Kandidatuppsats
Tyst diplomati
En jämförande fallstudie som skildrar den tysta diplomatin som förhandlingsstrategi i konfliktlösningar
Författare: Elin Damberg Handledare: Tobias Bromander Examinator: Stefan Höjelid Termin: VT 2015
Ämne: Kandidatuppsats
”… Det är en allmänmänsklig visdom att det sällan lönar sig att ropa och skrika. När man ska lösa konflikter är det alltid viktigt att visa respekt och se till att funka
tillsammans med den man pratar med …”
Odlander 2014
Abstract
Through an older study auspices, awakened an interest to study how the statesmen manage the world order. The answer has its starting point in diplomacy. This paper will focus on the most criticized and controversial branch of diplomacy: the quiet diplomacy. The quiet diplomacy is a deemed confidential and flexible method that is adopted for particularly sensitive conflict resolutions, which takes place at an
intergovernmental level. The main purpose of this paper is to examine the diplomatic process in three journalistic cases. Although, these cases are different in one
significant standing, one resemblance may be noticed. All cases encompass a quiet diplomacy. Have the quiet diplomacy developed opportunities or obstacles in the various mediation activities? Theories in the form of analysis dimensions serve as the framework in this paper and are tasked to derive the concept through the respective cases.
Nyckelord
Tyst Diplomati, Förhandlingar, Utrikesdepartementet, Schibbye, Persson, Hammarström, Falkehed, Isaak, Fallstudie, Eritrea, Syrien, Etiopien
Tack
Elisabeth Löfgren, pressekreterare vid Amnesty International.
Magnus Christiansson, doktorand vid Försvarshögskolan och Stockholms Universitet (Statsvetenskapliga Institutionen).
Gunnar Sjöstedt, associerad forskare vid Utrikespolitiska Institutet, för en god vägledning och inspiration.
Mathias Mossberg, före detta diplomat vid Utrikesdepartementet.
Tobias Bromander, lektor vid Linnéuniversitetet vid Växjö, för ett bra handledarskap.
Innehållsförteckning
1 Inledning ___________________________________________________________ 6 1.1 Syfte och frågeställningar _____________________________________________ 8 1.2 Disposition ________________________________________________________ 8 1.3 Avgränsningar ______________________________________________________ 9 1.4 Tyst Diplomati som förhandlingsstrategi i konfliklösningar _________________ 10 1.4.1 Problematisering av begreppet ______________________________________ 12 2 Bakgrund _________________________________________________________ 14 2.1 Fallet Etiopien _____________________________________________________ 14 2.2 Fallet Syrien ______________________________________________________ 15 2.3 Fallet Eritrea ______________________________________________________ 16 2.4 Uteblivna demokratiska reformer ______________________________________ 17 3 Metodologi ________________________________________________________ 18 3.1 Metod ___________________________________________________________ 18 3.2 Val av fall ________________________________________________________ 18 3.3 Material _________________________________________________________ 19 4 Tidigare forskning __________________________________________________ 21 5 Teori _____________________________________________________________ 22 5.1 Jönsson och Hall ___________________________________________________ 22 5.1.1 Diplomatisk signalering ____________________________________________ 23 5.1.2 Privat och offentlig kommunikation ___________________________________ 23 5.2 Raymond Cohen ___________________________________________________ 24 5.2.1 Kulturell identitet _________________________________________________ 24 6 Analys ____________________________________________________________ 26 6.1 Analysdimension:[Diplomatisk Signalering] _____________________________ 26 6.1.1 Fallet Etiopien ___________________________________________________ 26 6.1.2 Fallet Syrien _____________________________________________________ 28 6.1.3 Fallet Eritrea ____________________________________________________ 29 6.2 Analysdimension:[Privat eller offentlig diplomati] ________________________ 31 6.2.1 Fallet Etiopien ___________________________________________________ 31 6.2.2 Fallet Syrien _____________________________________________________ 32 6.2.3 Fallet Eritrea ____________________________________________________ 33 6.3 Analysdimension: [Kulturell identitet] __________________________________ 36 6.3.1 Fallet Etiopien ___________________________________________________ 36 6.3.2 Fallet Syrien _____________________________________________________ 38 6.3.3 Fallet Eritrea ____________________________________________________ 40
7 Resultat ___________________________________________________________ 43 8 Avslutning _________________________________________________________ 46 8.1 Sammandrag ______________________________________________________ 46 8.2 Slutsatser _________________________________________________________ 46 9 Referensförteckning _________________________________________________ 49 9.1 Tryckta källor _____________________________________________________ 49
9.2 Elektroniska källor _________________________________________________ 49 10 Förteckning Intervjuer _____________________________________________ 52 11 Bilagor ___________________________________________________________ 53 Bilaga 1: Intervjufrågor ________________________________________________ 53
1 Inledning
Genom en äldre studies försorg1 väcktes ett intresse att studera hur högt uppsatta statsmän hanterar världsordningen. Svaret har sin utgångspunkt i diplomatin – förhandlingar som krigas fram av statsmän (Christiansson 2014). Denna uppsats ämnar behandla den mest kritiserade och kontroversiella grenen av diplomati.
Närmare bestämt, den konfidentiella förhandlingsstrategin ’tyst diplomati’. Den tysta diplomatin bedöms vara en konfidentiell och effektiv metod (Bring, u.å. 2015) som antas vid särskilt känsliga konfliktlösningar som sker på mellanstatlig nivå. Det ligger i all diplomatis natur att vara diskret. Ett grundantagande man vidhåller är att diplomati handlar om att för ändamålets skull i sådan liten grad som möjligt nå ut offentligt. Bedömningen är att publicitet inte kommer gynna resultatet i motsättningarna (Intervju Mossberg 27/5-15).
Tyst diplomati fick fäste inom den svenska politiken redan på 60-talet. Redan då var diskretion något man värdesatte högt inom diplomatin. Den utrikespolitik som Olof Palme senare representerade, skapade en väldigt stark grund för ett förtroende för Sverige. Sverige anlitades ofta i internationella medlingssammanhang och var en naturlig kandidat i många sammanhang för sådana uppgifter (Intervju Mossberg 27/7- 15).
Problematiken med tyst diplomati ligger i varje enskilt fall. Det uppstår ofta motsättningar bland opinionerna huruvida det är berättigat att använda tyst diplomati som ett strategiskt verktyg i en konfliktlösning, då det strider mot demokratiska värden som insyn och öppenhet. Onekligen skapar detta ett dilemma med tyst diplomati, därför å ena sidan så bygger förhandlingar och överläggningar på att man inte vill förstöra möjligheterna till en överenskommelse, samtidigt som ett helt slutet agerande utan att prata med någon om det anses demokratiskt tveksamt, och då tappar man också legitimitet för det man gör (Intervju Christiansson 7/5-15).
1 Munga, Emmanuel. Fridlund, Susanna. 2009. Tyst diplomati: En omdiskuterad tystnad.
Kandidatuppsats. Lunds universitet.
Denna diskussion har blivit alltmer uppmärksammad, detta då det blivit vanligare att yrkesutövande journalister som rapporterar från krigs- och konfliktzoner tillfångatas eller dödas (Reportrar utan gränser, 2015). I Sverige har vi på senare år uppmärksammat ett övervägande antal fall där journalister blivit frihetsberövade.
När ett sådant fall uppstår faller det på den svenska regeringen att finna en enighetslösning. Problematiken ligger i agerandet. Alla förhandlingar och varje situation är unik, och då blir diplomatin ett viktigt instrument (Intervju Mossberg 27/7-15). Det är viktigt att identifiera hur beslutsstrukturen ser ut, och då behövs en diplomat. Jens Odlander (2014) beskriver detta tillvägagångssätt i sin bok: ”En viktig del av arbetet är att uppdatera ambassadens analys av maktsituationen i landet. Det operativa syftet är att genom rätt personer skaffa information om hur myndigheterna och […] regeringen tänker, för att på bästa sätt påverka makthavarna” (Odlander 2014: 100).
Det problem den här uppsatsen fokuserar på är huruvida den konfidentiella förhandlingsstrategin tyst diplomati skapar möjligheter eller hinder i en förhandlingsprocess. För att vidare förankra detta problem till statsvetenskap diskuteras demokrati, mänskliga rättigheter och medborgarskap utmed tre analysdimensioner som appliceras på tre designerade fall. Val av fall diskuteras mer ingående i kapitel tre.
För att uttryckligen kunna behandla uppsatsens huvudsyfte appliceras en jämförande fallstudie (Esaiasson 2012). Den teoribeprövande undersökningen föregås av ett konstruktivistiskt perspektiv med fokus på meningsskapande förhandlingar (Jönsson
& Hall 2005). Detta konstruktivistiska perspektiv framkommer i författarna Christer Jönssons och Martin Halls teoridimensioner som sakligen kommer att stödjas av författaren Raymond Cohens teori om kommunikativ interaktion, i vilken Cohen fokuserar på att förklara de faktorer som influerar kommunikationen mellan olika kulturer.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur den tysta diplomatin som förhandlingsstrategi fungerat i fallen Schibbye-Persson, Hammarström-Falkehed och Dawit Isaak. Utmed tre teoretiska ben diskuteras det huruvida begreppet skapat möjligheter eller hinder i de olika internationella medlingssammanhangen.
Frågeställningar
För att kunna besvara uppsatsens syfte så har en tvådelad frågeställning skapats.
Frågeställningarna syftar till att i resultatsektionen kunna ge en tydlig bild av det insamlade materialet.
1. I vilken utsträckning har tyst diplomati varit en möjlighet eller ett hinder i de olika internationella medlingssammanhangen?
2. På vilket sätt kan historisk förankring, kulturell identitet och avvikelser i kommunikationsutbytet i Sveriges relationer med Eritrea, Etiopien respektive Syrien, ha förorsakat en diplomatisk låsning i konfliktlösningen?
1.2 Disposition
Uppsatsen är uppdelad i elva delar som ingående beskriver uppsatsens olika kapitel.
Inledningen redogör syftet med uppsatsen och inbjuder till intressant läsning.
Disposition och uppsatsens upplägg diskuteras som underrubriker i detta kapitel tätt följt av en angränsningssektion samt två sektioner i vilka begreppet tyst diplomati och problematisering av begreppet redogörs för. Detta för att ge läsaren en bredare förståelse av ämnet inför vidare läsning.
Kapitel två behandlar uppsatsens centrala värdeposter: de tre fallen. Dessa introduceras ingående för läsaren så denne ökar sin förståelse och kännedom kring ämnet. Kapitel tre beskriver uppsatsens metodologi och materialdisponering, åtföljt av kapitel fyra som behandlar tidigare forskning.
I kapitel fem knyts säcken ihop i form av ett teoriavsnitt. Här bekantar sig läsaren med två utvalda teorier som utmynnar i tre analysdimensioner, vilka senare utgör den begynnande analyssektionen.
I analyssektionen samt i den efterföljande resultatsektionen i kapitel sex respektive sju framhävs de nyhetsartiklar och samtalsintervjuer som sammanställts explicit för denna uppsats och därmed utgör den stabila bas av empiriskt material som är fundamental för denna uppsats.
Analyssektionen beskriver utmed de tre dimensionerna varje fall enskilt för att sen diskuteras gemensamt i resultatsektionen. De empiriska förundersökningarna som föranledes av kurslitteratur, nyhetsartiklar och samtalsintervjuer binds sålunda ihop i analyssektionen för att senare utvärderas enligt de dimensionella mått som framtagits ur respektive teori.
I kapitel sju delas resultatredovisning upp utifrån de två frågeställningarna.
Avslutningsvis avrundar kapitel åtta uppsatsen med ett kortfattat sammandrag, åtföljt av en slutsats och sammanfattande diskussion.
Kapitel nio, tio och elva omfattar referensförteckning, förteckning över intervjuer samt bilagor.
1.3 Avgränsningar
Denna uppsats ämnar inte utreda tyst diplomati som begrepp och avslöja något av den sekretess som ligger bakom. Denna uppsats står endast i begrepp att undersöka hur den tysta diplomatin som förhandlingsstrategi fungerat i respektive fall. Har den fungerat som en möjlighet eller varit ett hinder i den pågående förhandlingsprocessen? I försöket att finna en förklaring till hur begreppet opererar i en förhandlingsprocess har jag applicerat tre analysdimensioner på vartdera fall. De analysdimensioner som applicerats som teoretiskt ramverk är öppna för subjektivt tänkande (Munga & Fridlund 2009). De ämnar inte tillgodose uppsatsen med konkreta och sanningsenliga svar, utan fungerar endast som vägledare och uppvisar därmed en subjektivitet i analysen av respektive fall.
1.4 Tyst diplomati som förhandlingsstrategi i konfliktlösningar
Med tyst diplomat avses ingen självklar definition. Tvärtom, enligt ambassadör Mathias Mossberg, är tyst diplomati ett löst begrepp som saknar en klar akademisk definition. Det är bara ett praktiskt samlingsbegrepp för egentligen traditionella diplomatiska metoder (Intervju Mossberg 27/7-15). Vidare menar Mossberg att: ”tyst diplomati är ett sätt att uppnå olika resultat, diplomati i sig handlar om att för ändamålets skull i så liten grad som möjligt nå ut offentligt. Inte för att det skulle vara något misstänkt i det utan för att man gör den bedömningen att publicitet inte skulle gynna den typen av resultat. Det är ett klassiskt element i förhandlingar. En förhandlare har lättare att komma framåt i en förhandling när denne vet att man inte omedelbart måste försvara de olika positioner man tar eller medgivanden som man kanske gör mot en annan part, och som man inte omedelbart måste försvara gentemot sina egna. Utan man väntar med en sådan diskussion till dess att man har en enighetslösning och till man har någonting att presentera” (Intervju Mossberg 27/5- 15).
Men definitionerna av ett begrepp som saknar en konkret definition kan enkelt bli en måltavla för subjektiva tolkningar. Doktorand Magnus Christianssons syn på tyst diplomati är denna: ”Tyst diplomati är den typ av kontakt som sker mellan två stycken aktörer på ett inofficiellt plan, dvs., att det finns någon typ av ’deniability’, någon typ utav samtal eller konversation, eller interaktion som kan förnekas eftersom den inte finns officiellt registrerad. Det är så jag skulle betrakta tyst diplomati, rent definitionsmässigt” (Intervju Christiansson 7/5-15).
I boken Essence of Diplomacy (2005) beskriver författarna Hall och Jönsson diplomatin likt en institution av den moderna statsapparaten, som i sin tur härstammar från renässansens Italien (Hall & Jönsson 2005:167). Diplomatin går tillbaka långt i tiden. 1500-talets filosofer anser att de första diplomaterna var änglar som agerade förmedlare mellan gudomligheten och mänskligheten (Hall & Jönsson 2005:67). Den moderna synen på diplomati frångår om möjligt idén om ett mytologiskt samband, men uppvisar ändå likheter i tillvägagångsättet som historien fortskrider. Det antika Grekland framhåller berättelsen om det gudomliga sändebudet Hermes, vars ättlingar anses vara de mest framstående diplomatiska sändebuden som är verksamma inom professionen (Hall & Jönsson 2005:68).
Diplomater i beskrivande syfte anses vara den drivande kommunikationskraften mellan det egna landets styrelse och det motsatta landets presidium. Diplomaten har till uppgift att förhandla fram önskvärda förslag som passar samtliga parter i en framskridande förhandlingsprocess. Dessa förhandlingar sker antingen offentligt eller bakom stängda dörrar i hopp om att finna en lösning som inte kräver våldsamma tilltag. Diplomaten opererar som det egna landets ”ögon och öron” och utifrån ett konstruktivistiskt perspektiv är denna process allt från problematisk (Hall & Jönsson 2005:68). Då diplomaten opererar i en kulturellt polär miljö, måste denne besitta en trovärdighet gentemot den regimen i det land denne opererar i, och samtidigt anföra ett förtroende hos de egna representanterna. Utan denna reliabilitet mellan parter finns ingen förhandling att livnära sig på, det finns ingen förhandling som skapas, fortskrider och tar skede. Den mest märkbara skillnaden mellan klassisk diplomati och tyst diplomati är att den tysta diplomatin oftast hålls utanför den offentliga arenan. Förhandlingarna är tysta och nås inte ut till opinionerna. I bedömningarna att tillämpa en tyst diplomati i en förhandling så har man observerat att publicitet inte skulle gynna den pågående förhandlingen och de resultat man önskar uppnå, därför håller man dörrarna stängda (Intervju Mossberg 27/5-15). Mossberg anser dock att det egentligen inte finns något som särskilt kännetecknar tyst diplomati men på frågan om det skulle finnas någon märkbar nackdel i tillämpningen av tyst diplomati så svarar Mossberg: ”Nackdelarna är egentligen ganska få, de är möjligen det att man kan riskera missuppfattningar hos press och opinionerna att man inte gör någonting, jag tycker att det har blivit en ganska onödig diskussion om det här, det är kärnan i all diplomati. […] Vad är diplomati? Det är ju endast ett instrument att få som man vill, en konstruerad diskussion som oftast förekommer i politiska syften” (Intervju Mossberg 27/5-15).
Mossberg förklarar vidare att anledningen till att tyst diplomati undanhålles offentlighetens ljus är inte för att underhålla allmänheten någonting, utan för att det är omöjligt att nå fram till en förhandling utan diskretion (Intervju Mossberg 27/5-15).
Denna reflexion delas av samtliga intervjuade parter i denna uppsats. Utan diskretion finns det ingen tillförlitlig grund att bygga en förhandling på. Denna diskretion måste dock delas av alla inblandade parter som medverkar i en förhandling. Pressekreterare Elisabeth Löfgren på Amnesty International gör bedömningen att ”det är väldigt viktigt att förstå att tyst diplomati kan ha väldigt olika skäl, i vissa fall så är det ett
väldigt känsligt läge, där man gör bedömningen från rätt eller fel, men man gör bedömningen att uttalanden som blir publika skulle kunna skada mer än göra nytta”
(Intervju Löfgren 5/5-15).
Trots att den diplomatiska verksamheten gestaltar sig på olika vis, klassiskt och tyst, så fungerar den rent funktionellt på samma sätt, i själva verket omfattar begreppet tyst diplomati en hel del av den traditionella diplomatin (Intervju Mossberg 27/5-15).
Allting styrs från huvudstaden, från Utrikesdepartementet i Stockholm. Oftast har man särskilda sändebud som är utsända för vissa frågor. Alternativt att man styr det hemifrån, och då har man från utrikesdepartementets sida ett fantastiskt nätverk utifrån sina egna representanter ute i världen (Mossberg 27/5-15). Teknologin har genom globaliseringen förändrat den klassiska diplomatin stegvis. Modern flygteknik, media och informationsteknik (IT) har bidragit till en effektivitet inom rörelser och kommunikation (Hall & Jönsson 2005:91). Förr hade diplomater en mer avgörande roll, de var verksamma i stort sett alla politiska sammanhang. Enligt Mossberg så sker en stor del av kommunikationen direkt mellan statsöverhuvuden i den moderna världen. Diplomater är idag mer verksamma i tredje världen där de utgör ett större syfte (Intervju Mossberg 27/5-15).
1.4.1 Problematisering av begreppet
Enligt Christiansson är tyst diplomati ”ett relativt solkigt begrepp”, detta framför han i sin recension av Jens Odlanders bok Tyst Diplomati (2014) publicerad av tidskriften Respons: ”i ett svenskt sammanhang var det länge ett försvarsargument för en försiktig linje i känsliga frågor och ett skällsord för en aktivistisk opinion för såväl höger- som vänsterkanten” (Christiansson, 2014). Alla medlingssammanhang som omsluts av en tyst diplomati är konfidentiella handlingar. Enligt Christiansson skapar detta ett hålrum som ofta ger upphov åt implicit kritik (Christiansson, 2014). Det har även funnits misstankar riktade mot svenska UD att de genom begreppet vill dölja passivitet (Johansson, 2014). I mediala sammanhang förnims det att den tigande verksamheten strider mot demokratiska värden som insyn och öppenhet.
Trots den klassiska diplomatins definition hamnar ofta den tysta diplomatin i förgrunden för implicit kritik. Christiansson gör denna intressanta bedömning utifrån sin definition av begreppet: ”Tyst diplomati lever med problematiken att de som har
ett offentligt intresse, ofta trycker på för att regeringen tydligt ska redovisa var man står, och vad man gör, medan å andra sidan regeringen kan ha ett intresse av att nå resultat av att inte prata. Alternativt så kan man då misstänka att regeringen inte gör så mycket” (Intervju Christiansson 7/5-15). Målsättningen för denna uppsats är att göra en utredning av detta begrepp och möjligen bistå med lite bredare insyn och förståelse. Ambitionen är att genom uppsatsens upplägg och utförande, sprida ljus över ett relativt angripet och nedsmutsat begrepp.
2 Bakgrund
2.1 Fallet Etiopien
Martin:
Ljudet är torrt och distinkt. Jag sätter mig upp på huk.
Vad var det för smäll?
Gode Gud, låt det vara ett vådaskott.
[…]
Jag hukar, trär fötterna i kängorna och försöker lyssna. Då exploderar busköknen:
smällar från kalasjnikovs, smatter från kulsprutor. Kulorna splittrar en trädstam och piskar sanden några meter framför mig med ett metalliskt klingande ljud.
[…]
Johans arm kastas bakåt och en tunga av blod och kött skickas ut i luften bakom den. När pendeln svänger tillbaka är överarmen en blodig massa.
-‐ Du är skjuten, vi måste stanna! skriker jag.
I samma stund snuddar en kula vid min högra knäskål, kroppen rycker till under mig och jag faller framåt. Andas, hinner jag tänka. Andas. Får sand i munnen, det är som om jag har dykt in i en stor våg av sand …
[…]
Jag skriker efter Johan:
-‐ Vi måste stanna och ge upp!
Jägarna har hunnit ifatt sitt byte.
(Utdrag ur boken: 438 dagar: En berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar, skriven av Johan Persson och Martin Schibbye, 2013.)
Den 30 juni 2011 greps frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson av etiopisk militär då de på ett journalistiskt uppdrag korsat den etiopiska gränsen från Somalia med hjälp av ONLF-gerillan2, de besköts och fängslades kort därefter i det beryktade Kalityfängelset. De försattes på fri fot först efter 14 månader, och kunde därefter återvända till Sverige. Schibbye och Persson har själva uppgivit att det journalistiska uppdraget berörde företaget Lundin Petroleum och Lundingruppens aktivitet i området (Persson & Schibbye, 2013). Lundin Petroleum tecknade 2006 ett kontrakt med den etiopiska regeringen om rätten att utvinna olja och naturgas i Ogadenprovinsen. Då svenska myndigheter fått vetskap om att Schibbye och Persson gripits av etiopiska myndigheter uppdagades det att utrikesminister Carl Bildt varit styrelseledamot i Lundin Petroleum AB. Detta var på journalistiska grunder besvärande för regeringen, trots att Bildt uppgivit att han lämnat styrelseposten innan kontraktet om oljeutvinningen i Ogaden undertecknats. I sitt anförande rörande betänkande 2011/12:32 (Anf.1 Hans Linde (V) i Riksdagsdebatten den 10 oktober 2011) hävdar Linde att Regeringen och Bildts uppriktighet i Sveriges ansträngningar
2 ONLF: Ogadens nationella befrielsefront.
att få männen fria har ifrågasatts, både under och efter att händelsen ägt rum (Interpellation, 2011).
2.2 Fallet Syrien
Niclas
Yabroud, lördagen den 23 november
Med kalasjnikoven riktad mot mig befallde han mig att följa med honom. Jag gick ur bilen och ställde mig vid passagerardörren. ”Svensk journalist”, upprepade jag flera gånger. Jag försökte sätta mig i bilen igen, men då blev han riktigt förbannad. Med gevärspipan i ryggen blev jag tvungen att följa med.
”De för bort mig” De för bort mig!” ropade jag mot de andra när jag gick så sakta jag kunde mot deras bil. Jag såg hur Magnus böjde sig fram i baksätet, sa något till de andra och pekade mot mig. Ingen kom till undsättning. Det här händer inte. Det kan inte vara sant, tänkte jag när jag tvingades sätta mig i bilen. Magnus kom kort efter och motades upp bredvid mig. […] Nu slocknade ljuset. Tänkte de skjuta oss och kasta av oss vid vägkanten? Nöja sig med kamerorna, pengarna och slippa mer besvär än så?
Jag kände Magnus hand trycka lätt på mitt lår. Vi satt i samma sjunkande båt. Men tillsammans i alla fall.
(Utdrag ur boken: Idag ska vi inte dö: Fångar i krigets Syrien, skriven av Niclas Hammarström och Magnus Falkehed, 2015.)
Detta fall kommer att omsluta en väldigt speciell form av diplomati, då stater – officiellt – inte förhandlar med terrorister, och kommer därmed att analysera specifika element av tyst diplomati (Faure 2008:179). Denna kommer således att utreda metoder som upplevs främmande gentemot en klassisk diplomati, då karaktären hos dess motpart ej anses vara dess jämlikar på den legitima arenan (Faure 2008:179).
Söndagen den 17 november 2013 påbörjade fotografen Niklas Hammarström och utrikeskorrespondenten Magnus Falkehed en resa. En resa som skulle föra dem på ett gemensamt uppdrag in i krigets Syrien. De hade planerat resan i månader och målet var beslutat: de skulle ta sig in i Libyen och fortsätta illegalt in i Qualamounregionen i västra Syrien. En region som omslutits av en nästan total medieskugga (Hammarström & Falkehed, 2015). Uppdraget var att de skulle skildra civilbefolkningens situation, den kristna minoriteten och eventuella splittringar bland de militanta grupperna (Hammarström & Falkehed, 2015). Resan in och ut från Syrien visade sig vara allt från säker. Den väg de skulle färdas igenom på, tillsammans med deras fixare och en katiba3 gick genom Qalamoun. En region som var hårt bevakad av regimens styrkor och libanesiska hozbollahtrupper
3Katiba: Förband
(Hammarström & Falkehed, 2015). Lördagen den 23 november – dagen då de skulle återvända hem från ett laglöst ingenmansland – var första dagen på en lång kamp om frihet som varade i 43 respektive 46 dagar.
2.3 Fallet Eritrea
”Som journalister bevakar vi vad som händer vare sig det är bra eller dåligt, för det är vår yrkesetiska plikt att informera allmänheten (Karlsson & Sjöberg: Dawit Isaak, 2004:49).”
Denna del kommer att behandla ytterligare ett fall som rör en frilansjournalist vid namn Dawit Issak. Isaak arresterades i sitt hem i Asmara den 23 november 2001. Från vad man först trodde var ett vanligt polisförhör visade sig vara något betydligt större, Isaak kom aldrig hem och 14 år har nu passerat sedan den förödande söndagsmorgonen den 23 november. Isaak arbetade som reporter på den eritreanska tidningen Setit, han arresterades på grunderna av att tillsammans med andra ledande journalister på den fria pressen publicerat ett brev skrivet av 15 högt uppsatta politiker (även kallad 15-gruppen). I brevet vädjade man om demokratiska reformer (Karlsson
& Sjöberg 2004:17). I samband med att Setit publicerade brevet, publicerade man ytterligare brev och pressmeddelanden från 15-gruppen samt två intervjuer med två av politikerna (Karlsson 2004:18). I samband med att 15-gruppen arresterades fängslades även journalister som ansetts ha uttryckt kritik gentemot presidenten och dennes parti (Karlsson 2004:18). De fängslades på grunderna av att ha uppfattats som ett hot mot den nationella säkerheten och nationens utveckling (Karlsson 2004:18). En av de fängslade journalisterna var Dawit Isaak.
Det som gör detta fall så unikt är att det är ett fall som behandlar en medborgare med dubbelt medborgarskap. Dawit Isaak innehar både ett eritreanskt och ett svenskt medborgarskap, detta försvårar således frigivningsprocessen, då Eritrea anser att Isaak begått ett brott mot deras rikes säkerhet och därför bör avlägga sitt straff enligt eritreanska regler på eritreansk mark. Den eritreanska regeringen anser dessutom att Sverige inte borde lägga sig i eritreanska angelägenheter och har därför inte uppvisat något intresse för vidare förhandlingar kring ett alternativt frigivande (Karlsson 2004:28).
I analysdelen kommer Isaaks fall att belysas utefter den tysta diplomati som applicerats på fallet, och i likhet med de två förstnämnda fallen kommer den tysta diplomatin att granskas utifrån tre analysdimensioner.
2.4 Uteblivna demokratiska reformer
I denna del tecknas en allsidig bild av de aktualiserade ländernas position i stormaktspolitiken. Länderna på Afrikas horn, dvs. Etiopien och Eritrea, har sedan länge varit betraktade som diktaturer, likaledes Arabrepubliken Syrien. Enligt Freedom House4 senaste rapport Freedom in the World (2015) uppfyller inget av länderna de demokratiska krav som ställts för att en nation skall betecknas som demokratisk. Etiopien lyder mer eller mindre under en militär aristokrati. Eritrea lyder under en liknande regim med en envåldshärskare tjänande i toppen. Den syrianska politiken domineras i hög grad av militären och statsapparaten styrs mer eller mindre utav den beväpnade sunniislamiska rörelsen, IS. Denna rörelse är numera stämplad som en terroristorganisation av Förenta Nationerna (FN). De är ansvariga för att systematiskt ha dödat, torterat och kidnappat civila (Human Rights Watch, 2015).
Inget av länderna respekterar demokratiska reformer eller mänskliga rättigheter och bör därför inte betraktas som demokratier. Eritreas försök till att utveckla demokratiska reformer i början på 1990-talet avvecklades 1998, då Etiopien förvägrat återlämnandet av den lilla orten Badmé, som angränsar till Eritrea (Ehrenberg, 2014).
4 Freedom House: Är en oberoende organisation som ägnar sig åt expansionen av frihet runt om i världen.
3 Metodologi
3.1 Metod
Metoden som används för att besvara uppsatsens två frågeställningar betecknas som en jämförande fallstudie. Denna uppsats ämnar således undersöka den diplomatiska processen i tre journalistiska fall. Trots att dessa fall är olika i många anseenden, finns en uppenbar likhet. Alla fall omsluts av en tyst diplomati. Följaktligen, är fallstudien underbyggd av intervjuer som tillsammans med andrahandskällor i form av kurslitteratur och nyhetsartiklar bistår uppsatsen med dess empiri och teoretiska återkoppling. En medial synvinkel kommer att appliceras på uppsatsen och syftar till att bistå med information i regeringens arbete kring ärendena. Detta då media spelat stor roll i rapporteringen av samtliga fall, då de har ett stort politiskt inflytande på opinionerna (Munga & Fridlund 2009).
3.2 Val av fall
I mitt val av fall så har jag gjort ett strategiskt val. Jag har valt tre fall som har ett gemensamt inslag. Nyckelordet i sammanhanget är tyst diplomati. I och med att jag valt att specificera mina fall utmed ett begrepp så har jag avklarat en stor del av mitt analytiska arbete redan i sambandet med valet av fall (Esaiasson 2012:102). Jag har inte fått ett svar på den förklaringsvariabel som står i centrum för min undersökning (Esaiasson 2012:102), men jag har skapat en god grund för att bedriva en fortsatt teoribeprövad undersökning av begreppet, vilket fullgör syftet med uppsatsen. En jämförande design fungerar bra att applicera på mitt val av fall, då jag inte är ute efter att finna en förstahandsbestämd förklaringsfaktor på mitt problem, utan även vill öppna för möjligheten att utveckla nya tänkbara teorier, i analysen av ett avvikande fall (Esaiasson 2012:101). Jag har gjort en begränsning i mitt val av fall baserat på tidsomfattningen för uppsatsen. Ett slumpmässigt val av fall hade resulterat i ett för stort urval, varav tiden inte hade räckt till (Esaiasson 2012:101).
De tre fallen omfattar gripandet av frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien 2011, kidnappningen av frilansjournalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed i Syrien 2013 samt bortförandet av frilansjournalisten Dawit Isaak i Eritrea 2001.
3.3 Material
Jag har sedan start varit ytterst medveten om att materialinsamlingen inför denna uppsats skulle ge en del problem. Problematiken uppstår eftersom förhandlingar som omsluts utav en tyst diplomati är konfidentiella, och är därmed inte öppna för allmänheten att beskåda och ta del av. Dessutom så saknas det konkreta definitioner av begreppet, vilket gör det svårt att tillgodose uppsatsen med empiriskt material.
Därför har jag i syfte att skapa mig en bredare kännedom och förståelse av begreppet använt mig av kunskapsöversikter i form av tidigare publicerade verk där begreppet på bästa möjliga sätt beskrivits och granskats. Jag har utfört ett flertal samtalsintervjuer med personer som stått i skilda förankringar till begreppet. Alla har dock haft olika slags vetskap kring de fall som analyseras i samband med begreppet, vissa har uppvisat större vetskap och andra mindre. Detta har färgat uppsatsen och det finns därför en risk att det saknas relevant fakta på området. Mina källor i form av kurslitteratur, artiklar och samtalsintervjuer bör därför uppfattas som subjektiva framför objektiva i sina utlåtanden. Uppsatsen vill därmed inte göra några generaliseringar av begreppet, utan står endast i begrepp att bidra med exempel som ger kraft åt en ny vetenskaplig utveckling (Marsch & Stoker 2002:204).
I mina samtalsintervjuer har jag låtit intervjua den förre detta diplomaten Mathias Mossberg, som bistått med mycket användbar information, tack vare sina erfarenheter av förhandlingar i Mellanöstern. Det hade varit önskvärt att inkludera fler intervjuer med ytterligare diplomater och andra tjänstemän på UD, så jag hade fått fler och olika infallsvinklar kring begreppet och de olika fallen. En intervju med nuvarande presschef Anna Buhré Kervefors på UD hade varit önskvärd, då hon kunnat bistå med information hur UD agerar när svenska journalister tillfångatas. Jag blev istället tipsad av UD att läsa Jens Odlanders bok Tyst Diplomati (2014). Kontaktuppgifter till dåvarande pressekreterare Cecilia Julin (är idag Sveriges ambassadör i Madrid) var svåra att finna. Så den idén fick tillslut avvecklas.
Tack vare att jag kombinerade Mossbergs intervju med pressekreterare Elisabeth Löfgren vid Amnesty International samt doktorand Magnus Christiansson vid Försvarshögskolan i Stockholm kunde jag ändå väga fakta och motstridiga intressen gentemot varandra, dock utifrån ett subjektivt tänkande. Löfgren har tack vare sin breda förståelse och kunskap i fallet Dawit Isaak kunnat bistå uppsatsen med en
deskriptiv bild av ärendet. Christiansson har tack vare sin kunskap inom forsknings- och undervisningsområden som strategi, säkerhetspolitik och transatlantiska relationer och sin kännedom i fallet Schibbye och Persson kunnat bistå med ytterligare information. Genom detta samspel av intervjuer och de teorier som använts som teoretisk ramverk finner jag ändå att en viss legitimitet skapats och att begreppet tyst diplomati och de tre fallen skildrats utifrån rättvisa och trovärdiga perspektiv.
I mina intervjuer har jag valt att använda mig utav en diktafon. De som jag har intervjuat har inte känt sig bekväma med detta tillvägagångssätt och det kan därför ha påverkat intervjun. Detta kan ha påverkat den fakta som framkommit under intervjuerna, och det bör därför tas med i beräkning. Anledningen till att jag valt att använda mig utav en diktafon vid intervjutillfällena istället för att ta egna anteckningar är för att jag anser att en diktafon varit hjälpsam i sammanställningen av relevant data. Jag har kunnat bearbeta svarsalternativen i egen takt, då jag har haft möjligheten att lyssna på samtalen ett flerfalt gånger. Intervjufrågorna har sammanställts och utformats utefter varje intervjupersons delaktighet, kunskap och förståelse inom ämnet och de tre fallen. Jag har även tagit inspiration från tidigare forskning.5
5 Tidigare Forskning:Munga, Emmanuel. Fridlund, Susanna. 2009. Tyst diplomati: En omdiskuterad tystnad. Kandidatuppsats. Lunds universitet.
4 Tidigare forskning
Tyst diplomati är en gren inom diplomatin som är relativt outforskad. Det är svårt att finna empiriskt material, och därför svårt att endast analysera ’tyst diplomati’ som begrepp och förhandlingsstrategi. Mycket är konfidentiellt och sekretessbelagt av många och viktiga skäl. Ett sådant skäl kan exempelvis inbegripa det egna rikets säkerhet. Det finns därför inte mycket fakta i ämnet att tillhandagå.
Dimensionerna som framkommer av teoridelen, som har används och studerats längst liknande mått i en tidigare studie6, tas i anspråk för att i analysdelen kunna besvara den tvådelade frågeställningen. Dessutom så har denna tidigare studie varit en källa till högre bildning, insikt och inspiration och bistått med mycket användbar information.
6Tidigare Forskning:Munga, Emmanuel. Fridlund, Susanna. 2009. Tyst diplomati: En omdiskuterad tystnad. Kandidatuppsats. Lunds universitet.
5 Teori
Inledningsvis, presenteras författarna Christer Jönssons och Martin Halls teori, varvid två analysdimensioner, som framgår av deras bok, kommer att granskas mer ingående. Författaren Raymond Cohens teori om interkulturella förhandlingar bistår med den sistnämna teoriaspekten som tas i anspråk i denna uppsats. Utifrån dennes teori appliceras ytterligare en analysdimension. Dessa teorier kan dock endast diskuteras utifrån empiriska undersökningar, vilka omfattar en mängd samtalsintervjuer samt nyhetsartiklar. Forskare, experter i internationella förhandlingar, akademiker, diplomater och andra människor som besitter kunskap inom ämnesområdet, har därför blivit intervjuade för att ge en ändamålsenlig empiri.
Som tidigare nämnts, så är den tysta diplomatin en relativt outforskad gren inom diplomatverksamheten. Därför måste teorier i form av analysdimensioner fungera som ramverk i denna uppsats och härleda begreppet genom respektive fall, som är presenterade nedan.
5.1 Jönsson och Hall
Författarna Hall och Jönsson förklarar i sin bok hur de kartlägger och illustrerar en ansamling relevanta dimensioner av den kommunikativa aspekten av diplomati, som vidare bistår med en vitalitet och uttrycksfullhet för att bestyrka uppsatsens styrka. De förlitar sig på ett perspektiv inom kommunikation som vidare betonar dess konstruktivistiska element. De dimensioner som valts ut är diplomatisk signalering samt privat och offentlig kommunikation. Hall och Jönsson beskriver sin syn på diplomati utifrån två ideologier, dessa återfinns och belyses i författarnas abstrakta version i definitionen av diplomati:
Balansen mellan universalism och partikularism manifesteras i det inbördesrika förhållandet mellan en gemensam diplomatisk kultur och en motsatt kulturell uppsättning diplomater från olika delar av världen. Över historien har denna dimension av universalism och partikularism reflekterat en symbios av gemensamma och motstridande intressen i förhandlingar – den ultimata diplomatiska metoden då den motverkar krig genom att applicera en kommunikativ förhandlingsstrategi i sökandet efter gemensamma intressen, som gynnar alla inblandade parter, och stärker en internationellt nyskapande relation. (Hall & Jönsson 2005:165)
Enligt Hall och Jönsson har religion livnärt det universalistiska elementet genom alla tider. Det partikularistiska elementet anses vara mer sekulär i sin utformning. Detta samfund likställdes redan under medeltidens Europa, i hopp om att finna en harmoniserad balans inom de enskilda ideologierna (Hall & Jönsson 2005:164-65).
5.1.1 Diplomatisk signalering
Sammantaget betyder diplomatisk signalering överförbar information. Den belyser den visuella och verbala/ickeverbala kommunikationen som sker mellan olika kulturella parter (Hall & Jönsson 2005:75). Diplomatiska signaler kan ofta framstå som tvetydiga eller oklara i sin karaktär. Hall och Jönsson belyser att möjligheten till otillförlitlighet och falska förespeglingar som ofta uppstår i förhandlingar bidrar till den tvetydighet som kan bli avläst i diplomatiska signaler (Hall & Jönsson 2005:76).
Signaler kan även betyda olika för olika kulturer, det är därför viktigt för diplomater att inta en viss försiktighet i sina utlåtanden, de bör tänka på att aldrig delge för mycket eller för lite information i en förhandling. Det finns en risk att signalerna som framhävs i respektive utlåtande förmedlar en viss tvetydighet, och därför framhäver något helt annat än först tänkt (Hall & Jönsson 2005:78).
Den verbala kommunikationen karakteriseras av den lingvistiska konversation som sker mellan parter. Den ickeverbala kommunikationen eller ”kroppsspråket”, framhäver många och viktiga aspekter inom diplomatisk signalering (Hall & Jönsson 2005:84). Det kan variera från personliga gester till gåvoutväxlingar (Hall & Jönsson 2005:85).
5.1.2 Privat och offentlig kommunikation
En grundläggande diskussion som framkommer i denna uppsats är huruvida historisk förankring, kulturell identitet och avvikelser i kommunikationsutbytet mellan olika nationer kan leda till låsning av ett ärende. För att analysera denna låsning appliceras ytterligare en analysdimension framtagen av Hall och Jönsson (2005). Denna framhäver två aspekter av diplomati: Privat och offentlig kommunikation. Den privata kommunikationen kommer genom denna uppsats att förlikas med den tysta diplomati som omsluter internationella medlingssammanhang, medan den offentliga kommunikationen motsvarar massmedias rapportering av förhandlingarna.
Massmedia har genom globaliseringen och den framvuxna teknologin fått ett utökat
politiskt inflytande på opinionerna (Munga & Fridlund 2009). I jämförelsen mellan dessa aspekter kommer det konstateras vilken aspekt som utgjort det bästa alternativet i de fall som undersöks.
5.2 Raymond Cohen
Etymologiskt härstammar ordet “kommunikation” från det latinska ordet communis, som står för ömsesidigt utbyte. Ett utbyte kan beskrivas i termer av: ”Ömsesidig utväxling av materiella eller immateriella värden av nyttoinriktat eller symboliskt slag”
(Brante, u.å. 2015). Det är oftast vad som sker mellan parter i förhandlingar, ett slags ge och ta mantra. Det som föranleder ett sådant utbyte sker i form av ord, nämligen kommunikation. Kommunikation är en källa till information. Ett visuellt, semantiskt eller lingvistiskt utbyte som förekommer mellan särpräglande parter, från en sändare till en mottagare i form av koder (Cohen 2007:26).
Författaren Raymond Cohen (2007) anser att ett problem som kan uppstå när olika kulturella parter uppvisar skillnader vad gäller erfarenheter, kunskap och antaganden i kommunikationsutbytet är att det kan leda till låsning av ärendet (Munga & Fridlund 2009). Cohen anser att den kulturella identiteten, med betoning på begrepp som stolthet och suveränitet, kan ha en inverkan på förhandlingar mellan olika stater (Cohen 2007). Den kulturella identiteten och avvikelser i kommunikationsutbytet mellan olika kulturer, är aspekter som angränsar till en tredje analysdimension som undersöks i denna uppsats.
5.2.1 Kulturell Identitet
I denna dimension presenteras Raymond Cohens teori (2007) om förhandlingar emellan kulturer i vilken aspekterna stolthet och suveränitet analyseras. I en förhandling bör involverade parter respektera varandras suveränitet och varandras integritet som nationer, annars kan det leda till att ärendet går i lås (Intervju Christiansson 7/5-15). Begreppet stolthet avser en nations upprätthållande av den egna staten, det är en nation som bär huvudet högt gentemot andra nationer och därigenom uppstår en märkbar tillfredställelse och självkänsla bland nationens medmänniskor. Enligt nationalencyklopediska mått är suveränitet en folkrättslig term som avser ”en stats självständighet och oavhängighet i förhållande till andra stater och
för dess maktmonopol inom det egna territoriet” (Bring, u.å. 2015). Den kulturella identiteten har således en stor inverkan på de intressen och värderingar ett land värnar om (Fridlund & Munga 2009:15), detta kan vara förankrat i historian. Enligt Christiansson (Intervju 7/5-15) så är en nations historiska förankring en aspekt som kan ha en stor inverkan på världspolitiken och i internationella medlingsaktiviteter:
”I bemärkelsen av aktörerna, för aktörerna så lever historien, man använder sig utav den.
Inte i bemärkelsen av att historien i sig själv skapar diplomatiska lösningar, det tror jag inte. Den reproduceras utifrån ett visst perspektiv, med olika intressen, ideologiskt och kulturellt och identitetsmässigt. När de har gjort det då kan det naturligtvis bli problem.
Ta ett exempel som Sverige och Danmark, det finns inga länder som Sverige haft så mycket krig och konflikter med som Danmark, men det är väll ingen som tänker på det idag. Så historia i sig själv är sällan en förklaringsfaktor men man måste förstå hur den används utav aktören” (Intervju Christiansson, 7/5 2015).
En central komponent som är avgörande i förhållandet mellan kultur och förhandlingar är språket. Språket formar en människas handlingar och är länken mellan kulturellt omslutna betydelser och erfarenheter (Cohen 2007:13).
Analysen av den kulturella identiteten vidtar i undersökningen av hur symboliska system fungerar, som förhandlingar.
6 Analys
6.1 Analysdimension: Diplomatisk signalering
6.1.1 Fallet Etiopien
Odlander beskriver sin diplomatiska roll i fallet Schibbye och Persson som ”ett detektivarbete med statsvetenskapliga inslag av maktanalys” (Odlander 2014:100).
Han förser läsaren med de frågeställningar en diplomat bör ställa sig när denne påbörjar en ny medlingsverksamhet: ”Vilka argument påverkar dem? Vilka makthavare och vilka budbärare vid vilka tillfällen? Vilket agerande och vilka argument leder åt rätt håll och vilka argument och vilket agerande kan leda till att frågan låses?” (Odlander 2014:100). Dessa frågeställningar nämner även Mossberg (Intervju 27/5-15) som de mest centrala.
Att tolka diplomatiska signaler i form av en ickeverbal kommunikation eller
”kroppsspråk” kan te sig lite olika, men belyser en viktig aspekt av den diplomatiska kommunikationen.
Att tolka och skapa rätt signaler i en sådan förhandling är oerhört viktigt. Det är i signalerna som ett förtroende byggs upp, något som skänker liv åt vidare överläggningar. I en sekvens i boken Tyst diplomati (2014) beskriver Odlander tillfället då ett nådebrev på tjugo rader överlämnas i händerna på premiärminister Meles Zenawi på dennes kontor. Ett nådebrev Zenawi märkbart redan vet innehållet av, då han själv varit med och framtagit det (Odlander 2014:237). Odlander beskriver situationen som spänd och märklig, nästan som att iaktta ett skådespel. Odlander inleder samtalet med att han kommit som budbärare åt de två svenska journalisterna, Martin Schibbye och Johan Persson. Nådebrevet är endast en formalitet som kort innebär att en nådeprocess inletts och att en alternativ benådning kan vara nära till hands (Odlander 2014:237).
”Han ser klurig ut, pojken som simmade i djävulssjön. Mannen som var den lille pojken är i den här stunden både regissör och skådespelare. Han håller kuvertet med båda händerna. Låter högra handens fingrar löpa längst kanten. Vänder kuvertet och tittar på baksidan […] Meles Zenawi vet exakt vad som står däri. Ändå läser han de tjugo raderna långsamt. En stund låter han pekfingret följa texten. Därefter vidtar samma omständliga ceremoni för att få ner papperet i kuvertet. Nu vilar kuvertet i hans knä. Jag observerar hur han flyttar kuvertet från höger till vänster hand och sedan vänder sig mot Surafel, som reser sig upp för att gå premiärministern till mötes. Med utsträckta händer på
asiatiskt vis tar Ato Surafel emot kuvertet och går tillbaka baklänges” (Odlander 2014:237-38).
Odlanders iakttagelse över denna händelse kan liknas vid ett försök från Zenawis sida att påvisa att han besitter kontrollen över vad som skall ske med Schibbye och Persson. Den etiopiska regeringen vill in i det sista påvisa att det är de svenska journalisterna som begått ett brott – inte den etiopiska regeringen – de är de skyldiga, därför bör den etiopiska regeringen inte skuldbeläggas för sitt agerande (Odlander 2014:238). Att förneka sina lagböcker vore att förnedra nationen, det finns ingen prestige i det. Hall och Jönsson (2005) framhåller att mötesplatsen och upplägget inför ett möte såväl som utseendet av förhandlingsbordet signalerar prestige och makt, även representationsnivån signalerar de intressen och avsikter som finns hos de inblandade parterna (Hall & Jönsson 2005:85). Dessa aspekter är således raffinerade iakttagelser inom den ickeverbala kommunikationen (Hall & Jönsson 2005:85).
Ett exempel på ytterligare ett ickeverbalt meddelande kan konstateras utifrån vilken grad av representation en nation väljer att bistå med under olika sammanhang. En låg nivå av representation signalerar vanligtvis ett ogillande eller en motsättning av något slag, medan en hög representationsnivå markerar respekt och hög uppskattning (Hall
& Jönsson 2005:85). Exempelvis, i Madrid 2004 hölls en ceremoni för att hedra offren som dog i 11-M attacken7, inför denna skickade Sverige en lågrankad minister som deltog i högtidligheten, till skillnad från andra europeiska länder som skickade representanter på en högre instansnivå (Hall & Jönsson 2005:85). Något liknande inträffade i november 2004, då den svenska statsministern Göran Persson deltog på Yasser Arafats begravning, till skillnad från andra EU-stater som skickat sina utrikesministrar (Hall & Jönsson 2005:85). Sverige klandrades i bådadera fallen för att sända ut felaktiga signaler (Hall & Jönsson 2005:85). I sin bok understryker Odlander (2014) betydelsen av att bistå med rätt sorts representation vid tillfällen som anses extraordinära i sin karaktär. Då premiärminister Meles Zenawis statsbegravning ägde rum i september 2011 uppkom tillsynes ett sådant tillfälle som krävde att en högre instans medverkade. Det ansågs viktigt eftersom många och viktiga aktörer som var inblandade i Schibbye och Perssons fall närvarade, och Sveriges val av representation skulle därmed synas ända ut till fingerspetsarna. Sveriges dåvarande utrikesminister Carl Bildt ansåg dessutom själv att hans närvaro indirekt skulle
7 Spansk benämning på bombdådet som ägde rum i Madrid den 11 mars 2004.
påverka fallet. Etiopierna skulle inte låta frigivningsprocessen falla i glömska trots rådande landssorg och den politiska osäkerhet som lurade bakom kulisserna (Odlander 2014:276).
”När det blir dags för uppbrott är jag snabbt på benen och knuffar mig tillsammans med Carl Bildt fram mot tjänsteförättande premiärministern Hailemariam Desalegn, som omges av dignitärer och vakter. Jag presenterar den svenska utrikesministern. De bägge männen omfamnar varandra artigt och växlar några ord medan vagnen med kistan bärs ner och rullar bort från podiet under tystnad. Sverige närvaro har registrerats. I det internationella umgänget är det kutym att inte diskutera andra frågor i samband med en statsbegravning. Så bättre än så här blir det inte […] Carl Bildts närvaro uppmärksammas i etiopiska medier” (Odlander 2014:279).
6.1.2 Fallet Syrien
En grundläggande observation man kan göra när en nation förhandlar med terroristgrupper är att de har otroligt lite gemensamt. Å ena sidan har vi terroristgrupperna som inte hyser någon som helst medkänsla över de liv de spillt, eller vars liv de förhandlar med, och å andra sidan har vi representanterna från de angripna nationerna vars handlingar utförs enligt lag (Faure 2008:191). Det finns tre förhandlingsfaser en förhandlingsprocess med terroristgrupper går igenom (Faure 2008:191). Processen inleds sålunda med en etablering av regler, som samtliga parter måste förhålla sig till under själva förhandlingsprocessen (Faure 2008:191). Dessa är givetvis svåra att verkställa då man förhandlar med människor som avstår från att följa alla sorters regler, speciellt regler som är inrättade av andra människor. Den första förhandlingsfasen inbegriper en förberedande förhandling, den andra fasen en etablering av ett formulär för ett eventuellt avtal, den tredje omfattar en finjustering av samtliga punkter som sammanställts för diskussion (Faure 2008:192). De förberedande förhandlingarna innebär att man tillämpar det mest diplomatiska tillvägagångssättet, detta för att flest avrättningar sker under de första timmarna vid en kidnappning (Faure 2008:192). Situationen måste stabiliseras, ett upprättande av kommunikationskanaler måste ske, en krisgrupp måste inträda och en förhandlingsgrupp bli utsedd (Faure 2008:192). Sedan är det upp till de rättsliga myndigheterna att ta reda på utifall de kidnappade är vid liv (Faure 2008:192). Utifrån boken I dag ska vi inte dö skriven av Magnus Falkehed och Niklas Hammarström (2015), så blir läsaren bekant med ett flertal situationer i vilken kidnapparna ringer hem till Sverige. Varje samtal inleds med att säkerhetspolisen vill ha svar på
förbestämda säkerhetsfrågor, detta för att kontrollera att den kidnappade är vid liv. I och med att säkerhetsfrågorna blir besvarade korrekt signalerar den kidnappade till förhandlaren att denne är vid liv. Förhandlingarna kring ett frisläppande kan då fortskrida, i vilken förhandlingsfas två fortskrider. Denna fas skapar möjligheter för en fortsatt förhandling och det är viktigt att man är kreativ i sina bedömningar, att man som inblandad i fallet upprätthåller sin trovärdighet och sitt engagemang (Faure 2008:192). I fas två blir de rättsliga myndigheterna bekantade med kidnapparnas krav, dessa kan således skapa många problem. Den tredje fasen ansvarar för att alla krav blir bemötta korrekt. I denna fas kan mycket gå snett. Exempelvis, kan en regering försöka betala lösensumman med ogiltiga sedlar. Kidnapparna kan likvidera gisslan, då de inte vill riskera att släppa dem utifall de avslöjar positionen för gisslantagarna (Faure 2008:192). Kidnapparna kan även välja att frige en gisslan i taget. En före betalning skett och en efteråt. För att försäkra sig om att de krav de begärt i utbyte för gisslan blivit bemötta korrekt (Faure 2008:192). Detta kan således vara en anledning till varför Hammarström släpptes tre dagar före Falkehed. Ett sådant beslut kan även signalera till den Svenska regeringen att kidnapparna fortfarande är i besittning av makten.
6.1.3 Fallet Eritrea
Fallet Dawit Isaak är ett speciellt fall i många avseenden. Ett grundläggande observandum är att de diplomatiska åtgärderna som vidtagits i Dawit Isaaks fall misslyckats i sitt agerande. Svenska UD har blivit anklagade för att påvisa en passivitet i fallet Dawit Issak. Ett inslag på en sådan exponerad passivitet skulle kunna vara det faktum att det tog två år innan ärendet togs upp på ministernivå.
Följaktligen, kan detta uppfattas som ett tecken på bristande intresse från den svenska sidan (Munga & Fridlund 2009). Hall och Jönsson belyser i sin teori (2005) att diplomatiska signaler ofta kan framstå som tvetydiga eller oklara i sin karaktär, denna tvetydighet kan av Eritrea bli avläst i Sveriges agerande i fallet Dawit Isaak. Mer koncist: ett passivt agerande sänder ut tvetydiga signaler som i sin tur kan påverka hur de diplomatiska signalerna blir avlästa, detta inslag styrker därmed Hall och Jönssons teori om diplomatisk signalering och dess tvetydighet (Hall & Jönsson 2005). Vidare, Eritrea har varit ytterst tydliga med att de inte vill eller har till avsikt att förhandla med Sverige (Karlsson & Sjöberg 2004). De signalerar till Sverige att Sverige inte
besitter någon laglig rätt att beblanda sig i ärendet Dawit Isaak. Det är och förblir en statlig angelägenhet (Karlsson & Sjöberg 2004). År 2010 delgav den eritreanska presidenten Isaias Afwerki i en intervju med Aftonbladet att det inte existerade några diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Eritrea (Hansson, 2010). Att de diplomatiska förbindelserna skulle ha försämrats mellan länderna var något UD avfärdade, sådana signaler hade inte observerats. Kabinettsekreterare Frank Belfrage konstaterade detta faktum i ett uttalande i DN (Hedström & Bengtsson 2012):
– Jag kan konstatera två saker. För det första att vi oförtrytligt arbetar vidare för att få Dawit Isaak frigiven och för den andra att vi har regelbundna kontakter med höga företrädare för Eritrea. Vår ambassadör är där regelbundet, han åker på sitt 37:e besök nästa vecka (Hedström & Bengtsson 2012).
Detta uttalande från presidenten kan dock vara en bricka i ett politiskt spel, för att lugna regimtrogna och exileritreaner (Hedström & Bengtsson 2012). Återigen sänder den eritreanska presidentens utspel tvetydiga signaler till den svenska regeringen. Det är oklart och en aning förvirrande för inblandade parter att höra via mediekanaler att de diplomatiska förbindelserna skulle ha försämrats (Hedström & Bengtsson 2012).
Det skapar en spänd relation, som i sin tur kan ha varit en bidragande orsak till varför ärendet hamnat i en låsning. Den eritreanska presidenten hävdar även att fallet Dawit Isaak varit ansträngande i relationen till Sverige: ”En relation är byggd på respekt, tvåvägskommunikation. Men när en part, Sverige i det här fallet, inte vill, trots en lång historisk relation, kan vi inte tvinga oss på er. Fängslandet av Dawit Isaak hindrar den relationen” (Boström, 2010). Då det är tydligt att den eritreanska ledaren låst sig väldig hårt, är det viktigt att man fortsätter trycka på i ärendet.
Påtryckningsdiplomati är ett exempel på en strategi man kan tillämpa då. Något som legat på bordet länge är att man skulle kunna stänga av biståndspolicyn som påtryckningsmedel, detta för att signalera till den eritreanska ledningen att Sverige tar ärendet seriöst. Eller att regering och människorättsorganisationer likt Amnesty, tar upp ärendet i olika världssamfund, med en vädjan om att fler nationer skall ingripa och visa sitt stöd. Amnesty International arbetar i nuläget med att försöka uppmärksamma fallet i Europaparlamentet (Intervju Löfgren 5/5-15). Dock skulle nog inte indraget bistånd vara en lösning som skulle påverka den eritreanska ledningens beslut i frigivningen av Dawit Isaak. Om möjligt skulle det skapa en ytterligare låsning, då omständigheterna skulle skapa en alltmer spändare relation (Karlsson &
Sjöberg 2004:28). Författaren Rickard Sjöberg framhåller detta i boken Dawit och friheten (2004), att Sverige sedan 2001 fryst det bilaterala biståndet till Eritrea och att endast humanitärt stöd återstår (Karlsson & Sjöberg 2004:28). President Isaias Afwerki klarlägger sin syn på bistånd i intervjun med Aftonbladets utsände Donald Boström: ”Är det välgörenhet eller goodwill? Vi betackar oss. Ni predikar att det är lösningen på allt, men ni har gjort livet förskräckligt överallt i Afrika med ert bistånd.
Hög tid att det ändras” (Boström 2010). Detta utlåtande signalerar att presidenten inte ger efter för några påtryckningar, vare sig de är påtryckningar från Sverige eller från ett världssamfund som Europeiska unionen. Eritrea är sannerligen ett land som högaktar sin stolthet, de erkänner att landets ekonomi är tunn och sviktande, men trots att det är ett svältande land i fattigdom så undergräver de inte sin nationella stolthet.
6.2 Analysdimension: Privat och offentlig kommunikation
6.2.1 Fallet Etiopien
Privat och offentlig kommunikation kan som tidigare diskuterats belysas utifrån den tysta diplomatins diskretion och den massmediala stormens påtryckningar. Vilken alternativ åtgärd hade varit det bästa att tillgå i respektive fall och hur kan detta analyseras? I Schibbye och Perssons fall har det massmediala trycket lyft fram fallet.
Trots att en tyst diplomati omslutit fallet så har trycket utifrån inte varit så nämnvärt tyst. Det har drivit fallet till en kokpunkt och satt press på ansvariga diplomater och regering att agera. Enligt pressekreterare Elisabeth Löfgren vid Amnesty international så har massmedia upprätthållit ett tryck som gynnat fallet.
”Massmedia ska inte styras och kan inte styras, jag tror att ibland kan massmedia betyda väldigt mycket för att lyfta fram ett fall. I Martin och Johans fall så tror jag också att det var viktigt med rapporteringen, däremot tror jag att det var väldigt viktigt att det inte läckte ut när de hade släppts, så att de hann ta sig ut ur Etiopien. Hade Dawit snabbt kunnat ta sig ut ur Eritrea, då han släpptes för läkarvård efter några år, då hade han kanske varit i livet och levt i Göteborg idag med sin familj […]. Jag tror ändå att det ibland kan vara viktigt att inte informera just för att man ser att här anser vi att läget är så otroligt känsligt och en artikel som säger att ’nu äntligen så släpper den här fruktansvärda regimen ut den här personen’ kan ju göra att dörren slås igen” (Intervju Löfgren 5/5 2015).
Medias inblandning går dock att diskutera. Ansvariga diplomaten Jens Odlander belyser diskretionen kring fallet Schibbye och Persson i sin bok, och påpekar att
”tidsdräkt och den omfattade publiciteten gynnar inte fallet givet etiopisk känslighet av offentlig kritik. UDs restriktiva medialinje därför bra” (Odlander 2014:86). Han
berättar i ett flerfalt sekvenser i sin bok om hur premiärminister Meles Zenawi yrkade på att ärendet skulle bibehålla en låg internationell uppmärksamhet, speciellt i mediala sammanhang. Det fanns en självklar restriktivitet i den etiopiska regeringens förhållande till massmedia. Det fanns en tydlig rädsla hos den etiopiska regeringen att utländska medier skulle få det att se ut som att Etiopien vek sig för tryck och att de följaktligen inte följde sina egna lagar (Odlander 2014:238). Sammantaget, så var det mediala trycket sårande för den nationella stoltheten.
6.2.2 Fallet Syrien
Inom FN finns fortfarande ingen klar definition över begreppet terrorism. Stats- och samhällsvetare använder dock denna definition i sina utlåtanden:
“Terrorism is an anxiety-inspiring method of repeated violent action, employed by (semi- ) clandestine individual, group or state actor, for idiosyncratic, criminal or political reasons, whereby – in contrast to assassination – the direct targets of violence are not the main targets. The immediate human victims of violence are generally chosen randomly (targets of opportunity) or selectively (representative or symbolic targets) from a target population, and serve as message generators. Threat and violence-based communication processes between terrorist organization, imperilled victims, and main targets are used to manipulate the main target (audience(s)), turning into a target of terror, a target of demands, or a target of attention, depending on weather intimidation, coercion, or propaganda is primarily sought” (Faure 2008:181).
Globalisering är en påverkningsfaktor som terrorismen fördelaktigt drar nytta av.
Landsgränser är inte längre något hinder, och teknologin förenklar kommunikationen och expanderar utvecklingen av terroristgrupper (Faure 2008:183). Dessa ges tillfället att genom teknologin anta en mer anonym och decentraliserad karaktär.
Kommunikationen färdas snabbt, anonymt och effektivt. En fast bas är inte längre nödvändig (Faure 2008:183).
Tyst diplomati används ofta i sammanhang som involverar förhandlingar med terroristgrupper. Anledningen är att man inte vill upplysa media och allmänheten om vad som sker. Detta kan skada alla inblandade parter i en förhandling och leda till dödliga konsekvenser (Faure 2008:185).
– Jag är verkligen ledsen över att inte kunna informera eller berätta, men för att få så goda förutsättningar som möjligt för att kunna göra något för dem tror jag inte att jag ska säga mer än det vi redan sagt allmänt om fallet. Det är i princip det enda vi arbetar med nu, men jag tror inte att de bortförda är betjänta av att jag pratar om utredningen, säger Sveriges ambassadör till Syrien, Niklas Kebbon (Carp & Carlsson 2013).
