma på denna omständighet, så att de i hemmet må uttala ett förmanande ord och äfven göra sina män uppmärksamma härpå, om ock med fara att erhålla ett öfverlägset eller till och med vresigt svar.
Jag var en gång i utlandet i tillfälle att se en landsman spela en bra ömklig roll vid en table d’hôte. Man bemödade sig till och med att byta plats för att icke behöfva sitta
»bredvid den där herrn, som äter fågel med fingrarne»! Det är visst icke rätt alt för sådant förklara en människa i akt och bann, ty ordspråket säger ju, att ett skrofligt skal ofta innesluter en söt kärna, men å andra sidan är det lika orätt att ej taga den ringaste hänsyn till sin omgifning. Hela vårt sällskap
liga umgänge grundar sig på ett ömsesidigt respekterande af de lagar, som blifvit upp
ställda af det allmänna passande, och där he
ter det: antingen lefva som en eremit eller ock bekväma sig till att åtlyda dessa lagar. Af dem gifves det en otalig mängd, och alla äro icke i tillfälle att lära känna dem. Det är kanske därför ingen otacksam uppgift jag åta
git mig att göra Iduns läsarinnoruppmärksamma på vissa missförhållanden vid bordet, som äro lätt afhjälpta, så snart man blott kommit till klarhet om deras tillvaro. »Idun» gif
ver råd i så många frågor, hvarför skulle hon ej också uppträda som rådgifvarinna uti konsten att gifva och afäta en middag?
(Forts. o. sJut i nästa n;r.)
Glömmen ej,
ärade läsarinnor, koartalsskiftet. I, som ej hafoen prenumererat på mer ån första kvartalet, skynden att förnya prenumerationen. Nu när I hafoen pröfoat, head Idun lämnar af gediget och om
växlande innehåll, kunnen I ock med godt sam
vete taga edra väninnor, som ej förut haft Idun, med eder från och med andra kvartalet. Den, som uppskjuter för långe, löper risk att gå miste om ett eller annat nummer. Idnn med Iduns Mode- och Mönstertidning kostar från 1 april till årets slut endast
4 kr. 90 öre.
Ensam kostar Idun för denna tid 3 kr.
—eg§gD—
Några drag ur
svenska kvinnodräktens historia.
j[|räkten är mer än något annat ett uttryck för de rådande behofven och den förherskande L smaken, och från densamma kan man därför draga slutsatser med afseende på folkets och tide- hvarfvets karaktär. Icke minst i afseende på kvinno
dräkten är detta förhållandet. En kort öbersikt af densammas utveckling i vårt fädernesland torde därför ej vara utan intresse.
Om kvinnodräktens beskaffenhet under Sveriges hednatid sakna vi närmare underrättelser. Man har emellertid anledning antaga, att kläderna un
der hednatidens första kulturperiod, den s. k. sten
åldern, hufvudsakligen, om icke uteslutande, voro förfärdigade af skinn och hudar, såsom förhållan
det ju ännu är hos de nordligaste i Europa och Amerika boende folken. Mot slutet af stenåldern hafva dock väfda tyger af ylle redan varit kända i Sverige, emedan fåret då fanns här som husdjur.
Såsom prydnader till denna tids kvinnodräkt an
vändes mycket ofta halsband af bernstenspärlor.
Under hednatidens andra kulturperiod, den s. k.
bronsåldern, bestod kvinnodräkten i Sverige af samma två hufvuddelar — kjortel och tröja eller kofta — som ännu i dag, åtminstone på landsbyg
den. Det vanligaste tyget var utan tvifvel ylle;
dock finner man mot bronsålderns slut äfven spår af linnets användande. Om de prydnader, som under stenåldern stodo den svenska kvinnan till buds, voro föga lysande, äro däremot smyc
kena från bronsåldern . så mycket mera präktiga och omväxlande. Hufvudsakligen äro de förfär
digade af guld och brons.
Kvinnodräkten under hednatidens tredje och sista kulturperiod, den s. k. järnåldern, synes va
rit ganska lik den, som ännu brukas på landet.
Utom skinn och pälsverk begagnades ylle-, linne- och sidentyg, ehuru sidentygen naturligtvis voro stora dyrbarheter. Kläderna sammanhöllos van
ligen med nålar eller spännen och icke, såsom nu, med knappar eller hakar. Som prydnader bu
ros under denna tid ringar, hängsmycken m. m.
af guld, pärlor af skilda slag o. s. v. Under pe
riodens senare del eller vikingatiden utväeklades en lyx och en prakt, som äro ägnade att väcka för
våning. Broscher, spännen, armband, ringar, ked
jor m. fl. smycken af guld och silfver hörde då ingalunda till sällsyntheterna.
Under medeltidens första århundraden förblef svenska kvinnodräkten i det närmaste hvad den var vid hednatidens slut. De täta förbindelserna med Tyskland under senare hälften af 1300:talet föranledde emellertid nya mod. Då försvunno ef
terhand de ålderdomliga kläderna och ersattes för kvinnorna med det korta och snäfva lifvet, med vida ärmar och en sid, i rika veck fallande kjortel. Både män och kvinnor började mot slutet af 1400:talet öfver axlarne göra kläderna pösiga och försedda med uppskärningar, likaledes i öf- verensstämmelse med utländsk sed, och kvinnornas klädningar blefvo vid samma tid långa och slä
pande. De färger, man använde, voro lysande och erbjödo skarpa kontraster. Smycken i mängd användes äfven under medeltiden. Under Vasa- regenternas tid undergick kvinnodräkten betydande förändringar. Lifvet snöres starkt; halsstycket höjer sig till en ståndkrage och kantas med ett fräs ; ärmarne svälla öfver axlarne, sluta sedan tätt om armen och garneras vid handlofven med fräs.
Kjolen blir snäf, rynkad ; släpet går bort ; förklä
det uppträder fallande från midjan ner till kläd- ningens skoning. Som öfverplagg begagnades ett slags kofta eller kappa med hög krage, som också är uppsvälld öfver axlarne. Håret måste nu flä
tas upp, och hufvudet betäckes af en mössa, of
tast af sammet.
Genom den närmare beröring mellan Sverige och det öfriga Europa, som det 30:åriga kriget fram
kallade, inkommo många nya moder i landet. Snart nog blef det franska modet det förherskande. För att täfla med herrarnes peruker, anlade damerna hufvudbetäckningar, af hvilka den ryktbaraste var fontangen, hvilken bands om bakhufvudet samt hade ett mycket ut- och uppslående framparti,, som upprätthölls af en ståltrådsställning. Lifvet, som var mycket urringadt, erhöll genom stark snörning trattform och afslutades framtill med en lång snibb. Den framtill öppna öfverkjorteln drogs tillbaka strax nedanför lifvet, lades här i ett par korta, svällande veck och öfvergick därefter i ett långt släp. Underkjorteln var framtill sluten, lagd i långsgående veck och baktill förlängd. För öfrigt begagnade damerna höga klackar, smink och moucher.
Kvinnodräkten bevarade dessa hufvuddrag ett godt stycke in i »frihetstiden», då andra former började göra sig., gällande. Fontangen försvann från hufvudet. Öfver det hårdt åtdragna snörlif- vet bars det likaledes tätt åtsittande klädningslif- vet, som var försedt med halfärmar och myc
ket urringadt. Kjorteln, på hvilken vid festliga tillfällen sattes draperier af tunnt tyg, gjordes vid medels en ställning af ståltråd och fiskben, ord
nade i flere ringar. Man smyckade sig med pu
der, smink, halsband och armband, buketter, muffar, solfjädrar o. s. v.
Några år efter sin tronbestigning sökte Gustaf III att införa en nationel dräkt. Visserligen på bjöds den ej såsom lag, men konungen ställde uppmaning till folket att nyttja den från och med år 1778. Kvinnorna skulle bära en under- klädning, nedtill omgifven af veckade band, ett förkläde med ett tvärgående veckadt band å den nedre delen samt en öfverklädning, framtill öppen, tillbakadragen och försedd med släp. De korta ärmarne voro uppskurna, så att man kunde se underarmen. Klädningens halsöppning var fyrkan
tig, begränsad af en veckad remsa. Håret var upp
struket. -— Till en början efterkoms konungens önskan allmänt nog, ehuru förändringen af många ogillades såsom ett intrång i det enskilda lifvet;
men efter Gustaf IILs död bibehölls dräkten blott vid hofvet.
Vid slutet af förra och början af innevarande århundrade rådde i Sverige den största omväxling i kvinnomodets värld. I allmänhet hade dräkten hos Sveriges kvinnor vid tiden för 1809 års stats- hvälfning fått en enkel, naturlig och behaglig form : en i lediga veck nedfallande kjortel ; ett lif, som, utan att blotta kroppen, återgaf dess form ; vidare långa ärmar, formade efter armarne; en halsduk eller en framtill korslagd, baktill knuten större duk med nedhängande ändar. Men denna rena smak bibehöll sig ej länge. Under franskt inflytande uppkom under Karl XIILs tid en mängd förkonstlingar och osmakligheter i kvinno
dräkten, hvilka sedan, undan för undan, aflöstes af nya påhitt. I våra dagars kvinnodräkt återfinna vi en rad af former, som påminna om forna ti
ders. Man har nämligen äfven på dräktens om
råde användt nutidens benägenhet för eklekticism, hyilket dock haft till följd, att den moderna kvin
nodräkten förlorat åtskilligt af den enhetliga ka
raktär, som den fordom under de särskilda peri
oderna sträfvade att uppvisa.
L. G. T. T—r.
»Det mått, hvarmed I mäten...»
Ett samtal med, månen, upptecknadt för Idun af D. E. B.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.) d[|en gamle drabanten tycktes ej vänta, att
jag skulle lämna någon vidare förklaring, ty då han åter talade, var det ej härom.
»Jag trodde mig veta,» sade han, »hvad som vägde tyngst i edra vågar. Det var guldet. Med det vägden I lifvets lycka och mänsklig storhet, för det sâlden I ert samve
tes ro och ert eget blod, med det köp ten I vänskap och syndaförlåtelse. Men lyssna ännu en stund till mig och förklara sedan det jag ej fattat.»
Och jag lyssnade.
»I guldets land, i Tyskland, såg jag en afton ned på ett slott, större och präktigare än de flesta i det landet. Den, som då ägde det, hade emellertid ej byggt det, utan det restes för flere släktled tillbaka, och alla hade de hopat guld därinne och vidgat mar
kerna. Jag säg, hur främlingen häpnade öfver rikedomarna, hur afundeu sökte för
ringa deras värde, och hur man bugade sig för grefvekronan såsom för en kejsares. Slotts- herrns rättvisa och tapperhet prisades vida omkring, och lyckan trifdes i hans närhet, ty han jagade fattigdomen från trakten, och glada fester gåfvos på hans slott.
Men den kvällen, jag talar om, var där
tyst och tomt. Mitt ljus flödade i breda strömmar in genom fönstren, utan att mötas af något ljus därinne, och de stora rummen stodo öde. I ett af dem fann jag dock slotts- herrn, där han satt ensam och tankfull. Så hade jag sett honom många kvällar förut och förundrat mig däröfver. Efter en stund ryckte han sig lös ur sitt grubbleri samt lämnade rummet, och jag såg honom gå öf
ver borggården med häftiga steg samt för
svinna under ekarna.
Därinne i den sekelgamla skogen, som var så tät, att mina strålar knappt förmådde tränga dit in, fanns en öppen plats, och på den låg ett litet murgrönsklädt hus. Där bodde jägmästaren och hans dotter. Aldrig lyste mitt ljus öfver ett fagrare hufvud än hennes; det var mina ögons fröjd att se henne beställsamt syssla omkring fadern, då denne kom hem om kvällen. Men det var tidigt ännu, och hon satt ensam och drömmande på bänken framför huset, utan att rädas för den mörka skogen, ty under slottsherrns hägn räddes ingen. Då prasslade det därinne, och hon tystnade förundrad, ty faderns steg kände hon nog, och ditåt hade ej mången sin väg.
När hon såg, hvilken det var, som kom ur skogen och fram till henne, reste hon sig, men utan att gå ett steg till mötes och utan att heller draga sig tillbaka.
Han, som såg henne stå där, blyg, men trotsig ändå, tycktes retad till förtviflan och for häftigt ut: »Du vet, att det är jag, som har makten, du vet, att jag kan tvinga dig till, hvad jag fåfängt bedt dig om.» Men hennes blick lugnade honom, ty han forsatte vekt: »Ser du barn, allt mitt guld är utan värde för mig, då du ej vill dela det, mina fester skänka mig ej längre någon glädje, där
för att du ej är med. Kan ej grefvekronan, kunna ej alla mina skatter komma dig att glömma den andre?» Men hon skakade ne
kande sitt hufvud och sade: »Ack, nådig herre, ni talade ju själf om, hur litet värde guldet har.»
Mer hörde jag ej; jag vet blott, att hon aldrig blef herskarinna på det präktiga slot
tet. »
»Detta hände väl för mycket länge sedan?», frågade jag förundrad.
»Ja, alla, som då lefde, äro borta, och slot
tet kan jag ej återfinna.»
»Det kunde jag tro, ty det var i forna da
gar kärlekens sätt att väga guld.»
»Är det då borttaget nu?», frågade den gamle med en naivitet, som föreföll helt ko
misk.
»Ja, nu har den ingen särskild vikt. » En stund funderade han tyst öfver detta förhållande, men så hörde jag honom åter tala: »Sakta skred jag öfver Juras toppar, dyster följde jag Seines lopp till den stora staden. Där vakade nöjet, fast timmen var sen, där var rastlös id, fast jag stod högt på himlen, och där ville jag lära fatta det mått, hvarmed I mäten hvarandra.
Här och där stodo fönster och balkongdör
rar öppna, och ljus och ljud af röster ström
made ut i natten. Jag såg nyfiket in i ett af dessa hus, och jag kände igen nästan alla därinne. Jag kände igen dessa grånade män med stora titlar, dessa unga herrar med trötta miner, som om de lefvat lika länge som jag.
Jag hade hört dessa medelålders kvinnor tala om sina medmänniskor, och jag ville lyssna uppmärksamt till dem i dag. Jag hade förr sett dessa unga flickor, hvilka granskande mätte hvarandra med ögonen.
Jag hörde, att madame L. skulle komma
