karin wallén
I befintligt skick
Tidigare utgivning Flera sidor av oss (2020)
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Karin Wallén 2021 Omslag : designstudioe.com
Omslagsfoto : Trevillion/iStock/Unsplash/Shutterstock Tryckt hos ScandBook, EU, 2021
isbn 978-91-37-50121-5
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tom rummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
13 december 2018 Elsa stängde av teven mitt i Hosianna och lutade sig fram över fönsterbrädan. Tre våningar ner stod hennes föräldrars gamla Toyota inkilad mellan två andra bilar, precis utanför porten. Par- keringstiden hade gått ut och när som helst kunde det sitta en gul böteslapp på framrutan. Att det var luciamorgon betydde knap- past att parkeringsvakterna i Stockholms innerstad hade ledigt.
Snarare var de ute på extrarundor kring skolor och förskolor, där jäktade föräldrar fulparkerat i stressen över att lotsa in sina ungar till december månads stora begivenhet, tyst svärande över elljus- kronor som halkat ner och vita lucianattlinnen som smutsats av den blöta asfalten.
Hon klämde igen locket på rullväskan, där hon stuvat in så mycket kläder hon fick plats med. I bilen fanns redan en Ikeabag med lakan och handdukar, och i Kånkenryggsäcken låg hennes laptop tillsammans med mössa och vantar, bra att ha nära till hands när hon kommit tillräckligt långt norrut för att vintern på allvar skulle göra sig påmind.
Hennes mamma hade förmanat henne om kyla och mörker och att köra försiktigt. Hennes pappa hade påmint om glykol i kylaren.
Båda hade undrat om hon var säker på att hon ville göra det här.
Elsa hällde en skvätt vatten på blommorna och knöt igen sop- påsen. Den lilla ettan var tömd på allt som var hennes, och kvar fanns bara det som andrahandsvärden försett lägenheten med.
Möbler som känts som hennes egna i sju år. En säng, en soffa, en bokhylla, och så byrån som hon själv köpt men lämnade kvar. Hon
hade ändå ingenstans att ställa den så länge hon inte hade någon- stans att bo.
Hon släckte i taket men lät adventsstjärnan i fönstret lysa. Sedan drog hon på sig de svarta kängorna, tog ett djupt andetag och kas- tade en sista blick in i lägenheten innan hon rullade ut resväskan i trapphuset, satte nyckeln i låset, ändrade sig, gick in igen och släckte adventsstjärnan. Den var ju gjord av papper. Kanske kunde den ta eld om den lyste för länge.
Två minuter senare startade hon bilen och lämnade Fridhems- plan på regnvåta gator, körde över Sankt Eriksbron, genom Vasa- stan och ut på E4 :an norrut.
1.
Den skogsklädda branten mot Västfjället hävde sig upp som en tvär vägg på höger sida om vägen. Till vänster slingrade älven, dold under is och snö, skulpterad efter skummande vågor som tycktes ha frusit i ett trollslag. Bara på några få ställen var vattnet öppet och mörkt, som spöklika hål i det stelnade konstverket.
I den sista kurvan, där vägen tog farväl av älven, och den lilla skidorten uppenbarade sig framför henne, ilade det till i magen.
Det var säkert tjugo år sedan hon varit här sist, men nu kände hon igen sig. De snötyngda granarna reste sig lika höga som förr. Någ- ra snöflingor dansade i luften och den kvällsupplysta skidbacken vid värdshuset såg ut som en glänsande vit rutschkana, draperad i julgransbelysning.
En välbekant impuls fick henne att sträcka sig efter mobilen. Att bara få skicka ett sms. Berätta om det här. Att hon hade kört i åtta och en halv timme och kommit till ett vinterparadis, långt ifrån regnvåt asfalt och överfulla tunnelbanevagnar. Bara få skicka ett litet hej och berätta vad hon såg. Kanske få ett svar.
Hon stålsatte sig och tvingade sig att koncentrera sig på körningen istället för att plocka med telefonen. Förutom att det var förbjudet, både enligt lag och hennes egna löften om avhållsamhet, kunde det nog vara farligt på riktigt. Det var förmodligen halt på vägen.
Den senaste halvtimmen hade hon inte mött ett enda fordon, men utanför värdshuset stod i alla fall tre bilar parkerade. Det lys- te i fönstren, något rörde sig där inne. Elsa noterade en inglasad veranda som hon inte kunde minnas från barndomen, innan hon
vände blicken mot vägen igen, och fortsatte förbi ett par mörklagda stugor i skogsbrynet.
En kort stund senare var hon framme. Hon parkerade i den plo- gade parkeringsfickan intill vägen och stängde av motorn, men satt kvar en stund i sätet med tändningen påslagen. Svalnande varmluft blåste ur fläkten när hon lyfte mobiltelefonen och tryckte fram Vickys nummer. Hon svarade på första signalen. Ivrig och tillgänglig som vanligt. Den totala motsatsen till alla män Elsa någonsin fastnat för.
”Hallå, hur går det ?” ropade Vicky i andra änden.
I bakgrunden väsnades en dammsugare.
”Det går bra. Jag är framme nu.”
”Framme ? Shit vad spännande ! Hur ser det ut ? Vänta, ska bara gå in i ett annat rum. Mamma har kommit hit och hon har fått för sig att det behövs storstädas tydligen.”
Elsa hörde hur Vicky förflyttade sig och stängde en dörr som fick dammsugarljudet att dämpas.
”Så där. Shoot.”
”Ja, alltså, jag är väl inte helt framme …” Elsa spanade ut genom fönstret. Hon såg början av skoterspåret på andra sidan vägen, en räfflad bana som snart slukades av mörkret och skogen.
”Jag har inte sett huset än. Har bara precis parkerat vid vägen.”
”Okej. Och nu ska du promenera, eller hur var det ?”
”Japp. Gå i skoterspåret. I uppförsbacke. Med all packning.”
”Perfekt. Det blir värsta träningen ju.”
”Verkligen perfekt”, suckade Elsa. ”Precis vad jag alltid drömt om.”
Hon kände hur de senaste dagarnas energi nu rann ur henne lika plötsligt som den kommit. Allt hade gått så fort. Tömningen av lägenheten. Idén om stugan. Flykten från en plågande tystnad som lagt sig över den där sms-tråden i telefonen. Hennes tre sista meddelanden var fortfarande obesvarade.
Nu, när hon väl var på plats, började insikten om vad hon gett sig in i så smått att sjunka in. Och då hade hon ännu inte satt igång
att släpa packning och dunkar med vatten. Inte ens sett huset och vilket skick det var i. Inte hunnit bilda sig en uppfattning om hur mycket jobb hon hade framför sig om hon någonsin skulle få det sålt, eller hur mycket det egentligen kunde vara värt.
Vicky avbröt hennes tankar som om hon kunde läsa dem innan- till.
”Vet du vad, det kommer att bli skitbra. Du kommer att få stugan såld hur lätt som helst. Alla vill väl vara i fjällen nuförtiden ? Och under tiden kommer du att bli en sån där som åker skidor hela dagarna och fräser snor lika obekymrat som en fembarnsmor byter blöjor.”
”Visst. Och så kommer jag att få lappsjuka och längta efter nån, och så kommer jag att …”
”… att messa mig”, fyllde Vicky i. ”Varenda gång du får en impuls att höra av dig till honom så ska du messa mig istället. Okej ?”
Elsa nickade, trots att Vicky inte kunde se henne.
”Det var säkert honom du ville ringa nu, men då ringde du mig”, fortsatte Vicky.
Elsa nickade igen.
”Så det är bara att fortsätta höra av sig. Men du kommer ju att ha fullt upp ändå. Det finns väl massor du kan göra där uppe. Sånt som du inte kan göra i Stockholm.”
”Som ?”
”Vad som helst. Åka skidor ! Du har ju värsta chansen nu. Betald semester.”
”Ja, om det är så man vill se det.”
”Hur ska man annars se det ?”
”Kanske som att jag har förlorat mitt jobb ? Och inte vet vad jag ska göra med mitt liv ?”
”Och just därför har chansen att göra precis vad som helst !”
Elsa stönade till. ”Usch. Jag får ångest av sånt där. Måste jag börja med kristaller och mindfulness nu också, bara för att jag råkar ha förmånen att ha blivit av med jobbet och få betalt för det ?”
”Ja !” Vicky lät förtjust. ”Och så ska du meditera, varje dag, på nåt
fjäll. Du ska tänka ut affirmationer. Visualisera det du skulle vilja ha mer av i ditt liv.”
”Åh, gud. Jag orkar inte.”
”Men kom igen, du är trettiosju, inte sjuttiosju. Du har hela livet framför dig. Eller åtminstone halva.”
Elsa suckade tyst. Det var ingen idé att diskutera med Vicky, i alla fall inte om hon skulle få något annat gjort den närmaste halv- timmen. Och på sätt och vis hade ju Vicky rätt. Att bli uppsagd var jobbigt, men att plötsligt få tre månadslöner utan att lyfta ett finger var förmodligen den bästa julklapp hon någonsin fått. Ändå kändes det inte riktigt som att det mörklagda skoterspåret i skogen var den väg framåt som hon ibland hade drömt om och visualiserat. Hon hade nog tänkt sig något lite rakare. Med mindre uppförsbacke.
Och utan snö.
”Okej, vi får se hur det går med affirmationerna. Jag ska fixa det här med stugan i alla fall, sen får jag ta tag i det här med ny lägenhet.
Och jobb”, sa Elsa.
Det sista kom ut som en suck. Som om det var ansträngande bara att säga ordet. Söka nytt jobb var inget hon såg fram emot, och inte att leta lägenhet heller. Men att fixa till och sälja stugan var i alla fall något handfast att göra medan livet stod lite på paus.
”Det ordnar sig”, sa Vicky med betryggande röst. ”Men du måste lova att stanna i stugan över julen i alla fall ! Sigge pratar redan om att Tomten bor i fjällen, så om du kan hitta nån lagom skäggig typ tills vi kommer upp så vore det bra.”
Elsa hörde plötsligt ett tjut någonstans i bakgrunden hos Vicky.
”Och apropå det så måste jag nog hjälpa min mamma lite här.
Släcka några bränder och sånt.”
”Okej.”
”Men du, vi hörs. Lova det. Och kom ihåg att jag är din jour- havande stand-in för shitty men som inte kan kommunicera.”
”Okej”, sa Elsa igen, men ville egentligen protestera.
Så shitty var han inte. Bara lite svår.
*
Att försöka dra en rullväska i ett skoterspår var visst en dålig idé.
Riktigt dålig. Halvvägs uppför branten hamrade hjärtat så hårt i bröstet att Elsa var tvungen att stanna till, släppa allt hon hade i händerna och bara andas en stund. Vinterkylan hade slagit emot henne så fort hon öppnat bildörren och gått ut på den knarrande snön, men nu var hon ändå sjöblöt av svett under den knälånga dunkappan.
Med ett väsande men beslutsamt ”kom igen nu !” greppade hon tag i rullväskan igen, krånglade in den andra tumvanten i mat- påsarnas handtag, och fortsatte gå. Inte ens framme vid stugan än och hon hade redan börjat prata med sig själv. Det skulle bli intressant att se vad eremitlivet kunde göra med personligheten under ensamtiden hon hade framför sig. Elva nätter kvar till jul.
Tio nätter kvar tills Vicky och Sigge skulle komma. Hon skulle ha tid för många, långa och djupa diskussioner med sig själv.
Skoterspåret svängde av till höger och planade ut. Det blev lättare att ta sig fram, och hon mindes känslan från att som barn ha gått här, helt utan packning och med tankarna på väntande påskägg och mys framför brasan, medan föräldrarna måste ha slitit och svettats, tyngda av väskor och vattendunkar.
Hur hade det varit i tonåren egentligen ? Elsa försökte minnas de där sista gångerna hon följde med till stugan. Hade hon burit sin egen packning då ? Förmodligen. Men gissningsvis hade hon rest lätt, med en pocketbok, några ombyten, irriterad uppsyn och en och annan sarkastisk kommentar i beredskap åt sina föräldrar och sin lillebror.
Skidåkning hade aldrig blivit hennes grej, även om hon deltagit i den obligatoriska skidskolan i backen vid värdshuset. Hon mindes hur hon som åttaåring hade plogat mellan koner i barnbacken och kört över en fyraåring som råkat stå i vägen. Hon mindes till och med skidlärarens besvikna uppsyn när hennes föräldrar kommit tillbaka med henne, gång på gång, trots att hon inte alls hade talang
för att stå på skidor. Det var något med knäna, trodde hon, de var inte gjorda för att svänga med. De betedde sig som om de var stelopererade och ville inte samarbeta. Dessutom tyckte hon ju ärligt talat inte att det var kul. Men hon hade tydligen inte haft någon egen vilja på den tiden, för hon kunde inte heller minnas att hon hade protesterat. Hon hade hängt med. Gjort ungefär som instruktören sa, men aldrig riktigt förstått tjusningen.
*
Elsa stannade till. Hon var framme vid den krokiga tallen som märkte ut var stigen gick på sommaren. Samma stig som skulle trampas upp i snön om vintern. Hon släppte packningen och spa- nade utmed sluttningen. Ett femtiotal meter nedanför skoterspåret låg den, inbäddad i granskog och djupsnö. Timmerstugan som farfar byggt på sextiotalet, när den stora sportstugeboomen drog in över Sverige och alla plötsligt skulle ha ett eget ställe utanför stan. Fyra väggar och ett tak. Öppen spis och furuväggar. Vatten och avlopp var det inte så noga med. Och det fick gärna vara lite krångligt att ta sig dit.
Hon började pulsa ner mot huset och kände hur kängorna fylldes av snö som smälte runt fotlederna. Elsa kunde inte låta bli att le. Nu skulle han se henne. Han som knappast trodde att hon var typen som skulle klara av att bo i en avlägsen dal, utan rinnande vatten, dusch och toalett. Han som inte ens trodde hon klarade sig utan en surdegsfralla från Fabrique på väg till jobbet varje morgon, och hon som satt som ett frågetecken varenda gång han pratade om puder i Val d’Isère och oväntade drops i Chamonix.
De brukade skämta om att hon kände sig som en turist varenda gång hon lämnade Kungsholmen, och att hon inte varit norr om Uppsala sedan nittiotalet. Det var ju nästan sant. Hon var inte typen som drog till fjällen för nöjes skull. Men nu hade hon trots allt ett ärende.
*
Inne i stugan var det som om tiden stått stilla i årtionden. Samma gamla blommiga tapeter i hallen, och samma grova dörrmatta där hon stampade bort snö från kängorna. På hatthyllan låg farbror Jörgens gamla fiskemössa med myggnät. Spegeln ovanför byrån såg ut att ha fått sig en törn av någonting och ett sprickmönster spred sig från det övre högra hörnet.
Elsa tog av sig mössan och drog en hand genom håret. Det övers- ta lagret som blev ljust och solblekt under sommaren hade mörknat några nyanser under hösten, men håret var fortfarande mellan- blont. Hon drog på sig mössan igen och såg hur utandningsluften bildade ett litet moln. Stugan var iskall.
I köket hittade hon skåpet där hennes pappa instruerat om att huvudströmbrytaren skulle finnas. Hon slog på den, och med ett klick tändes lampan i taket, samtidigt som kylskåpet brummade igång som en plikttrogen men lite rosslande bil som inte körts på flera år. Det fungerade trots allt.
Hon drog med handen över den gamla gjutjärnsspisen som fått stå kvar, mest som kuriosa. All matlagning hade så länge hon kunde minnas skötts på elspisen med två plattor som stod på arbets bänken intill. Men vedspisen var speciell. Bara att se den igen gjorde att Elsa kunde höra sin pappas röst inom sig. Berättelsen om hur de hade kämpat med att få den där tunga spisen på plats hade varit en av hans favorithistorier en gång i tiden, när de fortfarande åkt hit med hela familjen.
Ovanpå den gamla spisen stod den sotade pannan som farbror Jörgen brukade göra kokkaffe i. Elsa mindes hur han slungade den där kannan i cirklar för att han påstod att kaffesumpen skulle lägga sig bättre då. Hennes föräldrar hade egentligen föredragit vanligt elbryggt kaffe eller till och med snabbkaffe, men gått med på att låta Jörgen utföra sin ritual. Kokkaffe var en del av stuglivet, och tydligen även slungandet av kaffekanna. Så var det bara.
På en av väggarna hängde två mässingskastruller och på bänken
nedanför stod tre vattendunkar uppradade. Vatten, ja. Hon måste förstås hämta vatten någonstans. Pappa Janne hade pratat om en camping i närheten där hon kunde fylla på dunkarna. Hon tog med sig två av dem och ställde dem i hallen, innan hon gick in i vardagsrummet.
Där var väggarna täckta av furupanel, precis som de alltid varit.
Ingen tycktes ha kommit på tanken att måla över det gyllengula med vit färg, eller åtminstone hade ingen kommit sig för att göra det. Det skulle ha lättat upp lite, tänkte Elsa. Lite ljus färg skulle ha gett stugan ett modernare intryck.
Hon böjde sig ner och vred upp elementet under ett av fönstren.
Kanske borde hon tända en brasa också. Hon sneglade mot ved- korgarna vid öppna spisen. Noterade en tändsticksask på spishällen och att det låg gamla tidningar i en av korgarna. Överst, en Öster- sunds-Posten från 1997 där huvudrubriken passande nog handlade om snökaos. Hon skulle just ta upp den när hon drog efter andan och ryggade bakåt. Motvilligt lutade hon sig framåt igen för att undersöka vad det var hon just sett. På golvet bakom vedkorgen låg något mörkt och oformligt. De tilltufsade resterna av en död fågel.
Genast kom illamåendet krypande. Hon hade aldrig stått ut med att se döda djur. Inte ens prydligt döda djur. Uppstoppade djur fick henne bara att tänka på hur de dött och hur absurt det var att folk såg på dem som dekorationer. En uppstoppad järv på hennes högstadieskola hade fått henne att gå omvägar i korridorerna.
När hon långt senare, efter lärarvikariat som varvats med kund- tjänstjobb, snubblat över en fast tjänst i en djuraffär hade ingen varit mer förvånad än hon själv. Inte för att hon inte tyckte om djur. Det hade bara inte varit något stort intresse. Medan vissa av hennes tidigare kollegor sett jobbet som ett kall hade hon själv sett det för vad det var. Ett arbete. Där det fanns djur.
Bara några veckor in i anställningen hade dock butikens ägare bestämt sig för att sluta sälja smådjur och enbart koncentrera sig på foder, tillbehör och leksaker. Kollegorna hade sörjt när de sista hamstrarna, undulaterna och dvärgkaninerna flyttade ut, men
för Elsa var det en lättnad att slippa dem, eller åtminstone slippa skötseln av dem. Hon blev kvar i djuraffären. Det var trots allt ett helt okej jobb, egentligen det bästa hon haft, särskilt när hon slapp hålla andan varenda gång hon tömde en nedskiten burbotten. Vid ett tillfälle hade hon blivit tvungen att förflytta en hastigt avliden hamster till dess sista vila. Hon hade fått kraftiga kväljningar av att lyfta den fjäderlätta kroppen. Men hon hade alltid gjort det som krävdes av henne. Inte mer. Inte mindre.
Elsa tog ett djupt andetag och letade fram en näsduk ur hand- väskan. Med den som skydd för handen lyfte hon den döda fågel- kroppen, längst ute i stjärtfjädrarna, och bar in den till sopkorgen i köket. Nu skulle han se henne, tänkte hon igen. Eller, det kanske han inte skulle. Att se Elsa Marklund med rynkad näsa hålla en död fågel i stjärtfjädrarna var kanske inte den synen hon önskade att han skulle ha på näthinnan när han tänkte på henne.
Tillbaka i vardagsrummet ställde hon sig vid de stora fönstren som vette ut mot dalen. Det här var belöningen för den branta promenaden upp. Utsikten var vid och mäktig och i kvällsmörkret kunde hon se de suddiga konturerna av fjällen. Campingens hus- vagnar såg ut som lysande små prickar på andra sidan älven. Det mörkbruna värdshusets lampor spred ett svagt glittrande sken bortom vägkröken, till hälften uppslukad av högresta granar och tallar som vajade lätt i vinden.
Elsa knöt armarna omkring sig och satte den ena foten över den andra i ett försök att värma tårna. Det skulle aldrig bli varmt snabbt nog för att kunna sova här i natt. Det fanns bara en rimlig sak att göra.
2.
Väggarna i lobbyn och receptionen gick i samma guldgula furu- nyans som vardagsrummet i stugan. Men det var också de enda lik- heterna mellan värdshuset och den gamla övergivna släkt stugan.
Här hade någon som uppenbarligen älskade julen fått gå loss utan att hålla tillbaka. Glittergirlanger hängde från tak och hyllor. Små tomtar satt uppflugna på varenda möbel i det lilla receptionsut- rymmet i hörnet, och blinkande, kulörta lysdioder ramade in ett svartvitt fotografi av en ren. Elsa undrade om det var samma ren som hade funnits här när hon var liten. En tamren som man fick klappa ibland, om den var på humör. Den brukade gå och beta på gräsplätten nere vid älven om sommaren.
Hon fastnade med blicken på en märklig samling snökulor som stod i ena änden av disken. Några innehöll det vanliga ; en tomte, en julgran eller en snögubbe, inklämda i en bubbla där snön virvlade så fort någon skakade på den. Andra saknade helt jultema och var istället små miniatyrer av kända sevärdheter som Eiffeltornet eller Frihetsgudinnan. Och så var det en som spelade i en helt egen liga.
Den innehöll en bild av Jack Nicholson i The Shining, med van- sinnig blick, snö i både hår och ögonbryn, och en pratbubbla som sa ”Here’s Johnny !”. Elsa log fascinerat när hon lyfte den absurda dekorationen och skakade den så att snöflingorna dansade över Jacks galna ansikte.
”Jag har aldrig riktigt fattat varför han sa så.”
Elsa ryckte till. Utan att hon märkt det hade svängdörrarna bakom receptionen slagits upp, och framför henne stod en kille och flinade, kanske åt hennes överrumplade reaktion. Han hade
en grön stickad tröja med vitt mönster, och pigga ögon som tycktes glittra ikapp med juldekorationerna.
”Alltså, han heter ju Jack, inte Johnny”, fortsatte killen och nicka- de mot snökulan i Elsas hand. ”I filmen, alltså. Jack Torrance. Som spelas av Jack Nicholson.”
”Ja …”, sa Elsa dröjande, och vände på kulan som om svaret skulle kunna finnas där. På något sätt kände hon sig lite bortkommen, nästan nervös över att stå mittemot en livs levande människa. Trots att hon hade lämnat Stockholm så sent som i morse kändes det som hon hade varit ensam i flera dagar. Hon harklade sig för att få ordning på stämbanden.
”Jag har för mig att det har att göra med nån amerikansk talkshow. Att det var nån som sa så där : ’Here’s Johnny !’ Och så kom värden in.”
Killen höjde förvånat på ögonbrynen. Han kunde ju inte veta att om det var något hon hade koll på så var det onödiga fakta om filmer som The Shining. Elsa ställde tillbaka kulan.
”Jo, jag undrar om ni har nåt rum ledigt ? Bara för en natt, alltså.”
”Skojar du ? Vi har hur många rum som helst. Ta åttan.”
Killen plockade fram en nyckel och la den på pistkartan som satt fasttejpad på receptionsdisken. Den hade börjat luckras upp i kanterna, förmodligen stött och blött av skidkläder med tinande snö som lutats mot disken.
”En trappa upp. Hela våningen är din.”
Elsa tog emot nyckeln och tackade. Svingade upp ryggsäcken över ena axeln och gick mot trappan. När hon satte foten på första trappsteget hörde hon killens röst bakom sig igen.
”Är du hungrig ? Kocken har tyvärr ledigt, men nåt kan vi alltid fixa !”
*
Fem minuter senare steg Elsa in i matsalen, där elljusstakar lyste i fönstren och konstgjorda grangirlanger hade virats runt bjälkarna
i taket. De rustika träborden hade försetts med röda juldukar och vid öppna spisen strax intill baren stod en julgran med röda kulor och silvrigt glitter.
Hon slog sig ner vid ett fönsterbord och drog ner dragkedjan i fleecen. Det var ganska varmt i rummet, trots att brasan inte var tänd. Magen skrek efter mat nu, den hade inte fått mer än två mackor i sig på hela dagen. Elsa såg sig om och undrade om hon och receptionskillen var de enda människorna på hela värdshuset.
Ingen annan hade synts till. Ändå verkade det som att andra hade varit i lokalen nyligen, det stod brickor med disk kvar på en rull- hylla vid ingången.
Utanför fönstret låg den översnöade verandan som i dvala. På vårvintrarna var det säkert härligt att sitta där, blundande mot solen vid en värmande vägg. Elsa mindes varm saft och släta bullar.
En påskdag någon gång för länge sedan, på en veranda som såg annorlunda ut. De måste ha byggt om värdshuset sedan dess. Det kunde man nästan se på alla asymmetriska inslag i arkitekturen.
Hon kände magen kurra igen, och när hon lyfte blicken såg hon rakt in i ett par gyllenbruna ögon. Elsa ryste till. Ett uppstoppat lodjur stirrade ut henne från sin plats på en trädgren på ena kortsi- dans vägg, intill en räv som kurat ihop sig på en hylla. Eller snarare hade väl räven spikats dit av någon konservator med extremt dålig känsla för detaljer. Även om den låg i en vilsam position var de gula, konstgjorda ögonen uppspärrade på ett minst sagt onaturligt sätt.
Det såg nästan ut som om den tittade i kors. Elsa kisade för att se bättre. Ja, jäklar. Ögonen skelade.
Hon reste sig och satte sig på andra sidan bordet för att slippa djurens granskande blickar. Då hördes ett skrammel från baren.
Killen från receptionen var tillbaka, och nu bar han på en bricka.
”Tänkte bjuda på lite glögg och tilltugg till att börja med”, sa han och satte ner brickan. ”Jag tog lite lussebullar från frysen och värmde upp. Det är ju ändå lucia.”
Han drog ut en stol på andra sidan bordet och sträckte fram handen.
”Walter heter jag förresten.”
”Elsa”, sa Elsa och nickade artigt.
Walter lutade sig bekvämt tillbaka på stolen och Elsa undrade om det här var hans normala sätt att ta hand om sina gäster. Att bara slå sig ner med dem och bete sig som om de befann sig i hans eget vardagsrum. Kanske var det så här man blev om man vistades lite för länge i en avlägsen dal mellan två fjäll ? På ett värdshus där det dessutom inte verkade vara mycket till ruljans.
”Är det du som driver värdshuset ?”
”Ja. Jag och Micke Bengtsson”, sa Walter och nickade bort mot receptionen. ”Han tog över efter sina föräldrar. Men han är tyvärr inte här just nu.”
Han föste fram fatet med lussekatterna.
”Du då ? Vad har fört dig hit ?” frågade han, precis när Elsa tagit sin första efterlängtade tugga.
Hon svalde ner den med glögg och kände hur kroppen tacksamt sög i sig varenda kalori som erbjöds.
”Min familj har en stuga här.”
”En stuga ?” sa Walter. ”Och ändå ska du bo här på värdshuset ?”
”Jag kom upp ikväll och stugan är iskall. Elen har varit avstängd i flera år så det kanske inte är så konstigt.”
Walter såg fascinerad ut. ”Har stugan stått tom i flera år ?”
Elsa stoppade in resten av lussekatten i munnen och Walter föste genast fatet mot henne igen. ”Ta en till ! Men jag har lite pizza på värmning åt dig också.”
Han sträckte sig efter en meny som låg på bordet intill.
”Det fick bli en Långloopen. Är det okej ?”
Han la den inplastade menyn framför henne, även om hon uppenbarligen inte hade alternativet att välja själv. Sedan reste han sig hastigt och försvann iväg mot baren och köket. Den gröna tröjan hade hasat upp lite över byxbaken. Han hade den där typen av friluftsbyxor som Elsa aldrig hade förstått sig på. Sådana som hade fler fickor än vad någon rimligtvis kunde behöva och som
fick henne att tänka på gubbar med fiskespön, jordiga maskar och skitiga fingrar. Men på Walter såg de nästan trendiga ut.
Han var snabbt tillbaka. Långloopen visade sig vara täckt av champinjoner, skinka, paprika och mängder av ost. Den doftade gudomligt av fett och kolhydrater.
”Berätta mer”, sa Walter. ”Vad har hänt med stugan ?”
”Ingenting”, sa Elsa. ”Ingenting på många år, det är väl det som är problemet. Det var min farfar som byggde den, men det var länge sen. Sen har den varit min pappas och min farbrors, men mest min farbrors. Det var nästan bara han som var där. Mina föräldrar har inte åkt dit på jättelänge. Och jag har inte varit där på tjugo år, tror jag.”
”Varför inte ?” Walter såg uppriktigt förvånad ut.
Elsa tog en tugga av pizzan och kände trådarna av smält ost göra underverk med kroppen. Huvudet som tidigare börjat spänna av huvudvärk blev alldeles luddigt, som ett fluffigt moln. Hon ville bara blunda och njuta. Men så länge Walter såg på henne med obruten uppmärksamhet ville hon varken göra konstiga miner eller ha oststrängar hängande från mungiporna. Hon ansträngde sig för att äta så prydligt som möjligt och samtidigt försöka prata hyfsat tydligt.
”Jag vet inte. Det har bara blivit så. Men Jörgen, min farbror allt- så, har inga barn. Eller hade. Han dog för fyra och ett halvt år sen.”
”Och ingen har varit där sen dess ?”
Elsa nickade bekräftande och bestämde sig för att inte ens för- söka svara verbalt. Hon hade just lassat in en ny stor pizzabit i munnen.
”Hur länge blir du kvar då ?”
Hon ryckte på axlarna. Fortfarande med munnen full av pizza.
Walter gav ifrån sig ett skratt.
”Jag ska nog låta dig ägna dig åt Långloopen nu”, sa han och log brett.
”Ingen fara”, mumlade Elsa och försökte tugga snabbare. Hon ville gärna fortsätta prata med Walter. Förklara hela situationen för
honom. Han var helt klart det bästa som hänt den här dagen, efter långkörning, iskall stuga, död fågel och skelande räv.
”Vi ses till frukosten”, sa han och lämnade henne med buktande kinder och trådig ost mellan tänderna.
Elsa svalde en stor tugga och kände en behaglig och varm känsla inuti kroppen. Det hade varit rätt beslut att ta in på värdshuset. Här kände hon sig trygg. Stugan kändes mer som ett … projekt. Något hon måste klara av.
Hon tittade ut genom fönstret. Trots mörkret kunde hon urskil- ja konturerna av den närmaste fjälltoppen som höjde sig ovanför skogen. Samtidigt såg hon sin egen spegelbild. En suddig gestalt, mot en bakgrund av snö.
Tänk att hon var här nu. Så långt hemifrån och ändå på något sätt på hemmaplan. Och med en Walter som ville prata mer med henne imorgon bitti.
Hon skakade på huvudet åt sitt eget fåniga leende som syntes i fönsterrutan. Sedan tittade hon ner i menyn. Pizzorna hade namn som Ravinen, Långloopen, Stuprännan och Svarta diamanten, skrivna i sirligt typsnitt mot en fotobakgrund av vita fjäll och våghalsiga skidåkare som kastade sig ut i pudersnö. Det där hade Henrik gillat, tänkte hon som på rutin. Han gillade ju att åka skidor.
Men det gjorde säkert Walter också.
Elsa tog upp mobilen, fotade av den kitschiga pizzamenyn och skänkte en tacksam tanke åt sina övningar i impulskontroll samti- digt som hon skickade bilden till Vicky.
Sitter här med Långloopen. Skickar detta till dig istället för att höra av mig till du-vet-vem. Varför jag nu skulle göra det.
Svaret kom snabbt :
BRA ! Älskar dig ! Mer än nån man nånsin kommer att göra !
22 februari 1978 Precis när hon närmar sig värdshuset hör hon ljudet igen. Ett oro- väckande skrapande och knäppande, som om något satt löst där inne i motorrummet. Hon hörde det första gången redan när hon svängde av från Samuel Permansgatan och ut på den större vägen som skulle leda henne västerut från stan. Sedan har det kommit och gått, lika oberäkneligt som vädret i fjällen hon nu närmar sig.
Östersund ligger en och en halv timme bakom henne och än så länge är det soligt och vackert, nästan vindstilla. Utanför bilfönstret reser sig snödrivorna höga som pulkabackar. Några barn leker i dem, åker kana och gräver snögrottor. Föräldrarna syns inte till, men förmodligen finns de i närheten. Kanske vid rastbänken utan- för värdshusets entré, eller inne i matsalen där det eldas i öppna spisen. Det är sportlovsvecka och fullt av liv och rörelse på den plogade parkeringen. Några nyanlända besökare vinglar fram med skidorna lutade som bössor över axlarna. De går i riktning mot liftkön med Stenmarksmössorna på svaj.
Marianne lyssnar uppmärksamt på motorljudet. Frågan är om bilen kommer att lägga av helt om hon kör för långsamt. I periferin hinner hon uppfatta rörelserna i skidbacken. Olikfärgade täck- jackor som ringlar ner för sluttningen i vågiga serpentiner. Hon tänker att den här slalomtrenden verkligen riskerar att förändra dalen om den fortsätter på det här viset. Det är skidskolegrupper och surrande liftsystem. Pistkartor som måste ritas om från år till år, nya backar som bildar kalhuggna korridorer där de sipprar ner från kalfjällen om sommaren. Hon känner knappt igen sig längre.
När värdshuset väl passerats kan hon gasa på igen. Vidare på vägen, som borrar sig fram med snötäckt granskog på båda sid- or. Hon lägger en hand på instrumentbrädan och känner hur det vibrerar där under. Den bruna Saab 99 :an har visserligen varit med länge, men hennes föräldrar har tagit väl hand om den. Hon fick köpa den billigt av dem när de fick råd att byta upp sig. Sedan dess har den varit hennes viktigaste ägodel. För Marianne är bilen frihet. Ett sätt att kunna fly allt, när behovet kommer över henne.
Värd varenda krona i bensin och underhåll, bara för att få komma bort ett tag. Fyra hjul och två dörrar. Den förlösande känslan av att lämna allt bakom sig.
Föräldrarnas gård far hon förbi utan att stanna till. Inte ens en blick för att se om de är hemma, kanske till och med ute. Ett par hundra meter till bara, och sedan tar vägen slut. Hon parkerar nära skidspåret och sitter kvar en liten stund. Bilen har känts ryckig, näs- tan studsig, den sista biten. Kanske kan det vara dödsryckningarna hon känt, och sedan bilens sista suck, när hon slår av motorn och allt blir stilla.
Hon kliver ut och plockar fram skidorna som legat tvärs över ryggstöden och hatthyllan. De borde nog vallas, men hon orkar inte just nu. Vill bara bort från allt som bränner innanför huden och hemma i lägenheten. Bort från besvikelserna som sitter inpräntade i varenda vrå, hur hon än vänder och vrider sig. Den där oron som blivit till en knut i magen och ett pansar i hjärtat.
I fjällen kan hon andas lättare. Hon knäpper på sig skidorna och börjar åka.
3.
Det första hon såg när hon slog upp ögonen var ett stort renhorn på väggen mittemot sängen. Hon måste ha missat det igår kväll, så trött hade hon alltså varit när hon lagt sig. Elsa drog täcket tätare om sig och gäspade. Hon var ändå tacksam för att inga döda djur med skelande ögon stirrade på henne. Renhorn var en annan sak.
Inte alls lika illa som uppstoppade pälskroppar med glasartade blickar. Eller fåglar som dött i gamla fjällstugor för den delen.
Renhorn lossnade ju på ett naturligt sätt, utan att djuret kom till skada. Tjurarna tappade sina varje år, för att nya skulle kunna växa ut. Pampiga och redo för nya utmaningar. Det hade hennes pappa förklarat för henne redan i tidig ålder, för att lugna hennes känslor inför den ensamma sjutaggaren som hängde på vedbon vid stugan.
Sedan dess hade hon tyckt att renhorn var helt okej. De kunde till och med vara vackra.
Elsa lyfte mobilen som låg på nattduksbordet och upptäckte ett oläst meddelande från Vicky. Hon hade tydligen känt sig manad att utveckla det hon skrivit senast :
Alltså, jag menade inte att ingen man nånsin kommer att älska dig lika mycket som jag. Det är klart nån kommer att göra det ! Men jag tror tyvärr inte att det är du-vet-vem. Du förtjänar så mycket bättre ! Puss !
Den omedelbara reflexen var att försvara honom. Han kanske visst kunde älska henne. Vicky kände honom inte. Hon kunde inte se hela bilden. Men det var så klart lönlöst att försöka nyansera något nu. Elsa hade berättat om tillräckligt många gånger då Hen-
