Vendelsköldarna Izikowitz, Karl Gustav Fornvännen 26, 181-198 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1931_181 Ingår i: samla.raa.se

Vendelsköldarna Izikowitz, Karl Gustav Fornvännen 26, 181-198

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1931_181

Ingår i: samla.raa.se

Vendelsköldarna.

Av

K A R L G U S T A V I Z I K O W I T Z ,

land de många präktiga vapen, vilka nedlagts i folk- vandringstidens hövdingagravar såväl i Vendel och Ultuna i Uppland som i en rik vapengrav inom det stora gravfältet på Vallstenarum och annorstädes på Gotland, intaga som bekant rikt smyckade sköldbeslag en framträ- dande plats. Medan en del av de i dessa gravar anträffade hjäl- marna och svärden blivit föremål för utförlig granskning, saknas en detaljerad skildring av Vendelsköldarna — av deras form och utvecklingshistoria.

De bidrag till kännedomen av dessa sköldar, som i det följande lämnas, äro närmast föranledda av i Statens historiska museum utförda sköldrekonstruktioner. Arbetet med dessa påbörjades av riksantikvarien Bernhard Salin, som år 1916 vid ett museimanna- möto i Stockholm bl. a. framvisade en rekonstruktion av Vall- stena rnms-skölden såsom exempel på huru arkeologiska fynd fram- deles borde utställas i Statens historiska museum för att bliva lättare förståeliga för allmänheten. Detta arbete fortsattes senare av museets tjänstemän Sune Linqvist, Erik Sörling m. fl. i sam- band med en omordning av Vendeltidsfynden

. Det är en del där- vid gjorda nya iakttagelser rörande sköldarnas ursprungliga form.

som jag här skall framlägga.

Det är tyvärr endast sköldarnas metallbeslag, som i de svenska gravfynden bevarats åt eftervärlden. Att dessa varit fastade direkt på skivor av trä, framgår, av de tydliga rester, som flerstädes iakttagas såväl på bncklcbrättenas undersidor som kring nitarna

1

Jfr riksantikvariens årsberättelse fiir år 1927 (Vitt. Hist. och Antikv.

Akad:s årsbok, 1928), fig. 2 och 3.

182 Kart Gustav Izikowitz

och i de undantagsvis bevarade

kantbeslagens rännor. Spår av läder eller annan beläggning äro däremot icke iakttagna. De trä- skivor, på vilka sköldfragmenten i museet apterats, ha emellertid cnligl Salins anvisningar blivit klädda med samma tyg (eliinn numera försett med träimiterande bemålning), som utgör bakgrun- den i nlställningsskåpen, detta främst för atl tydligl markera deras

Fig, (iii. Rekonstruktion av framsidan 'ill en kupig sköld.

Vendel XI.

karaktär av rekonstruktioner. Under del första rekonstruktions- försöket (Vallstenarum) gjordes sköldskivan rund och plan så som sköldarna pa de pressbleck, som smycka Vendelhjälmarna; bärför la lade jn även de i original bevarade plana sköldskivorna såväl i sydskandinaviska mossfynd av högre ålder (framför allt Thors- bjerg på Jylland), som i Gokstadsskeppet från Norges vikingatid.

När turen kom till sköldarna från Ultuna och Vendel saml vissa

Iran Gotland, märkte man emellertid, all en annan sköldform måste

förutsättas. Till ifrågavarande sköldar höra nämligen langa liaml-

tagsbeslag, böjda på ett sådant sätt och med en sådan uniformitet,

Vendelsköldarna. ¹⁸³ all det icke- kan rada nugot tvivel om, all. ej sköldarnas baksidor, varpå handlagen suttit, varit starkt konkava. Tvenne sköldbucklor från Ultuna saml tre från Vendel XIV, XI (fig. 66) och 1 blevo därför apterade på koniska sköldskivor. Likaledes uppsattes sköld- handtag från Ullnna (fig. 69), Vendel XI (fig. 67) och Högbro (Broa) i Hälla socken, Gotland, på konkava sköldskivor eller utsnitt därav. Tvenne gotländska sköldar — den ena från Vallstenarum, och den andra (SHM 14193 A) Iran obekanl plats — samt den rikt förgyllda skölden från Vendel XII (fig. 70) Im dock fått behålla flata skivor. Bland do sistnämnda sköldarnas bevarade beslag

Fig. tiT. Detalj från baksidan i I handtagsbeslag till skölden fig. 66.

Fig. 68. Genomskärning a\ -kölden tig. 66.

saknas nämligen de utslagsgivande handtagsbeslagen; de ha vis- serligen haft en rad ribbor fastade på sköldarnas framsidor, men såsom dessa varit placerade, ha de, även om sköldarna varit kupiga.

icke behöv! göras starkare svängda. Man har därför icke ansett sig mod ribbornas tillhjälp kunna bestämma ifrågavarande sköld- skivors form och icko velal ntoslnla den redan av hjälmarnas sköldavbildningar stödda möjligheten, atl också plana sköldskivor

förekommit under folkvandringstiden.

Vendelkulturens vapen äro ju lill största delen efterbildningar av kontinentala former. Del är därför av intresse atl undersöka.

huruvida så också är Fallet med don kupiga skölden eller om åt- minstone även denna förefanns i de samtida kulturer, som stall i förbindelse med Norden. Av Limlcnsclimidts "Handbuch" framgår.

all den tyska skölden från merovingertiden varil välvd: "Bei der

184 A'ar/ Gastar Izikowitz

Flachen Wölbung der Schildwand, welche durch eino leichte Biegnng der Spången genau angegeben ist . . ."

Även här kon- stateras alltså de långa böjda hamltagsbeslagen. Bland de i Italien på den tiden bosalla germanerna Im tydligen också kupiga sköldar använts, efter vad som Framgår av utgrävningarna i Castel Tro-

1'iix. 69. Rekonstruktion av baksidan till en kupig sköld. Ultuna.

sino*. Fig. 71 visar en rekonstruktion, gjord av R. Mengarelli efter etl böjt handtagsbeslag från grav 142.

Till yttermera visso finna vi kupiga sköldar på etl Flertal sam lida avbildningar. Från grav I i ett annat Italiensk! gcniiangrav- fält. Nocera Umbra

. ha vi t. ox. en sköldbuckla — visserligen Icke

1

L i n d on s c h m i d t, L., Handbuch dor deatsohen Mn•rihiiin.-kimde. I.

Lie Alterthumer der merovinglschen Zeit Braunschweig 1880—89, sid. 240.

2

( M e n g a r e l l i , R.), La necropoli liarharica di Castel Trosino presso Ascoli Piceno. — Monumenti antichi pubbl. por oura della R. Accademia dei Lincei, XII. Milano 1902.

8

P a s q u i , A. & Pa r i b e n i, R., Necropoli barbarica di Nocera Umbra.

— Monumenti antichi pubbl, per ciira della K. Accademia dei Lincei, XXV,

Milano 1918.

Vendelsköldarna. 185 någon typisk barbarbuckla — (fig. 72) på vilken synes tvä käm-

pande figurer, båda utrustade med tydligt välvda sköldar. Samma är förhållandet med sköldarna på en sarkofag från Arles

(fig. 73).

och på den engelska från tiden omkring 700 härstammande s. k.

Franks Caskel

, vars lock (fig. 74) bl. a. avbildar (re sköldar i

I-ig. 70. Rekonstruktion a\ plan sköld. Vendel XII.

profil. För övrigt tycks den kupiga skölden hava bibehållit sig en lång tid framåt i vissa trakter. Några krigare på Bayeux-tape- ten ha sköldar avbildade i profil, vilka säkerligen äro kupiga.

Dessa vittnesbörd mn den kupiga skuldens långvariga och all- männa förekomst utomlands berättiga oss till uppställandet av frågan, om ej kupiga sköldar också förekommit i Norden redan under den romerska liden. Att endast flata sköldskivor, såsom redan nämnts, iakttagits i de danska mossfynden, kan naturligtvis

1

W ti 1 f. O., "Altchristliche und byzantiniache Kunst" 1 (Altchristl.

Kunst), sid. 118, Abb. 105.

2

B r o w n , G. Baldwin, The arta in early England, vol VI, pari 1, Lon-

don 1980. Pl. VIII. Se även L i n d o n g c h m i d I s Handbuch, fig. 226 och 199.

186 Karl Gustav Izikowitz.

ej utestänga denna möjlighet; en närmare granskning av metall- beslagen kan i själva verket bestyrka den.

Med ledning av bevarade kantbeslag och buckla har en oval plansköld från äldre delen av den romerska järnåldern rekonstrue-

1-ig. 71. Rekonstruerad genomskärning a\ sköld.

Frän grav 112 vid Castel Trosino, Italien.

Klti r R. Mengarelli.

Fig. 72. Sköldbuckla. Från grav 1 vid Nocera Umbra, Italien, Efter Pasqui & Paribeni.

råts i Stålens hisinri.sk,- isciim på del sätt. som framgår av fig.

76. Brättet på denna skölds buckla är, likt Vondelsköldarnas.

plant: varken del raka handtagsbeslaget eller kantbeslagens Form

befoga i delta fall antagandel av kupig skiva. Annorlunda För-

håller del sig emellertid beträffande en ny sköldbuckleform, som

vid mitten av den romerska tiden börjar bliva allmän inom del

nordiska området: den nya bucklan har, såsom fig. 7(i visar, slut-

tande brätte. Denna tvn är även väl känd saviil från mossfynden

Vendelskölda n 187 i Nydam och Kragehul som från Norge

och Finland*. På Gotland*

uppträder on enstaka sköldbuckla med fallande brätte redan ler per, V : l : under den efterföljande perioden är samma egendom-

Fig. 78. Detalj a\ sarkofi Kil er \\ ulll.

Fig. < I. Detalj av locket (ill "Franks ('asket'', ett northombriskt skrin av valrossben. Efter Baldwin Brown.

lighet därstädes regel. Almgren och Nerman anmärka (AEG nid.

120, till textfig. 209): "Solche Buckel miissen einen besonderen

1

S h e t o l i g , H a a k o n , Nye .jeriialdorsfund paa Vestlandet (Bergen- mus. Aarbok 191G—17, hist. aiilikv. reekke nr 2), fig. 55 och (il.

2

H a c k m a n, A l f r e d , Die ältere Eisenzoit in Finnland (Helsingfors 1905). Pl. 22.

8

A I in g r c n, O s c a r , inni N e r m a n , B i r g e r , Die ältere Eisenzeit Gotlands, textfig. 309 och fig. (ill—645.

U Förmännen t9Sl,

188 Karl Gustav Izikowitz.

U n t e r s a t z a u s v e r g ä n g l i c h e r e m M a t e r i a l g e h a b t haben."' N a t u r - l i g a r e torde väl ändock v a r a a t t s e a n l e d n i n g e n till de sneda brät- tena i u p p t r ä d a n d e l av k o n i s k t v ä l v d a s k ö l d s k i v o r . T y v ä r r be- s t y r k a h a n d t a g s b e s l a g e n ej detta a n t a g a n d e l i k a p å t a g l i g t n u som s e n a r e , ty de f ö r b l i v a alltjämt, plana. Men en mycket t y d l i g a n p a s s - n i n g efter den k o n i s k a s k ö l d e n s form röja de i alla h ä n d e l s e r , ty de h a n d t a g s b e s l a g , som h ö r a till s k ö l d b u c k l o r n a med fallande b r ä t t e n befinnas r e d u c e r a d e till en längd, m o t s v a r a n d e b n c k l e b r ä t t e t s dia- m e t e r ( Ä E G fig. 642—645, jfr t e x t sid. 128), medan de ä l d r e oftast voro a v s e v ä r t l ä n g r e ( Ä E G fig. 623).

T y v ä r r k ä n n e r j a g ej det u t o m n o r d i s k a m a t e r i a l e t f r å n samma tid. Det ä r mig d ä r f ö r omöjligt a t t a v g ö r a , v a r i f r å n b r u k e t a v den k u p i g a skölden i n f ö r t s . T ä n k b a r t är, att det f ö r m e d l a t s av g o t e r n a vid S v a r t a h a v e t , f r å n vilka ju så m å n g a i m p u l s e r kommo omkr.

200 e. K r . E m e l l e r t i d veta vi intet r ö r a n d e d e r a s s k ö l d a r , då så- d a n a icke n e d l a g t s i g r a v a r n a . Max E b e r t s k r i v e r

: " W i e mit diesen T y p e n (hjälm och cikadfibula) steht es mit den s e h r vielen a n d e r e n , die a u s g e r m a n i s c h e n G r ä b e r n der s p ä t e r e n K a i s e r z e i t stammen. F a s t iiberall lässt sich die A b h ä n g i g k e i t von a n t i k e n F o r m e n n a c h w e i s e n . Zu b e d a u e r n ist die Seltenheit von W a f f e n in der j i i n g e r k a i s e r z e i t l i c h e n G e r m a n e n g r ä b e r n des Siidostens, die offenbar d u r c h den E i n f l u s s des a n t i k e n G r a b r i t u s zu e r k l ä r e n

•ist." T i l l s v i d a r e k u n n a vi alltså endast som en t ä n k b a r möjlighet framhålla, att den g a m l a r u n d a , k u p i g a g r e k i s k a skölden levat k v a r i de g r e k i s k a s t ä d e r n a vid S v a r t a h a v e t och a t t g o t e r n a modi- f i e r a t s i n h ä v d v u n n a buckleform för a p t e r i n g på l i k n a n d e s k i v o r

.

I f r å g a om s k ö l d b u c k l o r n a s form v i s a de s v e n s k a Vendeltids- fynden mycket s t o r e n h e t l i g h e t : ö v e r s t y c k e t , som b ä r en på ett k o r t skaft u p p l y f t a d r u n d t o p p s k i v a , ä r v ä l v t n ä s t a n , men ej fullt,

1

E b e r t , M a x , Die Wolfsheimer Platte und dio Goldschalo des Khos- rau (Baltische Studien zur Arcbäologie und Geschichte, Berlin 1914), sid. 88.

2

På Galoriusbågen i Saloniki ( K i n c h , L'arch de triomphe du Salo- niquc, pl. VI, pilie sud-ouest, faco nord-est) äro runda sköldar avbildade, men det är svårt att avgöra, om de äro kupiga eller ej. Sannatorna i Sydryssland hade, att döma av väggmålningar i kurgancr, ovala sköldar.

Huruvida romarna haft några koniskt välvda sköldar vid donna tid, kän-

ner jag ej. Den tunga romerska skölden var ju en halvcylindriskt böjd

rektangel. Helt uteslutet är kanske icko, att germanerna insett fördelen

av denna konstruktion och på grund därav gjort sina sköldar välvda.

Vendelsköldarna. is;.

till höjden av cit h a l v k l o t ; halsen ä r c y l i n d r i s k , något i n d r a g e n . b r ä t t e t plant och delal i fem l i k a delar genom de s t o r a h u v u d e n a lill de fem n i t a r , som fästat b u c k l a n på t r ä e t . D e n n a t r y c k t halv- s f ä r i s k a form a n k n y t e r icke till den n ä r m a s t f ö r e g å e n d e tidens.

F ö r att å t m i n s t o n e i det v ä s e n t l i g a s t e finna ä l d r e m o t s v a r i g h e t e r

, /

^>—-~.

'JtitfÉji mm

_

^--'

Vig. 75. Kekonstruktion av sköld från Fig.

äldre delen av den romerska järn- b r i t t åldern. Torp, Gårdby sn, Öland.

76. Sköldbuckla med fallande

». Kälder, Linde sn, Gotland.

ÄEG fig. 645.

d ä r t i l l inom det n o r d i s k a m a t e r i a l e t får m a n g å till den tid, då bucklor av romersk form gjorde sitt inträde. D e r a s överdelar voro t r y c k t h a l v k l o t f o r m i g a och h a d e plana b r ä t t e n , men de sak- n a d e den för f o l k v a n d r i n g s ! i d e n s b u c k l o r t y p i s k a h a l s e n .

F u l l s t ä n d i g a r e m o t s v a r i g h e t e r k n n n a vi e m e l l e r t i d f i n n a genom att å n y o v ä n d a oss till k o n t i n e n t e n

. F o l k v a n d r i n g s l i d e n s g e r m a - n e r a m ä n d e d ä r h u v u d s a k l i g e n två b u c k l e t y p e r , den ena med

1

S a 1 i n. B e r n h a r d , Die allgonnanischo Thierornamentik, fig. 227

—229, 231, 233, 235 och 236. — L i n d c n s c h m i d t, L., Dio Altorlhiiiiier

unserer heidnisi lien Vorzcit, Bd. 1, Tafel 17. — M e n g a r e l l i , anf. arb.

190 Karl Gustav Izikowitz.

k n a p p och n å g o r l u n d a h a l v k l o t f o r m i g t ö v e r s t y c k e l i k n a n d e Ven- dels, den a n d r a v a n l i g e n u t a n k n a p p och med n ä s t a n k o n i s k t , hög- välvt ö v e r s t y c k e . Det ä r t y d l i g e n f r å n den f ö r r a typen, som den n o r d i s k a V e n d e l b u c k l u n h ä r s t a m m a r . V ä g e n för dess s p r i d n i n g hit f r a m g å r av det f ö r h å l l a n d e t , att de n o r d i s k a e x e m p l a r , som full- s t ä n d i g a s t ö v e r e n s s t ä m m a med de k o n t i n e n t a l a , t i l l h ö r a Öster- s j ö ö a r n a och F i n l a n d , men endast u n d a n t a g s v i s , såsom i Vendel X I V , Uppland

.

D e n n y a f o r m e n s u p p t r ä d a n d e medförde s å l u n d a ett a v b r y t a n d e av k o n t i n u i t e t e n och s a m t i d i g t a v den e n h e t l i g h e t i v a p e n s k i c k e t hela N o r d e n över, v i l k e t t i d i g a r e m a n i f e s t e r a t s genom ett allmänt b r u k a v b u c k l o r med s l u t t a n d e b r ä t t e n . P å G o t l a n d voro do sist- n ä m n d a , såsom vi sett, v a n l i g a å t m i n s t o n e u n d e r per. V : 2 (350—

400). I V ä s t s k a n d i n a v i e n s y n a s de ha v a r i t i b r u k vida l ä n g r e tid.

R ö r a n d e per. 6 (400—600) skriver s å l u n d a Montelius

: "Åtminstone i N o r g e h a d e s k ö l d b u c k l o r n a u n d e r en s t o r del a v d e n n a p e r i o d h u v u d s a k l i g e n s a m m a form som u n d e r s l u t e t a v den 5:e." Ä n m e r k o n s t a t e r a r S h e t e l i g

: "Skjoldbulen e r i 5te a a r h . g j e r n e a v formen R y g h fig. 221 med s k r a a k r a v e , a v s a t s p a a b u l e n og u t e n p i g : men det f ö r e k o m m e r o g s a a skjoldbuler med en lav p i g i toppen (som i E v e b o f u n d e t ) . D e t er g a n s k e n a t u r l i g at vi i det 5te a a r h . ' s g r ä v e r i N o r g e i det hele finder de samme v a a b e n som vi k j e n d e r fra de y n g r e d a n s k e mosefund, og selv om d e e n k e l t e v a a b e n f o r m e r e f t e r h v e r t u n d e r g a a r f o r a n d r i n g e r e r dog hele beveebningens a r t og sammenssetning s t o r t set den s a m m e o g s a a i 6te aarh.'"

I b e t r a k t a n d e h ä r a v k a n det icke f ö r v å n a , att h ä r och v a r tyd- l i g a h y b r i d e r mellan V e n d e l t y p c n — som h a r plant b r ä t t e — och den äldre u p p t r ä d a . Ett exempel h ä r p å erbjuder det r i k a brand- g r a v f y n d e t f r å n F a s t a r b y i T e n a l a sn, Nyland*. Bland dess buck- ' L i n d q v i s t , S u n e , Till vär folkvandringstida historia. (Fornvän- nen 1922), sid. 180.

2

M o n t e l i u s , O., Don nordiska jernåldorns kronologi. S. F. T. 10, sid. 92.

8

S h e t e l i g , H., Nye jernaldorsfund paa Vestlandet (Bergens mus. Aar- bok 1916—17, hist. antikv. raekke, nr 2), fig. 55 och 61; sid. 63.

4

H a c k m a n , A., Om Nylands kolonisation under järnåldern (Hist.

lidskr. för Finland 1917), sid. 252. Se även S a l i n , anf. arb., fig. 230 och

232. Till fyndet höra 6 sköldbucklor, fragment av l sköldhandtag och

flera sköldbeslag samt 5 lösa sköldspikar ined halvsfäriska knappar.

Vendelsköldurnn. IM lor förekomma bl. a. följande två t y p e r med s l u t t a n d e b r ä t t e n : dels

den f i n l ä n d s k a specialformen fig. 77, dels b u c k l a n fig. 78, vilken, f r å n s e t t b r ä t t e t , v ä s e n t l i g e n t i l l h ö r Vendeltypen

.

D e n på en k o r t s t å n g u p p l y f t a d e k n a p p , som f ö r e k o m m e r på toppen a v b u c k l o r n a , s y n e s v a r a ett r u d i m e n t av s t å n g e n på ger- m a n s k a b u c k l o r från r o m e r s k j ä r n å l d e r . D e n n a ofta l å n g t u t d r a g n a s t å n g hade t y d l i g e n a n v ä n t s till all p a r e r a med. D e n t u n n a , bräck- liga t r ä s k i v a n s k y d d a d e förmodligen endast mot p i l r e g n e t . L a n s - s l ö t a r och s v ä r d s h u g g motstod den icke. Dem s ö k t e man i stället u p p f å n g a med j ä r n b u c k l a n , som lack v a r e sin långa s p e t s k u n d e a n v ä n d a s u n g e f ä r som en l e n ä s s a n s f ä k t a r e nyttjade sin v ä n s t e r -

Fig. 77 och 78. Sköldbucklor. 1'astarhy i Tenala sn, Nyland.

Efter A. Hackman.

handsdolk. Om s t å n g e n g å t t av, s y n e s den å t e r ha blivit omsorgs- fullt pånitad

. Mången r o m e r s k sköldbuckla, som u r s p r u n g l i g e n s a k n a t spets, h a r också i g e r m a n s k ägo fått en dylik tillsatt, ofta e r i n r a n d e om p i k e n på en g a r d i s t k a s k

. Med tiden i n t r ä d d e emel- lertid en ä n d r i n g . T r o l i g e n v a r det s t r i d s s ä t t e t , som skiftade

.

1

Jfr även det av S a l i n i anf. arb., fig. 234, avbildade exemplaret från Salakunda. Då det rika gotlandsmaterialet av sköldbucklor under utföran- det av denna undersökning varit på otillgängligt sätt magasinerat, vågar jag ej avgöra, om ej möjligen däribland kunna förekomma enstaka bucklor av den höga kontiiientaltypen.

- .1 a li n, M., "Dio Bowaffnung dor Germanen in der älteren Eisenzeit".

.Manniis-Hililiothck nr 16, Wiirzburg 1916, sid. 154, fig. 176.

3 Vimose, Tav. V, fig. 3, 7. — ÄEG tig. 625. — R y g h 816.

4

Orsaken till don förmodade omläggningen i fäklkonsteu är svår att

ange. Möjligen få vi närmast hänvisa till införandet av den kupiga sköl-

den. Denna sköld skölto pareringen så att säga automatiskt just genom

192 Karl Gustav Izikowitz.

Skölden n y t t j a d e s ej l ä n g r e till p a r a d . Den l å n g a s p e t s e n blev obe- h ö v l i g och tjänstgjorde, om den bibehölls, e n d a s t som p r y d n a d . f ö r k o r t a d och försedd med k n o p p . D y l i k a k n o p p a r ä r o v a n l i g a u n d e r per. V : 1. men s ä l l s y n t a r e u n d e r per. V : 2 ( s a k n a s i Nydam och K r a g e l m l ) . E n l i k n a n d e ä n d r i n g torde de u t o m n o r d i s k a ger- m a n b u c k l o r n a h a g e n o m g å t t . Vi h a å t m i n s t o n e b u c k l o r med k n o p p från Böhmen

och O s t p r e n s s e n

. Denna runda k n o p p s t å r tydligen i s a m b a n d med den flata k n a p p , som tillhör V e n d e l b u c k l o r n a och s a m t i d a s k ö l d a r på k o n t i n e n t e n .

E t t s ä r m ä r k e för de n o r d i s k a s k ö l d b u c k l o r n a s t o p p s k i v o r är, all d e r a s y t a g ä r n a f ö r s e l l s med r i k a k a r v s n i t t o r n a m e n t . D e t t a g ä l l e r s å v ä l om V a l l s t e n a r u m s - s k ö l d e n som om alla i detta s a m m a n h a n g i f r å g a k o m m a n d e s k ö l d b u c k l o r f r å n Vendel med u n d a n t a g av den från g r a v X I V . D e k o n t i n e n t a l a m o t s v a r i g h e t e r n a ä r o a n t i n g e n s l ä t a som den s i s t n ä m n d a V e n d e l b u c k l a n s eller s t ä m p e l o r n e r a d c som k n a p p e n lill den g o t l ä n d s k a b u c k l a n SHM 13193 A. P å Born-

holm s y n a s endast sistnämnda två k n a p p t y p e r vara företrädda

, och dessutom s a k n a s stången (ill toppknappen.

I T y s k l a n d och I t a l i e n förekomma flera sköldbucklor

, v i l k a s t o p p k n a p p a r vila d i r e k t på bronsbleck med t r e eller fyra utskjn- tande, på j ä r n e t f a s t n i t a d e a r m a r i triskel-, r e s p . k o r s f o r m . F l e r a n o r d i s k a fynd u p p v i s a a n a l o g i e r h ä r t i l l . Vi finna s å v ä l tre- som f y r a r m a d e u t s k o t t k r i n g t o p p k n a p p e n , men ä v e n de f ö r r a ä r o h ä r raka*. T r e f l i k i g a k r ö n p r y d n a d e r bära sålunda b u c k l a n från Ven- del I, den e n k l a r e av b u c k l o r n a från Vendel X I I . en från okänd sin välvning, och detta var väl i sin tur orsaken till, att den, ehuru be- svärligare att tillverka än den flata, fick så stor utbredning och var i an- vändning under sä lång tid.

i P i é , J. L., Die Urncngräber Böhinens (Leipzig 1907). Taf. LXXXIX; 2 och L V I I : 7 .

2 Art. Ostpreusson i Eberts Reallex., Taf. 225.

3

V e d e l , E., Bornholms Oldtidsmindor og Oldsager (Kbhvn 1886), sid.

159, fig. 315 och 316. Den förra bucklan är så fragmentarisk, att dess form ej med visshot kan bestämmas. V o d e l s rekonstruktion av hand- taget (fig. 317) är säkert oriktig.

• • L i n d e n s c h m i d t , Alterthumer, Hd. 1, Taf. 17. — M e n g a r e l l i . anf. arb.

5

Av triskelmotivet ha vi dock möjligen en reminiscens i de virvelmoliv.

som vanligen bilda grundmönslrct i den nyss berörda karvsnittsdekoratio-

nen å toppknapparnas yta.

Vendelsköldarna. 193 plats på Gotland (SHM 10394:18) och en från Åker i Vang. Norge

(Oldtiden 1916, sid. 95).

Fyrflikiga krönprydnader av samma art förekomma på tvenne sköldbucklor från Vendel XI och XII ävensom på två från Ultuna.

Men åtminstone de tre bättre bevarade av dessa ha fått korsmoti- vets dekorativa verkan avsevärt försvagad genom tillfogandet av andra prydnadsbleck, vilka i det närmaste fylla de fria ytor, som de kontinentala motsvarigheterna visa i vinklarna mellan kors- armarna, och som även bevarats åtminstone å tre av de nyssnämnda nordiska bucklorna med treflikig krönprydnad. Givetvis äro de ifrågavarande tillsatserna ett uttryck för den "horror vacui", som så ofta framträder i de fornnordiska konstnärernas verk. Men de böra även sättas i samband med den på en gotländsk och flera av de uppländska tillämpade seden att belägga bucklebrättena med stora pressade silver- eller bronsbleck.

Deras rika ornament skola ej här behandlas. På kontinenten sakna bucklornas brätten sådana bleck

. Tydligen ha de nordiska hantverkarna i detta fall liksom vid utsmyckningen av Vendel- hjälmarna begagnat en nedärvd, i avsevärt äldre tid inlånad orne- ringsmetod. Den mest påtagliga förebilden erbjuda två stora, runda bröstplåtar från en ringbrynja i Thorsbjergfyndet

. En ten- dens i samma riktning röjer kanske även beläggningen med i fi- gurer klippt guldbleck på ett fragment av en silverbuckla från samma fynd. Man jämföre även bucklan från grav 1 i Nocera Umbra (fig. 72)-

.

Ytterkanterna av brättenas pressbleck skyddades genom att stickas in under de rännformiga kantskoningar, som själva brätte- randen försågs med. Liknande skoningar, emellanåt förgyllda, fö- rekomma även på bucklor, som sakna pressbleck. De fasthållas medelst över kanten böjda tvärband, som nitats längre in på brätte- skivan. På Vallstenarnmsbucklan ha dessa tvärband försetts med avslutande djurhuvuden av sådan storlek, atl de utgöra en mycket

•Ett undantag utgör visserligen en i L i n d é n s o h m i d t a Handbuch avbildad buckla, som är försedd med on slät silverplåt kring halsen. Sid.

246, fig. 182.

2 E n g e l h a r d t , Pl. 6, fig. 1. och Pl. 7, fig. 7.

3

Beträffande prossblockon pfl Vendelhjälmarna, se S. L i n d q v i s t i

Fornvännen 1925.

194 Kart Gustav Izikowitz.

verksam detalj i utsmyckningen. Ehuru metoden är alltför enkel för att ett traditionelll samband skulle behöva ifrågasättas, torde det förtjäna nämnas, alt också dessa nitade tvärband över brätte- randens skoning ha sina tydliga motsvarigheter i Norden under den romerska järnåldern.

Vendelsköldarnas bucklor äro alltid fastade på träskivan medelst fem nitar med stora huvuden, placerade runt brättet på jämna av- stånd från varandra. Samma antal nitar förekommer vanligen även på kontinentens samtida germansköldar, men ej på Nordens äldre sköldar. Anledningen lill all lemtalet nu blev så omtyckt, synes svårligen kunna fastställas. De fem nitarna voro antingen flata — eventuellt av precis samma form spm bucklans toppknapp

— eller ock mer eller mindre starkt välvda. De flata knapparna användes i regeln på kontinenten, mer sällan i Norden. Här domi- nera i stället de konvexa nitarna, framför allt å de typiskt utbil- dade Vendelsköldarna. Fullständiga motsvarigheter till de halv- sferiska, förgyllda nitarna på den rika sköldbucklan från Vendel XII kunna dock påvisas t. o. m. i vissa rika gravar inom do (vä ovan omtalade gcrmangravfälten i Italien.

Det är redan framhållet, alt Vendelsköldarnas hamltagsbeslag.

när dylika äro i behåll, vanligen uppvisa den karakteristiska böj- ning (fig. 68), som förutsätter en konisk träskiva. Beslagets mel- lersta del, som övertväral den i träskivans mitt gjorda och av buck- lan skyddade öppningen för handen, är rännformig och bevarar ofta i sitt inre rester av det egentliga, av trä gjorda handtaget. De två långa utlöpare, som i båda ändar fortsätta det rännformiga mellan- partiet och legat an mol sköhlskivans konkava insida, ha fått sina ändar fastade vid träet medelst tvenne nitar, vilka gärna försågos med stora huvuden på sköldens yttersida. Tvä sådana nithuvuden äro tydligt utmärkta å skölden till den ena av de två ryttarbilder, som utgöra den förnämsta pressblecksdekorationen på hjälmen från Vendel I (fig. 79). 1 original äro samma nitar bevarade (jämte ytterligare en längre in på vardera utlösaren) såväl å handtagsbe- slaget från Vendel XI (fig. 67) som I. ex. på ett motsvarande beslag från Bjerno i Finland (med tre nitar på vardera utlöparen)

.

1 likhet med bucklorna ha handtagsbcslagens utlöpare på de sven-

1

H a c k m a n , A., Dio ältere Eisenzeit in F i n n l a n d , sid. 282, fig. 179.

Vendelsköldarna. 195 ska sköldarna ofta överklätts med pressbleck. Därjämte förekomma av brons gjorda, djurhuvudformade avslutningar på utlöparnas spet- sar såväl i Vendel XIV som i Vendel XI. Handtagen från Ultuna och ett från Högbro vid Broa i Hälla sn, Gotland, ha i stället, såsom fig. 69 visar, tvenne djurhuvuden på korta, böjda halsar utväxande från basen av vardera utlöparen

. Möjligen har även handtaget från Vendel XI haft dylika. Dessa vackra handtagsformer sakna före- gångare bland äldre nordiska fynd; på kontinenten ha de däremot många, ehuru aldrig rikare smyckade motsvarigheter (jfr fig. 71 ovan).

fig. Vit. Pressbleck på hjälmen

Iran Vendel I. •'ig. 8ii. Pressbleck pa hjälmen tr&n Vendel XIV.

På en amira frän samma hjälm som fig. 7!) härrörande ryttarbild ävensom på det till hjälmen i Vendel XIV hörande blecket fig. 80 ses sköldar, som mellan buckla och rand försetts med två kullriga '"nithuvudon"' utöver do två. som finna motsvarigheter a skölden fig. 79. De två överskjutande nitarna bilda triangel med en av de sistnämnda. En motsvarande triangelgrupp synes, att döma av grav- planen, ha tillhört den i Vendel XIV nedlagda skölden. I betraktan- de av den intilliggande djurhuvudformade bronsprydnad, som avslu- tat utlöparen på samma skölds handtagsbeslag, synes det uteslutet.

nii en förgrening av handtagsbeslaget föranlett nittriangeln. De två

1

H i l d e b r a n d , B. E., och BL, Teckningar ur sv. statens hist. mus.,

hft. 1, pl. 3. — Mbl. 1903—05, sid. 171, fig. 220 (där handtagets stomme

dock iir felaktigt tecknad-, formen densamma som ä härvarande lig. 69).

196 Karl Gustav Izikowitz.

.yttersta n i t a r n a måste s å l u n d a tillkommit av a n n a n , okänd anled- ning. Möjligen ha de tjänat till fäste för den rem, som behövdes för sköldens u p p h ä n g a n d e över axeln, n ä r den ej användes. E n sådan rem ses avbildad på en av s k ö l d a r n a å den ovan omtalade Arlessarkofagen, fig. 73; och att dylika r e m m a r b r u k a t s i Norden både under äldre och y n g r e skeden, antyda eller bevisa å ena sidan vissa beslag till s k ö l d a r i Vimose- och Thorsbjergfynden. å den a n d r a skilda litterära notiser

.

Till många av Vendeltidens r i k a s t smyckade s k ö l d a r hörde g r u p - per av s å d a n a vanligen med pressbleck beklädda j ä r n r i b b o r , som å r e k o n s t r u k t i o n e r n a fig. 66 och 70 ses r u n t omkring b u c k l o r n a på s k ö l d s k i v o r n a s utsida. D e r a s placering ä r i h u v u d s a k bestämd med ledning av Stolpes plan över Vendel X I , som dock ej tillät en fullt

Fig. 81. Sköldribba från romersk järnålder. Granby, S:t Pers sn, Östergötland.

exakt bestämning av varje enskild r i b b a s läge. Även Vendel X och X I I , Ultuna och den rika V a l l s t e n a r u m s g r a v e n m. fl. svenska fynd- platser ha lämnat rester av ribbförsedda sköldar. Om dessa sköld- ribbor ägt u t l ä n d s k a motsvarigheter, k ä n n e r j a g ej. Men som före- g å n g a r e till dem torde k u n n a a n f ö r a s dels ett beslag, fig. 81. från G r a n b y i Östergötland, dels andra från Vimose, T h o r s b j e r g (tal-

rikt) och Nydam.

Vad slutligen beträffar själva sköldranden, ä r d e n n a tydligt mar- kerad som en upphöjd list på alla å V e n d e l h j ä l m a r n a s pressbleck förekommande avbildningar. Det ligger n ä r a till h a n d s , att denna list återger ett r u n t kanten gående metallbeslag. Sådana förekommo j u redan på flera av den r o m e r s k a tidens s k ö l d a r (jfr fig. 75). Rester av dylika k a n t b e s l a g ä r o emellertid funna endast i en eller två av

Vondclgravfältets till folkvandringsliden h ö r a n d e g r a v a r , u r X ( ? ) och X I . De bestå d ä r av rännformiga stycken starkt, förrostat j ä r n .

R ä n n a n s öppning ä r endast 6 mm. vid.

1

E n g e l h a r d t , Vimose, lav. 5, fig. 26; Thorsbjerg, sid. 35. — F a l k ,

II j . , Altnordische Waffenkunde. — Kristiania videnskapselskatM skrifter

1914. Kristiania 1915.

Vendelsköldarna. 197 Den verkställda g r a n s k n i n g e n h a r ådagalagt, att Vendeltidens

s v e n s k a s k ö l d a r i fråga om konstruktiva h u v u d d r a g finna mycket goda motsvarigheter bland samtida eller föga äldre motsvarigheter på kontinenten. Större ä r o avvikelserna från de sköldformer, som tidigare varit brukliga i Norden, oaktat även dessa varit koniska.

Någon intern utveckling, som n a t u r l i g t lett fram till den typiska Vendelskölden, k a n sålunda icke a n t a g a s . E n omedelbar, kraftig p å v e r k a n från kontinenten måslc ha övat ett betydande inflytande på dess utbildning.

Likväl ä r o överensstämmelserna med kontinentens former s ä l l a n Fullständiga. De typiska Vendelsköldarna, s å d a n a vi finna dem i Vendel X I och X I I , i U l t u n a och på V a l l s t e n a r u m m. fl. uppsvenska eller gotländska fyndplatser, b ä r a i m å n g a k a r a k l ä r s g i v a n d e detaljer en bestämd s ä r p r ä g e l . H u r dessa s ä r d r a g utbildats, k a n icke i en- skildheterna fastställas. Lika litet h ä r som i fråga om exempelvis Vendelhjälmarna äga vi i behåll material från det skede, som i egent- ligasto mening varit Vendelkulturens daningstid.

I de allra flesta fallen h a r det emellertid varit möjligt alt bland den y n g r e romerska j ä r n å l d e r n s nordiska fynd påvisa former, vilka l y c k a s förebåda utbildningen av samma s ä r d r a g , vilka skilja Ven- d e l s k ö l d a r n a från folkvandringstidens kontinentala typer.

Även i f r å g a om s k ö l d a r n a torde vi s å l u n d a k u n n a r ä k n a med, att en i nationell traditionsbundenhet rotad tendens till omformning av de n y i n l å n a d e kontinentalformerna verksamt bidragit till Vendel- k u l l u r e n s utbildning.

ZUSAMMENFASSUNG.

K a r l G u s t a v I z i k o w i t z : Die Vendelschilde.

Unter den reichen Grabfunden der Merowingerzeit von Vendel und Ul- tuna in Uppland und von Vallstenarum u. a. Orten aut Gotland befinden sich mehrere, teilweise reich verzierte Beschläge zu Schilden. Eine Anzahl solcher ist ira Staatlichen Historischen Museum, Stockholm, auf Unterlagen ausgostollt worden, die soweit als möglich dio Form dor vermoderten Holz- plalten wiedorzugeben versuchen. Die Kekonstruktionsvorsucho wurden 1916 von Bernhard Salin hegonnen und 1927 von Suno Lindqvist, Erik Sör- ling u. a. fortgesetzt.

Wie Fig. 60—69 andeutc-n, haben mehrere von den schwedischen Schilden

der Vendolzeit Holzplatten in Form von abgestumpften Regeln gehabt. Die

198 K a r l Gustav Izikowitz.

dazugehörigcn, langen Griffbeschläge haben nämlich eine dem cutsprcchende Biegung. Bei a n d e r e n Schilden wiedenini m u s s man annehmen, d a s s sie plan gewesen sind, F i g . 70.

V o n aussernordisclion G c r m a n o n k u l l u r e u hor ist der konische Schild schon zuvor bekannt. A u s s e r durch gcbogeno Griffbeschläge, F i g . 71, wird or dort durch zeitgenössischo Abbildungen, Fig. 72—74, bestätigt. Wesont- licho k o n s t r u k t i v e Ubereinstimmungen weison iinvcrkennbar darauf hin, dass ein iiiimiltelbarcr, kräftiger E i n f l u s s von siidlicheron Gegenden her bei der H e r a u s b i l d u n g der Vcndclschildc w i r k s a m gewesen ist.

Schon fruher dtirften jodoch konische Schildc auch im Nordon in Gc- b r a u e h gewesen sein. W ä h r e n d der zwei ersten J a h r h u n d e r t e n. C h r . waren die Schildc z w a r , der R e k o n s t r u k t i o n F i g . 75 gemäss, plan. Aber während der nächstfolgendcn J a h r h u n d e r t e w u r d e n sowohl im Norden a l s auch siidlicher Buckcln von der F o r m Fig. 76 benutzt. 1 la dio Krcmpen derselben ahschiissig und die zugehörigen Griffbeschläge slets auf dieselbe L ä n g e wie der D u r c h m e s s e r der Krcmpo reduziert worden sind, so scheint es am angonicssensten, die zugehörigen Holzplattcn als abgestumpfte Kegel zu r e k o n s t r u i e r e n . F i g . 77 und 7iS zeigen zwei zu einem finiiländischen F u n d gehörige Schildbuokoln, Hybridbildungen zwischen dem älteren und dem jiingeren konischen Schildtypus.

Verf. berichtet ferner iiber diojenigen charakloristisclien Delails der Vondolschildo, die der Regel nach vollständiger E n t s p r e c h u n g e n a u s s e r h a l b Schwedens entbehren. Ilierher gehören die langen, mit figurierlen B r o n z e - hlochen bokleideten Eisenrippen, dio in F i g . 66 und 70 a u s s e n um die Buckcl h e r u m angebracht zu sehen sind. W i e dio einem Prosshloch auf einem Vcndolschild enliiommone Abbildung F i g . 79 zeigl, kamen auch zwei g r o s s e Nietköpfe a u t der Aussenseite dos Schiklcs beiderseits von der Buckol vor.

Sie gehören offenbar zu don Nieten der Griffbeschläge (vgl. F i g . 68 und 71). Dio zwei weitcron Niotköpfe, die nian in don Abbildungen F i g . 80 sieht, durften zu der V o r r i c h l u n g z u r Bcfestigung des Riemons gehört ha- ben, a n dom der Schild aufgehängt werden konnte, wenn er nicht henulzt wurde.

D a zu m e h r e r e n der c h a r a k t e r i s l l s c h e n Dctails der Veudelschilde Ana-

logien in älteren nordischen F u n d e n vorliegcn, k ä n n eino in nationalcr

Traditionsgebundonheit wurzolnde Tendenz z u r Umgestaltung der neuout-

lehnten F o r m e n auch beziiglich dor Schildc w i r k s a m z u r H c r a u s h i l d u n g

der Vondclkultur boigetragen haben. W i e u. a. betreffs der Helme, fehlt

es jedoch noch a n hinrcichend instruktaven F u n d e n a u s der Periode, die

im oigontlichstcn Sinne dio Geburtszeit der Vendclkiilliir gewesen ist.