Förankring i Mouffe, Katz och Mairs teorier

Utifrån Mouffes teori om den liberala demokratins hegemoni samt Katz och Mairs kartellpartiteori verkar de olika utvecklingarna för SD och DF vara logiska. Mouffe argumenterar för att politisk konsensus, vilket har varit den liberala demokratins mål sedan 1990-talet, demobiliserar väljare och banar väg för populistisk retorik som istället mobiliserar väljare genom att skapa tydliga politiska alternativ. Demobiliseringen beror alltså på avsaknaden av tydliga alternativ i politiken, vilket gör att valdeltagandet upplevs som allt mer meningslös då det inte tycks spela någon roll vad man röstar på. I fallet Sverige kan denna teori förklara SD:s framgångar. Invandringsfrågan blev politiserad i Sverige långt senare, och när det skedde antog alla partier liknande positioner

38 som var i motsats till SD:s. Detta gjorde att partiet blev ett tydligt alternativ. Demoniseringen av SD:s åsikter som rasistiska, extrema och främlings-fientliga blev också en misslyckad strategi när de andra partierna plötsligt började ko-optera SD:s invandringspolitik efter migrationskrisen 2015. Allt detta har SD använt i sin retorik och politiska kommunikation. I Snart är det val motsätter man sig alla andra svenska partier och anklagar dem för att mörka och förstöra för Sverige. Dessutom drar man nytta av att de etablerade partierna ko-opterat SD:s politik, genom att säga att dessa partier tror sig ha förstått allvaret men ändå inte fattat någonting. I enlighet med Mouffes teori har alltså SD gynnats av att använda populistisk kommunikation i att de framhävt sig själva som ett tydligt alternativ i politiken. Förutom SD är det bara M och V som inte minskar i opinionsmätningarna, vilket innebär att de andra etablerade partierna missgynnats av sin konsensus-sökande politik där de inte framstår som något tydligt distinkt politiskt parti.

I det danska fallet kan Mouffes teori förklara DF:s motgångar på senare år i att de, i motsats till SD, inte lyckas utmärka sig som ett tydligt politiskt alternativ och därför inte heller kan mobilisera väljare i den grad de tidigare kunnat göra. Detta beror enligt resultatet på två anledningar. För det första finns numera en stark konsensus i invandringsfrågan bland de flesta etablerade danska partierna, inklusive de båda största partierna som traditionellt är varandras huvudmotståndare. Trots att DF för en stramare invandringspolitik än både SoD och Venstre, samt lägger mer fokus på kulturella och etniska frågor, lyckas de inte utmärka sig särskilt mycket gentemot de andra politiska alternativen. För det andra har deras roll som stödparti i danska regeringen i över ett decennium gjort dem till en del av etablissemanget. Partiet har varit en självklar del av det blå blocket i dansk politik. Detta har bidragit med ytterligare svårigheter att framhäva sig som ett distinkt politiskt alternativ. En avslutande anmärkning kring Mouffes teori applicerat på det danska politiska systemet är att det, på grund av den konsensus som finns kring

39 invandringsfrågan och andra sociala och kulturella frågor, i framtiden kan vara en gynnsam miljö för nya ännu mer extrema partier som exempelvis SK. Enligt kartellpartiteorin finns liknande resonemang där forskarna Katz och Mair menar att det finns en trend av kartellisering i europeiska partisystem, vilket syftar på att etablerade partier allt mer har konvergerat mot en konsensus i sin övergripande ideologiska övertygelse. Vidare argumenteras att denna konsensus inte överensstämmer med folkets åsikter, och att de etablerade partierna därmed inte längre representerar folkets intressen. Väljare känner sig inte representerade, och det bildas en stark grogrund för populistiska partier att växa. I både Sverige och Danmark finns en lång tradition och dominans av socialdemokratisk politik, vilket kan ses som en slags kartellstrategi. Denna övergripande ideologiska konsensus verkar dock vara i linje med ländernas befolknings åsikter och kan därför inte förväntas få de konsekvenser Katz och Mair beskriver. Dessutom har både SD:s och DF:s politik tydlig förankring i exempelvis en socialdemokratisk välfärdsmodell, och är därmed även inkluderade i just denna kartellstrategi. Därför fokuserar denna diskussion endast kring eventuell kartellisering kring invandringspolitik och annan socio-kulturell politik som lyfts upp av de populistiska partierna.

I början av SD:s framgångar, från 2010, kan en tydlig kartellisering avseende de etablerade partiernas bemötande av dem samt konsensus kring en öppen invandringspolitik, uppmärksammas i det svenska fallet. Den avvisande isolerande strategin var misslyckad, och kring invandringsfrågan samt andra sociala och kulturella frågor som politiserades till följd av SD:s ökade inflytande, uppkom arenor i politiken där en stor andel väljare inte längre kände sig representerade av något av de traditionella partierna. Kartellpartiteorin förklarar alltså SD:s framgångar av att de lyckas representera en stor del väljares åsikter som de traditionella partierna misslyckats med. Att de traditionella partierna håller med varandra och samarbetar blocköverskridande i en fråga som splittrar den svenska

40 befolkningen, skapar möjligheter för ett parti att utmärka sig gentemot de andra vilket är precis vad SD har lyckats göra. På senare år har dock graden av kartellisering minskat i takt med att det politiska landskapet har förändrats. En del av de traditionella partierna fortsätter samarbeta medan en annan rör sig åt SD:s håll, vilket innebär att det tillsynes inte längre kan argumenteras för att de traditionella partierna agerar som en politisk kartell. Hur detta kommer påverka SD framöver är underlag för vidare forskning.

I det danska fallet har kartellisering sinsemellan de traditionella partierna inte ägt rum på det sätt som den gjort i det svenska fallet. Under 1990-talet politiserades invandringsfrågan i Danmark, och en betydande del av danska befolkningen ställde sig emot öppen invandring och mångkulturalism. Till en början gav detta grogrund för DF att få starkt folkstöd då de andra partierna inte i tillräckligt stor mån representerade denna del av befolkningen. Dock beslöt sig de dominerande danska etablerade partierna snabbt att ta ställning i frågan, och succesivt blev migrationen och diskursen kring den stramare. Det kan alltså argumenteras att de danska partierna inte agerat som kartellpartier avseende invandringsfrågan, då de i högre grad än exempelvis de svenska partierna tycks ha tagit efter sin befolknings åsikter och utformat sin politik efter den vilket står i motsats till hur partier hade agerat enligt kartellparti-teorin.