Leve våren!
Sista april-tal i Uppsala 1934–2011
Sara Wretholm
Ämne: Retorik Nivå: C
Poäng: 15hp
Ventilerad: HT 2011 Handledare: Lars Burman
Innehållsförteckning
1. Inledning………3
1.1 Syfte och frågeställning……….………...3
1.2 Teori och metod……….………..4
1.3 Material……….………6
1.4 Tidigare forskning……….………7
2. Analys……….9
2.1 Beredskap och krigstid 1934–1943……….10
2.2 Individualitet och tradition 1955–1964………...14
2.3 Det (student)politiska 70-talet……….18
2.4 Retorisk återvinning och studentpolitiskt nederlag……….22
3. Sammanfattning och diskussion………28
4. Käll- och litteraturförteckning………...30
1. Inledning
”Uppsalastudenter, våren är äntligen här och det ska firas!” Det här är den ungefärliga innebörden i många av de tal som under lång tid hållits vid slottet i Uppsala på Valborgsmässoafton. Det finns flera teorier kring varför vi firar Valborg i Sverige. Namnet på högtiden kommer från den tyska 1700-talsabbedissan Walburg som senare helgonförklarades. Helgonet Valborg har namnsdag den första maj och därav namnet på högtiden.1
Eldarna har i sin tur tänts, åtminstone i Uppland, sedan 1700-talet och deras uppgift har främst varit att hålla boskapen trygg från rovdjur.2 Numera tänds eldarna främst för att beskådas av allmänheten som samlas runt om i landet kring ”vårkasorna”. I Uppsala hålls ett hyllningstal till våren under Valborgsmässoaftons kväll, närmare bestämt vid slottet och Gunillaklockan. Talet hålls numera av Curator Curatorum som är ledare för studentnationernas Kuratorskonvent.3 Talet hölls tidigare av studentkårens vice ordförande, närmare bestämt fram till 1971.
Att fira Valborg är således en gammal svensk tradition. I Uppsala har studenter samlats vid slottet sedan 1800-talet för att därifrån beskåda brasorna på slätterna runt staden. Sedan 1820-talet har det sjungits sånger vid slottet och från och med slutet på århundradet har ceremonin varit fullt utvecklad. Kören Allmänna Sången framför ett antal sånger till vårens ära, ett fyrfaldigt leve utbringas för kung och fosterland och ofta hölls ett tal till våren.4
1.1 Syfte och frågeställning
Att hålla ett tal till våren är en beständig ritual som levt kvar från år till år medan världen i övrigt förändras. Syftet med uppsatsen är därför att studera om sista april-talen säger någonting om sin samtid och om det finns mönster som återkommer under historien. Dessutom undersöks om talarna använder sig av retorisk återvinning, det vill säga om de lånar material från tidigare talare. Då alla tal sedan 1926 inte finns att tillgå
1 Ingeborg Borgenstierna & Thomas Larsson, Festdagar: Från Vår fru till vår far, Stockholm: Nordiska 2 Nils Arvid Bringeus, Årets Festdagar, Stockholm: Carlssons Bokförlag 1999, s. 65f.
3 Kuratorskonventet är ett samlingsorgan för studentnationerna. Alla studentnationer i Uppsala har åtminstone en förste Kurator (1Q) som chef över verksamheten och denne ingår gemensamt med övriga kuratorer i Kuratorskonventet. Bland dessa väljs en Curator Curatorum att leda konventet. Curator Curatorum kommer hädanefter hänvisas till som CC.
baseras undersökningen på 27 tal under perioden 1934-2011.5 Undersökningen kommer att ske utifrån följande frågeställningar:
• Finns det urskiljbara mönster som går igen under historien? • Förekommer ”retorisk återvinning”?
1.2 Teori och metod
David I. Kertzer är professor i antropologi, det vill säga läran om människan. I verket Ritual, politics and power skriver han om ritualens förmåga att påverka och dess betydelse framförallt i politiska sammanhang. En ritual har, enligt Kertzer, tidigare definierats på följande vis:
[…] as culturally standardized, repetitive activity, primarily symbolic in character, aimed at influencing human affairs (or at least allowing humans to understand better their place in the universe), and involving the supernatural realm.6
Kertzer väljer dock att använda sig av en uppdaterad definition som han menar att många antropologer använder sig av. Där definierar han ritualen som ett symboliskt beteende som är socialt standardiserat och repetitivt till sin natur. Ritualer hjälper människan att sortera och kategorisera världen så att vi kan förstå den. De ger också mening till vår värld genom att länka samman det förflutna med nutiden och nutiden med framtiden. Kertzer beskriver ritualer som formella händelser som följer strukturerade mallar. De utförs ofta på speciella platser vid speciella tidpunkter vilket ger en symbolisk tyngd. Han menar vidare att människan kämpar med tanken att världen förändras. Då blir ritualer ett sätt att tämja tiden för en stund och att veta precis vad som ska hända.7
Att hylla våren är en tradition och Valborgsfirandet i Uppsala följer i stort sett samma program varje år sedan lång tid tillbaka. Just firandet kring slottet har en formell ton och det är alltid samma tidpunkt, vid Gunillaklockans slag klockan 21.00. Valborgsfirandet vid Gunillaklockan i Uppsala faller således under Kertzers definition av en ritual. I den här uppsatsen är det främst talet till våren som granskas och då det enligt tradition är ett hyllningstal är Andreea Deciu Ritivois sammanställning av bland annat filosofen Paul Ricoeurs teori kring epideiktisk retorik av intresse. I boken Paul
5 1926 sändes det första sista april-talet i radio från Gunillaklockan. De 27 tal som undersökningen baseras på är de tal som har varit möjliga att tillgå via de källor som använts.
Ricoeur: tradition and innovation in rhetorical theory finns ett kapitel som behandlar epideiktisk retorik i en kritisk situation, nämligen Tysklands politiska och moraliska situation efter andra världskriget.8
Ritivoi redogör för en syn på epideiktisk retorik som ”designated to regulate behaviors and attitudes, not so much in the service of a particular persuasion task as to stabilize public conduct – a crucial function in times of uncertainty and crisis.” Epideiktisk retorik handlar med andra ord inte bara om att hylla eller smäda ett objekt, syftet kan också vara att påverka och framförallt stabilisera allmänhetens uppförande och attityder. Det kan också ha att göra med att förflytta fokus från den aktuella tidsperioden till en annan och att fördriva eventuella tvivel på att bättre tider kommer. Även den funktionen ska vara särskilt viktig i kristid men båda två går också att använda i stabila tider. Teorin blir applicerbar på mitt material då sista april-talen är en utomordentlig möjlighet för Uppsalas studenter att få positiv publicitet och det är också en möjlighet att göra reklam för studentlivet i Uppsala. Då radiosändningarna går ut i nationell radio har många människor möjlighet att lyssna på studenten som står i talarstolen och talar om våren, Uppsala universitet och möjligen också vad som händer i landet och världen i övrigt.
Det första vårtalet som sändes i radio var redan 1926, då i radioapparatens tidigare år. Då hade inte så många svenskar tillgång till radiomottagare vilket innebar att radiopubliken bestod av en mindre grupp, troligtvis priviligierade människor. Ju mer populär radion blev, desto större blev den potentiella publiken. På den tiden då radion inte gick att ta för givet var det troligen så att talaren såg det som någonting större att stå i radio och tala för människor som inte gick att vare sig se eller höra. Störst kontrast blir situationen mot idag då det omtalade ”bruset” sväljer mycket av den information som skickas ut. Att synas eller höras offentligt idag är inte svårt att uppnå då vem som helst kan publicera material på internet och dessutom söka sig till radio eller TV. Att ringa in till ett radioprogram eller söka till en dokusåpa är lättillgängligt vilket möjligen gör att vårtalets radiering förlorar en del av sin suveräna status. Att analysera mediesituationens påverkan på denna tradition finns det inte utrymme för i denna uppsats men frågan är intressant och den bör undersökas vidare.
J. Richard Chase skriver, i sin tur, om den epideiktiska genrens tidiga utveckling. Han försöker i en artikel att besvara frågan: ”What was the dominant classical
conception of epideictic?”.9 Det gör han genom att studera den retoriska arenan även innan Aristoteles delade in retoriken i tre olika genrer. I sin artikel kommer Chase fram till att definitionen har förändrats under de antika perioderna och det har i stora drag antingen varit fokus på begreppen ”hylla” och ”smäda” eller på begreppet ”display”.10 Vid en epideiktisk oration är stil ett viktigt kriterium men varken det enda eller det främsta. Renhet, klarhet och lämplighet är minst lika viktiga.11
Chase nämner också Aristoteles begrepp akribestate som enligt Chases källa E. M. Cope betyder att epideiktisk retorik karakteriseras av ”nicer accuracy and higher degree of polish and finish”.12 Stilen spelar med andra ord fortfarande en viktig roll men Chase anser att det är fel att kalla utsmyckningen för den epideiktiska retorikens enda mål och mening. I sin slutsats menar Chase att begreppet ”display” inte går att använda för att definiera epideiktisk retorik då det används i alla former av retorik och han återgår istället till de bekanta begreppen ”hylla” och ”smäda” och menar att epidektisk retorik måste definieras utifrån att den i huvudsak hyllar eller smädar, annars saknar definitionen tillräcklig klassisk grund.
Jag kommer att studera mitt analysmaterial utifrån dessa olika teorier. Kertzers antropologiska teori används för den kontextuella bakgrunden medan Ritivois sammanställning och Chases teori kring begreppet epideiktisk retorik används vid analys av talens innehåll.
Metoden i denna uppsats är komparativ. Talen inom en tidsperiod ställs mot varandra och därefter jämförs de olika perioderna med varandra för att på så vis urskilja eventuella förändringar i talens innehåll och form.
1.3 Material
Det visade sig tidigt i forskningsarbetet att sista april-tal från Uppsala inte har arkiverats på önskvärt sätt. Efter att ha konsulterat handskriftskatalogerna på Carolina Rediviva visade det sig att talen inte finns samlade i manusform. Talen finns inte heller samlade i tryckt form. Då talen har sänts i radio gick istället sökandet vidare till Kungliga Biblioteket. Med hjälp av personalen på Kungliga Bibliotekets avdelning för
9 J. Richard Chase, ”The Classical Conception of Epideictic”, Quarterly Journal of Speech Vol. 47, 1961:10, s. 293-300.
10 Display går att översätta med flera begrepp, som till exempel uppvisa, demonstrera alternativt visning, demonstration eller liknande.
11 Chase 1961, s. 296.
Audiovisuella Medier hittades inspelningar av talen som hölls under 1997-2011. Efter vidare kontakt med Sveriges Radios arkiv har inspelningarna från 1934, 1939, 1941, 1959, och 1964 hittats.
Tage Danielsson höll talet 1955 och detta finns i tryck i hans Texter.13 1973, 1974 och 1977 års tal har alla hållits av värmlänningar och de har därför återgetts i Värmlands nations egen tidning Wermlandus.14 Talen som hölls 1942, 1943 och 1957 har i sin tur hållits av upplänningar och de har därför publicerats i Upplands nations årsskrift.15
Ett av de mest uppseendeväckande talen hölls av Eva Wennerström 1939.16 Hon var den första kvinnan som höll talet till våren. Hon höll det dessutom efter den uppmärksammade ”Bollhusdebatten” där diskussionen och omröstningen kring intellektuell invandring resulterade i ett nekande från studenternas sida. Hennes tal finns både i inspelad form och i tryck. Inspelningen är hämtad ur Sveriges Radios arkiv och den tryckta versionen finns med i en jubileumsskrift utgiven med anledning av studentkårens 150-årsfirande.17
1.4 Tidigare forskning
Om sista april-talen i Uppsala finns i stort sett ingen tidigare forskning annat än ett kapitel i den jubileumsskrift som utgavs med anledning av Uppsala studentkårs 150-års jubileum. Historikern Torgny Nevéus essä ”Uppsala studentkår – synlig inför omvärlden? Några reflexioner” berör ämnet och erbjuder läsaren en kortfattad historisk genomgång av tendenser i tal från 1930-talet och fram till bokens publikation 1998.18 Nevéus urskiljer i sin essä att de tidiga talen ofta var ”romantiskt naturlyriska” medan tonen blev mer allvarlig under det sena 1930-talet.
Under andra världskriget talas det ofta om studenternas situationer i grannländerna och likaså var talen under efterkrigstiden mycket sakliga. 50-talets sista april-tal erbjuder sedan något annorlunda. Nu framträder uppsalastudenten som en egen individ och inte som en del i den stora massan av studenter. Publiken vågar
13 Tage Danielsson, ”Tal till våren den 30 april 1955”, Tage Danielsson: Texter, red. Hasse Alfredsson, Stockholm: Bonnier 1987, s. 16–21.
14 Närmare bestämt i utgåvorna 1973:5, 1974:5 och 1977:5. 15 Närmare bestämt i utgåvorna 1944/45 och 1957.
16 Senare Wennerström-Hartmann.
17 Torgny Nevéus (red.), Världen i Uppsalaperspektiv: Uppsala studentkår 1930-1990, Uppsala: Uppsala studentkår 1998.
18 Torgny Nevéus, ”Uppsala studentkår – synlig inför omvärlden?”, Världen i Uppsalaperspektiv:
plötsligt skratta under talen och det stora genombrottet kom 1955 med Tage Danielsson. Torgny Nevéus menar att ”överhuvudtaget var de helt och hållet allvarsamma talens tid ute och detta skulle gälla för all framtid.”19 Det traditionella i att hylla våren underströks på nytt bara för att ifrågasättas under det sena, politiska 60-talet. Från och med att CC tar över uppgiften talas det ofta om studentnationerna och deras bevarande. Slutligen menar Torgny Nevéus att det finns två funktioner i dessa tal: ”Den ena är att utgöra ett slags ritual, varvid […] det inte främst är våren som uppmärksammas utan samhörigheten inom studentkollektivet och den upsaliensiska universitetsvärlden genom seklerna.”20 Den andra funktionen ”är att ta upp till debatt aktuella problem, vare sig dessa gäller de studerande, det svenska samhället eller världen i stort”.21 Torgny Nevéus genomgång är kortfattad och fokus ligger på
sammanfattande slutsatser kring de olika perioderna. Dessutom stannar hans genomgång vid det sena 1900-talet, eftersom boken är utgiven då, och viss tid har passerat sedan dess. Därför blir min studie att se som en utveckling och en fortsättning på Torgny Nevéus essä.
Även Sven Nygrens essä, ”I spåren efter 1968. Ur Uppsalastudenternas tillvaro 1968–1979” i samma verk som föregående används som källa till den historiska kontexten.22 I det här fallet till det tredje avsnittet om talen som hölls på 70-talet. Tillsammans med Sven Nygrens essä används Sveriges förenade studentkårer, SFS text SFS mot UKAS där huvudpunkterna i deras remissvar återges.
Angående praktisk retorisk övning vid Uppsala Universitet utför Lars Burman pionjärforskning. Han skriver för närvarande på en bok i ämnet, Eloquent students Rhetorical practices at Uppsala student nations 1663–2010 som handlar om olika former av retoriska övningar vid framförallt studentnationerna.23
För en historisk bakgrund kring ”Bollhusmötet” den 17 februari 1939 har jag använt Ola Larsmos Djävulssonaten där han redogör för händelserna som ledde fram till mötet och även för dess efterspel.24 För mer information angående ”Bollhusmötet”
19 Nevéus 1998, s. 392. 20 Nevéus 1998, s. 393. 21 Ibid.
22 Sven Nygren, ”I spåren efter 1968. Ur Uppsalastudenternas tillvaro 1968-1979”, Världen i
Uppsalaperspektiv: Uppsala studentkår 1930-1990, Torgny Nevéus (red.), Uppsala: Uppsala studentkår
1998, s. 119-178.
23 Lars Burman, “Eloquent students – Rhetorical practices at Uppsala student nations 1663–2010”, manuskript ventilerat vid högre seminariet i retorik vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Avdelningen för retorik, 2011-11-14 (hos uppsatsförfattaren).
hänvisas läsaren till Sven Randéns uppsats ”Bollhusdebatten i Uppsala den 17 februari 1939”.25 Lars Burman har dessutom skrivit specifikt om Eva Wennerström-Hartmann
i boken Nödder att bo vid Fyris å: Värmlänningar i Uppsala under fyra århundraden där biografisk information om framstående värmlänningar presenteras för läsaren.26
Mer allmänt hållen historisk forskning kring Uppsala universitet finns i lite större omfattning, som till exempel Sten Lindroths Uppsala Universitet 1477-1977 med anledning av universitetets 500-årsjubileum.27 Den här tunna volymen tecknar ”huvuddragen av 5 århundradens universitetshistoria” och stort fokus ligger på antalet studenter, deras förhållanden och även kända studenter som läst vid Uppsala universitet, till exempel Erik Gustaf Geijer.28
2. Analys
Analysen är indelad i fyra avsnitt utifrån en kronologisk struktur. Första avsnittet, ”Beredskap och krigstid 1934–1943”, är baserat på sista april-talen från 1934, 1939 och 1941-43. Alla fem talarna berör politisk oro eller krig på något sätt och våren får därför till viss del stiga åt sidan.
Andra avsnittet, ”Individualitet och tradition 1955–1964” är baserat på talen från 1955, 1957, 1959 och 1964. De två tidigaste talen, av Tage Danielsson och Torgny Nevéus, genomsyras av satir över bland annat traditionen att fira våren. Två år senare, 1959, kretsar talet kring vårens under och en tydlig religiös koppling finns talet igenom. Kapitlets sista tal, 1964, består främst av en allegori där Uppsala universitets studenter jämförs med lämlar. Perioden innehåller tal som alla sticker ut från mängden på olika sätt.
Tredje avsnittet, ”Det (student)politiska 70-talet”, innehåller analyser av talen som hölls 1973, 1974 och 1977. 70-talet är ett årtionde då politiken får ta stor plats även i sista april-talet och de frågor som talarna framförallt argumenterar kring är 1968 års högskolereform och studentnationernas fortlevnad.
25 Sven Randén, ”Bollhusdebatten i Uppsala den 17 februari 1939”, C-uppsats framlagd vid Avdelningen för retorik, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, ht 2011. 26 Lars Burman, ”Eva Wennerström-Hartmann. Att passa in och att inte passa in,"Nödder att bo vid
Fyris å": Värmlänningar i Uppsala under fyra århundraden, Uppsala: Värmlands nation 2006, s.
227-243.
Det fjärde och sista avsnittet, ”Retorisk återvinning och studentpolitiskt nederlag”, behandlar alla tal från 1997-2011. I denna period förekommer tydliga paralleller till tidigare tal och studentnationernas fortlevnad diskuteras även här.
Alla fyra avsnitt avslutas med en övergripande diskussion över den aktuella perioden och därefter följer en sammanfattning och slutdiskussion.
I
uppsatsen resoneras det kring den så kallade ”rituella inramningen” av talen, som består av två olika nivåer. Den övergripande inramningen består av dagens och framförallt kvällens firande av vårens ankomst. Allmänna sången, hyllningen till kung och fosterland samt Gunillaklockans 151 slag ingår i denna nivå. Själva sista april-talet har dock också en form av inramning. Som ”rituell inramning” räknas här en inledande apostrofering till ”Uppsala studenter” och ett avslutande fyrfaldigt leve för våren. Vissa avvikande versioner förekommer och ibland saknas den inledande respektive den avslutande delen men på något sätt förekommer de rituella beståndsdelarna ändå i nästan alla tal.2.1 Beredskap och krigstid 1934–1943
Det tidigaste talet i den här undersökningen är det tal som hölls av Stig Jägerskiöld 1934. Hans tal inleds med en apostrofering till ”Uppsala studenter”, något som följer med ända fram till det sista talet i undersökningen. Apostroferingen bildar tillsammans med det utbringade levet för våren den rituella ramen i sammanhanget och den varieras endast litegrann under årens lopp. Stig Jägerskiöld följde troligtvis redan han en väl etablerad tradition att hälsa studenterna i början av talet.
Han återkommer hela tiden till våren som en källa till goda känslor, tankar och ageranden. Våren blir på så sätt en brunn att ösa ur för att bättra sin person och göra rätt när det råder politisk oro i världen. Han är på så vis partipolitiskt anonym och vädjar snarare till människans inneboende godhet som återspeglas i våren. Redan under mitten på 30-talet finns tecken på att den här traditionen har djupa rötter. Stig Jägerskiöld kopplar samman den närvarande publiken med tidigare generationer som också firat vårens ankomst: ”år efter år har studenter här vandrat våren till mötes, vi följa ikväll en tradition vördnadsbjudande i ålder”.29
Eva Wennerströms tal 1939 befinner sig tidsmässigt betydligt närmare andra världskrigets utbrott men än så länge är det enbart ”åskmoln ruvande vid horisonten”.30 Talet kopplas gärna samman med det så kallade ”Bollhusmötet” som hållits den 17 februari samma år. Under ”Bollhusmötet” diskuterades det huruvida Uppsala studentkår skulle ställa sig bakom förslaget att låta ett mycket begränsat antal ”intellektuella”, i det här fallet judiska läkare, invandra till Sverige. Efter en lång kväll med 23 genomförda tal slutade omröstningen till de utländska läkarnas nackdel. Diskussionens fokus låg på de inhemska läkarstudenternas möjlighet att få arbete efter sina studier trots invandringen men till exempel Ola Larsmo visar i delar av sin bok Djävulssonaten att det är troligt att högerextrema åsikter låg bakom nejsidans debattinlägg.
Eva Wennerström var själv tyst under ”Bollhusmötet” men som vice kårordförande ålåg det henne att hålla talet till våren och där tar hon upp Stig Jägerskiölds tråd och talar om tolerans och mångfald. Hon beskriver sin publik som ”en sällsam mosaik” och talar om ögonblickets förgänglighet. Även här påpekas det att traditionen inte är någonting värd om den inte innehåller någonting: ”Men inga riter skola väcka guden, om han är död i våra hjärtans rum”.
De resterande talen under den här perioden hölls alla när andra världskriget brutit ut. Den exceptionella kontexten får ta stor plats hos alla talare och fokus ligger bland annat på det faktum att studenterna i grannländerna har det betydligt värre än de i Sverige. Att de svenska studenterna har det bättre medför ett ansvar, att värna ideal och tolerans samt att vara medveten om sin särställning i förhållande till andra länder.
Halvar Sehlin håller sitt tal 1941. Han påminner sin publik om en gång bekymmerslösa vårar för att sedan jämföra dem med den vår de nu upplever. Istället för total glädjeyra menar han att det finns, eller borde finnas, en tacksam förundran bland dessa fria studenter i detta fria land. De har fortfarande möjligheten att fira in våren men får göra detta med ett särskilt ansvar. Vad detta särskilda ansvar egentligen innebär går han inte närmare in på utan fortsätter med att svärmiskt tala om de vårtecken som äntligen avlöste den långa och hårda vintern. Små barn som spelar kula, krokusar i fjolårsgråa gräsmattor och isblock som snart bryter sig loss i Fyrisån är några av hans exempel. Ragnar H. Ericsson använder sig, 1942, i sin tur av vårens frammarsch med ljusets återkomst som en ingång till att tala om kriget:
Mörkret och kölden ha på alla sidor omgivit oss, och vi ha längtande spanat efter tecken, att även denna mörkrets och förstörelsens vinter äntligen skulle besegras av de ljusets krafter, som dock till sist – därom äro vi förvissade – skola avgå med seger.31
Även Stig Jägerskiöld talade om ljusets makter och hoppet om att dessa ska vinna. Men med kriget som kontext får Ragnar H. Ericssons bild av ljus och mörker en tydligare dubbelhet. Han använder ljus och mörker antitetiskt talet igenom och vårens ljus betyder både just vad som sägs, nämligen att det är ljusare på våren än på vintern, men det står också för fred i det antitetiska paret krig och fred. Ljuset segrar över mörkret när våren avlöser vintern men i det här fallet får också den ena sidan i krigets antites representeras av ljuset och den andra sidan av mörkret.
Vilken sida Ragnar H. Ericsson menar är ljusets sida framgår inte men då han menar att ”vi ha längtande spanat efter tecken, att även denna mörkrets och förstörelsens vinter skall besegras” kan vi sluta oss till att han menar att de allierade representeras av ljuset. Hitlers belägring av Stalingrad 1942 inleddes inte förrän i september och det här talet hölls i april. Den misslyckade belägringen av Stalingrad anses allmänt vara hoppets vändpunkt under kriget, därefter vågade fler tro på de allierades seger. Dessutom var Ragnar H. Ericsson en av talarna under ”Bollhusmötet” och då talade han för tolerans och medmänsklighet.32
Året därpå, när Svante Bergström håller talet till våren har Hitlers styrkor besegrats och tillfångatagits vid Stalingrad och en känsla av optimism är befogad. Svante Bergström är dock allt annat än optimistisk. Han talar om en ”hård” och ”sträng” vinter som ska ha skapat ett islager runt gemene mans hjärta. Detta islager gör att medborgarna inte står upp och reagerar på det som händer i övriga världen. Det som till en början kan tolkas som kritik av den så kallade svenska neutraliteten visar sig snabbt vara kritik av all krigföring:
Med beundran har vi sett hur våra kamrater i andra länder visat prov på de föredömligaste egenskaper. När de glatt och okonstlat har varit beredda att offra det dyrbaraste de äger, sitt liv, för en sak förmer än de själva, har de många gånger kommit oss att blygas. […] Men när mänskligheten gör upp ett stort bål
31 Ragnar H. Ericsson, ”Fil. mag. Ragnar H. Ericsson, Valborgsmässoafton 1942”, Upplands nations
årsskrift, 1944/1945, s. 54. Ragnar H. Ericsson bytte senare namn till Edenman och blev landshövding i
och offrar sin bästa ungdom, sin högsta idealitet och offervilja, så växer ur askan endast nytt hat och nya olyckor.33
Under dessa krigsår får våren inte särskilt stor uppmärksamhet annat än som källa till ljus. Svante Bergströms tal om våren är även det pessimistiskt. Han tar udden av vårens prakt genom att ifrågasätta dess fantastiska ”uppenbarelse”. De vackra blommorna kommer att vissna och dö och allt liv måste kämpa för att inte förlora i den ständiga kampen att överleva. Men trots denna vårens baksida så tror vi ändå, enligt Bergström, på våren. Och så även freden, även om det inte kommer att bli lätt. Detta sista, att vi tror på våren trots att den också kan vara hård är det som tydligast visar att maktbalansen under andra världskriget har börjat luta över till alliansens fördel. Freden kommer, den kommer inte att bli lätt men den kommer. En pessimistisk hoppfullhet i samklang med Svante Bergströms övriga tal om bland annat våren som en plats där endast de starkaste överlever.
Alla tal under den här perioden innefattar den rituella inramningen förutom Eva Wennerströms tal som inte inleds med en apostrofering. Detta troligtvis för att hennes tal består av en dikt och rytmen skulle kunna gå förlorad. På så vis vänder sig också Eva Wennerström till en större publik då hon inte hälsar någon särskild innan hon börjar. De övriga talens innehåll är på intet sätt obegripliga för andra än studenter men mycket är ändå direkt riktat till dem, som talet om deras jämlika i länderna runt omkring Sverige.
Våren finns med i dessa tal, men i de senare närmast pliktskyldigt på grund av talets ursprungliga anledning. Våren ska hyllas och då bör den även nämnas, men kriget tar i stort sett all plats och den romantiska naturlyrik som Torgny Nevéus menar fanns med i de tidiga talen i början på 1900-talet har inte följt med in i mitten på 30-talet. Den talare som tydligast anknyter till våren är Halvar Sehlin som 1941 målar upp bilden av krokusar och islossning. Framförallt blommor och islossning är vårtecken som går igen i ett flertal tal under historien och Sehlin tycks vilja lätta upp stämningen genom att påtala dessa vårtecken för att bevisa att våren kommit fastän det är krig i världen.
Våren ingår onekligen i den ritual som utförs sista april varje år, nämligen Valborg. Men tydligare än våren förekommer under den här perioden talet om traditionen att samlas vid slottet just denna dag. Trots den oro som genomsyrar världen
33 Svante Bergström, ”Jur. och fil. kand. Svante Bergström, Valborgsmässoafton 1943”, Upplands
genom kriget så samlas alla vid slottet, precis som man har gjort ”år efter år”, för att låna Stig Jägerskiölds ord. Det finns en trygghet i att göra som man alltid har gjort och att veta precis vad som ska hända, framförallt i en så exceptionellt orolig tid som krigstid. Alla talare under den här perioden talar om tolerans och eftertanke och ljus ställs mot mörker. Våren får stå tillbaka och lämna plats till traditionens värmande trygghet. Traditionen, och den inbegripna ritualen, är liksom Kertzer menar, något att luta sig mot när världen omkring en befinner sig i kris och förändring. Trots att stora delar av Europa härjades av krig under delar av denna period så valde man i Uppsala att fira Valborg och hylla våren. Den lyckliga särställningen och uppmaningen till eftertanke uppmärksammas men att välja bort ritualen att fira in våren tycks inte ha varit ett alternativ. Istället blir det ett ansvar för talarna att övertyga sin publik om särställningen och dessutom att leverera löftet att bättre tider kommer att komma.
2.2 Individualitet och tradition 1955–1964
Steget från det allvarliga 30- och 40-talet är långt till denna nästföljande period. Enligt Torgny Nevéus är det under 50-talet som ”vår- och traditionsinslagen” återkommer och publiken ”vågar t.o.m skratta under anförandena”.34 Till skillnad från talen som studerats i det tidigare avsnittet skiljer sig de fyra talen under denna period mera åt. Tre av dessa hölls under 50-talet, närmare bestämt 1955 av Tage Danielsson, 1957 av Torgny Nevéus och 1959 av Tord Wetterqvist. Det sista talet hölls 1964 av Karl Joar Westman. Jag menar att de skiljer sig åt i ämnesval och attityd till traditionen medan de samtidigt har ett drag gemensamt. För till skillnad från tidigare talare så följer de inte varandra särskilt tydligt utan går sin egen väg.
Tage Danielsson höll talet till våren ett år innan han träffade Hasse Alfredsson och blev känd i hela Sverige. Under sin tid i Uppsala var han engagerad i studentspex och han var även med i den hemlighetsfulla Juvenalordern. Prov på hans talang som skribent visar han dock redan 1955 då han står i talarstolen vid Gunillaklockan och levererar ett minnesvärt sista april-tal. Tage Danielssons tal är på vers liksom Eva Wennerströms men där slutar likheterna. Under de 23 stroferna parodieras sista april-talet, byråkrati och vår väntan på våren. Våren besjälas och Tage Danielsson använder ”hon” när han talar om våren. Att benämna våren som ett kvinnligt väsen är än så länge inte vanligt, till skillnad från under undersökningens senaste period.
Till skillnad från både tidigare och senare beskrivningar av våren som den som bringar ljus, lycka och framtidstro målar Tage Danielsson upp bilden av en egensinnig kvinna som är ”en smula oblyg, fräck, och med en glimt av ironi i sina klara ögon.”35 Istället för framtidstro framkallar våren rebelliskt beteende, hon får till exempel ämbetsmännen att vilja ”leka”. Det finns i Tage Danielssons dikt en skymt av det som upptar stor del av sista april-talen under 70-talet. I diktens värld så är våren försenad och enligt ”Ändamålsenlighetsverket” har våren befunnits asocial och hon har dessutom en negativ effekt på studenternas prestation och beteende. Därför borde våren ”alltså tas i beslag”. Under 70-talet handlar sista april-talen i huvudsak om studentpolitik och universitetsreform och Tage Danielssons bild av det statistiska verket som vill dra in på det trevliga i livet och begränsa ungdomen för att öka ”vår nationalproduktion” lever vidare i mer polemisk form under 70-talet.
Två år senare, det vill säga 1957, parodierar även Torgny Nevéus traditionen att fira våren, dock inte i samma utsträckning som Tage Danielsson. Torgny Nevéus håller en ganska stor del av sitt tal innan han börjar tala om våren. Istället för att tala om våren så talar han om studenter. Han ironiserar då över den samling schablonbilder av den ”typiske uppsalastudenten” som enbart hålls vid liv av ”en tappert framhärdande skara novellproducenter och filmregissörer.” Bland dessa finns bland annat ”kårknutten” och ”licentianden, prydligt inslagen i en avhandlingsproblemens lufttäta plastpåse vid läsbordet på Carolina”. Han fortsätter genom att tala om en undersökning för att finna medelsnittstudenten, vilket även Tage Danielsson gjorde. Men i väntan på denna undersöknings resultat konstaterar Torgny Nevéus att ett möte med dessa individer inte nödvändigtvis skulle bli trevligt: ”De vore nog i all sin skrämmande genomsnittlighet på alla plan inte särskilt charmerande bekantskaper.”
När Torgny Nevéus sedan väl talar om våren så skjuter han den hastigt åt sidan för att istället framhäva traditionen:
Kanske bottnar i stället den speciella stämningen här uppe i, att vi just i kväll genom det band en tradition utgör, intensivare än annars upplever det förgångna Uppsala, ett Uppsala som var och en av oss uppfattar på sitt sätt. Kanske känner vi i kväll ett starkare sammanhang än annars med gångna studentgenerationer.36
35 Danielsson 1987, s. 18. Alla citat ur talet är hämtade ur denna källa, s. 16–21.
Torgny Nevéus är här inne på samma spår som David I. Kertzer. Ritualen som genomförs varje år vid Gunillaklockan har blivit en tradition, en tradition som binder samman alla närvarande studenter med ”gångna studentgenerationer”. Det är en speciell stämning och det finns ett starkt sammanhang där de närvarande studenterna kan luta sig mot gångna generationer som gjort detsamma just denna dag. Det finns en naturlig trygghetsaspekt i att veta att något som gjorts av tidigare generationer kommer att fortsätta utföras även efter att ens egen generation lämnat vidare facklan. Det sker saker i världen och även på det individuella planet med studiebekymmer och hotet om framtida arbetslöshet. Men i stort sett har alla tidigare studenter firat in våren och på så vis blir det en gemensam punkt att hålla fast vid.
Ritualen kring Valborg utförs i grupp men att hylla våren menar Torgny Nevéus att vi bäst gör på ett individuellt plan då vad vi ser som vårtecken är individuellt. Han kallar våren för ”Fröken Vår” och rättar sig sedan till ”Fru Vår” och bidrar på så vis med ytterligare en nivå i besjälningen. Våren är inte bara en feminin varelse, den åldras dessutom.
Tage Danielssons och Torgny Nevéus tal har en del gemensamt i sin humor och distansen till firandet av vårens ankomst. 1959 gör Tord Wetterqvist helt om och hyllar våren i religiösa ordalag. Våren och ”livets kraft” är tillbaka och när ”Guden väcks är jorden still”. Helighet, mysterium och gudom är ord som kopplas samman med våren och att besjäla våren är inte aktuellt. Det enda Tord Wetterqvist säger om våren, utan tydlig religiös anspelning är när han talar om ”doften av en ny och hoppfull vår”. Inget annat tal i denna samling som analyseras i uppsatsen genomsyras av andlighet som detta tal och precis som de två tidigare talen inom den här perioden sticker det ut ur mängden. Varken förr eller senare får ”Gud” ta en sådan stor plats och våren är inte bara ett naturens under, den är ett religiöst under att vara tacksam för. Tord Wetterqvists tal är på intet vis underhållande likt Tage Danielssons och Torgny Nevéus tal. Det är istället uppfyllt av religiös förundran och stort allvar, vilket stämmer illa överens med Torgny Nevéus kommentar angående de allvarliga talens obefintlighet under 50-talet.37
Tord Wetterqvist har dock gemensamt med övriga talare under 50-talet att han binder samman sin närvarande publik av nuvarande studenter med tidigare generationers studenter som också har hyllat våren genom att samlas vid slottet. På så
vis hyllas traditionen att fira vårens ankomst samtidigt som man faktiskt firar vårens ankomst.
Karl Joar Westmans tal, som hölls 1964, hamnar tidsmässigt mitt emellan den här perioden och nästa. Än har inte den politiska andan greppat tag i sista april-talet även om små tecken på att studentkåren blir alltmer politiskt utformad hörs i Karl Joar Westmans tal. Hans tal har studerats tillsammans med de tidigare av den anledningen att han är vice kårordförande vid tiden för framförandet. I nästa avsnitt har uppdraget att hålla talet till våren istället gått över till Curator Curatorum. Det är därför skäligt att placera Karl Joar Westmans tal gemensamt med de övriga talare som innehaft samma post som vice kårordförande.
Liksom övriga talare under denna period gör Karl Joar Westman någonting som inte har gjorts tidigare. Hans tal bygger till stor del på en allegori där studenterna jämförs med lämlar. Karl Joar Westman berättar om forskarnas oförmåga att utröna målet för lämlarnas årliga vandring och jämför sedan detta naturfenomen med studenternas årliga vandring upp till slottet för att fira Valborg. Studenterna beskrivs som djur som känns igen tack vare en karakteristisk ”vit färg” på huvudet, vilket naturligtvis symboliserar studentmössorna.
Det börjar talas om ensamhet under den här perioden. Ensamhet som ett samhälleligt problem nämns av både Torgny Nevéus och Karl Joar Westman. Det får dock än större plats i talen under nästa period då ensamheten plötsligt används som en del i den politiska debatten. Under denna period nämns det snarare som ett problem som alla gemensamt borde fundera över.
När det kommer till den rituella inramningen av talen under den här perioden så är talarna mer eller mindre konsekventa. Uppsalas studenter apostroferas av alla utom Torgny Nevéus och gemensamt hurrar man sedan för våren.38 Tage Danielsson rebellerar så smått genom att först utbringa ett fyrfaldigt leve för våren och sedan hurra fyra gånger med publiken för att till sist lägga till ett eget femte hurrarop. På så sätt avslutar han sitt tal i samma anda som det börjat, nämligen parodiskt.
Till skillnad från i det första avsnittet hyllas inte våren särskilt mycket av någon utom Tord Wetterqvist med sin religiösa aspekt. Det handlar snarare om att sticka ut och möjligen att hylla traditionen att fira in våren. Dessa fyra tal är på så vis inte
särskilt representativa för Torgny Nevéus uttalade slutsats att 50-talets tal innehåller en återgång till våren som ämne.
2.3 Det (student)politiska 70-talet
1966 tillsattes UKAS, Universitetskanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar. Under det sena 50-talet och framförallt 60-talet ökade antalet studerande vid universiteten lavinartat och arbetsgruppens uppgift var att arbeta fram en lösning på de ökade kostnaderna och att dessutom effektivisera utbildningen av ungdomen.39 Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, utformade 1968 ett remissvar på UKAS första förslag. Enligt SFS ville UKAS att studierna skulle inriktas mot ett visst verksamhetsområde och överliggarna skulle fasas ut genom att tvinga studenterna att fatta långsiktiga beslut för sina studier.40 Dessutom skulle studenter som inte klarade av studietakten kunna stängas av från vidare studier vid institutionen, så kallad utspärrning.41 Efter vidare utredning ersattes förslaget med ett modifierat förslag med större frihet för studenterna, PUKAS. Det antogs av riksdagen men dess innehåll ändrades ytterligare efter påtryckningar från bland annat SFS. 1973 presenterades U68, det vill säga 1968 års universitetsutredning. Grundtanken här var ungefär densamma som i UKAS men än mer begränsande.42 Den 29 april fattade riksdagen sitt beslut och ett något förändrat U68 antogs.43 Under den här perioden genomgick Studentkåren en ”avvecklingsprocess” som bland annat resulterade i att beslutet fattades att vice kårordförande inte skulle hålla sista april-talet vid Gunillaklockan.44 Uppgiften lämnades, som bekant, istället över till CC som hållit talet sedan 1971.
De tre tal som omfattas i det här avsnittet är alla färgade av diskussionen kring de föreslagna universitetsreformerna och de är på så vis tydligare politiskt inriktade än tal i tidigare perioder. 1973 höll Eva Claesson talet till våren och hon inleder sitt tal med att tala om vädret. Det ”ljummare” klimatet i Lund ställs mot det ”bistra och karga” i Umeå.45 Uppsala är mitt mellan ”dessa båda poler” och hon konstaterar snabbt att
39 Nygren 1998, s. 128.
40 Istället för att välja kurser för en termin i taget skulle studenterna tvingas planera sina studier längre framåt genom sina val. SFS om UKAS, Stockholm: SFS 1968, s. 4ff.
41 För att anses klara av studietakten var en student tvungen att uppnå 40 poäng (d.v.s. 40 studieveckor) under 3 terminer efter varandra. Ibid., s. 11.
42 Nygren 1998, s. 132ff. 43 Ibid., s. 141.
44 Nygren 1998, s. 152.
”UPPSALA ÄR BÄST.” Precis som Karl Joar Westman (1964) menar hon att ”varje vår är alldeles unik” och liksom många före henne kopplar hon samman de närvarande studenterna med tidigare generationers studenter. Då, liksom nu, var framtiden oviss med ”hotande arbetslöshet och skyhöga studieskulder”, vilket för Eva Claesson in på politik. Hon ställer begreppet överliggaren mot det nyligen presenterade U68 som två poler mot varandra. Begreppet överliggare förklaras inte och det läggs heller ingen tydlig värdering i begreppet, det tjänar främst som en motsats till U68.
Eva Claesson gör sig tydligt till en gemensam röst för alla studenter då hon kritiserar reformens inverkan på Uppsala universitet: ”Vi tycker väldigt illa om sådana förändringar – för förändringens egen skull – verkar det.” (min kursiv.). Hon verkar som talesperson för studenterna som grupp men inkluderar de övriga i gruppen genom att säga ”Vi”.
Studentnationerna är nästa ämne och Eva Claesson menar att ingen annanstans ”hälsar man våren så väl som på nationerna i Uppsala.” Eva Claesson startar sedan en tradition då hon räknar upp vad en student kan få ut av studentnationerna:
Men nationslivet är inte bara fest och galej. Det är ocks[å]: Gemenskap för den ensamme, stipendier och handlån för den fattige, böcker för den vetgirige, idrott för den spänstige, motion för soffliggaren, enkelrum för recentioren, familjebostad för de för[s]igkomna. Nationerna ger också mycket annat: kontakter över ämnes- och åldersgränser, kultur och musik, vardaglig samvaro, och vår första erfarenhet av hur en sann demokrati fingerar[sic!].
Även Tomas Perssons tal året därpå är kritiskt mot U68 vilket han gör klart redan i sin apostrofering. Han hälsar sedvanligt på ”UPPSALA STUDENTER” men han vänder sig också till ”PUKASELEVER”.46 Begreppen innefattar samma grupper människor
men då en ”student” har stor möjlighet att påverka sin utbildning tvingas en ”elev” ofta följa sedan tidigare utvecklade studieplaner. På så vis slår Tomas Persson an tonen för sitt tal redan i apostroferingen. Att han, likt Eva Claesson, är kritisk till U68 är otvivelaktigt då Tomas Persson fortsätter med en limerick: ”En Valborgstudent vid
Gunilla/kunde U68 ej gilla./Ett sådant jämlikhetskap/är som ett äktenskap/med en rödhårig okunnig frilla.”
Politiken lämnas sedan därhän för en stund och Tomas Persson fortsätter sitt tal med att tala om sin uppväxts landskap, Värmland. Men efter en hyllning till våren i Värmland så slår talaren fast att hans publik är på rätt plats: ”Att välja fritt är stort,
men att välja rätt är större. Ni har gjort det. Ni befinner Er på rätt plats. Valborgsmässoafton, Gunillaklockan, Slottsbacken och Uppsala. [---] Uppsala den eviga ungdomens stad.”
Men även i Uppsala finns ensamhet, detta fenomen som påtalas av ett flertal talare. Tomas Persson talar lite mer kring ämnet än andra talare som snarare plikttroget nämner problemet. 1974 års talare uppmanar sin publik att bry sig om varandra och tänka mer på varandra men uppmaningen innefattar även att tanken förverkligas till handling. Övergången till studentnationerna via det faktum att de redan arbetar mot ensamheten tillämpas även av Tomas Persson, som menar att ”dessa nationer intresserar sig mera före[sic!] gemenskap och trivsel, än för diskonton, börsnoteringar och medlemsvärvande via annons.”
Via både prosa och lyrik, men främst det senare, förkastas därefter U68 under resten av talet. Både ”Valborgsmässofirandet” och ”Valborgsmässoeldarna” borde ”få bestå” trots reformförslaget och Tomas Persson menar att ”Traditionens makt är stor – även om vissa myndigheter inte inser det.”
Marianne Ohlsson var den tredje kvinnan som höll talet till våren vid Gunillaklockan i Uppsala. Hennes tal följer i mångt och mycket de traditioner som skapats. Tillsammans med apostroferingen ”Uppsala studenter!” hälsas våren ”välkommen åter”.47 Kyla blir till värme, snön smälter och naturen vaknar. Hon återknyter även till tidigare generationer av just studerande och menar att studenter, ungdom och vår länge har förknippats med varandra.
Efter att ha nämnt eldarna över Sverige så når hon det mest specifika i sitt tal. 1977 firade nämligen Uppsala universitet 500 år. Marianne Ohlsson menar då att universitetet har genomgått en förändring och ”att det från en samhällsfrånvänd företeelse har utvecklats, till ett universitet i tiden.” En elegant överbryggning för Marianne Ohlsson till Linné som utan större ansträngning kan förknippas med våren. Linné levde under 1700-talet vilket är nästa ämne i talet, närmare bestämt universitetsreformen som ”statsmakterna” redan på 1700-talet ville genomföra. Resonemanget fortsätter på följande vis:
Dessa byråkratiska och centraliserade strävanden är helt i linje med våra dagars så kallade universitetsreformer. Avsikten var då, liksom nu, att beskära den akademiska friheten, ta struptag på forskningen och förvandla universitetet till en yrkesskola.
Marianne Ohlsson väljer med andra ord att sätta likhetstecken mellan förslaget till reform under 1700-talet och förslaget till reform under 1900-talets senare hälft. Men hon gör också skillnad: ”1700-talet var ett upplyst århundrade[,] man lyssnade till sakkunskapen, till skillnad från dagens debatt, som är präglad av modeströmningar och politikernas tyckande.” Det hade bara gått ett dygn sedan riksdagen antog den nya reformen och tonen i Marianne Ohlssons tal tycks mer resignerad. När Eva Claesson och Tomas Persson höll sina tal var det fortfarande ett förslag som diskuterades. Marianne Ohlsson vill dock, tillsammans med övriga talare under 70-talet, bevara universitetet som det är. Hon vill dessutom bevara ”Uppsalas Nationer och Studentkår.” Här följer Marianne Ohlsson en nyskapad tradition då hon argumenterar för framförallt studentnationernas fortlevnad genom att räkna upp vad de har att erbjuda. Tomas Persson nämner 1974 att studentnationerna ”intresserar sig mera före[sic!] gemenskap och trivsel” och på så vis hjälper de till att bekämpa ensamhet och isolering bland studenter. Ämnet ensamhet har tidigare tagits upp, bland annat av Karl Joar Westman 1964, men det är först på 70-talet som talarna använder ordet ensamhet tillsammans med studentnationerna. Att man på studentnationerna umgås över generationsgränser vilket motverkar ensamhet är ett populärt ämne även under senare år.
Marianne Ohlsson återgår sedan till våren och menar att varje vår är unik och att just denna vår är historiskt präglad av universitetets 500 års jubileum men också av högskolereformens genomförande. Våren är ”den levande naturens pånyttfödelse” och våren hyllas, som av många andra, med ett fyrfaldigt leve. I sin hyllning inkluderar Marianne Ohlsson även ”vår varmt avhållne Rector Magnificus Torgny Segerstedt” tillsammans med universitetet. De utdragna protesterna mot U68 och dess kulminerande i ”den akademiska frihetens begravning” den 28 april och sedan riksdagens beslut dagen innan är den omedelbara kontexten till Marianne Ohlssons tal.48 Men istället för att tala om det förlorade slaget om U68 öppnar hon upp för ny debatt genom att jämföra reformerna och att tala om studentnationernas bevarande.
De tre talen som studerats i det här avsnittet är alla genomsyrade av studentpolitiska frågor. Torgny Nevéus menar att den andra av vårtalets huvudfunktioner är talarens möjlighet att ta upp ämnen till debatt ”vare sig dessa gäller de studerande, det svenska samhället eller världen i stort och på så sätt ge uttryck åt
uppsalastudenternas mening.”49 Att Eva Claesson, Tomas Persson och Marianne Ohlsson alla talar om frågor som berör de studerande är det ingen tvekan om. Då målet med reformen tycks ha varit att spara in pengar och få ut studenterna i arbetslivet snabbare kan det också påstås att frågan rör svenska folket i övrigt. Men övriga världen lyser med sin frånvaro. Fokus är inställt på studenterna och deras rätt till frihet och möjlighet att ändra sig under utbildningens gång.
Det finns i det här avsnittet tydliga tecken på att talaren inte svarar för Studentkårens räkning, utan för studentnationernas räkning. Kårens överlevnad nämns överhuvudtaget inte, istället läggs allt krut på beskrivningar av studentnationerna som fullskaliga organisationer som erbjuder något för alla studenter. På så vis begränsas talens budskap till universiteten i Uppsala och Lund då det bara är där det finns studentnationer, till skillnad från studentkårer som finns överallt.
De tre talarna skapar gemensamt en bild av studentnationerna som någonting ovärderligt för alla studenter i Uppsala. De målas upp som en motsats till ensamhet och förklaras istället vara en möjlighet för studenter att lära känna andra studenter oavsett ålder, ämnesinriktning eller härkomst. Den här argumentationen är ett exempel på ett försök från CC att förändra den allmänna attityden till studentnationerna. Genom att räkna upp alla fördelar och möjligheter som erbjuds försöker talarna få allmänheten att förstå att studentnationerna är nödvändiga för Uppsala universitet och dess studenter.
Eva Claesson apostroferar studenterna i sitt tal men avslutar inte med ett fyrfaldigt leve för våren. Tomas Persson apostroferar både Uppsalas studenter men också de så kallade PUKAS-eleverna vilket innebär att hans inledande ord skiljer sig från den rituella inramningen. Men i gengäld utbringar han ett fyrfaldigt leve för våren. Marianne Ohlsson är den av 70-talets talare som mest plikttroget håller sig till den rituella inramningen då hon både apostroferar studenterna och avslutar med det fyrfaldiga levet för våren.
2.4 Retorisk återvinning och studentpolitiskt nederlag
Under perioden 1997–2011 finns alla tal arkiverade hos Kungliga Biblioteket och jag har således haft tillgång till dem. Den här gruppen om 15 tal är den längsta obrutna kedjan av tal i mitt material och inom denna grupp skiljer sig talen relativt lite åt. Med
retorisk återvinning menar jag då talarna lånat material från tidigare talare och antingen gör det till sitt eget eller öppet talar om vem materialet kommer ifrån.
Alla talare utom Anna Vikhult (2001) apostroferar Uppsala studenter, dock med vissa variationer. Johan Westin (2004) väljer att apostrofera landshövdingen, ”övriga potentater”, publiken och ”framförallt” de kära studenterna.50 Det sker också en utveckling av apostroferingen under den här perioden, Uppsala universitets studenter blir succesivt mer intimt apostroferade som ”kära Uppsala studenter”(Anna-Maria Hennersten 2008, Adam Roigart 2010 och Gustaf Wellhagen 2011) alternativt ”underbara Uppsala studenter” (Therese Olsson 2009).
Den andra delen av talens traditionella inramning består av det avslutande hurrandet för våren. Under den sista perioden av tal sker detta hurrande 10 av 15 gånger till skillnad från tidigare år då hurrandet är mer konsekvent. Det bristande hurrandet kan kallas för den sista periodens största trendbrott, men det finns i gengäld många traditionella inslag kvar från tidigare perioder. Förutom de klassiska uttrycken om långa och kalla vintrar som förbyts i ljusa och ljumma vårar så besjälas våren fortsättningsvis även under denna period. Våren är en hon, en feminin efterlängtad varelse värd att hyllas. Det naturlyriska 20-talet går igen och våren beskrivs romantiskt.
1959 slog Tord Wetterqvist fast att en Uppsalastudent först är en fullvärdig Uppsalastudent om denne firat Valborg i Uppsala. Den tråden fångas upp tydligt under 70-talet då till exempel Eva Claesson (1973) slår fast att ”UPPSALA ÄR BÄST!”. Att hylla Uppsala Universitet, dess studenter och framförallt traditionerna kring Valborg är något som på olika vis går igen hos alla talare.
Under denna den senaste perioden av tal växer det fram något nytt inom hyllandet av Valborg i Uppsala. Ett flertal talare under perioden 1997–2011 talar om för publiken vad som har hänt under dagen. Grötfrukost, sillunch, forsränning, champagnegalopp och fortsatt firande på de olika studentnationerna nämns som delar i traditionen att hylla våren. Här släpper talarna in den del av publiken som varken är Uppsalabor eller studenter, de som inte har upplevt alla dessa evenemang och inte vet varför så många vallfärdar till Uppsala för att fira Valborg. På så vis gör CC reklam för Valborg i Uppsala, ett valborgsfirande som du enbart har full tillgång till som Uppsalastudent. I det långa loppet blir det en slags reklam för att locka studenter till
Uppsala universitet med tal om gemenskap och det speciella med att vara student just i Uppsala.
Under 70-talet gick debatten kring universitetsreformen varm i vårtalen och en viktig beståndsdel i de tre tal som analyserats är studentnationerna. Kårobligatoriet avskaffades i halvårsskiftet 2010 och perioden innehåller således endast två tal som hållits efter avskaffandet. Fram till dess blir studentnationernas fortlevnad en viktigare fråga för varje år som går. 1997 menar Jörgen Jonsson att just studentnationerna är viktiga för universitetet då de lockar till sig framstående studenter som senare blir viktiga för bland annat forskningen. I takt med att mobiliseringen ökar blir det allt vanligare att talaren räknar upp allt som studenterna kan göra inom de olika studentnationerna. Att de inte alls är studentkrogar utan ”organisationer” framhålls många gånger och till och med hjälp efterfrågas, bland annat av Louise Frändberg (2006) och av Alexandra Stenström (2007). De ber i sina tal gamla alumner att hjälpa till i försvaret av studentnationerna.
När det kommer till direkt ”retorisk återvinning” där en talare använder sig av direkta och indirekta citat från tidigare talare finns det flera exempel under denna period.51 Det tydligaste exemplet är Anna Vikhults tal 2001 som är starkt inspirerat av Tage Danielssons tal 1955. Hon inleder sitt tal med att beskriva när Tage Danielsson höll talet som att han ”talade stort, och han talade klokt”.52 Hon inkorporerar hans rim i sin beskrivning av hans tal på ett sätt som inte gör det uppenbart att hon citerar honom. Anna Vikhults tal är det enda tal under den här perioden som i stort sett bara handlar om våren. Våren besjälas men Vikhult menar samtidigt att våren är något som finns inom oss och den kopplas samman med kärlek, glädje och frid. Längre fram i talet säger Vikhult följande:
Och jag är ganska säker på att det är sant som en företrädare till mig på denna plats en gång sa: Uppsala om våren är speciellt, och genom årens valborgsmässostunder av traditioner och upplevelser som blir till minnen, först då du upplevt detta under, då är du en sann uppsalastudent.
1959 höll Tord Wetterqvist talet till våren och sa då följande: ”Igenom årens valborgsmässostunder har samma gudom alltid återvänt, först då du upplevt detta
51 Med indirekta citat menar jag då talaren säger samma sak som en tidigare talare utan att meddela sin publik att materialet är hämtat från någon annan. Direkta citat innefattar de där källan tydligt förklaras men också de mer otydligt formulerade som ”en företrädare” eller liknande.
under är du en uppsalastudent.” Om Vikhult menar Wetterqvist när hon talar om sin ”företrädare” är svårt att veta men oundvikligt är dock att meningarna sammanfaller på många plan.
Ett annat sammanträffande som tyder på retorisk återvinning bygger på en tidningsrubrik ur Upsala Nya Tidning. Louise Frändberg höll talet till våren 2006 och återger då en rubrik ur UNT 1919: ”Aldrig är Uppsala så mycket Uppsala som på valborgsmässokväll”. Therese Olsson återger tre år senare, 2009, samma tidningsrubrik ur UNT 1919 innan hon går över till att tala om Nils Holgersson. Anna Vikhult nämnde sin företrädare till skillnad från Therese Olsson. Den här tidningsrubriken är att anse som retoriskt återvunnet material då det är i det närmaste otänkbart att båda talarna ska ha sökt bland tidningsrubriker i UNT och funnit samma. Att låna material från andra talare är en viktig del inom retorik och på så vis utvecklas talaren och prestationen blir bättre. Att återanvända något som redan sagts betyder på intet vis att talaren gör det lätt för sig då denne ändå måste inkorporera materialet i sitt eget tal och göra informationen till sin egen.
Under 50-talet, och framåt, börjar talarna plötsligt experimentera med sin talarroll och sin uppgift att hylla våren. Karl Joar Westman jämför studenterna med lämlar 1964. Exakt 40 år senare jämför Johan Westin alla människor med blommor och verktyg. Westin menar att det finns tre typer av människor, de med ishackor och de som är som krokusar och snödroppar. Människor med ishackor är de som hackar upp isen i trädgården på våren för att solen ska nå ända ner och smälta den snabbare. En krokus är i sin tur den typ av människa som banar väg och kommer först upp ur marken. Till sist finns även snödroppen som inte riktigt vågar sig upp ur marken innan krokusen, som gärna väntar och ser att allt går bra först. Störst reaktion får Westin från publiken när han uttalar följande: ”Jag trodde aldrig att jag skulle stå i radio och säga det här, men jag vill vara en krokus.” Liknelsen möts av jubel och skratt från publiken och allegorin tycks ha gått hem. Det är svårt att säga om Karl Joar Westman lyckades frambringa samma reaktion från sin publik, enligt inspelningen gör han inte det men det kan likaväl bero på teknikens framsteg.
dessa inspel saknar ofta en förklarande aspekt. Till exempel Jörgen Jonsson (1997) nämner ”det fruktansvärda som utspelar sig i Afrika”, men han förklarar på intet sätt vad detta fruktansvärda är och heller inte var i Afrika det utspelar sig.53 Längre fram i talet menar han att svenskarna borde inspireras av politiken i Östeuropa, till exempel i Belgrad. Liksom i exemplet med Afrika saknas en förklaring och publiken förväntas istället kunna fylla i luckorna på egen hand.
Torsten Fredriksson (1998) talar om den heta linjen som just upprättats mellan USA och Kina och anknyter sedan till publiken genom att ställa den retoriska frågan: ”Har du någon het linje?”.54 Året därefter nämner Sandra Friberg (1999) forna Jugoslavien men därefter flyttas fokus åter helt till studentnationernas bevarande. Stora händelser i världen som till exempel terrorattacken i USA 2001 eller tsunamin i Thailand 2004 nämns inte och på så vis blir sista april-talen mer och mer en angelägenhet enbart för studenter. Just dessa exempel på händelser inträffade visserligen inte i samband med vårens ankomst men framförallt den förra förändrade mycket inom internationell politik och påverkar oss än idag i vår kontakt med omvärlden.
Den första juli 2010 trädde lagändringen i kraft som avskaffade kårobligatoriet. Det var alltså inte längre obligatoriskt för studenter vid bland annat Uppsala universitet att betala medlemsavgift till studentkåren och en nation. Att argumentera för studentnationernas bevarande får plötsligt en ny karaktär. Istället för att tala för ett obligatoriums bevarande måste nu nya taktiker användas. Adam Roigart (2010) talar om framtidstro och utmaningar liksom Gustaf Wellhagen (2011) som talar om stora utmaningar men också berättar om nyheten att studenter numera får vara med i flera nationer samtidigt. Han visar på så sätt att Kuratorskonventet inte är förlamade av den nya situationen utan försöker anpassa sig. Även han talar om hopp om framtiden för nationslivet.
Den här sista perioden av sista april-tal är svårare att sammanfatta än de tidigare främst på grund av antalet tillgängliga tal. Talarna under dessa 15 år har inkorporerat delar från alla tidigare perioder i sina tal. De talar svärmiskt om naturen och de nämner situationen i andra länder i världen. Många tal har ett uttalat jag och en vilja att sticka ut tycks finnas även här samtidigt som den studentpolitiska frågan får ta en allt större plats. Den här periodens tal har dessutom gemensamt med 70-talets tal att
