Den latinska inskriften på dopfunten i Tidavads kyrka Blomgren, Sven
Fornvännen 280-283
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1971_280 Ingår i: samla.raa.se
e n d o p f u n t , sä till e x e m p e l i en elfenbensrelief i V a t i k a n m u s e e t .1 1
D e t t a är endast ett e x e m p e l av flera p ä a t t Sighraf influerats av bysantinsk k o n s t . ^
I n g r i d Sivartling
S u m m a r y
T h e a u t h o r draws a t t e n t i o n to a R o m a n e s q u e b a p t i s m a l font, a t t r i b u t e d to the G o t l a n d i c stone mason Sighraf a n d h i t h e r t o almost u n k n o w n to scholars.
T r a n s l a t e d by R . C ox
Den latinska inskriften på dopfunten i Tidavads kyrka
I Ticlavads kyrka i Mariestatls k o n t r a k t av Skara stift finnes en m ä r k l i g dop- funt, som senast i skrift b e h a n d l a t s av H a r a l d W i d é e n1 och Sven Axel H a l l b ä c k . - D e n s i s t n ä m n d e anser, säkerligen m e d r ä t t a , att d e n n a funt liksom nägra lik- n a n d e funtar t i l l k o m m i t u n d e r tiden n ä r m a s t efter är 1150/1 U p p t i l l p å e n av c u p p a n s fyra sidor finnes en latinsk inskrift, som delvis visat sig vara ganska svår- läst. F ö r f a t t a r e n av d e n n a artikel, som tidigare för Hallbäcks r ä k n i n g sökt läsa och tolka inskriften (varom se i n o t 2 n ä m n d a a r b e t e n ) , tror sig n u m e d u n d a n t a g av en bokstav ha funnit d e n r ä t t a läsningen. Inskriften h a r alltså en- ligt m i n m e n i n g m e d u p p l ö s n i n g av f ö r k o r t n i n g a r n a följande lydelse:
+ I N H O N O R E S ( A N ) C ( T ) E T R I N I T A
T E G I L E B ( E R ) T M E E M I T ? O G L I N ( U S ) M E F E C I T .
S A N C T ( A ) E är skrivet m e d d e n vanliga f ö r k o r t n i n g e n SCE. M a n h a d e v ä n t a t g e n i t i v e n T R I N I T A T I S , m e n i stället stär, troligen p å g r u n d av mekanisk an- passning till föregående ord, T R I N I T A T E . L i k n a n d e formell ändelseassimilation förekommer ej sällan u n d e r tider, dä k ä n s l a n för de olika kasusändelsernas funk-
u Avbildad i C. R. Morey, Medieval Ari, New York 1942, p. 117.
12 Ct. not 5.
1 Harald Widéen, Dopfunten i Väring — en 800-Sring. I Julhälsningar till försam- lingarna i Skara stift 1966, s. 66 t.
2 Sven Axel Hallbäck, Borgunda medeltida dopfunt — ursprung och konstnärligt sam- band. I Falbygden 23, Falköping 1968, s. 331 ff. Densamme, Medeltida dopfuntar i Skaraborg. I Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift (VFT) VI: 8, 1971-1972, s.
77 ff.
3 Falbygden 23, s. 335, VFT VI: 8, s. 79.
' „ . I -i > ' - w - - ± . S _ . _ _ • V \ ^ S » * ^
- r ^ - — ""' ' -
Fig. 1. Den latinska inskriften pä dopfunten i Tidavads kyrka. — Die latcinische Inschrift aut dem Taufstein in der Kirche in Tidavad.
tion och betydelse försvagats.* I n a m n e t G I L E B E R T , v a r o m m e r a n e d a n , ha bok- stäverna E R u t e l ä m n a t s och u t e l ä m n i n g e n p å icke ovanligt sätt m a r k e r a t s g e n o m ett streck över B (b). W i d é e n m e n a r , att m a n n e n h e t a t G1LE ( G I L L E ) , m e n h a r d ä r v i d tydligen bortsett frän de följande bokstäverna. I d e t a n d r a person- n a m n e t är första bokstaven mycket otydlig, m e n ser vid första påseendet när- mast u t som ett B eller möjligen R, e h u r u även a n n a n bokstav är t ä n k b a r , L och I ä r o n e d t i l l förenade, och ä n d e i s e n -US h a r angivits m e d d e t sedvanliga tecknet 9. De tvä sista bokstäverna i F E C I T äro nästan oläsliga.
Inskriften k a n alltsä översättas pä följande sätt: »Till ä r a för d e n Heliga T r e f a l d i g h e t k ö p t e mig Gilebert och förfärdigade mig Poglinus.»
Det är m å h ä n d a ö v e r r a s k a n d e att r e d a n k o r t efter är 1150 finna n a m n e t Gil(e)- bert i vårt l a n d . De hittills äldsta beläggen äro enligt uppgift från K u n g l . Vitter- hets H i s t o r i e och Antikvitets A k a d e m i e n s P e r s o n n a m n s k o m m i t t é följande: 1291 Gitibertus in Stroby, D i p l . Suec. II sid. 105, original (bosatt i PStröby, Börje s:n. U p p l a n d ) ; 1293 (dat.) Gelbrict i b m sid. 151, original ( k ö p m a n i Arboga);
o d a t e r a t (efter 1344) d o m i n u s J o h a n n e s G u i l a b e r t i , Dipl. Suec. V sid. 316, av- skrift ( R e g i s t r u m ecclesiae Upsaliensis; fransman); 1581 G i l b e r t Sölff, Stockholms stads tankebok, ny följd, b a n d 6, sid. 269 (jfr i b m sid. 293 t., 328, 335; b a n d 7, sid. 230 t., 295, 323, 325 ff.; b a n d 8, sid. 77). Inskriften pä d o p f u n t e n i T i d a v a d ger alltsä ett l å n g t tidigare belägg ä n alla frän värt land hittills k ä n d a . Emeller- tid synes n a m n e t r e d a n u n d e r 1100-talet förekomma även p ä d a n s k t o m r ä d e . I a r b e t e t » D a n m a r k s gamle P e r s o n n a v n e »3 finnas ( u n d e r : Gilbert, M a n d s n a v n , lat.
Gillebertus) följande belägg frän m e d e l t i d e n ; »Udat. 1137{?)—77 [clativ] G i l e b e r t o , vistnok A b b e d i Vä. — U d a t . Herisvad N e c r o l o g i u m , Ellen J0rgensen, Historie- forskn. p . 3 Gillebertus, d 0 d p ä Fyn. — 0.1400 T e g l s t e n fra Holbaek Sorte- br0drekloster, F. R. Friis: B i d r a g til Holbaeks Hist. p . 83 G i l b e r t u s , novitius orciinis f r a t r u m prasdicatorum.» I N o r g e förekom n a m n e t u n d e r 1200- och 1300-
1 Jfr t. ex. Dag Norberg, Syntaktische Forschungen auf dem Gebiete des Spätlalcin.s und des friihen Mittellateins, Uppsala 1943, s. 8r, med där anförd litteratur.
r- Danmarks gamle Personnavnc. 1 Fornavne. Paa Carlsbcrgsfonelets Bekostning ueigifne at Gunnar Knudsen og Marius Kristensen under Mcdvirkning af Rikard Flornby, K0- benhavn 1938.
Nes, H e d m a r k e n (1340) och en G i l l i b i a t r t t a r , -batrcta?r eller G i l d a b i a r t e t Andres sön, rom var präst i Vardal (1357, 1362, 1371). N a m n e t är ju västeu- ropeiskt (fr. Gilbert, r o m a n i s e r a d form av germ. Giselbert) och särskilt brukligt i E n g l a n d ; L i n d tillägger också, att d e t är ovisst, h u r u v i d a n å g o n av des.'a m ä n var n o r s k t ö d d . Likaså mäste d e t anses osäkert, o m d e n pä d o p f u n t e n i T i d a v a d n ä m n d e G i l e b e r t var infödd svensk. M a n t o r d e k u n n a antaga, att h a n var : oeken prästen, som för församlingens r ä k n i n g anskaffade funten. Men lian kan lika gärna h a varit en församlingsbo, som d o n e r a t d e n .
Av stort intresse är naturligtvis stenmästarens n a m n , m e n dess begynnelsebok- stav är, som o v a n sagts, dessvärre otydlig, vare sig d e n , som W i d é e n säger, iir o n ö j a k t i g t huggen eller blivit skadad. W i d é e n h a r läst den som B och inläst n a m n e t som Bogun, vilket icke g ä r n a k a n vara riktigt; de n e d t i l l förenade bok- stäverna L och I h a r h a n fattat t o m U, för vilket snarast väntas V, som det också stär i e n inskrift p å e n a n n a n sida av f u n t e n : A G N V S D E I över bilden av ett k o r s b ä r a n d e l a m m . W i d é e n h a r ej heller observerat förkortningstecknet fiir -us. Själv medgiver h a n , att l ä s n i n g e n B o g u n icke verkar ö v e r t y g a n d e . Klart felaktig är läsningen Botvid, som bl. a. förekommer i katalogen till J u b i l e u m s - u t s t ä l l n i n g e n i G ö t e b o r g 1923.7 D e n första bokstaven ser o n e k l i g e n vid första på- seende ut som ett B eller möjligen R, varför n a m n e t kanske b ö r utläsas Bog- l i n u s eller R o g l i n u s , e h u r u läsning m e d a n n a n initial k a n tänkas. Det lifj,s^ci n ä r a till h a n d s att tro, att Menmästaren varit av engelsk n a t i o n a l i t e t , m e n enligt välvilligt m e d d e l a n d e av professor Bror Danielsson h a r d e t icke varit möjligt att finna belägg för något engelskt p e r s o n n a m n från 1100-talet, som skulle k u n n a ligga till g r u n d för n ä m n d a latiniserade former, ej heller för n å g o t n a m n m e d a n n a n initial, som i d e t t a fall vore t ä n k b a r .8 D ä r e m o t skulle m a n enligt Danielsson möj- ligen k u n n a t ä n k a sig en latinisering av d e t medelhögtyska Vöggelin (»liten lä- gel»), som u p p t r ä d e r som p e r s o n n a m n i T y s k l a n d , H o l l a n d , F l a n d e r n och Norcl- frankrike m e d v a r i a n t f o r m e r som Vogelin, Voglin, l"ogelin, vilka på latin borde bli Voglinus eller Foglinus. Det vore väl icke o t ä n k b a r t , att en stenmästare från k o n t i n e n t e n via E n g l a n d k o m m i t till Skara för att a r b e t a vid d o m k y r k a n s bygg- naclshytta. D e t t a antages av Fischer9 b e t r ä f f a n d e d e n b e k a n t e s t e n m ä s t a r e n Oilie-1 ric. A t t s t e n m ä s t a r e n s n a m n i inskriften börjar m e d V synes m i g helt uteslutet, m e d a n d ä r e m o t e t t F icke förefaller alldeles omöjligt. Det ljusa streck, som pä b i l d e n synes l ö p a snett n e d å t tvärs över d e n ifrågavarande bokstavens stapel, k a n n ä m l i g e n b e r o på skada i stenen, som j u även visar defekter ovanför just
" Norsk-isliindska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden samlade ock utgivna av E. H. Lind, 3. b., Uppsala 1908.
« Jfr Hallbäck, VFT VI: 8, s. 82 not 3.
8 Visserligen existerar ett skotskt efternamn Boglc med flera varianter, o-.n vilket se George F. Black, The Surnames of Scotland (New York 1946), s. 86. Detta skulle- möjligen ha kunnat kombineras med suffixet -ine, latiniserat till inus. Men därpå fin- nes enligt Danielsson veterligen icke ett enda exempel.
• Ernst Fischer, Västergötlands kyrkliga konst under medeltiden, Uppsala 1920. s. 84.
Jfr Hallbäck, V I T VI: 8. s. 117.
Smärre meddelanden 283
d e n n a bokstav. Dessutom synes det vid n ä r m a r e g r a n s k n i n g tvivelaktigt, o m det lilla horisontella streck, som nedtill avslutar stapeln, verkligen fortsätter i d e n run- d a d e linjen i n e d r e d e l e n av ett B. A t t s t e n m ä s t a r e n h e t a t Foglinus, mäste väl dock tills vidare b e t r a k t a s som e n fyndig och intressant, m e n obestyrkt hypo- tes.1 0 D e t synes m i g f. n. omöjligt a t t m e d säkerhet avgöra, h u r h a n verkligen h e t a t . T i l l s vidare är d e t ej heller möjligt att av n a m n e t sluta sig till mästarens n a t i o n a l i t e t . Enligt H a l l b ä c k1 1 få vi t ä n k a oss, a t t h a n vid m i t t e n av 1100- talet a r b e t a t vid Skara domkyrkas byggnadshytta och därefter u n d e r en relativ) kort p e r i o d tillverkat d o p t u n t a r i Västergötland, främst i Vadsbo h ä r a d . Efter- som funten är av engelsk typ, ligger det, som o v a n sagts, n ä r a till h a n d s att antaga, att h a n varit engelsman, m e n även a n d r a m ö j l i g h e t e r finnas.
Sven B l o m g r e n
Zusammenfassung
I n d e r Kirche in T i d a v a d im Bistum Skara, Västergötland, steht ein alter Tauf- stein, d e r nach S. A. H a l l b ä c k1 2 kurz nach d e r M i t t e des 12. J a h r h u n d e r t s ver- fertigt sein durfte. Auf e i n e r Seite des viereckigen Beckens findet sich e i n e lateinische Inschrift, die, soweit b e k a n n t , noch nicht vollständig gelesen o d e r be- friedigend g e d e u t e t w o r d e n ist. Die richtige L e s u n g ist m. E. die folgende:
+ I N H O N O R E S ( A N ) C ( T ) E T R I N I T A
T E G I L E B ( E R ) 1 M E EM I T ? O G L I N ( U S ) M E F E C I T .
T R I N T T A T E stellt fiir zu e r w a r t e n d e s T R I N I T A T I S . I m N a m e n G I L E B E R T sind die B u c h s t a b e n E R ausgelassen, u n d d i e Auslassung ist mit e i n e m Strich u b e r B (b) a n g e g e b e n . Der Anfangsbuchstabe des zweiten P e r s o n e n n a m e n s ist u n d e u t l i c h , ist zwar e i n e m B (oder vielleicht e i n e m R) ä h n l i c h , k ä n n a b e r auch ein a n d e r e r Buchstabe sein. Die Inschrift k ä n n so ubersetzt w e r d e n : »Zur Ehre d e r H e i l i g e n Dreifaltigkeit kaufte mich Gilebert, verfertigte mich ?oglinus.»
Dieser Beleg fiir d e n N a m e n Gil(e)bert ist älter als j e d e r friiher b e k a n n i e Beleg aus Schweden; die bis jetzt ältesten s t a m m e n aus d e n J a h r e n 1291 u n d 1293; aus d ä n i s c h e m Gebiet (Schonen) gibt es a b e r e i n e n Beleg aus d e m 12.
J a h r h u n d e r t . Der a n d e r e N a m e k o n n t e möglicherweise F O G L I N U S gelesen u n d als e i n e L a t i n i s i e r u n g des m i t t e l h o c h d e u t s c h e n N a m e n s Vog(e)lin, Fo;r(e)lin ( = Vöggelin) g e d e u t e t w e r d e n ; diese A n n a h m e ist a b e r vorläufig eine blosse H y p o t h e s e .
"' I Sverige synes detta namn eljes icke vara belagt. Enligt meddelande från Person- namnskomniittén skulle det möjligen förekomma på cn gravsten i Gantlie-ms kyrka pä Gotland (sannolikt från omkr. 1240), men enligt min mening har man ej räll upp- fatlat namnet. Inskriften lyder enligl Sveriges kyrkor, band 4, s. 246 f.: HIC: RE- QVIES/CIT: FOTLINIS: MÄTER: /DOMINI: R[IC . . . ] , Man väntar naturligtvis ett feminint egennamn, och cn föreslagen tydning av ordet som genitiv av Fojlln(us) stödes knappast av den äldsta kända läsningen FOGLIONIS (Hilfeling. Resejounn.lti
1788-1801).
U yF T Vj . 8> s 7 ; )
12 VFT VI: 8, s. 79, siehe oben Fussnole t.
