Gustaf Kossinna Åberg, Nils
Fornvännen 27, 52-54
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1932_052 Ingår i: samla.raa.se
52 / N M E W O II I .1 U
G U S T A F K O S S I N N A f
Efter en k o r t v a r i g sjukdom avled den 20 dec. f. d. professorn vid B e r l i n s universitet Gustaf Kossinna i en ålder av 73 år. Dödsfallet kom oväntat.
N y s s uli,'avs av trycket lians sista stora verk, och kort därpå nar oss budet om h a n s egen b o r t g å n g . Nyligen kallad till ledamot av Vitterhetsakademien i Sverige, nådde budskapet därom fram till hans dödsbädd såsom en sista och glädjande h ä l s n i n g från livet, en sista h y l l n i n g Iran h a n s f o r s k n i n g s vida länder. Vad skall väl en d ö d s r u n a som denna k u n n a säga om en nian, k r i n g v a r s namn stått en sådan strid, om en forskning, som blivit så olik- a r t a t bedömd, och v a r s frukter iinnu k u n n a siigas vara i m o g n a d ? Hans f o r s k n i n g siar oss ä n n u för n ä r a i tiden att helt k u n n a överblickas, h a n s Insats ä r alltför ingripande all redan nu kunna värdesättas. I denna flyktiga s k i s s skall därför ej bliva tal om h a n s verk, ej om h a n s s e g r a r och nederlag pa ilen vetenskapliga vädjobanan, men i stället skall h ä r ell försök g ö r a s , att i denna rika och skiftande och motsägelsefulla natur (ramhäva några sidor, vilka kanske i någon num kunna bidraga lill alt bringa honom mänskligt när- mare.
De, som endast lärt k ä n n a honom i bard jiolcmik eller då han u n d e r trycket av yttre motstånd sökt hävda s i n egen mening och sin egen personlighet, k u n n a svårligen a n a , alt denna skenbart h å r d a n a t u r liksom dolde sin egen motsats. F ö r dem, vilka kommo honom nära, framstod han i en a n n a n da- g e r ; det h å r d a försvann, och han framträdde som en onkel, rättfram, hän- given n a t u r och med något av cii b a r n s mjuka, älskliga, nyckfulla väsen.
D e s s a om b a r n e t s läggning e r i n r a n d e k a r a k t ä r s d r a g , framträdande bl. a. i det temperamentsfulla, stundom häftiga sättet atl reagera tör påverkan ut-
I N M E M O R I A M 53
ifrån, dessa k a r a k t ä r s d r a g s y n a s mig u t g ö r a nyckeln till förståelsen av h a n s personlighet och h a n s forskning. I djujiet av sin själ elt b a r n och en konst- n ä r , gav han sig helt och spontant åt stundens stämning, åt glädje och sorg, at kärlek, v ä n s k a p , hat och förakt, stunder av s k a p a n d e entusiasm och tyngande missmod. Det sinnet gav också h a n s t a n k e dess slagkraft och obe- räkneliga lättrörlighet, och h a n s forskning fick liv och färg därav, fick sin styrka och svaghet tillika.
Vad k a n väl omdömet bliva 0111 en dylik forskning, och med vilka mått skall den m ä t a s f Är forskning blixtrande hugskott, om vilka ingen vet, n ä r de slockna, eller ä r den det långsamma växandet, de l ä r d e s samfällda mödor i en stor och vittförgrenad o r g a n i s a t i o n ? Den b o r t g å n g n e tillhörde själv de lärdes k r e t s och b e h ä r s k a d e suveränt sin forsknings hela velande.
Men h a u s läggning v a r s å d a n : h a n s längtan bort från materialets u r s k o g , ut mot de slutliga r e s u l t a t e n s soliga slätter kom honom k a n s k e ibland att endast fragmentariskt framlägga det material, j)å vilket beviskedjan skulle vila. F ö r en utomstående blev därför stundom svårt att tillfullo inse, vilken djup och g r u n d l i g lärdom, som verkligen dolde sig bakom en lill synes lösgrundad slutsats. F ö r s t å e l s e n av h a n s f o r s k n i n g h a r därigenom i viss mån för- s v å r a t s .
F ö r h a n s n a t u r betecknande ä r likväl den otålighet, mod vilken h a n sökte g ö r a sig fri från f o r s k n i n g s m a t e r i a l e l s och den t y n g a n d e l ä r d o m e n s bördor.
Själv en bland de främste i de l ä r d e s k r e t s , intog h a n mot l ä r d o m e n en n ä s t a n a g g r e s s i v hållning. " E n föraktlig komjnlator!" — så föllo i ett temperamentsfullt ögonblick h a n s ord om lärdomen. Man förstår reaktionen, ty av lärdom ensamt s k a p a s intet nytt. Dess egentliga s t y r k a förblir att i k l a r t och ordnat system k u n n a fastslå, vad forskningen vet eller t r o r sig veta, men d ä r u t ö v e r ä r den e n b a r t l ä r d e steril och f r a m b r i n g a r intet nytt.
Reaktionen k a n alltså tolkas som den s k a p a n d e n a t u r e n s protest mot lär- domens döda barlast. L ä r d o m f r a m b r i n g a r intet av egen kraft, ty donna ä r splittrad och bunden i former. F ö r s t måste lärdomen n å s och genom- t r ä n g a s av den fria och o b u n d n a vitalitet, som s t r ö m m a r direkt u r djupa källsjirång. N ä r detta s ä r e g n a k o n s t g r e p p l y c k a s , då s p r ä n g a s stelnade for- mor och tanken blir för ett ögonblick fri och k a n nå ut över n y a och okända vidder. Motsatserna b r i n g a s då i samspel med v a r a n d r a , det mognade och det ofullgångna, det utvecklade och det u r s p r u n g l i g a , och denna förening av m a n n e n s mognad och b a r n e t s u r s p r u n g l i g h e t , av intelligensens full- ä n d a d e o r g a n i s a t i o n och den u r djujiet flödande v i t a l i t e t e n , det ä r don ska- pande fantasiens hemlighet och ä r den kraft, som ger åt genialiteten dess
prägel, L ä r d o m ä r liksom solen vid middagshöjd, men över s k a p a n d e t vilar cn ständig morgon rodnad.
E n n a t u r som h a n s och en s å d a n forskning k u n n a icke bedömas efter vanliga mått. Han v a r knajijiast att r ä k n a till dem, som långsamt och sä- kert m u r a på sin vetcnskajis s t o r a byggnad, men h a n tillhörde l e d a r n a s g r u p p , som g e r arbetet r i k t n i n g och plan. Vad som kommer att äga be- stånd därav, k a n väl ä n n u knapjiast bedömas, men inför h a n s livsverk blir
54 S .1/ .1 /( /( E M E D I) E L A N D E N
forskningens uppgift icke så mycket att påvisa fel, som mera att tillägna sig, vad där funnits av positiv insats. Dess uppgift kan där sägas bliva, att i hans tankes gruvor blotta den rena malmen.
Nils Åberg.
T I O A R S M I N N E T A V OSCAR M O N T E L I I B O R T G Å N G På 10-årsdagen av Oscar Montelii bortgång den 4 november 1931 avtäcktes med en värdig oeh stämningsfull högtidlighet dot av arkitekt II. Wadsjö ska- pade gravmonumentet över Oscar och Agda Montelius, vilket tillkommit jiå initiativ av Kungl. Vitterbeta Historie och Antikvitets Akademien samt Föreningen för Välgörenhetens ordnande. På kvällen samma dag samman- trädde Svenska Fornminnesföreningen till en enkel minnesfest i Farma- ceutiska Föreningens lokal, Stockholm. Efter ott anförande av föreningens ordförande landshövding Nils Eden höll antikvarien T. J. Arne ett av in- tressanta brevutdrag och karakteristiska minnesbilder belyst föredrag om Oscar Montelius som forskare oeh jiersonlighet. Båda högtidligheterna över- voros av H. K. H. Kronprinsen.
SMÄRRE MEDDELANDEN
E T T S V E N S K T R E N Ä S S A N S B R O D E R I
Bland de under det förflutna året gjorda nyförvärven av äldre kyrklig tcx- tilkonst till Statens Historiska Museum — för övrigt förhållandevis inånga i betraktande av den ringa acecssion, som nu till dags förekommer till museets kyrkliga avdelning — tordo det, varåt här några ord skola ägnas, kunna av vissa skäl räkna på ett särskilt intresse. Det stammar från den äldre Vasatiden, denna vår tidigare renässans, som i stort sett är så fatlig jiå bevarade konstminnen, och det äger en personhistorisk anknytning till några kända svenska adelssläkter, som säkerställer dess inhemska ursprung.
Föremålet ifråga är en duk av vitt linne, dekorerad med broderier i rött silke — numera bleknat till violett — av 183 cm. längd och 85 cm. bredd.
Beklagligtvis är duken ej i helt gott skick, utan missprydes av ett flertal större, svårutplånliga fläckar och — dossbättre rätt små — lakuner; lyck- ligtvis beröras ej de viktigasto partien i högre grad därav. Enligt on till- förlitlig uppgift bar duken varit använd som altarduk i Aspnäs" nu starkt förfallna gårdskapell i östervåla socken i Uppland. Det antagliga är dock.
aft den ursprungligen hatt att fylla uppgiften av profan bordduk cl. dyl.1
Hur den tillförts Aspnäs, kan nu ej med säkerhet utredas: jiåjiekas må i Intendenten Sigurd Wallin har gjort mig uppmärksam jiå, att det, ej är uteslutet, att duken är ett ännu ej hopsytt örngottsvar.
