2LI10E
Handledare: Peter Forsgren 15 hp
Examinator: Margareta Persson
G2 G3 Avancerad nivå
Niklas Öfverbeck
Fostrad av döden
En studie av karaktärer i Neil Gaimans “The Graveyard Book”
G3 Litteraturvetenskap
Innehållsförteckning
Inledning s. 3
Syfte och frågeställning s. 4 Forskningsöversikt, metod och sekundärlitteratur s. 5
Analys s. 8
- Nobody ”Bod” Owens s. 8 - Karaktärisering
- Didaktiska funktioner - Textuella funktioner
- Silas s. 21
- Karaktärisering
- Didaktiska och textuella funktioner
- The man Jack alias Jack Frost s. 25 - Karaktärisering
- Didaktiska och textuella funktioner
- Scarlett Amber Perkins s. 27 - Karaktärisering
- Didaktiska och textuella funktioner
- Kyrkogårdens invånare s. 29 - Karaktärisering
- Didaktiska och textuella funktioner
Resultat och sammanfattning s. 32
Litteraturförteckning s. 34
Inledning
Sedan första gången jag läste en roman av Neil Gaiman har jag alltid fascinerats av hans unika stil, där det mörka och ibland skrämmande blandas med ljus och skratt utan att för den skull kollidera. Myter, legender och folktro placeras i den moderna världen tillsammans med en uppsättning karaktärer som på något sätt alltid känns oväntade. Detta bidrar till att skapa en känsla av spökhistoria eller fabel som ändå trotsar de förväntningar man har som läsare, speciellt vad gäller karaktärerna. Detta blir än mer intressant när man placerar en bok som The Graveyard Book i kategorin ”barnböcker”, där det klassiskt sett funnits mindre fokus på karaktärer och mer på handlingen. Gaiman gjorde sig ett namn som författare under slutet av 1980-talet med sin grafiska novellsamling The Sandman (1989-1996), har alltid haft ett nära förhållande till serietidnings-branschen och även skrivit en hel del ”vanliga” noveller och dikter, ett urval av vilka finns samlade i verket Fragile things(2006). Vad gäller romaner i hans bibliografi finns en blandning av böcker för yngre och äldre läsare, på senare år
exempelvis American Gods(2001) och Coraline(2002). Mest känd är han dock antagligen för Stardust(1999) och just Coraline, som båda har filmatiserats. Gemensamt för många av hans verk är som sagt anknytningen till folktro och mytologi. Han är från Storbritannien men rör sig ganska fritt mellan sitt hemland och Nordamerika rent litterärt. The Graveyard book är ett av hans senaste verk, publicerad 2008, och utspelar sig i Storbritannien. Det skulle inte vara fel att säga att boken kan, rent genremässigt, kopplas till exempelvis Alice i underlandet på grund av dess annorlunda, något mörka sceneri och excentriska bikaraktärer.
För mig har karaktärer alltid varit lika centrala som handling i ett litterärt verk, och det är min åsikt att utan intressanta personligheter är det svårt att engagera sig i ett verk.
Vad gäller barnlitteratur anser jag att karaktärer är viktiga av framförallt två skäl. För det första: utan engagemang kommer ett barn inte ta till sig något ur ett verk, eller överhuvudtaget fortsätta läsa det, vare sig det är handling eller didaktik, det som litteraturen lär ut till läsaren, medvetet eller omedvetet. För det andra: att försöka förstå karaktärer och se saker ur någon annans perspektiv är ovärderligt för utvecklandet av empati hos yngre läsare (eller äldre läsare för den delen).
Dock är ändå inte didaktik det huvudsakliga skälet till mitt fokus på karaktärer.
Det har sin rot i den allmänna åsikten att karaktärer i barnlitteratur skulle på något sätt vara
”sämre”(i brist på bättre ordval) än sina motsatser i den allmänna litteraturen, eller att deras
enda värde ligger i den didaktiska funktionen. Självklart är det här mina personliga åsikter men eftersom de är grunden till min motivation bakom uppsatsens syfte ansåg jag det viktigt att inkludera.
Syfte och frågeställning
Denna uppsatsens syfte är att undersöka karaktärerna i Neil Gaimans The Graveyard Book utifrån de frågeställningar jag har satt upp:
- Hur byggs karaktärerna upp(karaktärisering)?
- Vilken textuell funktion fyller karaktärerna?
- Vilken eventuell didaktisk funktion fyller karaktärerna?
Den första av frågeställningarna fokuserar på hur texten använder sig av vissa grepp för att ge läsaren en bild av karaktärerna, till exempel fokalisering, indirekt karaktärisering med mera.
Detta inbegriper också eventuell karaktärsutveckling, det vill säga huruvida de är platta eller runda, statiska eller dynamiska och så vidare. Vidare finns det också inom barnlitteratur en tendens att ge vuxna en annan bild av handlingen och karaktärerna än den barnen får, något som kallas ”dubbelt tilltal”, vilket är en del av karaktärskonstruktionen.
Den andra frågeställningen sätter karaktärerna i ett rent semiotiskt sammanhang där jag vill ha reda på vilka ”roller” som finns i texten, vilken karaktär som fyller var och en av dessa och slutligen hur. Dessa funktioner är rent textuella, sådana som är centrala för handlingen. Denna frågeställning bör vara fördelaktig med tanke på barnlitteraturens traditionellt starka koppling till folksagan, både för att se vilka barnlitterära konventioner romanen håller sig till och hur många den bryter.
Eftersom det är ett barnlitterärt verk uppsatsen behandlar så är ett visst mått av didaktik oundvikligt, eftersom genren till sin natur är didaktisk. Det intressanta ligger i hur närvarande denna didaktik är i en samtida roman för yngre läsare. Dock är försiktighet viktigt i utforskandet av denna fråga eftersom en alltför stark mimetisk syn på karaktärerna lätt leder till övertolkning.
De karaktärer jag kommer fokusera på är Nobody ”Bod” Owens, Silas, The man Jack alias Jack Frost och Scarlett Amber Perkins, i den ordningen. Mer ingående information
om dessa kommer finnas i respektive karaktärs avsnitt, men redan nu kan jag säga att de valts på grund av deras framträdande betydelse i berättelsen. Jag har också valt att mer generellt se närmre på de övriga karaktärerna i den miljö som boken huvudsakligen utspelar sig i; som bokens titel antyder, kyrkogården.
Forskningsöversikt, metod och sekundärlitteratur
Angående karaktärstudier överhuvudtaget inom barnlitteratur har det mest framträdande perspektivet varit ett mimetiskt, det vill säga att man betraktar karaktären mer som en psykologisk varelse vilken representerar någonting; en ideologi, en rad värderingar med mera1. De väntas alltså ofta ha ett didaktiskt syfte och, ganska förenklat, agera som författarens språkrör för att lära de yngre läsarna om rätt och fel, även om detta är mer frekvent och uppenbart i äldre verk.
Materialet jag ämnar använda mig av, utöver The Graveyard Book, består av The Rhetoric of Character in Children’s Literature av Maria Nikolajeva, Literature as Exploration2 av Louise Rosenblatt, The Pleasures of Children’s Literature3 av Perry
Nodelman och Mavis Reimer, The Hidden Adult av Perry Nodelman, Narratology4 av Mieke Bal samt Narrative Discourse5 av Gérard Genette.
Den första av dessa är också, som titeln antyder, den som är mest relevant för mitt ämne eftersom Nikolajeva har använt sig av många forskares narratologiska teorier och försökt anpassa dem till att fungera som karaktärsanalys på en barnlitterär nivå. Fokuset ligger mycket på det semiotiska perspektivet och är väldigt omfattande. Nikolajeva menar att
fokuset på mimetiska karaktärstolkningar varit för stort och att ett mer semiotiskt perspektiv är att föredra, där man fokuserar på saker som just karaktärisering och textuella funktioner.
Hon menar också att det tidigare i princip har saknats en teori om karaktärer inom
barnlitteratur och litteratur i stort, eftersom det annars hade vore möjligt ”to borrow concepts
1 Maria Nikolajeva, The Rhetoric of Character in Children’s Literature, Scarecrow press, 2003, s. 8.
2 Louise Rosenblatt, Literature as Exploration, The Modern Language Association of America, 1995.
3 Perry Nodelman och Mavis Reimer, The Pleasures of Children’s Literature, Allyn and Bacon, 2003.
4 Mieke Bal, Narratology, Toronto, 2009.
5 Gérard Genette, Narrative Discourse, Cornell, 1983.
and analytical tools from general criticism.”6 Hon använder sig huvudsakligen av narratologi, inom karaktärisering för att sätta fingret på vilka faktorer i ett verk som hjälper till att gestalta karaktärerna och hur, exempelvis hur vår syn på en bikaraktär färgas av den fokaliserade karaktärens egna åsikter genom ett visst ordval. När det gäller att analysera
karaktärsfunktioner tar hon hjälp, med vissa reservationer, av Vladimir Propps system av
”Roller” och Greimas aktantiella modell7, den senare av dessa två är den jag primärt ämnar utgå från . Dessa två system ser ut som följande:
Greimas aktantiella modell
• Avsändare
• Objekt
• Mottagare
• Hjälpare
• Subjekt
• Antagonist Propps system av roller
• Hjälte
• Falsk hjälte
• Prinsessa
• ”Dispatcher”
• ”Donor”
• Hjälpare
• Skurk
Hon förklarar också karaktärsutveckling, i relation till platta gentemot runda, statiska gentemot dynamiska karaktärer, och hur detta bidrar till karaktäriseringen.
Mieke Bal och Gérard Genette är viktiga som grund för att kunna sätta
Nikolajevas teorier i ett större sammanhang. Bals fyra principer om vad som konstruerar en karaktär är en ytterst viktig grund för all tolkning av karaktärer, det vill säga repetition, ackumulation, relationer och transformation (min översättning). Repetition syftar som namnet
6 Nikolajeva, s. viii (i introduktionen).
7 Nikolajeva s. 11.
antyder på upprepningen av karaktärsdrag, ansamling är när likartade karaktärsdrag ”samlas på hög” så att säga. Relationer är exakt vad det låter som, relationen till andra karaktärer och hur deras karaktärsdrag ställer sig i förhållande till varandra. Transformation är fokusering på karaktärsutvecklingen8. Genettes huvudsakliga bidrag är hans tankar om fokalisering, kort sagt genom vems ögon vi ser berättelsen och berättarens distans, vilken hjälper att upptäcka karaktärisering av både fokalisatorn och den fokaliserade karaktären. Också det som Genette benämner paralipsis kan användas som karaktäriseringsverktyg, det vill säga utelämnande av information som avslöjas vid ett annat tillfälle. Just valet av när man inom narrativets tid väljer att ta bort/avslöja informationen sätts medvetet i ett visst sammanhang som påverkar läsarens bild av karaktären/karaktärerna.9
Nodelman och Reimer noterar att karaktärsbeskrivningar inom barnlitteratur
”tends to be concrete rather than abstract”10 eftersom barn skulle ha svårare att ta till sig informationen i annat fall. Deras bok behandlar barnlitteratur på ett mer allmänt plan och klarlägger genomgående mönster och detaljer inom genren, vad Nodelman kallar
”sameness”11 i sin egen bok, The Hidden Adult. Utöver detta fokuserar de på den ständiga
”vuxna” närvaron, hur barnkaraktärer ofta ”confirm adult assumptions about children. They are limited”12 De använder idén om barndomens oskuldsfullhet för att visa hur den vuxna bilden av denna formar karaktärerna i en roman, på ett nästan didaktiskt sätt.
En annan forskare som fokuserar på didaktik är Louise Rosenblatt som, i ett av avsnitt om personlighet i sin bok, pekar ut vikten av karaktärernas didaktiska funktioner:
Through literature the individual may develop the habit of sensing the subtle transactions of temperament on temperament;
he may come to understand the needs and aspirations of others;
and he may thus make more successful adjustments in his daily relations with them.13
8 Bal, s.127
9 Genette 189-194, 52-53
10 Nodelman & Reimer s. 191.
11 Nodelman, s. 245.
12 Nodelman & Reimer, s. 192.
13 Rosenblatt, s. 176.
Mycket fokus kommer självklart hamna på protagonisten Nobody ”Bod” Owens eftersom det är om honom läsaren får mest information och det är oftast i förhållande till honom som de andra karaktärerna framställs, vilket gör att han kommer vara mer eller mindre konstant närvarande i analysen av bikaraktärerna, i och med dennes roll som huvudsaklig fokalisator och protagonist. Med hjälp av facklitteraturen kommer jag att analysera karaktärer av intresse, Bod, Silas, the man Jack och Scarlett, utifrån de frågeställningar jag tidigare nämnt där
karaktärisering alltid behandlas först eftersom det ligger till grund för de andra två
frågeställningarna. Bakgrundskaraktärer och satellitkaraktärer, vilka är underkategorier av bikaraktärer, kommer behandlas kort i ett samlat avsnitt om kyrkogårdens invånare och/eller i förhållande till den karaktär de har starkast textuella relation till.
Analys
Nobody ”Bod” Owens Karaktärisering
Jag ämnar först att gå närmare in på karaktärisering av huvudkaraktären Nobody ”Bod”
Owens, vilken man får följa genom större delen av berättelsen. Efter det kommer jag behandla didaktiska följt av textuella funktioner men självklart är dessa tre aspekter sammankopplade.
Om man utgår från Mieke Bals teori om de fyra huvudsakliga principerna som styr karaktärisering, är det bäst att börja med de två som har mest gemensamt, repetition och ackumulation(ansamling)14. Repetition är upprepandet av vissa karaktärsdrag. Fler
karaktärsdrag ger en ”rundare”, mer komplex, karaktär medan motsatsen ger en ”platt”15. En av Bods första karaktärsdrag man blir bekant med är nyfikenheten, vilken introduceras av den heterodiegetiska berättaren i det första kapitlet. Det är också en av de absolut första egenskaperna läsaren delges om honom:
”Ever since the child had learned to walk he had been his mother's and father's despair and delight, for there never was such a boy for wandering, for climbing up things, for getting into and out of
14 Bal, s. 127.
15 Nikolajeva, s. 130-131.
things. [---] Awake, he soon became bored and had begun looking for a way out of his crib.”16
Detta drag, vilket är normalt för huvudkaraktärer i barnböcker där äventyr har en stor del, repeteras under hela boken, ibland i kombination med ett annat, lydnad. Ett uttryck som används är ”obedient, but curious”(s. 106), då förmedlat genom vad som kallas diegetiskt berättande, där en berättare säger till läsaren hur saker och ting är, till skillnad från mimetiskt berättande, då läsaren tillåts dra egna slutsatser17. En blandning av mimetisk och diegetisk karaktärisering finner man i början av kapitel två då han beskrivs som ”obedient” men direkt efter berättas att så fort han kunde tala började han ställa frågor(s. 35). Dessa två
kontrasterande egenskaper är ett exempel på undantag från principen om ackumulation.
Trots detta är ackumulation mycket närvarande i de framträdande
karaktärsdragen. Ett av dessa drag, vetgirighet, karaktäriseras redan i föregående referens och efterföljande sida, där Bod inte nöjer sig med de vaga svar han får av de vuxna utan väljer att gå till sin förmyndare(s. 37), Silas, vilken är starkt knuten till just utbildning, något jag kommer in på senare. I just det här fallet är det fråga om indirekt karaktärisering. Ett annat exempel på sådant indirekt repeterande är när man får ta del av Bods tankar: ”Bod was thrilled. He imagined a future in which all stories could be opened and discovered.”(s. 46).
Ännu mer indirekt visas det lite senare i boken när Bod ”förlorar” Scarlett, flickan som blir hans första ”levande” vän, för första gången och är nedstämd och mitt uppe i allting ber Silas att ta med fler böcker(s. 59). Vetgirigheten uppvisas också genom fokalisation av en lärare i den skola Bod under en period går:
The boy was a model pupil […] and he spent much of his spare time in the back of the English class where there were shelves of old paperbacks, and in the school library […] where he read stories as enthusiastically as some children ate. (s. 182)
Påhittighet och mod är ytterligare egenskaper som repeteras och anknyter till de tidigare nämnda karaktärsdragen. Dessa två tar sig störst uttryck, kombinerade, i de mer
16 Gaiman, s. 10 (Sidhänvisningar skrivs hädanefter inom parentes)
17 Nikolajeva, s. 196.
händelserika och intensiva partierna av boken där Bod sätts under press. Partierna ifråga finns med i de flesta av de små äventyren, när Bod och Scarlett möter ”the Sleer”, en sorts
övernaturlig existens som vaktar en gammal grav, i form av ”the Indigo man”(s. 50-57), när han försöker undkomma ”the ghouls” i deras parallella värld genom att kalla på ”the night- gaunts”, en sorts flygande varelser som cirkulerar ovan(s.83, 88), när han använder en penna och ett papper för att komma åt nyckeln på andra sidan låset hos Abanazer Bolger, en
antikhandlare av tvivelaktig moral. Dock visas det framför allt i konfrontationen med the man Jack och ”the Jacks of all trades”, den organisation(där alla heter Jack med varierande
efternamn) som ligger bakom hotet mot Bod och mordet på hans familj. I detta avsnitt hopas det samman exempel efter exempel. Ett av dessa är en rent mimetisk karaktärisering när Bod
”tar itu med” Jack Ketch genom att avsiktligen stå helt stilla och genom Nehemiah Trot(en av kyrkogårdens invånare vilken är osynlig för de levande, också kallad The Poet) blir upplyst om Ketchs rörelser när denne smyger sig upp bakom Bod. Efteråt förstärks intrycket av dessa två egenskaper, påhittighet och mod, samt kombineras med humor:
”That's one”, said Bod, calmly, although he felt anything but calm.
”Elegantly accomplished”, said Nehemiah Trot. ”I shall compose an Ode. Would you like to stay and listen?”(s. 265-267)
Nikolajeva gör skillnaden mellan direkt och indirekt tal. Citatet ovan är ett exempel på direkt tal, när karaktärens ord återges direkt, och hon noterar att en kommentar, adverb eller
liknande ” will immediately manipulate our understanding of the character.”18. I Bods fall karaktäriseras han genom direkt tal följt av ett adverb, där det är adverbet, calmly, som karaktäriserar honom som modig. Detta är också en typ av diegetisk karaktärisering.
När man kommer in på transformation är de mest uppenbara tecknen på utveckling hos Bod ålder och utseende vilka noteras av berättaren eller genom att en bikaraktär noterar förändring;
Silas said, ”It has been eleven years, Bod. Eleven years that you have been with us.”
18 Nikolajeva, s. 225.
”Right,” said Bod. ”If you say so.”
Silas looked down at his charge. The boy was lean, and his mouse- colored hair had darkened slightly with age(s. 178)
Denna notering upprepas alltid i början av varje kapitel, vilka är kronologiskt ordnade men genom det som Genette betecknar ”paralepsis”, bitvis presentering av information, hoppar berättelsen över vissa år. Det lämnas då till läsaren att spekulera över vad som pågår under denna tid, men eftersom inget nämns bör det antagas att inget extraordinärt händer och Bod lever som ett ”normalt” barn, eller så pass normalt som en uppväxt i en kyrkogård kan bli. Ett liknande grepp, ”paralipsis”19, används inte lika mycket för Bod, men det finns ändå ett stycke när berättaren retrospektivt ger läsaren information i relation till Bods kännedom om kyrkogårdens miljöer:
Bod walked with care. He knew the area well, and he knew how dangerous it could be.
When Bod was nine he had been exploring in just this part of the world when the soil had given way beneath him, tumbling him into a hole almost twenty feet down.(s. 231)
Det här är även det ett exempel på transformation, där den samtida Bod betecknas som erfaren i kontrast till den 9-årige Bod.
Transformationen är också starkt knuten till Bods olika karaktärsdrag, vilka som
”överlever” och vilka som försvinner med erfarenheter och ålder. Den första typen består av de som nämnts ovan(mod, nyfikenhet etc) och repeteras. Den andra, egenskaperna som försvinner, består av bland annat otålighet, självömkan och högmod, vilka inte repeteras till samma grad som de tidigare nämnda dragen, men på grund av sitt släktskap ackumuleras.
Dessa visar sig i avsnittet då Bod träffar Miss Lupescu, den ryska kvinnan som visar sig vara en varulv(eller ”Hound of God”, som de själva säger), på flera olika ställen:
19 Genette, s. 195-196.
Silas was leaving. Bod had been upset by this when he had first learned about it. He was no longer upset. He was furious.[---]
”This is stupid. I don't remember what a night-gaunt is.”
[---]
”I'm never going to need to know this.”
[---]
Bod brooded on the injustice of it all, and wandered through the graveyard kicking at stones. (s. 65, 72-73)
Efter en rad av liknande äventyr får man se en utveckling av exempelvis otåligheten i den sekvens jag tog upp i samband med egenskaperna mod och påhittighet. De många
transformationer som karaktäriserar Bod gör honom också till en dynamisk karaktär.
Karaktärisering genom relationer är mycket vanligt i The Graveyard book på grund av dess mångfald av karaktärer, och, i Mieke Bals ord ”these relations tend to be processed into similarities and contrasts”20. Han menar också att karaktären kan kontrasteras eller liknas vid sitt tidigare själv, som i det senaste citatet. Kontrasterna är vad som hjälper läsaren att exempelvis definiera karaktärer som onda och goda, till exempel i fallet med Abanazer Bolger när Bod försöker tjäna pengar till en gravsten åt sin nya vän Liza, häxan som är begravd i den icke-välsignade jorden, vilken han knappt känner, och Abanazer Bolger endast försöker lura och kidnappa Bod. Kontrasten mellan osjälviskhet och naivitet på Bods sida ställs mot girigheten och småaktigheten vilka blir, genom intensiv ackumulation och repetition, Bolgers framträdande drag, exempelvis nedan, med denne som fokalisator:
”I need something for a friend of mine,” said the boy. ”And I thought maybe you could buy something I've got.”
”I don't buy stuff from kids,”said Abanazer Bolger flatly.
Bod [...] put the brooch down on the grimy countertop [---] He [...] examined the brooch through the eyeglass.
”Snakestone?” he said, to himself, not to the boy. Then he […]
fixed the boy with a sour and suspicious look.
20 Bal, s. 127.
[---] ”You stole it. You've nicked this from a museum or somewhere, didn't you?”
”No,” said Bod flatly. ”Are you going to buy it, or shall I go and find someone who will?”
Abanazer Bolger's sour mood changed then. Suddenly he was all affability. He smiled broadly. [---]
Bod was relieved that the man was finally being friendly.
(s. 121-122)
Utöver Bolgers attityd gentemot Bod skulle han kunna karaktäriseras av intertextuella omständigheter, då någon som läst Dickens A Christmas carol eller helt enkelt sett Disney's senaste tolkning lätt skulle kunna dra kopplingar till Ebenezer Scrooge, först av namnet och sedan av girigheten samt småaktigheten. Mer om relationer kommer behandlas i samband med de övriga karaktärerna.
Förmedlingen av Bods tankar sker på två olika sätt, ofta efter varandra, och de är vad som kallas ”dissonant-” och ”konsonant psykonarration” samt ”intern monolog”(mina översättningar)21. Den senare av dessa visas alltid tydligt genom kursivering. Ett exempel på kombination av dessa finner man när Bod rymmer från gastarna(”the ghouls”, min
översättning)och råkar ramla från en oändligt hög avsats:
It was like every dream of falling he had ever had, a scared and frantic drop through space, as he headed towards the ground below.
Bod felt as though his mind was only big enough for one huge thought, so, That big dog was actually Miss Lupescu, and, I'm going to hit the rock floor and splat, competed in his head for occupation.(s. 92-93)
De första 11 orden i första meningen är konsonant psykonarration eftersom de utan alltför mycket skulle kunna ändras om till 1:a person, det vill säga This is like every dream of falling I've ever had, och ordvalet skulle utan vidare kunna komma från en 6-åring. Den andra
21 Nikolajeva, s. 244-245, 259-263.
a.
meningen är en mix av dissonant psykonarration och inre monolog där den interna monologen är kursiverad och psykonarrationen beskriver tankarna, signalerat av orden ”felt as though...”, samt att en 6-åring troligtvis inte skulle använda occupation i den kontexten. Utöver dessa rent tekniska kännetecken så skulle en översättning av den andra meningen till 1:a person se
aningen konstig ut.
Många av de hittills nämnda tillfällena när berättaren ingriper ger oss en aning om dennes distans i förhållande till den fokaliserade karaktären22; den diegetiska stilen försöker ofta få läsaren att acceptera berättarens bedömning av karaktären ifråga, oavsett om det gäller handlingar eller tankar. Just den interna fokaliseringen är också vad Genette benämner variabel, det vill säga att fokalisatorn byts ut emellanåt i motsats till fixerad fokalisering där allting passerar genom en protagonist eller bikaraktär.23 Detta kommer bli mer klart i behandlingen av de övriga karaktärern
Det finns dock exempel där berättandet blir mer mimetiskt vad gäller förmedling av tankar, här när Bod och Scarlett för första gången möter ”the Sleer” i gravhögen(min översättning av ”the barrow”):
Bod looked at the remains of the gentleman in the brown coat.
There was a lamp beside him, broken on the rocky floor. ”He ran away,”said Bod aloud. ”He ran because he was scared. And he slipped or he tripped on the stairs and he fell off.”
Här får vi helt enkelt utläsa Bods tankar utifrån hans ord och tidigare observation av
omständigheterna. I detta fallet visar det på Bods klarsynthet och resoneringskapacitet, något mycket ovanligt för en karaktär som tros vara 4-5 år, vilket också skulle kunna stämpla honom som ovanlig, dock är just den tolkningen ytterst beroende av läsaren. Detta mönster återkommer ofta, frekvent kännetecknat genom någon formulering av ”Bod thought.”, följt av en handling eller dialog som lämnar innehållet i hans tankar upp till läsaren.
Tidigare nämnde jag åldern som ett tecken på transformation, men nämnandet av den kan också vara ett karaktäriseringsverktyg i sin egen rätt, i passande kontext, och demonstrera Bods psykologiska nivå:
22 Genette s. 162-164.
23 Genette s. 189-190.
Bod's six-year-old mind tried to imagine something that could make Silas want to leave him, and failed. ”It's not fair.” [---]
On the northwestern side of the graveyard things had become very overgrown and tangled,[...], and he ambled over there, and woke a family of Victorian children who had all died before their tenth birthdays, and they played at hide-and-go-seek in the moonlight in the ivy-twined jungle. (s. 65)
Först tas hans ålder upp i samband med psykologisk begränsning(vilket också kan användas som exempel för ytterligare en egenskap som senare ”försvinner”), sedan inte långt efter nämns lekkamraternas ungefärliga ålder och sysselsättningen kurragömma kan på så sätt bli representativ för den åldersgruppen samt ger information om Bod's vardagsliv. Åldern spelar enligt Nikolajeva en viktigt roll i karaktärisering inom barnlitteratur delvis eftersom ålder är en av de första saker läsaren får veta om karaktären samt att ”it helps the reader adopt a subject position”.24
Dock är den absolut första sak man oftast får veta om karaktären dennes namn, vilket ger läsaren associationer och separerar denne från de andra karaktärerna.25 Visserligen får man inte Bods namn förrän i slutet av första kapitlet, men på grund av dess semantiska(”Nobody”) och kontextuella(dopet som behandlas nedan) abnormalitet är det klart ett av de viktigaste karaktäriseringsverktygen för att ge en grundläggande bild av Nobody Owens. ”Dopet” tar plats efter att 1 ½-åringen Bod har kommit till kyrkogården och dess invånare i samband med detta alla säger vem just han/hon tycker barnet är likt när Mrs. Owens, Bods adoptivmoder, avbryter:
”He looks like nobody but himself,” said Mrs. Owens, firmly. ”He looks like nobody.”
”Then Nobody it is,” said Silas. ”Nobody Owens.”
It was then that, as if responding to the name, the child opened its eyes wide in wakefulness. [---]
24 Nikolajeva, s. 271.
25 Nikolajeva, s. 268-270.
”And what kind of name is Nobody?” asked Mother Slaughter, scandalized.
”His name. And a good name,” Silas told her. ”It will help to keep him safe.”(s. 24-25, Min kursivering)
Namnet är viktigt av flera orsaker. Först på grund av dess semantiska mening där denna ställs i kontrast mot de omständigheter som för Bod till kyrkogården, samt de händelser som
utspelar sig i resten av boken, vilka klargör att denne är allt annat än ingen. Sedan ersätter Mrs. Owens den semantiska meningen med den emotiva, så att namnet istället symboliserar barnets individualitet istället för oviktighet. Individualiteten visar sig också i att namnet är allt annat än ”normalt”, om läsaren dömer efter Mother Slaughters reaktion(utöver det rent
humoristiska i att en person som heter Mother Slaughter kan bli ”scandalized” över någon annans namn). Efter det är också barnets reaktion, markerat i kursiv, viktig för att förstärka namnets oumbärlighet för förståelse av karaktären. Slutligen anges en rent praktisk funktion åt namnet, en förutsättning för säkerhet. Vikten av det traditionella barnkammar-rimmet som står innan innehållsförteckningen i The Graveyard book lämnar också namnet öppet för subjektiva tolkningar av läsaren:
Rattle his bones Over the stones It's only a pauper Who nobody owns (s. 7, innan sidräkningen börjar)
Som sagt är det väldigt öppet för tolkning av läsaren och också karaktäristiskt för Gaiman, som ofta använder sig av gammal folktro, religion och sagor, i romaner såväl som i noveller och lyrik.
Kläder bildar tillsammans med ålder och namn en del av det som Nikolajeva kallar ”implicit characterization”26. Bod går under större delen av barndomen klädd i ett grått lakan, vilket bildar en diskrepans mellan texten och de bilder som ibland tar upp en sida eller
26 Nikolajeva, s. 268.
två, där han visas som klädd i svart jacka, svarta byxor och svarta skor(s. 101, 102). Valet av vilken bild läsaren föredrar, den textuella eller bildliga, är högst subjektivt, men ändå viktigt att notera. Om man utgår från texten så ställs det grå lakanet ganska tidigt i kontrast till
”normal” klädsel som Scarletts, troligtvis för att accentuera Bods abnormalitet: ”She […] was dressed in bright colors, yellow and pink and orange. Bod, in his grey winding sheet, felt dowdy and drab.”(s. 40). Förutom att vara ytterligare ett exempel på dissonant
psykonarration(en 4-5-åring skulle troligtvis inte säga ”dowdy” eller ”drab”) så kan Bod också karaktäriseras av sina egna känslor över sin klädsel. Första gången som Bod klär sig i, med vissa reservationer, kan betecknas som normal klädsel är när han ska ut i den riktiga världen och tar den förre kyrkvaktmästarens gamla kläder som, med lite modifikation, gör att han känner sig som ”quite the dandy”(s. 119) Den sista gången han byter klädestyp är när Silas ger honom vanliga kläder från världen utanför. Syftet rent berättelsemässigt är att Bod ska smälta in eftersom han den dagen ska in till staden för att dansa ”the Macabray”, eller danse macabre, the dödas och levandes dans. Givandet och användandet av dessa kläder skulle också kunna visa att barndomen börjar lida mot sitt slut och Bod måste förbereda sig för världen utanför kyrkogården. Dessa tre exempel visar också hur en viss typ av klädsel kopplas med normalitet, även om Bod bara tycks bära grått, vilket Scarlett noterar i ett drömmöte: ”He wore grey, although she could not have described his clothes”(s. 228).
Den sista sak jag tänker ta upp som karaktäriserar Bod är kyrkogården som får en symbolisk betydelse för Bod i läsarens ögon genom repetition av dess roll som ett hem, en säker plats för honom. Ett citat som jag redan nämnt finns på sida 11 i uppsatsen, då i
samband med transformation. Ett annat exempel är när Bod uttryckligen säger ”He was cold, true, but the cold did not bother Bod, not really: the graveyard embraced him, and the dead do not mind the cold.”(s. 148). Hans övernaturliga krafter, att kunna hemsöka en annans
drömmar eller att göra sig själv osynlig för att nämna några, är också knutna till kyrkogården och ”The Freedom of the Graveyard” som han får när han adopteras(s. 31).
Didaktiska funktioner
Bod som didaktisk karaktär är central eftersom han är protagonist och den vi får mest information om genom berättelsen. Mängden information bidrar till att bygga upp ett visst mönster hos karaktären, vilket hjälper läsaren att upptäcka vad Nodelman och Reimer
betecknar den tematiska strukturen27. Mönstret bildas genom en återkommande ”rytm”, och på så sätt kan det skapa en viss moralisk eller liknande diskurs. När Nikolajeva beskriver samma sak använder hon sig av Baruch Hochmans term ”Coherence” vilket hon noterar används i samtida barnlitteratur för didaktiska syften28.
I det tidigare avsnittet nämner jag ett antal händelser med vissa gemensamma nämnare, i anknytning till transformation, vilka är Bods mindre återkommande äventyr. Det är framförallt tre som står ut, tre kapitel närmare bestämt: The Hounds of God, The Witch's Headstone och Nobody Owens' School Days. I den första av dessa hamnar Bod i problem eftersom han naivt litar på ”the ghouls”, trots deras tvivelaktiga utseende och beteende. I den andra blir han inlåst av Abanazer Bolger, igen på grund av godtrogenhet. I den tredje är det en kombination av ett bråk med Silas och att han går för långt i sina försök att ”reformera” två mobbare. I samtliga blir han hjälpt av en annan person, direkt och indirekt, för att undkomma faran, Miss Lupescu, Liza Hempstock och Silas(i den ordningen). Bod går också alltid ut ur dessa äventyr en erfarenhet rikare. Av detta skulle en eventuell läsare kunna urskilja diverse, i brist på bättre ord, ”meddelanden”, exempelvis att man får göra misstag så länge man lär av dem, att vissa personer är mer pålitliga än andra eller, om man ser till mina observationer om transformationer, att vissa egenskaper är mer värda än andra. Detta är inga definitiva
meningar, utan endast exempel på vad en subjektiv läsare eventuellt skulle kunna utläsa.
En annan tematisk struktur med potentiellt didaktiska budskap är Bods välvilja gentemot andra, till exempel i två av kapitlen ovan där han vill hjälpa först Liza Hempstock att få en egen gravsten och sen de yngre barnen i skolan att skydda sig mot mobbarna. Ett ytterligare exempel är när han vill trösta Silas:
[…] I do not know what it is like to dance the Macabray. You must be alive or you must be dead to dance it- and I am neither.”
Bod shivered. He wanted to embrace his guardian, to hold him and tell him that he would never desert him [...](s. 149)
I sin bok The Hidden Adult talar Nodelman om lyckliga slut och deras roll i klassisk barnlitteratur om att inge hopp och optimism. Han kritiserar det som han anser vara
27 Nodelman & Reimer, s. 68-69.
28 Nikolajeva, s. 149-150.
den vuxna konstruktionen om hur verkligheten ”bör” vara, en sorts utopi, i motsats till vuxenlitteratur som berättar hur världen egentligen är29. Om man ser till Bod i relation till detta så kan man inte tala om ett fullkomligt lyckligt slut, Scarlett överger honom, Miss Lupescu dör i strid för hans skull(s. 286-289) och till sist kan han inte ens se sin familj eller någon av kyrkogårdens invånare förutom Silas som i princip myndighetsförklarar honom(s.
295-307). Dock hamnar detta i balans med de sista två styckena i boken är Bod lämnar kyrkogården:
The midsummer sky was already beginning to lighten in the east, and that was the way that Bod began to walk: down the hill, towards the living people, and the city, and the dawn.
[---] There was a smile dancing on his lips, although it was a wary smile, for the world is a bigger place than a little graveyard on a hill; and there would be dangers in it and mysteries, new friends to make, old friends to rediscover, mistakes to be made and many paths to be walked before he would, finally, return to the graveyard […].
But between now and then, there was Life; and Bod walked into it with his eyes and his heart wide open. (s. 307, Min kursivering)
Kontrasterna blir här tydliga mellan optimism och realism, som för att visa en balans mellan de två: De kursiverade partierna är de som förordar realism och en viss försiktighet. Detta skulle också kunna kopplas till den tematiska strukturen av misstag och lärdom.
Mängden information är också viktig för att hjälpa en yngre läsare att
sympatisera med Bod, att eventuellt identifiera sig med denne och lära sig empati genom att
”leva igenom” karaktären. Louise Rosenblatt hävdar vikten av litteratur som empati-skapande redskap i sin Literature as Exploration, tidigare demonstrerat i form av ett citat inom
forskningsöversikten på sida 5-6. Ur det perspektivet skulle en läsare till exempel kunna få ut värdefulla erfarenheter från Bods levnadssituation; föräldralös, ovetandes om detaljerna i sitt ursprung, adopterad, osäker i världen utanför, rädslan i de äventyr han upplever etc.
29 Nodelman, s. 216-222.
Rosenblatt menar dock inte att det finns en mening för varje läsare eller text utan att varje läsning skapar nya meningar beroende på läsarens sinnestillstånd vid just den tidpunkten, det vill säga att både text och läsare förändras vid varje ny läsning. Ett simplifierat exempel är att ett barn första gången läser boken när han/hon är 11, och då lever sig mer in i Bod när denne är i samma åldersgrupp. Om denne läser boken igen en tid senare kanske han/hon mer fokuserar på den 14-årige Bod. Detta kan kopplas till vad jag nämnde tidigare angående karaktärens ålder och dess vikt för läsarens subjektiva inställning.
Textuella funktioner
Bods textuella funktion, sett utifrån aktantmodellen eller Vladimir Propps system av roller, är ganska uppenbart som subjekt(aktant) eller hjälten(Propp) på grund av Bods status som protagonist.
Vad är det då som definierar Bod som protagonist? Det finns flera faktorer, bland annat det faktum att i princip alla bikaraktärer på något sätt förhåller sig till honom, både vad gäller karaktärisering och funktion. En annan faktor är att han som karaktär är den mest runda och dynamiska, alltså den mest komplexa, med de flera olika karaktärsdragen och exempel på transformationer som tidigare noterats i karaktäriserings-avsnittet: vetgirighet, mod med flera.
Orsaken till komplexiteten, hans roll som dominerande fokalisator, kan också i rätt
sammanhang vara definierande för en protagonist samt följden att han är den mest frekvent närvarande karaktären genom berättelsen. Nikolajeva nämner flera faktorer om definierar protagonisten, tre av vilka är närvarofrekvens, fokalisation och evolution(transformation) och menar att endast en av dessa inte räcker som kriterium för protagonisten utan en kombination av många.
Vad gäller förhållandet till andra funktioner så är han målet för
antagonisten/skurken(kommer hädanefter endast betecknas ”antagonisten”), hjälparen och så vidare. Dessa kommer behandlas närmare i anslutning till deras respektive karaktärer. Man skulle kunna argumentera för att Bod också skulle vara avsändaren eftersom det är hans beslut att utkräva hämnd på the man Jack, vilket demonstreras när Silas frågar hur de ska kunna hålla honom säker från fienden utanför kyrkogårdens gränser, som reaktion på Bods önskan att gå i skolan, och Bod svarar efter ett visst meningsutbyte:
”Well,” said Bod. ”If I go outside in the world, the question isn't 'who will keep me safe from him?'”
”No?”
”No. It's 'who will keep him safe from me?'”(s. 181)
En annan kandidat till funktionen skulle kunna vara Bods mördade, biologiska familj, vilka genom sin frånvaro ”tvingar” ut honom ur hemmet och iväg till kyrkogården där mammans vålnad mer eller mindre överlämnar honom till Mrs. Owens. Dock skulle dessa i så fall endast uppfylla den rollen inom det första kapitlet, med den självförklarande titeln, ”How Nobody Came to the Graveyard”(s. 2-35). Ett annat perspektiv kan vara att se på dessa två som en kollektiv aktant/roll, något som Nikolajeva förklarar på följande sätt när hon skiljer mellan aktör och aktant: ”The collective character in children's fiction consists of several actors but is one and the same actant”30.
Så, för att sammanfatta, kan man se på Bod antingen som enbart subjekt/hjälte eller i kombination med funktionen som avsändare, med eller utan sin biologiska familj.
Silas Karaktärisering
Silas är Bods mentor/förmyndare och övertar, tillsammans med Mr. Och Mrs. Owens,
ansvaret för denne när han anländer till kyrkogården. Anledningen, rent praktiskt, till att Silas tar på sig uppgiften anges vara att han är den ende som kan röra sig utanför kyrkogårdens gränser för att införskaffa sådant som är oviktigt för de döda men livsnödvändigt för de levande, som Bod. Detta innefattar framförallt mat och liknande.
Silas som karaktär blir, liksom många av bikaraktärerna, väldigt fragmentarisk eftersom man endast får information genom externa iakttagelser, av berättaren eller en annan karaktär. Detta förstärker en av de starkaste dragen hos honom, mystiken. Genom repetition får man veta att han aldrig går ut i dagsljus, att han är varken levande eller död och abnormalt gammal samt att han kan manipulera de levande. Läsaren får konstant ledtrådar som pekar, ganska uppenbart, på att han är vampyr men detta sägs aldrig rakt ut. Nedan följer vissa exempel:
30 Nikolajeva, s. 12.
[…] his nightly excursions outside[...]
[…] he stepped out of the shadows, detaching from them like a patch of darkness[...]
As twilight edged from grey to purple there was a noise in the spire, like a fluttering of heavy velvet, and Silas left his resting place in the belfry […]
”I,” said Silas, ”am precisely what I am, and nothing more. I am, as you say, not alive. But if I am ended, I shall simply cease to be. My kind are, or we are not. (s. 68, 23, 100, 179)
Huruvida läsaren förstår dessa allusioner till klassiska kännetecken för en vampyr är självklart beroende av dennas kunskapsnivå.
Han karaktäriseras också mycket av berättarens diegetiska kommentarer på utseende samt liknelser eller adverb kopplade till dennes språkbruk. Silas röst beskrivs ofta
”like silk” eller ”velvet” med olika variationer och hans reaktioner beskrivs ofta med adjektiven ”imperturbed”, ”unimpressed”. Den egenskap man skulle kunna utläsa ur detta repetitiva mönster är självkontroll. Rösten kan också kopplas, om läsaren har ”rätt” referenser, till det vampyriska och manipulation. Ytterligare en observation är att utropstecken eller adverb som antyder ilska eller upprördhet aldrig används i samband med hans tal. De enda undantagen är när Bod är i fara eller har gjord något för att utsätta sig själv för fara,
exempelvis efter att Bod har dragit på sig uppmärksamhet i skolan får man, fokaliserat genom Bod, se Silas arg:
Silas unmoving exterior was like the hard crust of rock over molten lava. Bod knew how angry Silas was only because he knew Silas.
He seemed to be fighting his anger, controlling it. [---]
”You will do as you are told, boy,” said Silas, a knot of velvet anger in the darkness. (s. 193-194, Min kursivering)
Vid det här tillfället visas också tydligt kontrasten mellan självkontroll och ilska, genom en liknelse i första meningen, sedan genom en iakttagelse och därefter med en metafor. I många
av de tidigare citaten om Silas är också mörker och skugga ett återkommande tema, vilket förstärker mystiken.
En egenskap som bidrar till att göra Silas till en mer komplex, eller rund, karaktär är sorgsenhet, exempelvis kopplat till den situationen jag citerar på sida 18 i
uppsatsen. Det finns flera situationer där denna sorgsenhet kommer fram till exempel senare i samma kapitel när de dansar ”the Macabray” och Bod ser Silas stå i ett hörn: ”Bod wondered if it was longing that he saw on Silas's face, or sorrow, or something else, but his guardian's face was unreadable.”(s. 161). Just referensen till Silas som förmyndare(guardian) är också frekvent och framhäver Silas relation till Bod. Vad gäller utveckling, eller transformation, är Silas statisk i jämförelse med Bod: han förblir densamma genom större delen av berättelsen, förutom i slutet när han ska ta avsked av Bod:
”Can't I stay here? In the graveyard?”
”You must not,” said Silas, more gently than Bod could remember him ever saying anything.[---]
Silas said, ”I have not always done the right thing. When I ws younger...I did worse things than Jack. Worse than any of them. I was the monster, then, Bod, and worse than any monster.”[---]
Silas said, ”People can change,” and then fell silent.[---]
Then he put up his hand as if he were brushing the hair from his eyes-a most uncharacteristic gesture. (s. 302-304, Min kursivering)
Här antyds en förändring, eller helt enkelt en gömd sida, men vad som framförallt sägs är att Silas redan genomgått sin förändring.
Didaktisk och Textuell funktion
Den tematiska struktur som är mest framträdande för Silas är hans roll som mentor och lärare åt Bod, då han förklarar hur saker och ting fungerar. Nedan följer två exempel, ett där Bod karaktäriserar honom som lärare och ett där Silas själv implicit, genom dialog, karaktäriseras.
His guardian could always be counted upon to explain matters clearly and lucidly and as simply as Bod needed in order to understand. (s. 37)
You're alive, Bod. That means you have infinite potential. You can do anything, make anything, dream anything. If you change, the world will change. Potential.Once you're dead, it's gone (s. 179)
Det är också Silas som letar reda på avlidna lärare i kyrkogården, får tag på böcker åt pojken, och som ordnar så att Bod får gå i vanlig skola en kort tid. De första böcker Bod får av Silas är, till exempel, alfabetsböcker och en kopia av The Cat in the Hat. Han ger också Bod uppdraget att hitta alla alfabetets bokstäver i kyrkogården.
Silas textuella funktion är mest uppenbart som hjälpare, han får Bod ur knipa, lär upp honom och i en sorts parallell- eller ramberättelse slår han till mot the Jacks runtom i världen med slutmålet att Bod ska kunna leva ett normalt liv utanför kyrkogården. Detta antyds under berättelsen men blir utförligt beskrivet när Silas, tillsammans med vad som kallas ”the Honour Guard”, anfaller ett fäste i Krakow då Miss Lupescu också dör, vilket dock inte återges direkt i texten men som Silas berättar efteråt för Bod. Ett exempel på ett sådant parti citeras nedan:
In Krakow, on Wawel Hill, there are caves called the Dragon's Den, named after a long dead dragon. [---] There are caves beneath those caves that the tourists do not know and do not ever get to visit. [---]
Silas went first, followed by the grey hugeness of Miss Lupescu, […]. Behind them was Kandar, a bandage-wrapped Assyrian mummy[...] (s. 238-239)
Men man skulle också kunna betrakta Silas som en del av den kollektiva avsändaren jag nämnde i samband med Bods textuella funktion, eftersom det är på grund av hans tillfälliga frånvaro som Bod hamnar i fara under senare delen av boken när han konfronteras med de sista ”Jacks” och mördaren själv, Jack Frost alias the man Jack.
The man Jack alias Jack Frost
Den absolut första karaktären som introduceras är Jack Frost alias ”the man Jack”, vilken man senare får reda på är en del av den globala organisationen ”the Jacks of all trades”, där alla har samma förnamn men varierande utseende och beteende. Jag kommer hädanefter att referera till Jack Frost endast med efternamn.
Det första man får veta om Frost är också den första meningen i första kapitlet;
”There was a hand in the darkness, and it held a knife”, tillsammans med en bild på det som mening beskriver, endast handen, kniven och svart bakgrund, ingen kropp. På nästa sida beskrivs kniven och dess skärpa(mycket vass, kort sagt) och man får också en helfigurs-bild, innan den textuella beskrivningen på följande sida. Bilden, som har ganska säregen stil i likhet med de andra bilderna i boken, visar inte ansiktet men snarare en sorts halvt mörklagd profil där man ser hår på bakre delen av huvudet och den främre delen porträtteras som flintskallig, en detalj som blir viktig i den senare delen av boken. I texten fortsätter beskrivningen av kniven: ”The knife had done almost everything it was brought to that house to do, and both the blade and the handle were wet.”. Det fortsätter sedan med en beskrivning av hur ”wisps of nighttime mist slithered and twined into the house through the open door.”, och miljön
fortsätter med den repetition av hotfullhet som på så sätt blir utmärkande för karaktären Frost.
Berättaren fortsätter sedan förklara var han har mördat resten av familjen, pappan, mamman och dottern, och deklarerar att den lille pojken, ”barely a toddler”, är den sista som ska tas om hand(s. 2-7). Innan han tar sig vidare till pojkens rum blir det en narrativ paus för att beskriva honom:
The man Jack was, above all things, a professional, or so he told himself, and he would not allow himself to smile until the job was completed.
His hair was dark and his eyes were dark and he wore black leather gloves of the thinnest lambskin.
[---]
His shoes were black leather, and they were polished to such a shine that they looked like dark mirrors: you could see the moon reflected in them, tiny and half full. (s. 7-9, Min kursivering)
Anledningen till att jag fokuserar så mycket på inledningen är eftersom att den är så koncentrerad av repetition och ackumulation samt bildar grunden för läsarens bild av
karaktären, vilken inte ändras någonting genom hela berättelsen: hotfull, sadistisk, pedantisk, mörk. De tre sista framställs oerhört intensivt i citatet ovan och tillsammans genom
ackumulation bildar de något av en stereotyp skurk vilken är i princip definierad som ondska.
Det blir en väldig kontrast när Frost ikläder sig rollen av den mer älskvärde historikern Jay Frost, med syftet att nästla sig in hos Scarlett och hennes mamma samt att undersöka kyrkogården. Detta är också nästan 13 år efter att han försökt mörda Bod som barn. Språket är det som framförallt bidrar till att skilja de två personligheterna åt, som exemplet nedan visar:
The man Jack:
”You're here somewhere,” growled the man Jack. ”I can smell you!”
[---]
The man Jack raised his voice. ”It buys you moments, but it won't stop me, boy,” he called through the locked door. Then he added, simply, ”We have unfinished business, you and I.” (s. 256) Jay Frost:
”Hullo. Um, hullo?” said a voice from behind her. ”Awful cheek of me, I know, but would you help me hold down this, er, just really need another pair of hands, it it's not too much trouble.”
[---]
He stood up, ran one hand through his grey hair. ”Ow. Needed to stand. Legs got a bit pins-and-needlesy,” he said. [---]
His hair was thinning, and he smiled hesitantly and blinked at her through small, round glasses which made him look a little like a friendly owl. (s. 220-221, Min kursivering)
Både språk, adverb, liknelser och attribut(glasögonen och hårfärgen) hos ”Jay” Frost är i princip raka motsatsen till the man Jack. Den föregående framställs som vänlig, något tafatt och har åtskiljande attribut.
Vad som också är viktigt att komma ihåg är att läsaren inte delges Frosts riktiga identitet förrän han konfronterar Bod. Dock finns det ledtrådar för den som uppmärksammar dem och har ”rätt” referensramar. Exempelvis skulle en läsare kanske komma ihåg bilden i början av boken där the man Jack porträtteras som tunnhårig, i likhet med den textliga beskrivningen av Jay Frost. Om en läsare också är bekant med den mest kända Jack Frost, snögubben, genom sång, film, sagor eller liknande, skulle han också kunna lista ut att Jay endast är ett täcknamn, en form av litterär kompetens. Om läsaren inte uppmärksammar detta bildar avslöjandet en sorts paralipsis, vilket kan få de ovannämnda exemplen att hamna i ett retrospektivt sammanhang, det vill säga att läsaren blickar tillbaka på dessa detaljer och sätter dem i rätt kontext.
Didaktisk och textuell funktion
En didaktisk funktion är svår att hitta hos denna karaktär, men eftersom han är såpass stereotyp skulle han kunna betraktas utifrån det något äldre perspektivet inom barnlitteratur där karaktären betraktas som en ”modell” för hur läsaren bör försöka vara31. I det här fallet skulle Jack Frost vara en modell för hur man INTE ska försöka vara, representativ för dåliga egenskaper. Han är givetvis, likt de flesta karaktärer, öppen för att identifiera sig med, men detta tycks svårt med tanke på karaktärens begränsade komplexitet. Den enda detalj som antyder någon sorts personlighet bakom ondskan är när det nämns att Jack i vanliga fall bor hos sin farmor/mormor(s. 138).
Den textuella funktionen råder det ingen tvekan om i det här fallet. The man Jack(tillsammans med the Jacks of all trades) är antagonisten: han sätter berättelsen i rörelse genom att mörda Bods familj och fungerar som hindret Bod måste övervinna för att komma åt objektet, frihet och relativ säkerhet i den riktiga världen. Det är just karaktärens platta
utformning och förhållande till subjektet, Bod, som gör det såpass lätt att identifiera honom som denna aktanten.
31 Nikolajeva, s. 36.
Scarlett Amber Perkins
Karaktären Scarlett ligger strax efter Bod som fokalisator och den normala levande person som tar mest plats i berättelsen. Karaktären introduceras under andra kapitlet som Bods första(och enda) levande vän under barndomen, trots att hon flyttar bort under nästan 13 år.
Egentligen kan man säga att Scarlett är två karaktärer, den yngre och den äldre.
För att visa på skillnaderna kommer jag nedan ge exempel från de två olika åldrarna.
5-åriga Scarlett:
”I can make really good faces,” said the girl. ”Look at this one.”
She pushed nose up with one finger, creased her mouth into a huge, satisfied smile, squinted her eyes, puffed out her cheeks. [---]
”I'm a stranger,” pointed out Bod.
”You're not,” she said definitely. ”You're a little boy.” And then she said, ”And you're my friend. So you can't be a stranger.”[---]
[…] Scarlett would wander off the path, a splash of fluorescent green or orange or pink, and explore. (s. 40-42)
15-åriga Scarlett:
Scarlett Amber Perkins ws fifteen, and, at that moment,[...], she was a mass of angry hate. She hated her parents for splitting up.
She hated her mother for moving away from Scotland, hated her father because he didn't seem to care that she had gone- She hated this town for being so different-nothing like Glasgow, where she had grown up […] (s. 217)
Läsarens bild av Scarlett går från ett barn till en tonåring och all tid där emellan utelämnas, alltså karaktäriseras hon genom paralepsis. Barnet Scarlett karaktäriseras genom sina kläder och ackumulation av egenskaper, de färgglada kläderna bidrar till bilden av henne som en glad person tillsammans med, som i exemplet ovan, lekfullhet och vänlighet. I och med att hon också följer med Bod ner i gravhögen där de möter ”the Sleer” ansluter sig också
”nyfikenhet” till denna samling av egenskaper, på ett sätt som är väldigt likt Bod.
Passagen ovan är det första intrycket läsaren får av flickan som 15-åring och det är en stor skillnad från 10 år tidigare i berättelsens tidräkning. Det visar sig att hon har kvar
en del av de tidigare egenskaperna, vänlighet och nyfikenhet som hon visar genom att hjälpa Bod att leta reda på sin identitet genom efterforskningar om hans familj, dock bidrar den repetitiva framställningen av ilska till att göra henne till en mer rund karaktär.
Didaktiska och textuella funktioner
Eftersom Scarlett, liksom Bod, agerar som fokalisator uppmuntrar detta till identifikation, speciellt när hon som tidigare nämnt blir mer komplex, mer mångfacetterad. En läsare skulle hypotetiskt sett mycket väl kunna känna igen sig i hennes ilska eller känna igen någon annan i den och på så sätt få ett annat perspektiv. Dock skulle troligtvis Nodelman och Reimer
betrakta henne som ett exempel för det jag nämnde i forskningsöversikten, hur vuxna skapar bilden av barn som de tror att barn är, i det här fallet ”den arga tonårsflickan” gentemot ”det oskyldiga och glada barnet”. Det är alltså tal om en form av dubbelt tilltal, där den vuxna föreställningen bekräftas32. Jag skulle dock inte gå så långt som att kalla henne en stereotyp, eftersom dessa oftast definieras som att besitta ett enda utmärkande drag.
Karaktären Scarletts placering i den aktantiella modellen är svårbestämd, mycket eftersom hon i vissa situationer ger intryck av att vara ”objektet”, det vill säga målet för uppdraget. Detta intryck har som grund att hon som 15-åring blir räddad av Bod ur ett antal situationer, i slutet under konfrontationen med the Jacks of all trades, framförallt i berättelsens klimax när Jack Frost håller henne gisslan nere i gravhögen. Dock, i och med att hon lämnar Bod och kallar honom ”monster” efter dessa händelser, blir det klart att hon är vad man skulle kunna kalla ett ”falskt objekt” och det sanna objektet, Bods frihet, framträder.
Den roll som i stället är mest passande för Scarlett är som hjälpare, exempelvis: Under barndomen hjälper hon Bod genom att lära honom om världen utanför och följer med ner till
”the Sleer” i gravhögen, vilken Bod senare använder för att, i princip, döda Jack Frost. Senare hjälper hon honom som jag nämnde med att få reda på sin bakgrund samt, om än oavsiktligt, i samband med detta bidrar till konfrontationen med Jack Frost, som under förklädnad utger sig för att ha information om Bods döda familj.
32 Nodelman & Reimer, s. 192.
Kyrkogårdens invånare
De många karaktärerna som tillsammans bildar kyrkogårdens befolkning är både satellit-, bakgrunds- och understödjande karaktärer. Satellitkaraktärer är bikaraktärer som kan vara viktiga för berättelsens övergripande struktur, kort sagt för att klargöra vissa aspekter.
Bakgrundskaraktärer är å sin sida inte essentiella utan används mer för estetisk effekt, exempelvis för variation, trovärdighet och komik. Exempel på understödjande karaktärer är Silas och Jack Frost, utan vilka berättelsen inte skulle fungera överhuvudtaget.33
Ett typiskt exempel på en satellitkaraktär inom kyrkogården är Caius Pompeius, den äldste döde i kyrkogården, som upplyser Bod om detaljerna kring gravhögen där han senare tillsammans med Scarlett träffar på ”the Sleer”. Här är det inte fråga om någon mer detaljerad karaktärisering förutom det romerska namnet, hans klädsel(toga med ylleväst och yllebyxor under mot kylan) och att han refereras till som ”the old Roman”(s. 46-48). En annan satellitkaraktär är ”the Poet”, Nehemiah Trot, som dock, även med kyrkogårdens mått, framför allt framställs som en komisk karaktär genom hans något överdrivna sätt att försöka säga det mesta på ett poetiskt, nästan som taget ur en Shakespeare-pjäs, sätt. Ett exempel är när han refererar till Scarlett som Bods ”Echo”, ”Terpsichore” och ”Clytemnestra” och till honom själv som ”Leander” och ”Alexander”(s. 232-233).
Understödjande karaktärer finns det ett antal av, exempelvis häxan Liza Hempstock och Bods föräldrar, Mr. Och Mrs. Owens, med fokus på den sistnämnda.
Liza Hempstock karaktäriseras främst av sitt tal och den passage när hon berättar hur anklagades för att vara häxa och dränktes samt brändes. Språket, för övrigt ett repetitivt karaktäriseringsverktyg, hon använder är vad Nikolajeva kallar ”sociolect”, fast man dock i det här fallet också skulle kunna prata om en liknande term som istället för att fokusera på det sociala fokuserar på det historiska:
”Hush-a-you-hush-a-boy,” said a voice from behind him. “Where did you come from? Dropping like a thunderstone. What way is that to carry on?” [---]
You have the Devil’s own luck, boy, falling into the compost.
‘Tain’t the end of the world.“
33 Nikolajeva, s. 112-114.
[---]
“How-de-do, young Master Bod.”
“Never stole nuffink,” she said […] (s. 108-109, Min kursivering)
De kursiverade partierna är exempel på dialekt/sociolekt i skrivet direkt tal. Även längden på meningarna, liknelsen, ordspråket och den retoriska frågan hjälper till med framställningen av henne som en, i brist på bättre ord, barsk och bestämd person.
Bakgrundskaraktärer blir inte så utförligt beskrivna och därför finns det inte heller inte så mycket att säga om dem. Dock är en av dessa karaktärer Bods lekkamrat som yngre, Fortinbras Bartleby, som dog när han var 10:
(of consumption, he had told Bod, who hade mistakenly believed for several years that Fortinbras had been eaten by lions or bears, and was extremely disappointed to learn it was merely a disease) (s. 147)
Man får alltså endast veta hans förhållande till Bod, hans ålder och omständigheterna kring hans död.
Didaktiska och textuella funktioner
Man kan säga att kyrkogårdens invånare bildar en sorts kollektiv karaktär vad gäller det didaktiska och textuella.
Som didaktik bildas en tematisk struktur grundad på varje invånares bidrag, en tematisk struktur med en historisk diskurs. Genom att man exempelvis får veta den tidsålder de levde och dog under samt en eventuell livshistoria ges en antydan om verkligheten under sagda tid. Ett exempel är den tidigare nämnda poeten Nehemiah Trot och hans något löjliga hämnd på en litteraturkritiker(s. 233-234), ett annat är den avlidne målarlärlingen Thackeray Porringer, som, i utförandet av en hopplös uppgift hans mäster gav honom, att leda reda på röd/vit-randig färg i vinterkyla, ådrog sig sjukdomen:
[…] apoplexy, which carried him off within the week, and he died glaring furiously at the other apprentices and even at Mr. Horrobin, the master painter, who had undergone so much worse back when
he was a ‘prentice that he could scarcely see what all the fuss was about. (s. 174-175)
Historisk diskurs blandas på så sätt med en ganska humoristisk inställning till döden.
Den kollektiva aktanten som kyrkogården utgör är, Silas inräknad, hjälparen.
Hans adoptivföräldrar hjälper Bod genom att ge honom ett hem, hans olika lärare samt Liza hjälper honom uppnå de färdigheter som han behöver för att överleva sina äventyr och sedan under den sista konfrontationen förser de Bod med information om fiendens rörelser i
kyrkogården. Slutligen också ”the Sleer” som Bod, manipulativt, använder mot Jack Frost.
Resultat och sammanfattning
De frågeställningar jag utgick ifrån i min analys var:
- Hur byggs karaktärerna upp(karaktärisering)?
- Vilken textuell funktion fyller karaktärerna?
- Vilken eventuell didaktisk funktion fyller karaktärerna?
-
Inom karaktärisering har jag visat på hur mycket fokus som hamnar på
protagonisten Bod och, genom honom, redogjort för många av de karaktäriseringsverktyg som används, främst med hjälp av Nikolajevas terminologi. Bland dessa finner vi till exempel dissonant och konsonant psykonarration samt adverb, adjektiv och kommentarer från berättarens sida. Dessa har också visat på hur mycket berättaren nyttjar diegesis, direkt ingripande i karaktäriseringen, i förhållande till mimesis, där läsaren har mer frihet att bilda sin egen åsikt. Av dessa två positioner har upptäckts exempel på båda. Alltså har jag
behandlat vad Genette kallar distans, berättarens position i förhållande till berättelsen. Också det som han(Genette) benämner paralipsis, utelämnande av information som avslöjas senare, och paralepsis, utelämnande av information där läsaren får göra antaganden, finns det
exempel på hos Bod, där berättelsen ”hoppar över” vissa år i hans uppväxt, och The man Jack, som är ”förklädd” till sitt alias Jack Frost.
Med Mieke Bals terminologi har jag också visat exempel för repetition, ackumulation, transformation och relation, framför allt hos karaktären Bod vad gäller de två
sista, men även till viss del hos bikaraktärerna, primärt vad gäller repetition och ackumulation.
Vad gäller bikaraktärerna har jag valt ut de som visat sig mest essentiella och närvarande i texten, Nobody Owens, Silas, Jack Frost och Scarlett Amber Perkins, samt försökt behandla mer övergripande kyrkogårdens invånare.
Inom det didaktiska har jag försökt, utifrån Nodleman & Reimers tankar, peka på de olika tematiska strukturer som bildas, exempelvis den i slutet nämnda historiska diskursen hos kyrkogårdens invånare, där läsaren ges en inblick i sociala förhållanden under historien, i England. Jag har också gett exempel på sätt som en hypotetisk läsare skulle kunna identifiera sig med vissa av karaktärerna, främst hos fokalisatorerna Bod och Scarlett, med det didaktiska målet att utveckla empati hos läsaren, en aspekt som Rosenblatt lägger stor vikt vid i sin Literature as Exploration.
I de karaktärer jag har tagit upp har också ett mål varit att identifiera deras textuella funktion i berättelsen, utifrån Greimas aktantiella modell. Svårigheten att koppla ihop karaktärer, kollektiva eller individuella, med en viss funktion visar på en ökad
komplexitet och modellens, både Propps och Greimas, begränsningar gällande karaktärer i samtida barnlitteratur. Jag har heller inte lyckats identifiera någon mottagare eller avsändare bland karaktärerna vilket ytterligare framhäver metodens brister.
Litteraturförteckning
Mieke Bal, Narratology: introduction to the theory of narrative, Toronto, 2009.
Neil Gaiman, The Graveyard Book, HarperCollins, 2008.
Gérard Genette, Narrative Discourse: An Essay in Method, Cornell, 1983.
Maria Nikolajeva, The Rhetoric of Character in Children’s Literature, Scarecrow press, 2003.
Perry Nodelman och Mavis Reimer, The Pleasures of Children’s Literature, Allyn and Bacon, 2003.
Perry Nodelman, The Hidden Adult, The Johns Hopkins University Press, 2008.
Louise Rosenblatt, Literature as Exploration, The Modern Language Association of America, 1995.
