Att utesluta eller inte utesluta

Att utesluta eller inte utesluta

En komparativ analys av Sverigedemokraternas framgång och

Dansk Folkepartis motgång

Författare: Matti Welin

Handledare: Emil Uddhammar Examinator: Torgny Klasson Termin: HT20

Ämne: Statsvetenskap Nivå: Kandidatuppsats Kurskod: 2SK31E

2

Abstract

The purpose of this essay is to analyze why the Sweden Democrats (SD) continued to grow in the 2018 election, while the Danish Peoples Party (DF) lost over half of their support in the election in 2019. By using a structured, focused comparative method, the essay analyses the similar political systems of Denmark and Sweden, focusing on the traditional established parties’ different strategies to gain back the voters lost to populists. The analysis concludes that the success of SD and failure of DF can be contributed to ineffective strategies by Sweden’s traditional parties and a more effective strategy in the Danish case. Sweden’s established parties used isolating strategies by demonizing SD and their voters as extremists, paving way for SD to use populist political communication. In the danish case, most established parties have legitimized DF by co-opting their stances on immigration. The blue block has cooperated with DF in the Danish government.

By anchoring the analysis in theories about favorable conditions for populism, the main conclusion is that SD, because of the established parties’ isolating strategies, have been able to use populist political communication to present themselves as a distinct political alternative which mobilizes voters. DF have not had this opportunity, due to the co-optation, cooperation and broad consensus on their main issues.

3

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 4

1.1 Presentation av forskningsproblem ... 4

1.2 Syfte och frågeställningar ... 5

2 Teori och tidigare forskning ... 6

2.1 Att definiera populism ... 6

2.2 Mouffe: Populism mobiliserar, liberalism demobiliserar ... 8

2.3 Katz & Mair: Kartellpartier som grogrund för populism ... 11

2.4 Downs: Ska populismen bemötas eller ignoreras? ... 12

2.5 Sammanfattning och presentation av analysmodell ... 13

3 Metod ... 16

3.1 Strukturerad, fokuserad jämförande metod ... 16

3.2 Material ... 18

3.3 Reliabilitet och validitet ... 19

4 Analys ... 20

4.1 Populism i Sverige – Sverigedemokraterna ... 20

4.1.1 Sverigedemokraterna som parti och populister ... 20

4.1.2 De etablerade partiernas strategier mot Sverigedemokraterna ... 23

4.2 Populism i Danmark - Dansk Folkeparti ... 28

4.2.1 Dansk Folkepartis som parti och populister ... 28

4.2.2 De etablerade partiernas strategier mot Dansk Folkeparti ... 31

5 Jämförelse och diskussion ... 35

5.1 Jämförelse av Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti ... 35

5.2 Förankring i Mouffe, Katz och Mairs teorier ... 37

5.3 Slutsatser och svar på frågeställning ... 40

6 Vidare forskning ... 43

4

1 Inledning

1.1 Presentation av forskningsproblem

Denna uppsats analyserar populism i Sverige och Danmark, med specifikt fokus på varför ländernas ledande populistiska partier, Sverigedemokraterna (SD) och Dansk-Folkeparti (DF), tycks möta olika öden. I Figur 1 visas antalet röster SD har fått i de senaste fyra riksdagsvalen, och i Figur 2 antalet röster DF har fått i de fyra senaste valen till Folketinget. Graferna visar att SD upplevt en konstant ökning i alla valen, medan DF efter en kraftig expansion i valet 2015, förlorade över hälften av sina röster i 2019 års val.

Figur 1: Figur 2:

Källa: Statistiska Centralbyrån (2020). Källa: Danmarks Statistik (2020).

Detta fenomen kan te sig förunderligt av flera anledningar. Dels tycks populism öka, då det är fem gånger fler populister i maktpositioner runt om i världen idag jämfört med 1991, och tre gånger så många som vid decennieskiftet 2010 (Kyle & Meyer 2020, 3). Dessutom verkar partierna ha lika förutsättningar, då de tillsynes är etablerade i två skandinaviska länder med liknande historia, kultur och politiska system. Partierna engagerar sig även i liknande politiska frågor. SD skriver på deras hemsida under avsnittet Vad Vi Vill att deras viktigaste frågor är migrationen, sjuk- och äldrevården, lag och ordning samt nationella samhörigheten (Sverigedemokraterna 2020). Under avsnittet Politik lyfter DF upp deras viktigaste frågor, varav fyra är invandringen, äldrevården, socialpolitiken och rättspolitiken med fokus på lag

5 och ordning (Dansk Folkeparti 2020). Trots dessa likheter möts SD av framgång, och DF av motgång, vilket denna uppsats ämnar undersöka vidare. Vad kan tänkas förklara den skilda utvecklingen i folkstöd för de ledande populistiska partierna i Sverige och Danmark?

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att analysera varför Sverigedemokraterna upplever framgång samtidigt som Dansk Folkeparti möts av motgång. Uppsatsen är en jämförande analys där de ensartade svenska och danska partisystemen analyseras för att hitta vilka eventuella skillnader som kan förklara detta. Vidare förankras analysen i olika statsvetenskapliga teorier kring populism för att se hur väl utvecklingen i Sverige och Danmark stämmer överens med dessa. Baserat på detta lyder uppsatsens frågeställning:

6

2 Teori och tidigare forskning

Denna uppsats grundar sig i olika teorier som kan tänkas förklara varför det går bättre för ett populistiskt parti i Sverige jämfört med Danmark. Valet av teorier bygger på tidigare forskning som presenterar olika förklaringar till populismens samtida uppsving, samt vilka förutsättningar som kan tänkas vara gynnsamma för populistiska partier. Efter att ha redogjort för begreppet populism samt teorierna, avslutas kapitlet med ett avsnitt som redogör för hur uppsatsens analysmodell utformas.

2.1 Att definiera populism

7 20–24). Författaren ställer sig frågan om alla politiker egentligen är populister då det tycks vara en ständigt följande skugga i alla partier som strävar efter att bli omvalda, och därmed en inbyggd risk i demokratin (Ibid. 6).

Mudde skriver om ’det verkliga folket’ som en vag term och hänvisar till statsvetaren Paul Taggards definition. Folket för populisten bör ses som nationen för nationalisten. ’Det vanliga folket’ är en konstruerad del av befolkningen som populisterna håller kär likt hur nationen är en konstruerad gemenskap, ofta kopplat till en population, som nationalisten håller kär. Mudde menar dock att det ofta är enklare att tyda vilka som för populisten inte är en del av folket, än vilka som faktiskt inkluderas (Mudde 2004, 545–546). Dagens högerideologier är starkt förknippade med nationalism, och det är lätt att ta steget från ’nationen’ till ’folket’. Det är inte konstigt att många, när de refererar till populism, egentligen syftar på specifikt högerpopulism trots att nationalismen eller nativismen inte i sig är ett nödvändigt kriterium för populism. Karl Loxbo skriver i Partier och Partisystem (2019) om radikala högerpopulistiska partier (RHP-partier) som bestående av en föränderlig ideologisk kärna, men att vissa centrala element kan återfinnas. Den exkluderande nationalismen eller nativismen är det första elementet, vilket syftar på att nationens infödda folk har den enda egentliga rätten att finna sig i nationalstaten. Andra grupper, ofta muslimer, påstås hota den nationella samhörigheten. Andra elementet är auktoritära värderingar, i syftet att lag och ordning med strikta regler och straff baserade på traditionella normer och tydliga auktoriteter ska vara vägledande för samhället. Sista elementet är själva populismen, i att man målar upp ett folk som står i kontrast till en korrupt eller mörkande elit (Loxbo 2019, 94–96).

8 med nativism, auktoritära värderingar och populistisk retorik där det vanliga folket blir förda bakom ljuset av etablissemanget som hotar förstöra den nationella gemenskapen genom exempelvis invandring.

Utifrån dessa definitioner kan vidare undersökas hur termen populism egentligen borde konceptualiseras. Mudde ser populism som en ’tunn ideologi’ då den inte är konsekvent i sin argumentation som exempelvis liberalismen eller socialismen, och inte lika raffinerad som politiska manifest eller kända tänkare (Mudde 2004, 544). Jan Jagers och Stefaan Walgrave hävdar i sin forskning att populism endast bör ses som en strategisk kommunikationsstil. Författarna identifierar samma tre element av populism som Mudde och Müller i att de refererar till folket för att rättfärdiga sina handlingar, grundar sig i anti-elitism och anti-etablissemang. samt ser ’folket’ som en sluten grupp av likasinnade individer som de själva urskiljer vilka som inkluderas i. Utifrån dessa kriterier, som är i samklang med de presenterade av Mudde och Müller, skapar författarna en mer avgränsad och tunnare definition av populism, i att det är en politisk kommunikations-stil där politiska aktörer refererar till folket. Genom att avgränsa definitionen på detta vis förknippas inte populism med auktoritarianism och nationalism, höger eller vänster och ses inte längre som en ideologi. Därmed definierar författarna populism som enbart en politisk strategi eller kommunikations-teknik som syftar till att försöka mobilisera väljare och nå ut till valmanskåren (Jagers & Walgrave 2007, 3–4).

2.2 Mouffe: Populism mobiliserar, liberalism demobiliserar

9 och dess makthavare i sin tur saknar förmåga att tänka politiskt. Med obestridd hegemoni menas att den liberala demokratin förutsätter att det råder en allomfattande politisk konsensus kring dess grundvärderingar. Författaren menar att politik och det politiska i sig är antagonistiskt, eftersom det alltid handlar om ”beslut som tvingar oss att träffa val mellan motstridiga alternativ” (Mouffe 2008, 18). Vidare menar Mouffe att detta leder till att liberala demokratier inte i tillräcklig mån tillåter motstridiga politiska alternativ. Mouffe utgår från Carl Schmitts kritik av liberalismen från 1932, och menar att hans kritik är mer aktuell idag än någonsin. Den rationalistiska och individualistiska karaktär som finns inom liberalismen leder enligt Schmitt till en falsk tro att en konfliktfri värld präglad av universell konsensus är möjlig. I sin tur leder detta till en oförmåga att förstå ’det politiskas’ pluralism (Ibid. 20). Eftersom politik bygger på kollektiva identiteter, exempelvis att tillhöra ett parti eller en ideologi, skapas alltid ett ”vi” och ett ”dem”. Schmitt menar, till skillnad från Mouffe, att detta alltid blir antagonistiskt (”vän” mot ”fiende”), medan Mouffe anser att det kan bli det men inte nödvändigtvis (Ibid. 23). Demokratins uppgift, enligt Mouffe, är att omvandla antagonistismen (som tycks förefalla naturligt i sociala relationer) till vad hon kallar ’agonism’. Detta definieras som, ”en alternativ relation där parterna i konflikten, trots att de inser att det inte finns någon enda rationell lösning på deras motsättning, inte desto mindre erkänner sina motståndare som legitima. De är ’motståndare’, inte ’fiender’.” (Ibid. 27). Utifrån detta drar Mouffe slutsatsen att antagonistiska konflikter sannolikt inte uppstår så länge avvikande åsikter och dess företrädare kan delta i agonistiska och legitima politiska kanaler (Ibid. 28).

10 Politisk mobilisering, som att rösta och vilja gå med i ett parti, är alltså ett resultat av att människor kan placera och identifiera sig i kollektiva identiteter som bidrar med en ”självbild de kan värdesätta” (Mouffe 2008, 31). Vidare diskuterar Mouffe att populismen på grund av detta blir en effektiv strategi för att politiskt mobilisera. I de europeiska länder där populismen ökat identifieras att det ägt rum i system där skillnaden mellan traditionella partier varit liten. Mouffe exemplifierar med Österrike, där ett samförstånd kring politiska mitten ägt rum sedan andra världskriget då en koalition mellan landets socialistiska och konservativa parti skapades. Jörg Haider, ledare för populistiska frihetspartiet (FPÖ), lyckades 1986 göra sitt parti till en proteströrelse mot etablissemanget genom en populistisk retorisk strategi där han satte ett ’vi’ mot ’dem’ i antagonistiskt förhållande. Strategin ledde till kraftigt ökat folkstöd, och 1999 blev de näst största partiet och fick ingå i regering. Efter deltagande i regering tappade FPÖ folkstöd och upplevde en politisk botten 2004 med 6,7% av rösterna. Författaren nämner även Belgien där populistiska Vlaams Belang (VB) förde anti-etablissemangretorik vilket visade sig vara effektivt och har skapat ett stabilt folkstöd. Även i Frankrike har Front National och ledaren Jean-Marie Le Pen, genom att kommunicera populistisk i hänvisningar till folket och anti-etablissemangsretorik, lyckats få ett kraftigt och stabilt folkstöd (Ibid. 69–71).

11 enbart verkar tro att politik handlar om individuella motiv och intressen (Mouffe 2008, 71).

2.3 Katz & Mair: Kartellpartier som grogrund för populism

12 globaliseringen och exempelvis EU-samarbetet (som också bidrar till mindre möjlighet för partier att särskilja sig ideologiskt), gör att partier jagar samma väljare med ungefär samma kommunikativa och retoriska metoder (Mair 2013, 59).

Katz och Mair skriver att en utmaning för kartellpartierna är nya partier som skaffar sig politisk makt genom att föra en antietablissemangs-retorik. Författarna uppmärksammar även att denna retorik har visat sig vara mycket effektiv för att få kraftigt folkstöd, framför allt genom att bryta det mönster av överenskommelse och ideologisk enighet som präglar de etablerade politiska alternativen. Populistiska partier ses därför som ett inhemskt problem i europeiska demokratier, på grund av att det fungerar som ammunition för högerpopulistisk retorik (Katz & Mair 1995, 24).

2.4 Downs: Ska populismen bemötas eller ignoreras?

13 att man tar efter populisternas politik eller retorik i syfte att försöka vinna tillbaka de väljare som gått över till populisterna; eller avslutningsvis (4). Samarbeta med populisterna genom att inkludera dem i sitt block, samt vid valvinst låta dem agera stödparti till, eller vara en direkt del av, regeringen (Downs 2002, 33–40).

Författaren skriver att det är enklare att urskilja vad traditionella partier inte bör göra för att bemöta populistiska partier, än vad ska faktiskt bör göra. Ett vanligt angreppssätt i europeiska demokratier tycks vara att utesluta populisterna genom så kallad ’Cordon Sanitaire’, där alla partier oavsett politisk övertygelse tillsammans agerar för att utesluta populisterna från makt. För politiker som strävar efter att bli omvalda tycks Cordon Sanitaire i liberala demokratier ofta ses som en demokratisk skyldighet. Dock menar Downs att detta snarare verkar få motsatt önskad effekt, då det riskerar att fungera som bränsle för populisters retorik och lockelser. De traditionella partierna bör adressera populisternas politiska hjärtefrågor och policyförslag utan att direkt kooptera, samt skapa breda koalitioner endast när det är till förmån för deras egen politik och inte enbart för att utesluta populisterna. Trots att Downs menar att det krävs betydligt mer forskning på området för att kunna dra signifikanta slutsatser om vilka strategier som fungerar bäst för att motarbeta populistiska partiers framgång, menar han att det är viktigt att lita på demokratin och tolerera de intoleranta (Downs 2002, 49–50).

2.5 Sammanfattning och presentation av analysmodell

14 och Mairs teorier har gemensamt att de kommer fram till att den omgivande liberala demokratin demobiliserar väljare. Mouffe tar fäste vid den liberala ideologin och att den avpolitiserar systemet genom en felaktig tro att universell konsensus är möjlig, och glömmer bort att politik som mobiliserar i grunden handlar om motsättningar mellan ett ”vi” och ett ”dem”. Det finns därmed grogrund för populism som handlar om att sätta folket (vi) mot eliten (dem). Katz och Mair har istället fokus på att de traditionella etablerade partierna konvergerat mot varandra och att de idag ligger så nära varandra att de har mer gemensamt med varandra än med väljarna. Denna kartellisering leder till demobilisering och fungerar som bränsle åt populistisk retorik som får både möjlighet och anledning att måla upp de traditionella partierna som en elit som inte längre agerar i folkets intressen. Genom att ta fäste vid just dessa delar av teorierna argumenteras i denna uppsats att Mouffe, Katz och Mair kommer till i princip samma slutsats. Det är viktigt med tydliga politiska alternativ och att väljarna ska kunna identifiera sig med och känna sig representerade av något av dessa alternativ. De olika författarna lyfter upp den sociala identiteten som fundamental i att mobilisera och representera väljarna, och menar att populistiska aktörer i högre grad än de traditionella etablerade partierna lyckas med detta.

16

3 Metod

3.1 Strukturerad, fokuserad jämförande metod

Denna uppsats utgår från en strukturerad, fokuserad jämförande metod, vilken beskrivs av Bennet och George (2005) som en metod som lämpar sig för fallstudier där syftet är att pröva förklarande instanser för ett fenomen. Metoden är strukturerad i mening att forskningen bygger på generella förklarande frågor som ställs och prövas genom samma struktur för varje fall, och fokuserad i att den enbart fokuserar på specifika bestämda delar eller förklaringar av fallen som analyseras (Bennet & George 2005, 67–69). Att göra forskningen strukturerad innebär alltså att analysmodellen måste vara kopplad till forskningens problemformulering och syfte, och ämnar kunna förvärva empiri som senare ska jämföras. Att fokusera forskningen innebär även att man inser att en enskild studie inte kan ta hänsyn till alla tänkbara förklaringsfaktorer eller variabler, utan istället avgränsar sig till en eller flera aspekter som är sammankopplade till den teori som forskningen försöker utveckla eller pröva. Nyckeln till en bra studie ligger i att självmedvetet förankra sin egen forskning i tidigare studier, teorier och definitioner av de variabler som avhandlas (Ibid. 70).

17 För att göra forskningen signifikant menar Bennet och George att en tydlig specificering och motivering kring de valda fallen är väsentlig. Komparativa studier kan genomföras på flera sätt, men vanligtvis utgår man från fall som är antingen så lika eller olika varandra som möjligt. Denna uppsats utgår från den förstnämnda designen, en så kallad ‘most similar systems design’ (MSSD). Logiken i MSSD är att studera naturlig variation i fenomen för att alltså jämföra fall som är så lika varandra som möjligt. I fall som är lika varandra vill man hitta något som skiljer sig mellan dem och som därmed kan förklara vad uppsatsen ämnar undersöka. Skillnad förklarar skillnad, och de skillnader som studeras kallas förklaringsfaktorer. Att välja ut förklaringsfaktorer görs genom att studera området noggrant, hitta något som kan tänka sig förklara fenomenet, och sedan motivera detta i forskningen. Sammanfattningsvis går MSSD ut på att analysera två fall som är så lika varandra som möjligt i så många avseenden som möjligt, hitta en eller flera faktorer som kan tänkas förklara det som uppsatsen intresserar sig för, och sedan pröva förklaringsfaktorernas signifikans (Anckar, Denk, Bengtsson, Karvonen 2013, 291). Eftersom analysmodellen i denna uppsats huvudsakligen utgår från Downs olika strategier, kommer analysen gå ut på att hitta eventuella strategiska skillnader från de traditionella partiernas håll i respektive land. Utifrån analysen kommer prövas hur väl dessa skillnader fungerar som förklaringsfaktorer i syfte att besvara uppsatsens frågeställning.

18 heter Folketinget, och båda dessa har en kammare. Partisystemen i Sverige och Danmark är också lika varandra. Båda länderna har fragmenterade flerpartisystem där det i dagsläget inte finns något parti som kan bilda regering själv med över 50% av rösterna vilket har gjort koalitioner till stabila institutioner i länderna. Sverige har en spärr på minst 4% av folkets röster för att få mandat i Riksdagen, medan Danmark har en spärr på 2% (Landguiden 2019) (Landguiden 2020). Både Sverige och Danmark har dessutom en liknande bakgrund av socialdemokratisk politik vilket lett till starka välfärdsstater och en stor medelklass med hög levnadsstandard.

3.2 Material

19 framgångsrikt i Danmark men samtidigt misslyckat i Sverige, vilket är intressant information för att exempelvis undersöka om DF:s fall i valet 2019 bör ses som en tillbakagång för endast partiet eller högerpopulismen i sig. En annan artikel från denna bok är If You Can’t Beat Them, Join Them? Explaining Social Democratic Responses to the Challenge from the Populist Radical Right in Western Europe (2009) som undersöker hur

socialdemokratiska partier i bl.a. Danmark politiskt besvarat

högerpopulistiska partiers framgångar.

3.3 Reliabilitet och validitet

20

4 Analys

Nedan följer analysen utifrån den modell som presenterats tidigare i uppsatsen. Avsnittets disposition består i två delar: ett om Sverige med fokus på SD följt av ett om Danmark och DF. I de båda delarna ställs fallen inför samma strukturerade analys som inleds med en redovisning av partiets ideologi och hur de kommunicerat populistiskt. Därefter redogörs utifrån Downs teori för vilka strategier som ländernas traditionella etablerade partier brukat för att bemöta populisterna, alltså om de valt att ignorera, isolera, kooptera eller samarbeta.

4.1 Populism i Sverige – Sverigedemokraterna

4.1.1 Sverigedemokraterna som parti och populister

21 SD beskriver sig själva i sitt principprogram från 2019 som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn. Förändring bör ske varsamt, och en viktig institution de vill försvara är Sveriges solidariska välfärdsmodell, samt den gemensamma svenska nationella gemenskapen som de menar har byggt upp den. I principprogrammet beskrivs partiets politiska mål i att återskapa ett folkhem där det råder ”trygghet, välstånd, demokrati och en stark inre solidaritet”, vilket ska uppnås genom att sträva efter ”lag och ordning, gemensamhetsskapande traditioner, samhällsbärande institutioner och bevisat välfungerande naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen” (Sverigedemokraterna 2019, 2).

Enligt Mudde och Müllers teorier kring populism är frågan hur en populist definierar folket av väsentlig karaktär. SD skriver i sitt principprogram om folket som den centrala byggstenen i demokratin och förespråkar mer direktdemokratiska inslag i politiken. En demokrati som består av flera olika folk anses vara problematisk på grund av att demokratin vuxit fram i nationalstater. Därav betonar partiet att de strävar efter en nationell och

kulturell gemensam svensk identitet i svenska befolkningen

22 välfärd som följd” (Ibid. 13). Detta är även grunden i SD:s syn på invandringspolitiken, då de menar att den bör begränsas i den mån att den inte hotar rubba den svenska nationella gemenskapen och välfärden (Ibid. 14). SD:s viktigaste frågor är således migration, nationell samhörighet, välfärd och lag och ordning.

I vafilmer och andra offentliga eller mediala sammanhang tycks SD kommunicera mer konkret populistiskt än de gör i sina egna officiella dokument såsom partiprogram och valmanifest. Valfilmen Snart är det val (2017) belyser hur SD kommunicerar populistiskt utifrån alla de kriterier av termen så som den definieras i denna uppsats, samt hur de använder populism som sin strategi för att få folkstöd. Valfilmens syfte var att kritisera svensk medias och andra partiers hantering av invandrings- och integrationspolitiken. I filmen talar partiledaren Jimmie Åkesson direkt till etablissemanget och hur deras politik påverkat vanliga svenskar, och använder därmed pronomen såsom ’ni’ och ’er’, samt ’vi’ och ’vår’. Kopplat till anti-etablissemangsretorik kan flera citat hämtas som belyser detta, exempelvis:

”Ni har skapat ett Sverige där familjer flyttar för att de inte längre känner sig trygga i sina egna hem.”

”Det är ni socialdemokrater, ni moderater och ni i svensk media som fortsätter skapa problem för vårt land. Detta genom era vansinniga beslut, eran oförmåga att utvärdera resultaten av er egen politik. Och framför allt genom era lögner. Ni har skapat de problem vi alla nu tvingas leva med”

23

”I Sverige är nu terrorn verklighet. Svenskar attackeras, lemlästas och mördas på våra gator”

”Och ni kommer fortsätta mörka och ljuga. Konflikten handlar inte om vem som är höger eller vänster, vem som är rik eller fattig, man eller kvinna. Konflikten går mellan de som förstör vårt land och de som arbetar för att rädda det. Konflikten går mellan er och oss.”

(Sverigedemokraterna 2017) Detta avsnitt utgör första delen av analysmodellen där det populistiska partiets ideologi och populistiska kommunikation på aktörsnivå har stått i fokus. Sammanfattningsvis härleds att SD är ett socialkonservativt parti med auktoritära värderingar kring t.ex. migration och lag- och ordning. Partiet betonar även starkt nationell samhörighet och vikten av ett kulturellt homogent svenskt folk. Det är framför allt i valfilmer och andra dylika sammanhang som partiet kommunicerar populistiskt. I sin populistiska retorik är det framför allt anti-etablissemangsretoriken som kan återfinnas, även om det mindre frekvent förekommer referenser till folket.

4.1.2 De etablerade partiernas strategier mot Sverigedemokraterna

24 till följd av migrationspolitikens plötsligt viktiga roll, har splittringar dykt upp. Detta har spelat stor roll i varför det tidigare varit svårt för högerpopulistiska partier att få stabilt fotfäste vilket skiljer sig från de övriga skandinaviska länderna där denna utveckling skedde redan under 1990-talet (Fryklund & Saviljeff 2019, 41).

Fryklunds och Saviljeffs forskning utgår från PSO-teorin (position, salience, ownership), som bygger på att de traditionella etablerade partierna kan avvisa, divergera eller konvergera i respons till nya nischade partier som får ökat folkstöd. Vidare utgår teorin från att partier agerar rationellt, och strategin som används beror på vilken sakpolitisk fråga det nya nischade partiet driver vilket i RHP-partiers fall är invandringsfrågan. En avvisande strategi innebär att det populistiska partiet ignoreras, och används om sakfrågan anses vara irrelevant eller för svår att bemöta. Den konvergerande strategin innebär att de etablerade partierna tar ställning i sakfrågan, och aktivt flyttar sin ståndpunkt närmare det populistiska partiet. Syftet är att nå de väljare som gått över till populisterna. Den divergerande strategin innebär att ståndpunkten istället flyttas längre ifrån i syfte att skapa större avstånd till partiet. Båda strategierna medför som konsekvens att fokus hamnar på populisternas sakfråga. Den divergerande strategin medför en risk att väljare som inte håller med om den nya riktningen i frågan byter sida. Är populisterna ett större hot än huvudmotståndarna är det rationellt att använda den konvergerande strategin, och då bör huvudmotståndaren agera divergent för att utmärka sig. Är de ett mindre hot används den avvisande strategin (Fryklund & Saviljeff 2019, 45).

25 M succesivt konvergent, utan några egentliga förankringar i PSO-teorin. Under perioden försvann huvudsakligen väljare från S och M till SD, dock betydligt fler från S än från M. Dessutom antog de etablerade partierna plötsligt positioner i invandringsfrågan, och demoniserade SD och dess medlemmar som rasistiska, extrema och främlingsfientliga (Fryklund & Saviljeff 2019, 46–48). Från 2010 när SD kom in i riksdagen och fram till 2018 fortsatte partiernas strategier enligt PSO-teorin vara irrationella. Demoniseringen av SD fortsatte även efter valet 2014 då partiet fördubblade sitt folkstöd från föregående val. Dock ändrades nu de etablerade partierna plötsligt sina ståndpunkter i invandringsfrågan, till följd av att frågan detta valår blev politiserad. Migrationskrisen 2015 flyttades frågorna om invandringen och migrationen högre upp på den politiska dagordningen. Inför valet 2018 tvingades därför de etablerade partierna ändra sina strategier ytterligare. Både M och S började konvergera och närma sig SD i sina ståndpunkter i invandringsfrågan (Ibid. 51).

Sveriges dominerande etablerade partier har alltså enligt PSO-teorin agerat irrationellt i sina strategier mot SD. Det parti som är mest hotat av populisterna, i Sveriges fall S som tappat flest väljare till SD, bör konvergera för att locka tillbaka sina väljare. Det dominerande etablerade motståndarpartiet M bör agera divergerande för att stärka sin position mot populisterna. I det svenska fallet valde S att inför valet 2014 agera konvergerande i invandringsfrågan, men samtidigt försöka framstå som divergerande genom fortsatt demonisering. M:s strategi var att något mer lågmält konvergera mot SD och minska sin demonisering av dem i sin kommunikation och retorik (Fryklund & Saviljeff 2019, 53).

26 avvisande strategin, då syftet är att förminska och illegitimisera populisterna. Isolera kan i viss mån likställas med den divergerande metoden, då syftet är att aktivt ta ståndpunkt emot populisterna och, antingen politiskt eller via andra medel, erkänna dem som ett legitimt hot. Ko-optera likställs slutligen med den konvergerande strategin, då de båda syftar på att man närmar sig det populistiska partiet i sina ståndpunkter utan att ha som bakomliggande syfte att samarbeta med dem. Inför valet 2010 var S och M:s strategi att ignorera SD i syfte att inte bringa uppmärksamhet till partiets sakfråga som ännu inte var aktuell för valmanskåren. Inför valet 2014 skiftade strategin till att isolera från både S och M:s håll. Största skillnaden var att invandringsfrågan numera var aktuell på den politiska dagordningen. Först efter valet 2014 förändrades partiernas strategier, då både S och M började ko-optera SD:s politik i invandringsfrågan. Detta berodde på en kombination av migrationskrisen 2015 då S-regeringen beslutade stänga Sveriges gränser, och att SD:s kraftfulla ökning i valet 2014 innebar stora förluster av väljare för båda partierna vilket forcerade fram ett behov av en ny strategi. Sammanfattningsvis visar analysen att både S och M, efter att länge ha isolerat SD genom att bland annat demonisera och utesluta dem, på sistone ko-opterat betydande delar av SD:s politik i framför allt invandringsfrågan.

27 slutet för DÖ. I praktiken höll dock DÖ ända fram till riksdagsvalet 2018 (Möller, af Schmidt 2020). DÖ påvisar alltså än en gång att isolering var de etablerade partiernas huvudsakliga strategi emot SD från 2010 fram till 2018. Efter riksdagsvalet 2018 stod Sverige inför ännu en regeringskris vilket resulterade i JA. Detta skede i svensk politik innebar att de tidigare koalitionerna i svensk politik bröts upp till förmån för ett nytt politiskt landskap. S och MP från det gamla röd-gröna blocket och L och C från den forna Alliansen bildade en ny regering, vilket återigen uteslöt SD från makt. I det 73-punktsprogram som formulerades i JA fick partierna kompromissa, men framför allt S tycks ha banat väg för mycket liberal politik från L och C som återfinns genomgående i programmet (Möller 2020). S gav alltså upp stora delar av traditionell socialdemokratisk politik till förmån för att kunna bilda regering och isolera SD. Därmed påvisar JA alltså ytterligare konvergens mellan dessa etablerade partier för att strategiskt divergera och därmed isolera SD.

28 Denna del av analysen av Sverige har utgjort analysmodellens andra del där syftet varit att redovisa de etablerade partiernas strategier emot det populistiska partiet. Inför nästa val 2022 ser opinionsläget för SD fortsatt starkt ut. Valresultatet 2018 visade ett stöd på 17,53 % av valmanskårens stöd

(Valmyndigheten 2020), och enligt en sammanställning av

opinionsmätningarna utförda av Sentio, Sifo, Demoskop, Novus, Skop och Ipsos ser partiet ut att ligga på 20,4 % i november 2020. Alla partier utom SD, M och V ser, när denna uppsats skrivs, ut att minska inför valet. Hade senaste opinionsundersökningarna varit valresultatet hade L trillat ut ur riksdagen, och M, KD och SD kunnat bilda regering. Om M och KD fortsätter ko-optera och konvergera mot SD kan samarbete, efter valet 2022, för första gången bli en politisk strategi från etablerade partiers håll (Val digital 2020).

4.2 Populism i Danmark - Dansk Folkeparti

4.2.1 Dansk Folkepartis som parti och populister

DF grundades 1995 av ett antal politiker med Pia Kjaersgaard som ledare, efter att ha brutit sig loss från nyliberala och populistiska Fremskrittspartiet (FrP) som de menade inte förde partiet i rätt riktning. 2001 fick partiet 12 % av valmanskårens röster och gick då från att ha ansetts vara ett marginellt till ett etablerat parti. Detta valår blev DF även Danmarks ledande populistiska parti då FrP till följd av inhemska konflikter och bristande ledarskap med endast 0,6 % av rösterna inte blev omvalda. I detta val blev även partiet stöd åt den invalda liberala och konservativa regeringen, samt deras huvudsakliga samarbetspartner i utformandet av den vardagliga politiken, vilket höll ända fram till 2011 när en ny regering tillträdde (Andersen 2004, 1, 4).

29 konservatism som liberalism och socialdemokrati kan återfinnas i partiets politik och principprogram (Dansk Folkeparti 2020). I det senast stadgade principprogrammet från 2002 står Danmarks och danska folkets suveränitet och frihet som central för all DF:s politik. Partiet eftersträvar ett Danmark där danska folket kan klara sig själva samt styra över sina egna liv. Staten ses som central i att säkra trygghet och stöd åt de danskar som behöver det. För att öka folkstyret vill DF ha mer direktdemokratiska inslag i politiken. Vidare anser DF att EU är ett hot mot Danmarks suveränitet och danska folkets rätt till folkstyre, och vill därmed lämna unionen. Lag och ordning betonas som centrala byggstenar i ett tryggt samhälle, där ett snabbt och rättvist utdelande av straff ses som den mest väsentliga delen av rättsväsendets uppgift.

30 folket, utan även i partiets retorik kring frågor om kultur, invandring och EU-kritik. I alla partiets hjärtefrågor är det danska folket som står i fokus, i att man ska försvara deras rätt att styra över sig själva.

Vad som ej kan återfinnas är någon markant skepticism gentemot eliter och etablissemanget, varken i partiets principprogram eller den senaste val-kampanjen. I valfilmen Vi elsker Danmark (2018) inför senaste Folketings-valet verkar likt principprogrammet referenser till folket, alltså de infödda danskarna som lever enligt traditionell dansk kultur, vara partiets främsta populistiska kommunikationsverktyg. I valfilmen används ord som ’vi’, ’vår’ och ’vårt’ i syfte att referera till det danska folket. Man talar även om att invandringen hotar ’vårt Danmark’. I filmen säger partiledaren Kristian Thulesen Dahl exempelvis:

”Det Danmark som vi känner och bryr oss om. Det Danmark ska vi ta hand om. Vi ska ta hand om våra värderingar och våra traditioner. Vår kultur.”

”Något hotar det Danmark, som vi älskar. Invandring – framför allt från muslimska länder. Värderingar och kulturer, som inte nödvändigtvis passar in i vårt samhälle.”

31 jämfört med DF (Tingelholm 2016, 25). I The Danish People’s Party and new cleavages in Danish politics (2004) skriver Jørgen Goul Andersen att det finns en vana inom DF att kalla politiker för ’de’ istället för ’vi’, och bland de som röstar på DF så är tilltron till politiker mycket låg (Andersen 2004, 13). Denna del av analysen har undersökt DF på aktörsnivå i hur de beskriver sig själva samt agerat populistiskt. Sammanfattningsvis beskriver DF sig själva som ett ideologilöst parti, men ändå besitter de socialkonservativa värderingar i frågor kring t.ex. invandring och kultur. Nativismen är stark och tydlig i DF:s åsikter, exempelvis i att det inte anses att Danmark och invandring är kompatibelt på grund av att kulturer som den muslimska hotar det Danmark de vill bevara. Partiets populism återfinns framför allt i referenser till folket med vilket de menar infödda eller kulturella danskar. Anti-etablissemangsretorik förekommer sällan i partiets politiska strategier och kommunikation.

4.2.2 De etablerade partiernas strategier mot Dansk Folkeparti

32 att muslimer var ett säkerhetshot mot Danmark. 50 % ansåg att flyktingar med uppehållstillstånd bör skickas tillbaka till sina hemländer så snart som möjligt (Rydgren 2014, 4).

Rydgren skriver att de traditionella etablerade partierna i Danmark från och med 1990-talet konvergerat sinsemellan i vänster/höger-skalan, kopplat till ekonomisk politik, men att den nu politiserade invandringsfrågan liksom i flera andra europeiska länder skapat en ny skiljelinje i politiken. Som ett resultat av politiseringen och den fientliga diskursen kring invandring, var konvergensen mellan partier inte avgörande för varför DF bildades. Dock har den haft en indirekt och viktig roll i varför DF sedan deras start upplevt mycket framgång (Rydgren 2014, 14). Till följd av Danmarks partisystem där endasr 2 % av rösterna krävs för att få mandat i Folketinget kan nya skiljelinjer leda till att nya partier enklare kan få en fot in i maktens korridorer jämfört med andra länder där tröskeln ofta är högre. Därmed mobiliseras även politiska konflikter enklare vilket ökar konkurrensen mellan partier (Andersen 2004, 6).

33 värderingar och har ’rena händer’ från den tidigare generösa flyktingpolitiken. Dessutom legitimerades den invandringskritiska diskursen (och därmed DF), till följd av att etablissemanget ändrade sina positioner (Andersen 2004, 14). Enligt Downs modell valde alltså SoP, till följd av DF:s kraftigt ökade folkstöd mellan 1998 och 2001, att ko-optera populisternas politik genom att närma sig partiet i invandringsfrågan. Venstres strategi var till en början också att ko-optera, och när DF blev avgörande för att bilda regering 2001 började de dessutom även att direkt samarbeta. Ända fram till 2011 var Venstre och DF koalitionspartners i danska regeringen. När det röda blocket med SoD:s ledare Helle Thoring-Schmidt övertog regeringsmakten 2011 tappade DF sin stödpost. DF minskade även för första gången sina mandat från 25 till 22 i detta val, vilket kan tänkas vara sammankopplat med att invandringsfrågan spelade en förhållandevis mindre roll än den gjort i tidigare val (Danmarkshistorien 2015). Inför valet i september 2015 vann återigen det liberalkonservativa blocket, och DF blev Danmarks näst största parti efter SoD. Invandringspolitiken spelade ännu en gång en stor roll i politiken, vilket härleds till Venstres olika utspel om kraftig åtstramning av flyktingpolitiken som sin huvudsakliga fråga i valkampanjen (Danmarkshistorien 2017), samt migrationskrisen som uppstod inför valet detta år.

34 rensning av personer med utomeuropeisk, och särskilt muslimsk, bakgrund. Partiet fick stort stöd för att vara så pass nytt, men erhöll inga mandat i Folketinget då de fick 1,8 % av rösterna och därmed hamnade precis under 2 %-spärren (Expo 2020). Vinnare av folketingsvalet 2019 blev det röda blocket. DF gick från 21,5 % till 8,7 % av rösterna, och tappade därmed stödpositionen till regeringen (Sveriges Radio 2019).

35

5 Jämförelse och diskussion

5.1 Jämförelse av Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti

Utifrån analysen kan ett flertal skillnader på både aktörs- och strukturnivå observeras. På aktörsnivån undersöktes SD och DF utifrån deras ideologi, politik och populistiska kommunikation. Resultatet visar att partierna, trots att de för liknande politik och besitter ungefär samma åsikter i många politiska frågor, ändå skiljer sig åt i hur de beskriver sig själva och vilken typ av populistisk retorik de brukar. SD beskriver sig själva som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn. DF beskriver inte sig själva som ett parti grundat i någon särskild ideologi, utan tycks se sig själva som mer pragmatiska än idealistiska. Partiet påstår att åsikter från alla ideologier, höger som vänster, kan återfinnas i deras politik. Liknande påståenden kan återfinnas i SD:s principprogram där det skrivs att socialkonservatismen som ideologi tar det bästa från höger- och vänsterpolitiken och kombinerar det till något bättre.

37 konvergensen och ko-optationen visat sig vara ogynnsamma för de etablerade partierna och gynnsamma för SD.

I fallet Danmark har andra strategier tillämpats i bemötandet av DF:s framgångar. Invandringsfrågan var politiserad redan på 90-talet, och dansk politik ända sedan DF:s intåg i Folketinget har präglats av ko-optering och samarbete från de dominerande etablerade partiernas håll. Danska valmanskåren hade redan under 90-talet en stor andel som var starkt invandringskritisk och såg invandring och islam som hot för Danmark och den danska kulturen. DF fick till följd av detta snabbt ett starkt stöd i Danmark. Till skillnad från det svenska fallet valde dock de traditionella etablerade partierna att kvickt ändra sina åsikter i exempelvis invandringsfrågan. Venstre som redan var relativt invandrandringskritiska gick mot en ännu stramare politik, och valde att låta DF vara stödparti för att kunna bilda regering. Detta har fört diskursen kring invandring ännu mer åt DF:s håll. SoD som länge var splittrade i frågan valde tillslut att även de förespråka en mycket stram invandring. Till följd av denna breda ko-optering har det länge funnits en politisk konsensus kring DF:s hjärtefrågor i de båda stora koalitions-blocken i det danska politiska systemet.

5.2 Förankring i Mouffe, Katz och Mairs teorier

38 som var i motsats till SD:s. Detta gjorde att partiet blev ett tydligt alternativ. Demoniseringen av SD:s åsikter som rasistiska, extrema och främlings-fientliga blev också en misslyckad strategi när de andra partierna plötsligt började ko-optera SD:s invandringspolitik efter migrationskrisen 2015. Allt detta har SD använt i sin retorik och politiska kommunikation. I Snart är det val motsätter man sig alla andra svenska partier och anklagar dem för att mörka och förstöra för Sverige. Dessutom drar man nytta av att de etablerade partierna ko-opterat SD:s politik, genom att säga att dessa partier tror sig ha förstått allvaret men ändå inte fattat någonting. I enlighet med Mouffes teori har alltså SD gynnats av att använda populistisk kommunikation i att de framhävt sig själva som ett tydligt alternativ i politiken. Förutom SD är det bara M och V som inte minskar i opinionsmätningarna, vilket innebär att de andra etablerade partierna missgynnats av sin konsensus-sökande politik där de inte framstår som något tydligt distinkt politiskt parti.

39 invandringsfrågan och andra sociala och kulturella frågor, i framtiden kan vara en gynnsam miljö för nya ännu mer extrema partier som exempelvis SK. Enligt kartellpartiteorin finns liknande resonemang där forskarna Katz och Mair menar att det finns en trend av kartellisering i europeiska partisystem, vilket syftar på att etablerade partier allt mer har konvergerat mot en konsensus i sin övergripande ideologiska övertygelse. Vidare argumenteras att denna konsensus inte överensstämmer med folkets åsikter, och att de etablerade partierna därmed inte längre representerar folkets intressen. Väljare känner sig inte representerade, och det bildas en stark grogrund för populistiska partier att växa. I både Sverige och Danmark finns en lång tradition och dominans av socialdemokratisk politik, vilket kan ses som en slags kartellstrategi. Denna övergripande ideologiska konsensus verkar dock vara i linje med ländernas befolknings åsikter och kan därför inte förväntas få de konsekvenser Katz och Mair beskriver. Dessutom har både SD:s och DF:s politik tydlig förankring i exempelvis en socialdemokratisk välfärdsmodell, och är därmed även inkluderade i just denna kartellstrategi. Därför fokuserar denna diskussion endast kring eventuell kartellisering kring invandringspolitik och annan socio-kulturell politik som lyfts upp av de populistiska partierna.

40 befolkningen, skapar möjligheter för ett parti att utmärka sig gentemot de andra vilket är precis vad SD har lyckats göra. På senare år har dock graden av kartellisering minskat i takt med att det politiska landskapet har förändrats. En del av de traditionella partierna fortsätter samarbeta medan en annan rör sig åt SD:s håll, vilket innebär att det tillsynes inte längre kan argumenteras för att de traditionella partierna agerar som en politisk kartell. Hur detta kommer påverka SD framöver är underlag för vidare forskning.

I det danska fallet har kartellisering sinsemellan de traditionella partierna inte ägt rum på det sätt som den gjort i det svenska fallet. Under 1990-talet politiserades invandringsfrågan i Danmark, och en betydande del av danska befolkningen ställde sig emot öppen invandring och mångkulturalism. Till en början gav detta grogrund för DF att få starkt folkstöd då de andra partierna inte i tillräckligt stor mån representerade denna del av befolkningen. Dock beslöt sig de dominerande danska etablerade partierna snabbt att ta ställning i frågan, och succesivt blev migrationen och diskursen kring den stramare. Det kan alltså argumenteras att de danska partierna inte agerat som kartellpartier avseende invandringsfrågan, då de i högre grad än exempelvis de svenska partierna tycks ha tagit efter sin befolknings åsikter och utformat sin politik efter den vilket står i motsats till hur partier hade agerat enligt kartellparti-teorin.

5.3 Slutsatser och svar på frågeställning

41 av hur de andra etablerade partiernas strategier skiljt sig åt mellan länderna. Eftersom SD ända fram till efter valet 2018 blivit uteslutna från såväl samtal som politisk makt, kan de av logiska själ också föra en anti-etablissemangsretorik där man kritiserar de andra partierna och målar upp dem som en enhet med samma politiska vilja. I DF:s fall har inte denna möjlighet funnits eftersom man ända sedan de första åren i Folketinget efter valet 1998 fått samtala och till och med samarbeta med de andra partierna. Dessutom har de fått vara stöd åt regeringen, vilket gör att de indirekt behöver bära ansvar för de problem som de själva målar upp.

Avslutningsvis, för att svara på uppsatsens frågeställning om varför SD fortsätter växa medan DF möts av bakslag, visar det sig att den främsta anledningen är hur de andra etablerade partiernas strategier för att bemöta populistpartiernas ökade folkstöd skiljt sig åt mellan Sverige och Danmark. I Sverige har man valt att isolera och demonisera populisterna samtidigt som man, efter migrationskrisen, konvergerat emot dem genom att ko-optera deras politik i invandringsfrågan. Detta skapade en gynnsam miljö för SD som kunde använda populistisk retorik emot etablissemanget vilket i sin tur gjorde att de även kunde utmärka sig själva som ett distinkt alternativ i politiken. I Danmark har de etablerade partierna ända sedan DF:s intåg i Folketinget samarbetat med dem. På grund av att DF fått vara stödparti åt Danmarks regering i över ett decennium, samt att det länge pågått en konvergens från alla etablerade partier åt DF:s håll, finns det i dagsläget en enighet i många av DF:s hjärtefrågor inklusive invandringen. Detta har i sin tur lett till att partiet inte haft möjlighet att bruka den populistiska anti-etablissemangsretorik som SD har gjort, samt att de inte i längden heller kunnat utmärka sig som ett distinkt politiskt alternativ.

43

6 Vidare forskning

Denna uppsats har bidragit med svar på varför det går bra för Sveriges ledande populistiska parti, och samtidigt dåligt för motsvarande danskt parti. För att studera området vidare bör det genomföras fler jämförelser och undersökningar av traditionella partiers strategier gentemot RHP-partier i andra länder, för att i slutändan eventuellt kunna finna ett mönster kring vilka strategier som kan anses vara effektiva eller ineffektiva. Forskningsområdet är tvärvetenskapligt och berör förutom statsvetenskap även t.ex. medie- och kommunikationsforskning.

44

Källförteckning

Litteratur

• Aalberg, Toril. Esser, Frank. Reinemann, Carsten. Strömback, Jesper. De Vreese, Claes H. (2017). Populist Political Communication in Europe. European Coooperation in Science and Technology (COST). New York: Routledge.

• Anckar, Carsten. Denk, Thomas. Karvonen Lauri. Von Schoultz, Åsa (2013). Komparativ Politik: Institutioner Och Beteende. Första Upplagan. Lund: Studentlitteratur.

• Denk, Thomas. Anckar, Carsten (2015). Komparativ politik: nio politiska system. Första upplagan. Lund: Studentlitteratur.

• George, Alexander L. Bennett, Andrew (2005). Case Studies and Theory Development in the Social Sciences. Cambridge; London: BCSIA Studies in International Security. Belfer Center for Science International Affairs. • Loxbo, Karl. Radikala Högerpopulistiska Partier. Ur Hagevi, Magnus

(Red.) Partier och partisystem (2019). Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur, 87–105.

• Mair, Peter (2013). Ruling the Void: The Hollowing of Western Democracy. London; New York: Verso, 2013.

• Mouffe, Chantal (2008). Om Det Politiska. Hägersten: Tankekraft förlag. • Müller, Jan-Werner (2016). What Is Populism? Philadelphia: University

45

Vetenskapliga artiklar och avhandlingar

• Andersen, Jørgen Goul (2004). The Danish People's Party and New Cleavages in Danish Politics. Aalborg: Aalborgs Universitet. • Bale, Tim. Green-Pedersen, Christoffer. Krouwel, André. Richard

Luther, Kurt. Sitter, Nick (2010). If You Can’t Beat Them, Join Them? Explaining Social Democratic Responses to the Challenge from the Populist Radical Right in Western Europepost. Political Studies Association, Vol 58. doi:10.1111/j.1467-9248.2009.00783.x. • Downs, William M. (2002). How Effective is the Cordon Sanitaire?

Lessons from Efforts to Contain the Far Right in Belgium. Journal of Conflict and Violence Research Vol. 4.

• Fryklund, Björn. Saveljeff, Sigrid (2019). Det politiska etablissemangets strategier gentemot högerpopulistiska partier. Arkiv Tidskrift för

samhällsanalys, nr 10. doi:10.13068/2000-6217.10.2

• Jagers, Jan. Walgrave, Stefaan (2007). Populism as Political

Communication Style: An Empirical Study of Political Parties' Discourse in Belgium. European Journal of Political Research 46.3.

• Mair, Peter. Katz, S. Richard (1995). Changing Models of Party

Organization and Party Democracy: The Emergence of the Cartel Party. doi:10.1177/1354068895001001001

46 • Rydgren, Jens (2010). Radical Right-wing Populism in Denmark and

Sweden: Explaining Party System Change and Stability. SAIS Review of International Affairs 30(1), 57-71. doi:10.1353/sais.0.0070.

• Siim, Birte. Merit, Susi (2016). Right-wing Populism in Denmark: People, Nation and Welfare in the Construction of the ‘Other’. The Rise of the Far Right in a Europe under crisis. Palgrave/Macmillan.

doi:10.1057/978-1-137-55679-0_5.

• Tingelsten, Ebba (2016). Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti – samma politiska åsikter? En komparativ undersökning av

Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis politik. Lund: Lunds Universitet.

Internetkällor

• Berlingske (2020-11-22). Berlingske Barometer.

https://www.berlingske.dk/barometeret (hämtad 2020-11-25). • Brunbech, Peter Yding (2017). Dansk Folkeparti, 1995-.

https://danmarkshistorien.dk/leksikon-og-kilder/vis/materiale/dansk-folkeparti/ Danmarkshistorien, Aarhus Universitet (Hämtad 2020-10-20). • Danmarkshistorien (2015). Folketingsvalget 2011.

47 • Danmarkshistorien (2017). Folketingsvalget 2015.

https://danmarkshistorien.dk/leksikon-og-kilder/vis/materiale/folketingsvalget-2015/ (hämtad 2020-11-23). • Danmarks Statistik (2020). Folketingsvalg efter valgresultat og tid.

https://bit.ly/34fDewD (Hämtad 2020-10-20)

• Dansk Folkeparti (2002). Dansk Folkepartis Principprogram.

https://danskfolkeparti.dk/politik/in-another-languages-politics/dansk-folkepartis-principprogram/ (hämtad 2020-11-23).

• Dansk Folkeparti (2018). Vi elsker Danmark.

https://www.youtube.com/watch?v=7Gc0f-NMPPM&ab_channel=DanskFolkeparti (hämtad 2020-11-23).

• Dansk Folkeparti (2020) Ideologi.

https://danskfolkeparti.dk/partiet/bestil-materiale/spoergsmaal-og-svar/ideologi/ (Hämtad 2020-11-22).

• Dansk Folkeparti (2020). Politik.

https://danskfolkeparti.dk/politik/maerkesager/ (hämtad 2020-10-21). • Expo (2020). Stram Kurs. https://expo.se/fakta/wiki/stram-kurs (hämtad

2020-11-23).

• Landguiden (2019). Danmark – Politiskt System.

https://www-ui-

48 • Landguiden (2020). Sverige – Politiskt System.

https://www-ui- se.proxy.lnu.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/sverige/politiskt-system/ (hämtad 2020-12-05).

• Moderaterna (2020). Migrationspolitik

https://moderaterna.se/migrationspolitik (hämtad 2020-11-21) • Möller, Tommy. Af Schmidt, Frank (2020).

Decemberöverenskommelsen.

http://www.ne.se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/decemberö

verenskommelsen Nationalencyklopedin (hämtad 2020-10-26).

• Möller, Tommy. (2020). Januariavtalet.

http://www.ne.se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/januariavta let Nationalencyklopedin (hämtad 2020-10-26).

• Socialdemokratiert (2018). Retfærdig og realistisk – en

udlændingepolitik, der samler Danmark. (hämtad 2020-11-23).

• Statistiska Centralbyrån (2020). Riksdagsval - valresultat, antal röster efter parti mm och valår. https://bit.ly/3m6Bo74 (Hämtad 2020-10-20). • Sverigedemokraterna (2017). Snart är det val.

https://www.youtube.com/watch?v=n40tm2P374w&ab_channel=Sverige demokraterna (hämtad 2020-11-21).

49 • Val Digital (2020). Svenska opinionsläget november 2020.

https://val.digital/ (hämtad 2020-11-25). • Valmyndigheten (2020). Valresultat 2018.

https://www.val.se/valresultat/riksdag-region-och-kommun/2018/valresultat.html (hämtad 2020-11-25).

Nyhetsartiklar

• Sveriges Radio (2019-06-06). Majoritet för röda blocket – Dansk folkeparti rasar. https://sverigesradio.se/artikel/7236658 (hämtad 2020-11-25).