Estetisk-filosofiska fakulteten
Linda Wickström
Lärares syn på neuropsykiatriska diagnoser
För- och nackdelar med diagnoserna ADHD och Aspergers syndrome
Teachers’ Views on Neuropsychiatric Diagnoses
Advantage and disadvantages with the diagnoses ADHD and Aspergers syndrome
Examensarbete 15 högskolepoäng Lärarprogrammet
Datum: 2009-11-19 Handledare: Ulla Portelius
Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60
Information@kau.se www.kau.se
i
Abstract
This essay discusses the advantages and disadvantages with neuropsychiatric diagnoses. The research is based not only on earlier research within this subject, but also on qualitative interviews with five teachers that work with students ranging in grades from one to nine.
For a more narrow focus, this essay focuses on the diagnoses ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) and Aspergers Syndrome.
The interviewed teachers see both positive and negative aspects with these diagnoses. Divided opinions are found in the present literature, but most authors often sided either for or against.
One piece in the literature presents three different authors’ views concerning the diagnoses.
All three authors had divided opinions and backgrounds. This essay sheds some light on these conflicting and contradictory views. The teachers that were interviewed often shared the same views, but even had differing opinions about the meaning and relevance of the diagnoses.
The different diagnoses are described in the literature review. Also included are a section about adapted/tailored education and other issues that should be discussed in the school setting. Differing authors’ opinions and views concerning the positive and negative aspects of neuropsychiatric diagnoses, ADHD and Aspergers Syndrome, are discussed.
Keywords: ADHD, Aspergers Syndrome, Neuropsychiatric diagnoses, Pedagogy.
ii
Sammanfattning
Denna uppsats belyser för- och nackdelar med neuropsykiatriska diagnoser. Forskningen utgår från tidigare forskning inom detta ämne och även kvalitativa intervjuer med fem lärare som arbetar med elever mellan årskurs ett till nio.
För att få en snävare inriktning handlar uppsatsen om diagnoserna ADHD och Aspergersyndrom.
De intervjuade lärarna ser både positiva och negativa aspekter med dessa diagnoser. Inom litteraturen har författarna oftast delade meningar och de är för det mesta för eller emot. Ett stycke handlar om tre olika författares syn angående diagnoser där de alla har delade
meningar och bakgrund. Detta stycke belyser och visar tydliga motstridigheter. Lärarna som blev intervjuade tyckte oftast ganska lika men hade även de olika åsikterna om diagnosens betydelse.
I litteraturdelen beskrivs de olika diagnoserna och även en del om anpassad undervisning och vad som är bra att tänka på inom skolan. Det behandlar olika författares åsikter och
ståndpunkter angående om det är positivt eller negativt med neuropsykiatriska diagnoserna ADHD och Aspergersyndrom.
Nyckelord: ADHD, Aspergersyndrom, Neuropsykiatriska diagnoser, Pedagogik.
iii
Förord
Jag vill tacka alla lärare som jag har intervjuat. Utan er öppenhet och engagemang hade inte undersökningen gett ett så bra resultat.
Ett stort tack även till min syster och klasskamrater för att ni läst och tyckt till om mitt arbete.
Till sist vill jag tacka min handledare som har visat stort engagemang och hjälpt mig med arbetet längst hela vägen.
Innehåll
1 Inledning 1
1.1 Bakgrund 1
1.2 Syfte 2
2 ADHD och Aspergersyndrom 3
2.1 ADHD 3
2.1.1 Historik 3
2.1.2 Kort sammanfattning 3
2.1.3 Diagnoskriterier och utredning 4
2.2 Aspergersyndrom 5
2.2.1 Historik 5
2.2.2 Kort sammanfattning 5
2.2.3 Diagnoskriterier och utredning 7
3 Anpassad undervisning 8
4 Olika författares syn på om det är positivt eller negativt med neuropsykiatriska
diagnoser såsom Aspergersyndrom och ADHD 12
4.1 Enskilda författares åsikter 12
4.2 Tre författares åsikter ställda emot varandra 14
5 Problemformulering 15
6 Metod 16
6.1 Metodval 16
6.2 Urval 16
6.3 Bortfall 16
6.4 Genomförande och bearbetning 16
6.5 Forskningsetik 17
6.6 Reliabilitet och validitet 17
7 Resultatanalys 18
7.1 Intervjuperson nr 1 18
7.2 Intervjuperson nr 2 19
7.3 Intervjuperson nr 3 20
7.4 Intervjuperson nr 4 22
7.5 Intervjuperson nr 5 23
7.6 Sammanfattning 25
8 Diskussion 27
8.1 Resultatdiskussion 27
8.2 Metoddiskussion 31
Litteraturförteckning 33
Bilaga 1
1
1 Inledning
1.1 Bakgrund
När jag sökte till lärarprogrammet valde jag inriktningen hinder och möjligheter. Jag valde denna inriktning för att jag anser att som blivande pedagog behöver jag mer kunskap om specialpedagogik för att få ett välfungerande klassrum, där alla elever får samma rätt till utbildning. Greene menar att vi lever i integreringens tidsålder och att vi får fler barn i behov av särskilt stöd i klasserna. Lärare ska ha kunskaper om pedagogik och läroplanerna samt de olika emotionella och beteendemässiga problem eleverna kan ha (Greene, 2003). Enligt Lpo 94 skall lärare delvis:
• utgå från varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande,
• stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan,
• ge utrymme för elevens förmåga att själv skapa och använda olika uttrycksmedel,
• stimulera, handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter…
(Lärarnas riksförbund, 2006, s. 21) Jag har tidigare arbetat som elevassistent och mött elever med olika diagnoser. Av tidigare erfarenheter har jag mött på pedagoger/ elevassistenter som menar att det är viktigt att få information om elevernas diagnoser och deras problematik innan de möter eleverna men jag tror att detta är att skaffa sig en förutfattad uppfattning om eleven. Det blir mer fokus på deras problematik istället för att se eleven. Jag är även orolig för att det kan vara lätt att skylla på diagnosen istället för att ta tag i problemet. Dock finns det mycket bra med att få en diagnos såsom att få en förklaring, mer stöd och hjälp.
Mitt examensarbete kommer att handla om vilka positiva och negativa aspekter lärare ser med neuropsykiatriska diagnoser såsom Aspergersyndrom och ADHD. Jag valde dessa diagnoser eftersom dessa två är vanligt förekommande inom skolan och att elever även kan ha båda diagnoserna. Jag bestämde mig för att skriva om detta med tanke på vad många barn som får någon av diagnoserna och därför anser jag att det är ett intressant område att undersöka. Är det vetenskapen som kommit längre och fått fram bättre metoder, eller varför får fler elever diagnoser? Det pågår en debatt i media och hos forskare om det är rätt med diagnoser eller ej, och med tanke på mitt kommande yrke som pedagog tycker jag detta är en intressant debatt.
Vi har även berört detta ämne på universitetet och haft delade åsikter klasskamrater emellan.
Behöver jag veta om ett barn har diagnos för att ge detta barn den bästa undervisningen eller kan jag med anpassad undervisning nå målen ändå? Tidigare i min bakgrund tog jag upp om det är relevant för undervisningen att pedagoger är medvetna om en elevs diagnos, eller bör pedagogerna arbeta med anpassad undervisning till alla elever vare sig de har en diagnos eller ej? Pedagoger bör fullfölja sitt undervisningsuppdrag oavsett om det handlar om diagnos.
Som blivande lärare är det av intresse att kunna anpassa undervisningen så att den passar varje enskild individ. Detta leder till att jag undrar över hur lärare ser på de olika diagnoserna och
2
hur de arbetar med elever med eller utan diagnos. Resurserna och pengarna kanske bör ligga direkt på skolan och inte på utredningar?
Detta examensarbete kommer med de kortsiktiga målen att ge en kortare information om de olika diagnoserna och om hur lärare kan anpassa undervisningen för elever med dessa diagnoser. På lång sikt är målen att bidra med större kunskap om fördelarna och nackdelarna med att få en diagnos ifrån såväl författare som intervjuer med olika lärare. Man kan även fråga sig för vems skull sätter man en diagnos, är det för individens skull eller för dess omgivning? Min önskan och förhoppning är att det inte ska vara mer stämplande att ha t.ex.
ADHD och Aspergersyndrom än att ha en allergi, för egentligen, vad är skillnaden?
Skrattgropar ses ofta som ett plus, fräknar kan ge ett mycket charmigt intryck. Är det då så svårt att tänka sig att fräknarna ibland kan sätta sig på hjärnan, istället för över näsan? Om man tänker så, är det kanske lättare att förstå att en del barn har det lite svårare inom vissa områden. (Eriksson, 2003, s. 9)
1.2 Syfte
Syftet med detta examensarbete är att bidra med kunskaper om lärares syn på vilka fördelar respektive nackdelar det kan finnas med neuropsykiatriska diagnoser såsom Aspergersyndrom och/eller ADHD.
3
2 ADHD och Aspergersyndrom 2.1 ADHD
ADHD är ett funktionshinder och ADHD står för Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder och betyder svårigheter med uppmärksamhetsstörning/koncentrationsstörning, överaktivitet samt impulsivitet. ADHD är en neuropsykiatrisk diagnos. Neuropsykiatri betyder att
svårigheterna har sin grund i hur hjärnan fungerar och arbetar. Det finns också en undergrupp till ADHD där personerna inte är överaktiva och det kan ofta innebära svårigheter som att vara oföretagsam och drömmande (Beckman, 2004). Tre till fem procent av alla barn i skolan har ADHD och/eller Tourettes syndrom (Rønhovde Iglum, 2006).
Det är viktigt att belysa att diagnosen ADHD inte är ett problem i alla sammanhang och miljöer. De som har ADHD har egenskaper som är både på gott och på ont i olika miljöer, och är individer som fungerar olika bra i olika sammanhang. Det är viktigt att se de med ADHD som unika individer och hjälpa dem ta vara på det positiva och styra undan det negativa (Beckman, 2004).
2.1.1 Historik
ADHD är en relativt ny diagnos. Innan diagnosbeteckningen ADHD började användas kallades det under 1900 talet för MBD (Minimal Brain Damage). MBD byttes sedan ut eftersom forskning påvisade att det inte var en hjärnskada (Gillberg, 2004), utan att det handlade om en obalans i hjärnans kemi som inte kommer växa bort vilket de trodde förr (Rønhovde Iglum, 2006).
På slutet av 1800 talet beskrev läkaren George Still barn som uppvisade överaktivitet, koncentrationssvårigheter, impulskontroll, inlärningssvårigheter och motoriska problem. På 1920 talet visade det sig att barn som fått epidemisk hjärnhinneinflammation uppvisade Stills symtom och därifrån kommer diagnosen MBD. Redan under 1930 talet började dessa barn att medicineras med centralstimulerande medel som skulle dämpa överaktiviteten. Under mitten av 1900 talet uppstod det stridigheter och bokstaven D i MBD fick en ny betydelse, den nya betydelsen blev dysfunction eftersom det inte gick att påvisa någon hjärnskada.
Vändningen kom efter att psykiatern Michael Rutter skrev två artiklar som handlade om att det inte kunde vara en hjärnskada eftersom en hjärnskada kan sätta sig på olika ställen i hjärnan. På grund av detta borde inte olika hjärnskador uppvisa samma symtom. ADHD började användas därför att den tydligt beskriver problematiken som uppvisas (Gillberg, 2004).
2.1.2 Kort sammanfattning
Symtom för de med ADHD är att de har en bristande förmåga i att hindra impulser till
omedelbar handling. Impulsiviteten gör att de t.ex. har svårt att vänta på sin tur. De är ständigt aktiva och får snabba humörsvängningar och små saker kan leda till stora utbrott (Beckman, 2004). De lever i nuet och det leder till att vänta ofta kan vara svårt (Rønhovde Iglum, 2006).
Andra symtom är också den låga vakenheten som gör att de ofta har svårt att sitta still.
Kroppen rör på sig för att hålla igång hjärnan ifrån att somna (Gillberg, 2004).
4
Ungefär hälften har motoriska och perceptuella särdrag (Beckman, 2004). Det kan yttra sig genom allmänt dålig motorisk kontroll, svårt att lära sig simma och cykla. Detta beror på dålig balans, bristande motorik och försvagad muskelspänning (Gillberg, 2004). De har även
finmotoriska problem som att hålla pennan rätt eller hälla upp saft i ett glas (Beckman, 2004).
De perceptuella särdragen kan visa sig genom att de inte vet hur högt eller lågt de talar, har svårt att kunna uppfatta en röst i en brusig miljö. Det kan även förekomma svårigheter med synen såsom att uppfatta avstånd och uppfatta former samt svårigheter med att inte bli för hårdhänt eller trampa någon på foten (Gillberg, 2004).
De kan också ha svårt att koncentrera sig och blir lätt otåliga och tröttnar fort. Svårt att byta strategier kan också vara ett dilemma. Även valsituationer och att glömma saker kan bli ett bekymmer. Personer med ADHD har en nedsatt funktion som rör den särskilda
tankeprocessen. De får svårt att komma ihåg och bearbeta information och intryck eftersom de ofta har brister i arbetsminnet (Beckman, 2004). De har ofta svårt att hålla fokus på helheten utan det blir för det mesta på någon detalj som kan leda till att de missar det
väsentliga. Kreativa och idérika är många gånger dessa elever men eftersom koncentrationen sviktar har de oftast svårt att slutföra saker (Rønhovde Iglum, 2006).
Det är fler pojkar än flickor som får diagnosen men detta kan bero på hur de olika symtomen yttrar sig. Pojkar har ofta ett utåtagerande beteende och visar mer aggressivitet. Flickors överaktivitet kan yttra sig genom att de talar rätt ut eller sitter och pillar på saker (Beckman, 2004). En undersökning visar att var sjätte person med ADHD är flicka som uppfyller kriterierna för diagnosen ADHD. Eftersom flickor visar mindre utåtagerande beteende får de oftare diagnosen ADHD av den ouppmärksamma typen. Dessvärre identifieras sällan ADHD hos flickor eftersom de inte visar lika stor problematik för omgivningen, men som kan leda till depressioner mm. Hade alla flickor med ADHD identifierats hade det endast varit dubbelt så många pojkar än flickor som får ADHD. En studie visade att endast två av 100 flickor med ADHD fick hjälp innan 16års ålder medans 60 av 100 pojkar hade fått hjälp inom samma tidsram (Rønhovde Iglum, 2006).
Centralstimulerande medicinering kan underlätta för personer med ADHD. Det är ett medel som har positiva effekter på koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet samt inlärning, minne och problemlösning (Beckman, 2004). Eftersom det finns en obalans i hjärnan påverkar medicinerna signalsubstanserna som gör att det normaliserar förhållandena. Detta leder till att hjärnan får lättare att styra handlingar såsom impulser, motorik och fokusering.
Eftersom medicineringen leder till att hjärnan normaliseras får hjärnan lättare att utnyttja sin förmåga och potential full ut. Detta leder till en bättre helhet i vardagen.
Det finns få negativa effekter, men eftersom medicinen ges i tablettform påverkas hela kroppen (Rønhovde, 2006). Två av biverkningarna som är ganska vanliga är viktminskning och minskat sömnbehov, men genom att justera mängden av medicin brukar detta gå att lösa.
I det stora hela visar 70 % av alla barn som medicineras bättre funktioner (Gillberg, 2004).
2.1.3 Diagnoskriterier och utredning
För att få diagnosen ADHD ska symtomen ha funnits före sjuårsålder och ha funnits i en längre tid, minst sex månader. Detta är viktigt eftersom alla elever någon gång under skolåren
5
visat på någon av dessa symtom men utan att de blivit bestående. Därför är det viktigt att symtomen har funnits en längre tid och att eleven har avvikelser från vad som kan förväntas i deras ålder och att symtomen även visar sig i olika miljöer och situationer (Beckman, 2004).
En utredning börjar med ett utförligt föräldrasamtal. För att diagnosen ska bli så bra som möjligt är det viktigt att läkare, psykolog, specialpedagog, sjukgymnast och lärare samverkar (Olsson, 2000). Sådana team finns på BUP (barn och ungdomspsykiatrin). Syftet med en utredning är att se elevens svårigheter och vad som fungerar bra, för att veta hur lärare på bästa sätt kan underlätta och anpassa för eleven, men inte alla elever med dessa symtom behöver gå igenom en utredning. Kunnig personal kan se svårigheterna och kan anpassa sin undervisning och ge föräldrarna råd för att underlätta elevens situation (Beckman, 2004).
Mallen som används för att ställa diagnosen ADHD heter DSM-IV. För att få diagnosen ADHD måste vissa kriterier uppfyllas såsom att ha minst sex av nio kriterier inom
ouppmärksamhet eller hyperaktivitet, visat symtom innan sju års ålder samt visat problem inom två områden, ex skola och hemmet mm. (Gillberg, 2004).
2.2 Aspergersyndrom
Aspergersyndrom är en neuropsykiatrisk diagnos. Diagnosen har blivit accepterad och påvisar ett tillstånd för personer som har normal- eller hög begåvning, men som har svårigheter i socialt samspel, formellt tal samt har specialintressen, stelt kroppsspråk, brister i ömsesidighet och en klumpig finmotorik. Vad orsaken till Aspergersyndrom är, är ännu inte helt känt men det har framkommit att ärftliga faktorer spelar roll. Ofta visar det sig att en av föräldrarna eller andra nära släktingar har Aspergersyndrom (Ehlers, Gillberg, 2004).
2.2.1 Historik
Aspergersyndrom är uppkallat efter den österrikiske barnläkaren Hans Asperger. Han föddes utanför Wien 1906 och dog 1980. År 1944 beskrev Asperger en grupp barn med sociala anpassnings- och kommunikationsproblem samt med specialintressen. Dessa symtom fann han framförallt hos pojkar. Aspergers upptäckter låg länge i träda och inte förrän på 1980 talet började Wing som var en brittisk forskare och autismexpert uppmärksamma Aspergers arbete.
År 1981 skrev hon en artikel och gjorde Aspergers arbete känt i de engelskspråkiga länderna.
För att skilja den här problematiken från autism föreslog Wing begreppet Aspergersyndrom (Ehlers, Gillberg, 2004).
2.2.2 Kort sammanfattning
Socialt har barn med Aspergersyndrom avsaknad på kunskap om sociala sammanhang och regler. De saknar även intresse för andra människor och deras stora sociala svårigheter gör att de ofta saknar kamrater och blir därför ensamma. Detta gör att de känner ett utanförskap och inte riktigt vet hur de ska ta sig in i leken. Oftast får de en obetydlig roll i leken eller så bestämmer barnet med Aspergersyndrom själv reglerna och ändrar dem under tiden, detta leder ofta till att de andra barnen inte vill vara med och går sin väg. Detta gör att barnet med Aspergersyndrom kan bli argt eftersom denne inte förstår varför de andra barnen går. Barn med Aspergersyndrom lär sig inte av sina erfarenheter och därför kan det hända flera gånger.
Det är viktigt att förklara tydligt vad som skett så att de så småningom kan lära sig att förändra sitt beteende (Eriksson, 2003).
6
Ibland kan de få någon särskild kamrat som de delar ett gemensamt intresse med, eftersom de med Aspergersyndrom ofta fastnar för ett specialintresse. En annan problematik är att de har svårt för hänsyn och medkänsla (Eriksson, 2003). Oftast tyr de sig till vuxna och har sällan jämnåriga vänner. De försöker lära sig utantill hur man ska bete sig och detta gör att de framstår som socialt stela och verkar fyrkantiga genom sitt inlärda beteende. Detta visar sig tydligt genom att de lär in vissa standardfraser (Ehlers, Gillberg, 2004).
De har en sen talutveckling och de inser inte att ord kan betyda olika saker. De förstår inte ironi och de uppfattar allt med en konkret ordförståelse eftersom de bokstavligt tolkar det vi säger såsom t.ex. hoppa in i bilen och vad har du på hjärtat. Deras röstmelodi saknar variation i röstläge, tonhöjd, betoning och rytm. De kan även uppfinna egna ord och ha en originell användning av orden. Problem med att ge gensvar på andras verbala och icke verbala uttryck är också utmärkande (Attwood, 2000).
De har oftast svårt att klara av ett vanligt samtal men däremot är de mycket duktiga på att berätta om sitt specialintresse för alla människor, främmande som bekanta. De kan även börja ett samtal med en helt irrelevant kommentar och säga precis vad de tycker utan att ha
förståelse för att någon kan bli sårad, detta eftersom de har en empatiskstörning. Oftast blir samtalet en envägskommunikation, och orsaken är att det verkar som om barnet med Aspergersyndrom inte vet hur det ska göra den andre delaktig utan fortsätter att samtala om t.ex. sitt specialintresse. Ett annat problem är att de inte vet när man ska tala, pausa och lyssna eftersom de har svårt med att läsa in kroppsspråk och hålla ögonkontakt vilket gör att de ofta avbryter (Attwood, 2000).
De har ofta begränsade intressen och rutiner. Detta innebär att de ofta har stora
faktakunskaper inom ett område redan i tidig ålder. Det är oftast ett eget intresse som de inte delar med någon annan. Området är snävt inriktat. De gillar att berätta om sitt specialintresse och tvingar sin omgivning att lyssna. Det blir mest en envägskommunikation där barnet med Aspergersyndrom gärna inte vill höra kommentarer eller bli avbruten. Vissa lär sig
faktauppgifter utantill såsom t.ex. hela busstabellen (Ehlers, Gillberg, 2004). Det kan även vara att samla på olika objekt. Skillnaden på ett vanligt fritidsintresse och på ett intresse en elev med Aspergersyndrom har är att det ofta tar upp stor del av personens vardag och dess samtal (Attwood, 2000). Flickor har mer utantill intressen och en del flickor tycks helt sakna intresse för något specifikt intresse samt undviker och tackar nej till nya erfarenheter (Ehlers, Gillberg, 2004). Specialintresset kan vara ett sätt för barnet att slappna av pga. att intressets rutiner ger trygghet och att det oftast inte innebär sociala kontakter (Attwood, 2000).
Motoriska problem märks redan på vissa barn med Aspergersyndrom när de ska lära sig gå.
Dessa barn lär sig oftast några månader senare än andra barn. En forskning har visat att 50-90
% av alla med Aspergersyndrom har motoriska svårigheter (Attwood, 2000). Deras gångstil uppfattas ofta som stel och styltig. Intresset för sport och laganda saknas oftast helt (Ehlers, Gillberg, 2004). De motoriska problemen visar sig ofta i deras handstil, bollsinne, slapphet i leder och i deras försök till att imitera rörelser mm. (Attwood, 2000).
7 2.2.3 Diagnoskriterier och utredning
I en utredning om Aspergersyndrom bedöms barnets begåvningsprofil och de olika symtomen klargörs samt dess svårigheter. Utredningen görs av läkare och psykologer och i vissa fall logopeder (Ehlers, Gillberg, 2004). Diagnosen ställs i genomsnitt när barnet är runt åtta år.
Det finns ingen mall för diagnoskriterier som är allmänt accepterad men Gillbergs mall är klar och uttömmande (Attwood, 2000).
Det finns olika diagnostiska mallar med kriterier som skall uppfyllas för att få Aspergersyndrom. Nedan följer Gillbergs diagnoskriterier i en kort sammanfattning:
För att få diagnosen måste man uppfylla minst två kriterier inom punkten om svårigheter ifråga om ömsesidig interaktion. Minst en inom snäva intressen och ett inom att ha tvingande behov av rutiner och intressen. Dels tre kriterier inom tal och språkets problem och ett inom den icke verbala kommunikationen. Samt uppvisa motorisk klumpighet vid en neurologisk undersökning (Ehlers, Gillberg, 2004).
8
3 Anpassad undervisning
Lära sig kan alla! Men inte på samma sätt och inte på samma dag.
(Sandell 2004, s. 1) Enligt skollagen och LPO 94 ska elever få den särskilda hjälp och stöd de behöver (Skolverket, 2006). I kapitel 3 i skollagen står det följande:
Förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen skall utgå från varje barns behov.
Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling, skall ges den omsorg som deras behov kräver. ( Lag 1997:1 212 )
Pedagogiska stödinsatser är ett måste för elever som är i behov av särskilt stöd (Beckman, 2004). Skolan i samarbete med specialpedagogen är skyldig att utarbeta ett åtgärdsprogram där de gör en individuell studieplan med individuella mål och metoder för att uppnå dem (Olsson, 2000).
Det är inte bara viktigt att ha goda metodiska tips om inte läraren har en god förståelse och en god teoretisk bakgrund. Detta beror på att det är viktigt att veta vilka metodiska tips som passar eleven bäst. Genom att ta hänsyn till funktionshindret kan läraren använda den kunskapen och göra den bästa planeringen (Rønhovde Iglum, 2006).
För att kunna åstadkomma en bra undervisning är det betydelsefullt att observera eleven. Det är lika viktigt att observera elevens starka sidor som deras svaga sidor, både i grupp och enskilt samt titta på koncentrationen, uppmärksamheten och aktivitetsnivån mm. (Asmervik, Ogden, Rygvold, 2001).
Det är bra att organisera vardagen så att dagen får en tydlig struktur. Detta kan t.ex. vara att skriva dagens schema på tavlan eller tydliggör dagen. Elever med ADHD lever ofta i stress och har svårt att filtrera bort ovidkommande information, detta gör att miljön måste anpassas så att det blir en lugn och icke stressande miljö (Beckman, 2004). Elever med
Aspergersyndrom har också samma behov av struktur och behöver få rutiner samt stor hjälp i det sociala samspelet med andra. De behöver träna på att förstå andras tankar och känslor mm.
(Thimon, 2000). En grundidé kan vara att endast ändra på en sak åt gången och att tänka på att inte starta någon ny uppgift eller byta miljö. När det är vikarie insatt är det bra att ha i åtanke att inte ändra för mycket eftersom då stämmer inte den vanliga strukturen och kan leda till osäkerhet och otrygghet (Rønhovde Iglum, 2006).
Det är viktigt att skapa goda vardagsrutiner. Att hjälpa eleven att få ett bra system om hur denne kan hålla ordning på sina saker och få ordning på sin tillvaro, är ett bra tips och kan vara en betydelsefull hjälp. Att försöka tydliggöra den röda tråden och se till att vara tydlig med frågorna när, var och hur underlättar också för dessa elever. Aktiviteter kan behöva delas upp i olika moment som t.ex. en början, en mitt och ett slut så det inte blir så stor helhet, så att de tydligt ser flera starter och mål och får då lättare att slutföra uppgiften (Asmervik, mfl, 2001). Det är även viktigt att ligga steget före eleven. Med detta innebär det att kunna se när det är dags att avbryta en aktivitet innan eleven har tappat fokus och blivit oroligt. Detta leder
9
till att eleven får en positiv syn på aktiviteten och känner att den har lyckats. Här är det otroligt bra om läraren visar positiv återkoppling och beröm för då kommer detta att stärka eleven (Rønhovde Iglum, 2006).
Det är viktigt att ha en god kommunikation men att tänka på att vara kortfattad och enkel i sina instruktioner när man ger eleven en uppmaning (Beckman, 2004). Detta gäller såväl som vid information, förväntningar och uppgifter. Det är även bra om det inte är för många
personer att relatera till och helst inga förändringar av den planering som redan är gjord (Rønhovde Iglum, 2006). Angående instruktioner kan ett knep vara att be eleven berätta vad uppgiften var för att tydligt se om eleven har förstått. Det är också betydelsefullt att eleven får tillfälle att granska och berätta hur de har gjort så att det inte enbart handla om att göra färdigt uppgifter. Detta leder till en ökad förståelse för elevens syn på sitt skolarbete (Kadesjö, 2001).
Genom en god kommunikation är det lättare för både läraren och eleven att känna att de har lyckats. Relationen till läraren kan vara grunden till hur eleven trivs i skolan och hur denne lyckas med sitt skolarbete. Det finns en risk att läraren tar elevens misslyckande som sitt eget och lägger en skuld på sig själv. Det är också viktigt att alltid ha i åtanke att det inte är eleven som är elak utan att det beror på deras oförmåga att hantera sin problematik. För att kunna skapa en god kommunikation och visa eleven att den är accepterad och att läraren tycker om eleven är det viktigt att ha tilltro till sin egen undervisning samt känner en trygghet i sin yrkesroll. Handledning bör finnas för läraren kontinuerligt för att minska att de inte hamnar i ett destruktivt samspelsmönster med eleven och för att kunna utveckla bemötandet emellan dem. Om läraren och eleven får en god kommunikation kommer detta leda till ökat
självförtroende och som ökar elevens tilltro till läraren (Kadesjö, 2001).
Elevens placering i klassrummet har också en betydande roll och att få ta korta avbrott/ eller ägna sig åt någon annan aktivitet eller bara få röra på sig kan också underlätta dagen
(Asmervik, mfl, 2001). Vilken placering i klassrummet som är bäst är olika för olika individer. För vissa är det bra att sitta längst fram hos läraren men för vissa är det bättre att sitta längre bak där de bara kan titta åt ett håll och har översikt över alla. Längst fram kan det ske att eleven hela tiden vänder sig om och som kan störa elevens koncentration. Vid korta avbrott kan det vara en idé att eleven får hjälpa t.ex. vaktmästaren eller att det finns lappar med extrauppgifter som kan göras efter en ordinarie uppgift. Detta blir lite som en morot. För att göra det ännu mer intressant kan man göra någon sorts fiskdamm eller ett lotteri där eleven vinner extrauppgiften (Rønhovde Iglum, 2006).
Skolgården kan också anpassas för att passa alla elever. Genom avgränsade lekytor blir det lättare för elever att leka i mindre grupper och inte lika lätt för elever att förstöra i andras lekar. Såväl som det är viktigt att planera lektionerna är det lika betydelsefullt att planera rasterna, förflyttningar och stunden i matsalen mm. Har inte dessa fungerat kommer inte lektionerna heller att fungera. Förslag kan vara att läraren försöker fylla rasterna med konstruktiva saker och hjälpa till med samspelet med andra elever. Under de långa rasterna kan det vara en bra idé att låta eleverna vara i biblioteket, vara med vaktmästaren eller annan verksamhet. Vid vissa fall kan det också fungera att låta eleven gå ut med några enstaka elever innan den riktiga rasten börjar, detta leder till mindre problematik i kapprummet och
10
ger en lugn start på rasten. Vid matsituationer kan det vara bra om eleven slipper stå i kö och får äta vid lärarens bord (Kadesjö, 2001).
Olika hjälpmedel kan komma till användning t.ex. kan man använda datorn för att underlätta vid skrivuppgifter. På matematiken kan eleven använda miniräknare för att slippa skriva så många siffror. En bred penna kan underlätta skrivandet. Arbetsmaterial bör vara med stor och tydlig text där eleven får plats att t.ex. skriva. Om eleven är orolig eller krävande hemma kan det vara bra att minska på läxorna eftersom de kanske gått på full fart under dagen. Viktigt att inte låta kravnivån bestämmas efter elevens ålder utan individuellt ifrån elevens behov. Det är betydelsefullt att lärare och föräldrar tänker på att ha tålamod så att inte eleven möter för många motgångar, för detta kan leda till en dålig jaguppfattning och som kan komma att bli det största problemet (Asmervik, mfl, 2001). Greene tar upp om vad viktigt det är med att ha en god kontakt med föräldrarna. Kan vi slå våra kloka huvuden ihop kan vi få fram den bästa lösningen för eleverna. Det är ingen idé att skylla på varandra för det löser ingenting. Han menar också att det inte finns några snabba lösningar utan vi måste titta närmare på de orsaker som relaterar till elevens svårigheter (Greene, 2003).
Elever med ADHD kan ha kamratproblem därför är det bra att arbeta med beteendeterapi där man försöker påverka beteendet i en önskvärd riktning genom positiv förstärkning,
uppmuntran och beröm. Det negativa beteende ignoreras så att det inte får uppmärksamhet och detta gör så att det inte förstärks. Det är angeläget att eleverna har/får ett stabilt socialt nätverk. Elever med Aspergersyndrom har också ofta kamratproblem men här behöver barnet lära sig hur den ska umgås och vilka sociala regler som finns (Eriksson, 2003).
Vissa av dessa elever kan ha problem med överkänslighet av beröring. För att underlätta kan det vara bra att låta eleven stå sist i ledet, för att de ska känna ett fritt utrymme och inte oroa sig för att det är någon bakom. Även vid fysiska aktiviteter är det bra att fundera på hur man skulle kunna minska beröringen. Eleverna behöver även träna på att öka sin tolerans för den fysiska kontakten och det kan ske genom att läraren hjälper till med ytterkläderna, hålla handen när de går i ledet osv. men det är dock viktigt att vara uppmärksam om det är okej med eleven.
Många elever med ADHD har en nyfikenhet, kreativitet och spontanitet som är viktigt att ta tillvara på (Olsson, 2000). De är ofta idérika, påhittiga och orädda. Andra positiva egenskaper är deras djärvhet, charm och förmåga att ha en extremt fokuserad uppmärksamhet när något fångar deras intresse (Beckman, 2004). För både elever med Aspergersyndrom och ADHD är det betydelsefullt att som pedagog alltid få undervisningen att bli intressant och fängslande och att möta eleven där den befinner sig kunskapsmässigt. Det är vikigt att lärare tänker på hur de skulle vilja bli behandlad i en snarlik situation och att denne tror på sina elever så att de kan tro på sig själva. Genom att använda sig själv som referensram blir det lättare att sätta sig in i elevens situation och fundera på hur jag själv hade reagerat i en liknande situation. Detta leder oftast till större hänsyn och respekt för andras människovärde (Rønhovde Iglum, 2006).
Om barn är oförmögna att lära sig bör vi anta att vi ännu inte hittat det rätta sättet att undervisa dem. (Björk, Sandberg & Liberg 1995, s. 69)
11
Med rätt individuell undervisning har dessa elever stora förutsättningar för att klara stora klasser men ibland kan det bästa för dessa elever vara att gå i mindre grupper (Gillberg, 2004). Elever som går i liten grupp har mestadels av sin undervisning i den lilla gruppen men kan även ibland vara med vid vissa tillfällen i den stora klassen. I denna grupp blir det färre störningsmoment och mindre valsituationer. Detta leder till att de lyckas mer och får en mer lyckad skolgång. I en liten grupp ges mer utrymme för att undervisningen blir mer individuellt anpassad och som även leder till mer tid för feedback som ökar chansen till framsteg
(Kadesjö, 2001).
12
4 Olika författares syn på om det är positivt eller negativt med neuropsykiatriska diagnoser såsom Aspergersyndrom och ADHD
4.1 Enskilda författares åsikter
Eriksson arbetar som kurator och hon anser att neuropsykiatriska diagnoser är viktiga. Genom att ett barn får en diagnos kan man hjälpa det att åtgärda sina svårigheter och hjälpa dem utveckla det positiva hos sig själva. Hon menar att det är viktigt att inte förneka
problematiken för det kan istället förvärra situationen och få barnet att känna förvirring och att det inte vet varför saker blir som de blir. Detta leder till att barnet kanske växer upp utan vänner och aldrig har fått lära sig ömsesidighet. I värsta fall blir barnet en superegoist som aldrig lär sig ta hänsyn och får stämpeln värsting, men som egentligen är en förvirrad person som inte förstår varför det blev som det blev. Det är viktigt att barnet får lära sig att hantera sina svårigheter (Eriksson, 2003).
Attwood arbetar som psykolog och forskare och även han ser diagnoser som något positivt.
Han har specialiserat sig inom Aspergersyndrom. Han tar upp om vad skönt det är för barnet och omgivningen att få veta om diagnosen. Attwood skriver i sin bok att när barnet väl fått sin diagnos kan föräldrarna slappna av och sluta leta efter förklaringar utan istället söka efter rätt hjälp och råd. Han skriver att beroende på barnens egna emotionella mognad eller när barnet själv börjar fundera på varför det är annorlunda är det dags att berätta för barnet om dess diagnos. När barnet har fått reda på sin diagnos kan detta bli en lättnad och leda till
insiktsfullhet (Attwood, 2000). Attwood citerar Gillberg om när en tolvårig pojke kommer in på Gillbergs mottagning och hittar en broschyr om Aspergersyndrom som han börjar läsa, och efteråt säger pojken:
Herregud jag har AS! [...] Nu när jag har AS kan jag berätta för mina klasskamrater varför jag går fram och tillbaka över skolgården i rask takt tio gånger varje rast. Och nu kanske jag slipper allt tjat från min lärare. Om du har ett handikapp så måste de ju acceptera dig som du är. (Attwood, 2000, s. 209)
Aspergersyndrom kan förkortas AS som sker i citatet ovan.
Gillberg är forskare och överläkare och han menar att endast med rätt kunskap är det möjligt att ge den rätta hjälpen. Vi möter alla dessa människor med neuropsykiatriska funktionshinder och det är viktigt att möta alla människor som medmänniskor med förståelse och respekt. Han belyser vikten av att människor är individer vare sig de har ett funktionshinder eller ej och skriver vad viktigt det är med en diagnos för att få en bättre livssituation genom god insikt i sin problematik. Det går att leva ett fullgott liv med funktionsstörningar (Gillberg, 2004).
Hjörne är universitetslektor och Säljö är professor. De menar att elever med handikapp i skolan har ökat. Detta trots att elevhälsan och det förebyggande arbetet har blivit bättre. De anser att elevhälsoteamen förlägger problematiken till barnen istället för undervisningen. Idag har vi ett starkt genomslag av de neuropsykiatriska förklaringsformerna som har blivit
vanligare. De menar att det förekommer mer eller mindre frekvent som förklaring. Barns
13
framtid i skolan avgörs till stor del av elevhälsoteamet och hur de förstår deras svårigheter.
Om barn har svårigheter i skolan beror det på skolan och inte på individen (Hjörne, 2006).
Bejerot är överläkare och menar att diagnosen ger en bekräftelse till varför personen är annorlunda. Det blir ett avstamp för att gå vidare. Hon menar att personen själv kanske alltid har känt sig annorlunda och uppfattats annorlunda och att de därför redan är identifierade av sin omgivning. Hon anser att det viktigaste är att läkaren är lyhörd för om en diagnos skulle hjälpa patienten eller inte, om läkaren anser att diagnosen inte skulle hjälpa skall denne avstå från att ställa den. Diagnosen är själva avstampet för att begripa och förstå sig själv och kunna få hjälp (Bejerot, 2004).
Elinder är specialiserad allmänläkare och barnläkare och skriver att de neuropsykiatriska diagnoserna är symtomdiagnoser, men förtydligar att även huvudvärk är det. De
diagnoskriterier som finns är så luddiga att hälften av alla barn riskerar att få en diagnos. Han anser att ingen seriös diagnosmotståndare förnekar föräldrarnas rätt till psykologer och hjälp av barnets svårigheter men han menar att felet ligger i hur diagnoser ställs och om hur vanligt det har blivit. Elinder skriver att bedömningarna är situationsbetingade och att problemen oftast är psykologiska, pedagogiska, kulturella eller mognadsmässiga och att det handlar om att kunna skilja symtomen från andra tillstånd. Många elever behöver liten klass och lugn och ro istället för en utredning och det är därför bättre att lägga resurserna direkt i skolan. Han anser att det är bättre än att få tvivelaktiga diagnoser, det är ändå att förändra skolmiljön som barnpsykiatriker rekommenderar i slutändan (Elinder, 2000).
Selikowitz är doktor och praktiserande barnläkare. Han menar att genom att eleven får en diagnos ökar det förståelsen för både lärarna och föräldrarna. Förr var det inte så vanligt med neuropsykiatriska diagnoser och dessa elever sågs som lata och dåliga som lärarna behandlade väldigt strängt. Förr fick också ofta föräldrarna skulden till elevernas beteende. Genom
diagnoser minskar denna problematik eftersom det leder till ökad förståelse. Elever går ungefär en tredjedel av sin tid i skolan och det är därför oerhört betydelsefyllt att denna tid fungerar väl. Tyvärr finns det lärare menar Selikowitz som föredrar att skylla problematiken på föräldrarna och att eleverna är lata och som tror på bestraffning istället för att försöka göra det bästa av problematiken (Selikowitz, 1999).
Kadesjö ser både för- och nackdelar med att få en diagnos. Fördelar är att eleven kan få en gruppsammanhörighet med elever med samma problematik. Även vissa stödinsatser från samhället kräver en diagnos. Diagnosen lär även eleven att förstå sig själv och Kadesjö ser det som en rättighet att eleven får reda om sin problematik. Negativa aspekter kan vara att
diagnosen är statisk och finns alltid kvar medan elevens problematik och utveckling förändras under elevens levnadsgång. Diagnoser ger ofta väldigt allmänna beskrivningar av eleven och som kan leda till att det inte leder till rätt stödinsatser. Skulle det efter en utredning visa sig att eleven inte har en diagnos gäller det att ta tillvara på vad resultatet har visat angående elevens förutsättningar och dess starka respektive svaga sidor. Risken är att problematiken läggs på skolan eller hemmet istället för att med rätt fakta underlätta för eleven med olika insatser och göra det bästa för individen, med eller utan en diagnos (Kadesjö, 2001).
14 4.2 Tre författares åsikter ställda emot varandra
I detta stycke kommer tre författares åsikter vävas samman och ställas emot varandra. Detta kommer leda till en bredare syn om diagnosernas vara eller icke vara. Nedan följer en sammanställning av Kärfve (2001) som är sociolog, Beckman (2004) som arbetar som författare och som skrivit denna bok ihop med ett flertal författare med goda kunskaper inom ämnet och Norrö (2006) som själv har diagnosen Aspergersyndrom. Dessa författare vinklar denna fråga från olika perspektiv och tydliggör olika synsätt. Det är viktigt att ha i åtanke att denna studie enbart baseras på tre olika individer med olika bakgrund såsom vetenskaplig kunskap eller egna erfarenheter sett ur deras perspektiv.
Beckman anser att det är viktigt att få reda på om man har en diagnos, men anser att det är viktigt att läkaren kan bedöma om personen behöver en diagnos även om symtomen finns.
Hon skriver att det är skönt för personen med diagnosen att få en förklaring till svårigheterna och motgångarna och att detta ofta innebär en vändpunkt i livet. Genom att ge personen en kunskap om deras problematik ökas deras självkännedom och gör att de lär sig att hantera sin problematik. Diagnosen gör att personen känner att den kan påverka sitt liv och få rätt hjälp (Beckman, 2004).
Även Norrö anser att det är enormt viktigt med att få en diagnos och hur den har hjälpt henne att förstå och förändra sitt liv. Hon har skrivit välkomstbrev till nya som fått diagnosen Aspergersyndrom. I brevet skriver hon vad mycket enklare livet hade varit om hon hade fått sin diagnos som barn, men menar att det är bättre sent än aldrig. Tiden efter diagnosen var den bästa på många år och diagnosen har fört så mycket positivt med sig och med all hjälp hon fått kan hon förändra sin framtid till det bättre. Innan hon fick diagnosen undrade hon nästan alltid varför det alltid blev så fel. Genom diagnosen fick hon veta att hon inte är sjuk utan bara är annorlunda skapt än de flesta människor. Hon beskriver det som om hennes hjärna är kopplad på ett annorlunda sätt och att det ger vissa svårigheter, men hon skriver också att på andra sidan av myntet finns det många goda egenskaper med diagnosen och hon är glad över att vara unik (Norrö, 2006).
På andra sidan av det här myntet har vi Kärfve som anser att det blivit ett nytt
folkhälsoproblem med alla neuropsykiatriska diagnoser. Diagnoserna ökar hela tiden i antal och hon anser att det handlar om att stämpla de barn som inte klarar av skolan så som skolan är uppbyggd idag. Kärfve frågar sig hur kan det komma sig att 120 000 barn har medfödda handikapp som gör att de inte klarar skolan? (Kärfve, 2001).
Kärfve anser att ge en person en diagnos är att tilldela eleven skuld. Hon anser att skolans problem som långa dagar och stora grupper m.m. blir som bortblåsta och att det nu trollas bort med hjälp av diagnoser. Hon menar också att det är viktigt att tänka på miljön som det stora problemet, och att det är i miljön det ska undersökas. Diagnosmallarna som finns för att kunna sätta en diagnos tycker hon är för vida och kan därför ge en felaktig diagnos.
Den enda styrkan med att få en diagnos anser Kärfve är att det blir en lättnad för föräldrarna och som befriar dem från skuldkänsla och att de kan få vårdbidrag, alltså diagnosen blir priset för vårdbidraget (Kärfve, 2001).
15
Beckman instämmer om att det är en lättnad för föräldrarna att få en förklaring och förstå att det inte har varit deras uppfostran som varit fel och hur man kan hjälpa föräldrar och
pedagoger att hitta bra stödinsatser (Beckman, 2004). Däremot har Kärfve flera saker som hon ser som negativt med att få en diagnos. Här tar hon upp samma sak som hon ansåg vara det positiva fast ifrån en annan vinkel och menar att när de vuxna i omgivningen fått en förståelse väver de in diagnosen i allt och gör barnet handikappat. Andra negativa aspekter är genom att säga till ett barn att det har ett litet fel inuti sin hjärna är lika som att säga till barnet att det är fel i huvudet på det och som Kärfve anser är en stor kränkning. Den tredje nackdelen är att hjälpen som erbjuds ofta är segregation (Kärfve, 2001). Angående segregation anser Beckman att målet är att eleven inte skall segregeras utan diagnosen skall leda till att eleven får rätt hjälp och genom individuella stödinsatser och allomfattande reformering mm. (Beckman, 2004).
Genom en diagnos skriver Kärfve att barnet måste acceptera att det är sämre än alla andra, hur kan då ett självförtroende öka som Gillberg skriver? Hon menar även att med diagnos
försvinner allt hopp om förändring (Kärfve, 2001). Om detta har Beckman tagit upp i sin bok och menar att det finns mycket hjälp att få genom olika åtgärder. Hon anser att individen kan i mycket hög grad förbättra sin prognos. I vissa fall finns det även medicinering som kan hjälpa men som används vid få fall. Hon förstår inte varför det inte skulle kunna gå att hjälpa en person med genetisk åkomma så som man säger åt en allergiker att inte äta det den är allergisk mot (Beckman, 2004).
Kärfve skriver att för en vuxen som får diagnosen är det bra att kunna skylla på att deras misslyckande i livet har kommit från att inte omgivningen har förstått sig på dem (Kärfve, 2001). Norrö däremot skriver i sin bok att det som hänt tidigare kan man inte ändra på, men man kan se det ifrån ett annat perspektiv och förlåta andra för det som har hänt, eftersom det har hänt p.g.a. missförstånd (Norrö, 2006).
I kapitel fem ”diagnosens välsignelse” skriver Kärfve ” Att beskrivas som en person som har ett allvarligt fel på hjärnan innebär kort och gott social död.”(Kärfve, 2001:93). Detta
uttalande anser Beckman hör hemma i den forna tiden där fördomar om psykiatriska
sjukdomar fanns. Hon skriver att det verkar som om Kärfve försöker vrida tillbaka klockan till fördomarnas tid, medan det i själva verket är så att psykiatriska åkommor har blivit allt mer accepterade och kommit allt längre i sin utveckling (Beckman, 2004).
5 Problemformulering
Utifrån de fakta som jag har nämnt ovan har jag beslutat mig för att undersöka lärares olika syn på fördelar respektive nackdelar med neuropsykiatriska diagnoser. Jag kommer att hålla mig inom diagnoserna ADHD och Aspergersyndrom. Min problemformulering som jag har valt är:
Vilka positiva och negativa aspekter anser lärare att det finns med en neuropsykiatrisk diagnos såsom Aspergersyndrom syndrom och/eller ADHD?
16
6 Metod 6.1 Metodval
Jag har valt att använda mig av intervjuer för att ta reda på vilka positiva och negativa aspekter lärare anser att det finns med neuropsykiatriska diagnoser såsom Aspergersyndrom och ADHD. Jag valde intervjuer för att jag ansåg det som det lämpligaste sättet att samla in data och för att det ger fylligare svar än enkäter. Intervjufrågorna finns som bilaga 1.
Jag har valt att använda mig av kvalitativa intervjuer med en hög grad av strukturering. Detta innebär att frågorna ger utrymme för intervjupersonen att svara med öppna svar men där frågorna kommer i en strukturerad ordning. Alla intervjupersoner kommer att få samma frågor och i samma ordningsföljd. Detta kallas att intervjun är standardiserad och underlättar när man skall sammanställa (Patel, Davidson, 2003).
6.2 Urval
Intervjuerna har gjorts med sex olika lärare. Två från årskurs 1-3, två från årskurs 4-6 och två från årskurs 7-9. Detta för att belysa från olika perspektiv och åldersnivåer och se om deras syn på diagnos skiljer sig åt. Jag frågade personligen de personer som jag valde att intervjua och alla tillfrågade tackade ja direkt till att bli intervjuade. Jag har valt att göra mina intervjuer på två olika skolor som ligger i mindre orter. Den ena skolan har elever mellan årskurs1-9 och den andra skolan har elever mellan årskurs 1-6.
6.3 Bortfall
Tyvärr skedde ett bortfall av den sista intervjun pga. sjukdom. Dock anser jag att resultatet har en god grund att stå på av de resterande fem intervjuerna.
6.4 Genomförande och bearbetning
De intervjuade fick välja tid och plats och gjordes med en person i taget. Intervjuerna varade ca.30 till 50 minuter. Jag inledde med allmänna frågor för att sedan ta de mer känsliga frågorna mot slutet. Detta gjorde jag för att den intervjuade skulle känna sig trygg och som skulle leda till att det blev ett givande samtal. Tre intervjuer spelades in och två
intervjupersoner bad om att slippa bli inspelade pga. att de trodde att de skulle bli mer nervösa av bandspelaren (Patel, Davidson, 2003).
Efter varje intervju sammanställde jag intervjuerna snarast medan informationen fortfarande var färsk. Denna bearbetning skedde i lugn och ro där jag lyssnade på mina inspelningar och analyserade materialet för att sedan välja ut och sammanställa det väsentliga för min
frågeställning. De intervjuer som jag antecknade läste jag snarast och även där sammanställdes det väsentliga för mitt arbete. Under själva intervjun gjorde jag även
stödanteckningar. I de intervjuer som jag endast antecknade använde jag mig av stödord och kortare meningar.
Under intervjuerna satt vi ensamma i ett rum för att inte bli störda. Innan intervjun började fick den intervjuade frågeformuläret för att lättare kunna följa med under tiden intervjun utfördes. Intervjuerna skedde olika dagar eller med långa mellanrum mellan intervjuerna så att
17
jag inte skulle ha någon tidspress. Varje lärare avsatte en timme till intervjun för att vi skulle slippa bli stressade. I något fall blev det mindre tid och lite stressigt men varje intervju hann utföras klart.
Min första tidsplan var att intervjuerna skulle genomföras inom en vecka men det slutliga blev att det tog två veckor. I efterhand så insåg jag att detta blev till det bättre eftersom jag kunde sammanställa intervjuerna i lugn och ro. Angående frågorna som jag utarbetade min intervju ifrån dök det ibland upp fler mindre frågor under intervjuerna för att få det mest uttömmande svaren, men annars så höll jag mig till frågorna och dess ordning.
6.5 Forskningsetik
Varje lärare som jag intervjuade blev informerad om vad syftet med intervjuerna var och vad de skulle användas till och att deras medverkan var anonym. Detta innebär att de intervjuade har fått ett annat namn i sammanställningen och det går inte att ta reda på vilken skola de arbetar på. Informationen med anteckningar och inspelning berättade jag för de intervjuade att det skulle förstöras när examensarbetet är godkänt och endast användas till denna
undersökning. De fick veta vad min frågeställning i arbetet var och varför jag valde att undersöka detta (Patel, Davidson, 2003).
6.6 Reliabilitet och validitet
Angående mitt arbetssätt med val av fakta och bearbetning av information anser jag att mitt arbete har god reliabilitet, det vill säga god trovärdighet eftersom att allt är noga granskat av mig och utvalt med omsorg för att fylla detta arbetes syfte och frågeställning. Intervjuerna har god reliabiliteten anser jag eftersom de är gjorda med utbildade lärare och som har kunskap av elever i olika åldrar. Alla lärare hade också erfarenhet och kunskap om de olika diagnoserna.
Eftersom detta är ett ämne som det inte finns något rätt och fel inom tror jag att det skulle kunna uppstå vissa skillnader om någon annan gjorde samma undersökning. Användes exakt samma metod tror jag inte skillnaderna blir direkt markanta men skulle intervjuerna göras i större städer och i andra miljöer och med en lägre kunskapsnivå hos intervjupersonerna tror jag det skulle kunna bli större skillnader.
Angående validiteten anser jag att jag har fått svar på min frågeställning och att jag har behandlat det som jag avsåg, detta innebär att jag har mätt det som har varit relevant. Jag tycker att det finns en röd tråd genom uppsatsen.
18
7 Resultatanalys
I denna resultatanalys kommer de intervjuade personernas intervjuer sammanställas en åt gången. Sammanställningen kommer ske i löpande text utan att frågorna kommer att tydliggöras. Vissa intervjupersoner använder förkortningen BUP som står för barn och ungdomspsykiatrin. Frågeformuläret finns som bilaga 1.
7.1 Intervjuperson nr 1
Den intervjuade personen är utbildad kvinnlig språklärare i högstadiet och i denna
sammanställning kommer hon att kallas Anna. Intervjun inleddes med att fråga Anna om hon visste vad ADHD och Aspergersyndrom syndrom är? Anna kunde tydligt berätta vad de olika diagnoserna innebar och gav flera olika exempel ur verkligheten om hur olika samma diagnos kan vara. Hon anser att det är viktigt att lärare har god kunskap om de olika diagnoserna men att man måste vara välmedveten om att det inte finns några standardlösningar.
Hon har haft elever med båda diagnoserna i sitt klassrum och det viktigaste anser hon är att eleverna känner sig trygga i hennes klassrum. Inga elever är lika men alla behöver trygghet.
Det blir ofta vissa begränsningar i undervisningen när läraren har elever med speciella behov, det kan ibland vara svårt att göra nya gruppkonsultationer eftersom det sociala hos många av dessa elever är jobbigt. Hon menar ändå att nästan alla uppgifter går att genomföra bara de anpassas för att passa alla.
Angående utredningar tror Anna att det oftast är lärare som önskar en diagnosutredning. Hon tror att detta beror på att många föräldrar inte vill inse att barnet har en problematik och att de är rädda att barnet skall stämplas. Anna berättade att nu måste man fylla i om man har någon diagnos när man ska ta körkort och att detta kan ses som ett problem med att få diagnosen.
Diagnoserna tror hon oftast ställs när eleverna går i högstadiet eftersom det först då blir mindre struktur och friare. Eleverna får olika klassrum och lärare och ingen riktig fast punkt.
Anna har varit med och önskat utredning till elever pga. av att de saknar förståelse. Hon brukar märka att det behövs hjälp när hon samtalar med dem. Det har även skett att hon inte önskat en utredning eftersom hon inte trott att det skulle hjälpa eleven utan snarare stjälpa den och att eleven skulle må sämre av att veta. Elever som är högfungerande och inte har något problem inom skolan utan bara med den sociala delen har hon därför valt att avstå utredning till.
Diagnoser har många fördelar men den största och viktigaste orsaken menar Anna är att de får ovillkorliga rättigheter till stöd såsom assistent och bärbar dator samt rätten att gå i speciella skolor som t.ex. Asperger skolor. De får även lära sig att hantera sina diagnoser med hjälp av BUP. Genom att tala om för klasskamraterna vad det innebär att ha en diagnos skapar det förståelse och vidgar människosynen hos klasskamraterna. För föräldrarnas del är det skönt att få diagnosen bekräftad och som leder till att de inser att de inte har gjort något fel och att de kommer få stöd och ledning till hur de kan göra.
Diagnoser har också vissa negativa synpunkter. Ur elevens synpunkt kan det kännas
stämplande att få en diagnos och kanske försvåra när de t.ex. söker jobb. För läraren innebär
19
det mer krav och planering. Föräldrarna kan hamna i tanken varför fick mitt barn detta, är det mitt fel.
I framtiden kan dessa elever få svårt att ta vilket jobb som helst, de måste fundera på den sociala biten även vid jobbansökan. De kan lätt hamna i depressioner, men det kan även leda till att de genom sin diagnos får ett mycket bättre liv eftersom de har fått en förståelse för sitt liv.
Anna tror också att det är bra med medicinering till vissa av dessa elever. Ger det ett bra resultat så ser hon inget hinder, men det måste ske med sunt förnuft eftersom det inte fungerar bra på alla. Medicineringen måste leda till avsevärda förbättringar. Hon menar också att medicineringen måste ske i rätt tidpunkt innan skadan är för stor. Hon har själv sett bra resultat men tror inte att det är så vanligt med medicinering.
Det är viktigt att skaffa sig en egen uppfattning om dessa elever innan man läser om deras problematik. Alla är vi olika och i olika sammanhang, men Anna tror dessvärre att det är vanligare att lärare läser om elevens problematik först. En diagnos innebär också att det är vanligt att både eleven, lärare och föräldrar skyller på diagnosen istället för att göra något åt själva problemet. Detta sker i mer eller mindre utsträckning. Familjer som har mer problem skyller oftare på diagnosen.
Eftersom vi har mer kunskap nu än förr tror Anna att det sätts fler diagnoser nu. Barn är heller inte tränade att vara stilla, de är vana intryck hela tiden såsom datorer och film. Även miljön tror Anna spelar roll, eftersom nu för tiden finns det mer miljögifter. Vi har andra livsstilar och hon tycker det verkar som om den ärftliga tendensen har blivit större. I nästan varje fall kan man se någon inom familjen med liknande problem.
Angående frågeställningen ” Vilka positiva och negativa aspekter finns det ur en lärares synvinkel med att få en neuropsykiatrisk diagnos såsom Aspergersyndrom syndrom och ADHD ?” anser Anna att det finns både positiva och negativa aspekter men att de positiva aspekterna är fler.
7.2 Intervjuperson nr 2
Den intervjuade är en man som arbetar i årskurs 4-6. För tillfället arbetar han i en årskurs 6.
Han är utbildad mellanstadielärare. I sammanställningen kommer han att kallas Johan.
Intervjun inleddes med att ta reda på Johans kunskap om diagnoserna ADHD och Aspergersyndrom. Han sa själv att han inte hade så stor kunskap men kunde beskriva de största svårigheterna inom diagnoserna. Kunskap om Aspergersyndrom hade han inte lika mycket kunskap om som inom diagnosen ADHD. Han visste att det var en variant på autism och eftersom de med Aspergersyndrom ofta var känslokyliga hade han läst att de blev bra chefer eftersom de inte hade bekymmer att sparka anställda.
Johan tyckte att det är viktigt att ha ganska bra kunskap om diagnoserna eftersom det ger förståelse för dessa elever. Genom kunskap lär man sig hur det kan yttra sig. De har fått fortbildning om diagnoserna på studiedagar och olika informationshäften. Under sin
utbildning fick han ingen information om dessa diagnoser eftersom det var länge sedan han läste så all hans kunskap har han fått under senare tid.
