Förord
Från Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet vill vi tacka Gunnar Rimmel som handlett denna uppsats och väglett oss genom processen. Han ska också ha tack för
den initiala hjälp vi fått med att konkretisera denna uppsats inriktning.
Vi vill även tacka för den konstruktiva kritik vi fått av dem som tilldelades rollen av opponenter på denna uppsats halvvägs in i arbetets gång.
Med förhoppning om trevlig läsning!
Göteborg den 29 maj 2009
Hanna Eriksson Helena Spångberg
Sammanfattning
Kandidatuppsats vid Företagsekonomiska institutionen i Externredovisning och Företagsanalys, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Författare: Hanna Eriksson & Helena Spångberg Handledare: Gunnar Rimmel
Titel: Initial redovisning av internt upparbetade immateriella tillgångar – En jämförande studie av IAS 38 och AASB:s Initial Accounting for Internally Generated Intangible Assets.
Inledning: Internt upparbetade immateriella tillgångar har fått en alltmer betydande roll för värdeskapandet i dagens företag. Trots detta tillåter inte IAS 38 Immateriella tillgångar att dessa erkänns i balansräkningen. Författarna till Initial Accounting for Internally Generated Intangible Assets (IAIGIA) anser att detta medför att ett företags verkliga värde inte avspeglas i dess redovisning, och föreslår därför att en reformering av nuvarande standard bör genomföras.
Syftet med denna uppsats är att jämföra förslagen i IAIGIA med IAS 38 för att konkretisera vilka skillnader i regleringen ett eventuellt införande av IAIGIA skulle medföra. Dessutom förs en diskussion om dessa förslag i ljuset av den aktuella debatten på ämnet. Uppsatsens huvudfråga formuleras som följer: Vilken är skillnaden mellan IAS 38 och Initial Accounting for Internally Generated Intangible Assets? Sekundärt ställs frågor om IAIGIA:s styrkor och svagheter, om förslaget utgör en tillfredsställande lösning på erkännandeproblematiken samt om det finns några andra lösningsförslag.
Metod: Med utgångspunkt i en kvalitativ metodansats har de båda skrifterna IAIGIA och IAS 38 granskats samt jämförts, och utmärkande skillnader har tagits fram. I empirin har skrifterna sammanfattats under en konsekvent rubriksättning för att underlätta jämförelsen. Den teoretiska referensramen har sedan byggs upp utifrån aktuella artiklar inom ämnet samt grundläggande redovisningsteori. Med utgångspunkt i den teoretiska referensramen har IAIGIA analytiskt granskats för att besvara uppsatsens problemformuleringar. I slutsatsen sammanfattas slutligen det resultat som analysen givit upphov till.
Teoretisk referensram: Inledningsvis i den teoretiska referensramen ges en sammanfattande
beskrivning av redovisningens kvalitativa egenskaper, relevans och tillförlitlighet, eftersom dessa
spelar en viktig roll i alla frågor som rör redovisning. Härpå skildras de argument och den
utveckling som ligger bakom den nuvarande regleringen i IAS 38, vilket följs av en redogörelse
av olika forskares syn på ämnet. Denna del utgörs av akademiska artiklar som sammanfattats och
indelats i fyra rubriker. Under den första rubriken beskrivs implikationerna av den nya
ekonomiska utvecklingen, det vill säga argument för att immateriella tillgångar har blivit
viktigare. Därefter skildras fördelarna med att aktivera internt upparbetade immateriella tillgångar
i balansräkningen, vilket följs av argument för motsatsen, närmare bestämt de problem som
hävdas föreligga vid aktivering. Slutligen sammanfattas de lösningar på
erkännandeproblematiken som olika forskare föreslagit.
Empiri: I empirin sammanfattas de båda skrifterna IAS 38 och IAIGIA var för sig men med samma rubriksättning. Anledningen därtill är att de konkreta skillnaderna lättare ska kunna urskiljas. Först beskrivs de definitioner och kriterier som måste uppnås för att internt upparbetade immateriella tillgångar ska få klassas som en tillgång i respektive fall. Därefter skildras de omständigheter under vilka erkännande av internt upparbetade immateriella tillgångar i redovisningen kan ske, varpå en redogörelse av den värderingsmetod som premieras i respektive skrift görs. Slutligen presenteras de upplysningskrav som följer med de båda skrifterna.
Analys & slutsats: I analyskapitlet ställs IAS 38 mot IAIGIA och de viktigaste skillnaderna tydliggörs. Dessa olikheter presenteras översiktligt i två figurer och består, i korta drag, av att redovisningsbarhetskriterierna som föreligger i IAS 38 helt tas bort i IAIGIA, att värdering till anskaffningsvärde enligt IAS 38 ersätts av verkligt värde i IAIGIA, att identifieringen av internt upparbetade immateriella tillgångar underlättas i IAIGIA genom införande av en teknik baserad på hypotetiska företagsförvärv samt slutligen att upplysningskraven i IAIGIA är betydligt fler än i IAS 38.
Härefter förs en diskussion kring IAIGIA:s styrkor och svagheter med utgångspunkt i de kvalitativa egenskaperna, relevans och tillförlitlighet, samt forskares argumentation i ämnet.
Bland dessa finns röster både för och emot IAIGIA:s bevekelsegrund men de övergripande slutsatserna är att ett införande av IAIGIA står för en ökad relevans i redovisningen på bekostnad av tillförlitligheten. En ökning av upplysningskraven medför dock att tillförlitligheten i redovisningen till viss del kan bibehållas. Denna studie visar på att även jämförbarheten i redovisningen torde öka vid ett införande av IAIGIA då den information som förmedlas till användare skulle bli mer konsekvent.
Vidare jämfördes IAIGIA med av andra forskare på området framställda lösningsförslag.
Slutsatsen var att IAIGIA står sig bra gentemot dessa och att IAIGIA därför skulle kunna vara en
tillfredsställande lösning på erkännandeproblematiken. Slutligen innefattar förslag till vidare
studier undersökningar ur företagsperspektiv, nationellt perspektiv samt uppföljning av
implikationer vid ett eventuellt införande av IAIGIA.
Förkortningar och begrepp
AASB The Australian Accounting Standards Board
E37 Exposure Draft E37 Research and Development Costs (utgiven av IASC
1991)
E50 Exposure Draft E50 Intangible Assets (utgiven av IASC 1995) E60 Exposure Draft E60 Intangible Assets (utgiven av IASC 1997) FAR Föreningen Auktoriserade Revisorer
FASB Financial Accounting Standards Board
Amerikansk organisation som utvecklar redovisningsprinciper
FoU Forskning och utveckling
FTSE 100 Index Index över företag som drivs som ett konsortium mellan The Financial Times (FT) och London Stock Exchange (SE)
IAIGIA Initial Accounting for Internally Generated Intangible Assets IAS International Accounting Standards
IAS 1 Utformning av Finansiella Rapporter
IAS 9 1) Accounting for Research and Development Activities (1978-1993) 2) Research and Development Costs (1993-1998)
IAS 20 Redovisning av Statliga Bidrag och Upplysningar om Statliga Stöd IAS 38 Immateriella Tillgångar
IASB International Accounting Standards Board (Tidigare IASC, fr.o.m. 2001) IASB Framework Vägledningar för redovisning som konstruerats i enlighet med IFRS IASC International Accounting Standards Committee (t.o.m. 2001) IFRS International Financial Reporting Standards
Regelverk för redovisning som regleras av IASB
IFRS 3 Rörelseförvärv
NLR Natural Language Reasoning
OECD Organization for Economic Co-operation and Development
RR Rational Reconstruction
SFAS Statement of Financial Accounting Standards
Uttalanden av FASB
SFAS 157 Fair Value Measurements
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 7
1.1 Bakgrund ... 7
1.2 Problemdiskussion ... 8
1.3 Problemformulering ... 9
1.4 Syfte ... 9
1.5 Uppsatsens disposition ... 9
2. Metod ... 10
2.1 Ämnesval och tillvägagångssätt ... 10
2.2 Metodansats ... 10
2.3 Typ av undersökning ... 12
2.4 Objektivitet ... 12
2.5 Validitet ... 12
2.6 Rubriksättning och indelning ... 13
2.7 Datainsamling ... 14
3. Teoretisk referensram ... 15
3.1 Kvalitativa egenskaper... 15
3.2 IASB och upprinnelsen till IAS 38 ... 15
3.3 Den nya utvecklingen – varför immateriella tillgångar har blivit viktigare ... 16
3.4 Fördelar med erkännande – det nya behovet ... 17
3.5 Problemen med erkännande – det traditionella synsättet ... 18
3.6 Lösningar på erkännandeproblematiken ... 20
4. Empiri ... 23
4.1 IAS 38 ... 23
4.2 Definitioner och kriterier enligt IAS 38 ... 24
4.3 Erkännande i redovisningen enligt IAS 38 ... 24
4.3.1 Externt förvärvade immateriella tillgångar ... 24
4.3.2 Internt upparbetade immateriella tillgångar ... 25
4.4 Värdering enligt IAS 38 ... 26
4.5 Upplysningar enligt IAS 38 ... 26
4.6 Initial Accounting for Internally Generated Intangible Assets ... 28
4.7 Definitioner och kriterier enligt IAIGIA ... 28
4.7.1 Planerade internt upparbetade immateriella tillgångar ... 28
4.7.2 Oplanerade internt upparbetade immateriella tillgångar ... 29
4.7.3 Teknik för att identifiera internt upparbetade immateriella tillgångar ... 29
4.8 Erkännande i redovisningen enligt IAIGIA ... 29
4.8.1 Erkännandekriterier för kostnadsbaserad modell ... 29
4.8.2 Erkännandekriterier för värderingsbaserad modell ... 30
4.9 Värdering enligt IAIGIA ... 30
4.9.1 Värdering till kostnad ... 31
4.9.2 Värdering till verkligt värde ... 31
4.9.3 Värdering till anskaffningsvärde eller verkligt värde?... 32
4.10 Upplysningar enligt IAIGIA ... 32
5. Analys ... 33
5.1 Jämförande analys av IAS 38 och IAIGIA ... 33
5.1.1 Definitioner och kriterier ... 33
5.1.2 Erkännande i redovisningen ... 33
5.1.3 Värdering ... 34
5.1.4 Upplysningar... 34
5.2 IAIGIA - Styrkor och svagheter ... 38
5.3 Alternativa lösningar – Styrkor och svagheter ... 40
6. Slutsats ... 42
6.1 Förslag till vidare studier ... 44
7. Källförteckning ... 45
Elektroniska böcker och internetkällor ... 45
Artiklar ... 46
Böcker ... 46
Figurförteckning Figur 3-1………21
Figur 5-1………36
Figur 5-2………37
7
1. Inledning
I det inledande kapitlet ges en första inblick i ämnet kring redovisning av internt upparbetade immateriella tillgångar. Här återges bakgrunden till skriften Initial Accounting for Internally Generated Intangible Assets så som den formulerats av australienska redovisningsrådet, vilket därefter leder in på uppsatsens problemdiskussion och syfte.
1.1 Bakgrund
Klockan 9 onsdagen den 12 december 2007 samlas styrelsemedlemmarna av the International Accounting Standards Board (IASB) i styrelserummet på IASB:s kontor i London, England.
Mötet, som hålls månatligen, ska åhöras av intressenter från organisationer runt om i världen och styrelsemedlemmarna har en diger uppgift framför sig. Agendan är omfattande, och detta är andra dagen av det fyra dagar långa mötet. Dagen inleds med förslag på frågor som framöver ska tas upp och behandlas av styrelsen
1. Bland andra talar personal från AASB, the Australian Accounting Standards Board, som föreslår styrelsen att ta upp frågan med immateriella tillgångar till sin tekniska agenda. Man påpekar att utkast till samma förslag redan diskuterats på mötet i oktober 2006 samt i januari 2007. De frågor AASB vill få behandlade är bland annat en förbättring av den mån i vilken internt upparbetade immateriella tillgångar erkänns som tillgångar, samt en lösning på de omfattande tillkortakommanden kring värdering, definition och erkännande av sådana som finns i gällande standard; IAS 38 Immateriella Tillgångar. Wayne Upton, som vid tillfället i fråga innehar positionen Director of Research för IASB, rekommenderar dock styrelsen att, eftersom projektet i sin omfattning kommer att bli mycket stort, inte ta upp det till agendan. Så blir också fallet. Flera av styrelsemedlemmarna instämmer med Upton, men påpekar att trots att projektet inte är brådskande så är det viktigt, och borde därför utredas för att framöver behandlas igen. Den australienska delegationen föreslås fortsätta arbetet med projektet om immateriella tillgångar tillsammans med sina medarbetare och andra nationella standardsättare. Efter ett tack till personalen från AASB för den avsevärda tid och möda den redan investerat i projektet avslutas diskussionen, och man går vidare till nästa punkt på dagordningen
2.
Den 31 oktober 2008 gavs skriften Initial Accounting for Internally Generated Intangible Assets (hädanefter kallat IAIGIA) ut av The Office of the Australian Accounting Standards Board (AASB). Dess syfte var att skapa en internationell debatt gällande de villkor som omger redovisningen av internt upparbetade immateriella tillgångar i de standards som formulerats av International Accounting Standards Board (IASB). Frågan var inte ny. Problematiken med att långt ifrån alla immateriella tillgångar reflekteras i redovisningen hade uppmärksammats av bland andra Baruch Lev. År 2001 hävdade denne att en ökad volatilitet i market-to-book ratio, det vill säga kvoten mellan marknadsvärde och bokfört eget kapital, sedan 60-, 70- och 80-talet indikerade att de immateriella tillgångarna som av redovisningsskäl inte kunnat aktiveras i balansräkningen intagit en allt mer betydelsefull roll i verksamheters värdeskapande
3. I princip innebar detta att en större andel av ett företags faktiska värde inte avspeglades i redovisningen.
1 IASB; Schedule meeting of the international accounting standards board (2007)
2 IAS PLUS; IASB meeting agenda (2007)
3 Lev B. 2001, s. 8
8 Detta bekräftas av den artikel av Beattie och Thomson
4som publicerades år 2005 vilken konstaterar att det genomsnittliga market-to-book ratiot för företagen på FTSE 100 Index
5har stigit från strax över 1 i början av 80-talet till 2,52 i början av år 2004. Med andra ord exkluderades cirka 60 procent av företagens värde i balansräkningen. The Organization for Economic Co-operation and Development (OECD) visar i OECD Science, Technology Industry Scorecard 2007 att utgifterna för forsknings- och utvecklingsprojekt (FoU) har ökat stadigt de senaste åren. Dessa förändringar i verksamheters tillgångsstruktur åskådliggör behovet av att kunna värdera immateriella tillgångar för att stärka anknytningen mellan redovisning och verklighet.
6Huvudförfattarna av IAIGIA, Robert Keys och Dean Ardern, sammanfattar förändringen på marknaden i två punkter. För det första; att immateriella tillgångar idag spelar en större roll för ett företags värde än tidigare, och för det andra; att aktieinvesterare världen över blir mer och mer medvetna om att så är fallet. Vidare formulerar Keys och Arden det problem som ligger till grund för skriftens tillkomst; trots den betydelse som immateriella tillgångar har för många redovisningsenheter så tillåter inte rådande IASB-standarder att dessa erkänns som tillgångar i en stor del av fallen. IAIGIA utgör ett förslag på hur IAS kan förändras för att komma till rätta med detta förhållande.
71.2 Problemdiskussion
Regleringarna i IAS 38 Immateriella Tillgångar tillåter sällan aktivering av internt upparbetade immateriella tillgångar. Ändå är sådana tillgångar väsentliga för många organisationer, och blir mer och mer vanligt förekommande. För att en immateriell tillgång som är internt upparbetad ska erkännas som en tillgång i företagets balansräkning måste den uppfylla definitionen av en immateriell tillgång och kriterierna för att redovisas i balansräkningen
8. Definitionen innefattar att tillgången ska vara identifierbar (den ska bland annat vara avskiljbar från företaget) samt att företaget ska ha kontroll över tillgången (och därigenom säkerställa att framtida ekonomiska fördelar som kommer företaget till godo)
9. Kriterierna för redovisningsbarhet är dels att framtida ekonomiska fördelar med sannolikhet kommer komma företaget till del, dels att tillgångens anskaffningsvärde går att bestämma på ett säkert sätt
10. Att definitionen av en immateriell tillgång och kriterierna för redovisningsbarhet uppfylls gäller för alla immateriella tillgångar som gör anspråk på att aktiveras. IAS 38 skiljer på immateriella tillgångar som är separat förvärvade, förvärvade som del av ett rörelseförväv och internt upparbetade. Gällande de internt upparbetade immateriella tillgångarna är regleringen som striktast med anledning av att sådana tillgångars egenskaper gör att de ofta inte uppfyller kraven för definition och redovisningsbarhet
11.
IAS 38 skiljer på internt upparbetade immateriella tillgångar som befinner sig forskningsfas och utvecklingsfas. Detta gör man för att lättare kunna avgöra huruvida en internt upparbetad
4 Beattie, V. & Thomson, S.J. 2005
5 FTSE 100 Index listar finansiell information för de hundra mest kapitaliserade företagen i Storbritannien.
6 OECD Science, Technology Industry Scorecard 2007. 2007
7 IAIGIA s. 2
8 IAS 38 p. 18
9 IAS 38 p. 12-13
10 IAS 38 p. 21
11 IAS 38 p. 51
9 immateriell tillgång uppfyller kriterierna eller inte. Den redovisningsmässiga skillnaden är att immateriella tillgångar i forskningsfas aldrig får tas upp i balansräkningen, medan en tillgång i utvecklingsfas bara under vissa omständigheter får aktiveras; företaget ska bland annat ha möjlighet och avsikt att färdigställa tillgången för användning eller försäljning
12.
År 2006 intervjuade PriceWaterhouseCoopers över 50 investerare som använder balansräkningen som underlag för att analysera företags värde. Man fann att 74 procent av respondenterna ansåg de bokförda värdena för immateriella tillgångar som direkt oanvändbara för att ingå i en analys.
Många av respondenterna uttryckte den åsikten att den gängse redovisningsmodellen kring immateriella tillgångar var förvirrande avseende när tillgångar i forsknings- och utvecklingsfas kostnadsförs och när de får tas upp i balansräkningen. Intressenter anser kort sagt att värderingen av immateriella tillgångar inte är tillförlitlig.
131.3 Problemformulering
Problemet som uppstår genom den strikta regleringen i IAS 38 är alltså att verksamheters verkliga värde inte avspeglas i redovisningen. Detta vill Keys och Arden råda bot på genom de förslag som inkluderas i IAIGIA. Vad är då den egentliga skillnaden mellan rådande reglering och skriften från AASB? Detta leder till denna uppsats huvudfrågeställning:
Vilken är skillnaden mellan IAS 38 och Initial Accounting for Internally Generated Intangible Assets?
Vidare är det intressant att undersöka om införandet av IAIGIA i IFRS kan komma att leda till en förbättring av redovisningars användbarhet, och om förslaget hanterar de problem som föranledde dess formulering. De sekundära frågeställningarna lyder därmed som följer:
Vilka är Initial Accounting for Internally Generated Intangible Assets styrkor och svagheter i ljuset av den aktuella debatten i ämnet?
Erbjuder förslagen i Initial Accounting for Internally Generated Intangible Assets en tillfredsställande lösning på problemen med värdering av immateriella tillgångar?
Finns det några andra alternativ som kan tänkas lösa erkännandeproblematiken?
1.4 Syfte
Syftet med denna uppsats är att ingående granska skillnaderna mellan IAS 38 och IAIGIA.
Granskningsperspektivet kommer genomgående att behandla den skillnad som uppstår i IAS om de i skriften föreslagna ändringarna implementeras av IASB. Vidare syftar uppsatsen till att analysera IAIGIA:s styrkor och svagheter, och om ett genomförande på ett tillfredsställande sätt skulle eliminera de problem som idag omger värdering av immateriella tillgångar. Därtill utreds huruvida det finns andra tänkbara lösningar, och hur dessa är utformade.
1.5 Uppsatsens disposition
I uppsatsens inledande kapitel presenteras studiens bakgrund, problemdiskussion och syfte.
Inledningsavsnittet följs av ett metodkapitel där val av metod och tillvägagångssätt anges. I
12 IAS 38 p. 52-57
13 PricewaterhouseCoopers. 2007, s. 11
10 kapitel tre presenterar uppsatsens teoretiska referensram följt av det fjärde kapitlet där det empiriska materialet redogörs. I analyskapitlet kopplas teorin samman med empirin för att sedan sammanställas i det följande slutsatskapitlet.
2. Metod
I detta kapitel redogörs för de val och ställningstaganden som ligger till grund för denna uppsats. Då ämnesvalet utretts analyseras olika aspekter som förefaller viktiga för den typ av undersökning som här genomförs. Slutligen presenteras de tillvägagångssätt som givit denna uppsats dess utformning.
2.1 Ämnesval och tillvägagångssätt
Utgivelsen av skriften IAIGIA gav uppslag till att göra en jämförelse mellan denna skrift och rådande reglering för immateriella tillgångar i IFRS; IAS 38. Området föreföll intressant och denna uppsats med empirisk utgångspunkt i IAIGIA och IAS 38 påbörjades.
Inledningsvis i processen hölls en intern diskussion gällande ämnesvalet och problemformulering, detta för att snarast få en uppfattning om uppsatsens innehåll och syfte. Det empiriska materialet fastslogs från början att innefattas av skriften IAIGIA samt IAS 38 Immateriella tillgångar, vilket tidigare nämnts. Därtill söktes skriftliga källor, i form av vetenskapliga artiklar och böcker, att använda i den teoretiska referensramen för att styrka uppsatsens argumentation.
2.2 Metodansats
Ryan, Scapens och Theobald presenterar tre textanalytiska ansatser som kan användas som metod för att evaluera texter. Inom kritisk analys finns en teknik som syftar till att granska litteratur kritiskt och objektivt; RR (rational reconstruction). Denna teknik består av intern och extern kritik. Metoden för den interna kritiken inleds med att man definierar den metodik som används, därefter identifieras textens nyckelantaganden som presenteras i teoretiska modeller. Härifrån kan modellerna och dess termer granskas. Slutligen kan man skapa ett nätverk av grundtermer och antaganden som utgör forskningens bakgrund. I den externa analysen undersöks de element i forskningen som inte kan definieras med hjälp av den interna metodiken. Detta har främst att göra med att testa och utvärdera den valda metodiken och kritisera denna.
14En annan metod för kritisk analys är NLR (natural language reasoning), som enligt Ryan, Scapens och Theobald är speciellt lämplig för att utvärdera redovisningslitteratur. Tekniken delas upp i tre stadier; det första stadiet utreder argumentens struktur genom identifiering av resonemangsindikatorer. I det andra stadiet urskiljs textens bakgrundskunskap och bakgrundsforskning som har varit nödvändig för att övertyga om att de antaganden som har gjorts
14 Ryan, Scapens & Theobald (2002) s. 182-185
11 är sanna. Slutligen görs ett preliminärt validitetstest som kan användas för att bedöma argumentens styrka. Denna teknik tillåter analytikern att bilda sig en uppfattning om arguments styrka, samt hur de eventuellt kan styrkas, men kan inte säkerställa om ett argument är felaktigt eller inte.
15En tredje metod har att göra med granskning av logik. Denna består av ett system för granskning av påstående logik. Att granska logik med denna teknik ska dels leda till att ogiltighet i argument och logik upptäcks, dels till att litteraturen och dess innehåll blir mycket noggrant tolkad i processen. Om språket i en text är vagt formulerad kan denna teknik vara ett kraftfullt instrument för att skapa klarhet.
16Eftersom denna uppsats syftar till att analysera två skilda skrifter och ställa dem mot varandra är det relevant att överväga de tre ovanstående metoderna. Efter granskning av ansatsen avgjordes det dock att dessa metoder inte skulle vara tillräckliga för att besvara denna uppsats problemformulering. Snarare än att urskilja skrifternas argument och analysera dem avses här att plocka fram dess substanser. Huruvida logiken i argumenten i IAIGIA har tillräckligt stor validitet eller inte är naturligtvis relevant, men det är inte essentiellt för denna studie. Eftersom syftet här är att lyfta fram skriftens slutsatser för att granska hur implementering av dessa skulle påverka gällande reglering är IAIGIA:s konsekvenser här viktigare än dess bakomliggande argument.
Lundahl och Skärvad menar att det finns två sorters innehållsanalys; kvantitativ och kvalitativ.
Vid en kvantitativ innehållsanalys mäts innehållet av exempelvis det utrymme ett visst ämne får i en specifik text jämfört med andra ämnen. Vid en kvalitativ innehållsanalys ligger fokus mer på betydelsen och meningen i texten, precis som i den kvalitativa forskningstraditionen. Denna uppsats avser att utföra en kvalitativ undersökning, vilket behandlas i avsnitt 2.3 nedan, med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys.
17Syftet med denna uppsats är att utföra en kvalitativ analys på vad skillnaden i redovisningsregleringen skulle bli om rekommendationerna i IAIGIA skulle ersätta eller införlivas i IAS 38, att genom den teoretiska referensramen utvärdera dess styrkor och svagheter, samt att jämföra den med andra lösningsförslag ur den aktuella debatten. Genom att ställa IAS 38 och IAIGIA mot varandra i en jämförande analys kan skillnaderna urskiljas. Två figurer utformas utifrån denna jämförelse för att tydliggöra skillnaderna i redovisningsreglerna. Genom att med varje ändringsförslag föra en diskussion kring de kvalitativa egenskaperna och olika forskares syn på ämnet avses styrkor och svagheter kunna fastställas. Utifrån detta resonemang kan de punkter på vilka förslagen utgör eller inte utgör en tillfredsställande lösning påvisas. För att ytterligare belysa hur förslagen i IAIGIA står sig mot den aktuella debatten förs samma diskussioner som ovan med andra lösningsförslag på problematiken. Utifrån denna diskussion kan frågan om det finnas andra tänkbara lösningar besvaras. Analysen genomförs utifrån ett användarperspektiv eftersom IASB och många av de forskare som refereras i den teoretiska referensramen använder detta perspektiv. Samtidigt skulle en argumentation kring påverkan för företag innebära mycket spekulation, vilket vill undvikas.
15 Ryan, Scapens & Theobald (2002) s. 190-205
16 Ryan, Scapens & Theobald (2002) s. 222
17 Lundahl & Skärvad (1999) s. 135
12
2.3 Typ av undersökning
Enligt Lundahl & Skärvad
18kan en undersökning klassificeras med olika utgångspunkter;
undersökningens syfte, undersökningens val av metodteori, undersökningens omfattning, undersökningens uppläggning, undersökningens typ av data, tiden, datakällor och metoder för insamling.
Eftersom utgångspunkten i denna uppsats redan från början har varit de två skrifterna IAIGIA och IAS 38 så baseras undersökningens karaktär på dess typ av data. Man brukar skilja på kvalitativ och kvantitativ data. Kvantitativa undersökningar baseras på informationskvantitet och resultatet grundar sig på den bild den samlade informationen ger. Kvalitativa undersökningar är däremot inte kvantifierbara utan grundar sig istället på en djupare analys av datans betydelse.
19Kvalitativa undersökningar syftar till att beskriva, analysera och förstå kvalitativ data genom kvalitativ analys
20. Denna uppsats tar formen av en kvalitativ undersökning, då syftet är att undersöka innebörden i IAIGIA och dess påverkan på IAS 38.
2.4 Objektivitet
För att upprätthålla objektiviteten i en studie måste olika former av objektivitet beaktas
21. För det första bör författarna skilja på fakta och värderingar. Då varje undersökning beror på forskarnas subjektiva värderingar bör dessa anges för att det på ett tydligt sätt ska framgå vilka delar i studien som påverkas av dem, vilket genomgående tas hänsyn till i denna uppsats. För det andra bör frågan om opartiskhet beaktas. Eftersom denna uppsats utgår ifrån att ett problem föreligger, det vill säga att regleringen kring redovisningen av internt upparbetade immateriella tillgångar är problematisk, förekommer inte fullständig opartiskhet. Genom att framhålla detta på ett tidigt stadium, och därigenom ge läsaren en möjlighet att ta det i beaktande, gör denna studie ändå anspråk på att objektiviteten bibehålls. Vidare bör en objektiv studie vara förutsättningslös, mångsidig och fullständig, vilket här efterföljts genom särskild noggrannhet med att inga fakta kommer att vinklas.
2.5 Validitet
Den metodiska modell som väljs för utförande av ett vetenskapligt arbete är avgörande för validiteten i arbetets slutsatser. Ju bättre modellen är, desto mer giltigt är resultatet.
22Ryan, Scapens & Theobald
23skiljer på extern och intern validitet vid utförande av en experimentell empirisk studie. Den externa validiteten har att göra med hur generaliserbara studiens resultat är, och beror av validiteten i ett stickprov (hur representativt är provet för populationen), i tid (hur representativ är tidpunkten för studien för tidpunkter utanför studien) och i miljö (hur representativ är den miljö i vilken studien utförs för andra miljöer). Den externa validiteten utgör uppenbarligen inget problemområde i denna studie, då miljö och tidpunkt inte kan orsaka någon påverkan och då ”stickprovet” i själva verket utgör hela ”populationen” (det vill säga IAS 38 och IAIGIA). Den interna validiteten bestäms av hur stor kontroll som åstadkommits, alltså med hur stor säkerhet som slutsatser kan dras av studiens reslutat. Fördomar i studiens genomförande
18 Lundahl & Skärvad (1999) s. 46
19 Lundahl & Skärvad (1999) s. 51
20 Lundahl & Skärvad (1999) s. 101
21 Lundahl & Skärvad (1999) s. 75-80
22 Ryan, Scapens & Theobald 2002 s. 117
23 Ryan, Scapens & Theobald 2002 s. 122-123
13 orsakar låg intern validitet. För att motverka detta krävs det att forskningsmetoden innehåller tillräckliga kontroller. Nedan beskrivs de förhållningssätt som har använts för att skapa kontroll i studien och därigenom öka sannolikheten att de slutsatser som dragits har en tillfredsställande validitet.
2.6 Rubriksättning och indelning
Den teoretiska referensramen har delats in i sex rubriker. Först redogörs för redovisningens kvalitativa egenskaper, eftersom dessa är relevanta för de flesta redovisningsfrågor. Därefter presenteras argumentationen bakom upprinnelsen till IAS 38 då detta avser att ge läsaren en inblick i hur IASB resonerade då standarden upprättades. De fyra sista rubrikerna i teorin är indelade efter de tendenserna som denna uppsats författare kunnat urskilja som mest dominerande i den nutida debatten kring immateriella tillgångar. De artiklar som inkluderats i den teoretiska referensramen har delats upp i dessa argumentationstendenser för att läsaren löpande ska kunna följa debattens olika sidor.
I empirin har en specifik indelning i rubriker valts för att skapa ett konsekvent förhållningssätt vilket underlättar jämförelsen och tydliggör skillnaderna samtidigt som det stärker studiens validitet. I sammanställningen av det empiriska materialet, vilket i detta fall utgörs av sammanfattningen av de båda skrifterna, har en konsekvent rubriksättning använts. Denna är baserad på rubriksättningen i IAIGIA, och delas in i följande punkter:
Definitioner och kriterier Erkännande i redovisningen Värdering
Upplysningar
Rubriksättningen i IAIGIA är gjord efter de områden som skriftens författare fann vara de mest relevanta, och de har därför skiljt på de förändringar i regleringen som föreslås enligt denna indelning. Eftersom denna uppsats just syftar till att skildra de föreslagna förändringarnas påverkan så befanns denna rubrikindelning vara den lämpligaste. Den är dessutom lättförståelig och tydlig, vilket underlättar jämförelsen både för denna uppsats författare, som för dess läsare.
IAIGIA har efter denna metod sammanfattats kapitel för kapitel. De relevanta delarna av IAS 38 (det vill säga de som berör internt upparbetade immateriella tillgångar) har först sammanfattats punkt för punkt, och därefter har texten delats in i de ovan nämnda rubrikerna.
IAS 38 är en standard om 133 punkter som reglerar redovisningen av immateriella tillgångar.
Den empiriska sammanfattningen av IAS 38 i denna uppsats begränsar sig till den initiala
redovisningen av immateriella tillgångar eftersom IAIGIA endast behandlar detta. Därmed
utesluts punkterna 72-117 i IAS 38. Vidare avser denna uppsats att fokusera på internt
upparbetade immateriella tillgångar, varför sådana tillgångar som förvärvats på annat sätt endast
berörs kortfattat. IAIGIA är ett så kallat Discussion Paper där dess författare presenterar och
argumenterar för förslag på ändringar av IAS 38. Förslagen som anges i slutet av varje kapitel
(enligt indelningen ovan) är inte specifikt formulerade utan författarna av IAIGIA fokuserar på
sin egen diskussion och sina egna slutsatser. Exempelvis kan en slutsats vara att immateriella
tillgångar bör värderas på samma sätt oavsett dess ursprung, och förslaget på förändring i IAS 38
formuleras så att ändring bör göras i ett större eller mindre avsnitt av regleringen, i större eller
mindre skala. Författarna till IAIGIA ger alltså inte alltid konkreta förslag på vilka punkter som
14 ska ändras eller hur de specifikt ska ändras. Den empiriska framställningen av IAS 38 och IAIGIA skiljer sig därför åt då dess upplägg är synnerligen olika, och därmed vore det missvisande att försöka presentera dem på samma sätt. I empirin återges alltså IAS 38 och IAIGIA som de är skrivna, det vill säga IAS 38 som en uppsättning regler och IAIGIA som en diskussion kring skillnaderna mellan dess författares argumentation och reglerna i IAS 38.
I analysen ställts IAS 38 och IAIGIA mot varandra under respektive rubrik, för att skillnaderna ska bli så tydliga som möjligt för att underlätta genomförandet av och förståelsen för analysen. I IAIGIA förs en löpande diskussion om huruvida värdering ska ske till anskaffningsvärde eller verkligt värde. Denna diskussion leder dock slutligen fram till att verkligt värde är den lämpligaste värderingsmodellen. Trots detta inkluderas i denna uppsats empiriska sammanfattning den del av diskussionen som gäller värdering till anskaffningsvärde. Detta beror på att även då författarna till IAIGIA påstår att verklig värde är det bästa värderingssättet menar flera forskare det motsatta. Författarna av denna uppsats anser att det är relevant att visa hur resonemanget i IAIGIA kring anskaffningsvärde har sett ut eftersom andra forskares lösningsförslag, däribland förespråkare av värdering till anskaffningsvärde, ämnas jämföras med IAIGIA:s slutsatser. I inledningen av analyskapitlet, då IAIGIA och IAS 38 konkret jämförs, kommer dock enbart slutsatserna kring värdering till verkligt värde inkluderas. Detta eftersom det avsnittet avser skildra de faktiska konsekvenserna av att IAIGIA implementeras, där alltså värdering till anskaffningsvärde inte innefattas.
2.7 Datainsamling
Lundahl & Skärvad framhåller att källor bör kunna betraktas som äkta, relevanta och tillförlitliga
24. Genom att gå igenom det sätt på vilket data har insamlats hoppas denna uppsats göra anspråk på att uppfylla dessa kriterier. På grund av den stora tillgängligheten och informationsöverflödet på Internet blir det alltmer viktigt för forskare att kunna skilja på väsentlig och oväsentlig elektronisk information
25. Därför är det viktigt att genomgående under uppsatsskrivandet granska de källor som används.
I denna uppsats används sekundärdata; information som är dokumenterat sedan tidigare och inte tagits fram specifikt för denna studie. Sekundärmaterialets precision, validitet, reliabilitet och relevans är enligt Lundahl & Skärvad
26viktigt att fastställa. I denna uppsats kan dessa anses vara säkerställda med tanke på det empiriska materialets ursprung. De IAS standarder som har refererats till är hämtade från FARs officiella sammanställning av IFRS och IAIGIA har hämtats från australienska redovisningsrådets (AASB - Australian Accounting Standards Board) officiella hemsida.
Den teoretiska referensramen är uppbyggd som en översikt kring den aktuella debatten gällande internt upparbetade immateriella tillgångar. Denna speglas med hjälp av akademiska artiklar från ekonomiska tidsskrifter. Tillgång till dessa har fåtts via Göteborgs universitetsbiblioteks sökverktyg Samsök-snabbsökning, där sökordet ”Intangible assets” har använts. Ett stort antal artiklar har genomlästs och från dessa har ett urval gjorts av de artiklar som bäst speglar diskussionen kring redovisning av internt upparbetade immateriella tillgångar.
24 Lundahl & Skärvad (1999) s. 224
25 Lundahl & Skärvad (1999) s. 139-140
26 Lundahl & Skärvad (1999) s. 131-132
15
3. Teoretisk referensram
Den teoretiska referensramen redogör först för de teoretiska antaganden som uppsatsens synsätt baserar sig på. Därefter beskrivs argumentsbakgrunden till IAS 38 och IASB:s inställning som följs av en redogörelse av det nya synsättet som uppkommit i och med de immateriella tillgångarnas ökade betydelse. Vidare presenteras olika synpunkter ur den aktuella debatten på ämnet bland både förespråkare och kritiker till reformering av gällande regleringssystem.
Slutligen anges olika forskares förslag till lösningar på erkännandeproblemet.
3.1 Kvalitativa egenskaper
Redovisningens främsta roll i de finansiella rapporterna är att fungera som beslutsunderlag för dess användare, den ska med andra ord vara relevant. Den kvalitativa egenskapen relevans delas in i två undergrupper; prognosrelevans och återföringsrelevans. I det första fallet används redovisningen till att göra prognoser om framtiden som ligger till grund för beslut. I det andra fallet används siffrorna till att kontrollera de prognoser som gjorts och utvärdera redan fattade beslut. Då relevans är den primära kvalitativa egenskapen och redovisningsfrågor ofta är en avvägning mellan olika kvalitativa egenskaper finns två minimikrav på relevans; begriplighet (mottagaren ska förstå innehållet i informationen) och aktualitet (finansiella rapporter ska ges ut kontinuerligt, det vill säga vara aktuella).
27En annan eftersträvansvärd kvalitativ egenskap är tillförlitlighet som har att göra med hur väl redovisningen speglar företagets ekonomiska verklighet. Tillförlitlighet delas upp i validitet och verifierbarhet. Validitet innebär att redovisningen avspeglar det en användare tror eller förväntar sig att den ska avspegla, vilket bland annat innefattar att den ska vara neutral, fullständig och väsentlig. Verifierbarhet i redovisningen innebär att siffrorna ska kunna bekräftas på ett tillförlitligt sätt, exempelvis bevisas en utgift med ett kvitto eller en faktura. Vidare kopplas egenskapen försiktighet ihop med tillförlitlighet, vilket innebär att tillgångar och intäkter inte ska övervärderas och att skulder och kostnader inte ska undervärderas.
28Jämförbarhet är ett ytterligare kriterium som ställs på redovisningen. Denna egenskap utgörs av två skilda aspekter; jämförbarhet mellan företag och jämförbarhet över tiden. Den förstnämnda syftar till att skapa jämförbarhet företag emellan, det vill säga att likadana ekonomiska företeelser ska redovisas på samma sätt, oavsett företag. Den andra aspekten handlar om jämförbarhet inom samma företag mellan olika räkenskapsår.
293.2 IASB och upprinnelsen till IAS 38
Innan IAS 38 föll redovisningen av en del internt upparbetade immateriella tillgångar under IAS 9 Accounting for Research and Development Activities från år 1978. Enligt denna reglering krävdes det att forsknings- och utvecklingskostnader alltid skulle kostnadsföras. Det fanns dock en valfri möjlighet för företag att aktivera en utvecklingskostnad som en tillgång om den uppfyllde vissa kriterier. År 1991 gavs Exposure Draft E37 Research and Development Costs ut av IASC, i vilket man föreslog att aktivering av utvecklingskostnader som uppfyllde kriterierna
27 Smith, D. (2006) s. 24-26
28 Smith, D. (2006) s. 26-30
29 Smith, D. (2006) s. 30-31
16 skulle bli obligatoriskt i redovisningen. Baserat på E37 så godkändes IAS 9 Research and Development Costs av IASC år 1993. Två år senare utges Exposure Draft E50 Intangible Assets med förslag på ett krav om att även andra internt upparbetade immateriella tillgångar skulle kunna aktiveras under vissa kriterier.
30Till följd av E50, och dess efterföljare Exposure Draft E60 Intangible Assets, skapades IAS 38. Eftersom man i E60 hade kommit fram till att regleringen kring internt upparbetade immateriella tillgångar skulle kombineras i en enda standard så upphävdes IAS 9 vid införandet av IAS 38 år 1998.
31Vid utgivningen av IAS 38 Immateriella tillgångar stod det klart att IASC (nuvarande IASB) ansåg att det är nödvändigt att skilja på immateriella och materiella tillgångar
32, samt att internt upparbetade immateriella tillgångar bör skiljas från sådana som anskaffats som del i ett företagsförvärv. Efter revideringen 2004 har samma synsätt bibehållits. Anledningen är svårigheten med att avgöra vid vilken tidpunkt som en internt upparbetad immateriell tillgång kan anses existera, och alltså när den ska erkännas i balansräkningen. Utkomsten av ett uppstartat projekt kan vara mycket osäker, och om det misslyckas leder det till att dess uppskattade värde inte kan genereras. Ska tillgången då erkännas i redovisningen från projektets början? Ett ytterligare problem är att marknadsföringsutgifter både kan stärka varumärkets värde i sig och påverka den allmänna uppfattningen om företaget. Hur avgör man vilken av två immateriella tillgångar utgiften är hänförbar till? IASB:s lösning på problemet är att klassificera tillgångens uppkomst i två olika faser; forskningsfas och utvecklingsfas (dessa beskrivs i empirikapitlet, avsnitt 4.3.2).
33Vissa internt upparbetade immateriella tillgångar, exempelvis varumärken, utgivningsrätter för tidningar och publikationer samt kundregister, får överhuvudtaget inte tas upp i balansräkningen enligt IAS 38. Denna bestämmelse motiverades av IASC med att sådana osäkra immateriella tillgångar sällan eller aldrig skulle komma att möta kriterierna i IAS 38, varför man valde att förbjuda det.
343.3 Den nya utvecklingen – varför immateriella tillgångar har blivit viktigare I en artikel från 2001 redogör Hervé Stolowy för en jämförelse mellan redovisning av varumärken i Frankrike, Tyskland och i IAS 38. Stolowy menar att för majoriteten av alla företag så är immateriella tillgångar avgörande för utvecklingen och en stor del av företagens värde.
Exempelvis så utgör ofta varumärken en betydande del av företagens immateriella tillgångar, och på grund av att varumärken är en stor del av den ekonomiska utvecklingen inom vissa företag så har redovisningen av dessa länge varit föremål för diskussioner och kontroverser i många länder.
35Baruch Lev skriver i en artikel från 2005 att investeringarna i immateriella tillgångar i USA snart kommer överstiga eller har redan överstigit investeringarna i materiella tillgångar. Kvoten mellan marknadsvärde och bokfört eget kapital var år 2003 5:1 i genomsnitt, varav en stor del av skillnaden utgörs av immateriella tillgångar i företagen. Lev menar att immateriella tillgångar har blivit viktigare och viktigare trots de stora riskerna som förknippas med dem, eftersom de också
30 IFRS Official pronouncements (2009) s. 1955
31 IFRS Official pronouncements (2009) s. 1976-1977
32 Alfredsson et al. (2005) s. 336
33 Alfredsson et al. (2005) s. 351
34 IFRS Official pronouncements (2009) s. 1960
35 Stolowy, Haller & Klockhaus. (2001)
17 innebär potentiellt stora vinster. Detta beror på att marknaden har förändrats på två genomgripande sätt. Den första anledningen till de immateriella tillgångarnas genomslag är den ökade konkurrensen, vilken kommer sig dels av att marknaden numera är global, dels av att många marknader har avreglerats. Konkurrensen gör att innovation är av vital betydelse för många företag, något som uppnås av immateriella tillgångar, exempelvis genom forskning och utveckling. Det andra skälet är att företag inte längre i samma utsträckning kan skapa sig konkurrensfördelar genom materiella tillgångar. Eftersom de flesta tillgångar av detta slag är tillgängliga för samtliga företag är det ingen unik fördel att äga någon sådan för ett företag.
Konkurrensfördelar skapas istället genom ägande av immateriella tillgångar.
36Det har gjorts många studier som visar att immateriella tillgångar har stor betydelse för företagens framtida finansiella resultat. Dessa studeras av Claire Eckstein 2004. Hon kommer bland annat fram till att kopplingen mellan FoU, tekniska förändringar och ekonomisk tillväxt påvisats teoretiskt och har också fastställts empiriskts i företag, branscher och på nationell nivå. I synnerhet så har forskning och utveckling lett till ytterligare vinster i produktivitet, resultat, och aktieägarvärde. Dessa resultat tyder på att utgifter för FoU och tekniska förändringar kan bidra till att driva på den ekonomiska tillväxten, och att dessa utgifter bör aktiveras i balansräkningen för att visa en mer rättvisande bild av företagets tillgångar. Med tanke på ovanstående och på att investerare ofta använder finansiella rapporter som beslutsunderlag för framtida investeringar så ifrågasätter Eckstein oviljan gällande redovisningsreglerna och att man inte godkänner aktivering av dessa tillgångar.
373.4 Fördelar med erkännande – det nya behovet
Trots att värde i dagens ekonomi ofta skapas genom immateriella tillgångar som intellektuellt kapital, har inte revisorskåren uppfyllt utmaningen att mäta och rapportera resultaten av kunskapsbaserade företag, menar Eckstein. Vidare menar hon att problemen när det gäller värdering och erkännande av immateriella tillgångar är av internationell räckvidd.
Konsekvenserna i samband med icke-rapportering av immateriella tillgångar är många och leder till att kunskapsbaserade företags finansiella rapporter inte uppfyller kriterierna för relevans och tillförlitlighet. Användarna av de finansiella rapporterna ges mer förståelse för de investeringar som har gjorts i immateriella tillgångar om aktivering tillåts i större utsträckning. Detta leder också till bättre förståelse för förändringar av dessa tillgångar över tiden och förbättrar förmågan att bedöma framtida lönsamhet och kassaflöde. Vidare menar Eckstein att det är allmänt känt att finansanalytiker använder de finansiella rapporterna och att ledningen använder interna finansiella rapporter för beslutsfattande. Det har bevistats att kostnadsföring av alla immateriella tillgångar i allmänhet inte återspeglar ekonomiska resultat. Eftersom standardsättarna vill utfärda standarder som baseras på den information som analytiker och förvaltare tycker är användbar så föreslår hon ett erkännande i redovisningen av immateriellt tillgångar.
38Ett liknande resonemang förs av Nils E. Joachim Hoegh-Krohn och Kjell Henry Knivsflå i en artikel där de jämför redovisningen av immateriella tillgångar i Skandinavien, USA, Storbritannien och enligt IASC. De menar att bättre redovisning av immateriella tillgångar är en av de stora utmaningarna för framtida finansiell rapportering. Konventionellt så har immateriella
36 Lev (2005)
37 Eckstein (2004)
38 Eckstein (2004)
18 tillgångar så som kunskap, design, licenser och varumärken kostnadsförts och därmed behandlats enbart som kostnader och inte som investeringar med bokförda värden. Detta godtyckliga sätt att hantera immateriella resurser tros ha minskat relevansen av de finansiella rapporterna eftersom vikten av immateriella tillgångar i ekonomin har ökat över tiden. Immateriella tillgångar som uppfyller vissa kriterier får tas upp i balansräkningen som en tillgång och dess kostnader skrivs av efter dess uppskattade livslängd.
39Vidare menar Hoegh-Krohn och Knivsflå att immateriella resurser utgör en allt viktigare del av den moderna ekonomin och att redovisningen av immateriella tillgångar därför har blivit ett allt större problem. Resurser som spenderats på immateriella tillgångar har traditionellt inte behandlats som värdefulla placeringar och aktiverats i balansräkningen utan de har istället kostnadsförts och redovisats som kostnader. Detta skulle kunna vilseleda investerare som förlitar sig på de finansiella rapporterna och använder dessa till främsta informationskälla.
40Wayne S. Upton Jr skriver i ett kapitel ur Lev och Hands bok Intangible assets: values, measures, and risks att dagens företag, användare av finansiella rapporter och standardsättare står inför problemet med hur de bäst ska kunna förstå och kommunicera skillnaden mellan ett företags marknadsvärde och dess bokförda värde. Att endast hänföra hela skillnaden till immateriella tillgångar är inte helt riktigt, menar Upton. Mer information än så måste ges till användarna.
413.5 Problemen med erkännande – det traditionella synsättet
Det finns flera kritiker till att ändra redovisningsregleringen så att immateriella tillgångar lättare ska kunna aktiveras. De allra flesta förespråkare erkänner också att det finns stora svårigheter med värdering och redovisning. Alan Greenspan, tidigare chef för amerikanska Federal Reserve, gjorde under ett vittnesmål inför Representanthuset den 27 februari 2002 ett uttalande i samband med rättegången mot Enron. Enron var det sjunde största börsbolaget i USA då det år 2001 uppdagades att företaget hade dolt miljardbelopp i skulder genom redovisningsfusk
42.
As the recent events surrounding Enron have highlighted, a firm is inherently fragile if its value added emanates more from conceptual43 as distinct from physical assets. A physical asset, whether an office building or an automotive assembly plant, has the capability of producing goods even if the reputation of the managers of such facilities falls under a cloud. The rapidity of Enron’s decline is an effective illustration of the vulnerability of a firm whose market value rest on capitalized reputation.44
Greenspan menar att händelserna kring Enronskandalen hade gjort klart att företag är bräckliga om dess mervärde kommer sig mer från immateriella tillgångar än från materiella tillgångar, som inte förlorar sitt värde bara på grund av att dess ägare förlorar sitt anseende. Han menar vidare att Enrons hastiga fall illustrerade sårbarheten hos ett företag vars hela marknadsvärde beror av dess rykte tagits upp som en tillgång i balansräkningen.
39 Hoegh-Krohn & Knivsflå (2000)
40 Hoegh-Krohn & Knivsflå (2000)
41 Upton (2003)
42 USA; Enronskandalen. Nationalencyklopedin
43 Med “conceptual” åsyftar Greenspan här immateriella tillgångar.
44 Testimony of Chairman Alan Greenspan (2002)
19 Douglas J. Skinner skriver i en artikel att debatten om att reformera redovisningen av immateriella tillgångar har pågått i minst 15 år och att mycket resurser har lagts ner på detta område. Däremot har mycket lite faktiska framsteg gjorts när det gäller genereringen av nya redovisningsregler. Detta är enligt Skinner föga förvånande eftersom det enligt honom finns få belägg som stöder uppfattningen om att det nuvarande systemet har orsakat några allvarliga problem för företag som vill finansiera innovativa, högteknologiska projekt. Han hävdar istället att de finansiella marknaderna faktiskt fungerar väl när det gäller dessa typer av investeringar, även då de naturligtvis finansieras på andra sätt än materiella anläggningstillgångar. Dessutom menar han att förslaget om att ange ytterligare upplysningar i noterna om immateriella tillgångar sannolikt kommer att misslyckas, på grund av det faktum att arten och mätningen av immateriella tillgångar varierar mycket mellan olika branscher. Han tar i artikeln upp de vanligaste argumenten för reformering och motsätter sig dem. Dessa presenteras nedan.
45Ett vanligt argument, som angetts ovan av flera forskare, är att ekonomin har förändrats på ett sådant sett att den konventionella årsredovisningen har blivit mindre relevant. Detta argument baseras på att företag alltmer skapar värde genom kunskapsbaserade resurser som saknar fysisk form (det vill säga immateriella tillgångar) och att den traditionella industriella modellen, där företag skapar mervärde genom att omvandla råvara till färdiga produkter, blir allt mindre viktig.
Skinner medger att detta argument utan tvivel är sant till viss del men hävdar samtidigt att det inte är riktigt att anta att denna tillväxt sker som ett resultat av att immateriella tillgångar ersätter resurser från mer traditionella industrier. Under de senaste åren har det dessutom skett ett uppsving i de mer traditionella branscherna, som olja och gas, gruvdrift, råvaror och stål främst beroende på kraftigt expanderande efterfrågan på industriell produktion i tillväxtmarknader såsom Kina. Därför tror Skinner att diskussionen om att dessa traditionella branscher är passé är överskattad.
Ett andra argument som är vanligt bland förespråkare är att de finansiella rapporterna är mindre relevanta nu än tidigare, vilket skulle bevisas av att marknadsvärdet och det bokförda värdet i många företag skiljer sig mer åt nu än förr. Skinner menar att de många undersökningar som har gjorts på området skiljer sig åt i både metodik och resultat, och att skillnaderna därför inte är så tydligt dokumenterade som många tror. Dessutom, argumenterar han vidare, genomfördes många av dessa undersökningar under sent 1990-tal, det vill säga innan IT-bubblan hade brustit. Därför kan skillnaderna mellan marknadsvärde och bokfört värde bero på den dåvarande ekonomiska situationen.
Ett tredje argument som Skinner bemöter är att den nuvarande redovisningsmodellen inte erkänner så många kunskapsbaserade immateriella tillgångar. Skinner menar att detta argument säkert stämmer då internt upparbetade immateriella tillgångar i många fall, som exempelvis varumärken, kundrelationer och utbildning, inte uppfyller erkännandekriterierna enligt gällande redovisningsreglering. Vissa hävdar, enligt Skinner, att om immateriella tillgångar inte erkänns så kommer investerare att systematiskt att undervärdera företag vars värde till stor del består av kunskap och teknik, vilket i sin tur kommer att leda till att dessa företag får det svårt att anskaffa kapital. Däremot så menar Skinner, trots att detta arguments riktighet, att det inte säkert finns något problem med att mycket få immateriella tillgångar redovisas i balansräkningen. Han menar
45 Skinner (2008)
20 att det inte är balansräkningen som ligger till grund för värderingen av företag, utan att det snarare är informationen från resultaträkningen som används för att förutse framtida intäkter, vinst och kassaflöde. Dessutom menar han att förespråkarna för att en reform bör genomföras inte ger några övertygande bevis som stödjer påståendet med att teknikföretag skulle få svårt att skaffa kapital. Faktum är att många teknikföretag (t.ex. Google och Cisco) värderas relativt högt av investerare, och att de inte verkar ha haft några problem med att öka sitt kapital.
Chandra Kanodia, Haresh Sapra och Raghu Venugopalan har författat en artikel som undersöker för- och nackdelar med mätning av immateriella tillgångar. De menar att det finns flera anledningar till standardsättarnas motvilja till att tillåta aktivering av sådana. Exempelvis kan en materiell tillgång säljas av ägarna eller av kreditorerna i ekonomiska nedgångar eller vid konkurs, eftersom dess värde går att observera på aktiva marknader och inte är specifikt till den organisation i vilken den ingår. Så är inte fallet med immateriella tillgångar. Att föra immateriella tillgångar till balansräkningen kan öka revisorers legala ansvarsskyldighet och alltså risken att de blir föremål för rättssak då kreditorerna vid en konkurs inte kan få ut värdet av de tillgångar som finns i företaget. Kanodia, Sapra och Venugopalan menar att immateriella tillgångar endast bör tas upp till balansräkningen om deras relativa betydelse för företagets värde är avsevärd och om deras värde kan mätas på ett tillförlitligt sätt.
46Lev medger att immateriella tillgångar inte går att skydda på samma sätt som exempelvis ägandet av aktier eller byggnader, utan företag kan som mest säkra dem under en begränsad tid. Patent löper ut, anställda som genomgått internutbildning kan byta arbete och kunders lojalitet kan skifta. Värdering av sådana tillgångar försvåras eftersom de generellt innebär att en tillförlitlig uppskattning av tillgångens framtida kassaflöden till företaget kan göras. Värdering av tillgångar baserar sig dessutom ofta på observerade priser på aktiva och transparenta marknader, och eftersom försäljning av immateriella tillgångar sällan förekommer på marknader som uppfyller sådana kriterier försvåras pålitliga värderingar ytterligare. Lev menar att många revisorer anser att bristen på fullständig kontroll över fördelarna och avsaknaden av aktiva och transparenta marknader diskvalificerar immateriella tillgångar från erkännande i balansräkningen. Vidare menar Lev att de immateriella tillgångarnas egenskaper gör mätning och värdering av dem mycket svårt. Hur kan värdet av framtida kassaflöden fastställas för ett nyligen registrerat patent, när 90 % av registrerade patent visar sig vara olönsamma? Hur ska chefer kunna allokera rätt mängd resurser till ett projekt vars avkastning är så omöjlig att förutspå? Sådana svårigheter har resulterat i att investerare systematiskt felvärderar FoU-intensiva företag.
473.6 Lösningar på erkännandeproblematiken
Lev delar in de existerande metoderna för att värdera immateriella tillgångar i två kategorier;
input (kostnad) och output (vinst). Att spåra en viss immateriell tillgångs kostnad är, med vissa undantag, fullt genomförbart givet ett effektivt redovisningssystem. Att mäta vinst är svårare. Ett problem är att immateriella tillgångar ofta är svåra att skilja från varandra. Hur ska det gällande Microsoft kunna avgöras vilken del av vinsten som är hänförbar till varumärket, och vilken del
46 Kanodia, Sapra & Venugopalan (2004)
47 Lev (2005)
21 som är en följd av forskning och utveckling eller det mänskliga kapitalet? Lev föreslår tre metoder för att värdera immateriella tillgångar med vinst som bas:
48Benefit Allocation: Ett företag har två immateriella tillgångar; varumärke och FoU. Ett varumärkes värde har den effekten att företaget på sin marknad kan ta ut högre priser än sina närmaste konkurrenter. Med hjälp av experter på ämnet kan en värdering göras genom ett antagande om att den del av företagets vinst som är hänförlig till prisskillnaden mellan företagets produkter och deras närmaste konkurrents produkter utgör varumärkets värde. Resten av vinsten utgör värdet för företagets FoU.
Stand-Alone Valuation: Immateriella tillgångar med juridiskt skyddat ägande, exempelvis patent, upphovsrätter och skyddade varumärken, kan generera vinstflöden som är unika och urskiljbara. I sådana fall är den immateriella tillgången självständig och dess värde kan mätas genom diskontering av dess förväntade framtida kassaflöden.
Comprehensive Valuation of Enterprise Intangibles: I vissa fall är det inte nödvändigt att skilja ett företags samtliga immateriella tillgångar från varandra för att värdera dem. Investerare är främst intresserade av det totala värdet på ett företags immateriella tillgångar, och information om detta saknas i balansräkningen. Då kan samtliga immateriella tillgångar värderas tillsammans.
Denna metod förutsätter att företaget i fråga har en produktionsfunktion, det vill säga att vinsten är ett resultat av tillgångar som genererar kassaflöden. Det finns tre typer av tillgångar;
materiella, finansiella och immateriella. Först uppskattas företagets ”normalvinst” per år, med andra ord en typisk årsvinst uteslutande abnorma eller ovanliga händelser som har påverkat vinsten. Sedan subtraheras den del av vinsten som är hänförbar till materiella och finansiella tillgångar. Detta visas i figuren nedan. Slutligen kan förväntade framtida kassaflöden av de immateriella tillgångarna, som på detta sätt räknats fram, diskonteras.
Hoegh-Krohn och Knivsflå föreslår en lösning som till skillnad från Levs inkomstbaserade värderingsmetoder fokuserar på kostnad. De menar att om immateriella resurser aktiveras som tillgångar i balansräkningen och skrivs av efter den uppskattade nyttjandeperioden kommer kostnaderna matcha de framtida vinsterna vilket tros öka informationskraften i de finansiella rapporterna. Immateriella tillgångar är dock svåra att värdera och identifiera korrekt och därför kommer relevansen att minska i de finansiella rapporterna om osäkra eller tom icke-existerande tillgångar redovisas. Hur långt man bör gå i erkännandet av immateriella tillgångar måste därför bestämmas genom en avvägning mellan relevans och tillförlitlighet, menar Hoegh-Krohn och Knivsflå.
4948 Lev (2005)
49 Hoegh-Krohn & Knivsflå (2000)
Figur 3-1 Comprehensive Valuation of Enterprise Intangibles NORMALVINST
- VINST AV MATERIELLA TILLGÅNGAR - VINST AV FINANSIELLA TILLGÅNGAR
= VINST AV IMMATERIELLA TILLGÅNGAR
