UPPSATSER
Kulturgeografiska institutionen
Hus i park eller park i staden?
En kvalitativ fallstudie av relationen mellan
förtätningsideal och planeringen av grönområden
vid stadsutvecklingsprojektet av Eriksberg, Uppsala
Jonna Söderberg
Kurs: 2KU039: Uppsats STS - kulturgeografi, 15 hp Termin: VT2020
ABSTRACT
Söderberg, J. 2020. Hus i park eller park i staden? : En kvalitativ fallstudie av relationen mellan förtätningsideal och planeringen av grönområden vid stadsutvecklingsprojektet av Eriksberg, Uppsala. Uppsatser
Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.
Studien syftar till att undersöka och problematisera relationen mellan dagens förtätningsideal och planeringen av grönområden i en stadsdel som karaktäriseras av bevarad natur. Detta undersöks genom en fallstudie av hur Uppsala kommun planerar utvecklingen av grönområden vid stadsutvecklingsprojektet för Eriksberg. Studien genomförs med en textanalys av plandokument och en intervju med tidigare projektledare för Eriksbergs planprogram. Genom en litteraturstudie sammanställs teorier och tidigare forskning om förtätningsideal med grönområdens roll i täta staden och grön platsmarknadsföring. Det används vid analys av narrativ om Eriksbergs framtida grönområden. Studien visar att Eriksbergs grönområden planeras att minska i yta samtidigt som restaurering av naturparker och utveckling av urbant programmerade samt aktivitetsanpassade grönområden föreslås. Den bevarade natur som stadsdelen karaktäriseras av genom tidigare planeringsideal, hus-i-park, planeras att främst bevaras i stadsdelens utkant, vilket manifesterar att oprogrammerad natur inte anses tillhöra den framtida, urbaniserade stadsdelen. Det finns antydan att kommunen argumenterar för att grönområdens kvalitet kommer att förhöjas men att det samtidigt är otydligt vad som avses. Stadsdelen platsmarknadsförs för framtiden som grön och naturnära samtidigt som visionen förmedlas om en ny urban stadsdelspark som ska utgöra stadsdelens hjärta. Sammanfattningsvis påvisar studien en diskrepans mellan grönskan roll i stadsdelen idag och i framtiden.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 1
1.1 Syfte ... 2
1.2 Avgränsningar ... 2
1.3 Disposition ... 2
2. ETT TRENDIGT PLANERINGSIDEAL ... 3
3. GRÖNSKA I TÄTA STADEN & SOM KONKURRENSVERKTYG ... 4
3.1 Studiens användning av begreppen grönområde & park ... 4
3.2 Territorialisering & dess narrativ ... 5
3.3 Ett narrativ om kvalitet ... 6
3.4 Grön platsmarknadsföring & visioner ... 7
4. METOD & KÄLLMATERIAL ... 9
4.1 Fallstudie ... 9
4.2 Plandokument ... 9
4.3 Projektledarintervju... 10
4.4 Analys av empiriskt material ... 11
5. ERIKSBERG – ETT STADSUTVECKLINGSPROJEKT ... 12
5.1 Bakgrund till stadsutvecklingsprojektet ... 12
5.2 Eriksbergs framväxt & grönska ... 12
5.3 Planprogrammet ... 14
5.4 En kritisk debatt ... 16
6. EMPIRISK ANALYS... 16
6.1 Framtida grönområdens roll och funktion ... 16
6.2 Grön platsmarknadsföring ... 22
7. DISKUSSION ... 25
7.1 Problematisering av programmering ... 25
7.2 Vad är kvalitet? ... 26
7.3 Natur eller tillrättalagt – det är frågan ... 27
7.4 Hus-i-park eller park i staden? ... 29
8. SLUTSATSER ... 29
REFERENSLISTA ... 32
1
1. INLEDNING
Världen blir mer och mer urbaniserad. Idag lever mer än hälften av världens befolkning i urbana miljöer och framtidens befolkningstillväxt förutspås ske främst i städer (United Nations, 2019, s. 1). Boverket (2019a) rapporterar att 85 procent av Sveriges befolkning bor i tätorter och att dagens storstadsregioner och städer växer. En växande tätort kan i praktiken expandera eller förtätas (Haaland & van den Bosch, 2015), varpå svenska tätorter förtätas med motivering att hållbarhetsvinster erhålls genom att växa inåt (Ankre & Forsberg, 2019; Uppsala kommun, 2017b). Haaland och van den Bosch (2015) menar att förtätning skapar den ”täta staden”, vilket är ett planeringsparadigm som vissa förespråkare anser vara hållbar. I den täta staden konkurrerar dock grönområden med ny bebyggelse om plats (Dahlberg & Borgström, 2017). Det kan problematiseras av att fysisk och psykisk ohälsa är ett växande problem i städer och att grönområden har en positiv inverkan på invånares mående (Boverket, 2019b). Grönområden har även en viktig roll i urbana miljöer genom att erbjuda ekosystemstjänster såsom dagvattenhantering och skugga samt stärker samhällets biodiversitet (Sandberg, 2019). Att förtäta kan således innebära att samhällsviktiga, gröna värden byggs bort.
Littke (2016) redogör samtidigt för att gröna1 städer diskuteras brett inom stadsplanering och att efterfrågan av närnatur har ökat från invånare. Dock menar Dahlberg och Borgström (2017) att det är tanken om den tillrättalagda ”stadsparken i täta staden” som råder, vilket innebär att grönområden utformas efter ett urbant ideal. Det går även att notera trenden att grönområden används som grön platsmarknadsföring för att stärka bilden av staden som hållbar för att attrahera invånare, kapital och företag (Gulsrud, 2015). Grönområden har således en komplex roll i dagens urbana stad och forskare inom stadsplanering (ex. Littke, 2016; Haaland & van den Bosch, 2015) eftersöker studier i olika kontexter om förhållandet mellan urbana grönområden och förtätning. Med detta som bakgrund undersöker denna studie hur förhållandet ter sig vid en ytterlighet – vid förtätning av en stadsdel som karaktäriseras av bevarad natur. Detta undersöks genom en fallstudie av Uppsalas stadsdel Eriksberg. Eriksberg karaktäriseras av mängden bevarad natur, samtidigt som stadsdelen är belägen nära Uppsala centrum (Uppsala kommun, 2017a). I linje med att Uppsala växer inåt ska Eriksberg, som präglas av planeringsidealet funktionalismen, genomgå ett omfattande stadsutvecklingsprojekt (Uppsala kommun, 2017a). Hur förtätas en grön stadsdel och vilken grönska kommer få plats i framtida Eriksberg? Dessa frågor är ingången för denna uppsats, som ämnar bidra med perspektiv på grönskans roll i den täta staden.
2
1.1 Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka och problematisera relationen mellan dagens förtätningsideal och planeringen av grönområden i en stadsdel som karaktäriseras av bevarad natur. Detta kommer att undersökas genom en fallstudie av hur Uppsala kommun planerar utvecklingen av grönområden vid stadsutvecklingsprojektet för Eriksberg. Fallstudien kommer analysera narrativ om grönska utifrån förtätnings- och platsmarknadsföringsperspektiv. Studiens syfte i bredare mening är att bidra med förståelse för och att problematisera grönskans karaktär, funktion och variation i den täta staden.
För att uppnå syftet med denna uppsats kommer följande frågeställningar att besvaras:
• Hur framställer kommunen Eriksbergs framtida grönområdens roll och funktion? Kan de narrativen ses relatera till nutida förtätningsideal och i så fall på vilka sätt?
• Hur kan narrativ om framtidens grönområden i Eriksberg förstås ur ett grönt platsmarknadsföringsperspektiv?
1.2 Avgränsningar
Stadsplanering är en social process, där olika aktörer i olika utsträckning utformar utvecklingen (Khoshkar, Balfors & Wärnbäck et al., 2018). Vid planeringen av Eriksberg finns aktiva aktörer utöver kommunen, bland annat kommunägda fastighetsägaren Uppsalahem och lokalinvånare. Denna fallstudie avgränsas till att endast omfatta Uppsala kommun som aktör. Kommunen planerar och verkställer planeringsstrategier, varpå det är ett naturligt studieobjekt för att undersöka relationen mellan förtätningsideal och planering av grönområden. Studien berör planprogrammet som antogs 2017, samt arbetet kring dess utformande. Även andra plandokument som relaterar till planprogrammet berörs i begränsad omfattning. Studien berör inte deltagandeprocessen vid planeringen och inte heller stadsutvecklingsprojektet i sin helhet.
1.3 Disposition
3
2. ETT TRENDIGT PLANERINGSIDEAL
I detta avsnitt presenteras tidigare forskning om förtätning som planeringsideal. Det ger en bakgrund till vad planeringen av grönområden har att förhålla sig till och varför den täta staden eftersträvas av kommuner, däribland Uppsala kommun (se Uppsala kommun, 2017b). Avslutningsvis presenteras Eriksbergs planeringsarv och hur det skiljer sig från det täta idealet, med avseende på planering av grönområden.
För att hantera en ökande bostadsbrist i växande tätorter har förtätning som planeringsideologi fått stort fäste (Haaland & van den Bosch, 2015). Att förtäta innebär i princip att staden byggs inåt genom att öka koncentrationen bebyggelse på en yta (Boverket, 2016, s. 7). Därmed menar Ståhle (2010, s. 47) att förtätning ofta ses som en motsättning mellan tätt och grönt. Haaland och van den Bosch (2015) påpekar även att förtätningsprocesser är verktyg för att uppnå den täta staden, vilket idag har stort genomslag i planeringsprocesser internationellt. Förespråkare för denna planeringstrend menar att hållbarhetsvinster kan erhållas genom effektiv markanvändning med energieffektiviseringar, samtidigt som jordbruksytor kan undvaras (Haaland & van den Bosch, 2015). Studier har även slutlett att en hög koncentration av invånare kan innebära en välfungerande kollektivtrafik och att samhällsnäringar kan placeras med rimliga gång- och cykelavstånd för invånarna (Haaland & van den Bosch, 2015; Ankre & Forsberg, 2019).
Trots många förespråkare för den täta staden är forskningsfältet för hållbara, urbana miljöer splittrat (Haaland & van den Bosch, 2015, s. 760) och kopplingen mellan hållbarhet och förtätning är inte självklar (Ankre & Forsberg, 2019). Under tidens gång har olika narrativ funnits för vad en hållbar stad innebär, vilket ofta kan ses vara en politiskt driven fråga (Dahlberg & Borgström, 2017, s. 166-167). Den täta staden som koncept har adresserats sedan 1970-talet och debatterats frekvent sedan 1990-talet (Haaland & van den Bosch, 2015, s. 761). Forskare menar att det ännu inte kan avgöras om den täta staden eller glesbygden utgör de bästa premisserna för ett hållbart samhälle (Ankre & Forsberg, 2019, s. 200). Haaland och van den Bosch (2015) påpekar att forskning även har identifierat negativa konsekvenser av den täta staden, där lägre livskvalitet och trängsel kan uppstå samt att det är osäkert om den täta staden innebär mindre miljöproblem och trafik. Vidare kan förtätning innebära utmaningar baserat på en minskad yta av urbana grönområden, som kan leda till minskad biodiversitet och sämre möjligheter till rekreation (Haaland & van den Bosch, 2015).
4
(Gottfridsson, 2019). Naturpräglade grönområden planeras för att stadsdelen ska upplevas ljus och öppen och för att säkerställa att invånare har närhet till grönområden för social aktivitet och rekreation (ibid.). Tunström (2009, s. 64) menar att detta planeringsideal, även kallat modernismen, ses som utdaterad av många inom stadsplanering. Hon redogör för att funktionalismens grönområden kan upplevas som otydliga för vad de ska användas till och som onödiga mellanrum i bebyggelsen (Tunström, 2009, s. 96). Från att låta yta och standardisering styra, är det enligt Dahlberg och Borgström (2017) tanken om stadsparken i täta staden som råder idag. Det uppnås genom att detaljsutforma grönområden, vilket står i kontrast till funktionalismens grönområden (ibid.).
3. GRÖNSKA I TÄTA STADEN & SOM KONKURRENSVERKTYG
För att undersöka relationen mellan dagens förtätningsideal och planeringen av grönområden i Eriksberg, har förklarande teori och nutida narrativ i relation till förtätning som planeringsideal sammanställts. I denna uppsats syftar narrativ till hur kommunen berättar om, framställer och ser på grönområden. Narrativen har sammanställts och formats med hjälp av vad tidigare studier identifierat som nutida syner och föreställningar om grönområden i täta städer.
Detta avsnitt redogör för uppsatsens teoretiska grund, med förtätning och grön platsmarknadsföring som huvudsakliga perspektiv. Det ges en teoretisk redogörelse för hur grönområden utformas i den täta staden, med territorialisering som analytiskt begrepp och två tillhörande narrativ. Det följs av en sammanställning av vad som denna uppsats behandlar som ett narrativ om synen på grönområdens kvalitet och kvantitet vid förtätning. Tidigare studier presenteras i relation till båda delar, för att konkretisera teorin och för att sätta studien i en forskningskontext. Vidare presenteras en redogörelse för grön platsmarknadsföring och tillhörande associationer till den attraktiva staden, vilket följs av en exemplifierande, tidigare studie.
3.1 Studiens användning av begreppen grönområde & park
5
medvetet val att inte definiera grönområde, för att istället försöka förstå hur begreppen grönområde och park används vid planeringen av Eriksberg.
3.2 Territorialisering & dess narrativ
I denna del ges en teoretisk presentation av begreppet territorialisering, följt av resultat från en tidigare studie som problematiserar planeringen i praktiken. Det avslutas med en presentation av vad som från Dahlberg och Borgström (2017) uttolkas vara två nutida narrativ om grönområden och som kan ses härstamma från territorialisering.
Dahlberg och Borgström (2017) menar att paradigmet täta staden innebär att grönområden konkurrerar med bebyggelse om plats och att de även utformas i detalj. Det påverkar grönområdens roll i staden, varpå författarna anser det viktigt att undersöka hur och varför grönområden förändras. Det kan undersökas genom perspektivet territorialisering (ibid.). Territorialisering innebär att grönområden programmeras och gränsdras, vilket påverkar hur de används (Dahlberg & Borgström, 2017, s. 170). Med programmering menar författarna att en medveten utformning av grönområden sker för att uppnå ett syfte (Dahlberg & Borgström, 2017, s. 172-173). Territorialisering innebär ofta att vissa funktioner premieras, baserat på en idé om vilka funktioner som ska vara framträdande (Dahlberg & Borgström, 2017). Författarna menar att de ord som väljs vid programmering av grönområden är en del av det narrativ som tilldelar grönområdet dess värde och funktion. Till exempel för vem (ex. motionär, äldre) och vad (ex. park, skräpmark) indikerar hur grönområdet planeras att användas (Dahlberg & Borgström, 2017, s. 180). Tunström (2009) upplyser att det idag är vanligt att utforma grönområden för upplevelsevärden och aktiviteter som associeras med stadslivet, vilka Tunström och Smas (2017, s. 158) menar ofta är sådana som kan utvärderas och räknas.
Dahlberg och Borgström (2017, s. 175) upplyser att programmering av grönområden kan leda till att vissa gröna funktioner minskar och att grönområden utformas för specifika aktiviteter, varpå andra kan utebli. Det kan påverka ekologiska processer samt att en grupp invånare gynnas, medan en annan missgynnas (Dahlberg & Borgström, 2017). Vad upplevelsevärden och aktivitet i praktiken kan innefatta redogörs sparsamt av författarna, men aktiviteter kan exempelvis bestå av odling och lek (ibid.).
6
I samband med territorialisering av grönområden har nutida narrativ vuxit fram för grönska i städer. Av Dahlberg & Borgström (2017) uttolkas ett narrativ som innebär att vild natur framställs som otrygg i samhället, varpå ett sätt att öka säkerheten och tryggheten är att städa
upp den vilda naturen (Dahlberg & Borgström, 2017, s. 178). Det sker således en medveten
upprensning av den grönska som anses opassande. Ytterligare ett uttolkat narrativ är att tilldela grönområden hållbarhetsvärden genom att utforma grönområden så att flera funktioner; ekologiska och sociala, samexisterar (Dahlberg & Borgström, 2017). Därmed fås mångfunktionella grönområden, vilket författarna menar följer narrativet om att grönområdens funktion ska maximeras i täta städer. Där spelar ekosystemtjänster en viktig roll och de ska gärna kombineras med exempelvis lekytor (ibid.).
3.3 Ett narrativ om kvalitet
Denna del redogör för ett sammanställt, nutida narrativ som identifierats baserat på tidigare forskning. Narrativet berör synen på grönområdens kvalitet i den täta staden, där förtätningsidealet kan antas påverka vad som anses vara en positiv utveckling för grönområden. Det följs av en exemplifierande, tidigare studie.
För att undersöka hur grönområden påverkas vid förtätning har Haaland och van den Bosch (2015) sammanställt 102 internationella publikationer inom ämnet. De slutleder att invånarnas tillgång till grönområden påverkas vid förtätning (ibid.). Författarna menar även att begreppet ”tillgång”, eller ”tillgänglighet”, som används synonymt i denna uppsats, har flera definitioner. Tillgänglighet till grönområden kan exempelvis syfta på den totala ytan av grönområden i en stadsdel, dess placering och synlighet, eller invånarnas fysiska avstånd till närmaste grönområde (Haaland & van den Bosch, 2015). Haaland och van den Bosch (2015, s. 764-766) upplyser att forskare på senare tid har uppmärksammat invånares upplevelser av tillgänglighet (exempelvis känsla av inkludering), varpå planerare ges möjligheten att ändra fokus från grönområdens storlek, till dess innehåll. Det kan anses vara ett fördelaktigt synsätt för att kunna exploatera grönområden vid förtätning (Khoshkar, Balfors & Wärnbäck, 2018).
7
(2002), framhåller att grönområdens kvalitet inte behöver bero på dess ytstorlek (refererad i Tunström, 2009, s. 95) och Tunström (2009) menar att kvalitet kan referera till både sociala eller ekologiska faktorer. Dock framgår det varken av Haalands och van den Boschs (2015) sammanställning, eller från Ståhle (2010) som förespråkar förtätning, vad denna kvalitet konkret innebär.
Littke (2015) har undersökt planeringen för urbana grönytor i Stockholm genom att analysera programmet ”Den gröna promenadstaden”, som var tänkt att ligga till grund för planeringen av Stockholms grönytor vid förtätning (ibid.). Hennes slutsats är att programmet förmedlar en positiv inställning till förtätning och att grönytors kvalitet framhölls framför deras kvantitet. Hon menar även att behovet av urban tillväxt användes som argument för att utveckla grönområden, med fokus på dess kvalitet. Vidare noterade Littke (2015) att allmänheten efterfrågade vad denna kvalitet faktiskt innebar och att oro uttrycktes för att stadens natur skulle parkifieras (bli urbant parkprogrammerad).
I denna uppsats används argumentationen att betona kvalitet i relation till planering av grönområden som ett narrativ med nära relation till dagens förtätningsideal, med viktiga men sällan diskuterade konsekvenser för främst deras sociala funktioner.
3.4 Grön platsmarknadsföring & visioner
I föregående delar har det konstaterats att förtätning är en nutida trend. Samtidigt existerar en annan trend – grön platsmarknadsföring med visionsformuleringar. Andersson och Borén (2019) menar att svenska kommuner kan uppleva sig konkurrera med andra platser om att attrahera invånare, besökare och investeringar. Av denna orsak kan grönområden användas som en konkurrensfördel för städer, i form av ”grön platsmarknadsföring” (Littke, 2016). Gulsrud (2015) menar att grön platsmarknadsföring används av beslutsfattare för att stärka bilden av staden som grön och hållbar. Grön platsmarknadsföring är ett brett begrepp som kan innebära grönt i en bredare mening än just växtlighet, exempelvis teknisk infrastruktur i form av energiförsörjning (ibid.). I denna uppsats kommer grön platsmarknadsföring endast syfta på växtlighet och hur det används i marknadsföring och i visionsformuleringar. Grön platsmarknadsföringsstrategi antas vara attraktivt för städer i allmänhet, däribland täta sådana. När stadens gröna yta minskar, men grön platsmarknadsföring ändå uttrycks, blir det intressant att utreda vilken grönska och vilka värden som marknadsförs. Detta kommer således att undersökas för planeringen av Eriksbergs grönska.
8
kan bedrivas i parken som gynnar stadens ekonomi och konkurrensförmåga (Gabriel, 2016; Ankre & Forsberg, 2019, s. 197).
Vid planeringen för att skapa en attraktiv plats kan visionsplanering användas, vilket innebär att kommunen formulerar målbilder för utvecklingen och uppfattningen av kommunen (Andersson & Borén, 2019). Visionerna riktas både mot interna (ex. medborgare och kommunanställda) och externa aktörer, för att verka för en samstämmig utveckling inom kommunen och samtidigt attrahera exempelvis inflyttare (Andersson & Borén, 2019, s. 128-129). Andersson & Borén (2019) menar att det är vanligt att visioner formuleras efter och vidareutvecklar sådant som kännetecknar platsen. Tunström och Smas (2017) menar även att stadsplaneringen använder sig utav visioner för att förmedla narrativ om hur stadslivet kommer att se ut. Därtill finns ord som verkar normativt och som inger positiva associationer med den attraktiva staden, såsom; stad, centrum, attraktivitet, täthet, mångfald och variation (Tunström, 2009).
3.4.1 Visioner om parken i staden – en studie om planeringen av Årstafältet
Nedan presenteras ett sammandrag av en tidigare studie av Tunström och Smas (2017), som illustrerar hur grön platsmarknadsföring kan yttras i planprogram och hur grönområdens värden förmedlas i visioner.
9
4. METOD & KÄLLMATERIAL
I detta avsnitt presenteras och diskuteras val av fallstudie som metodologi, val av materialinhämtning och val av analysmetoder, för att ge förståelse för hur studien har genomförts.
4.1 Fallstudie
För att uppnå syftet med denna studie har en kvalitativ fallstudie genomförts. Stake (1995) menar att en kvalitativ fallstudie kan undersöka en komplex forskningsfråga genom att analysera ett fall på detaljnivå (Stake, 1995, 16-17). Enligt Stake (1995) baseras en kvalitativ fallstudie på en holistisk undersökning av ett studieobjekt. Studien ämnar ”fånga” det unika som råder för objektet med hjälp av konceptualisering och tolkning av komplexa samband och frågor för studieobjektet (Stake, 1995). Stakes (1995) definition av en fallstudie har ansetts passande att vägleda denna studie, som ämnar undersöka det komplexa förhållandet mellan det täta och gröna. Studiens breda problemställning har således brutits ner till att undersöka vad som utspelas vid en avgränsad plats i både tid och rum, nämligen Uppsala kommuns planering av Eriksbergs grönområden runt år 2017. Stake (1995, s. 4) menar att ett studieobjekt ska väljas utifrån dess informationsrikedom för forskningsfrågan. Valet av plats har grundats i att Eriksberg ska genomgå ett omfattande stadsförnyelseprojekt med förtätning samtidigt som dess bevarade natur karaktäriserar området idag. Det innebär en intressant studie av relationen mellan förtätningsideal och grönska. Stake (1995, s. 7-8) menar vidare att det specifika med fallstudien kan försvåra en generalisering av resultatet och att det snarare innebär en möjlighet att modifiera och förfina redan känd kunskap, vilket har tagits i beaktande i denna studie.
Fallstudien har bedrivits genom materialinsamling. Plandokument har laddats ner från Uppsala kommuns hemsida och en intervju har hållits med en kommunal projektledare från när planprogrammet utformades.
4.2 Plandokument
För att undersöka hur kommunen planerar grönområden i Eriksberg har Uppsala kommuns planprogram ”Eriksberg och Ekebydalen Planprogram 2017” (2017) haft en central roll. Kommunens översiktsplan ”Översiktsplan 2016 för Uppsala kommun: Del A Huvudhandling” (2017), kommunens parkprogram i form av ”Parkplan för Uppsala stad” (2013) och ”Uppsalas parker – Riktlinjer” (2013) samt sammanställningen från samrådet ”Planprogram för Eriksberg och Ekebydalen Programsamrådsredogörelse” (2016) har använts som kompletterande underlag.
10
anledningen till att det har valts som huvudsakligt, empiriskt material. Det anses vara passande underlag för att undersöka hur förtätningsideal kan yttra sig vid planeringen av grönområden. De övriga plandokumenten innehåller på liknande sätt vägledning och riktlinjer vilket gör de passande kompletterande material. Planprogrammet som inte är juridiskt bindande, följs senare upp av detaljplaner som är detaljerade, juridiskt bindande och fastställer hur marken ska användas samt ger byggrätten till byggnationer (Uppsala kommun, 2017a, s. 10). Detaljplaner har redan påbörjats för områden i Eriksberg (Uppsala kommun, 2017a) men undersöks inte i denna studie med bakgrund i valet av tidigare nämnda plandokument. Det ska även påpekas att plandokumentens politiska karaktär kan antas påverka dess innehåll och formuleringar, vilket kan innebära diskrepans mellan vad som förmedlas och den verkliga planeringen. Denna problematik är noterad, samtidigt som ett värde ses i den politiska anpassningen eftersom planeringsideal ofta drivs som en politisk fråga (se Dahlberg & Borgström, 2017).
4.3 Projektledarintervju
För att uppnå en mer nyanserad analys av planeringen av Eriksbergs grönområden, fanns behov av förklarande av viss information i planprogrammet. Därmed ställdes intervjuförfrågor till ett flertal projektmedlemmar från planprogrammets utformande. En av de två dåvarande projektledarna besvarade förfrågan med en intervju. Projektledaren ansågs vara en nyckelperson baserat på dennes dåvarande övergripande ansvar för planeringen.
Intervjun genomfördes den 30 mars 2020 och pågick under 30 minuter via telefon. Den genomfördes med en semistrukturerad karaktär. Det karaktäriseras av att förberedda teman och frågor används som vägledning i samtalet (Teorell & Svensson, 2007, s. 89). Det är enligt Teorell och Svensson (ibid) en passande struktur för att skapa flexibilitet med utrymme för följdfrågor, vilket möjliggjorde att samtalet kunde anpassas efter nya ämnen. Intervjufrågorna (se Bilaga) utformades för att undersöka hur projektgruppen tänkt kring de förändringar som föreslås för grönområdena och hur det kommer påverka stadsdelens karaktär. Intervjun följdes av omgående transkribering. Det ska poängteras att projektledaren på grund av sin roll inte alltid kunde redogöra för hur grönområdena ska utvecklas i detalj. Det har även gått några år sedan respondenten var aktiv vid planprocessen, vilket kan ha påverkat svaren.
11
4.4 Analys av empiriskt material
I denna studie är det av intresse att undersöka hur grönområden planeras och hur det förmedlas av kommunen. Detta har sammanställts som narrativ från det empiriska materialet genom en textanalys. Studien har utgått från Winchester och Rofe (2016), som menar att en textanalys innebär att texters uttalade och outtalade narrativ tolkas. Enligt författarna är de kodade i texten, vilket innebär att en metod krävs för att strukturera upp texten för att skapa mening (ibid.). Denna studie har baserats på en tematisk analys, med inspiration från Cope (2016). Cope (2016, s. 377-379) menar att texters innehåll kan kategoriseras efter teman för att underlätta navigering i textmängder, för att urskilja och analysera nyckelteman och för att formulera det teoretiska ramverket. Dessa nyckelteman kan väljas baserat på studiens syfte (ibid.), vilket har inspirerat denna studie.
Teman har utformats genom att identifiera förekommande narrativ i det empiriska materialet. Identifierade teman med tillhörande narrativ i plandokumenten har väglett inhämtandet av förklarande litteratur. Samtidigt har en litteraturstudie genomförts som indikerat nutida narrativ om grönområden, vilket har ökat förståelsen för plandokumenten. Även intervjun, som hölls i ett tidigt stadie, har väglett bearbetningen av plandokumenten. Således har studien haft en abduktiv ansats eftersom förståelsen för narrativen utvecklats i växelverkan med bearbetning av teori och empiri (inspiration från Baxter, 2016, s. 139). Litteraturen valdes genom snöbollsurval genom att ta del av artiklarnas referenslistor. Litteraturen har valts med tyngdpunkt på den svenska planeringskontexten för att främja jämförbarheten med fallstudien.
Cope (2016, s. 379) upplyser att texter kan kategoriseras genom att låta enskilda fraser vägleda kategoriseringen av materialet. Det har inspirerat denna studie genom att nyckelcitat har noterats i texterna som sedan har analyserats för att exemplifiera narrativ om framtidens grönska. Inspiration har därför även tagits från diskursanalysen, som innebär att enskilda citat och ord analyseras för att skapa förståelse för texternas underliggande mening (Waitt, 2016).
12
missförstånd för läsaren. Denna studie verkar för transparens och att minska missförstånd genom att explicit redogöra för det empiriska material som legat till grund för en tolkning och för hur tolkningen har gjorts. Det ger läsaren möjligheten att kritiskt utvärdera resultatet. Resultatet diskuteras även i en kontext av tidigare forskning för att undersöka dess bärkraft.
5. ERIKSBERG – ETT STADSUTVECKLINGSPROJEKT
I följande avsnitt ges en presentation av Eriksberg och det aktuella planprogrammet. En redogörelse för hur stadsutvecklingsprojektet mottagits av lokalinvånarna ges också för att ge fallstudien en kontext.
5.1 Bakgrund till stadsutvecklingsprojektet
Uppsala kommun förutspås växa från dagens 220 000 invånare till 340 000 vid år 2050 (Uppsala kommun, u.å.). Med behov av fler bostäder pekar Uppsala kommun i ”Översiktsplan 2016”2 (2017) ut stadsdelsnoder3 som möjliga stadsdelar att förtäta, där Eriksberg anses ha utvecklingspotential (Uppsala kommun, 2017b). Projektledaren vid utformandet av planprogrammet för Eriksberg menar att översiktsplanens riktlinjer för kommunens utveckling har påverkat planeringen för Eriksberg, men att planprocessen redan hade inletts när översiktsplanen godkändes (projektledare, 2020). Det har under många år funnits ett förtätningstryck samt ett renoveringsbehov i Eriksberg, varpå stadsdelens främsta och kommunalägda fastighetsägare Uppsalahem inledde arbetet för en stadsdelsomvandling redan 2011 (Uppsala kommun, 2017a). Uppsala kommun valde senare att utforma ett planprogram för Eriksberg och det närliggande grönområdet Ekebydalen (Uppsala kommun, n.d.). Planprogrammet ”Eriksberg och Ekebydalen Planprogram 2017” antogs i december 2017 och har sedan följts av utarbetning av detaljplaner för området (Uppsala kommun, 2017a).
5.2 Eriksbergs framväxt & grönska
Stadsdelen Eriksberg har vuxit fram i perioder sedan början av 1900-talet. Bebyggelsen inleddes med villaområdet Ekeby egna hem under 1920- och 1930-talet (se ”1” i Figur 1), följt av områdena Sommaro och Lassebygärde som bygges under 1940-talet (se ”2” i Figur 1) (Uppsala kommun, 2018). En stor del av bebyggelsen som tillkom på 1940-talet var lamellhus som placerades i kuperade markområden där natur bevarades för att ge områdena en naturkaraktär (Uppsala kommun, 2017a). Ytterligare nya områden tillkom under 1950- och
2 Översiktsplanen är kommunens övergripande strategi som ger riktlinjer och vägledning för kommunens
gemensamma utveckling och redogör för hur bebyggelse, mark och vatten ska planeras (Uppsala kommun, 2017b)
3 Stadsdelsnod är en plats som har en lokal centrumfunktion, för en eller flera intilliggande stadsdelar (Uppsala
13
1960-talet (se ”3” i Figur 1) och därefter har Eriksberg förtätats successivt (Uppsala kommun, 2018).
Områdena som byggdes under 1950- och 1960-talet byggdes utefter efterkrigstidens stadsplaneideal ”park” (Uppsala kommun, 2017a). Gottfridsson (2019) menar att hus-i-park är ett koncept från funktionalismen och Uppsala kommun (2017a, s. 17) beskriver det som en princip där ett flerbostadshus är placerat i en öppen allmänning eller i en park. Idag kan planeringsarvet exempelvis ses i att bebyggelse består av skivhus, i bevarad och till viss del förädlad natur (ibid.).
Uppsala kommun (2017a) menar att Eriksberg huvudsakligen är ett bostadsområde. Av boendeformerna är 57 procent hyresrätter, 38 procent bostadsrätter och 5 procent äganderätter. I Eriksberg bor fler äldre i genomsnitt i jämförelse med hela kommunen och det bor en lägre andel barn i området än kommunens genomsnitt. Invånare som är verksamma inom utbildning samt vård och omsorg är fler i Eriksberg än genomsnittet i kommunen. (Uppsala kommun, 2017a, s. 24)
14
Figur 1: Karta över Eriksberg. Observera att fet linje tydliggör stadsdelens angränsning mot naturområden. Överst i figuren ses Ekebydalen, med markerade koloniområden, fotbollsplaner och damm. Stadsdelens centrum, Västertorg, kan ses i figurens mitt. 1 = byggnation under 1920- och 1930-talet. 2 = byggnation under 1940-1930-talet. 3 = byggnation under 1950- och 1960-1930-talet. Källa: Eriksberg. Kartsök och ortnamn © Lantmäteriet, u.å. Observera att siffrorna är tillagda av författaren.
5.3 Planprogrammet
15
Figur 2: Programområdets placering i relation till Uppsalas innerstad och angränsande naturreservat. Källa: Uppsala kommun (2017a, s, 8).
16
5.4 En kritisk debatt
Planerna för stadsutvecklingen av Eriksberg har stött på motstånd från lokalinvånare (Lindqvist, 2017; Stark, 2017). Under planprogrammets utformande gavs kritik för att förtätningen som planerades ansågs vara för omfattande och att stadsdelens karaktär och anledning till att bo där skulle byggas bort – nämligen grönskan (Lindqvist, 2017). Under samrådet4 framgick det att invånarna värdesatte närnaturen högt och att det fanns oro för att den skulle exploateras (Uppsala kommun, 2016). Projektledaren (2020) menar att speciell oro riktades mot att exploatering skulle ske av naturen i invånarnas absoluta närhet till egna boendet. Enligt projektledaren (ibid) var intresset att lämna sin åsikt enorm. Totalt lämnades 423 skriftliga yttranden (Uppsala kommun, 2016, s. 1). Efter planprogrammets godkännande har invändningarna fortsatt med bland annat protester (Ekström, 2018).
6. EMPIRISK ANALYS
I detta avsnitt presenteras studiens resultat, i form av en diskuterande analys av källmaterialet baserat på studiens identifierade huvudteman; Eriksbergs framtida grönområdens roll och funktion (avsnitt 6.1) och kommunens gröna platsmarknadsföring (avsnitt 6.2). Dessa teman består av identifierade narrativ från källmaterialet som presenteras och analyseras med hjälp av teorier och narrativ rörande förtätningsideal och grön platsmarknadsföring.
6.1 Framtida grönområdens roll och funktion
I detta delavsnitt undersöks om och i så fall hur, förtätningsideal influerar planeringen av grönområden i Eriksberg, baserat på hur grönområdens framtida roll och funktion förmedlas av kommunen.
6.1.1 Eriksberg & dess utkant
I denna del utreds om och i så fall hur, territorialisering används och yttras vid planeringen av Eriksbergs grönområden och Ekebydalen.
Planprogrammet presenterar att Eriksberg ska utvecklas i enlighet med översiktsplanens riktlinje att växa inåt, vilket ska uppnås genom att förtäta stadsdelen samt utveckla stadskvaliteter (Uppsala kommun, 2017a s. 9). I planprogrammet uppmärksammas även att parkplanen5 för kommunen poängterar att Eriksbergs parkmark främst består av natur (Uppsala
4 Samråd hålls av kommunen för att inhämta synpunkter på förslaget för planområdet från bland annat boende
och föreningar (Uppsala kommun, 2017a, s. 10). Samrådet pågick mellan 15 december 2016 och 15 mars 2017 (Uppsala kommun, 2016).
5 Parkplanen är ett planeringsunderlag för den planlagda park och natur som kommunen äger, eller kommer äga,
17
kommun, 2013a) och att i Eriksberg behöver anlagd park med många upplevelsevärden
utvecklas (Uppsala kommun, 2013a s. 13). Eftersom Tunström (2009) menar att gröna
upplevelsevärden är en normativ stadskvalitet i täta staden, kan denna utveckling av Eriksbergs grönska tolkas som en utveckling av vad kommunen anser är en önskad stadskvalitet. I planprogrammet framgår även att grönområden föreslås utformas för att erbjuda olika funktioner, ha olika karaktärer och anpassas för olika aktiviteter (Uppsala kommun, 2017a), vilket tolkas innebär en programmerad utformning av dem. Det kan därav tolkas att den befintliga grönskan inte uttrycks som tillräcklig för att tillfredsställa utvecklingen för stadsdelen. Dahlberg och Borgström (2017) belyser att utformningen av grönområden påverkas av synen på dess önskade värde och funktion, vilket för planeringen av Eriksberg kan förstås som att det är en mer urban grönska som efterfrågas för att anpassa stadsdelen efter dagens täta ideal. Denna anpassning kan även förstås genom territorialisering av grönområden. Grönstrukturen föreslås ha en naturkaraktär i stadsdelens utkant och bestå av mer upplevelsevärden och variation inom stadsdelen (Uppsala kommun, 2017a, s. 43). Kommunen menar att friytor och parker kommer att programmeras inom stadsdelen för att erbjuda fler funktioner och aktiviteter (Uppsala kommun, 2017a, s. 88). Naturen i utkanten ska istället erbjuda lugn och utrymme för rekreation (Uppsala kommun, 2017a, s. 46), vilket kan relateras till att de omkringliggande naturområdena anses erbjuda platsens huvudsakliga, rekreativa värden (Uppsala kommun, 2017a, s. 65, 88). Detta kan implicera en territorialisering av grönområden, där vild natur tilldelas tanken om stillsamhet och rekreation bortom stadens puls, och där tillrättalagd grönska tilldelas tanken om urbana aktiviteter i den täta staden.
6.1.2 Den otrygga naturen
I planprogrammet för Eriksberg förmedlas att den vilda naturen ska få ett mindre utrymme i framtidens stadsdel, vilket kan tolkas baseras på det säkerhetsperspektiv som Dahlberg och Borgström (2017) redogör för. I planprogrammet framgår det att naturmark kommer exploateras och det framhålls att trots att marken värdesätts av invånare för rekreation, består stora delar av sparad natur med begränsade rekreativa värden, samt med begränsad
tillgänglighet och med låg trygghet (Uppsala kommun, 2017a s. 88). Tolkningen görs att den
vildare naturen inte anses höra hemma i staden och snarare ses som något ovälkommet i stadsdelen. Det tolkas även att planeringsarvet problematiseras i planprogrammet eftersom kommunen förmedlar att naturområden mellan husen kan upplevas som otrygg[a],
obefolkad[e] och mörka, vilket föreslås åtgärdas genom att bygga tätare gaturum (Uppsala
18
6.1.3 Mångfunktionellt & aktivitetsorienterat
Ekebydalen är inte planlagd, varpå det i planprogrammet föreslås att parken ska vidareutvecklas som park för att undvika att det i ett senare skede bebyggs (Uppsala kommun, 2017a). Ekebydalen kommer enligt Uppsala kommun (2017a) att få flera nyttiga funktioner för samhället. Idrottsanläggningarna kommer att erbjuda fotbollsutövande på ett regionalt plan, plats ska finnas för rekreation och samtidigt ska parken hantera dagvatten (ibid.). Enligt kommunen (ibid.) ska således funktioner för både sociala aktiviteter och ekosystemtjänster samexistera i grönområdet. Det kan tolkas som programmering för en mångfunktionell yta, likt det Dahlberg och Borgström (2017) beskriver och även menar tillhör ett nutida narrativ relaterat till grönområden i täta staden.
Utvecklingsplaner som föreslås är bland annat att dagens fotbollsanläggningar ska upprustas, och att dagens dagvattenhanteringen kan vidareutvecklas (projektledare, 2020). Hur de rekreativa inslagen konkret ska utvecklas tydliggörs inte i planprogrammet, mer än att det ska finnas plats för exempelvis både lek och odling (Uppsala kommun, 2017a). Det är svårt att ur planprogrammet skapa en uppfattning om hur relationen mellan parkens aktivitetsprogrammerade ytor kommer att se ut. Det kan även problematiseras utifrån att de funktioner som beskrivs för framtiden redan existerar idag (se avsnitt 5.2). Det förmedlas därmed en programmering för funktioner, som redan i viss omfattning finns. Det intressanta är att förstärkningen av programmeringen därmed förmedlar vilka gröna funktioner som föreslås vara framträdande i framtiden. Tonvikt i planprogrammet läggs på dagvattenhanteringen, vilket överensstämmer med narrativet om grönområdens hållbarhetsbidrag i den täta staden (se Dahlberg & Borgström, 2017), eftersom det kan ses som en hållbar ekosystemtjänst som fördröjer dagvatten. Kommunen kan således framställa grönområdet som hållbart och samhällsnyttigt. Även fotbollsverksamheten står i centrum i planprogrammet. I programrådsredogörelsen6 redovisas det att olika intressenter efterfrågade utbyggnad av idrottsverksamheten (Uppsala kommun, 2016, s. 23-27). Samtidigt innebär planeringen för idrotten och för Ekebydalen i sin helhet, en medveten programmering som kanske ännu tydligare än idag kommer avgöra för vem och hur ytorna ska användas. Det föreslås även att bevara odlingsmöjligheterna (Uppsala kommun, 2017a, s. 51), som är ytterligare ett exempel på hur grönområdet utformas för bestämda aktiviteter. Det kan därmed slutledas att territorialiseringen av parken främjar vad kommunen anser är eftertraktade funktioner och som av Tunström (2009) och Tunström och Smas (2018) kan tolkas vara aktiviteter och funktioner som tillskrivs den täta staden. Detta eftersom odlingsmöjligheter, idrottsverksamheten och dagvattenhanteringen kan utvärderas och mätas. Intressant är att rekreationsmöjligheter, som
6 I detta dokument sammanställs synpunkter som lämnats vid samrådet, varpå planprogrammet revideras innan
19
upplevs redovisas minst utförligt av planprogrammet och projektledaren, möjligtvis mäts och utvärderas med större svårighet.
6.1.4 Variation, aktiviteter & upplevelsevärden
Att på ovannämnda sätt ”städa bort” eller förvisa natur till periferin, planera för urbanprogrammerade parker i stadsdelen, och utforma platser efter tydliga funktioner, kan tolkas reflektera det Dahlberg och Borgström (2017) menar är det aktuella narrativet för grönområden i täta staden. Att utveckla anlagda parker kan ses som ett svar på utvecklingen av stadskvaliteter som kommunen eftersöker, men vilka dessa upplevelsevärden är förtydligas sällan i planprogrammet. Bland den mest detaljerade informationen framgår att lekytor behöver utvecklas och bli mer renodlade lekparker (Uppsala kommun, 2017a, s. 44), vilket skulle kunna innebära utveckling av vad kommunen anser är upplevelsevärden. Även en stadsdelspark ska anläggas som ska erbjuda upplevelsevärden (Uppsala kommun, 2017a, s. 46), men som tolkas sakna tydlig konkretisering av innebörden. Det framgår inte heller entydigt varför denna utveckling av anlagda parker och upplevelsevärden faktiskt är nödvändig. Projektledaren (2020) menar att ett ökat befolkningsunderlag innebär att dagens parker måste markanpassas för att inte bli nedtrampade. Kommunen anser även att upplevelsevärden efterfrågas från skolelever (Uppsala kommun, 2017a, s. 88), där önskan om klätterställningar är ett redovisat exempel i planprogrammet (Uppsala kommun, 2017a, s. 12). Utöver det motiveras inte programmeringsinsatserna i stadsdelen i större mening, eller varför de anses anpassade för den specifika platsen. Tydligt är dock att det finns en tanke om en mer urban programmering av grönstrukturen i Eriksberg, där det täta stadsidealet kan ses relatera till utvecklingen.
6.1.5 Argument om kvalitet
I denna del analyseras det huruvida en argumentation för förhöjd kvalitet av grönområden vid förtätning förs och om det går att utläsa vad kommunen menar med kvalitet.
Begreppet tillgänglighet till grönområden är som tidigare konstaterat diffust (ex. Littke, 2015; Ståhle, 2010). Hur planprogrammet definierar tillgänglighet eller tillgång, skulle således kunna skapa klarhet i vilka värden som associeras med begreppet och om det relaterar till att grönområdens kvalitet höjs. Dock definieras tillgänglighet inte som begrepp i planprogrammet. Till exempel nämns inte någon gräns för invånares närmaste distans till ett grönområde, samtidigt som det i ”Uppsalas parker – Riktlinjer”7 (2013) redovisas att riktvärdet är att invånare ska bo max 300 meter från närmaste grönområde (Uppsala kommun, 2013b). Emellertid nämns det av kommunen i samrådsredogörelsen att invånare kommer som längst ha
cirka 200 meter till närrekreation med naturkaraktär, vilket får ses som mycket god tillgång
7 Dokumentet ska samläsas med parkplanen och berör likaså den planlagda park och natur som kommunen äger,
20
(Uppsala kommun, 2016, s. 69). Att detta inte presenteras i planprogrammet kan uppfattas som besynnerligt. Det kan tolkas implicera att fysiska distanser inte är vad kommunen prioriterar att förmedla vid utvecklingen av grönområdena.
Samtidigt bör det tilläggas att det inte heller ges en entydig definition av vad grönområde innebär i planprogrammet, vilket försvårar att definiera avstånd till något inte entydigt definierats. Ordet grönområde florerar i flera olika sammanhang. Stadsskogen och Ekebydalen beskrivs som stora grönområden (Uppsala kommun, 2017a, s. 31), samtidigt som även bevarade naturområden mellan delområden och hus kallas grönområden (Uppsala kommun, 2017a, s. 86). Under rubriken ”Park och plats” (Uppsala kommun, 2017a, s. 43) presenteras strategier för grönområden i stort, samtidigt som efterföljande punkter i samma avsnitt senare särskiljer parker och grönområden. Det är sammantaget otydligt i planprogrammet om och i så fall när, en park anses vara ett grönområde. Det kan relateras till att grönområde inte definieras entydigt inom forskningsfältet (se avsnitt 3.1) och att grönskans benämning kan vara politiska handlingar för att medvetet associera grönskan med olika värden (Tunström, 2009). Det är dock svårt som läsare av Eriksbergs och Ekebydalens planprogram att avgöra hur kommunen medvetet har profilerat grönskan. Möjligtvis särskiljs park från grönområden i de fall där parken anses klassas som tillrättalagd och urbanprogrammerad, snarare än en naturpark. Denna otydlighet skapar därmed en osäkerhet kring vad planprogrammet menar med planerade insatser för grönområden, vilket utfall det har och vilka ytor som berörs. Med det sagt kan det även anses mindre förvånande att det fysiska avståndet till grönområden inte berörs i planprogrammet, eftersom en tydlig definition saknas.
Avsaknaden av att inte konkretisera fysiska avstånd implicerar att det inte är avståndet som primärt står i fokus och som kan tillföra grönområden kvalitet. Det är ett faktum att grönområdenas totala yta kommer minska vid förtätningen (Uppsala kommun, 2017a). Det går dock att tolka att kommunen använder kvalitetshöjande insatser som argument för att säkra tillgången till grönska efter projektet. Följande citat från planprogrammet exemplifierar detta:
Trots förtätningen av området ska tillgången till parker inom stadsdelen vara bra. När befintliga grönområden förändras eller bebyggs så ska andra grönområden och platser stärkas och förbättras (Uppsala kommun, 2017a, s. 43). Citatet tolkas vara planprogrammets tydligaste
21
planer för att utveckla grönområden tydligare för specifika aktiviteter. Det tolkas som att det främst handlar om att förädla och programmera redan existerande grönområden för att öka dess kvalitet i form av optimering av ytan för en viss funktion. Emellertid framgår det även att kvalitet associeras med närhet. Kvaliteten för exempelvis lekparkerna ska förstärkas genom att utveckla lekparker i närhet till invånarna (Uppsala kommun, 2017a, s. 44). Kommunen föreslår även att lekparker ska planeras för att erbjuda både lek i natur och på anlagd mark, vilket enligt kommunen utgör en kvalitet (ibid.)
Vad som även kan ses som argumentation för ökad kvalitet av grönområden, är hur utvecklingen för stadsdelens grönstråk framställs. De omkringliggande naturreservaten ingår inte i programområdet och berörs därmed inte av planprogrammet (Uppsala kommun, 2017a). Dock spelar de en strategisk roll vid förtätningen eftersom grönstråk planeras att förtydligas och kompletteras, för att förstärka sammankopplingen mellan Eriksbergs centrala delar och naturreservaten (Uppsala kommun, 2017a, s. 16). Kommunen kan tolkas motivera insatserna för grönstråken i följande citat från planprogrammet: En utbyggnad av Eriksberg påverkar
naturvärden negativt lokalt på den enskilda platsen, men de större sammanhängande värdena finns i omkringliggande naturområden. För att minimera påverkan lokalt anges riktlinjer för gröna stråk genom området […] (Uppsala kommun, 2017a, s. 86). Ur citatet tolkas att
grönstråken används som ett medel för att kompensera för minskad natur i området. Att förstärka kopplingen till de grönområden som kommunen tolkas anser utgör de huvudsakliga naturvärdena, antyder att insatsen används som ett kvalitetshöjande argument i form av att tillgången till rekreation höjs. Det kan även uttydas i planprogrammet, där stadsutvecklingsprojektets sociala konsekvenser sammanfattas med att [s]ammantaget bedöms
de rekreativa värdena i området påverkas positivt (Uppsala kommun, 2017a, s. 88).
För kommunen kan stadsutvecklingsprojektet därmed till och med antas motiveras som något positivt för rekreationstillgången. Det implicerar en intressant motsättning eftersom projektet innebär exploatering av naturpräglade grönområden. I planprogrammet förmedlas även att satsningar på grönområdens kvalitet ska vara gynnsamt för stadsdelen, likt:
[m]öjligheterna till en bättre folkhälsa, främjas genom satsningar på grönområdenas kvalitet […] (Uppsala kommun, 2017a, s. 88). Dock följs denna formulering inte av förtydliganden för
vad som faktiskt avses med kvalitet. Vad förbättring och kvalitet innebär kan sammanfattningsvis anses vara otydligt, eftersom det inte entydigt framgår om det är grönområdets karaktär, placering eller funktion som berörs. Kvalitetshöjningar tolkas ändock användas som ett verktyg av kommunen för att motivera den föreslagna förändringen av grönområden är positiv (jmf. Littke, 2015).
22
för att bevara sitt värde. Det kan tolkas vara ett sätt, för vad kommunen menar är att förbättra nuvarande grönområden för framtida bruk. Projektledaren (2020) menar även att det planeras att anläggas en stadsdelspark i centrumet, vilket möjliggörs av befolkningstillväxten. Kommunen kan därmed tolkas använda den urbana tillväxten som argument för att urbanisera grönområden.
6.2 Grön platsmarknadsföring
I detta avsnitt undersöks narrativ som framförs i planprogrammet om grön platsmarknadsföring och dess visioner samt målbilder för Eriksbergs utveckling. Genom att undersöka framtida visioner kan det utredas hur stadsdelens karaktär planeras och vilken grönska som kommunen planerar ska marknadsföra stadsdelen.
6.2.1 ”Urbant, grönt och naturnära”
I planprogrammet ges visionen för Eriksbergs och Ekebydalens utveckling, som sägs representera den viljeriktning och målformulering […] som stadsdelen ska navigera mot (Uppsala kommun, 2017a, s. 29). Visionen lyder: Eriksberg och Ekebydalen – urbant, grönt
och naturnära (ibid.). Visionen tolkas som att Eriksberg ska identifieras som en stadsdel där
urbanitet, grönska och en naturnära karaktär samexisterar. Visionen sägs även baseras på dagens förutsättningar i Eriksberg (Uppsala kommun, 2017a, s. 26), varav visionen kan ses som en vidareutveckling av platsens kännetecken (se Andersson & Borén, 2019).
Samtidigt kan framtidens vision tolkas som en beskrivning av dagens identitet. Idag omtalas stadsdelen som en grön stadsdel (Uppsala kommun, 2017a, s. 31) och projektledaren (2020) menar att det gröna både innefattar mängden bevarad natur i stadsdelen, samt angränsningen till naturområdena. Det naturnära kan tolkas syfta till både den bevarade naturen i Eriksberg, som benämns närnatur (Uppsala kommun, 2017a, s. 12) och de omkringliggande naturområdena, som garanterar stadsdelens omedelbara närhet till naturen (Uppsala kommun, 2017a, s. 35). Idag har därmed innebörden för både grönt och naturnära en dubbel betydelse och en med varandra överlappande sådan. Den urbana karaktären kan tolkas existera av att det uttrycks att Eriksberg och Ekebydalen är en central del av Uppsala (Uppsala kommun, 2017a, s. 4).
Visionen för framtiden är vagt formulerad och det konkretiseras inte vad som för framtiden menas med grönt och naturnära. Det kan därmed tolkas att den identitet som karaktäriserar området idag, även marknadsförs för framtiden. Dock krävs det att läsaren gör en egen tolkning för vad dagens identitet innefattar. Visionen för framtiden är än mer diffus, vilket gör det relevant att utreda vilken platsmarknadsföring som ämnas uppnås med visionen. En vidareutveckling av framtidens vision ges av följande citat från planprogrammet: Eriksberg och
23
Ett område där människor i alla åldrar möts (Uppsala kommun, 2017a, s. 29). Eriksberg ska
således fortsatt bestå av naturanpassade, gröna stadsrum, likt idag. Det kan emellertid diskuteras hur väl den gröna, eller naturnära, identiteten kommer bevaras i praktiken. Det har framgått (se avsnitt 6.1) att en urban parkprogrammering av naturparker föreslås, att kvarter föreslås bestå av mindre ”otrygg” natur och att naturen främst föreslås bevaras i Eriksbergs utkant. Dessa insatser kan antas förändra grönskans karaktär, vilket kan bestyrkas av att projektledaren poängterar att stadsutvecklingen kan komma att påverka grönskan i Eriksberg ganska ordentligt (projektledare, 2020). Kommunen poängterar även utmaningen att Eriksberg ska fortsätta uppfattas som grön, även efter förtätningen (Uppsala kommun, 2017a, s. 36), vilket antyder en medvetenhet om att karaktären kommer kunna förändras.
Urbaniseringen av grönska kommer eventuellt medföra en förskjutning av karaktären till det urbana i visionen. Noterbart är att framtidens stadsdel ändå platsmarknadsförs som naturnära. De omkringliggande naturreservaten är skyddade för exploatering (Uppsala kommun, 2017a) vilket kan tolkas innebära att de fortsatt kommer anses tillföra värdet av närnatur och möjligtvis öka i värde givet de stärkta grönstråken mellan dem och stadsdelen. Av Eriksbergs geografiska placering skulle således all befintlig natur i Eriksberg teoretiskt kunna exploateras, samtidigt som kommunen kan platsmarknadsföra Eriksberg som naturnära.
Ett visionärt ramverk ska, enligt Andersson och Borén (2019), skapa samstämmighet för platsens utveckling och skapa stolthet internt, samt marknadsföras för att skapa attraktivitet externt. Den diffusa visionen om grönska kan tolkas vara ett sätt att skapa samstämmighet internt mellan olika konflikterande intressen från olika aktörer, exempelvis från lokalinvånare som motsätter sig exploateringen. Externt tolkas det vara ett sätt att just platsmarknadsföra stadsdelen som grön. Projektledaren (2020) poängterar att Eriksberg erbjuder attraktiva bostadsområden och att området ska utvecklas för att erbjuda fler de värden platsen besitter. Det kan relateras till att Andersson & Borén (2019) menar att platsens styrka används vid platsmarknadsföring. Att fortsätta marknadsföra platsen som grön och naturnära tolkas som ett sätt att attrahera potentiella inflyttare med platsens stora värden idag, även om de i praktiken kommer att förändras. Oavsett hur stadsdelen kommer ta form, kan det anses paradoxalt att förtäta det som fortsättningsvis marknadsförs.
6.2.2 Visionen om stadsdelens hjärta
24
många invånare (Uppsala kommun, 2017a, s. 46). Parken ska anpassas för både elever och allmänheten, med ett stort utbud av aktiviteter, däribland idrottsytor och upplevelsevärden (ibid.). Torget ska även vidareutvecklas som handelsplats och bli en attraktiv mötesplats med
inslag av sparad natur (Uppsala kommun, 2017a, s. 45). Parken och torget ska erbjuda en levande mål- och mötesplats som idag inte finns i Eriksberg (Uppsala kommun, 2017a, s. 65)
och utvecklas för att skapa aktiva sammanhängde [sic] platser i centrala Eriksberg som bilar
[sic] områdets hjärta (Uppsala kommun, 2017a, s. 45).
Dessa ovannämnda målbilder förmedlar narrativ om en nyimplementerad grönska i centrumet med tilldelade urbana värden och funktioner, som enligt Dahlberg och Borgström (2017) kan förklaras av rådande idéer om vilken grönska som ska vara framträdande i staden. Att använda ord som ”attraktiv”, ”levande mötesplats”, ”upplevelsevärden” och ”stort utbud av aktiviteter”, kan antas vara normativa ord som marknadsförs för att associeras med den attraktiva staden (se Tunström, 2009). Hur stadsdelsparken framställs i planeringsriktlinjer kan således ses som ett sätt att platsmarknadsföra Eriksberg, där en urban grönska bidrar med attraktiva värden och funktioner till det växande centrumet för att stärka bilden av stadsdelen som grön och hållbar (se Gulsrud, 2015; Gabriel, 2016). Att grönskan ska bidra med att göra handelsplatsen attraktiv kan ses som en kommersialisering av grönskan, likaså vidareutvecklingen av Ekebydalen som regional idrottsplats. Det kan jämföras med Gabriels (2016) samt Ankres och Forsbergs (2019) redogörelse om att parker används som platsmarknadsföring genom att kommersialisera grönska. Att kommunen även tydligt markerar att Eriksberg saknar en levande mål- och mötesplats idag, kan tolkas som att centrumets framtida identitet tar avstånd från dagens. Sammantaget med de naturparker som föreslås bli mer parkprogrammerade (se avsnitt 6.1), går det att slutleda att grönskan som idag främst karaktäriseras av natur, i framtiden även marknadsförs som urban.
I planprogrammet förmedlas att visionen ska uppnås genom planeringsriktlinjen Tänk
urbant och grönt (Uppsala kommun, 2017a, s. 31). Detta är ett av flera uppmärksammade
25
stadsdelsparken i praktiken innebär, eller om det bara är ord, för att profilera centrumet som attraktivt.
6.2.3 Del av kommunens utveckling
Det framgår även i parkplanen för Uppsala stad att [v]arje stadsdel behöver en stadsdelspark
med tillräckligt med plats för olika gruppers behov (Uppsala kommun, 2013a, s. 20). Därmed
går stadsdelsparken från att ses som ett konkurrensmässigt verktyg för Eriksberg, till att utgöra en del av framtidsvisionen för hela kommunen, som en av flera stadsdelar. Det öppnar upp för en diskussion om hur planeringen av Eriksberg påverkas av kommunens generella framtidsvision. I översiktsplanen uppmanas det att kommunens historiska arv ska förstärkas (Uppsala kommun, 2017b). Det är även viktigt, enligt översiktsplanen, att [v]ärna och utveckla
Uppsalas identiteter och att förstärka platsunika miljöer (Uppsala kommun, 2017b, s. 14).
Även en mångfald av platser är eftersträvansvärt (Uppsala kommun, 2017b, s. 38). Av detta kan det ifrågasättas om exploatering och restaurering av grönområden riskerar bygga bort det unika, gröna arvet i Eriksberg. Det kan ifrågasättas om den övergripande principen inte efterföljs gott nog för planeringen av Eriksberg, på grund av att idealen för den täta staden väger tyngre. Uppsala ska som känt växa inåt, där Eriksberg är en av stadsdelarna som föreslås att förtätas. Det är därmed tydligt att det finns en diskrepans mellan kommunens vision om att bevara identiteter och växa inåt. Det påverkar sannolikt planeringen för Eriksberg, där planeringsriktlinjen Tänk urbant och grönt (Uppsala kommun, 2017a, s. 31) fått fäste.
7. DISKUSSION
I detta avsnitt diskuteras och problematiseras resultatet från analysavsnittet, det sätts i relation till tidigare studier och en bredare diskussion förs kring vad resultatet kan innebära för relationen mellan dagens förtätningsideal och planering av grönområden.
7.1 Problematisering av programmering
26
exempel framgår det inte hur den föreslagna stadsdelsparken ska utformas, varpå grönt kan innebära allt och ingenting – en blomrabatt eller lummiga strövområden. Det kan därmed diskuteras hur utvecklingen av grönområden faktiskt kommer att se ut för Eriksberg. Det framgick även i analysen att ordet grönområde i planprogrammet inte har en tydlig definition, vilket ytterligare försvårar förståelsen för hur grönskan faktiskt planeras i Eriksberg och vilken grönska som kommer att bevaras eller förädlas i stadsdelen. Det kan jämföras med att forskningsfältet inte heller har en klar uppfattning om vad begreppet innefattar (se ex. Jim, 2004; Dahlberg & Borgström, 2017).
Eftersom denna studie ämnar problematisera relationen mellan förtätningsideal och planeringen av grönområden i Eriksberg, bör territorialiseringens inverkan diskuteras. Det är genom planprogrammet svårt att utreda hur stor påverkan territorialiseringen kommer ha på stadsdelens ekologiska och sociala värden, men att grönområden ändock kommer förändras. Det sociala perspektivet kan diskuteras utifrån att Dahlberg och Borgström (2017) påpekar att medveten utformning av grönområden för aktiviteter leder till att olika grupper gynnas och missgynnas. Det har tidigare nämnts att boende i Eriksberg bosatt sig där på grund av dess gröna karaktär. Om grönska minskar i yta och samtidigt programmeras för specifika aktiviteter, kan det diskuteras för vilka grupper utvecklingen planeras för och om det missgynnar grupper som bosatt sig i Eriksberg för dess nuvarande karaktär. Den förstärkta programmeringen av Ekebydalen kan exemplifiera denna fråga. Det leder till frågan om varför denna territorialisering planeras. Invånare har uttryckt uppskattning för den vilda naturen i stadsdelen, samtidigt som det framkommit önskan om exempelvis fler programmerade lekytor. Detta kan även relateras till att planeringen, likt Littkes (2015) upptäckt, rättfärdigar urbanisering av grönska baserat på områdets urbana tillväxt. Det kan ifrågasättas om urbanisering av grönska är nödvändigt vid befolkningstillväxt, då ett alternativ är att låta den natur som överlever exploateringen förbli orörd. Det är därmed intressant att fråga sig hur stor del av planeringen som egentligen tar platsens unika karaktär och invånarnas önskan i åtanke och hur stor del som påverkas av dagens stadsbyggnadsparadigm med tanken om parken i täta staden. Det kan även upplevas paradoxalt att exploatera naturområden och samtidigt anlägga en ny stadsdelspark. Det kan tolkas som att kommunen anser att exploateringen av naturområdena är en nödvändig insats vid stadsutvecklingsprojektet, samtidigt som stadsdelsparken anses få en kommersiell placering som ska profilera stadsdelens centrum. Manifesterar det vilken grönska som får företräde vid planeringen?
7.2 Vad är kvalitet?
27
förtätningsförespråkaren Ståhle (2010), som noterats av Haaland och van den Bosch (2015), samt bekräftats av Littkes (2015) studie. Littke (ibid.) menar att hennes studie visade på att kommunen inte tydligt nog förmedlar vad som anses vara kvalitetshöjande, vilket kan liknas med fallet för planeringen av Eriksbergs grönområden. Jag anser det vara problematiskt att argumentera för ökad kvalitet för grönområden vid förtätning, om det inte tydligt framgår vad det innebär. Detta eftersom det annars är svårt att ställa sig kritisk till utvecklingen, eller att följa upp vad som föreslagits i planprogrammet.
Vad kommunen anser är kvalitet kan emellertid kopplas till tydligare parkprogrammering av grönområden. Det följs dock av frågan om vem som har mandat att avgöra vad kvalitet innebär – är det kommunen eller invånare? Det har framgått att invånare uppskattar dagens rymlighet och naturens yta, varpå grönområdens kvantitet kan framhållas som en viktig kvalitet i Eriksberg. Därav kan det argumenteras för att grönområdens kvantitet kan anses vara synonymt med kvalitet. Det är en intressant tolkning, eftersom det problematiserar Ståhles (2010) uppmaning att fokusera på kvalitet istället för kvantitet, om de kan vara samma sak. Det implicerar att argumentationen för kvalitetshöjning av grönområden vid förtätning inte alltid är gångbart för kommuner.
Den kritik som framförts av invånare vid stadsutvecklingsprojektet av Eriksberg kan möjligtvis bero på diskrepansen mellan vad planerare och invånare tolkas anse är kvalitet. Det visar på vikten av medborgardeltagande vid planeringsprocesser generellt, där värden och kvalitet kan konkretiseras av olika berörda grupper. Det ska dock poängteras att den kritik som invånare framfört inte endast behöver innefatta att grönområden minskar i storlek och urbaniseras. Kritiken kanske snarare berör förtätningen generellt, som kan innebära trängre kvarter och boendeinsyn. Vidare bör det även, likt Tunström (2009) noterat, framföras att grön kvalitet kan ha skild karaktär beroende på om det till exempel är ett ekosystem eller invånares möjlighet till mötesplatser, som behandlas. Det komplicerar planeringen för grönområden, då det kan implicera att avvägningar behövs i en tät stad med begränsad plats. Vilka värden prioriteras då?
7.3 Natur eller tillrättalagt – det är frågan
28
som planering för urbanisering av naturparker och implementeringen av stadsdelsparken, kan visionen om framtidens grönska liknas med vad Tunström & Smas (2017) noterat som normen om ”parken i täta staden”. Förekommande narrativ om Eriksbergs framtida grönområden överensstämmer därmed med narrativ som Tunström och Smas (2017) menar tillhör den täta staden. Det stärker analysen om att förtätningsidealet yttrar sig i den gröna platsmarknadsföringen.
Samtidigt förmedlar Uppsala kommun inte nödvändigtvis samma inställning till platsens arv som Tunström och Smas (2017) slutlett om Årstafältet, där de anser att ett tydligt ställningstagande tas emot dess nuvarande identitet. Visserligen har det noterats att Uppsala kommun förmedlar att stadsdelens centrum inte är en levande mötesplats idag, vilket delvis ska åtgärdas med stadsdelsparken. Det har även konstaterats att avståndstagande kan uttolkas från funktionalismens oprogrammerade grönområden. Samtidigt pekas det gröna arvet ut som karaktäristiskt för platsen och det gröna och naturnära har en viktig del i den gröna platsmarknadsföringen, trots exploatering. Förändringen som föreslås för Eriksberg bör således inte förväxlas med ett självklart avståndstagande från platsens gröna arv. Kanske implicerar det för planeringen av Eriksberg att tanken om den täta staden, som även påverkar kommunens utveckling generellt, har stor inverkan på hur kommunen anser att stadsdelens grönområden bör utvecklas för att anpassas efter Uppsalas befolkningstillväxt.
Det är intressant att stadsdelen fortsatt marknadsförs som naturnära, i min tolkning främst genom att tillgängligheten bevaras och förstärks till omkringliggande naturområden. Frågor värda att ställa är hur kommunen i praktiken kommer balansera den vilda och tillrättalagda grönskan och om den förstärkta kopplingen till naturområdena kommer ge en fortsatt naturnära känsla i Eriksberg. Kan det kompensera för minskad, vild natur i stadsdelen? Det kan även diskuteras om det är Eriksbergs platsspecifika förutsättning med närliggande naturområden som möjliggör att stadsdelen fortsatt kan marknadsföras som grön och naturnära. En liknande stadsdel, men utan närhet till naturområden, kanske därmed inte har möjligheten att marknadsföra platsen som både urban och naturnära.
