Studentdikt för tillfället 1660–1699: Kvantitativa undersökningar av tryckta tillfällesdikter av Värmlandsstudenter vid Uppsala universitet

(1)

Studentdikt för tillfället 1660–1699

(2)

SKRIFTER UTGIVNA AV AVDELNINGEN FÖR LITTERATURSOCIOLOGI VID LITTERATURVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN I UPPSALA, 79

(3)

Studentdikt för tillfället 1660–1699

Kvantitativa undersökningar av tryckta tillfällesdikter av Värmlandsstudenter vid

Uppsala universitet

––––––

LARS BURMAN

AVDELNINGEN FÖR LITTERATURSOCIOLOGI UPPSALA UNIVERSITET

2020

(4)

Tryckt med stöd av Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala Publicerad med öppen tillgång på www.diva-portal.org Abstract

Burman, Lars, 2020. Studentdikt för tillfället 1660–1699. Kvantitativa undersökningar av tryckta tillfällesdikter av Värmlandsstudenter vid Uppsala universitet. (Students writing for the occasion. Quantitative studies of printed occasional verse by Värmland students in Uppsala 1660–1699.)

Early Modern students were prominent writers of occasional poetry. Of the 330 students matriculated 1660-1699 at Värmlands nation, Uppsala University, a to- tal of 123 are listed as authors in the catalogue of occasional poetry at Uppsala University Library, with 373 poems attributed to them. Using quantitative meth- ods, this study reveals the patterns of writing occasional poetry. The typical au- thor was a reasonably successful student, intent on a career, neither poor nor of independent means. It is clearly shown that publishing occasional verse typically happens after matriculation at Uppsala but before taking up a position in society.

The importance of local networks is highlighted. Typically students would return to the region where they grew up. Only a few ascended from a regional to a national context, a fact that is mirrored in the patterns of their production of occasional poetry.

Four well-known Swedish authors can be found within the cohort – Petrus Lagerlöf, Olof Hermelin, Torsten Rudeen and Peter Warnmark. This quartet show an atypical publication pattern. Their output is greater, and they continue to write even after their studies are completed.

Key words: Occasional poetry, Early modern literature, Digital humanities, Värmland, Student history, Student Nation, Petrus Lagerlöf, Olof Hermelin, Torsten Rudeen, Gunno Dahlstierna, Peter Warnmark.

Avd. för litteratursociologi

Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsala universitet

Box 632 751 26 Uppsala

Omslag: Sara Djurström, Kph Sättning: Jules Kielmann 1. tryckning, 2020 Tryck: Kph

(5)

Innehåll

Inledning 7

Den svenska forskningen om tillfällesdiktning 9

Studiens syfte 13

Metoder 15

Vilka skrev? 21

Tillfällesdiktandets utveckling 27

Vem hyllades? 30

Vitter och akademisk karriär 33

De produktiva ”författarna” 45

Begravningen av Daniel Sedelius 54

Efterord 62

Summary 64

Bilaga. Förteckning över undersökningens

tillfällestexter 67

Källor och litteratur 95

Personregister 101

(6)

(7)

Inledning

illfällesdiktningen var den dominerande svenska litteraturen under tidigmodern tid. Man skrev hyllningar till bröllop, begravning, disputation, promotion eller andra viktiga händelser i livet. I en akademisk 1600-talsav- handling ingick ofta flera dikter riktade till välgörare men också ett knippe hyllningar från studentkamraterna till re- spondenten.¹ Men tillfällesdiktningens omfång och betydelse är särskilt påtaglig i de separattryckta uppvaktningar som skapades till främst begravningar och bröllopsfestligheter. På titelsidan presenterades tillfället – vem, var, när – och resten av trycket, ofta ett ark eller halvark på fyra eller åtta sidor, rymde vershyllningen. Ibland stod en författare för hela trycksaken. Andra gånger bidrog flera med var sin poetisk skapelse. Svenska och latin dominerar, men det förekommer också andra språk, inte minst tyska. Påfallande är alltid ambitionen att finna ett litterärt uttryck som är anpassat till för- fattarens, mottagarens och tillfällets plats i samhället.

Tillfällesdiktning är klassiskt retorisk till sin karaktär. Den anpassas till avsändare, adressat och tillfällets karaktär och kan räknas in i retorikens kategori genus demonstrativum – hyl- lande framställningar. Ibland har denna litteratur betraktats som poetisk undervegetation, och det är sant att det ofta handlar om genre- eller repertoardiktning. Stundom är den mer inspirerad och originell, men ofta mindre. Även tidens bästa författare ägnade sig emellertid åt tillfällesdiktning, inte minst eftersom vitter verksamhet var en del av de bildade samhällsklassernas sätt att skapa och vidmakthålla nätverk,

1 Jag avser återkomma till dissertationernas tillfälleshyllningar i en senare pub- likation. Klart är emellertid att nationskamraterna helt dominerar som gratu- lanter.

T

(8)

8 | STUDENTDIKT FÖR TILLFÄLLET

uttrycka sociala förpliktelser eller dra blickarna till den vittra, och därmed retoriska förmågan hos författaren.

Denna studie ingår en större ansats att studera en stu- dentgrupps olika sätt att ta sig an litterärt skapande. Under de senaste åren har jag publicerat flera textutgåvor, artiklar och populära litteraturvetenskapliga framställningar som alla be- rör varandra.² Konstanterna är tidigmodern tid och de värm- ländska och dalsländska studenter som utbildade sig vid Upp- sala universitet. Min avsikt är att vartefter lägga nya bitar av pusslet och längre fram syntetisera resultataten. Helheten kommer att ur olika synvinklar belysa ett viktigt men ganska okänt utsnitt ur den svenska litteraturhistorien: skrivandet i en normal studentmiljö under stormaktstiden. I materialet in- går några av tidens viktigaste författare – Petrus Lagerlöf, Olof Hermelin, Gunno Dahlstierna och Torsten Rudeen – men också många författare som ingen känner till idag.

Sammantaget vill projektet belysa regionernas betydelse i det intellektuella livet, visa hur svenskan erövras som litteratur- språk och ge konturer åt den vanskliga karriären för tidigmoderna ynglingar. Jag är övertygad om att studier av av- gränsade delar av tidens litterära verksamhet ökar insikten om helheten.

Föreliggande delstudie vill pröva några kvantitativa ansat- ser och med hjälp av datorstödda beräknings- och visualise- ringsmetoder göra några pilotundersökningar av de sammanlagt 373 tillfällestexter som publicerats av 123 studenter eller före detta studenter.

2 Inte minst Burman 2012[a-c], 2013 & 2020; Hofsten 2014; Rudeen 2019.

(9)

Den svenska forskningen om tillfällesdiktning

ftersom de flesta tidigmoderna diktare publicerade sig som tillfällesdiktare har litteraturtypen alltid fått viss uppmärksamhet, även om forskare och littera- turkännare under 1800-talet och stora delar av 1900-talet iakttog estetisk distansering. Litteraturhistoriker vid mitten av 1900-talet ägde dock bredd och djup, och i ett antal ound- gängliga större framställningar och avhandlingar berördes tillfällesdiktningen: tematiskt hos Carl Fehrman (1952), uti- från enskilda författarskap av Magnus von Platen (1954) och Bernt Olsson (1963), med ett magistralt grepp om barock- diktningens natur hos Kurt Johannesson (1968) och med djup insikt om litteraturens funktion i samhället hos Bo Ben- nich-Björkman (1970). Denne införde begreppet ”vitter meritering” som fångar en central funktion i litterärt skapande före romantiken. Ett sista skott på denna äldre forskartradit- ions kombination av bredd och lärdom är Carl Ivar Ståhles studie av vers och språk i den svenska 1500- och 1600-tals- diktningen (1975). Flera av de nämnda författarna har publicerat mindre studier som varit inriktade mot enskilda förete- elser inom tillfällesdiktningen. Exempel är Johannessons uppsats om Daniel Wallenius (1963) och von Platens under- sökning av tillfällesdiktarnas försörjning (1985).³

3 von Platens bok 1985 utgavs på eget förlag och utgör ”del 1” i ett planerat verk. Någon andra del kom aldrig. Den brådstörtade utgivningen motiverades av Jan Drees disputation i Kiel 1984. Delvis överlappade de båda forskarna varandra i frågeställningar. Det är beklagligt att von Platen inte slutförde sin forskning om tillfällesdiktningens villkor.

E

(10)

Stina Hanssons Lucidoravhandling (1975) innebar att en ny generation började forska kring tidigmodern tillfällesdikt- ning. Hansson har senare i ett antal studier fört sin forskning om epokens litteratur vidare. Viktigast för denna framställ- ning är hennes studie av litteratursystemets övergång från re- pertoar- till verkdiktning (2000) och hennes undersökning av den svenska bröllopsdiktningen under 1600- och 1700-talen (2011). Samma år som Hansson disputerade Per S. Rid- derstad med en avhandling om texttypen stenstil (1975). Rid- derstad har bedrivit breddundersökningar av tillfällesdikt, bland annat redovisade i uppsatser från 1981, 1983 och 2005.

Nya perspektiv öppnades av Jan Drees i hans omfattande avhandling (1986) om den sociala funktionen i tyskspråkig till- fällesdikt i Stockholm 1613–1719.

Tillfällesdiktningen uppmärksammades ur ett metriskt perspektiv av Lars Burman 1990 och ur ett genusvetenskap- ligt av Ann Öhrberg 2001. I centrum för Janne Lindqvists avhandling (2002) står dygdebegreppets användning i dikter till en framväxande grupp i samhället – handelsmännen. Re- lativt nyligen har Daniel Möller studerat rolldiktningen i Olof von Dalins tillfällesdiktning (2019).

Litteraturvetarnas intresse har främst ägnats svensk och i någon mån annan folkspråklig diktning. Den väldiga latin- diktningen har fått mindre utrymme, trots dennas större lit- terära mognad – en diktare som Petrus Lagerlöf kunde mäta sig med många av de stora internationella latindiktarna. Med Hans Helanders väldiga undersökning 2004 av stil, språk och bärande ideer i den svenska nylatinska litteraturen under stormaktstiden botades många av dessa brister. Tilläggas bör att andra klassicister har publicerat sig om enskilda svenska la- tinförfattares tillfällesförfattande, till exempel just Petrus La- gerlöfs.⁴

Till forskningsinsatserna kring stormaktstidens svenska tillfällesdiktning skall den textkritiska utgivningen räknas.

4 Exempelvis Sjökvist 2019. För tre uppsatser om nylatinsk tillfällesdiktning från 1600-talet se Gejrot & Ström 1999.

(11)

DEN SVENSKA FORSKNINGEN OM TILLFÄLLESDIKTNING?| 11

Framhävas bör flera av utgivarna inom Svenska Vitterhets- samfundets serier: t.ex. Erik Noreen (Dahlstierna), Erik Noreen et al. (Runius), Bernt Olsson och Barbro Nilsson (Spegel, Columbus, Hiärne, Werving), Bernt Olsson, Barbro Nilsson, Paula Henrikson och Mats Malm (Holmström), Val- borg Lindgärde (Brenner) och Lars Burman (Rudeen).

Hösten 2020 utkommer en omfattande samlingsvolym med titeln Att dikta för livet, döden och evigheten, redigerad av Daniel Möller, Valborg Lindgärde, Arsenii Vetushko-Kale- vich och Arne Jönsson. Den är resultatet av en konferens 2017 men utkommer för sent för att jag skall kunna ta hänsyn till den i föreliggande studie. Daniel Möller har möjligen rätt när han hävdar att: ”Som helhet betraktad är tillfällespoesin från 1600- och 1700-talen numera relativt väl genomlyst.”⁵ Idag är inte längre litteraturarten en osorterad massa i forsk- ningsbibliotekens gömmor, från vilken forskarna i vanmakt vänder bort blicken. Men jag vill nog ändå påstå att åtskilligt återstår att göra för att fullt förstå denna den dominerande diktningen från förr.

Tillfälleslitteraturen har alltså ägnats omfattande forskning. Det har dock inte de geografiskt bestämda studentmil- jöer som fungerade som intellektuella verkstäder. Till de bi- drag som finns hör min egen undersökning av vältaligheten vid studentnationerna i Uppsala (2012[a], 2013).⁶ Tidigare har Benny Jacobsson (2008) och Sten Lindroth (1967) upp- märksammat studentambitionerna.⁷

Min undersökning av hur tillfällesdiktningen smorde vän- skapsrelationer på 1720-talet (2012[b]) anknyter till förelig- gande undersökning. Här betonas självförståelsen och kol-

5 Möller 2019, s. 19.

6 Min studie av vältaliga studenter publicerades först på engelska 2012 och sedan 2013 i en för en svensk läsekrets lätt bearbetad form. Hänvisningar görs till den senare versionen.

7 Allmänt om tidigmoderna studenter bland annat hos Anders Florén (1999), Lars Geschwind (2001) och Johan Sjöberg (2002). Johan Strömberg har skrivit om Åbostudenternas härkomst och karriärer (1996). Se vidare om student- historisk forskning Burman 2013.

(12)

lektiva mönster hos tidigmoderna värmländska Uppsalastu- denter. Här visas också hur de tryckta hyllningarna i disser- tationerna helt domineras av nationskamrater och att studenter påfallande ofta disputerade för sin nations inspektor.⁸ Forskningen har inte tillräckligt uppmärksammat hur defini- erande de regionala miljöerna är. En orsak kan vara att de bästa författarna ofta också är de som gjort den bästa karriä- ren och därmed slagit igenom det glastak som den lokala lit- terära miljön utgjorde. Såväl Petrus Lagerlöf som Olof Her- melin är goda exempel på detta. Samtidigt är det uppenbart att dessa två agerar som patroner för sina värmländska vän- ner och bekanta, och därmed bidrar till upprätthållandet av en halvsluten kultur bestämd av skol- och kyrkoorgani- sationen i Värmland och Dalsland.

8 Min iakttagelse stöds av Peter Sjökvist som visar att i avhandlingar framlagda under Petrus Lagerlöfs presidium är gratulationstexterna påfallande ofta skrivna av nationskamrater. Sjökvist 2019, s. 121.

(13)

Studiens syfte

ed hjälp av de digitala redskap som nu utvecklas för beräkning och visualisering av större datamängder öppnas nya möjligheter att förstå tillfällesdiktning- ens karaktär. Ambitionen riskerar emellertid att stupa på att så lite av och om denna litteratur finns i datorläsbar form. I väntan på resurser för brett tillgängliggörande av metadata, fulltexter och digitala kataloger måste arbetet påbörjas genom att göra begränsade datamängder tillgängliga, och utifrån dessa genomföra delundersökningar.

Föreliggande artikel vill pröva de nya redskapen på ett begränsat men intressant material. Det är två olika resurser som paras ihop. Det första är data som jag samlat om en kohort bestående av samtliga de 330 unga män som skrevs in som studenter vid Värmlands nation, Uppsala universitet, åren 1660–1699. Den andra är den väldiga katalog över personverser som under några decennier på 1900-talet byggdes upp vid Uppsala universitetsbibliotek (UUB). Katalogen är numera läsbar som digitala bilder och möjlig att göra digitalt sökbar genom rättning av OCR-inläsning och transkribering av handskrivna kort.⁹

Med hjälp av dessa två resurser kan nya och bättre under- byggda svar ges på ett antal frågor om det sena 1600-talets tillfällesförfattande bland studenter. Vilka skrev? Vilka skrev inte? Hur mycket skrev de? Vilka typer av författarskap kan exemplifieras i en studentpopulation? När i karriären skrev man? Hur gamla var diktarna? Går det att se ett mönster för en ”vitter karriär” och var passar i så fall tillfällesdiktandet in?

9 ub.uu.se/bibliotekskataloger-a-till-o/personverser Det är öppet för alla att rätta i denna och flera andra av UUB:s äldre kataloger.

M

(14)

Undersökningen kan också antyda vad som skulle kunna ut- vinnas ur detta material om det underkastades större kvantitativa och kvalitativa undersökningar: hur såg samhällets nät- verk ut, hur var ”litterära noder” beskaffade och vem ägde makt över dem? Vilka estetiska förväntningar fanns och hur såg ämnesvalen ut? Inte minst skulle språkfrågan behöva belysas ytterligare. Under 1600-talet accepterades svenskan i växande grad som litterärt språk, och vid akademierna börjar såväl professorer som studenter se möjligheter och inte bara hot i valet av språk.

I arbetet har jag haft ovärderlig hjälp av fil. dr Karl Berg- lund, bibliotekarie vid UUB och forskare inom digital huma- niora. Ansvaret för datainsamling och arbetets uppläggning har varit mitt, men Berglund har bistått mig med kodning av upprättade Excel-filer. Förutom att han på så sätt gjort mina beräkningar möjliga exemplifierar han det stöd som ett universitetsbibliotek bör ge forskare vid sitt lärosäte: stöd och generisk kunskap om hur digitala metoder kan utnyttjas inom forskningen. Genom att sådant stöd är sammanhållet i en lärosätesövergripande miljö kommer det till betydligt större nytta än annars.

Den undersökning som här presenteras har avkastat nya resultat – inte minst tycks tillfällesdiktande ha varit en ännu viktigare del av studentkulturen än vad som tidigare kunnat visas. Innan några resultat presenteras behövs dock en pre- sentation av arbetets uppläggning och de metodiska svårig- heterna.

(15)

Metoder

e två resurser som möjliggör undersökningen är alltså dels en databas över en definierad kohort av personer i det akademiskt-klerikala systemet, dels en bibliotekskatalog över svenska separattryckta tillfälles- skrifter, den så kallade ”personverskatalogen”.

Kohorten består av 330 studenter inskrivna vid en och samma studentnation i Uppsala under en bestämd tidsperiod.

Nationerna blev obligatoriska genom universitetsbeslut 1663 och 1667 och därmed fångar urvalet ett geografiskt utsnitt ur den utbildade befolkningen. Såväl söner till bönder som biskopar ingick i samma organisation; de enda studenter som inte behövde tillhöra en nation var adelsmän.¹⁰ Upptagnings- området var i princip Karlstads stift, som omfattade Värm- land och Dalsland. Stiftet var inte landets rikaste, utan beläget i periferin, men det genomgick under 1600-talet en stark ekonomisk utveckling, inte minst på grund av järnbruken. Om denna studentkohort har åtskillig information kunnat samlas ur olika biografiska verk, men också genom att delar av stu- dentorganisationens arkiv med matriklar, räkenskaper och protokoll finns bevarade. Detta ger en internationellt sett ovanligt god inblick i de unga männens vardagsförhållanden under studietiden. Dessutom kan vissa av deras göranden och låtanden följas i universitetets konsistorieprotokoll. Här finns beslut om stipendier och andra stöd, men det hände också att studenterna blev inblandade i sammanhang där pro- fessorernas domsmakt behövde utövas. Många av dem blev

10 Adelsmän som studerade i Uppsala och genom härkomst skulle ha kunnat tillhöra kohorten – men aldrig var inskrivna vid Värmlands nation – är t.ex.

personer ur släkterna Uggla och Cronmarck. Till gruppen hör också Åmål- sonen Johannes Gabriel Sparwenfelt, berömd orientalist.

D

(16)

präster, och herdaminnena ger ytterligare upplysningar om deras liv och vittra verksamhet.

Kohortens kronologiska avgränsning – studenter inskrivna mellan 1660 och 1699 – kan motiveras på olika sätt.

Karl XI blev kung 1660 och det Stora nordiska kriget bröt ut i februari 1700. Därmed fångas den självsäkra karolinska kulturepoken fram till den tid stormaktsväldet började brista i fogarna. Värmlands nation räknar sitt ursprung från 1660, även om den existerade dessförinnan. Från 1660 och framåt finns bevarade stadgar, räkenskaper och förteckningar över kuratorer – det vill säga studentföreträdare valda av sina landsmän vid de stormöten som kallas landskap.

Uppsala universitet genomlevde en aktiv och framgångs- rik period under den senare delen av seklet. Med inrättande av ett universitetsbibliotek 1620–1621 och tillkomsten av den väldiga gustavianska donationen 1624 påbörjades en utveck ling av universitetet som intellektuell resurs i landets expan- siva politik. Universitetets nya konstitutioner 1655 kom att gälla i tvåhundra år. Här beskrevs bland annat kraven för promotion till magister: studenten skulle genomgå två examinationer inför professorerna, och offentligt försvara två avhandlingar: en pro exercitio, ”för övnings skull” och en pro gradu.¹¹ Ett stort antal framstående professorer var verksamma i Uppsala under seklets andra hälft, och deras främsta uppgift var utbildning. De höll öppna föreläsningar men också avgiftsbelagda privata kollegier. Olof Rudbeck till- trädde sin första extraordinarie professur 1658 och var verk- sam vid akademin till sin död 1702. Utan att Rudbeck själv figurerar i denna framställning är det hans universitetsepok som skildras.

Den andra resursen är UUB:s katalog över personverser, vilken påbörjades 1932 och omfattar 108 000 kort.¹² Den är

11 Burman 2013, s. 35 f.

12 Katalogen påbörjades 1932 av förre provinsialläkaren Emil Nylander och slutfördes i sin första version 1939 av f.d. fängelsedirektör Carl Wallgren. Ka- talogen fortsattes 1949 av fil.mag. Aina Bärg. Uppgifterna är hämtade från katalogens första kort.

(17)

METODER | 17

delad i ”hyllade personer” och ”författare”, och komplette- rades i mitten av 1900-talet med poster för tillfällesskrifter som införskaffats till UUB som fotostatkopior. Därmed omfattar katalogen också en mycket stor del av Kungl. biblio- tekets bestånd, men också åtskilligt material från andra bibliotek. Katalogen torde alltså vara landets mest använd- bara och omfattande förteckning över tryckta tillfällesskrif- ter, även om den på intet sätt är komplett. På 2010-talet har katalogen digitaliserats och grovindexerats. De kort som är maskinskrivna är hjälpligt OCR-lästa. Ett stort arbete återstår innan katalogen är möjlig att betrakta som digitalt sökbar, även om den går att konsultera via Internet. Det bör påpekas att i några undantagsfall hänvisar katalogen till vältaliga prosahyllningar. Sådana har jag stillatigande inkluderat i materialet.

Alla namn i kohorten av värmländska studenter har kon- trollerats i katalogens författardel och påträffade poster har samlats i en särskild databas. Idealiskt hade man då fått en förteckning över samtliga bevarade tillfällesdikter publicerade i separattryck av kohortens författare. Riktigt så enkel är dock inte verkligheten.

Det första mörkertalet är tryck som saknas i Uppsala- katalogen men som kan finnas på andra håll. Det andra mör- kertalet är förlorade tryck. Upplagorna var förmodligen som mest något hundratal exemplar och många tryck har helt en- kelt inte överlevt. Papperet var den drygaste delen av tryck- kostnaden, och när läsvärdet minskade var papperet möjligt att återbruka för andra ändamål. Det tredje mörkertalet är dikter skrivna anonymt, under signatur eller i annans namn.

Dessa har bara undantagsvis fångats upp i min databas, och när attributioner gjorts har det varit lättare att göra det till välkända författare än till mer okända.¹³ Ett fjärde problem

13 Jag har efter viss tvekan attribuerat två dikter författade av signaturen G.E.

till Gunno Eurelius Dahlstierna. För det första gäller det en bröllopsskrift till Magnus Alm och Magdalena Svenonia 1690, skickad till Åbo från Stockholm.

Detta ”Skaldeqwadh” har många stilistiska uttryck som för tanken till Dahl- stierna, och 1690 infaller under en period då han publicerar en hel del tillfälles-

(18)

är tidens namnskick: personer bytte namn, använde omväx- lande latinsk eller svensk namnform och varierade stav- ningen. Detta har ställt krav på spårsinne och fantasi under sökandet i katalogen. För det femte kan jag ha gjort felattri- bueringar. Många 1600-talsnamn är relativt vanliga och ibland ges endast en initial på förnamnet.¹⁴ Men när åren för normal litterär verksamhet tycks stämma och när namn från de värmländska nätverken dyker upp som mottagare har jag känt mig på relativt fast mark.¹⁵ Ytterligare en felkälla är för- fattarnas berömmelse och familjernas sociala och ekono- miska ställning. Det är troligt att skrifter av Petrus Lagerlöf eller Olof Hermelin hade bättre långsiktig överlevnadsför- måga än en litterärt blek hyllning författad av en bortglömd student. Likaså torde en hyllning som hamnat i en familj

dikter. Den andra skriften av G.E. som jag attribuerar till Dahlstierna är skriven till Leksandsprästen Lars Alstrins begravning 1702. Lars Alstrin var värm- länning och disputerade pro exercitio samma år som Dahlstierna skrev in sig vid Värmlands nation. Trycket påminner om Dahlstiernas hyllning 1689 till sin gamle lärare i Karlstad, Johannes Iser, och ett liknande mentorsförhållande kan föreligga i Alstrins fall. Även i dikten till Iser används signaturen G.E.

Johannes Iser blev kyrkoherde i Sunne, och Fryken själv sörjer i Dahlstiernas dikt. Också i Alstrin-dikten är den sjö viktig, invid vilken kyrkoherden verkade:

”Så länge Fårahiordar beta | Wid liufwa Sillian/ sku de weta | Af denna Grifft

| Din minnes Skrifft | Med Jern-Styl diupt inrijtad/ | J Steen och Marmor hwita.” Även stildrag pekar i riktning mot en marinistiskt intresserad förfat- tare. Metaforen ”Nu skijras Siälen från sitt skum” anstår Dahlstierna.

14 Sven Dahlman beredde mig problem, eftersom det existerade två sådana, inskrivna i Åbo 1685 respektive 1691. En av dem kommer sedan till Uppsala där han skriver in sig 1696. Denne senare är av värmländsk börd men son till en kapten stationerad i Finland. Det visade sig emellertid att alla de sju dikter jag har av Dahlman är skrivna av värmlänningen. I fem kallar han sig ”Sven Dahlman Wermel.” En är skriven till en död värmländsk studentkamrat i Upp- sala, och en dikt som är skriven under signaturen S.D. är riktad till S.D:s syster som heter Dahlman och gifter sig med en Ullholm på Väckelsö gård nära Borgvik i Värmland.

15 En bröllopsskrift till Jonas Bruzelius och Catharina Pihl 1715 har jag exempelvis avstått från att ta med. Författarna Johan och Andreas Bergius skulle kunna vara värmlänningarna med dessa namn, men deras hyllning är skriven ungefär 35 år efter att de skrevs in i Uppsala och särskilt Johans text visar att författaren räknar sig som ung och oerfaren. Säkert handlar det om ett annat brödrapar.

(19)

METODER | 19

drabbad av misär eller där ättlingar saknats haft sämre möj- ligheter att överleva.

Svårigheterna kan illustreras med Torsten (Thorstanus) Rudeens (Rudenius) författarskap. I materialet finns ett stort antal dikter undertecknade med T. Rudeen, men det finns också flera med signaturen T.R. I något fall göms initialerna i en signatur (TienstRedbognaste). Ett helt anonymt tryck har jag kunnat attribuera till Rudeen.¹⁶ Jag har till honom också attribuerat fem dikter skrivna 1685–1690 av hans minderå- rige discipel Nils Brunell (1673–1734), vilken så småningom skulle bli Rudeens svåger. Visserligen tycks Brunell ha varit en duktig gosse; 1719 adlades han Örncrona. Ändå har jag svårt att tro att han själv fört pennan. Dikterna har hygglig litterär kvalitet och såväl stil- som språkdrag känns nära Rudeen. Det är inte rimligt att en tolvåring är så litterärt för- faren som Brunell, och den första tillfällesskriften signerad av honom inleds mycket riktigt med en kommentar om hans ål- der: ”Så skal then första gång iag Pännan ändtlig twinga | Til Sorgedikt? Så måst’ min späda Tunga klinga | Utan förmo- dan min en ynklig Klagesång/ | Den iag fast heller har be- spart til annan gång?”¹⁷ Eftersom Rudeen var informator för fler pojkar under sin studenttid, kan han ha skrivit även i deras namn. Förfarandet var rätt vanligt – informatorn i en bättre familj förväntades kunna bidra till familjens litterära behov och underhållning, antingen i eget namn eller som spökskrivare för andra i familjen.

Därtill bör det finnas tryck av Rudeen som gått helt för- lorade, till exempel från hans verksamhet i Åbo 1692–1709.

Finland drabbades hårt av Stora Ofreden. Att tillfällestryck kan ha överlevt i ytterst få exemplar framgår av att en tryckt begravningshyllning av Rudeen till Magnus Mariaestadius och hans dotter Elisabet Hasslebom 1679 finns i den så kallade Fryxellska samlingen i Karlstad, men saknas i personverskatalogen, och därmed sannolikt både i UUB och Kungl.

biblioteket. Följaktligen är den inte inkluderad i mitt material.

16 Rudeen 2019, s. 150.

17 Nicolaus Christ. Brunell, Gravskrift till Zacharias Kirkner, 1685.

(20)

Detta gäller också en skrift från 1685 över Sunnepastorn Jo- hannes Isers åttaårige son Magnus. Även denna finns i Karl- stad, och i trycket bidrar förutom Torsten hans bröder Bengt och Anders. Hade denna funnits i Uppsalakatalogen hade mitt material genast ökat med tre poster.

Man kan – om man är äventyrlig – också tänka sig att Rudeen inte är ensam upphovsperson till alla de dikter han står som författare till. I en gripande drömdikt över den tidigt bortgångna hustrun Anna (1675–1695) minns han bland annat om deras tid tillsammans: ”Vi tyckas vid ett bord tillsammans verser skrifva”.¹⁸

Trots alla vanskligheter finns ändå tillräckligt med data för att våga försöket att underkasta kohortens separattryckta tillfällestryck en kvantitativ undersökning. Även om det finns brister i underlaget framträder några mönster tydligt. Det är emellertid viktigt att om och om igen understryka att alla resultat skall betraktas som indikativa och alla sifferuppgifter som ungefärliga.

18 Rudeen 2019, s. 30.

(21)

Vilka skrev?

v de 330 värmlänningar som skrev in sig som studenter 1660–1699 återfinns 123 som författare i UUB:s personverskatalog, alltså ungefär fyra av tio. Är detta mycket eller lite? Jag betraktar det som påfallande många.

Siffrorna utgör ett minimum. Fler har med säkerhet skrivit separattryckta tillfällesskrifter anonymt, under pseudo- nym eller publicerat sådant som gått förlorat eller saknas i katalogen. Många studenter var för fattiga eller avled för tidigt för att kunna bidra till genren. I nationsmatrikeln står allt som oftast ”dödde student”. Ett exempel på dödligheten, och därmed sjukligheten, kan tas från dem som skrevs in 1688.

Bland de 19 som immatrikulerades detta år dog fem som studenter mellan ett och sju år efter inskrivning: Bengt Werner och Johan Carlgrund avled i Uppsala, Simon Ruderberg i Lund, Johan Warngren i Stockholm och Daniel Bratt i Dor- pat. För en sjätte, Magnus Herlichius, saknas dödsår. I matrikeln anges bara att han drunknade, och min gissning är att han gjorde detta innan han hunnit avsätta särskilt många spår.

Han är den ende av de sex som producerat en tillfällesskrift, och detta skedde året efter att han skrev in sig som student.

Fattigdom hindrade säkert många från att skriva och trycka. Många studenter tycks snart ha lämnat Uppsala. Åt- minstone två förefaller ha stupat som soldater/underoffice- rare i Skånska kriget 1675–1679 (Anders Aspelund och An- ders Ölmskog). Om Johan Sandvall, inskriven 1698 och död fyrtio år senare säger matrikeln kort och gott ”Tiggare”.

Exemplen på svåra levnadsförhållanden kan mångfaldigas.

Små resurser var ett normaltillstånd, och det är uppenbart av källorna att till exempel bond- och komministersönerna ofta levde nära den tidens existensminimum.

A

(22)

Andra siktade på en karriär där vitter meritering hade be- gränsad betydelse. Bland dem som blev borgare, rådmän, tull- närer, brukspatroner, lantmätare eller officerare förekommer visserligen tillfällesförfattande, men det är ganska tydligt att mest aktiva är de studenter som gör – eller vill göra – en akademisk-ecklesiastisk karriär och därmed en karriär i statens tjänst. Ungefär 40 % av författarna – åtminstone 46 av de 123 – har försvarat minst en akademisk dissertation. Det är en långt större andel än för kohorten i dess helhet.

Försöker man dela in de tillfällesskrivande studenterna efter framtida karriärvägar visar det sig att präster starkt dominerar. De utgör mer än fyra tiondelar. Till samma kategori skulle man kunna räkna de som var verksamma vid skolor och universitet – ytterligare en tiondel. Levde skolmästare och lektorer tillräckligt länge, och var någorlunda dugliga, var det prästtjänster som hägrade. Till skol- och kyrkogruppen räknas här även professorerna. En med professorerna nära besläktad grupp av centralt placerade statstjänare är de med hov-, kansli- och sekreterarbefattningar på olika nivåer – drygt två tiondelar. Man tjänade centralmakten och staten.

Borgare av olika slag utgör en kategori och hit har jag också räknat in personer inom brukshanteringen – en tiondel. Bli- vande militärer är inte så få bland kohortens värmländska till- fällesdiktarna. Hela åtta personer finns i denna kategori. Slut- ligen dog en av tio som student.

Alla gränsdragningar och sifferuppgifter skall betraktas som osäkra. Livsvägarna var krokiga. Det är också värt att understryka att de framtida karriärmöjligheterna ofta var oklara för de unga män som skrev hyllningar. Att dugliga och karriärinriktade ynglingar skrev framgår av att åtminstone en tiondel av de tillfällesskrivande studenterna skulle komma att adlas.

Magnus von Platen publicerade 1985 boken Yrkesskalder – fanns dom? Undersökningen tar itu med frågan om fattiga studenter försörjde sig som gift- och griftpoeter, alltså kom med obeställda skrifter som mottagarna av hedersskäl såg sig tvungna att betala för. Framställningen sker i viss polemik

(23)

VILKA SKREV?| 23

mot Bo Bennich-Björkman, som von Platen menar alltför en- sidigt betonar skrivande som meriteringshandling.

von Platen kan visa en rad exempel på yrkesskalder. Ändå var nog inte kategorin riktigt så stor som man skulle kunna föreställa sig, även om jag delar hans uppfattning att redan epokens fattigdom bland studenter och lägre prästerskap gör det troligt att tillfällesförfattaren ofta hoppades tjäna en slant på sitt skrivande. Bland mina värmländska författare finns ett av von Platens paradexempel, Peter Warnmark. Förutom Warnmark finns det bara en författare i materialet som möj- ligen skulle kunna vara en vinddriven student som skrev till- fällesdikter med hopp om ersättning. Erik Lindekvist, inskriven 1675, har inte lämnat efter sig mer från sitt studentliv än en anteckning i nationsräkenskaperna 1677–1678. Då döm- des han till böter för att ha behandlat förstaårsstudenter illa.

Han dog några år senare, okänt när, genom att i sömnen falla ut genom ett fönster i Stockholm. Av de fem tillfällesskrifter han tycks ha författat är fyra från den korta perioden 1679–

1680 och riktade till företrädare för högadeln. Inget tyder på att Lindekvist hade någon informatorsbefattning eller dylikt som kunde förklara varför han uppvaktar personer så högt över sig i samhällets hierarki. Här kan det för en gångs skull ha handlat om någon som skrev hyllningar på spekulation.¹⁹

Normaldiktaren tycks alltså ha varit en rätt välartad, inte utfattig men inte heller alltför rik student, som träget arbetade på en karriär, ganska ofta inom kyrkan – vägen dit gick ofta genom skolorna. Påfallande ofta gick det rätt bra för dem.

Av de 123 belagda tillfällesförfattarna är tre av fyra bara representerade med en eller två dikter. (Figur 1.) Men även ett diagram över de mest produktiva diktarna visar att ”mass- författande” inte var särskilt vanligt. (Figur 2.) Det är bara fyra författare som har skrivit mer än tio hyllningar, och det

19 von Platen har tydliggjort att ett av de viktigaste kriterierna för tillfälles- diktande inriktat på ekonomisk vinning är en stor del adliga och högadliga adressater i författarskapet. ”Ju längre den sociala distansen är mellan diktaren och adressaten, desto sannolikare att diktaren har bedrivit sin verksamhet pro- fessionellt.” von Platen 1985, s. 90. Jfr. ibid. s. 21.

(24)

är värt att notera att just dessa fyra är väl kända i litteraturhistorien. Petrus Lagerlöf – lysande latinsk vältalare, rikshistoriograf och Uppsalaprofessor – leder ligan med 50 skrifter. Torsten Rudeen – Åboprofessor, Linköpingsbiskop – intar andra plats med nästan 40 skrifter. Sedan är det ett hopp till Olof Hermelin – Dorpatprofessor och något av Karl XII:s skol- och propagandaminister. Dessa tre, tillsammans med Gunno Dahlstierna, är kohortens mest lysande författare, både enligt samtidens och eftervärldens uppfattning. Gunno Dahlstierna kommer förresten inte särskilt långt ner i produktivitetslistan utan hamnar redan på femte plats.

Den fjärde författande värmlänningen med stor produktion är Peter Warnmark, till vilken vi återkommer längre fram.

Även han är känd som författare, men har inte samma litte- rära rykte, utan uppfattas som något av en ”populär” förfat- tare, inte minst av uppbyggelselitteratur. Till skillnad från de tre andra mångskrivarna gjorde Warnmark inte heller en lysande karriär, utan slutade som regementspastor. Anmärkas bör att Lagerlöf, Rudeen och Hermelin alla var professorer i vältalighet och poesi under någon fas av sin karriär, och där- med lärare i vad som skulle kunna kallas ”skapande latin”.

Såväl Lagerlöf som Rudeen gjorde också viktiga pionjärinsat- ser för svenska språket.

Ett påtagligt resultat av den här undersökningen är alltså att de allra flesta av kohortens författare skrev några enstaka dikter men att ett antal erkända diktare sticker ut med en stor produktion. Dessa skiljer sig också från de övrigas diktande i det att tillfällesdiktandet inte tar slut i och med studenttiden utan fortsätter hela livet, ett faktum som ägnas särskild upp- märksamhet i en senare avdelning. Jag skulle vilja hävda att redan samtiden betraktade diktare som Lagerlöf, Rudeen, Hermelin och Warnmark som ”författare”, även om de inte levde av författarskapet. Någon form av skillnad tycks ändå ha rått mellan ”amatörer” och erkända diktare. För den senare kategorin var det fullt möjligt att även i tilltagande ålder och allt högre samhällsställning producera tillfällesdikt.

(25)

VILKA SKREV?| 25

Figur 1. Andel författare per antal publicerade dikter.

(26)

Figur 2. Antal skrifter per författare som publicerat minst tre tillfällesdikter.

(27)

Tillfällesdiktandets utveckling

e 373 tillfällestexter som ingår i materialet kan ritas in på en kurva efter publiceringsår. (Figur 3).

Materialet är egentligen för litet för att erbjuda sta- tistiskt oantastliga resultat. Separattryck där flera av studentkamraterna samtidigt publicerar texter påverkar exempelvis kurvan. Det är dock intressant att notera att något händer år 1700. Det tycks mig helt uppenbart att utbrottet av Stora nordiska kriget mer eller mindre satte stopp för studenternas tryckande av tillfällesdikter. Orsakerna kan ha varit flera. Till- gänglig tid för nöjen minskade, resurser för ”lyxkonsumtion”

förvann och nyttan av vitter meritering minskade. Samtidigt som detta sker tycks antalet disputationer gå ner bland värm- länningarna. Här behövs en närmare undersökning men det förefaller som om det blir vanligare att värmlänningarna läm- nar Uppsala utan examen, och med ingen eller bara en för- svarad dissertation i bagaget.

Orsaken till att kurvan för separattryckta tillfällestexter är lägre i seriens början är naturlig. Hade tillfällesskrifter av värmlänningar inskrivna före 1660 ingått i underlaget hade siffrorna för 1660-talet varit högre. Ändå tycks det som om Värmlandsstudenternas litterära produktivitet tilltar från 1680-talets mitt. Fler studenter tycks ha skrivits in och tiderna var väl relativt goda. Ändå misstänker jag att det faktum att Petrus Lagerlöf tillträdde som inspektor för Värmlands nation 1684 bidrog till att göra hans landsmän mer vittert aktiva. Det framgår av de äldsta bevarade nationsprotokollen – visserligen från 1698 – att studenterna arbetade systematiskt med de latinska guldåldersförfattarna. Den hösten hölls inte mindre än arton orationer vid landskapssammankomsterna,

D

(28)

det vill säga mer än en i veckan.²⁰ Lagerlöf var uppenbarligen en drivande inspektor, och att han ville hålla nivå på tillfälles- diktningen i Uppsala framgår av en passage i konsistoriepro- tokollen 19 maj 1686. Lagerlöf påpekar att han åtskilliga gånger sett gratulationer tryckta i dissertationer som är

”mycket negligent och owänligt [dåligt] skrefne”, och undrar vad man kan göra åt detta. Konsistoriet kommer fram till att preses skall tillhålla avhandlingsförfattarna att bara trycka dikter som är väl granskade.²¹ Konsistoriet delar uppenbarligen Lagerlöfs vilja att försäkra sig om tillräcklig litterär om- sorg och ambition bland gratulanterna.

20 Burman 2013, s. 61.

21 Uppsala universitet. Akademiska konsistoriets protokoll, XVIII, 1686–

1687, s.159 f. ”Resol. Hwar och een som praesiderar för någon kan allfwarl.

tillhålla auctore disputationis, dhet han inge andra gratulationer som ligat skrifne äre trycka låter, än som äro censerade.”

(29)

TILLFÄLLESDIKTANDETS UTVECKLING | 29

Figur 3. Antal tillfällestexter per år.

(30)

Vem hyllades?

en som författade tillfällesskrifter gjorde detta inom ett hierarkiskt och nepotistiskt nätverkssamhälle.

Kohortens skrifter erbjuder inga överraskningar.

Mer än två tredjedelar utgjorde begravningsdikter, och en knapp fjärdedel bröllopsskrifter. Mindre än en tiondel är andra hyllningar, till exempel vid promotioner och profes- sorsinstallationer. (Figur 4.)

Åtskilligt är dikter till släktingar i de världsliga och andliga eliterna i Värmland och Dalsland. Ibland skriver studenter hyllningar till sina kamraters släktingar, och då verkar det sannolikt att familjerna ingår i samma nätverk. Studenten skriver till sina mecenater och gynnare, såväl i hembygden som vid universitetet. De skriver också till personer i de inflytelserika kretsar i Stockholm där man fått in en fot, till exempel som informator eller sekreterare. Intrycket är att författaren alltid har någon form av relation till den han skriver till. Ett undan- tag skulle kunna vara den tidigare nämnde Erik Lindekvist som hyllade företrädare för högadeln, kanske i hopp om ekonomisk ersättning. I normalfallet tycks emellertid en relation krävas och följer man storproducenter som Petrus Lagerlöf eller Torsten Rudeen framgår det att samhällsställningen för mottagarna hela tiden är i stigande. När Lagerlöf och Rudeen är unga gäller dikterna släktingar och regionala värmländska miljöer. Med tiden klingar mottagarnamnen allt ädlare.

Att det är lika många kvinnor som män som får bröllops- dikter säger sig självt, liksom att det bara är män som får hyllningar vid promotioner och i tjänsten. Det är emellertid värt att påpeka att av dem som får begravningsskrifter är så mycket som en dryg tredjedel kvinnor. Ofta var förmodligen

D

(31)

VEM HYLLADES?| 31

könstillhörigheten av underordnad betydelse. Klass var viktigare, liksom familjerelationer. Det var den kvarvarande ma- ken/makan/familjen som utövade nätverksmakt.

En djupare undersökning av de nätverk som värmlän- ningarna skrev inom är lockande. De analys- och visuali- seringsmöjligheter som modern teknik erbjuder vore till hjälp för en sådan undersökning. Geografiska förhållanden kunde klarläggas, förmodligen med ovanlig precision. Ibland vet vi inte vem som skrivit en dikt, men vi vet alltid exakt var och när ett tillfällestryck presenterats, ibland ner på husnivå, som när det görs klart att ett bröllop firas den eller den dagen i prästgården i Kila. Normalt trycktes skrifterna i Uppsala eller Stockholm, och en utredning av relationen mellan hemort, tryckort och hyllningsort, kopplat till tidpunkt, borde kunna ge intressanta inblickar i nätverk och publiceringsmönster.

Geo-taggning av alla orter i kohortmaterialet vore ett önsk- värt framtida forskningssteg.

Figur 4. Materialets fördelning i gravskrifter, bröllopsskrifter och lyckönskningsskrifter.

(32)

Illustration 1. Olof Hermelins bröllopsskrift ”Friare-Yra” till Arvid Rosell och Kerstin G. Clarenia (Clareen) 4 mars 1680. Arvid Rosell (1647-1699) skrevs in vid Värmlands nation 1673 och var vid sitt bröllop komminister i Nyed, nordöst om Karlstad. Kerstin Clareen (d. 1702) var skomakardotter från Karlstad. Olof Hermelin var 22 år gammal när han skrev hyllningen.

Några månader senare blev han informator åt riksamiralen greve Gustaf Otto Stenbocks son Magnus, en tjänst han kan ha blivit rekommenderat till av företrädaren, värmlänningen och nära vännen Erik Frykman. (S. Olsson 1953, s. 30.) (Bilagan, post 152) Foto: UUB

(33)

Vitter och akademisk karriär

å här långt i undersökningen står det klart att duktiga studenter med karriärambitioner skrev separattryckta tillfälleskrifter. Ett fåtal av dem kan ses som ”förfat- tare”, produktiva och verksamma över en rad år. Huvuddelen av studenterna publicerade emellertid bara ett fåtal skrifter.

Frågan är om det går att urskilja ett mönster för den vittra karriären? Jag har i annat sammanhang visat hur vägen till en akademisk examen – examinationer och försvar av två tryckta dissertationer – interfolierades av opponent-, respondent- och presesuppdrag vid studentnationerna.²² Det tänkande kring ”progression” som förväntas tillämpas i dagens svenska högre utbildning förefaller ha varit självklar för 1600-talsstu- denterna. Åtminstone i en ideal utbildningstillvaro utveckla- des gradvis kunskaper och förmågor tills studenten var mo- gen för nästa steg i sin studiekarriär. En väsentlig skillnad är emellertid att 1600-talsstudenten fick ordna delar av sin progression utanför reguljär universitetsundervisning, till exempel i stödmiljöer som studentnationerna. Kanske kan inte bara orations- och disputationsövningarna utan också studenternas tillfällesskrivande på latin, svenska och andra språk ses som en informell del av utbildningsgången.

Om vitter meritering var en naturlig del av den unge man- nens karriär vid sidan av studier och byggande av relationer borde alltså vissa publicerings- och beteendemönster kunna urskiljas. Egentligen skulle betydligt mer data från olika vittra

22 Burman 2013, s. 47. Axel Hörstedt har sedermera visat att till denna stege av allt svårare akademiska övningar kan skolornas disputationsträning läggas.

Hörstedt 2018, s. 133 f.

S

(34)

fält behöva samlas, men redan den aktuella kohortens produktion av separattryckta tillfällesdikter frilägger ett slående mönster för det litterära skrivandets plats i karriären.

Undersökningens resultat kan sammanfattas så här. En karolinsk student från Värmland bidrog i tryckta tillfälles- skrifter först efter att han skrivits in på universitetet. Han publicerar sig sällan förrän efter något år vid universitetet och de flesta har publicerat sig färdigt som tillfällesdiktare ett till sju år efter inskrivningen. Det är inte särskilt vanligt att de publicerar tillfällesdikter efter att ha avlagt examen eller fått ett ämbete. Med andra ord – det är de förhoppningsfulla unga vuxna utan fast plats i samhället som normalt publicerar sig som tillfällesdiktare. Det är då det fanns tid och skäl att skriva och visa upp det skrivna för omvärlden.²³ Medianåldern för debut som tryckt värmländsk tillfällesdiktare ligger kring 21 år.

Det återkommande mönstret kan belysas med ett sken- bart avvikande exempel. Ovan har den unge stockholmaren Nils Brunell nämnts. Hans farfar var kyrkoherde i Brunskog och hans far var stadsekreterare i Stockholm. Själv stod han under Torsten Rudeens informatorskap i Uppsala. Sannolikt bidrog Torsten Rudeen aktivt till de dikter Nils författade.

Nils skrevs in som tioåring i Uppsala och lät trycka sammanlagt fem tillfällesskrifter i åldern tolv till 17 år. Karriäristen och rikemansbarnet hade alltså klarat av ett av de sedvanliga momenten i en vitter meritering redan i späda tonåren. Han disputerade för Petrus Lagerlöf 1698 som 25-åring – ungt även det – och gick diplomatvägen. Brunell illustrerar perfekt det mönster jag försöker visa för studentdiktande. Han publicerar sig med ett antal skrifter några år efter att han skrevs

23Resultatet stämmer rätt bra överens med den genomgång von Platen gjort av Gustaf Benzelstjernas censorsjournal för åren 1737–39. Här hittar han 165 personskrifter under 30 månader och kan visa att ”studiosus” är den vanligaste titeln. ”Ser man närmare efter är den dominerande författartypen en student, som inskrivits i Uppsala fem à tio år tidigare och nu uppenbarligen är privat preceptor i Stockholm.” von Platen 1985, s. 9. Mitt och von Platens material är inte direkt jämförbara men likheten är ändå påfallande.

(35)

VITTER OCH AKADEMISK KARRIÄR | 35

in i Uppsala – även om han var tio år yngre än studentkamraterna. Han var ju av bättre familj.

Min bild av ett generellt grundmönster för tillfälles- diktande studenters publiceringsvanor har inte kunnat visas tidigare, även om forskningen har haft klart för sig att studenter starkt bidrog till genren. Dock har det inte tidigare de- monstrerats hur koncentrerat diktandet för de flesta är till just studentåren. Den gängse bilden att tillfällesdiktarna var lugg- slitna studenter av alla slag behöver också justeras. För den aktuella perioden är det uppenbart att de mest framgångsrika studenterna också är de som är mest aktiva som tillfällesdik- tare. Skall en knippe tryckta tillfällesdikter vara en merit för en 18-åring som Nils Brunell måste denna litteraturkategori ha en viss prestige.

Ett viktigt tillägg vad gäller resultatet är att en helt över- vägande del av författarna har ett likartat publiceringsmöns- ter, men att några produktiva diktare sticker ut – Lagerlöf, Rudeen och ett par till – och att mönstren för dem ser an- norlunda ut. Det har redan påpekats att för karolinsk tid kan man skilja på ”riktiga författare” och andra som då och då skriver en hyllning vid bröllop eller begravningar. Det är un- gefär som idag.

Undersökningens kvantifierande uppläggning gör det na- turligt att först koncentrera sig på ”normaldiktaren”. I den följande redovisningen har de fyra diktare tagits bort som bi- dragit i tio eller fler tryckta tillfällesdikter i UUB:s personverskatalog – Lagerlöf, Rudeen, Hermelin och Warnmark.

Ordnar vi delkohortens dikter efter författarålder ser den ut på följande sätt. (Figur 5.)

(36)

Figur 5. Antal publicerade dikter per uppskattad för- fattarålder. (De fyra mest produktiva författarna har exkluderats.)

(37)

VITTER OCH AKADEMISK KARRIÄR | 37

Eftersom det saknas födelseår för många i kohorten är siffrorna osäkra, men helhetsbilden bör vara ganska rättvi- sande.²⁴ Det finns några få mycket unga diktare, men det rör sig då om bättre mans barn som är i Uppsala med en informator.

Ännu intressantare är att relatera publicerade dikter till inskrivningsår.²⁵ (Figur 6.) Här blir det mycket tydligt att värmlandsstudenten inte tryckte tillfällesskrifter förrän han kommit till Uppsala.²⁶ Ett möjligt skäl till detta kan förstås vara att det inte fanns något tryckeri i Värmland förrän 1747.

Infrastrukturen för mångfaldigande fanns vid lärosäten och i storstäder. För en ung företagsam diktare borde emellertid inte detta vara ett avgörande hinder. En text kan skickas till Uppsala eller Stockholm och tryckas där. Istället tycks det mig som om skälet att inte trycka dikter förrän under studietiden var att tryckt diktproduktion ingick i en akademisk

24 Medelåldern för dem som skrevs in vid nationen 1660–1699, och där det finns ett någorlunda pålitligt födelseår, är cirka arton och ett halvt år. (Siffror ur min databas 9 maj 2020. För sammanlagt 169 studenter fanns då födelseår.) För de i kohorten av tillfällesdiktare som saknar födelseår har det därför anta- gits att de var nitton år gamla när de skrevs in vid Uppsala universitet. Inskriv- ningsåldern inom hela studentpopulationen kunde generellt skilja sig avsevärt.

Även bland värmlänningarna fanns enstaka adelsgossar som skrevs in i 10- årsåldern, men det finns också 30-åringar som ofta har enkel bakgrund och gör en beskedlig karriär. Klassaspekten är tydlig när det gäller inskrivnings- ålder. Det finns också studenter som börjat sina akademiska studier vid andra universitet och först senare skriver in sig i Uppsala. Den svenske, nyinskrivne medianstudenten var nog kring sjutton, arton år gammal.

25 Lars Geschwind talar om ”Den sociala ålderns hierarki” inom 1600-talets studentkultur. ”Den nya gemenskapen byggde inte på ålder eller socialt ursprung i betydelsen stånd eller klass. Vad som räknades var i stället antal år vid universitetet, alltså ett slags social ålder.” Geschwind 2001, s. 200.

26 Oftast är Uppsala det enda och första lärosätet en student är inskriven vid.

Men det förekommer att man hade varit inskriven vid ett annat lärosäte tidigare, och då har inskrivningsåret där fått gälla som inskrivningsår i det databe- arbetade materialet. Inte sällan studerar man vidare vid ett annat lärosäte i Sverige eller utomlands. Det förekommer flera fall där dissertationer lagts fram i Lund eller Dorpat eller vid tyska universitet. Ibland finns uppgifter om att magisterexamen avlagts utomlands. Vad gäller framlagda pro gradu och pro exercitio-avhandlingar i Uppsala, Åbo, Lund försöker jag vara så komplett jag förmår.

(38)

Figur 6. Andel publicerade dikter i relation till inskriv- ningsår. De fyra mest produktiva författarnas dikter har uteslutits.