Prevention och behandling av övervikt och fetma inom primärvården

Sektionen för Hälsa och Samhälle Box 823

301 18 Halmstad

Prevention och behandling av

övervikt och fetma inom primärvården

- En litteraturstudie Åsa Lund

Idrottsvetenskapliga programmet, IVP-06 Folkhälsovetenskap 61-90 hp, C-uppsats 15 hp HT 2008

Titel Prevention och behandling av övervikt och fetma inom primärvården Författare Åsa Lund

Sektion Sektionen för Hälsa och Samhälle, Högskolan Halmstad, Box 823, 301 18 Halmstad

Handledare Maria Nyholm

Tid Ht 2008

Sidantal 22

Nyckelord Fetma, primärvård, prevention

Sammanfattning En arena som arbetar med förebyggande insatser av övervikt, fetma och dess följdsjukdomar är primärvården, även om övervikts- och fetmabehandling inte idag är en naturlig del av primärvårdens arbete.

Syftet med denna studie var att få en fördjupad kunskap om hur arbetet med att förebygga och behandla övervikt och fetma fungerar inom primärvården. Metoden som studien utformades efter var en litteraturstudie, där tillvägagångssättet var att analysera ett antal vetenskapliga artiklar. Databaserna som användes var Cinahl och PubMed. Genom sökord som hade anknytning till syftet i studien gjordes en datainsamling. De artiklar som svarade bäst på syftet valdes sedan ut.

18 stycken artiklar valdes ut som sedan granskades och analyserades för att sedan kategorisera resultatet. Resultatet av studien visade att läkare, sköterskor och patienter ansåg att det var personalens jobb att informera, motivera samt stödja patienter med övervikt och fetma. Däremot var det ont om tid och stressigt att utföra detta arbete. Sannolikheten för att få rådgivning vid ordinarie läkarbesök är relaterat till BMI, de som hade ett högt BMI-värde fick mer rådgivning än de patienterna med ett lägre BMI-värde. Att primärvården arbetar med att främja och förebygga övervikt och fetma är viktigt då det är ett folkhälsoproblem som ökar konstant, både för den enskilde individen, för samhället och för hälso- och sjukvården.

Title Prevention and treatment of overweight and obesity within the primary care.

Author Åsa Lund

Institution Sektionen för Hälsa och Samhälle, Högskolan Halmstad, Box 823, 301 18 Halmstad

Tutor Maria Nyholm

Time Ht 2008

Pages 22

Keywords Obesity, primary care, prevention

Abstract A section which emphasizes preventive efforts in the field of overweight problems and related diseases is the primary care, even if that is not a natural part of the everyday work they perform. The purpose of this study was to acquire in-depth knowledge of prevention and treatment of overweight and obesity within the primary care. The method was based on a literary survey, and the work consisted of studying a number of scientific articles. The data bases used were Cinahl and PubMed. Useful information was gathered through search words connected to the aim of the study. The 18 most appropriate articles were picked out, scrutinized and analyzed, whereby the result was categorized. The result of the study showed that doctors, nurses and patients considered it a responsibility of the staff to inform, motivate and support overweight patients. However, the lack of time and stress affects the performance of the preventive work. The likeliness that a patient would be given counselling during a regular doctor’s appointment is related to the person’s BMI. Those who had a high BMI received more counselling than those patients in good health. It is of vital importance that the primary care works preventively against overweight problems. It is an increasing national health problem, for individuals as well as for the health care system and society as a whole.

Innehållsförteckning

Introduktion... 1

Syfte ... 1

Bakgrund ... 2

Övervikt och fetma ... 2

Ett folkhälsoproblem ... 2

Folkhälsomål ... 3

Hälsopromotion för att förebygga övervikt och fetma ... 3

Preventivt arbete ... 4

Definition och klassifikation ... 5

Faktorer som påverkar risken för övervikt och fetma... 6

Konsekvenser av övervikt och fetma ... 7

Det förebyggande arbetet inom primärvården ... 8

Metoder för att förebygga och behandla övervikt och fetma... 8

Metod... 10

Datainsamling och urval... 10

Inklusionskriterier ... 11

Exklusionskriterier... 11

Databearbetning ... 11

Etiska överväganden... 12

Resultat ... 12

Läkare och sköterskors syn på rådgivning ... 12

Läkare och sköterskors värderingar ... 12

Skillnader i rådgivning ... 14

Patienters syn på rådgivning... 15

Läkare och sköterskors bemötande... 15

Patienternas självuppfattning ... 16

Diskussion ... 18

Metoddiskussion ... 18

Resultatdiskussion ... 19

Konklusion ... 21

Implikation ... 22 Referenslista

Bilaga 1 Bilaga 2

Introduktion

Ett ökande folkhälsoproblem i dagens samhälle är övervikt och fetma (Pellmer & Wramner, 2005). Övervikten och fetmans följdsjukdomar är många, bland annat ökar risken för diabetes typ två, hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, depression, smärta och värk (Faskunger &

Hemmingsson, 2005).

Övervikt och fetma är inte endast ett folkhälsoproblem för den enskilde individen utan även ett problem för hälso- och sjukvården. Kostnader för vård av exempelvis diabetes, högt blodtryck och depression ökar (Statens folkhälsoinstitut, 2002; Örebro läns landsting, 2006).

Sjukvårdskostnaderna för följdsjukdomarna från övervikt och fetma var år 2002 cirka tre miljarder kronor (Socialstyrelsen, 2005).

Förr var primärvården mer inriktad på det medicinska området, även om denna syn minskat dominerar de medicinska tankarna ännu, vilket gör att hälsopromotion inte har högsta prioritet (Rydqvist & Winroth, 2008). Idag finns det få vårdenheter som engagerar sig i överviktiga patienter och de vårdenheter som gör det, har oftast väldigt lång kö och har inte tillräckligt med personal för att kunna stödja patienten. Detta leder till att personer med övervikt eller fetma oftast får ta hand om sina egna viktproblem (Faskunger & Hemmingsson, 2005).

Jag har valt att undersöka hur arbetet med att förebygga och behandla övervikt och fetma fungerar inom primärvården.

Syfte

Syftet med denna studie är att få en fördjupad kunskap om hur arbetet med att förebygga och behandla övervikt och fetma fungerar inom primärvården.

Bakgrund

Övervikt och fetma

Övervikt och fetma utgör en betydande riskfaktor för dåligt allmäntillstånd, ökad sjuklighet och dödlighet. Kraftig övervikt är ett tilltagande folkhälsoproblem i västvärlden. Övervikt var förr ett tecken på rikedom och välmående, men under de senaste decennierna har övervikt alltmer uppmärksammats som en hälsorisk (Faskunger & Hemmingsson, 2005).

Enligt World Health Organisation, WHO, är den globala omfattningen av övervikt och fetma enorm (Statens folkhälsoinstitut, 2002). Den ökande övervikten och fetman märks på alla kontinenter och börjar även märkas på människor inom låg- och medelinkomstländerna (Lindstrand, Bergström, Rosling, Rubenson & Stenson, 2006).

År 1980 befann sig 4,9 % av de svenska männen inom området fetma, 8,7 % av kvinnorna var också inom det området. År 1996 hade 4,9 % ökat till 10 % bland männen och 8,7 % hade ökat till 11,9 % bland kvinnorna (Faskunger & Hemmingsson, 2005). Det är vanligare med övervikt bland män i jämförelse med kvinnor (Ringbäck Weitoft, Eliasson & Rosén, 2008).

År 2005 var ungefär hälften av alla män och drygt en tredjedel av alla kvinnor i Sverige överviktiga eller hade fetma. Andelen personer med övervikt har ökat i alla de socioekonomiska grupperna (Socialstyrelsen, 2005). Övervikt och fetma är vanligare bland lågutbildade än högutbildade vuxna (Grandes et al., 2008; Ringbäck Weitoft et al., 2008;

Sarlio-Lähteenkorva, Silventoinen & Lahelma, 2004). Det är även vanligare att vara överviktig eller ha fetma om två personer bor ihop (Ostry, Radi, Louie & LaMontagne, 2006).

Rekommendationer från hälsomyndigheter är att vuxna bör vara fysiskt aktiva, exempelvis genom raska promenader, minst 30 minuter varje dag (Faskunger & Hemmingsson, 2005;

Marcus & Forsyth, 2003). Ny forskning har visat att dessa 30 minuter kan påverka en persons mentala hälsa, kondition, blodtryck och risken för hjärt- och kärlsjukdomar till det bättre, men det är inte tillräckligt för att gå ner i vikt. År 2003 kom nya riktlinjer som visar att 45-60 minuter fysisk aktivitet per dag krävs för att kunna minska i vikt samt ha en hälsosam vikt. De som befunnit sig inom området övervikt och redan gått ner i vikt bör vara fysiskt aktiv 60-90 minuter om dagen för att kunna bibehålla den nuvarande vikten. Ska övervikt förebyggas bör

Hur mycket som svenska folket rör på sig i dagsläget har stor betydelse för hur folkhälsan kommer att se ut i framtiden. För att dessa rekommendationer från hälsomyndigheterna över huvudtaget ska fungera bör det finnas möjligheter till fysisk aktivitet i närheten av det egna boendet (Faskunger & Hemmingsson, 2005). En studie av Weuve et al., (2004) visar att fysiskt aktiva kvinnor har mindre problem med hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, högt blodtryck och andra sjukdomar som följer med övervikt och fetma.

Folkhälsomål

Regering och riksdag har beslutat om 11 stycken folkhälsomål för att kunna skapa ett hälsosamt samhälle. Målområde nummer 1 handlar om delaktighet och inflytande vilket är en viktig del i ett folkhälsoarbete. Om inte patienten är delaktig kommer trovärdigheten och respekten för arbetet mot övervikt och fetma att minska (Pellmer & Wramner, 2005;

Regeringens proposition, 2002; Winroth & Rydqvist, 2008).

Målområde nummer 6 handlar om hälsofrämjande hälso- och sjukvård. Regeringen menar att hälso- och sjukvården har stor betydelse för hälsoutvecklingen genom att det finns kompetens, auktoritet och bred kontaktyta som ska göra att en patient känner sig säker och välkommen för att söka för sin övervikt eller fetma och sedan få den hjälp som behövs (Regeringens proposition, 2002, Rydqvist & Winroth, 2008).

Enligt målområde nummer 9; ökad fysisk aktivitet, vill regering och riksdag att samhället ska utformas så att människor stimuleras till fysisk aktivitet i anslutning med jobb, skola och hem.

Finns den stimulering som krävs för att få fler människor fysiskt aktiva minskar på så vis övervikten och fetman i samhället (Regeringens proposition, 2002; Rydqvist & Winroth, 2008).

Hälsopromotion för att förebygga övervikt och fetma

Hälsopromotion är en process som gör att individer och samhälle kan få en ökad kontroll över faktorer som kan påverka hälsan och genom att påverka kan hälsan förbättras. Vid hälsopromotion är det viktigt att tänka på hur och vad som vill uppnås med det arbete som ska utföras. Är målet att förminska problemet, övervikt och fetma, ska hälsopromotion användas.

Det som avgör hur övervikt och fetma ska befrämjas beror på viljan, motivationen och kunskapen om vad som bidrar till en viktreducering, men även hur vardagslivet är hos den

person som vill ha hjälp. Det är då viktigt att tänka på hur omgivningen ser ut, hur det sociala nätverket är samt vilka normer och värderingar som finns. Delaktighet är en stor del till en bra hälsopromotion, att få kunna påverka sin situation och ha inflytande stärker självkänslan vilket är viktigt för att klara av en viktreducering på egen hand (Winroth & Rydqvist, 2008).

Arbetet ska rikta sig till alla, både enskilda individer och samhället i helhet. Åtgärder ska vara inriktade på att skapa förutsättningar och miljöer som kan främja hälsa men även vara inriktade på åtgärder som riktar sig direkt till individen för att kunna öka kunskapen och medvetenheten om hälsa (Pellmer & Wramner, 2005; Winroth & Rydqvist 2008).

Preventivt arbete

Preventivt arbete handlar om att förhindra eller förebygga till exempel övervikt och fetma (Winroth & Rydqvist, 2008). Prevention delas in i olika grupper; primär, sekundär och tertiär prevention. Den primära preventionen i det folkhälsovetenskapliga området, handlar om att hitta åtgärder för att förhindra att sjukdom eller ohälsa över huvudtaget ska förekomma.

Sekundär prevention innefattar tidig diagnostik och behandling av sjukdom och ohälsa.

Tertiär prevention avser rehabilitering efter sjukdom eller skada (Sveriges kommuner och landsting, 2005).

Förebyggande arbete av övervikt och fetma inom primärvården

En arena som finns är för att förebygga övervikt och fetma och dess följdsjukdomar är primärvården, även om övervikts- och fetmabehandling inte är en naturlig del av primärvårdens arbete. Kunskap om hur övervikt och fetma ska förhindras och motverkas måste introduceras mer hos personalen på bland annat vårdcentralerna (Statens folkhälsoinstitut, 2002). Primärvården är en arena där alla människor kan samlas och nås. Ett arenaperspektiv har möjligheter till ett brett stöd och kan utgå från en helhetssyn på människors vardag (Pellmer & Wramner, 2005).

För att driva de förebyggande insatserna inom primärvården behövs kunskap, för att sätta upp mål som patienten med övervikt eller fetma bör sträva efter. Det långsiktiga målet är viktigast då det tar lång tid att uppnå förändringar i beteendet, det tar även lång tid att se om det blivit några effekter av arbetet som utförts (Pellmer & Wramner, 2005). Personal måste ta hänsyn till att patienter ibland inte är redo att ändra på sig, därför bör personalens arbete fokusera på

Wills, 2000). Överviktiga personer undviker ibland att besöka vårdcentraler då de skäms för sin vikt eller känner rädsla för att inte bli bemött som alla andra. Då krävs enkla lösningar till exempel som att ha stolar utan armstöd och att ha stora undersökningsrum. Läkare och sköterskor ska bland annat undvika att sätta för höga och orealistiska mål som patienten inte kan nå. Att hjälpa patienten att komma över barriärer på ett sätt som patienten klarar av är en uppgift för personalen inom primärvården (Hitchcock Noël & Pugh, 2002).

Söker sig en överviktig person till den lokala vårdcentralen för att gå ner i vikt och uppnå bättre hälsa ska personen erbjudas bland annat individanpassad handledning där det ingår stödsamtal, råd från terapeuter, strukturerade motionspass och successiv uppbyggnad av patientens fysik och psyke. Primärvården är mer inriktad åt det medicinska området vilket gör att hälsopromotion inte har högsta prioritet (Naidoo & Wills, 2000; Rydqvist & Winroth, 2008). Tyvärr finns det få vårdenheter som engagerar sig i överviktiga och de vårdenheter som gör det har oftast lång kö och har inte tillräckligt med stöd åt patienten vilket leder till att de flesta överviktiga får ta hand om sina egna viktproblem (Faskunger & Hemmingsson, 2005).

Definition och klassifikation

Body Mass Index, BMI, används när en persons hälsostatus ska räknas ut när det gäller vikt.

Uträkningsformeln använder vikten och längden för att ta reda på om personen är normalviktig, överviktig eller har fetma. BMI-formeln räknar inte ut hur stor andelen av vikten som är kroppsfett utan ser bara förhållandet mellan vikten och längden. Då muskler väger mer än fett kan BMI-uträkningen bli missvisande för en person som tränar väldigt mycket. Ytterligare ett missvisande av BMI-uträkningen är att det inte går att tala om hur fettet är fördelat på kroppen. Sitter fettet runt magen är detta ett större hälsoproblem än om fettet finns vid rumpa och lår. BMI är populärt att räkna ut då övervikt och fetma blivit ett stort folkhälsoproblem (Hitchcock Noël & Pugh, 2002; Socialstyrelsen, 2005; Statens folkhälsoinstitut, 2002).

För att räkna ut BMI-värdet anges vikten i kilo och längden i meter. Vikten divideras sedan med längden² till exempel 70 kilo/1,70 x 1,70 meter. När uträkningen är klar och ett resultat räknats ut används en tabell för att veta vilket BMI en person har (Statens folkhälsoinstitut, 2002).

Tabell 1. Klassifikation över BMI-uträkning enligt WHO.

Ett flertal riskfaktorer relaterade till hälsan uppkommer om för mycket fett sätter sig kring midjan. Ett ökat omfång runt midjan är vanligast bland män men allt fler kvinnor får ett ökat midjemått. Detta sker på grund av dåliga matvanor genom fel, fet och för mycket mat. För att ta reda på om en person befinner sig i riskzonen för bukfetma mäts midjan. Mätning görs stående och ska mätas vid midjan, ungefär vid naveln efter det att personen gjort en normal utandning. Är personen en kvinna bör midjemåttet vara under 80 centimeter, är det mellan 80 till 88 centimeter bör kvinnan tänka på riskfaktorer och livsstil. Allvarliga hälsorisker uppkommer när midjemåttet är över 88 centimeter. Hos män är mindre 94 cm i midjan bra, är det mellan 94 och 102 centimeter bör mannen tänka på riskfaktorer och livsstil och när midjemåttet är över 102 centimeter förekommer stora hälsorisker (Statens Folkhälsoinstitut, 2008).

Faktorer som påverkar risken för övervikt och fetma

Övervikt och fetma är genetiskt bland vissa individer som lättare går upp i vikt om inaktiv livsstil och dålig kost finns hos dem. Ärftliga faktorer som påverkar fetma är bland annat högt blodtryck, schizofreni och alkoholism. Även om det finns mycket forskning kring ärftlighet och fetma är det inte säkert vad det är som ärvs, om det är personligheten, aptitreglering, vanor eller något problem i det centrala nervsystemet (Statens folkhälsoinstitut, 2002).

Att problemen med övervikt och fetma ökar kan bero på att andelen rökare har minskat under åren (Naidoo & Wills, 2000; Pellmer & Wramner, 2005). Enligt studier gjorda av Ringbäck Weitoft et al. (2008) och Mohammad Ali och Lindström (2005) skiljer sig inte mäns BMI om mannen är rökare eller icke-rökare, däremot är kvinnliga rökare oftare normalviktiga och ibland underviktiga. Även den tekniska utvecklingen som skett i samhället kan vara en faktor, tv-utbudet ökar vilket gör att människor hellre sitter framför tv:n än är fysiskt aktiva (Hitchcock Noël & Pugh, 2002; Naidoo & Wills, 2000; Pellmer & Wramner, 2005).

Klassifikation (alternativ benämning) BMI Normal 18,5-24,9

Övervikt 25,0-29,9

Fetma Kraftig övervikt > 30,0 Fetma klass 1 Fetma 30,0-34,9

Fetma klass 2 Kraftig/svår fetma 35,0-39,9 Fetma klass 3 Extrem fetma > 40,0

Den stillasittande livsstilen och kosten har förändrats genom åren och kaloriintaget ökar (Pellmer & Wramner, 2005). Vad en människa äter har stor betydelse för hälsan, inklusive vikten (Faskunger & Hemmingsson, 2005). En person bör äta ett halvt kilo frukt och grönsaker per dag (Pellmer & Wramner, 2005). Genom att tillfredsställa de energi- och näringsbehov som en människokropp har kan hälsa och prestationsförmåga främjas. Detta förutsätter att kunskap om de näringsämnen som kroppen behöver finns så som kolhydrater, kostfibrer, fett, protein, vitaminer och mineraler (Winroth & Rydqvist, 2008). Ett bra kostintag ska ske fördelat över hela dagen, mer frukt och grönt ska intas, att byta fett mot fibrer är bra samt att undvika sötade drycker som läsk och saft. Att äta fem mål per dag och detta regelbundet är bra och då ha tallriksmodellen som en riktlinje till vad för mat som bör ätas. Att dricka måttligt med alkohol och minska på smör och ost är viktigt (Faskunger &

Hemmingsson, 2005). Att äta sötsaker är inte helt förbjudet men bör intas i samband med måltid och inte som mellanmål (Winroth & Rydqvist, 2008). Valet av livsmedel skiljer sig mellan personer med olika utbildningsnivå. Personer som klassas som lågutbildade äter mindre frukt och grönsaker och dricker mer läsk. Däremot är alkoholintaget lägre hos lågutbildade än hos högutbildade (Pellmer & Wramner, 2005).

Vardagens höga tempo, både inom arbetet och på fritiden, gör att stress blir allt vanligare.

Direkta kopplingar finns mellan stress, övervikt och fetma, stress påverkar vårt kost- och motionsbeteende till det sämre och leder dessutom till en ökad utsöndring av hormonet kortisol som gör att fett ansamlas i buken. För att minska stressen och orka mer är det viktigt att återhämta sig genom att vila. Bilåkandet ökar allt mer då människor anser att det är snabbt och bekvämt att ta bilen istället för att använda cykel (Faskunger & Hemmingsson, 2005).

Konsekvenser av övervikt och fetma

Vid övervikt och fetma ökar riskerna för diabetes typ två, hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, vissa former av cancer, infertilitet, depression, smärta, värk och en sämre livskvalitet. Många människor dör av sina problem med övervikt och fetma. Övervikt, och framför allt fetma, är en kronisk sjukdom som är väldigt svår att bli av med (Faskunger &

Hemmingsson, 2005; Socialstyrelsen, 2005).

Vissa av sjukdomarna som följer med övervikt och fetma har sina egna följdsjukdomar. Vid diabetes ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Hjärt- och kärlsjukdomar i sin tur kan leda till insulinresistens, högt kolesterolvärde och blodtryck och risken för att få en stroke är högre

vid högt blodtryck. Övervikt och fetma kan även leda till en förhöjd risk av cancer, för män ökar risken för cancer i tarm och prostata och hos kvinnor ökar risken i bröst och underliv.

För kvinnor finns det fler konsekvenser då menstruationen kan utebli, vilket gör att chansen att bli gravid minskar markant (Statens folkhälsoinstitut, 2002). En studie gjord av Counterweight Project Team (2005) visar att patienter med övervikt eller fetma får fler läkemedel utskrivna som till exempel tabletter mot infektioner, hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, muskel- och skelettskador, andning, depression och Parkinson. Ringbäck Weitoft et al. (2008) stärker detta resultat då de skriver att det är vanligare att personer med övervikt och fetma har, eller får, någon långvarig sjukdom. Sociala komplikationer är ofta en konsekvens av fetma. Flera människor med övervikt, men framför allt fetma behandlas illa av samhället och mår därför psykiskt dåligt (Statens folkhälsoinstitut, 2002).

Det förebyggande arbetet inom primärvården

Övervikt och fetma är inte enbart ett problem för individen utan även för hälso- och sjukvården genom ökade kostnader för vård av till exempel diabetes, högt blodtryck och hjärt- och kärlsjukdomar (Örebro läns landsting, 2006). År 2002 var sjukvårdskostnaderna för övervikt, fetma och dess följdsjukdomar cirka tre miljarder kronor (Socialstyrelsen, 2005).

Den summan utgör cirka 2 % utav de totala utgifterna som hälso- och sjukvården har (Statens folkhälsoinstitut, 2002).

Landstinget i Jönköpings län (2008) har utarbetat en värdeberäkning för övervikt och fetma.

Fetma och sjukdomar relaterade till fetma på riksnivå kostar samhället 13 miljarder kronor.

Om primärvården aktivt skulle behandla övervikt och fetma och med detta ersätta behandling av diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar och andra sjukdomar relaterade till övervikt och fetma med viktnedgång hos personer skulle vården spara cirka 15 % av läkemedelskostnaden (Svenska distriktsläkarföreningen, 1999).

Metoder för att förebygga och behandla övervikt och fetma

Det är skillnad på att gå ner i vikt och att kunna behålla en lägre kroppsvikt under en längre tid. De flesta personer med övervikt eller fetma kan gå ner i vikt men det är svårt att behålla den nya vikten. Oavsett vilken behandling en person får är en förändring av kost och fysisk aktivitet alltid ett måste för att viktreducering ska ske. Att medverka i grupper som Viktväktarna kan vara en stor hjälp till att ha kontroll på viktnedgången samt att få tips och

råd kring kost och fysisk aktivitet. Viktväktarna och primärvården har utvecklat ett samarbete som utvecklas allt mer, även företagshälsovård är med i detta samarbete. Operation, läkemedelsbehandling och rådgivning är tre alternativ till att gå ner i vikt (Falkenberg &

Rössner, 2004).

 Operation. Operation är en metod som används då fetma redan förekommer hos en patient. De vanligaste ingreppen vid operation är de restriktiva ingreppen på magsäcken. Detta innebär att mat endast kan ätas långsamt och komplikationer som kräkningar kan ske vid för hastigt ätande. Efter en matsäcksoperation blir viktnedgången stor men att gå upp i vikt igen är lätt om alkohol, glass och läsk intas (Falkenberg & Rössner, 2004). I och med detta behöver patienter samarbeta med personal inom primärvården då de genomför regelbundna hälsokontroller samt ger stöd och råd kring en ny livsstil (Doolen & Miller, 2005). Magsäcksoperationen genomförs endast om fetma föreligger och patienten har ett BMI-värde på över 36.

Efter en operation är det vanligt att ytterligare operationer sker på magsäcken och komplikationer kan alltid uppstå. Operationer av detta slag är vanliga och gör att möjligheten att gå ner mycket i vikt är stor (Falkenberg & Rössner, 2004; Mohammad Ali & Lindström, 2002). Enligt Doolen & Miller (2005) förlorar en majoritet av patienter som utför en magoperation ungefär två tredjedelar av sin kroppsvikt under de första två åren.

 Läkemedelsbehandling. Läkemedel är något som används som tillägg till mat, motion och förändringar i livsstilen. Läkemedel ska inte ersätta något och kan inte bota någon fetma utan det ska vara ett hjälpmedel för patienten att behålla sin nya livsstil.

Läkemedelsbehandling sker på patientens egen risk men det är en läkares uppgift att kontrollera så att patienten mår bra och att inga komplikationer sker. Orlistat är ett läkemedel som används vid viktreducering. Effekten av detta läkemedel liknar effekten av antabus. Det är lätt att hålla sig till fettsnåla dieter vilket ger en viktnedgång men bryts detta mönster och för mycket fett intas kan detta ge obehag och diarréer. Då vissa vitaminer är fettlösliga och följer med i avföringen kan vitamintillskott behövas. Efter 6-12 månader bör all viktnedgång som behövts ha skett.

Sibutramin är också ett viktreducerande läkemedel som kan användas på personer med BMI över 30. Sker inte denna livsstilsförändring sker ingen viktnedgång och har viktnedgång redan skett kan inte denna behållas om livsstilsförändringarna inte hålls.

Sibutramin skrivs ut till de patienter som försökt med olika viktreduceringsprogram tidigare men inte lyckats gå ner i vikt under tre månader. Behandling av detta läkemedel sker endast under ett år. Komplikationer av Sibutramin kan vara högt blodtryck, muntorrhet och förstoppning (Falkenberg & Rössner, 2004).

 Rådgivning. Personal inom primärvården kan under det dagliga arbete och möten med patienter identifiera patienter med övervikt eller fetma. Ofta uppmärksammas detta vid undersökning där någon hjärt- och kärlsjukdom, högt blodtryck, diabetes typ 2 är inblandad. Oftast uppmärksammas detta vid metaboliska förändringar hos en person och det är då för sent för ett förebyggande arbete men det är ändå viktigt att hjälpa patienten med att försöka ändra kosten, öka sin fysiska aktivitet och förändra livsstilen. Med hjälp av BMI och midjemått kan läkare och patient komma överens om olika åtgärder för att gå ner i vikt. Tyvärr motsvarar inte befintliga dietistresurser den rådgivning som behövs för enskilda individer eller grupper så att det passar patienter med övervikt eller fetma. Även sjukvårdspersonalen drabbas på så vis. Primärvården har då mycket att vinna genom att anordna ett samarbete mellan olika aktiviteter som sker inom kommunen så som Korpen, Viktväktarna, Friskis & Svettis med flera. Detta är viktigt då medvetenhet om kost, fysisk aktivitet och förändrad livsstil är förebyggande hjälpmedel till de följdsjukdomar som är relaterade till övervikt och fetma (Falkenberg & Rössner, 2004).

Metod

Datainsamling och urval

Genom sökord som hade anknytning till syftet i studien gjordes en datainsamling. Artiklarna i litteraturstudien söktes i de två databaserna Cinahl och PubMed. Sökorden fastställdes efter syftet, dessa var: fetma, primärvård och prevention. Dessa kombinerades på olika sätt för att få fram artiklar. Genom att använda en granskningsmall (se Bilaga 1) granskades de artiklar som hittats och under denna bearbetning uppkom två stycken huvudkategorier och fyra stycken underkategorier.

Tabell 2. Antal träffar för de olika sökorden för respektive databas.

Datum Databas Sökord Träffar Antal valda

artiklar

11/11 Cinahl Obesity 1055

Primary care 675

Prevention 5987

Obesity and Primary care 23 6

Obesity and Prevention 267 1

11/11 PubMed Obesity 2309

Primary care 2915

Prevention 7136

Obesity, Primary care 97 11

Summa 18

Inklusionskriterier

För att artiklarna skulle inkluderas skulle de svara mot studiens syfte, att få en fördjupad kunskap om hur arbetet med att förebygga och behandla övervikt och fetma fungerar inom primärvården. Artiklarna skulle vara publicerade i vetenskapliga tidskrifter och avgränsningar gjordes för att begränsa antalet artiklar. De skulle vara publicerade från år 2005 och fram till år 2008, vara skrivna på engelska och endast innehålla informanter som var vuxna över 19 år.

Exklusionskriterier

De artiklar som exkluderades svarade inte på studiens syfte. Artiklar som publicerats tidigare än år 2005 exkluderades också. Artiklar som inte var skrivna på engelska valdes bort samt de som inte fanns att läsa i fulltext. Reviewartiklar valdes också bort.

Databearbetning

Artiklarna lästes och bearbetades genom att främst läsa artiklarnas abstrakt och resultat. De artiklar som svarade bäst på syftet valdes sedan ut. Artiklarna granskades och analyserades för

att sedan kategorisera resultatet. En resultatmatris gjordes för att ge en bra överblick över artiklarnas olika syften, metoder och slutsatser (se Bilaga 2).

Etiska överväganden

De artiklar som valdes var etiskt godkända, vilket betyder att artiklarna blivit godkända av en etisk kommitté, i flera artiklar stod det dock inte att de var etiskt godkända.

Resultat

Efter att artiklarna analyserats och granskats, skapades två stycken huvudkategorier. Dessa två är Läkare och sköterskors syn på rådgivning och Patienters syn på rådgivning. Till dessa kategorier formades ett flertal underkategorier.

Tabell 3. Studiens kategorier och underkategorier.

Huvudkategori Underkategori

Läkare och sköterskors syn på rådgivning Läkare och sköterskors värderingar Skillnader i rådgivning

Patienters syn på rådgivning Läkare och sköterskors bemötande Patienters självuppfattning

Läkare och sköterskors syn på rådgivning

De värderingar primärvårdens personal har angående hälsa och välmående är formade av personliga och professionella erfarenheter. De flesta läkare ansåg att målet med rådgivning vid viktnedgång är att förbättra hälsovanor och välmående istället för att nå en rekommenderad vikt. Nyexaminerade läkare använder sig oftare av rådgivning än mer erfarna läkare. Att låta patienten medverka vid rådgivningen är viktigt så att patienten vågar ställa sina frågor utan att behöva känna skam. De läkare som medverkade i studien ansåg att patienter slutar besöka primärvården om detta sker. Att se på patienten hur den mår är av betydelse vid rådgivning då en läkare vill att patienten ska lyssna. Är patienten till exempel stressad har patienten svårare för att lyssna än om patienten är lugn. För att göra en patient lugn är det viktigt att omgivningen är lugn, väntrummet ska inte kännas stressigt, personalen

betydelse för hur patienten mår (Sussman, Williams, Leverence, Gloyd & Crabtree 2006).

Samma resultat fick Hitchcock Noël och Pugh (2002) i sin studie. Författarna visade även att lösningar som att ha stolar utan armstöd och ha stora undersökningsrum är positivt om det förekommer då överviktiga personer ibland undviker att besöka vårdcentraler då de skäms för sin vikt eller känner rädsla för att inte bli bemött som alla andra. Enligt Sussman et al. (2006) var det viktigt för läkare och sköterskor att patientens motivation var stark för att de skulle bestämma sig för att spendera tid för rådgivning. De flesta läkare i studien gav hellre råd om att integrera hälsosamma val i patientens liv istället för att förbjuda något, de ville hellre se möjligheterna till hur patienten kan öka den fysiska aktivitet och förbättra kosten genom att undersöka vilka intressen och behov patienten har. Ett flertal läkare ansåg att det var lättare att ge råd till en patient med övervikt eller fetma om patienten hade någon sjukdom som var kopplad till övervikten så som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar etcetera.

Brown, Stride, Psarou, Brewins och Thompson (2007) och Jallinoja et al., (2007) och skriver i sina studier gjorda i Storbritannien respektive Finland, att det är enligt läkare och sköterskor deras jobb att informera, motivera och stödja patienter med övervikt och fetma. Dock visade Ruelaz et al., (2007) i sin studie från USA att läkare ansåg att de inte hade tillräckligt med tid till att diskutera viktrådgivning och viktnedgång under den tid som är utsatt för patienten.

Däremot visade resultatet i samma studie att patienterna ansåg att det fanns tid till detta.

Enligt Befort et al., (2006) rapporterade läkarna som medverkade i studien att de diskuterat vikt med deras patienter under ungefär hälften av deras läkarbesök, detta ville läkarna minska så att endast en fjärdedel av besöket bestod av rådgivning vad gäller vikt. Enligt Jallinoja et al. (2007) ansåg två tredjedelar av läkarna (n=59) och hälften av sköterskorna (n=161) att sina scheman är så stressiga att de inte möjlighet att gå in i patientens livssituation. Vidare menar Jallinoja et al. (2007) att påvisa att lite mer än hälften (n=220) av studiens läkare och sköterskor ansåg att de hade kompetens nog för att ge råd till patienter med övervikt och fetma, medan två tredjedelar ansåg att de hjälpt många patienter att skaffa ett hälsosammare liv. När det gäller patientens dåliga självkontroll och självkänsla anser läkarna i en studie gjord av Ruelaz et al. (2007) att det är detta som påverkar patientens förhållande till den hälsosammare livsstilen och att den ska bibehållas. Detta påvisade även i studien gjord av Jallinoja et al. (2007), 88 % av läkarna (n=59) och 95 % av sköterskorna (n=161) ansåg att patienten själv måste acceptera det ansvar som krävs för de livsrelaterade besluten. Studien visade även att en majoritet av personalen ansåg att den ovilja som patienter kan ha till att ändra på sig nästan alltid är en barriär om rådgivning eller behandling sker. Enligt Brown et

al. (2007) ansåg 68,9 % (n=564) av den personal som medverkade i studien att patienter har ett val kring kost och fysisk aktivitet, dåliga val leder till övervikt. 34,7 % ansåg också att det handlar om patientens vilja att ändra på ovanor.

Enligt Brown och Thompson (2007) är det naturligare att diskutera vikt hos en patient om patienten själv berättar för läkaren att vikten är ett problem, detsamma gäller när läkaren eller sköterskan ska berätta om att förebygga olika långsiktiga sjukdomar så som diabetes. Det kan vara känsligt, svårt, konstigt och obekvämt att prata med en patient som har en övervikt och som behöver vård. Att inte nämna något om själva övervikten kan underlätta då ordet kan klassas som negativt. Det kan då vara bättre att fokusera kring relaterade problem av livsstilen och den generella hälsan istället för direkt om vikt eller övervikt. I en annan studie gjord av Brown et al. (2007) visade resultatet att en majoritet av personalen inom primärvården inte ansåg att det var kontigt eller pinsamt att prata med patienter om övervikt.

Ett problem som Brown och Thompson (2007) tar upp i sin studie från Storbritannien är när läkaren eller sköterskan själva har övervikt eller fetma och ska ge råd om viktreducering åt en patient. Vissa av personalen hade dåligt samvete då de ansåg att de inte kan vara förebilder till överviktiga då de själva är det. Andra använde övervikt som ett instrument genom att dela erfarenheter samtidigt som de vet hur patienten känner sig. Dock fanns det en tendens att de med högt BMI var mer kritiska och dömande om överviktiga patienter. Men för de flesta informanter i studien var deras kroppsstorlek ett problem då de mer eller mindre var medvetna om deras interaktion med patienter med övervikt eller fetma.

Skillnader i rådgivning

Skillnader i rådgivning mellan patienter med övervikt och fetma och de patienter utan var att läkare inte var så aktiva att ge överviktiga patienter råd att ändra på kostvanor och fysisk aktivitet (Klumbiene, Petkeviciene, Vaisvalavicius & Miseviciene, 2006). Genom rådgivning kan läkemedelsutskrivning ske. De som fick flest utskrivningar av läkemedel var bland de med en övervikt och lägst bland de som inte hade någon övervikt. Läkare skrev ut mer läkemedel för det kardiovaskulära systemet, högt blodtryck och diabetes, dock visar studien att detta beror på att dessa sjukdomar är relaterade till övervikt och fetma (Counterweight Project Team, 2005; Ringbäck Weitoft et al, 2008; Van Dijk, Otters & Schuit, 2006).

Enligt Klumbiene et al. (2006) ökade antal råd som en läkare gav till en patient med patientens ålder, däremot var det inte relaterat till kön, utbildning eller boende. Patienter med sämre hälsa fick fem gånger mindre chans att få rådgivning av sin läkare än de med en bättre hälsa. Antalet rådgivningar för en patient ökade med ökat antal besök hos läkare.

Sannolikheten för att få rådgivning vid ordinarie läkarbesök är relaterade till BMI, de som hade ett högt BMI fick mer rådgivning än de patienterna med ett lägre BMI. Samma resultat visade Bardia, Holtan, Slezak och Thompson (2007) i sin studie gjord i USA, patienter som hade deras övervikt dokumenterad som en diagnos hade större chans att få rådgivning av läkare eller sköterska. Även personer i de yngre åldrarna fick lättare rådgivning. Äldre människor och då främst män hade mindre chans till att få sin övervikt dokumenterad som en diagnos.

Patienters syn på rådgivning

Enligt Ruelaz et al. (2007) rapporterade väldigt få patienter att läkare var mindre vänliga mot överviktiga personer eller att det var pinsamt att prata om viktproblem. Patienter ansåg att de själva kunde ta hand om sina viktproblem och att det inte skulle hjälpa att gå till primärvården för att få hjälp. Andra patienter kände vid deras läkarbesök att läkare och sköterskor skyllde på patienten att de hade viktproblem och att läkare inte rapporterade övervikten som ett problem i journalen. Simkin-Silverman et al., (2005) visade i sin studie från USA, att 80 % (n=329) av patienterna hade fetma men 47 % blev inskrivna i journalen som överviktiga.

Bardia et al. (2007) skriver i sin studie att 2543 stycken patienter (n=9827) hade ett BMI över 30 men endast 505 stycken av dessa fick sin fetma dokumenterad som en diagnos. Enligt Ruser et al., (2005) fick 70 av 424 patienter någon slags ”behandling” för sin övervikt medan patienter med fetma fick mer ”behandling” än de med övervikt.

Detsamma visade resultatet i en studie gjord av Brown, Thompson, Tod och Jones (2006), ett flertal patienter kände att de inte blev bemötta på det sätt de önskade och att detta inte var hjälpsamt. Enligt patienterna är sköterskan en av de viktigaste inom primärvården då det är sköterskan som träffar patienten mest. Sköterskan ska vara det största stödet som ska ge praktiska råd men inte vara dömande gentemot patienten.

Enligt Brown et al. (2006) ansåg patienterna i studien att det är viktigt att öka medvetenheten hos personer med övervikt eller fetma. Detta ska sedan följas upp genom att läkare och sköterskor bör ge mer praktiska råd om vilka steg patienten bör ta för att få en bra livsstil.

Simkin-Silverman et al. (2005) visade i studien på resultatet att patienter ansåg att deras läkare hellre diskuterade fördelar med en viktnedgång än att läkaren gav patienten läkemedel för viktnedgång. I samma studie ansåg patienter som nyss blivit tillsagda att de var överviktiga att de fick mer råd om hur de ska göra för att gå ner i vikt samt om hur de skulle öka den fysiska aktiviteten, däremot hade mindre än hälften (n=329) fått specifika mål med sin viktnedgång. Enligt patienter som medverkade i en studie från Finland gjord av Poskiparta, Kasila och Kiruru (2006) ansåg de att läkare och sköterskor lade ner för lite tid på att ge råd kring kost och fysisk aktivitet. Om kostrådgivning skedde fokuserade läkare och sköterskor på fett och vid rådgivning kring fysisk aktivitet fokuserade de på träning. Oftast var patienterna redan medvetna om fett när det gällde kosten och träning när det gällde den fysiska aktiviteten, vilket gjorde att de kände att de inte tog rådgivningen så allvarligt.

Patienterna i samma studie ansåg också att de inte fick så mycket feedback som de kände att de behövde, att berätta om förebyggande åtgärder var ett önskemål från patienterna. Enligt Peytremann-Bridevaux och Santos-Eggimann (2007) rapporterade patienterna att om läkarna såg på patienten att denne var överviktig, frågade läkaren patienten om fysisk aktivitet och kost samt rekommenderade att förbättra kosten och öka den fysiska aktiviteten, läkaren kontrollerade även vikten vid läkarbesöket. I en studie gjord av Davis et al., (2008) påvisade resultatet att läkare oftast inte frågade patienterna om de träffat en dietist och inte heller gett rekommendationer eller stöd till att träffa en dietist.

Patienternas självuppfattning

Många patienter i en studie gjord av Brown et al. (2006) berättade att deras övervikt först var ett problem i relation till en diagnos eller behandling av någon annan sjukdom eller skada.

Cirka en fjärdedel (n=28) av patienterna kände att de var osäkra när det gällde anledningar för sina viktproblem. Nästan alla patienter i studien kände ett personligt ansvar för sin vikt vilket gjorde att de kände sig osäkra på att gå till primärvården för att få stöd och hjälp. De gick hellre till primärvården för att få råd om att gå ner i vikt om det var relaterat till ett specifikt hälsoproblem. Två tredjedelar av patienterna i samma studie hade inte fått någon förklaring av sin läkare eller sköterska om varför de gått upp i vikt. Tan, Zwar, Dennis och Vagholkar

inte ville ha råd av sin läkare eller sköterska medan hälften av dem ville ha rådgivning kring viktnedgång. Anledningar till att de inte ville ha råd var att de ansåg att de kunde gå ner i vikt själva, de kunde söka hjälp någon annanstans, att de inte var så överviktiga att de behövde en läkares hjälp, de kände att en doktor inte kunde ge några råd till dem eller att personalen inom primärvården inte har tid samt att det kostar att gå på läkarbesök. Av de som gick till sin läkare för att få råd kring viktnedgång ansåg att de inte fått några råd. Av 67 stycken patienter som var i kategorin överviktiga hade 14 stycken fått rådet att gå ner i vikt medan 53 stycken patienter inte hade det. Av de 81 stycken patienterna som befann sig i kategorin fetma hade 53 stycken fått rådet av sin läkare eller sköterska att gå ner i vikt medan 28 stycken inte hade det.

Enligt Tan et al. (2006) kände de flesta patienter att det var deras läkares uppgift att ge rådgivning om övervikt och fetma. Forman-Hoffman, Little och Wahls (2006) skriver i sin studie att 32,7 % av de patienter med fetma ansåg att de inte var redo att göra något åt sin vikt. Flera patienter kan mycket om kost och fysisk aktivitet men var ovilliga till att förändra sin livsstil och föra in nya vanor i sitt liv. Patienter kunde all fakta men visste inget om konsekvenserna som följer med övervikt och fetma (Poskiparta et al., 2006). I studien gjord av Forman-Hoffman et al. (2006) framkom det att behovet av information och utbildningsmaterial om viktreducering bör förekomma för att delas ut till patienter med övervikt och fetma samt att dietist, psykolog, beteenderådgivare och personal som har extra kunskap kring övervikt och fetma bör finnas inom primärvården. De patienter med övervikt och fetma ansåg att information om övervikt är väldigt användbart, även information om medicinska delar i samband med vikt kan vara bra (Tan et al., 2006). Befort et al. (2006) visade i sin studie att patienter, främst kvinnliga patienter, hade högre förväntningar på att gå ner i vikt under ett år än vad deras läkare hade på dem. Detsamma gällde den självrapporterade hälsan. Enligt Brown et al. (2006) kände alla patienter att de hade en god relation till sin läkare och sköterska. Däremot var de mest positiva när det gällde andra aspekter av vård än viktrådgivning. Patienterna i samma studie ansåg att med hjälp av stöd och hjälp från läkare och sköterska samt från resten av omgivningen skulle det bli lättare att gå ner i vikt. Ett önskemål var att få ett samarbete mellan de bästa erfarenheterna från primärvården och de bästa erfarenheterna från den kommersiella sektorn. Detta skulle, enligt patienterna, ge ett förändrat stöd och en stor hjälp vid viktreducering.

Enligt Jackson, Coe, Cheater och Wroe (2006) ansåg patienterna att det var bättre med enskild kontakt med läkaren än att behöva träffas i grupper för att diskutera vikt och viktnedgång. Att

få information kring hur en viktreducering fungerar är viktigt då de på så sätt får kunskap om att äta hälsosamt, fysisk aktivitet, beteendeförändringar samt att de även får ett bättre självförtroende och självkontroll. Informationen gör att patienterna får feedback som i sin tur ger dem ökad motivation till att gå ner i vikt och ändra sin livsstil. Liknande resultat fick Davis et al. (2008) i sin studie, efter att ha fått information och utbildning av läkare som var positiva och stödjande till en viktnedgång fick patienter en ökad motivation, ökat självförtroende och de kände att de hade mer kontroll över vikten och att de var mer positiva till att gå ner i vikt.

Diskussion Metoddiskussion

Det huvudsakliga syftet med en litteraturstudie är att sammanställa litteratur som redan publicerats (Backman, 1998). Anledningen till att en litteraturstudie valdes var för att den ger en bra grund för fortsatt forskning inom det valda området, den kan även på ett översiktligt sätt framställa syftet. Syftet med studien var att få en fördjupad kunskap om hur arbetet med att förebygga och behandla övervikt och fetma fungerar inom primärvården. Författaren valde ut 18 stycken vetenskapliga artiklar. Resultatet bygger på en granskning och sammanställning av artiklarna och utgörs av huvudkategorier och underkategorier.

Artiklarna hämtades från databaserna Cinahl och PubMed. Sökord kombinerades för att utforska ett så stort område som möjligt. Då övervikt och fetma är ett brett område som det finns mycket forskning på gjordes avgränsningar; de artiklar som publicerats senare än tre år och informanter som var under 19 år exkluderades. Artiklar som var etiskt granskade eftersträvades. Att artiklarna är etiskt granskad innebär att informanterna i artiklarna varit väl medvetna om de olika studiernas syften samt att materialet behandlades konfidentiellt. Då de valda artiklarna var studier som var genomförda i flera olika länder visade detta att övervikt och fetma inte är ett problem i endast ett land utan är ett vanligt förekommande problem i hela världen.

Vad gäller studiens validitet har de artiklar som hittats undersökts på ett tillförlitligt sätt och genom att följa studiens sökmatris samt inklusions- och exklusionskriterierna kan studiens metod användas vid flera tillfällen.

Svagheter med arbete kan vara att endast en författare förekommer, detta kan leda till att bredden på antal artiklar, resultat samt diskussion är begränsad. Att sökandet efter artiklar avslutades då författaren ansåg att de artiklar som hittats var de som behövdes kan ha gjort att forskning inom det valda området kan ha gått förlorad vilket kan ha påverkat studiens resultat.

Ytterligare en svaghet kan vara att det förekommer få vetenskapliga artiklar i bakgrunden. Att majoriteten av artiklarna som granskades är från USA kan begränsa då det kan skilja sig från olika länder vad gäller övervikt och fetma, fastän att övervikt och fetma är ett stort hälsoproblem även i Sverige.

Resultatdiskussion

Denna litteraturstudie resulterade i två stycken huvudkategorier och dess underkategorier.

Den första huvudkategorin var Läkare och sköterskors syn på rådgivning. Den första underkategorin beskrev vilka värderingar som läkare och sköterskor hade gentemot patienten.

Den presenterade studiens resultat visade att majoriteten av primärvårdens personal samt dess patienter ansåg att det är betydelsefullt att informera och föra ut kunskap om övervikt och fetma och vad som krävs för att gå ner i vikt och vilka uppoffringar detta innebär (Brown et al., 2007; Jallinoja et al., 2007; Tan et al., 2006). Däremot framgick det i resultatet att personal inom primärvården ansåg att de inte hade tid till att utföra rådgivningar för de som önskade (Jallinoja et al., 2007; Ruelaz et al., 2007). Detta kan stärkas då resultatet från en studie gjord av Counterweight Project Team (2004), resultatet visade att under ett ordinarie läkarbesök diskuterades viktrelaterade problem ungefär i tio minuter.

Vad gäller patienter som fick rådgivning av sin läkare och som förstod alla hälsoproblem som följer med övervikt och fetma, vilka riskfaktorer som kan förekomma vid övervikt och fetma samt insåg fördelarna med en eventuell viktreducering skrev både Huang et al. (2004) och Sussman et al. (2006) om i sina studier. Förståelsen ledde till en ökad kunskap kring viktnedgång men även en ökad motivation till att gå ner i vikt.

Personal ansåg att det inte var något pinsamt eller obekvämt med att diskutera vikt och viktnedgång med patienterna (Brown et al., 2007). Det viktiga var vid rådgivning att inte fokusera på det negativa och dess följder med övervikt och fetma utan istället fokusera på det positiva som följer med en beteendeförändring (Naidoo & Wills, 2000). Däremot var det

enligt läkare och sköterskor svårt att föreslå aktiviteter som patienten ville och kunde utgöra vid hälsopromotion (Brotons et al., 2003)

I den presenterade studien var läkare och sköterskor inte så aktiva med att ge råd kring kost och fysisk aktivitet om detta inte var målet med patientens läkarbesök (Klumbiene et al, 2006). Liknande resultat framgick från en studie gjord av Brotons et al. (2003). Wadden et al.

(2000) och Huang et al. (2004) visade i sina studier att väldigt få läkare diskuterade ämnet vikt, hjälpte till med kostplaner och gav förslag på organisationer som patienten kunde gå till för att bli fysiskt aktiv. Bardia et al. (2007) och Klumbiene et al. (2006) påvisade att antal råd ökade ju äldre en patient var. Vad gäller detta skiljer sig åsikterna åt, enligt Counterweight Project Team (2004) är det tvärtom, att det är de patienter som är yngre som fick mer rådgivning av sina läkare. Wee, McCarthy, David & Phillips (1999) visade i sitt resultat att de som hade sjukdomar och skador till följd av sin övervikt och besökte sin läkare ofta fick mer rådgivning. Från resultaten av Bardia et al. (2007), Counterweight Project Team (2004), Klumbiene et al. (2006) och Wee et al. (1999) framgick det att de som hade ett högt BMI- värde fick mer rådgivning än de med ett lägre värde.

I den andra huvudkategorin, Patienters syn på rådgivning, förekom två underkategorier.

Resultaten skiljer sig vad gäller bemötande från läkare och sköterskor gentemot patienterna.

Ruelaz et al. (2007) och Wadden et al. (2000) visade i sina studier att det var få patienter som ansåg att personal var ovänliga mot patienter med övervikt eller fetma. Däremot visade Wadden et al. (2000) att ju mer symtom en patient hade kring sin övervikt desto mindre nöjd var patienten med vården som gavs. Brown et al. (2007) visade samma resultat där ett flertal patienter ansåg att de inte blivit bemötta på rätt sätt. Patienterna ansåg att det är viktigt att personal, och då främst sköterskan som patienter träffar mest, inte dömer en patient efter vikten. Istället ska en sköterska vara det största stödet för en patient med övervikt eller fetma.

Detta visar även resultatet från studien gjord av Hitchcock Noël & Pugh (2002), att döma en patient efter vikten gör att en osäkerhet infinner sig, vilket leder till att patienten blir osäker på sig själv och sin vikt. Detta kan resultera i att patienten väljer att inte komma tillbaks för ytterligare rådgivning. Det är därför viktigt att som Davis et al. (2008) skriver i sitt resultat att ge kunskap och information som ger ökad motivation till att gå ner i vikt.

Patienternas självuppfattning beskrevs i den sista underkategorin. Poskiparta et al. (2006)

att mer information kring konsekvenserna som följer med övervikt och fetma skulle nämnas oftare, fakta kring övervikt och fetma var de flesta patienter redan medvetna om. Patienterna som medverkade i studien gjord av Tan et al. (2006) ansåg även att information kring olika medicinska delar ska nämnas vid rådgivning från läkare och sköterska. Det var inte alla som var villiga till att besöka primärvården för viktrådgivning. Enligt Tan et al. (2006) och Wadden et al. (2000) var det ett flertal som inte ville ha råd av sin läkare. Detta kunde bero på flera orsaker som till exempel att de inte hade råd och att de kände att de kunde klara av en viktreducering på egen hand. Patienter som levde ensamma, använde tobak, hade svårt att gå och hade oregelbunden och lite kontakt med sin läkare valde att inte besöka sin läkare (Wee et al., 2000).

Sammanfattningsvis är det viktigt att arbeta med att främja och förebygga övervikt och fetma då denna hälsorisk ökar konstant, i alla åldrar, alla socioekonomiska grupper och över allt i världen. Olika samarbete mellan individ, primärvård, samhälle måste ske om problemet ska börja reduceras (Brown et al, 2006; Doolen & Miller, 2005, Falkenberg & Rössner, 2004).

Konklusion

De flesta studier som var inkluderade i uppsatsen visade att läkare, sköterskor och även patienter ansåg att det var en del av primärvårdens arbete att förebygga övervikt och fetma.

Tyvärr är tiden för rådgivning, om hur en person ska gå till väga för att gå ner i vikt och sedan behålla den vikt som viktreduceringen resulterade i, dålig då all personal har ett stressigt schema.

Vad gäller rådgivning är det en utmärkt metod att använda, då mer kunskap och information krävs för att personer med övervikt och fetma ska veta hur en viktreducering ska genomföras, med alla nya förändringar som bör ske. Vid rådgivning är det viktigt att fokusera på det positiva med en viktnedgång. Att patienten ska kunna se möjligheterna och få en ökad motivation är av betydelse vid en rådgivning. En viktreducering är betydligt enklare med hjälp av läkare och sköterskors stöd och feedback.

De flesta patienter kände ett ansvar för sin egen vikt, att det var deras fel att de var överviktiga vilket gjorde att flera inte vågade besöka sin läkare. Ett problem som kan förekomma är att flera av de som är överviktiga inte får någon hjälp av sin läkare då läkare anser att patienten inte har någon övervikt och blir då inte inskriven som överviktig i journalen.

Implikation

Förebyggande insatser vad gäller övervikt och fetma är idag inte något som förekommer så ofta inom primärvården. För att öka dessa insatser krävs det att primärvården tillsammans med kommun och landsting påbörjar ett samarbete för att få personer med övervikt eller fetma att besöka sin läkare. Att bryta ner de största personliga barriärerna som personer med övervikt och fetma har är något som primärvården, och då främst vårdcentralerna måste arbeta med. Med hjälp av en lockande och trivsam miljö, både i väntrum och undersökningsrum kan göra att det underlättar för överviktiga personer att besöka sin läkare.

Satsningar för att öka kunskapen om övervikt och fetma och vad som bör göras för att inte hamna i riskzonen för detta folkhälsoproblem krävs, både bland unga och gamla. Bland annat genom att undervisa i skolan och på arbetsplatser, ha informationsblad i väntrum och undersökningsrum, samt att öka antalet parker, lekplatser och andra kommunala anläggningar som kan leda till fysisk aktivitet. Detta kan göra att färre människor inte behöver besöka primärvården för övervikt eller fetma, vilket i sin tur leder till att kostnaderna för vård och läkemedel sjunker.

Förslag på förebyggande interventioner för att öka kunskapen kring en god kost kan vara att anordna kurser där frivilliga får information och kunskap om vad som är nyttigt respektive onyttigt samt hur sådan mat tillagas. Detta kan vara något som nyblivna föräldrar kan utnyttja då det är de som bär ansvaret för att framtidens vuxna befolkning inte ska lida av övervikt eller fetma.

Att undersöka hur primärvården i Sverige arbetar med att förebygga övervikt och fetma vore intressant då resultat från andra länder inte behöver stämma överens med det resultat som kan förekomma i Sverige. Detta skulle kunna göras genom en kvantitativ alternativt en kvalitativ studie. En intervention kan vara att anordna studiecirklar för personal som jobbar inom primärvården, genom studiecirklarna information nå ut till personalen samt att personalen får möjligheter att diskutera hur patienter med övervikt eller fetma ska bemötas.

Referenslista

Backman, J. (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur.

Bardia, A., Holtan, S. G., Slezak, J. M. & Thompson, W. G. (2007). Diagnosis of Obesity by Primary Care Physicians and Impact on Obesity Management. Mayo Clinic Proceeding, 82, 927-932.

Befort, C. A., Greiner, K. A., Hall, S., Pulvers, K. M., Nollen, N. L., Charbonneau, A., Kaur, H. & Ahluwalia, J. S. (2006). Weight-Related Perceptions Among Patients and Physicians.

How Well do Physicians Judge Patients´ Motivation to Lose Weight? Journal of General Internal Medicine, 21, 1086-1090.

Brotons, C., Ciurana, R., Piñeiro, R., Kloppe, P., Godycki-Cwirko, M. & Sammut, M. R.

(2003). Dietary advice in clinical practice: the views of general practitioners in Europe. The American Journal of Clinical Nutrition, 77, 1048-1051.

Brown, I., Stride, C., Psarou, A., Brewins, L. & Thompson, J. (2007). Management of obesity in primary care: nurses´ practices, beliefs and attitudes. Journal of Advanced Nursing, 59, 329-341.

Brown, I. & Thompson, J. (2007). Primary care nurses’ attitudes, belifes and own body size in relation to obesity management. Journal of Advanced Nursing, 60, 535-543.

Brown, I., Thompson, J., Tod, A. & Jones, G. (2006). Primary care support for tackling obesity: a qualitative study of the perceptions of obese patients. British Journal of General Practice, 56, 666-672.

Counterweight Project Team. (2004). Current approaches to obesity management in UK Primary Care: the Counterweight Programme. Journal of Human Nutrition & Dietetics, 17, 183-190.

Counterweight Project Team. (2005). The impact of obesity on drug prescribing in primary care. British Journal of General Practice, 55, 743-749.

Davis, T. C., Wolf, M. S., Bass, P. F., Arnold, C. L., Huang, J., Kennen, E. M., Bocchini, M.

V. & Blondin, J. (2008). Provider and patient intervention to improve weight loss: A pilot study in a public hospital clinic. Patient Education and Counseling, 72, 56-62.

Doolen, L. J. & Miller, K. S. (2005). Primary Care Management of Patients Following Bariatric Surgery. Journal of the American academy of nurse practitioners, 17, 446-450.

Falkenberg, M. & Rössner S. (2004). Läkemedelsboken. Apoteket AB. Hämtades 2008-10-27 frånhttp://www.apoteket.se/content/1/c4/51/99/Nutrition2.pdf

Faskunger, J. & Hemmingsson, E. (2005). Vardagsmotion, vägen till hållbar hälsa – fysisk aktivitet, viktkontroll och beteendeförändring. Stockholm: Forum.

Forman-Hoffman, V., Little, A. & Wahls, T. (2006). Barriers to obesity management: a pilot study of primary care clinicians. BMC Family Practice, 7:35, 1-11.

Grandes, G., Sánche, A., Torcal, J., Ortega Sánchez-Pinilla, R., Lizarraga, K. & Serra, J.

(2008). Targeting physical activity promotion in general practice: Characteristics of inactive patients and willingness to change. BMC Public Health, 8:172, 1-9.

Hitchcock Noël, P & Pugh, J. A. (2002). Management of overweight and obese adults. British Medical Journal, 325, 757-761.

Huang, J., Yu, H., Marin, E., Brock, S., Carden, D. & Davis, T. (2004). Physicians’ Weight Loss Counseling in Two Public Hospital Primary Care Clinics. Academic Medicine, 79, 156- 161.

Jackson, C., Coe, A., Cheater, F. M. & Wroe, S. (2006). Specialist health visitor-led weight management intervention in primary care: exploratory evaluation. Journal of Advanced Nursing, 58, 23-34.

Jallinoja, P., Absetz, P., Kuronen, R., Nissinen, A., Talja, M., Uutela, A. & Patja, K. (2007).

The dilemma of patient responsibility for lifestyle change: Perceptions among primary care physicians and nurses. Scandinavian Journal of Primary Health Care, 25, 244-249.

Jönköpings läns landsting. (2008). Lev livet lättare, mot övervikt/fetma bland barn och ungdomar - förstudie till värdeberäkning. Jönköping.

Klumbiene, J., Petkeviciene, J., Vaisvalavicius, V. & Miseviciene, I. (2006). Advising overweight persons about diet and physical activity in primary health care: Lithuanian health behaviour monitoring study. BMC Public Health, 6:30, 1-6.

Lindstrand, A., Bergström, S., Rosling, H., Rubenson, B. & Stenson, B. (2006). Global Health – an introductory textbook. Lund: Studentlitteratur.

Marcus H. B. & Forsyth H. L. (2003). Motivating People to Be Physically Active. Human Kinetics.

Mohammad Ali, S. & Lindström, M. (2005). Socioeconomic, psychosocial, behavioural, and psychological determinants of BMI among young women: differing patterns for underweight and overweight/obesity. European Journal of Public Health, 16, 324-330.

Naidoo, J. & Wills, J. (2000) Health Promotion: foundations for practice. 2^nd edition.

Edinburgh: Bailliere.

Ostry, A. S., Radi, S., Louie, A. M. & LaMontagne, A. D. (2006). Psychosocial and other working conditions in relation to body mass index in a representative sample of Australian workers. BMC Public Health, 6:53, 1-8.

Pellmer, K. & Wramner, B. (2005). Grundläggande folkhälsovetenskap. Stockholm: Liber.

Peytremann-Bridevaux, I. & Santos-Eggimann, B. (2007). Use of Preventive Services of Overweight and Obese Europeans Aged 50-79 Years. Society of General Internal Medicine, 22, 923-929.

Poskiparta, M., Kasila, K. & Kiruru, P. (2006). Dietary and physical activity counselling on Type 2 diabetes and impaired glucose tolerance by physicians and nurses in primary healthcare in Finland. Scandinavian Journal of Public Health, 24, 206-210.

Regeringens proposition, 2002/03:35. Mål för folkhälsan. Stockholm: Riksdagens Tryckerier.

Ringbäck Weitoft, G., Eliasson, M. & Rosén, M. (2008). Underweight, overweight and obesity as risk factors for mortality and hospitalization. Scandinavian Journal of Public Health, 36, 169-176.

Ruelaz, A. R., Diefenbach, P., Simon, M., Lanto, A., Arterburn, D. & Shekelle, P. G. (2007).

Perceived Barriers to Weight Management in Primary Care – Perspectives of Patients and Providers. Society of General Internal Medicine, 22, 518-522.

Ruser, C. B., Sanders, L., Brescia, G. R., Talbot, M., Hartman, K., Vivieros, K. & Bravata, D.

M. (2005). Identification and Management of Overweight and Obesity by Internal Medicine Residents. Journal of General Internal Medicine, 20, 1139-1141.

Rydqvist, L-G. & Winroth, J. (2008). Hälsa och Hälsopromotion – med fokus på individ-, grupp- och organisationsnivå. Stockholm: SISU Idrottsböcker.

Sarlio-Lähteenkorva, S., Silventoinen, K. & Lahelma, E. (2004). Realtive Weight and Income at Different Levels of Socioeconomic Status. American Journal of Public Health, 94, 468- 472.

Simkin-Silverman, L. R., Gleason, K. A., King, W. C., Weissfeld, L. A., Buhari, A., Boraz, M. A. & Wing, R. R. (2005). Predictors of weight control advice in primary care practices:

patient health and psychosocial characteristics. Preventive Medicine, 40, 71-82.

Socialstyrelsen. (2005). Folkhälsorapport 2005. Stockholm: Edita Norstedts.

Statens folkhälsoinstitut. (2002). Hämtades 2008-09-13 från http://www.fhi.se/upload/PDF/2004/rapporter/fetma_inlaga.pdf

Statens folkhälsoinstitut. (2008). Hämtades 2009-01-13 från

http://www.fhi.se/upload/FaR/Rapport%20R%C3%B6relse%20%C3%A4r%20Receptet%20S

%C3%B6dermalm%202004-2008.pdf

Sussman, A. L., Williams, R. L., Leverence, R., Gloyd, P. W. & Crabtree, B. F. (2006). The Art and Complexity of Primary Care Clinicians’ Preventive Counseling Decisions: Obesity as a Case Study. Annals of family medicine, 4, 327-333.

Svenska distriktsläkarföreningen. (1999). Hämtades 2008-09-04 från http://mediahuset.se/Distrikstlakarne/dl299/overvikt.htm

Sveriges kommuner och landsting. (2005). Hämtades 2008-11-12 från

http://www.nll.se/upload/IB/lg/sekr/fh/rapp/att_hitta_skatten_i_sitt_eget_hus.pdf

Tan, D., Zwar, N. A., Dennis, S. M. & Vagholkar, S. (2006). Weight management in general practice: what do patients want? The Medical Journal of Australia, 185, 73-75.

Toppform (2008). Hämtades från 2008-12-03 från http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=15856&a=343320

Van Dijk, L., Otters, H. B & Schuit, A. J. (2006). Moderately overweight and obese patients in general practice: a population based survey. BMC Family Practice, 7:43, 1-10.

Wadden, T. A., Anderson, D. A., Foster, G. D., Bennet, A., Steinberg, C. & Sarwer, D. B.

(2000). Obese Women’s Perceptions of Their Physicians’ Weight Management Attitudes and Practices. Archives of Family Medicine, 9, 854-860.

Wee, C. C., McCarthy, E. P., Davis, R. B. & Phillips, R. S. (1999). Physician Counseling About Exercise. The Journal of American Medical Association, 282, 1583-1588.

Weuve, J., Hee Kang, J., Manson, J. E., Breteler, M. M. B., Ware, J. H. & Grodstein, F.

(2004). Physical Activity, Including Walking, and Cognitive Function in Older Women.

American Medical Association, 292, 1454-1461.

Örebro läns landsting. (2006). Hämtades 2008-09-04 från http://www.orebroll.se/prim/page____17231.aspx