Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Överlevarna som fixar sina egna jobb
Arbetslösheten i Sydafrika är hög och det gäller att vara uppfinningsrik om man ska få in några pengar. Man kan samla flaskor till exempel. Tusentals flaskor som man sedan förpackar i säckar. Tyvärr är det inte alltid så lätt att sälja dem.
Vid en av upphämtningsplatserna i East London väntar försäljarna nu för tredje dagen i rad på att lastbilen som ska hämta flaskorna.
– Vi får 25 öre flaskan. Det går inte att leva på, men är bättre än inget alls, säger en av de väntande.
– JAG HAR LEVT NÄSTAN HELA MITT VUXNA LIV i fängelse. Jag hade dött där om jag inte bestämt mig för att ändra mitt liv. Nu vaktar jag det jag tidigare stal. Och tjänar extra på att tvätta folks fötter.
Det berättar Voyani Makhanda som arbetar som bilvakt och fottvättare vid Nahoon Beach, en av stränderna utanför East London.
– Jag tjänar runt 50 kronor om dagen. De pengarna tar jag hem till min fru och mina två barn så att de får något att äta. Men det räcker inte till mer än mat, kläder kan jag inte köpa. Titta här, säger han och visar sin trasiga sko.
I ett land med runt 40 procent arbetslöshet, där runt 15 miljoner lever på mindre än 10 kronor om dagen, där pensioner och andra bidrag är så små att man knappt kan leva på dem, gäller det att vara uppfinningsrik för att få ihop till mat för dagen. Och visst flödar kreativiteten!
Voyani och hans vän Phumzili Ntshekisa, som också tillbringat mesta tiden av sitt vuxna liv i fängelse, började vakta bilar vid strandens parkering för några år sedan. De upptäckte då att folk blev irriterade över all sand de drog med sig in i bilarna och började därför erbjuda fottvätt.
– Det är oftast väldigt uppskattat, men våra kunder betalar olika. Har vi tur ger de oss fem kronor för tvätt och vakt, men man kan aldrig vara säker, berättar Voyani samtidigt som han tar upp en flaska vatten från marken och springer fram till en dam som just tagit sig ett dopp i Indiska oceanen.
Hon är på väg in i bilen och jodå, hon vill gärna få sina fötter avsköljda.
– Fast helst av allt skulle jag vilja ha ett riktigt jobb så jag kan bygga mig ett eget hus och leva ett vanligt liv som så många andra, säger Phumzili.
PÅ ANDRA SIDAN STAN, VID EASTERN BEACH, har några kvinnors goda idé skapat jobb: de samlar ved, tänder en eld vid en av grillplatserna och ”säljer” sedan elden till folk som vill laga sin lunch eller middag vid
den. Tio kronor kostar det.
– Jag sålde godis här i närheten när jag kom på att jag kanske skulle kunna tjäna mer på att göra upp eld för folk. Det var 1998 och jag håller
fortfarande på, säger en av kvinnorna.
Hon är nöjd med livet och tycker det är bra att jobba för sig själv. Hon har gått tio år i skolan och hade väl egentligen hoppats på att få ett annat jobb. En period jobbade hon på ett hotell, men tjänade då bara 450 kronor i månaden. Det gick inte att leva på med två små barn att ta hand om.
Mest tjänar hon på fredagar och under helgerna då massor av folk samlas här för att grilla.
I ETT GATHÖRN MITT INNE I STAN sitter Noziphiwo Dlebetwana och säljer telefonsamtal. 90 öre per minut kostar det att ringa på den
batteridrivna telefonen. Folk ringer för mellan 100 och 120 kronor om dagen, av det får Noziphiwo 30 kronor.
– Men för mig är det stor skillnad att jobba här mot att vara arbetslös. Nu har jag lite pengar att försörja min familj med, säger hon.
UTANFÖR ETT AV STANS BYGGVARUHUS står ett gäng män med handskrivna skyltar. Målare, snickare och trädgårdsarbetare står det på skyltarna. Männen står här varje dag och hoppas på att antingen företag eller privatpersoner ska erbjuda dem en dags arbete. De kan tjäna mellan 60 och 250 kronor om dagen.
– Om vi får jobb ja. Vi har familjer att försörja och inga fasta jobb, så vi har inget val mer än att stå här, säger en av dem.
Mari Dahl Adolfsson, East London
