Tolkning af runinskrifterna å fyra danska dopfuntar Läffler, Frits
Fornvännen 181-185
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1906_181
Ingår i: samla.raa.se
TOLKNING AF RUNINSKRIFTERNA Å FYRA DANSKA DOPFUNTAR
AF
L. FR. L Ä F F L E R .
de fyra jutska dopfuntarna från Brondum, Skyum, Hanbjcerg och Hoptrup finnas helt korta inskrifter om endast tre eller fyra runor, af hvilka inskrifter Wimmer, efter min mening, icke lyckats gifva nå- got antagligt tydningsförslag.
I tanke att den vidterfarne forskaren nog i sitt innersta rnedgifver, att de tolkningsförslag, han rörande dessa fyra in- skrifter framställt i sitt monumentala verk De danske rune- mindesmcerker och annanstädes, endast äro nödfallsförslag i afvaktan på att en antagligare tolkning kan framkomma, går jag att här framlägga nya tolkningar, som mig synes af enkel och naturlig beskaffenhet. Det skulle vara mig synnerligen kärt, om professor Wimmers gillande af desamma kunde ernås.
1) Hvad först Brandum-funten beträffar, så bär den å skålens uppåtvända horisontala rand längs mynningen en in- skrift, som W. läser sälunda: + h + k + R + A, d. v. s.
s ce r a, hvilka fyra runtecken han anser "hvert for sig inde- holder begyndelsebogstavet til et ord (det hele sandsynligvis en eller anden kristelig formulär)". Så enligt förklaringen i Dobefonten i Åkirkeby kirke, s. 15, n. I De danske runemin- desmarrker, IV: 1: 93, fasthåller W. denna mening och föreslår, att här se en förkortning antingen af ett forndanskt uttryck:
synda a?r rensen allra, "det (vandet i fonten) er renselse for
alle synder" eller af ett latinskt uttryck: sanctificationls ced
( et) regenerationis aqua, "helliggorelsens og genfodelsens
vand".
182 L. Fr. Läffler.
W. anför såsom stöd för den ordningsföljd, hvari han läser runorna, det "lille uregelmaessige tegn" — det liknar ett slarf- vigt skrifvet plus-tecken —, som finnes anbragt mellan a och s, hvilket tecken enligt W. "utvivlsomt antyder indskriftens begyndelse og slutning" {Df i Åkirkeby, a. st.) och hvilket enligt W. ej får uppfattas som en runa, då det icke har något kors framför sig, såsom de verkliga runorna å funten.
För min del är jag också benägen för att, liksom W., anse detta oregelbundna, illa inhuggna tecken icke vara någon runa, hvarvid jag dock icke låter bestämma mig af den om- ständigheten, att intet kors står där framför i motsats till för- hållandet vid de 4 af W. lästa runorna — ty detta kan bero därpå, att korsen ha tillkommit ej för runornas skull, utan för symmetrin vid funtens ornering och som motsvarigheter till de ä funtens yttersida öfverst befintliga knappliknande orna- menten (jfr förhållandet å Skyumfunten!) —, utan däraf att dels tecknets oregelbundna form, dels dess närmaste motsva- righet bland kända rimformer ej gärna medgifver dess upp- fattning som runa i denna inskrift. Den närmast motsvarande runan skulle ju vara i- — något annat kan ju ej komma i fråga —; men en sådan form af «-runan väntas ju ej gärna i en inskrift, som har de ur det äldre X uppkomna yngre dif- ferenticringsformerna A a och -r ce; n borde i en sådan inskrift ha formen f, såsom af talrika inskrifter framgår. (Jfr ock W., Die runenschrift s. 208, 278—9, 284—5, 290, 294).
Då jag sålunda ej anser ifrågavarande tecken vara en rim- form, vill jag icke häller tillerkänna den någon betydelse för inskriftens afläsning. Att med ett sådant oregelbundet tecken inskriftens början skulle ha angifvits, förefaller mig föga sanno- likt. Måhända bör det uppfattas som ett stenhuggaremärke, godtyckligt anbragt.
Jag antager, att inskriften börjar med runan A och att den under nyss gjorda förutsättning bör läsas sålunda: ascer.
hvari jag finner det välbekanta fda. mansnamnet Assur,
Tolkning af runinskrifterna å fyra danska dopfuntar. 183
Asser \ äfven på många andra sätt skrifvet (se Nielsen, Old- danske Personnavne), här Assoer. Jag förmodar, att det är funtens mästare, som på detta sätt gifvit sitt namn åt efter- världen. W. anför åtskilliga andra danska funtar, som ha i runskrift bevarad uppgift om, hvem som gjort funten. Fyra skånska funtar ha, som bekant, inskriften Mårten mik g i a r p e . Andra liknande fall äro kända. En andra formel, som "sten- mästare" - använde, var namnet med ordet mästare stående därefter eller därförut utan något verb. Sä å Åkirkebyfunten:
sihrafr mesteri, å rökelsckaren frän Heden: mcester r o p och frän Hundstrup: magister r ö p (W., DR. IV: I).
Här åter föreligger ett tredje sätt att angifva mästaren, nämligen medelst anförande af namnet enbart. Detta samma förhållande eger rum på kyrkklockan från Haestrup, där, utan sammanhang med den öfriga inskriften, iskil ensamt anger mästarens namn (Eskil: W, DR. IV: I), liksom ock, efter min mening, bloma? ä Ål-stenen angifver stenhuggarens eller bygg- mästarens namn (jfr fsve. mansnamnet Blome, Lundgren), ej
"et kaelenavn til den elskede" ( blomma!), såsom W. föreslår {DR. IV: 1: 200); jfr ock inskriften med latinska bokstäfver Horderus, stenmästarens namn, på Gaessingholm-stenen (omkr.
1250, W., DR. IV: I), med inskriften för öfrigt i runor.
Vi skola i det följande finna trenne fall af samma slag som det nu behandlade.
För min mening, att inskriften börjar med a, kan anföras dels den enkla läsning, af den hittills äfven af W. som gåt- full ansedda inskriften, hvilken den medgifver, dels möjligen den omständigheten, att det kors, som står framför a, är, vis- serligen ej mycket, men dock något, större än korsen framför de öfriga runorna. Det framför s stående korset är det minsta af alla fyra.
1
Finge man läsa det oregelbundna tecknet som n, skulle här stä Ansar, en namnform som väl icke vore omöjlig, då den kunde motsvara fsve. An- swar, i runskrift ansuar (Lundgren, Personnamn från medeltiden), som väl är yngre form af antsuar (Dybeck, Sv. Runtirk., fol. II, n:r 79).
• Denna benämning i runskrift förekommer, som bekant, på en svensk och en norsk medeltida grafsten (grafhvalf af sten.)
Fornvännen 1906. 14
184 L. Fr. I.äffler.
2) W. finner sin uppfattning af Brandum-funtens inskrift bekräftad af Skyum-funtens inskrift, hvilken, anbragt pä samma sätt som den förra funtens, dock med alla runorna på en gång ställda efter ett af de tre +-tecken, som finnas anbragta i denna kantyta, lyder Y I R, som W. anser "også vaere bc- gyndelsesbogstavene af en formulär eller af et enkelt ord"
(Df. i Åkirkeby a. st.), enligt W., DR. IV: I: 90, exempelvis af ' 'K(ristu m) i(nvocate) r(egem), n ae p p e K(ristus) l(u dceoru m)r(ex):'
Jag ser också i Skyum-funtens inskrift en bekräftelse på min uppfattning af Brandum-inskriften, i det att jag äfven i den förra ser ett namn på funtens mästare, nämligen Ger, som är det fno. Geirr, fda. Ger (Nielsen), fsve. Gyer (Lundgren).
Att ordet här är skrifvet med ostungna runor, nämligen Y och I i st. f. V och t, synes nog en och annan påfallande i en inskrift, som anses härröra från omkring 1200 (W, DR).
Emellertid kunna från danska runinskrifter allehanda motsva- righeter därtill uppvisas. Något äldre är ett fall som då likr, ligger, träffas på Galtrup-stenen (enl. W., DR. IV: I, från — 1180 —). Yngre åter äro fall, som då Hilterslev-stenen (W:
— 1250 -) har Y i gud, hvarom W. yttrar, att det "kan jo ikke vaekke forundring, da den gamle skrivcmåde netop i dette ord holdt sig långt ned i tiden", eller dä kyrkklockan från Haestrup (från slutet af 1200-talet enl. W.; från omkring är 1200 enl. F. Uldall, Danmarks middelalderlige Kirkeklokker, Kbhn 1906, s. 23) har tikum, iskil tecum. eskil, tominus dominus, Y 2 gånger i former af ordet gratia vid sidan af andra fall med stungna runor. W. yttrar därom, att något säkert bevis för att punkterna i förra fallen skulle vara ute- glömda kan icke gifvas, "da vi også i andre samtidige ind- skrifter jaevnlig finner vaklcn i brugen af de stungne og ikke stungne runer "(W., DR. IV: I: 143).
Erinras kan ock om hlr, här, å Bjolderup-stenen (— 1225
— enl. W„ DR. IV: I: 30).
Den här ifrågavarande inskriften kan tänkas härröra från
en gammal man, som konservativt fasthållit vid ett äldre skrif-
Tolkning af runinskrifterna ä fyra danska dopfuntar. 185
sätt med ostungna runor. Jag tror därför icke, att den om- ständigheten, att runorna äro ostungna, bör anföras såsom nå- got skäl mot den enkla tolkning, som vinnes, om man uppfattar kir som Ger.
3) Äfven Hanbjaerg-funtens
]inskrift isli, anbragt pä skä- lens yttersida, anser W. "selvfolgelig også indeholde forkortelser"
(Df i Åkirkeby a. st.), enligt DR. IV: I: 95: I(esus) s{alvator) l(ibera) l(nvocantes) eller något liknande uttryck.- För min del uppfattar jag äfven isli som stenhuggarens namn. Detta namn torde vara en kortform af namn som fsve. Islak, Isler (Lundgren) - - jfr fhty. Isalgrim, Isilbreht — och har en mot- svarighet i fty. Islo (Förstemann).
4) Hoptrup-funten har på funtens fot under en hvalfbåge runorna imi. W. ser däri, DR. IV: I: 95, förkortning af ett uttryck som I(esus) m(iserere) i(nvocantium) -.
Detta imi uppfattar jag äfven som namn på stenhuggaren:
Imi. Det förekommer i fhty. som Imo (Förstemann) och är besläktad! med fda. Immi (Nielsen), fhty. Immo (den till fem.
Imma. Emma svarande mask. formen). O. Nielsen samman- ställer med fda. Immi jättenamnet Imr (rätteligen I'mr) i den äldre Eddan och Bråvallakämpen Ymi hos Saxo, samt anser, att namnet "forudsaettes i Immaethorp (Endrupskov)". A. Olrik säger (Arkiv 10: 242): ""Ymi" kan hos Sakse kun have lyd- vaerdien "Imi"; samme navn kan måske med O. Nielsen 49 soges i det sonderjyske Immaethorp".
1 vär inskrifts imi, tolkadt såsom af mig nu gjorts, har Saxos Ymi fått en, som mig synes, fullt säker forntida direkt motsvarighet, ett resultat som ej är utan intresse.
Nu gjorda undersökning har ledt till, att vi kunna lägga fyra nya namn, Assasr, Ger. Isli och Imi, till en förteckning öfver Danmarks "stenmästare" under medeltiden.
1
1 Df. i Åkirkeby nyttjas skrifsältet Handbjmrg, men i DR. Hanbjcerg.
1
