UPPSATSER:
Kulturgeografiska institutionen
Att planera för mångfald
En kvalitativ studie av stadsplaneringen för bevarandet av mångfald i Uppsala
Johanna Stafström
Författarens tack
Tack till min handledare Cecilia Bygdell för din tid och dina goda råd.
Tack till Sofia Cele för dina goda råd och stora kunskap.
Tack till Robert Engblom, Anneli Sundin, Anton Vikström och Alexander Åkerman för att ni avsatte tid för en intervju.
ABSTRACT
Stafström, J. 2017. Att planera för mångfald – en kvalitativ studie av stadsplaneringen för bevarandet av mångfald i Uppsala. Kulturgeografiska institutionen, Uppsatser, Uppsala universitet.
Uppsatsen syftar till att undersöka och diskutera vad det finns för aktuella ideal gällande mångfald inom stadsplanering. Undersökningsområdet avgränsas till Uppsala och det som har undersökts är vilka aspekter som anses viktiga för att uppnå mångfald i staden och hur det arbetas för att uppnå mångfald inom de aspekterna.
Angreppssättet har varit kvalitativa där intervjuer har förts med aktuella aktörer som arbetar med stadsplaneringen i Uppsala.
Utifrån den undersökning som bedrivits har fem olika aspekter som anses viktiga för att upprätthålla en mångfald i staden identifierats och valts ut då det är de som nämnts mest frekvent. Dessa aspekter är människor, planeringsprocess, funktionsblandning, historia och täthet. Tillvägagångssätt för hur en mångfald nås inom respektive område i Uppsala kan sammanfattas med inkluderande och beblandning. Inkluderandet innebär att stadens invånare får delta i planeringsprocessen och blir inkluderade i staden genom att det skapas möjligheter för olika typer av människor att ha en bostad. En beblandning handlar om att olika funktioner i staden och bebyggelse från olika tider samsas på samma plats för att ge ett varierat stadsrum.
Keywords: stadsplanering, planeringsideal, postmodernism, mångfald, Uppsala Handledare: Cecilia Bygdell
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 5
1.1SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 5
1.2AVGRÄNSNING 5
2. METOD 6
2.1VAL AV METOD 6
2.2KVALITATIV INTERVJU 6
2.3URVAL 6
2.4INTERVJUGUIDE 7
2.5GENOMFÖRANDE 7
2.6EFTERARBETE 8
3. STADSPLANERING IDAG 9
3.1ANLEDNINGAR SKAPAR IDEAL 9
3.2PLANERINGSIDEAL FÖR STADENS INVÅNARE 9
3.3KOMPLEXT FENOMEN 10
4. POSTMODERNISTISK STADSPLANERING 11
4.1MOTREAKTION SKAPAR NYA IDEAL 11
4.2MODERNISM BLIR TILL POSTMODERNISM 11
4.3TYPER AV POSTMODERNISTISKA PLANERINGSIDEAL GÄLLANDE MÅNGFALD 12
5. RESULTAT 15
5.1MÄNNISKOR 15
5.2PLANERINGSPROCESS 16
5.3FUNKTIONSBLANDNING 18
5.4HISTORIA 19
5.5TÄTHET 20
6. DISKUSSION 22
6.1MÄNNISKOR 22
6.2PLANERINGSPROCESS 23
6.3FUNKTIONSBLANDNING 24
6.4HISTORIA 26
6.5TÄTHET 27
7. AVSLUTNING 28
7.1SAMSTÄMMIGHET 28
7.2AVSLUTANDE SLUTSATS 28
REFERENSLISTA 30
BILAGA 32
1. INLEDNING
Idag bor en klar majoritet av Sveriges befolkning i städer (SCB, u.å., b). Enligt SCB:s (2016, a) befolkningsprognos kommer Sverige nå tio miljoner invånare under 2017 och framme i 2060 beräknas vi vara 13 miljoner varav de flesta kommer att bo i städer. Både dagens och framtidens situation ställer höga krav på att städerna ska fungera väl.
Genom historien har det funnits flertalet visioner och ideal som styrt stadsplaneringen i en viss riktning för att på bästa möjliga sätt ta hand om dess invånare och få staden att fungera. Ett ideal har varit att alla hushåll ska ha en egen trädgård, ett annat har varit att separera stadens olika funktioner från varandra (Fishman, 2012). Ett tredje var som det gjordes under Miljonprogrammet då det i Sverige beslutades att bygga en miljon bostäder under åren 1965-1974 (Boverket, 2014).
En stad är ett mycket komplext system som gör det svårt att förstå sig på och följaktligen svårt att hantera (Hofstad, 2012). Att det är så pass komplext och svårt kan vara anledningen till att det idag planeras på ett helt annat sätt än vad det gjorts tidigare. Det behövs ständigt hittas nya lösningar på både nya och gamla problem.
Idag är stadsplanering en omfattande process på så vis att det dels måste tas hänsyn till många aspekter i samhället och dels för att deltagandet i processen är mycket högre idag än vad det varit tidigare (Hofstad, 2012). Detta bidrar till en mångfald i stadsplaneringen. Ett ideal som är gällande och eftersträvansvärt men samtidigt svårt att uppnå och bevara.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med den här uppsatsen är att undersöka och diskutera vad det finns för aktuella ideal gällande mångfald inom stadsplaneringen i Uppsala idag. Syftet kommer besvaras med hjälp av följande frågeställningar:
- Vad beskrivs som viktiga aspekter för att nå mångfald i staden?
- Hur arbetar olika aktörer i Uppsala för att uppnå mångfald inom de viktiga aspekterna?
1.2 Avgränsning
I denna uppsats kommer endast planeringsideal gällande mångfald att undersökas och diskuteras och studien är begränsad till Uppsala. Varför det är just mångfald som undersöks och inte fler planeringsideal beror på omfånget av uppsatsen, en begränsning var nödvändig för att kunna rymma det i en uppsats av den här storleken. Att det är just mångfald som undersöks och de ingående aspekterna människor, planeringsprocess, funktionsblandning, historia och täthet beror på att det är de fenomen som dykt upp mest frekvent under undersökningens gång.
2. METOD
I följande avsnitt ska den metod som använts för att besvara uppsatsens syfte och frågeställningar beskrivas. Studien utgörs av ett kvalitativt förhållningssätt där insamling av data och efterföljande analys fokuserar på ord mer än siffror som i en kvantitativ forskningsstrategi (Bryman, 2011, s. 340).
2.1 Val av metod
Inom kvalitativ forskning beskriver Bryman (2011, s. 340-341) att teorin utgörs av empiri baserad på erfarenhet utifrån tidigare praktiska utövningar. Metoden är även tolkningsinriktad vilket betyder att förståelsen av den sociala verkligheten och hur deltagarna tolkar den ges stor vikt. Viktigt att belysa är att även jag i min roll som författare har gjort tolkningar av mina respondenters tolkningar (Lantz, 2013, s. 87); om denna uppsats hade skrivits av någon annan kan andra tolkningar ha uppkommit.
Undersökningen har bestått av fyra intervjuer med olika aktuella aktörer som arbetar med stadsplaneringen i Uppsala.
2.2 Kvalitativ intervju
För att få en bättre inblick i hur det i Uppsala arbetas med stadsplanering och vad det finns för ideal gällande mångfald i staden har fyra aktiva aktörer inom området intervjuats. Två av respondenterna arbetar på Uppsala kommun, planarkitekterna Anneli Sundin och Robert Engblom. De andra två respondenterna arbetar på privata företag. Alexander Åkerman är arkitekt på arkitektfirman White arkitekter AB i Uppsala och Anton Vikström arbetar som samhällsplanerare på Tyréns AB i Uppsala, en konsultfirma för samhällsbyggnad. Jag vill här vara tydlig och påpeka att det som sagts i intervjuerna är det som respondenterna själva sagt och att det inte ska sammankopplas med den arbetsgivare de har.
Jag har valt att använda mig av kvalitativa intervjuer som metod då det öppnar upp möjligheten att få reda på vad det är respondenterna anser är viktigast och mest relevant inom ämnet vilket är just det som söks i denna uppsats (Bryman, 2011, s. 413). Dock är jag medveten om att denna typ av metod har fått kritik då empirin som samlas in blir individualiserad utifrån respondentens eventuella egna åsikter vilket jag burit med mig i analysen av materialet (Repstad, 1999, s. 62).
Utifrån det resultat som presenteras är ingen generalisering möjlig i denna uppsats på grund av för litet empiriskt underlag (Bryman, 2011, s. 369). Dock kan uppsatsen i ett större sammanhang tänkas bidra till generalisering genom att jämföras med andra studier.
2.3 Urval
Vad gäller urvalet av respondenterna har de valts ut genom ett så kallat målstyrt bekvämlighetsurval, alltså att jag har vetat vilken enhet jag velat intervjua men inte specifikt vilken person. De som har intervjuats är alltså de som gått att få tag på vid önskad enhet och varit tillgängliga och villiga att ställa upp på en intervju. Alexander Åkerman, arkitekt på White arkitekter AB, och Anton Vikström, samhällsplanerare på Tyréns AB, har jag kommit i kontakt med via bekvämlighetsurval som tillämpades genom att jag hörde av mig till
respektive företag och fick tips om att höra av mig till respektive person. Fler företag utöver dessa har kontaktats utan framgång. Utifrån och med hjälp av min tredje respondent, Anneli Sundin som kontaktades på samma vis som beskrivs ovan, fick jag även kontakt med Robert Engblom. Här har alltså även ett kedjeurval tillämpats (Bryman, 2011, s. 195-196).
Dessa två typer av urval har valts då tidsramen upplevts som relativt snäv och fokus har varit att hellre få några intervjuer över huvud taget än att söka efter de bästa respondenterna.
Med det sagt betyder det inte att de som har intervjuats inte är passande för uppsatsen syfte utan att jag är medveten om att det kan ha funnits andra personer att intervjua som är lika kunniga inom området.
2.4 Intervjuguide
Intervjuerna har utarbetats på ett semistrukturerat vis för att hjälpa mig som intervjuare att styra intervjun och behålla den inom ramen för det jag vill undersöka. Semistrukturerade intervjuer hjälper samtidigt respondenten att kunna tala fritt om det ämne jag undersöker och styr in den mot det som den anser är viktigast att belysa. Den semistrukturerade intervjun ger alltså ramar och struktur till ett annars fritt diskuterande med öppna frågor. Att använda sig utav semistrukturerade intervjuer underlättar även arbetet i en komparativ studie då dess struktur underlättar arbetet med att göra jämförelser mellan olika respondenter (Bryman, 2011, s. 413-416; Kylén, 2004, s. 19).
Innan intervjuerna genomfördes gjorde jag en intervjuguide (se bilaga) där frågorna utformades utifrån den teori jag sammanställt för att det sedan i analysen skulle kunna gå att dra paralleller mellan teori och insamlad empiri (Bryman, 2011, s. 419).
2.5 Genomförande
Jag öppnade upp varje intervju med att presentera mig själv, vad det är jag arbetar med och vilket syfte respondenten fyllde i min uppsats. Därefter tillfrågades respondenten om de godkände att jag spelade in intervjuerna, om de ville ta del av min slutprodukt och om de hade några frågor till mig. Jag frågade även om de ville ta del av det jag skrivit utifrån just deras intervjuer redan innan slutprodukten publiceras för att undvika missförstånd, vilket de ville.
Intervjuerna inleddes med frågor om respondenten och vad denne arbetar med, detta för att lättare komma in i processen då jag antog det var frågor som respondenten enkelt kunde svara på och därför känna sig mer bekväm i situationen. Vidare ställdes frågor av det öppna slaget som handlade om hur de i stort arbetar med stadsplanering i Uppsala för att sedan smalna av ämnet så att det bättre passade min undersökning. En svårighet som uppkom under intervjuernas gång var att det var svårt att få konkreta och tydliga svar på frågorna. Detta tror jag kan förklaras med att frågorna endast var baserade på teori och att teori och den praktiska verkligheten skiljer sig åt, en teori kan tänkas vara en förenkling av vår annars så komplexa verklighet. En konsekvens av det blev att jag i många fall ville ställa följdfrågor för att rama in svaren mer men risken var då stor att frågorna skulle bli ledande. Den kvalitativa intervjun handlar om, som beskrivits ovan, att ta del av respondentens tolkningar och ställs då ledande frågor påverkar och formar det dennes svar (Repstad, 1999, s. 55). Jag har istället fått försöka tolka det som respondenterna sagt i efterhand för att kunna dra paralleller till teorin i min diskussion.
Under flertalet tillfällen i intervjuerna började respondenterna svara på en fråga de fått vilket sedan ledde in i en annan fråga som inte låg näst på tur i intervjuguiden. Fördelen med en semistrukturerad intervju då var att frågan kunde följas upp med den frågan och på så sätt få ett ännu mer fylligt svar istället för att behöva avbryta och ställa en helt ny fråga. Så som Repstad (1999, s. 64-65) beskriver det upplevde även jag att intervjuguiden kunde justeras med fördel efter min första intervju. Det var tydligt att vissa frågor inte fyllde någon funktion och kunde tas bort medan andra frågor behövdes lägga till för att utveckla den empiriska insamlingen till det bättre.
Alla intervjuer har utförts på respondenternas respektive arbetsplats och har tagit ungefär en timme vardera. Jag fick frågan inför varje intervju om jag ville utföra den via telefon eller möte och valde vid alla tillfällen att träffas ansikte mot ansikte. Detta då jag var beredd på att intervjuerna kunde ta lång tid vilket kan bli ansträngande över telefon men även för att det underlättar tolkningsprocessen när en lättare kan ta del av ansiktsuttryck och tonläge hos respondenten (Bryman, 2011, s. 433). Att föra samtal med en okänd person när man ses istället för över telefon kändes även som ett klokt val vad gäller störningsmoment. Min ambition var att uppnå ett bra och lätt samtal som flöt på bra utan att störas från annat och jag anser att en telefonintervju kan bära med sig vissa komplikationer som kan undvikas genom att personligt möte (Ibid., s. 421).
2.6 Efterarbete
Direkt efter respektive intervjun sammanställde jag dem. Vad gäller den tidsram som satts för arbetet med denna uppsats har ingen tid lagts åt att transkribera intervjuerna fullt ut. Att transkribera tar tid men att få orden som sagts nedskrivna är en klar fördel, dock ökar även den text som behöver analyseras markant vilket gjort att metoden att transkribera hela intervjun valts bort. Jag valde att spela in intervjuerna och efteråt istället skriva ut endast det som jag upplevde var av värde och relevant för att svara på uppsatsens syfte (Bryman, 2011, s. 429). Att sammanställa intervjuerna tog ungefär två timmar vardera.
En stor fördel i mitt efterarbete var att jag till alla mina respondenter fick tillåtelse att höra av mig till dem i efterhand om det uppstod funderingar kring materialet jag fått av dem.
Jag behövde dock aldrig höra av mig till någon av dem men att ha den tillgången gav mig trygghet i skrivandet och ökade möjligheten till att få en bättre kvalité av slutprodukten.
3. STADSPLANERING IDAG
Följande avsnitt syftar till att placera uppsatsens syfte i ett forskningssammanhang. Avsnittet avser således att beskriva i vilken situation stadsplanering befinner sig i idag och varför.
3.1 Anledningar skapar ideal
Att utföra en aktion och agera utefter den härleds ofta till att det finns en bakomliggande anledning till att göra det och en anledning bygger i sin tur ofta på att det är rationellt handlade att agera på just det viset. Inom modern stadsplanering, som brukar ramas in i tidperioden från slutet av 1800-talet fram till 1970-talet (Marshall, 2009, s. 34 resp. 44), har detta sätt av rationellt handlande och planerande som utförs av en anledning stött på kritik (Madanipour, 2007). Att stadsplaneringen utförs på grund av att det anses rationellt kritiseras då kontrasterna till detta sägs vara tro, känsla och erfarenhet, sätt som är mer accepterade när det handlar om omhändertagande av människor i staden.
Madanipour (2007, s. 1-4) beskriver hur människan skapar en anledning till något genom sin intuition och analysförmåga och kan på så vis skaffa sig en uppfattning om vad som är rätt att tro på och hur en ska agera utifrån det. Problemet med detta uppstår när det ska skapas anledningar till varför staden ska planeras på ett visst sätt. Analyserna av samhället hanterades inte sällan i en mindre och sluten krets av experter under modernismen vilket skapade obalans. Det kan förklaras som att en elit fick behörighet att bestämma över andra som inte hade tillgång till processen. Men vad denna elit ansåg vara bra för staden stämde inte alltid överens med vad stadens invånare ville. För de som blir exkluderade från processen finns det alltid en risk att de, när processen är klar, inte känner igen sig i resultatet och finner det ej anpassat utefter deras egna erfarenheter. Majoriteten får inte delta i processen och det klassas då inte som demokratisk (Gunder, 2005, s. 174-175; Mandanipour, 2007, s. 1-4).
Att allt fler bor i städer idag ställer höga krav på att staden ska fungera väl för alla dess invånare. Adriana Ortegon-Sanchez och Nick Tyler (2016, s. 6) beskriver detta som att staden ska kunna hjälpa invånarna att må bra och även påverka det fokus som finns på ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet på ett positivt sätt.
3.2 Planeringsideal för stadens invånare
Ortegon-Sanchez och Tyler (2016, s. 6-7) tar vid där Madanipour slutar sitt resonemang och beskriver vidare att en stad förändras genom att det till en början sätts upp en vision som fungerar som en startpunkt som konkretiserar de funktioner som staden huvudsakligen ska tillhandahålla. Men de lyfter även vikten av att ta hänsyn till vad människorna i staden behöver för att må bra då det är invånarna som formar staden. Huvudargumentet som de båda författarna lyfter är att en stad endast kan förändras om dess invånare förändras. Hur människorna som bor i staden agerar, vad de värderar och vad det finns för sociala normer påverkar stadens utfall vilket resulterar i att om en vill nå en förändring i staden av något slag måste fokus riktas mot människan. Gunder (2005, s. 174-175) liksom Ortegon-Sanchez och Tyler (2016, s. 6) lyfter vikten av att engagera och involvera stadens invånare i planeringen och anser att det är en grundsten för att lyckas med målet att nå en god stad.
Att staden skapas av dess invånare beskriver även Rodolph el-Khoury och Edward Robbins (2004, s. 1-2). Hur de som bor i staden agerar och kommunicerar med varandra skapar en viss typ av socialt och fysiskt klimat. El-Khoury och Robbins (2004, s. 1-2) framhåller dock även att stadens utformning är starkt påverkad av regeringsbeslut samt stadens planerare och arkitekter, att det är olika i olika städer vad det är för processer som styr utvecklingen mest.
Göran Cars och Reigun Thune Hedström (2006, s. 172-173) skriver i sin text Nya villkor för den kommunala planeringen att kontakten med invånarna är viktig och att dagens beslutsfattare måste bygga upp ett förtroende för dem hos invånarna för att nå ett fungerande samarbete dem emellan. Förslag på hur detta kan komma att förbättras är till exempel att det behövs en större öppenhet från beslutsfattarna att visa vad det är de arbetar med och med vilka medel. En ärlighet om vad det finns för avtal eller överenskommelser som kan påverka planeringen är också nödvändig menar de. För att göra medborgarna mer involverade i planeringen av staden ges även förslag på att de forum som idag används för samråd ska ses över och göras om. Medborgarintresset för stadsplaneringen måste väckas till liv och ett sätt att uppnå detta kan vara genom att satsa på direkta möten med invånarna i deras vardag.
3.3 Komplext fenomen
Även Scott Campbell och Susan S. Fainstein (2012, s. 2-3) anser att planeringen idag inte endast ligger på planerarens bord utan att även flera andra samhällsfunktioner har en koppling till planeringsprocessen. Förändringar i politiken har utökat möjligheterna för deltagandet.
Exempel på aktörer som kan vara deltagande idag är fastighetsägare, arkitekter och privatpersoner. Att rollen som planerare idag täcker in så många fler skapar ett komplext system vilket är utmärkande för den postmoderna planeringen (se även Hofstad, 2012, s. 4).
Det är svårt att urskilja vem som gör vad och det ökar även risken för att ideal om hur staden ska vara står emot varandra och även hamnar i strid med det faktiska utförandet.
Att stadsplaneringen är en komplex process, vilket både Campbell och Fainstein (2012) samt Hege Hofstad (2012) menar, riskerar att leda till att huvudaktörerna (planeringsaktörerna) får svårt att hantera den (Hofstad, 2012, s. 4). För att denna komplexitet och planerandet av staden ska bli hanterbart måste planeringsaktörerna förenkla den verklighet vi lever i för att få ett grepp om helheten. En förenkling av verkligheten görs genom att endast vissa företeelser i staden väljs ut för att fokusera på vilket i sin tur då även betyder att verkligheten förvanskas till en viss grad. Hofstad beskriver det som att ”actors reduce reality by being selective and reformualting, simplifying, and limiting their environment” (2012, s. 4). Men genom att endast vissa av stadens alla fenomen och beståndsdelar väljs ut skapas istället en föreställning om hur staden ter sig som inte är riktigt sann i alla lägen, olika idéer och koncept blir gällande utifrån det och som sedan förs över till handlingar. Sammanfattningsvis betyder detta alltså att för att förstå och arbeta med den verklighet vi lever i måste den först förenklas och brytas ned till mer hanterbara delar. Det kan i sin tur leda till att vi arbetar med staden utifrån ett något förvrängt synsätt med hjälp av idéer skapade utifrån en föreställd verklighet (Hofstad, 2012, s. 4-5).
4. POSTMODERNISTISK STADSPLANERING
Följande avsnitt syftar till att kartlägga teorierna kring stadsplanering idag och vidare mer detaljerat beskriva mångfaldsidealet. Ideal vad gäller mångfald kommer sedan att delas upp i fem olika aspekter: människor, planeringsprocess, funktionsblandning, historia och täthet.
4.1 Motreaktion skapar nya ideal
Idag kan planeringen av staden förstås utifrån ett postmodernistiskt ideal där det bara av att läsa namnet kan förstås att det har en relation till den föregångna modernistiska planeringen (Loit, 2014, s. 100; Tunström, 2009, s. 164). Jon Loit (2014) beskriver kopplingen dem emellan som en motreaktion, det modernistiska sättet att planera har stött på stark kritik som utgör vad den postmodernistiska planeringen bygger på. Det som kritiseras inom modernismens planering tas åter upp i den postmodernistiska men tillsammans med nya lösningar på problemen. Idag är sökandet efter nya metoder för att planera staden gällande menar Moa Tunström (2009) och att skapa visioner som ska leda utvecklingen framåt tycks ha fått stor betydelse. Dessa visioner består ofta av vad det finns för ideal gällande staden som ska eftersträvas och föreställningar om hur en stad ska utformas.
4.2 Modernism blir till postmodernism
För att förstå varför dagens planeringsideal är utformade som de är behöver en förklaring av modernismens ideal gällande stadsplanering först redovisas samt den kritik som framförts mot dessa ideal. Den brittiske urban- och planeringsforskaren Steven Marshall (2009, s. 32-37) beskriver modernismens planeringsideal som rationella. Rationellt tänkande och agerande värderades högt och idealen kan sammankopplas med termer så som maskineri, teknologi och abstraktion. Den modernistiska planeringen har bidragit med flertalet pionjärer som ofta benämns än idag. Exempel på dessa är Ebenezer Howard, upphovsmakare till det berömda stadsidealet kallat The Garden City (Trädgårdsstaden) och Le Corbusier, vars mest kända verk Ville Radieuse (The Radiant City) är ett av det mer radikala verken som gjorts inom modernistisk stadsplanering. Utmärkande för bådas arbete är separationen av stadens olika funktioner så som arbete, boende, handel och centrumverksamhet, transport etcetera och att placera dem var för sig i staden.
Nan Ellin (1996, s. 91-91) beskriver hur stadsplaneringen styrdes av en utpekad elit som bestämde över stadens invånare, majoriteten. Lite hänsyn togs till vad medborgarna ville och de bjöds inte in i planeringsprocessen då planerarna utsågs vara experter som visste bäst.
Ingen hänsyn och lärdom togs av historiska byggnationer som ofta jämnades med marken för att ge plats åt det nya. En funktionsseparering ansågs vara idealet vilket skapade en utspridd stad och med det även ett bilberoende. Enligt Marshall (2009, s. 42-44) kom denna typ av planerande att avstanna när allmänheten började protestera mot att nybyggnationen inte fungerade tillsammans med dess omnejd eller stadens invånare. Det blev tydligt att det som troddes vara lösningen på de tidigare problemen i staden inte var det.
Modernismen och dess kritik kom att skapa postmodernism. Den postmoderna stadsplaneringen står inför uppdraget att, till skillnad från den modernistiska planeringen, komma på lösningar hur städer ska planeras utifrån dess lokala egenskaper vad gäller den
sociala sammansättningen av människor och använda sig och dra nytta av historien (Beauregard, 2003, s. 117-118).
Jane Jacobs (2004 [1961]) beskriver ett starkt förakt mot den modernistiska planeringen och framför det i sin bok The Death and Life of Great American Cities. Texten beskrivs av henne själv som en attack mot dåtidens stadsplanering och att dess principer och mål måste förändras. Ett nytt tankesätt har blivit gällande, att en stad inte behöver göras om från grunden för att fungera igen utan att problemen kan lösas på annat vis, som Marshall skriver: ”stop demolishing things, and start conserving them” (2009, s. 44).
4.3 Typer av postmodernistiska planeringsideal gällande mångfald
I ett försök att tydliggöra det postmodernistiska idealet av stadsplanering ännu mer ska vidare olika teman inom mångfaldsidealet som är en del av postmodernismen beskrivas. Inom stadsplanering eftersträvas en mångfald i planeringsprocessen men även en mångfald i dess historia och bland medborgarna (Ellin, 1996, s. 91-92). Jane Jacobs (2004 [1961], s. 176) lyfter även hon vikten vid mångfald i staden vad gäller dess utformning och människor.
Följande avsnitt bygger på de punkter som Ellin samt Jacobs lyft i sina verk.
4.3.1 Människor
Att människan är en betydelsefull del av staden och dess planering märks tydligt i den ordfrekvensanalys som Ortegon-Sanchez och Tyler (2016, s. 10-11) sammanställt. Där är människor (people) tillsammans med stad (city) och framtid (future) de mest använda orden under de workshops som har bedrivits för att diskutera ideal för den framtida staden. De beskriver även att det är människorna som bor i staden som formar stadens utfall vilket gör att människors olikheter måste uppmärksammas och tas hand om. Ellin (1996, s. 91) beskriver vikten vid pluralism i staden vilket utgörs av att alla människor ska få vara sig själva.
Jane Jacobs (2004 [1961], s. 176) menar att människor med olika erfarenheter och social bakgrund samlade på samma plats är nödvändigt för att få en fungerande stad. Det öppnar upp möjligheter för olika människor att mötas och utbyta olika erfarenheter med varandra. Hon lyfter dock även att det som kommer med hög koncentration av människor även kan uppfattas som något negativt och att det i många fall istället strävas efter en glesare befolkning.
Nackdelen med det menar Jacobs (2004 [1961], s. 249) blir att det skapas homogenitet när en försöker att skapa ordning bland människor för att få ett mer lätthanterligt samhälle, hon liknar detta med hur höns hanteras i en modern äggfabrik. Istället vill hon se en hög koncentration av människor som något positiv där det bringar liv till staden. Att skillnader skapar en rikedom av unika möjligheter som inte går att förutspå vilket gör det värdefullt.
För att underlätta att nå en mångfald och blandning av olika människor i staden är det viktigt att bygga bostäder för alla dessa olika typer (Fainstein, 2010, s. 172-174). Att skapa bostäder för alla innebär till exempel att vid nyproduktion bygga bostäder som hushåll med en inkomst lägre än medel kan ha råd att bo i. Detta är även ett sätt att motverka segregation vilket även det framlyfts som viktigt att arbeta mot för att nå mångfald.
4.3.2 Planeringsprocess
Ellin (1996, s. 91-92) beskriver postmodern urbanism som en tid och stil där planerarens roll och hela planeringsprocessen ordnas om. Istället för att det fokuseras på vad planeraren anser
är bäst för staden fokuseras det istället på medborgardeltagande för att nå medborgarnas åsikter. I allt från hur processen kring planering utförs till vad som planeras är ambitionen att mer än tidigare ha grund i vad stadens invånare har för åsikter. Stadsplaneringen har kommit att handla om så mycket mer nu än bara fysisk utformning. En eftersträvan finns till att kunna ta hänsyn till fler aspekter och det handlar mer om att förena människorna i staden och skapa överenskommelser istället för att förändra deras sätt att leva.
Även planeringsforskaren Patsy Healy (2003, s. 251-252) lyfter vikten av mångfald och samarbete i planeringsprocessen, där fler än bara planerarna deltar och där planeraren inte heller tar för stor plats som ledare. Processen bygger på en deltagande demokrati där var och en har rätt att få sin röst hörd. Healy nämner flera förslag på hur planeringsprocessen kan få ett större deltagande av flera typer av människor genom att till exempel använda sig utav flera olika språk och mötesplatser för diskussion. Susan S. Fainstein (2003, s. 175-176) menar samma sak och lägger även till att planerarens huvuduppgift är att lyssna på invånarnas åsikter och sedan samordna dem och skapa enighet mellan olika åsikter och utifrån det sammanställa en plan. Planeraren har på så sätt en viktig uppgift i att värdera varje åsikt lika där socioekonomisk ställning eller liknande saknar mening.
Tunström (2009, s. 157) beskriver liknande ideal i sin avhandling På spaning efter den goda staden, att det idag strävas efter en gemenskap i planeringen där planeraren inte är överordnad de boende i staden. Konsensus dem emellan eftersträvas genom att arbeta med en helhetssyn och god dialog.
4.3.3 Funktionsblandning
Att blanda funktioner som ger folk i rörelse i området under olika tider av dygnet av varierande skäl ger ökad mångfald menar Jacobs (2004 [1961], s. 179) vilket i sin tur skapar positiva förutsättningar både socialt och ekonomiskt. Att blanda olika typer av funktioner för vardagliga behov minskar risken för otrygghet och tristess och skapar istället en trygg atmosfär där människor trivs, den sociala aspekten (Ibid., s. 136). Finns det olika funktioner i området finns det människor som använder dessa och gärna under olika tider på dygnet vilket skapar trygghet (Ibid., s. 176-177).
Att blanda olika typer av funktioner gynnar även den ekonomiska faktorn i samhället då personer som befinner sig i ett område av en anledning även kan utnyttja det av en annan anledning. På så sätt gynnas butiker av andra typer av butiker eller butiker av andra omkringliggande funktioner. Jacobs ger som exempel Manhattans sydspets i New York där det finns arbetsplatser för omkring 400 000 personer inom till exempel juristfirmor, försäkringsbolag, olika myndigheter och andra typer av kontor. Alltså väldigt många människor, som även är konsumenter, på en relativt liten yta. Ändå är utbudet av varor, tjänster och butiker väldigt litet i proportion till det antalet. Detta beror på att affärsverksamheterna har svårt att klara sig ekonomiskt då stadsdelen endast är befolkad under kontorstider, och på kvällstid och helger är området istället tomt på människor. Det finns egentligen tillräckligt med konsumenter i området, men de är bara i området under en del av dygnet och då är de inte där som konsumenter utan för att arbeta (Jacobs, 2004 [1961], s. 180-182). Här finns alltså inte funktioner som gör att det finns människor i rörelse olika tider på dygnet.
Vad gäller vilka begrepp som används mycket i arbetet med att konstruera staden idag redovisar Tunström (2009, s. 100) att det anses som viktigt att integrera olika typer av funktioner. Att blanda bostäder, arbetsplatser och butiker ger en mångfald som anses vara god för att skapa en bra stad.
4.3.4 Historia
Att bevara och spara byggnader och dess arkitektur för att behålla kontakten med stadens historia och dess minnen framhålls även det som en viktig del inom postmodern stadsplanering (Ellin, 1996, s. 91; Jacobs, 2004 [1961], s. 215). Inom modernistisk stadsplanering menar Ellin (1996, s. 91) att byggnationer från tidigare epoker inte gavs något värde och jämnades ofta med marken för att ge plats åt nya och mer funktionella byggnader.
Inom postmodernismen är idealet istället att bevara det gamla samtidigt som nytt byggs för att nå en pluralism och mångfald som berikar stadsrummet. Jacobs (2004 [1961], s. 215) menade istället att det var viktigt att bevara äldre byggnader då det på den tiden boken skrevs var billigare att hyra in sig i de husen än i de nyproducerade vilket skulle öka bredden på vilka företag som kunde etablera sig i området. Alltså har bevarandet enligt Jacobs en mer ekonomisk nytta och funktion.
Flera därtill har pekat ut ett högt värde av att bevara den historiska staden och framför även att det är i de stadsmiljöer där äldre byggnader finns som människorna i staden trivs bäst (Tunström, 2009, s. 72).
4.3.5 Täthet
Precis som Jane Jacobs förespråkar en hög koncentration av olika människor förespråkar hon även en hög koncentration av byggnader och att kvarteren i staden ska vara små (Jacobs, 2004 [1961], s. 176). Att en stad har mindre kvarter öppnar dels upp ekonomiska möjligheter och dels sociala möjligheter. Bryts längre kvarter upp i två mindre kvarter skapas en gata däremellan. Längs med denna gata finns nu möjlighet för fler butiker än innan att etablera sig på gatuplan och fler gator kommer korsas vilket gör att fler människors vägar kommer att korsas, möjligheten för fler möten blir då alltså större (Jacobs, 2004 [1961], s. 205-207).
Vikten vid att ta hänsyn till människors rörelseförmåga i staden som i sin tur påverkar deras sätt att kunna aktivera sig, deras beteende och sättet de kan kommunicera på i staden är något som även arkitekten och stadsplaneraren Jan Gehl (2010, s. 33) skriver om. Relationen mellan kommunikation och utbredningen i staden är viktigt att ta i anspråk när staden planeras och då speciellt utifrån människornas rörelsemönster när de är gångtrafikanter. Gehl (2012, s.
33-35) beskriver i detta sammanhang ett begrepp som han kallar ”social field and vision”. Det går ut på att människan inom 100 meter kan se andra människor i rörelse. Ännu ett mått är 25 meter, avståndet då en människa kan se en annan människas ansiktsuttryck och börja avläsa dennes känslor.
Gehls sätt att lägga vikten vid människans rörelsemönster och inom vilket avstånd människor kan börja se och läsa av varandra kan läsas in i Jacobs ideal om att skapa täthet i staden. Jacobs (2004 [1961], s. 213) menar dock samtidigt att tätheten i sig inte är ett mål utan ett medel för att nå målet om en mångfald i staden.
5. RESULTAT
Nedan redovisas den empiri som samlats in från de intervjuer som förts med fyra aktuella aktörer inom stadsplanering i Uppsala. Resultatet presenteras i samma uppdelning på fem aspekter som i det tidigare kapitlet: människor, planeringsprocess, funktionsblandning, historia och täthet.
5.1 Människor
Att alla människor ska få ta del av staden är något som det råder enade meningar om bland de fyra respondenterna och att förutsättningarna för det oftast beror på den fysiska utformningen.
I min intervju med Anneli Sundin, planarkitekt på Uppsala kommun, nämner hon först vikten av att alla ska kunna ta sig fram överallt och även kunna ta del av allt som finns i staden.
Sundin nämner då främst att detta gäller för personer med funktionsnedsättning men att det egentligen aldrig uppstår frågor kring om det ska planeras och utformas efter dessa typer av behov. Sundin tror att detta dels beror på att det är något som är så självklart att det ska visas hänsyn för och dels för att det finns lagstiftning på att staden ska konstrueras utefter de behoven.
Vidare beskriver Sundin samt även Robert Engblom, planarkitekt på Uppsala kommun, och Alexander Åkerman, arkitekt på White arkitekter AB, att bostäder bestämmer förutsättningarna för vilken typ av människor som kan finnas i staden. Samtliga menar att en variation och blandning på typer av boenden gynnar fler typer av personer med olika förutsättningar att få sin plats i staden. Engblom berättar:
Mångfald är ett av de vanligaste orden i översiktsplanen och vi vet att det skapar mervärde och livskvalité /…/ det är också viktigt när vi jobbar med bebyggelse att vi ser till att det finns olika typer av boenden.
Fler än vad vi kanske har i dag vad gäller storlek och upplåtelseformer /…/. Prisnivån för det man hyr är också en jätteviktig del i en stad som är till för alla (Engblom, 2016).
Engblom nämner i samband med detta ett projekt som bedrivs i Göteborg där det uppförs krav i markanvisningsprocessen att hyran på ett visst antal hyreslägenheter inte får överstiga en viss nivå. Detta för att underlätta för fler att komma in på bostadsmarknaden.
Uppsala kommun har också uppfört krav vad gäller antalet hyresrätter på den mark som de äger eller mark som de ska sälja. Byggs det bostäder på kommunens mark ska minst 30 % av dem vara hyresrätter. Ska kommunens mark säljas till en privat byggherre får denne inte köpa om det inte avtalas om att det utav de bostäder som byggs där ska utgöras av minst 30%
hyresrätter (Sundin, 2016).
En mångfald av boendeformer i ett bostadsområde är enligt Åkerman också ett bra sätt att möjliggöra omflyttning. Att blanda olika boendeformer, vilket även betyder att storlek och pris varierar, gör så att en inte behöver flytta till ett nytt området bara för att en får råd och vill flytta till större och bättre. Samma sak gäller även omvänt vilket Engblom nämner. Omvänt betyder att om boende i en större bostad av någon anledning behöver flytta till en mindre men ändå trivs i området eller av någon annan anledning behöver bo kvar i området. Finns det både stora och små bostäder inom samma område ökar chansen att kunna bo kvar vid ett
bostadsbyte. Detta minskar alltså risken för utflyttning och ökar chansen för att flera olika typer av människor med olika förutsättningar kan bo i samma bostadsområde.
Åkerman berättar dock att de som arkitekter har relativt liten makt när det kommer till vad det är för typ av hus som ska byggas då kommunen har planmonopol:
/…/ beroende av kommunal planering och hur de ser på saken. Ibland kan vi vara med från början i en detaljplan och analysera området och då se vad som skulle behövas där men oftast är det någon som har gjort det innan och då får man hoppas på att det gjorts på ett bra sätt (Åkerman, 2016).
Samma sak kom även upp i intervjun med Anton Vikström, samhällsplanerare på Tyréns AB:
För att kunna tänka i de banorna måste det handla om stora projekt där vi är med i ett tidigt skede. I en färdig detaljplan finns det redan en framkallad tanke, en föreställning, en exploatör som vill bygga på den här marken. När vi kommer in i det skedet är det redan bestämt vad det är för typ av bebyggelse som ska skapas (Vikström, 2016).
Till detta bör tilläggas att både Åkerman och Vikström lyfter att de där det ges tillfälle och möjlighet försöker påverka beställaren att ändra något i planen för att nå ett bättre resultat. Jag kan dock urskilja att denna påverkan oftast verkar vara mer inriktad mot hållbarhet sett till miljön istället för socialt. Åkerman beskriver det som att när han ska rita på en renovering försöker få till det så att inget renoveras i onödan för att undvika att fullt fungerande saker slängs ut bara för att beställaren vill ha det helt nytt. Vikström berättar att frågan om vem som ska bo i området sällan lyfts när han jobbar åt en exploatör utan att det oftare handlar om den fysiska utformningen, hänsyn till miljön och naturmiljöområden.
Utöver bostadens stora påverkan på mångfalden av människor i staden lyfter Engblom även vikten av att det ska finnas lokaler att tillgå där olika typer av verksamheter kan utföras.
Verksamheter som i arbete och fritidsaktiviteter. Han nämner att det inte alltid är det lättaste att få lokaler att byggas då det är bostäder som de flesta exploatörer vill bygga, eftersom det är bättre ur ekonomisk synvinkel. Men för att ändå få in lokaler av denna typ framhåller han att det är viktigt att det ställs krav på att bebyggelsen behöver innehålla en viss andel lokaler, framförallt i strategiska lägen i staden. Att ha tillgång till dessa typer av lokaler menar Engblom skapar mångfald och livskvalité då olika aktiviteter kan utföras på samma plats och olika typer av intressen och människor kan mötas.
5.2 Planeringsprocess
Vad gäller planeringsprocessen, hur den är uppbyggd och vilka som ska vara deltagare i den är alla fyra aktörer som jag intervjuat överens om att medborgarna spelar en viktig roll. Det står även skrivet i lagen (se 5 kap. 11 § Plan- och bygglagen 2010:900) att det ska föras samråd i en planprocess påpekar Engblom. Samtliga är samtidigt även överens om att det är svårt att få till ett så idealiskt samarbete med stadens medborgare som de skulle vilja.
I och med ett ökat fokus som riktas mot medborgardeltagande och vikten av det har även förväntningarna från invånarna gällande deras inflytande ökat. Sundin ser ett problem i detta då många som kommer på möten där planer ska diskuteras förväntar sig att få något i utbyte
men att det inte alltid är något som går att garantera. Hon berättar vidare att de som deltar i samråd oftast är medelålders som talar god svenska och som har tid över till att lägga på denna typ av aktivitet. De som deltar utgörs inte bara av personer som vill lyfta sina synpunkter och bidra med förslag utifrån sin lokalkännedom utan många kan även delta i samråden ”bara för att säga nej till den gällande planen”. Att de som deltar i samråd utgörs av ovan beskrivna viljor gör att samråden inte alltid fyller sin funktion i att fånga helhetssynen eller opinionens åsikter vilket en som bestämmande organ måste ha förståelse för (Åkerman, 2016).
Nya metoder för att nå fler medborgare vad gäller antal, ålder, kön, etnicitet med mera är något som Engblom berättar om:
Vi behöver också bredda dialogen kring processen. /…/ Ett sätt som vi börjat tänka runt nu är placemaking. I samband med stadsutvecklingsprojekt kan vi till exempel skapa tillfälliga evenemang på plats där vi främjar lokala aktörer att delta i processen och bjuder in till en workshop runt någon designdel i en park till exempel och på det sättet skapa ett medskapande i samhällsbyggnadsprocessen. /…/ Det finns tydliga mål i politikens budget som siktar mot mångfald, jämlikhet och medskapande (Engblom, 2016).
Även Vikström kommer med förslag på hur flera olika typer av medborgare ska bli involverade och engagerade i planeringsprocessen på ett enklare sätt:
Vi som planerare måste nå ut till flera och där jobbar man med digitalisering väldigt mycket, det är ett annat populärt tema i dagens planerarsverige. /…/ Tv-spel och tävlingar för att få med unga där de får rita upp egna förslag och skapa dialog. /…/ En annan medvetenhet kring stadsbyggnadsprojektet som involverar mer människor. Barn deltar genom att spela tv-spel och föräldrarna får information via dem (Vikström, 2016).
Vikström anser att det är en föråldrad metod att föra samråd en vardagskväll i en lokal ute i ett bostadsområde. Engblom uttrycker samma sak men han tillägger även att den formella typen av samråd och den mer informella typen som börjar göra sig mer gällande idag inte ersätter varandra utan att de istället kompletterar varandra.
Trots att det är viktigt med en medborgardialog i planeringsprocessen menar Åkerman att planeraren har en väldigt viktig roll och att de behöver makt:
Det är svårt att fånga en sån komplex struktur i en medborgardialog, det är klart att man kan få inspel.
Men på lång sikt är det politiker och planerare som måste ta beslut om hur det här ska låsas. För jag tror som det är nu där man inte låser någonting blir det en väldig kortsiktighet. /…/ Vi har ändå en representativ demokrati där politikerna inte behöver följa opinionen alltid, de kan i vissa frågor säga
”såhär gör vi” om det är det mest långsiktigt hållbara (Åkerman, 2016).
Åkerman menar alltså att ett verkställande makt behövs för att få struktur på det komplexa fenomen som staden upplevs vara.
5.3 Funktionsblandning
Att blanda olika typer av funktioner i ett och samma område är något som tagits upp under alla fyra intervjuer och alla aktörerna har talat om det med en positiv inställning. Alla fyra har dock samtidigt även lyft att det finns svårigheter att nå den eftertraktade variationen på funktioner. Åkermans förklaring är att det dels beror på den rådande bostadsbristen i Sverige idag vilket gör att det främst är bostäder som behöver byggas och dels att det är bostäder som genererar mest vinst vilket gör att det är det flest exploatörer väljer att bygga.
Alla respondenter har även beskrivit samma koncept på hur det ska skapas en blandning av funktioner och verksamheter i staden, nämligen genom att anlägga lokaler i bottenvåningarna av flerbostadshus. Den vanligaste användningen av lokalerna är någon typ av affärsverksamhet. Men det viktigaste för att uppnå en mångfald i funktionsblandningen är att lokalen är utformad för någon annan användning än bara bostad. Sundin förklarar det som att om det byggs i syfte att vara en bostad förblir det en bostad och berättar vidare hur kommunen har ett tvång i sina detaljplanebestämmelser. Detta tvång går ut på att det måste byggas så att bottenvåningen är i marknivå med högt i tak och dörr direkt ut på gatan och i gatunivå då det ökar möjligheterna för en verksamhet att flytta in där. På så vis blandas enkelt verksamheter och bostäder och även en form av flexibilitet som Engblom talar mycket gott om. En flexibilitet som gör att investeringar, ytor och utrymmen kan samordnas och samanvändas vilket i sin tur leder till ökat mervärde vilket är ett av ledorden i Uppsala kommuns nya översiktsplan.
Engblom framhåller att skapa mervärde betyder att skapa nytta utifrån fler perspektiv.
Mervärde gäller när det kommer till att blanda bostäder och andra verksamheter men det kan även appliceras på andra fenomen i staden. Ett enkelt exempel kan vara träd. Ett träd fyller flera funktioner, det är estetiskt fint samtidigt som det skapar ekologiska spridningskorridorer.
Det skapar även skugga i staden och minskar belastningen på dagvattensystemet. Ett annat exempel kan vara om en cykelväg ska anläggas att det samtidigt tas fram någonting i anslutning till vägen. Alltså en samordning av olika aktiviteter på ytor eller i lokaler som är anpassningsbara för flera olika ändamål vilket gör så att de kan användas av olika personer under olika tider på dygnet (Engblom, 2016).
Även Åkerman berättar om ett sätt på hur de på White arbetar med flexibilitet i utformningen av staden. Denna flexibilitet handlar istället om garage och butiker som är belägna på bottenvåningen i samma byggnad och vägg i vägg med varandra. Tanken med en sådan utformning är att butikerna ges möjligheter att expandera i huset genom att areal kan tas från garaget om affärsverksamheten går bra samtidigt som bilantalet förväntas minska. Blir det färre som har bil kommer det finnas plats över i garaget för butiken att ta till sin verksamhet vilket skapar en flexibel karaktär. Åkerman är dock inte sen med att påpeka att det ligger i fastighetsägarens intresse att bestämma hur blandningen av verksamheter och funktioner blir och drar sen slutsatsen att flera olika fastighetsägare i ett och samma kvarter skapar mångfald. Olika fastighetsägare ser olika möjligheter vilket ökar chansen för en stor variation inom ett och samma kvarter.
Vikström arbetar mest med att planera bostadsområden och förklarar att det där finns större fokus på att anlägga skolor/förskolor och utrymmen för lek och sport vilket är ännu en variation på hur det kan skapas funktionsblandning. Sundin berättar hur hon försöker få planer
antagna där det är bostäder placerade ovanpå skolor då det skulle ge en bevakning av området dygnet runt. Dock är det svåra planer att få igenom berättar hon vidare då ingen förvaltare vill ta sig an en sådan utformning. De menar att det innebär svårigheter att blanda bostäder med skolor då de som flyttar in kan komma med krav som skapar svårigheter för att driva skolan på ett bra sätt.
5.4 Historia
Som inledande fråga till historieaspekten frågade jag varje respondent hur det upplevde historiens påverkan på stadens utformning, om det upplevdes som att den hämmade stadens utveckling eller om den istället ansågs som något positivt. Varje respondent svarade att det anses som viktigt att värna om de kulturmiljöer, byggnadsminnen, fornlämningar etcetera som finns i staden. Engblom och Åkerman berättade att de ser olika typer av bebyggelse från olika epoker som årsringar i staden vilket skapar en god estetik. Sundin menar dock att samtidigt som en vill värna om kulturmiljöer i staden finns det också lagar (se 1 kap. 1§
Kulturmiljölagen 1988:950) som ser till att stadsplanerare tar hänsyn till det.
Vikström och Engblom lyfter dock också vikten av att utgå från platsen och vad det är för något som ska planeras där. Ibland kanske det kan vara riktigt att riva något gammalt för att bygga något nytt beroende på platsens framtida funktion eller betydelse. Vikström berättar:
Vi utvärderar alltid när vi börjar på en ny stadsdel. Vi tar hänsyn till närområdet, god arkitektur och planering bygger på att man tar hänsyn till omgivningen, det är att skapa en helhet /…/. Vi jobbar med historian på det sättet, vad finns här sedan tidigare, hur har det här området fungerat och vad ska det fungera som i framtiden? En ständig koppling (Vikström, 2016).
En avvägning mellan värdet av det som finns där sedan tidigare och vad som behövs för att platsen ska fungera bra i framtiden kan alltså vara avgörande för huruvida något ska finnas kvar eller inte. Men att bara väga mellan att det antingen ska bevaras eller att det inte ska bevaras kan vara farligt uttrycker Åkerman:
S:t Eriks Torg är en del av staden [Uppsala] som är väldigt bevarad med Saluhallen och längorna längs domkyrkan. Men samtidigt har rollen i det stadsrummet gått förlorad, det var den stora marknadsplatsen och nu är det inte det. Då kanske man kan fråga sig om den här rollen kan komma tillbaka utan att man tillför nya byggnader eller funktioner eller om man faktiskt behöver tillföra något nytt (Åkerman, 2016).
Att bara bevara gamla hus eller platser utan att göra något nytt kan alltså vara till nackdel. För att undvika detta föreslår Åkerman att bevarande samtidigt ska vara utvecklande. En utveckling kan då till exempel vara att tillföra en ny roll till det som bevaras eller att det sker en tillbyggnad till det gamla vilket gör att möjligheterna för fortsatt brukande vidgas. På så sätt kan det bevaras, vara fortsatt levande och någon slags historia ryms fortfarande kvar. Han tillägger även att staden inte bara är det materiella utan även hur vi människor lever i staden.
Och hur vi lever påverkas av vad det finns för funktioner och verksamheter att bruka.
Sundin vill även lyfta ett varningens finger för att det som anses vara godkänt att riva idag kan komma att anses som värdefullt att bevara längre fram i tiden. Hur värdefullt
någonting är styrs också av hur sällsynt det är menar Engblom. Vidare berättar Sundin att det idag rivs väldigt mycket industribyggnader från 60-talet, något som det finns mycket av just nu och som inte är så eftertraktat och värdefullt. Men nu när vi river så pass mycket utav det kommer det i framtiden bli mer sällsynt förekommande och då ökar värdet på dem.
5.5 Täthet
Som ovan nämnt har Engblom berättat att mervärde är ett av ledorden i Uppsala kommuns översiktsplan. Det andra ledordet är närhet, en kvalité i Uppsala som ska bevaras. En närhet mellan människor men också en närhet till vardagliga funktioner så som skola, arbete, butiker, grönområden etcetera. Att uppnå och behålla den närheten görs genom att blanda, koncentrera och koppla samman berättar Engblom.
Blandandet, menar Engblom, är att olika funktioner, upplåtelseformer, höjdskalor samt byggt och obyggt ska finnas inom samma områden, ideal som nämnts ovan. Att koncentrera betyder i översiktsplanen att det till vissa noder och stråk koncentreras som lokalområdescentrum som i sin tur fungerar som komplement till centrum där de boende kan ta del utav ett serviceutbud. Och genom att koncentrera vissa platser kan andra platser bli mindre koncentrerade och istället ge plats åt till exempel grönstråk. Det tredje sättet att skapa närhet i staden menar Engblom görs genom att koppla samman staden både fysisk och socialt.
Fysiskt genom till exempel cykelvägar och god kollektivtrafik och socialt genom till exempel olika typer av bebyggelse och en kontinuitet.
Åkerman talar även han om hur en närhet byggs in i staden men genom att istället tala om täthet och en förtätning av staden. Ett begrepp som Sundin och Vikström och även Engblom använder mycket. Förtätning förklaras av Vikström som att det byggs i äldre eller redan befintliga bebyggda miljöer istället för att sprida ut bebyggelsen. Sundin talar även om en omvandling, att det kanske inte alltid handlar om att bebyggelse läggs till i staden men att det som byggs nytt byggs inne i staden där något annat funnits innan istället för på obebyggd mark.
Alla respondenter talar om förtätning som ett högst aktuellt sätt att planera staden på idag och alla härleder det till att mark idag är högt värderat och att det speciellt är jordbruksmarken utanför staden som en vill bevara. Åkerman berättar:
Så som våra städer ser ut idag, med den omkringliggande marken som är jordbruksmark eller naturreservat i största grad /…/ Det är väldigt stora hinder för att expandera staden på ett hållbart sätt.
Jordbruksmark vill man helst bevara och där någonstans blir en förtätning av staden en slags naturligt väg framåt och då hamnar vi där i den täta staden (Åkerman, 2016).
Det finns alltså ett högt värde i den mark som finns obebyggd runt om staden och precis som Sundin beskrev att värdet på byggnader som rivs idag kan höjas i framtiden berättar hon samma sak om jordbruksmarken i framtiden. Att bevara den idag kan trygga vår livsmedelsförsörjning längre fram. Att det är just framtiden som gör att staden förtätas så pass som den gör idag kan också ses genom ett annat argument som respondenterna lyfter i samband med att jag frågar varför staden förtätas, nämligen för att det möjliggör ett hållbart resande för en långsiktigt framtid:
Förtätning gör att det blir tätare, högre och vi får närmare till varandra och till service och kollektivtrafik.
Bygger vi längre ut och glesare ger det längre avstånd som triggar massa resande som inte är hållbart. Vi kan inte hålla på att planera för biltrafik, och ju glesare desto mer biltrafik (Sundin, 2016).
Att planera staden så att det blir kortare avstånd vilket möjliggör mer gång- och cykeltrafik samt kollektivtrafik är något som alla fyra aktörer lyfter vikten av då det hjälper att nå de klimatmål som finns uppsatta. Men att tala om förtätning som ett ideal eller mål i sig kanske inte är den bästa beskrivningen utan att det mer är en konsekvens, menar Sundin. En konsekvens av hur vi lever idag och hur vi måste leva för att värna om staden och de värdena som finns runtomkring. Åkerman beskriver samma sak som även har lyfts ovan, att förtätning är som en ”naturlig väg framåt”. Även Vikström är av samma åsikt, han ser förtätningen som ett resultat av att det måste byggas mycket och snabbt då staden växer genom att fler flyttar dit och att utvecklingen måste ske hållbart.
6. DISKUSSION
Diskussionskapitlet syftar till att ge svar på de frågeställningar som ställdes i början av uppsatsen, som i sin tur relaterar till själva syftet med uppsatsen. De frågor som besvaras är:
Vad beskrivs som viktiga aspekter för att nå en mångfald i staden? Hur arbetar olika aktörer i Uppsala för att uppnå mångfald? Diskussionen är likt föregående kapitel uppdelad för vardera aspekt för att sedan avslutas med en sammanfattning och slutsats.
6.1 Människor
Att människan är en viktigt komponent i staden råder det ingen tvekan om efter att ha fört samtal med de fyra aktörer som varit deltagande i arbetet med den här uppsatsen. En klar koppling kan alltså dras till Ortegon-Sanchez och Tyler (2016, s. 6-7) där människan anses som en mycket betydelsefull del av staden. Så som Ortegon-Sanchez och Tyler (2016, s. 6-7) även beskriver att det är människorna som bor i staden som också formar den kan även återfinnas i Alexander Åkermans, resonemang gällande S:t Eriks Torg i Uppsala. Vad han beskriver är att staden inte bara är de materiella ting som formar staden rent fysiskt utan att staden också blir till utifrån hur människorna som bor i staden lever och samspelar.
Att olika typer av människor ska få rum i staden råder det ingen meningsskiljaktighet om bland de respondenter jag har träffat. Likt Jane Jacobs (2004 [1961], s. 176) menar de aktörer som intervjuats att det är positivt med mycket människor i staden. Det skapar mervärde och livskvalité då många olika egenskaper blandas som Robert Engblom beskriver det.
Även sättet hur olika människor ska få ta del av staden och leva och verka i den är likadant bland respondenterna, nämligen genom att bygga olika typer av bostäder som passar olika typer av människor. Ett tillvägagångssätt som även Susan S. Fainstein (2010, s. 172- 174) beskriver i sin bok The Just City. Anneli Sundin, Engblom och Åkerman lyfter alla att en variation på bostäder vad gäller upplåtelseform, storlek och pris är det främsta sättet för att kunna behålla en mångfald bland människor i staden. Anton Vikström nämner inte lika tydligt att en variation bland människor ska behållas genom en variation av bostäder. Han håller med om att en variation bland människor i staden är bra men berättar också att han inte har så mycket att säga till om i den processen där det bestäms vad som ska byggas. När exploatören kommer till honom och vill ha hjälp är det mesta redan bestämt och Vikströms jobb blir då att utföra det.
I detta märks en stor skillnad mellan vad Uppsala kommun och Tyréns AB har för roller.
Som Sundin berättat så ställer kommunen kravet att minst 30 % ska vara hyresrätter när de äger marken själva och ska bygga bostäder eller när de säljer mark som ska bebyggas med bostäder. Går inte köparen av marken med på det avtalet får den inte köpa marken. Vikström talar istället om hur han kan vara rådgivande till exploatören men det är inget som måste följas egentligen. Åkerman som inte heller arbetar på Uppsala kommun delar även han med sig av sin erfarenhet att det kan vara svårt att påverka exploatören att bygga på ett rättvist sätt som ger plats för flera olika typer av människor i samhället. Att det är på det här sättet kan förklaras med att Tyréns AB och White arkitekter AB är privata företag med vinstdrivande intresse medan Uppsala kommun är en politiskt styrd verksamhet vilket gör att de har en annan mer allmännyttig agenda.
Sammanfattande slutsats
Jag tycker mig tydligt kunna se hur de olika aktörerna som jag har pratat med ser ett värde i att ha en mångfald av människor i staden. Att ha olika typer av människor i en stad och att få ta del av de olikheter som kommer med dem och som i sin tur formar staden gör att det blir viktigt att ta hand om alla. Det främsta sättet att göra det på framställs som att bygga bostäder för dem, olika typer av bostäder vad gäller till exempel upplåtelseformer och pris så att alla kan få ha ett hem och ta plats i staden. Aktörerna som jobbar på privata företag har dock inte lika hårda krav på att det ska byggas olika typer av bostäder som de som arbetar på kommunen beskriver.
6.2 Planeringsprocess
Precis som Ellin (1996, s. 91-92), Fainstein, (2003, s. 175-176), Gunder (2005, s. 174-175), Healy (2003, s. 251-252), Ortegon-Sanchez och Tyler (2016, s. 6) samt Tunström (2009, s.
157) beskriver hur planeringsprocessen idag inte bara ska styras av planeraren och vad den som uttalad expert anser är bäst för staden menar de fyra aktörer jag har intervjuat samma sak.
Människan har ett värde även i planeringsprocessen och inte bara som boende och verkande i staden som diskuterats ovan. Värdet för människans deltagande i processen kan tänkas höra ihop med andra aktuella frågor om jämställdhet och även allas rättighet till att få sin röst hörd.
Till skillnad från modernismens stadsplanering där det var en minoritet utsedd som en elit för att planera för stadens invånare, majoriteten, (Ellin, 1996, s. 91-92; Madanipour, 2007, s.
1-4; Marshall, 2009, s. 42-44) uttrycker nu alla de aktörer jag intervjuat att de vill ha med medborgarna och deras åsikter i planeringen. Detta kan även kopplas till Fainsteins (2003, s.
175-176) och Tunströms (2009, s. 157) resonemang om att planeraren idag inte ska vara överordnad medborgarna och att dennes huvuduppgift är att samordna och skapa enighet bland invånarnas åsikter och utifrån det en plan. Men det är något som är lättare sagt än gjort.
Sundin menar att i och med en ökad vilja av att ha med medborgana på samråd ökar också medborgarnas förväntningar på att få ut något av att delta i dessa samråd. Medborgarna vill komma dit och känna att de får sin vilja igenom vilket är svårt. Många gånger kan viljan vara att helt stoppa en kommande plan vilket kan vara svårt att lyckas med då det redan är bestämt att en ny plan behövs.
Sundin med flera berättar även att alla medborgargrupper inte är representerade på samrådsmötena. Precis som Fainstein (2003, s. 175-176) samt Cars och Thune Hedström (2006, s. 172-173) ger förslag på hur planeringsprocessen kan få fler deltagare genom att använda olika språk eller mötesplatser för diskussion gör även Engblom och Vikström det. De talar om hur de tar sig ut från samrådslokalerna och istället arbetar på plats där medborgarna lever och förändringen ska ske och bjuder in till medskapande eller använder andra medel som till exempel tv-spel för att locka den yngre generationen. På så sätt tror jag att en förståelse för vad stadsplaneringen verkligen är breder ut sig bland medborgarna då de får se det mer konkret och vara medskapande på ett annat, mer direkt, vis. Om detta samarbete sker på andra tider än vardagkvällar och istället till exempel dagtid på helger bör det kunna leda till att det kan bringa mer folk till aktiviteten då fler är lediga och har tid den tiden. Om fler kan avsätta tid till att delta i planeringsprocessen och om processen blir mer lättillgänglig kan fler få en större förståelse vilket gör att intresset kan öka så att medborgardeltagandet växer.
