De etablerade partiernas strategier mot Dansk Folkeparti

Till följd av att DF fick vara samarbetspartner till danska regeringen mellan 2001 och 2011 kunde de styra den politiska diskursen kring exempelvis invandringsfrågan. Siim och Meret (2016) skriver hur DF kunnat förändra både politikens och medias syn på invandrare, och särskilt muslimska invandrare. Diskursen kring invandrare hamnade i att de är främlingar och ’andra’; inte äkta danskar. Därför kan eller bör de inte heller tillhöra den danska gemenskapen (Siim, Meret 2016, 11). Enligt Jens Rydgren (2014) politiserades invandringsfrågan i Danmark redan under mitten av 1990-talet, då andra etablerade danska partier inledde denna diskurs kring invandring. 1990 ansåg 4 % av danska väljare att invandring var den viktigaste politiska frågan, vilket efter ökning varje år ändrades till 25 % 1998 och 20 % 2001. Samtidigt fanns en klar chauvinistisk, främlingsfientlig inställning i danska valmanskåren i slutet av 1990-talet och början 2000-talet. Exempelvis tyckte 42 % av danskarna att invandring hotade den unika danska kulturen, och 43 %

32 att muslimer var ett säkerhetshot mot Danmark. 50 % ansåg att flyktingar med uppehållstillstånd bör skickas tillbaka till sina hemländer så snart som möjligt (Rydgren 2014, 4).

Rydgren skriver att de traditionella etablerade partierna i Danmark från och med 1990-talet konvergerat sinsemellan i vänster/höger-skalan, kopplat till ekonomisk politik, men att den nu politiserade invandringsfrågan liksom i flera andra europeiska länder skapat en ny skiljelinje i politiken. Som ett resultat av politiseringen och den fientliga diskursen kring invandring, var konvergensen mellan partier inte avgörande för varför DF bildades. Dock har den haft en indirekt och viktig roll i varför DF sedan deras start upplevt mycket framgång (Rydgren 2014, 14). Till följd av Danmarks partisystem där endasr 2 % av rösterna krävs för att få mandat i Folketinget kan nya skiljelinjer leda till att nya partier enklare kan få en fot in i maktens korridorer jämfört med andra länder där tröskeln ofta är högre. Därmed mobiliseras även politiska konflikter enklare vilket ökar konkurrensen mellan partier (Andersen 2004, 6).

I Danmark var socio-kulturella frågor som invandringen och främjandet av danska kulturen alltså tidigt politiserade, vilket bidrog till att DF också tidigt fick ett starkt fotfäste. Hur de andra etablerade partierna valde att bemöta DF:s framgångar urartade sig i både lik- och olikartade strategier. Den nya skiljelinjen kring dessa frågor gjorde att de mindre partierna som lutat åt vänster i vänster-högerskalan rört sig åt det liberala och öppna hållet i den nya skiljelinjen, vilket alltså innebar en divergering från DF. De dominerande och större etablerade partierna konvergerade istället gentemot DF i att röra sig mer åt det auktoritära hållet. Största danska partiet Socialdemokratiet (SoD) upplevde en intern splittring i invandringsfrågan, och gick från att vara för en generös och öppen invandringspolitik till att anta i princip samma position som DF och vilja strama åt migrationen rejält efter förlusten i valet 2001 (Bale et al. 2010, 415). Denna utveckling från de etablerade partiernas håll gynnade till en början DF, då de framstår som enda partiet som stått fast vid sina

33 värderingar och har ’rena händer’ från den tidigare generösa flyktingpolitiken. Dessutom legitimerades den invandringskritiska diskursen (och därmed DF), till följd av att etablissemanget ändrade sina positioner (Andersen 2004, 14). Enligt Downs modell valde alltså SoP, till följd av DF:s kraftigt ökade folkstöd mellan 1998 och 2001, att ko-optera populisternas politik genom att närma sig partiet i invandringsfrågan. Venstres strategi var till en början också att ko-optera, och när DF blev avgörande för att bilda regering 2001 började de dessutom även att direkt samarbeta. Ända fram till 2011 var Venstre och DF koalitionspartners i danska regeringen. När det röda blocket med SoD:s ledare Helle Thoring-Schmidt övertog regeringsmakten 2011 tappade DF sin stödpost. DF minskade även för första gången sina mandat från 25 till 22 i detta val, vilket kan tänkas vara sammankopplat med att invandringsfrågan spelade en förhållandevis mindre roll än den gjort i tidigare val (Danmarkshistorien 2015). Inför valet i september 2015 vann återigen det liberalkonservativa blocket, och DF blev Danmarks näst största parti efter SoD. Invandringspolitiken spelade ännu en gång en stor roll i politiken, vilket härleds till Venstres olika utspel om kraftig åtstramning av flyktingpolitiken som sin huvudsakliga fråga i valkampanjen (Danmarkshistorien 2017), samt migrationskrisen som uppstod inför valet detta år.

Inför valet 2019 fortsatte Venstre samarbeta med DF, och SoD fortsatte konvergera mot dem i takt med att deras principer kring migrationsfrågan blev allt mer lika. 2018 presenterade SoD ett manifest kring invandringspolitiken där de bland annat vände sig emot asylrätten, i att de ville bygga mottagarcenter utanför Europa för asylsökande. Partiet ville att endast kvotflyktingar genom FN ska kunna söka asyl i Danmark. Dessutom yrkade partiet för att familjeåterförening skulle bli svårare, att det skulle upprättas en ny myndighet för hemskickande av avslagna asylansökande med mera (Socialdemokratiet 2018, 6, 12). Utmärkande för detta val är även bildandet av det nya extremistiska partiet Stram Kurs (SK), vilket förespråkar etnisk

34 rensning av personer med utomeuropeisk, och särskilt muslimsk, bakgrund. Partiet fick stort stöd för att vara så pass nytt, men erhöll inga mandat i Folketinget då de fick 1,8 % av rösterna och därmed hamnade precis under 2 %-spärren (Expo 2020). Vinnare av folketingsvalet 2019 blev det röda blocket. DF gick från 21,5 % till 8,7 % av rösterna, och tappade därmed stödpositionen till regeringen (Sveriges Radio 2019).

Sammanfattningsvis visar denna sista del av analysen att flera av de mindre partierna divergerat med DF, medan de dominerande och större etablerade partierna konvergerat. Venstre och SoD som är varandras traditionella huvudmotståndare har anammat olika konvergerande strategier. Venstre har använt strategin att samarbeta i regering med DF mellan 2001 och 2011, samt 2015 till 2018. SoD har ända sedan DF:s intåg i folketinget ko-opterat deras invandringspolitik. Därmed råder en stark konsensus kring ett stramt flyktingmottagande och upprätthållande av den danska kulturen bland alla större etablerade danska partier. Inför Danmarks nästa val 2023 ser opinionsläget för DF ut att förvärras ytterligare. Enligt en sammanställning av olika opinionsmätningar från november 2020 minskar DF från 8,7 % vilket var resultatet 2019, till 5,4 %. SK som skulle kunna tänkas vara en populistisk utmanare finner heller inget stöd för att kunna komma in i Folketinget enligt dessa opinionsundersökningar. Även om Venstre upplever en uppgång och SoD en nedgång, ser det röda blocket i november 2020 ut att fortsätta leda i opinionsmätningarna (Berlingske 2020).

35