Orientering av liv och död under Mellanneolitikum.

.

Orientering av liv och död under Mellanneolitikum.

Irland, Orkneyöarna och södra England under perioden ca 4000 f.kr – 2000 f.kr

Rickard Tovesson

Magisteruppsats i Arkeologi 30 hp Handledare: Mats Larsson

Linnéuniversitetet: Kalmar Examinator: Ludvig Papmehl-Dufay Institutionen för Kulturvetenskap

Abstract

Tovesson. R 2012: Orientering av liv och död under mellanneolitikum. Irland, Orkneyöarna och södra England under perioden ca 4000 f.kr – 2000 f.kr.

The orientation of life and death- Ireland, Orkney, and Southern England during c 4000-2000 BC. Magisteruppsats i arkeologi. Linnéuniversitetet Kalmar Vt. 2012

Master theses in Archaeology. Linnaeus University Kalmar spring 2012.

In this essay I have chosen to study how the orientation between the living and the dead during the Middle Neolithic differed. How were the settlement sites orientated in comparison with the monuments for the dead. I am also studying the way the landscape in the different regions looked like during the time the monuments were used, but also how it looks like today. Were the settlements and the grave/monuments located after a ritual scheme or just randomly. The investigation area is : Ireland as a western point, Orkney as a north point and south England as a south point. I have chose these areas to achieve a geographical approach and to look at different landscapes.

Keywords: Orientation/s, Settlements, Graves, Monuments. Ireland, Orkney, southern England. 4000 BC - 2000 BC.

1

Innehåll

1. INLEDNING ... 3

2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 3

3. METOD OCH TEORI ... 4

4. FORSKNINGSHISTORIK ... 5

4.1 Forskningshistorik kring södra England, Irland och Mainland - Orkneyöarna ... 5

5. Neolitisk kronologi i England, Irland och på Orkneyöarna ... 7

6. MONUMENTEN ... 8

6.1 NEWGRANGE ... 9

6. 2. KNOWTH ...10

6.3. DOWTH ...12

6.4. Topografin kring Boyne Valley ...12

7. KNOCKNAREA ...13

7.1. Topografin för Knocknarea ...14

8. DE SKOTSKA ORKNEYÖARNA & MAINLAND...15

8.1. Maeshowe ...15

8.2. Stones of Stenness ...15

8.3. The Ring of Brodgar ...16

9. SÖDRA ENGLAND ...16

9.1. Avebury och dess omgivning ...17

9.2. Avebury monumentet ...17

9.3. Windmill Hill ...18

9.4. Silbury Hill ...18

9.5. West Kennet Long Barrow ...19

9.6. Kort om topografin kring Avebury ...19

9.7. EN KORT SAMMANFATTNING AV DE IRLÄNDSKA, SKOTSKA OCH SYD ENGELSKA MONUMENTEN. ...20

10. Monumentutvecklingen i Irland och England under neolitisk tid ...21

10.1. Gånggrifterna ...21

11. Teorier om megalitgravarnas spridning och ekonomi ...23

12. BOPLATSER ...24

12.1. Irland ...24

12.1.1. Boplatserna vid Newgrange och Knowth ...25

12.1.2. Boplatserna vid Knocknarea ...25

12.1.3. Boplatser vid Knockadoon ...26

2

12. 2. Boplatser på Mainland, Orkneyöarna ...27

12.2.1. Barnhouse ...27

12.2.2. Kort om övriga boplatslämningar på Orkneyöarna ...29

13. BOPLATSER I SÖDRA ENGLAND ...30

13.1. Huset vid Windmill Hill ...30

13.3. Sammanfattning över det brittiska boplatsmaterialet samt den problematik som kan kopplas till detta ...31

14. Översikt av landskapsbilden nu och då ...32

15. DISKUSSION OCH ANALYS ...33

3

1. INLEDNING

I denna uppsats har jag valt att behandla den neolitiska perioden i södra England, mellersta Irland och Orkneyöarna i norra Skottland. Det jag vill belysa med denna uppsats är förhållandet mellan monumenten och boplatserna. Detta för att se om det kan finnas någon bakomliggande tanke, exempelvis som att alla boplatser ligger i ett visst väderstreck om monumenten.

Mitt intresse för den neolitiska perioden kom att växa fram efter en lång rad av olika händelser och inblickar som berör den neolitiska perioden. Min första kontakt med neolitikum var under en två veckor lång seminariegrävning i Södra England i Wiltshire regionen, höstterminen 2007. Detta är ett projekt som professor Mike Parker- Pearson (University of Sheffield) håller i, projektet går under namnet STONEHENGE RIVERSIDE PROJECT och syftet är att hitta rester efter bland annat boplatser i landskapet runt omkring Stonehenge. Under dessa två veckor besökte vi Stonehenge, Avebury och West Kennet Long Barrow. Detta fick mig att fundera på vart människorna under neolitikum hade bott i förhållande till monumenten.

Min andra kontakt med perioden kom att beröra det Irländska materialet då jag var utbytesstudent vid Queens University Belfast. En av kurserna var ”The Prehistoric Ireland” som behandlade allt ifrån kolonisation via monumentbyggande och fram till den del av historien då järnet infördes och spreds av det folk som vi idag kallar kelter.

Två arkeologiska exkursioner anordnades. Den första gick igenom County Antrim som ligger i nordöstra delen av Nordirland, och den andra gick till County Meath som ligger i Republiken Irlands norra del. Det jag kom att se under dessa två exkursioner gav mig djupa intryck av det folk som en gång hade levt i dessa områden och efterlämnat storslagna monument i landskapet, så som Brú na Bóinne som är ett neolitiskt monumentkomplex. Den andra kursen var ”the Archaeology of death” som omfattade gravläggningar och ritualer runt döden. Men även gravläggningar och hur man valt att hedra de dödas minne, exempelvis så som gånggrifter och gravhögar.

Dessa händelser kom att göra mig nyfiken på hur den neolitiska människan kan ha tänkt när de började bosätta sig och begrava sina döda. Men även hur boplatserna förhöll sig till de döda i det omgivande landskapet.

2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

4 Mina frågeställningar är följande:

 I vilket väderstreck om boplatserna ligger monumenten och vilken betydelse har det?

 Hur kan landskapen kring monumenten ha sett ut under den mellanneolitiska perioden?  Kan man se spår av rituella handlingar i samband med hus och monument i det arkeologiska

materialet?

3. METOD OCH TEORI

I föreliggande uppsats använder jag mig av en kvalitativ forskningsmetod. De fakta jag utgår ifrån är främst hämtade från litteraturen som berör de olika boplatserna, gravarna, gravfälten och kultplatserna. Metoden har även ett kvantitativt inslag, då jag har besökt en del av de monument som tas upp i denna uppsats. Jag har även studerat kartor över landskapen i de områden som är av vikt för mina områdens landskapsarkeologi. Jag kommer även att använda mig av kartor i själva arbetet för att underlätta både för mig själv och för läsarna.

Till hjälp har jag också använt mig av de erfarenheter, upplevelser som jag haft och foton som jag själv har tagit. Jag har använt mig av kartor både från litteratur och från internet för att göra mera exakta antaganden när det gäller positionen av de bilder som jag har använt mig utav.

Urvalet av platser baseras på mina undersökningsområden och mina frågeställningar. Jag kommer att presentera varje område var för sig med utvalda monument i första delen utav arbetet och boplatser var för sig i den andra delen. Varje monumentområde kommer att beskrivas kortfattat. Jag kommer att göra en beskrivning av hur monumentet ser ut och dess storlek men även vilken typ det rör sig om, detta gäller även boplatserna.

Många av de platser jag kommer att fokusera på i detta arbete innehåller flera olika monument, vilket har gjort att jag har valt att begränsa mitt arbete till ett fåtal monument, i detta fall de största monumenten i landskapet, främst gånggrifter. Dock lär jag behöva nämna vissa av de övriga gravar som ligger i huvudmonumentets närområde, för att kunna få någon form av överblick på monumentet och dess omgivning. Begränsningen berör alla de områden jag har valt att se på.

5

4. FORSKNINGSHISTORIK

Här kommer jag att ta upp den tidigare forskning som gjorts om de områden som jag kommer att belysa. Forskningen berör både monument och boplatser men även landskapet och hur det ser ut och kan ha sett ut under den berörda perioden. Tyngdpunkten ligger på Mellanneolitikum men jag kommer även att behandla den sena delen av Tidigneolitikum och den tidiga delen av Senneolitikum, då vissa områden har en lång kontinuitet. Det gör att det kan vara svårt att få fram en exakt datering för ett hus eller för monumentens uppförande.

Den litteratur jag utgått ifrån är främst skriven av forskare som har inriktat sig på områden som landskapsarkeologi och boplatsarkeologi, men den berör även traditionella undersökningar av de gravar och monument som finns runt om i landskapet. Monumenten har format både människor och landskap under en väldigt lång tid ända fram till våra dagar. Jag kommer att använda de engelska och irländska namnen på monumenten och områdena. Detta för att undvika några språkliga problem med översättningar.

4.1 Forskningshistorik kring södra England, Irland och Mainland - Orkneyöarna Tidigare forskningar inom detta område behandlar för det mesta de två olika delarna separat. Många forskare har skrivit om boplatser för sig och grav/kultplatser för sig, men ofta faller detta också in under ämnet landskapsarkeologi.

Det finns två svenska arkeologer som har skrivit om den neolitiska perioden i Irland. Stefan Berghs (1995) Landscape of the monuments: a study of the passage tombs in the Cúil Irra region går igenom hela området längst med kusten i Co. Sligo, och belyser de monument och boplatser som finns där, och hur dessa ligger orienterade i landskapet. Det jag kommer att rikta in mig främst på i Berghs bok är området Knocknarea och de monument som ligger där.

Den andra svenska arkeologen är Göran Burenhult (1981) som i Stenåldersbilder, Hällristningar och stenåldersekonomi redogör för undersökningar av det neolitiska materialet på Irland, där den västra sidan representeras av Knocknarea i Cúil Irra regionen i Co. Sligo och den östra sidan av Newgrange i Boyne dalen. Dessa undersökningar skedde i början på 1980-talet. Det han riktar uppmärksamhet mot är hur han anser att ekonomin under den neolitiska perioden kan har sett ut. Han menar att människan varit beroende av jakt och fiske, och att Knocknarea-området på grund av sitt läge varit mindre lämpat för att bedriva jordbruk i någon större utsträckning (Burenhult 1981:127).

Gabriel Cooney’s (2000) Landscapes of Neolithic Ireland är ytterligare ett av de verk som jag använt mig av. Boken tar upp många av de frågor som jag har valt att studera. Den innehåller information om både hus, boplatser, gravar/gravfält och kultplatser. Detta är av stor vikt för mig i det fortsatta arbetet. Han omnämner Michael J. O’kelly’s arbeten och undersökningar från 1960-talet, och han ger en bra översiktsbild på hur monumentutvecklingen i Boyne valley kan har gått till.

6

områdets mest låglänta område precis ovanför strandkanten till river Boyne. Detta gäller även en hög som ligger i nordvästlig riktning om den ovan nämnda högen.

Den tredje fasen är relevant för de tre monumenten i Boyne dalen, då det är nu som de stora centrala monumenten uppförs vid Knowth, Newgrange och Dowth, detta har uppenbarligen medfört en större förändring av det dåvarande landskapet i Boyne dalen. Den fjärde fasen av monumentet i Boyne dalen dateras till slutet av den neolitiska perioden och i början av bronsåldern (Cooney 2005: 152 ff). Michael J. O’kelly’s (1982: reprinted 2009) Newgrange är en bok om de undersökningar som gjorts vid Newgrange eller ”Bru Na Boinne” som monumentet heter på Irländska (Gaeilge). Professor O’kelly var en de första att noggrant undersöka och dokumentera Newgrange under åren 1962 – 1975 och upptäckte dess astronomiska funktioner, vilket inträffade vid midvintersolståndet då solen steg över horisonten och in i monumentets innersta del (O’Kelly 2007: 29).

Early Ireland (1989: reprinted in 2001) är en annan bok av Professor O’kelly som behandlar Irlands forntid, från istid fram till järnåldern men där tyngdpunkten ligger på neolitikum. Boken ger en bra överblick över de olika perioderna, där den neolitiska delen tar upp mycket om gravar och om boplatser vilket är av stor vikt för mig i detta arbete. Till skillnad ifrån boken om Newgrange så beskriver han de övriga monumenten i landskapet samt när och hur de olika monumenten uppfördes och till slut övergavs, vilket han belyser för just de monument som ligger i Boyne dalen. Det som är gemensamt för alla tre monumenten är att de upphörde att användas runt 2000 f.Kr. (O’Kelly 2009: 145).

Även Caroline Malones bok Neolithic Britain and Ireland (2001) ger en övergripande bild av den neolitiska perioden i både Storbritannien och Irland. Hon går igenom ett antal platser med olika fornlämningstyper såsom hus, gravar och monument och ger en relativt bra genomgång av dessa lämningar. Och om hur landskapet förändras under den neolitiska perioden, vilket beror på hur utvecklingen av levnadssättet och den ekonomi som bedrevs under den neolitiska perioden. Ett område som hon tar upp är Boynedalen som med sina gånggrifter och bördiga mark ligger i en dalgång med tillgång till vatten. Klimatet under den neolitiska perioden var gynnsamt för exempelvis hållning av tamboskap (Malone 2001: 158-159).

Den del av arbetet som utgör mitt nordligaste område är Orkneyöarna, där jag har valt att använt mig av Colin Richards (2005) Dwelling among the monuments. Boken behandlar den neolitiska perioden på Orkneyöarna, med tyngdpunkt på de hus/boplatser och grav/kultplatser som har hittats där. I studien behandlas husens uppbyggnad och hur de förhåller sig till bland annat monumenten och deras omgivning.

Han diskuterar också förhållandet mellan de levande och de döda. Han syftar på att de monument och gravar som finns där utgör en rituell gräns inom de områden som monumenten ligger i. De är tillägnade de döda. Det exempel han tar upp är monumentet Maeshowe, den största gånggriften på Orkneyöarna. Den ligger inom en kilometer från boplatsen Barnhouse och monumentets gravkammare har likheter med ett av husen från Barnhouse.

För södra Englands del har jag valt Pollard. & Reynolds bok Avebury: the biography of a landscape, som behandlar ett av södra Englands största neolitiska monument. Här har man även funnit både gravar och hus. Det visar på att här har varit mänsklig aktivitet under en lång tid period, från neolitisk tid fram till medeltiden.

7

kom att utnyttjas under en väldigt lång tid. De områden och monument som överlevde kom att bli fokus i de områden de ligger i; även om människorna inte bodde på platsen så har de troligen befunnit sig i dess närhet (Pollard och Reynolds 2002:75).

Monumenten har oftast blivit kopplade till förfädersdyrkan. Detta har troligtvis bidragit till att människorna valde att fortsätta att vara aktiva i landskapet just där monumenten ligger. Även om den verkliga bakomliggande orsaken till att man utförde ceremonier vid dessa platser har fallit i glömska, så kan man ha fortsatt av tradition (Bradley 1993; Pollard och Reynolds 2002: 75).

I detta sammanhang har jag valt att använda mig av Richard Bradleys (1998) bok The significance of monuments: on the shaping of human experience in Neolithic and Bronze Age europe. Boken behandlar ämnet landskapsarkeologi med inriktning på boplatser och monument. Han tar upp frågorna varför människor valt att anlägga monumenten och boplatser där de ligger. Han tar också upp olika teorier om varför, vilket jag kommer att se närmare på i arbetet.

Bradley tar även upp hur monumenten förhåller sig till landskapet eller hur landskapet förhåller sig till monumenten. Mycket berör just landskapsbilden, hur vi väljer att se på den. Men även vad det är som har bidragit till varför man har låtit uppföra monument och boplatser på vissa ställen. Det rituella tycks har spelat en stor roll för anläggandet av monumenten. Bradley tar bland annat upp de paralleller som man sett till långhusen ifrån tidigneolitisk tid där husen har blivit förvandlade till långhögar med omgärdade diken (Bradley 1998: 7, 10, 16ff).

Ytterligare en av Bradleys böcker har kommit till hjälp, The Prehistory of Britan and Ireland (2007). I boken presenteras nya resultat som visar på att utvecklingen inom arkeologin går framåt och att den neolitiska perioden är mer omfattande än vart man tidigare trott. De tidigare omnämnda författarna har tagit upp problemet med att det finns för få boplatser. Nya fynd av hus visar på att det finns fler hus än vad man tidigare trott.

Ett exempel på detta är Knocknarea som både Burenhult och Bergh gjorde undersökningar vid under 1980-talets första hälft. Bradley ger också en klar bild av hur den neolitiska människan har bedrivit sin ekonomi, där en del forskare innan hade ansett att uppförandet av monument främst berodde på en stark och stadig jordbruksekonomi vilket har visat sig vare något felaktigt. Mycket tyder på att monumentet uppfördes under en tid då den neolitiska människan bedrev så kallad blandekonomi, att man samkörde jakt och fångst vid sidan av jordbruk i form av boskapsskötsel (Bradley 2007: 32ff).

5. Neolitisk kronologi i England, Irland och på Orkneyöarna

8 England och Orkneyöarna

(Efter Malone 2001:206).

Irland:

Äldre neolitikum ca 4000 Till ca 3600 f.Kr.

Mellan neolitikum ca 3600 Till ca 3100 f.Kr.

Senneolitikum ca 3100 Till ca 2500 f.Kr.

(Efter Cooney 2005: 14-17).

6. MONUMENTEN

Här kommer jag att presentera några av de monument, som jag har valt att se närmare på. Jag kommer att beskriva vilken form av monument det är och även när och under vilken tid de använts. Detta för att kunna se hur de senare ligger i förhållande till de boplatser som ligger i närheten. Första delen utgörs av området Boyne valley eller ”Brú na Bóinne” som området heter på det iriska språket.

De tre monument jag har valt är några av de mest kända monumenten i Irland. Dessa ligger alla längs med den flod som gett namn åt området, River Boyne.

Äldre neolitikum ca 4000 Till ca 3200 f.Kr.

Mellan neolitikum ca 3200 Till ca 2800 f.Kr.

9 6.1 NEWGRANGE

Newgrange är ett av de mest storslagna exemplen på gånggrift i Västeuropa. Monumentet uppfördes runt 3200 f.Kr. och ligger ca 50 kilometer norr om Dublin i området County Meath längs med floden River Boyne. Inom samma område ligger dessutom två andra monument bara några kilometer från Newgrange.

De andra två monumenten är Knowth som ligger i nordvästlig riktning om Newgrange med ett avstånd på ca 1 kilometer och lika så är det med monumentet vid Dowth vilket ligger nedströms i nordöstlig riktning om Newgrange. Tillgängliga 14C-dateringar placerar Newgrange i perioden 3200 till 2500 f.Kr.

Inom en radie på ca 40 kilometer ifrån Newgrange och Boyne valley finns det ett stort antal troliga gravar, varav 25 är bekräftade (O’Kelly Claire 2007: 5-7). Newgrange ligger orienterat i landskapet så att den stensatta öppning som är placerad strax ovan för ingången möter de första solstrålarna som kommer över horisonten den 21:e december vilket är tiden för midvintersolståndet (O’Kelly 2009: 21).

Exakt klockan 09:58 denna dag år 1969 observerade professor O´ Kelly hur solen sken in igenom den stensatta öppningen då den steg över horisonten. Ljuset varade i cirka 17 minuter och lyste upp gången och den innersta väggen i den innersta kammaren. Den stensatta öppningen och ingången åtskiljs av en till två stenar med ett avstånd på mellan 20–25 centimeter (O’Kelly 2007: 29).

Newgrange monumentets uppförande kom att ske under en lång tidsperiod, liksom Knowth kom detta att ske med fyra olika faser. Under den första fasen uppfördes en grav, denna placerades till väster om nuvarande huvudmonumentet. Den andra fasen utgörs av en ytterligare en grav som kom att placeras precis intill det första monumentet, på dess östra sida. Ytterligare en grav placerades inom områdets mest låglänta område precis ovanför strandkanten till river Boyne. Detta gäller även en hög som ligger i nordvästlig riktning om den ovan nämnda högen.

Den tredje fasen är relevant för de tre monumenten i Boyne dalen, då det är nu som de stora centrala monumenten uppförs vid Knowth, Newgrange och Dowth. Detta har uppenbarligen medfört en större förändring av det dåvarande landskapet i Boyne dalen, vilken troligtvis kunde ses på mycket långt håll. Den fjärde fasen av monumentet i Boyne dalen dateras till slutet av den neolitiska perioden och i början av bronsåldern (Cooney 2005: 152-158).

10

I detta fall omgärdar en sådan de två gravarna som ligger sydost om huvudmonumentet. En mindre typ av dessa cirklar anlades mellan huvudmonumentet och de två som ligger till väster. Någon gång strax efter 2500 f.Kr. så har huvudmonumentet fått en halvcirkel av stenar vid dess södra sida som är placerade från den västra sidan till den östra likt en halvmåne. Från denna period härrör också ett antal rester efter eldstäder vilka är koncentrerade till monumentets framsida det vill säga den del som är orienterad mot sydost (Cooney 2005: 214).

6. 2. KNOWTH

Knowth är ett monumentområde med en stor centralgrav som är omgärdad av 18 st mindre gravar, så kallade satellitgravar. Dessa mindre gravar utgörs av små gånggrifter i runda högar. Centralmonumentet vid Knowth är en gånggrift belägen i en 80–95 m i diameter stor hög. Höjden på Knowth är ca 9.9 m. De mindre gravarna som ligger runtom är av samma typ som centralmonumentet, och deras ingångar pekar in mot centralhögen. Monumentkomplexet är uppfört på platsen för en äldre bosättning. Centralmonumentet är försett med två olika ingångar. Ingångarna ligger i östlig respektive västlig riktning. Den östliga gången ligger så att solens strålar vid dess uppstigning lyser upp den 40 m långa gången två gånger per år. Detta inträffar bara den 21 mars och den 21 september, medan den västliga gången möter solens strålar vid dess nedgång under samma dygn. Den västliga gången har en längd på 34 m (Malone 2005: 153-158).

11

De undersökningar som har gjorts i området kring ”Brú na Bóinne” visar på att många av monumenten blev uppförda under en lång period. Tidsperioden för uppförandet av monumenten bör ligga under perioden 3350 och 2900 f.Kr. De är uppförda på de höjdområden som finns. Några av monumenten är anlagda ovanpå äldre boplatser/ hus, vilket visar på att människor har varit aktiva i området innan monumenten uppfördes.

Monumentuppförandet i området vid Knowth tycks även här har skett i fyra olika faser. I den första fasen så har mindre högar anlagts, dessa varierar i storlek varav de största har en diameter på upp till 15 m. De var försedda med en enkel kammare. Två av de små gravarna vid monumentet visar klart och tydligt att dessa är äldre än vad själva centralgraven är, då de delvis överlappas av centralhögen. Under den andra fasen anläggs fyra större gravmonument vilka är mer utsprida till ytan om man jämför med gravarna ifrån den första fasen. Dessa fyra större monument varierar i storlek, mellan 15 till 36 m i diameter. Under den tredje fasen så anlägger man de stora monumenten, vilka är tre till antalen, det är Newgrange, Knowth och Dowth. Dessa gravhögar är större och har en diameter på mellan 85 och 90 meter.

Det är under denna fas som de tidigare nämnda boplatserna lär har försvunnit då dessa troligtvis var tvungna att lämna plats för centralmonumentet, man misstänker även att detta också gäller andra gravar som kan har legat på samma plats. Under den fjärde fasen så är det två monument som uppförs vid Knowth komplexet. Dessa två högar ligger precis norr om monumentets östra ingång. De två monumenten uppfördes inte samtidigt, det som ligger närmast ingången är äldre än det som ligger precis intill denna i nordlig riktning (Malone 2005: 152-158).

Knowth i County Meath är ett fint exempel på ett monumentkomplex där det största monumentet ligger likt ett berg omringat av mindre monument, så kallade satellitgravar. Dessa gravar är runda i formen och har en relativt rundad topp. På vissa av dem kan man också se stensättningen som ligger runt dem, samt dikena, medan vissa är helt täckta av gräs så att någon stensättning inte syns.

12 6.3. DOWTH

Dowth är det tredje stora monumentet inom “Brú na Bóinne”-komplexet, och ligger i områdets ostligaste del. Eftersom den litteratur som jag har använt mig av inte innehåller någon direkt information om Dowth, så har jag här använt mig av internet och av sidan “Knowth.com” vilken berör “Brú na Bóinne”-monumenten med flera. Dowth är av samma typ och storlek som Knowth och Newgrange, och är även uppfört under samma tidsperiod.

Vid en undersökning av monumentet år 1847 hittades två gånggrifter i högen. Gångarna ligger orienterade i nord/sydlig riktning, den norra gången har en längd på runt ca 14 m. och leder in till en korsformad kammare, med en takhöjd på ca 3 m. Den södra gången har bara en längd på ca 3,5 m. och slutar i en cirkelformad kammare, dock var taket i denna kammare förstört och har idag ersatts med ett betongtak. Den södra gången ligger så att den blir upplyst av solens strålar under vintersolståndet (21:e december) någon gång mellan kl. 14:00 och 15:00 på eftermiddagen (http://www.knowth.com/dowth.htm).

Omkring 1 km från monumentet vid Dowth finns ännu ett monument, som utgörs av en cirkelformad inhägnad med vallar av jord där själva cirkeln är 157 m i diameter. Monumentet går under namnet plats Q (Cooney 2005: 165). Materialet om Dowth är rätt knapphändigt vilket beror på att det inte har varit lika prioriterat som de andra två monumenten i Boyne-området. Men det som är gemensamt för alla tre monument är att de övergavs eller slutade användas runt ca 2000 f.Kr. (O’Kelly 2009: 145).

6.4. Topografin kring Boyne Valley

Topografin i Boyne området utgörs av en åsrygg/höjd i landskapet, som varsamt sluttar ner mot syd där Boyne floden rinner fram. Men det finns även en svag sluttning mot norr vilken bildar en liten svag dalgång mellan Knowth och Newgrange monumenten. Sluttningen precis vid Newgrange monumentet är märkbar och kan lätt ses. För att får en inblick i hur området ser ut ser figur 3 och 4.

13

7. KNOCKNAREA

Knocknarea utgörs av en halvö med ett bergparti på Irlands västkust ca 2–3 km ifrån kustlinjen. Detta bergsparti har en höjd på över 250m, vilket gör att ett av monumenten kan ses på flera kilometers avstånd. Berget ligger på den västra sidan av halvön Cúil Irra som ligger i Co. Sligo. på Irlands västkust. Det stora monument som ligger på toppen av berget är Miosgán Medbh (Maeve's cairn), ett gigantiskt stenröse.

Knocknarea I är en gånggrift med en korsliknande konstruktion, själva graven är omgärdad av en låg vall av sten. Monumentet mäter ca 12 m i diameter. Stensättningen som ligger runt själva gravhögen har en bredd på ca 4.5 m. och en höjd på ca 60 cm. Avståndet mellan stensättningen och graven är ca 4,6 m. (Piggott & Powell 1947 i Bergh 1995: 87). Gånggriften utgörs av en ca 2,5 m lång gång, vilken ligger i sydostlig riktning. Det är endast nio stenar som utgör själva gravkammaren och gången, var av två stycken stenar är placerade vid gravens ingång och de övriga sju är resterna av det som en gång utgjorde den korsformade kammaren (a.a. 1995: 236-237).

Knocknarea II är troliga rester efter en hydda, platsen utgörs av en cirkelformad vall/upphöjning, med en diameter på en ca 17 m. Själva vallen är ca 4 m bred och ca 60 cm hög och hyddan är ca 8–9

14

m i diameter. I själva hyddan hittade man så kallade hollowscrapes, vilka är speciella för de irländska verktygen och var troligtvis viktiga för tillverkning av andra verktyg (Bergh 1995: 237-238).

Knocknarea III eller Miosgán Medbh (Maeve's cairn) som monument kallas för utgörs av ett massivt röse, som utmärker sig som ett landmärke i landskapet. Namnet Miosgán Medbh eller Maeve's cairn kommer ifrån den keltiska mytologin, enligt vilken graven skulle vara uppförd över Queen Maeve (Bergh 1995:89). Monumentet har en diameter på 59–61 m. Den platta toppen har en diameter på ca 24 m och höjden på monumentet är 10 m. Monumentets norra kant har en höjd på endast 2 m, detta på grund av att terrängen sluttar ner mot sydsidan. Monumentets fot omgärdas även av minst 5 mindre cirkulära stensättningar vilka varierar i storlek, om man utgår från huvudmonumentets bas är de 1 – 3 m i storlek mätt ifrån kanten (a.a. 1995: 89, 238).

Stensättningarna vid foten av Miosgán Medbh är troligtvis mindre gravar som delvis är övertäckta av den stora högen. De fem stensättningarna är ordnade i alfabetisk ordning (A till E), till detta kommer två stenblock som ligger i varsin ände av monumentet som om de markerar högens norra och södra ände. Den norra stenmarkeringen ligger ca 2 m från högen och har mer eller mindre en flat yta och en rektangulär form. Stenens storlek är 2.1 x 2.0 i längd och bredd med en höjd på ca 0.3 m. Den södra stenen ligger ca 5.5 m från högens fot, stenens form är jämfört med den norra oregelbunden, stenens storlek är ca 2.0 x 2.0 m i längd och bredd med en höjd på ca 1.3 m. (Bergh 1995: 89 - 90). För en översikt på monumentet se bild i bilagan längst bak.

Knocknarea IV utgörs av en oval gravhög som mäter 4.5 x 3.7 m. Höjden på monumentet är ca 50 cm, dess placering är ca 15 m ifrån Knocknarea III i syd/ sydostlig riktning (Bergh 1995: 240). Knocknarea V utgörs av en megalitisk stenkammare vilken är nästan helt förstörd. Det som återstår är resterna av 11 st stenar som en gång har utgjort självaste monumentet. Monumentet i sig är ca 12 m i längd och 6 m i bredd. Monumentet ligger ca 50 m ifrån Knocknarea III i sydlig riktning (a.a. 1995: 240). Mätningen av monumentet är gjord efter den översiktsskiss som gjorts över Knocknarea V (Bergh 1995: 247).

7.1. Topografin för Knocknarea

Co. Sligo ligger i nordvästra delen av Irland med Atlanten som kust. Detta område är ett relativt öppet kustområde. Knocknarea ligger i det område som kallas för Cúil Irra och som utgörs av en halvö. Områdets sydliga del utgörs av floder som rinner ut i långa smala vikar vilka löper en bra bit inåt land (Bergh 1995: 23).

15

8. DE SKOTSKA ORKNEYÖARNA & MAINLAND

Här kommer jag presentera det material som berör Orkneyöarna. Jag har här valt att belysa några platser på Mainland som utgör en av de största av Orkneyöarna. Först ut är ett av de mest kända gravmonumenten på Orkneyöarna, vilket i sin tur ligger i närheten av en boplats som jag kommer att gå in mer på lite senare i arbetet, under kapitlet boplatser.

8.1. Maeshowe

Maeshowe är Orkneyöarnas största gånggrift. Monumentet utgörs av en lång gång som leder in till en centrerad kammare. Kammaren är i sin tur indelad i tre sidokammare, vilket ger kammaren en korsformad konstruktion. Maeshowe-monumentet ligger inom synhåll från Barnhouse (se kapitlet om boplatser) med ett avstånd på ca 1 km i sydostlig riktning. Individerna i graven kan ha kommit ifrån boplatsen vid Barnhouse. Monumentet är omgivet av ett dike och en jordvall vilket verkar utgöra en gräns mellan monumentet och den bosättning som ligger i dess närhet, en gräns mellan de levande och de döda (Challands, Muri & Richards 2005; 229-230).

Diket kunde vid vissa tillfällen fyllas upp av vatten och likna monumentet vid en ö, vilket i så fall skulle kunna stärka intrycket av en gräns (a.a. 2005; 229-230). De tidigare arkeologiska undersökningar som skedde vid Maeshowe utfördes av både Childe och Renfrew under 1900-talets andra hälft. Schakten de hade grävt tvärs över diket blev vattenfyllda. Troligtvis har diket varit vattenfyllt under vissa perioder under året. Detta har resulterat i att Maeshowe omgärdats av både en jordvall och ett vattenfyllt dike. Childe’s utgrävning skedde mellan åren 1954–1955 och Renfrew’s 1973 (a.a. 2005; 230). Dateringen på Maeshowe tyder på att monumentet blev uppfört runt ca 3000 f.Kr. Maeshowe är likt Newgrange orienterat i landskapet så att dess öppning möter midvintersolens strålar den 21–22:e december (Bradley 2007: 112).

I samma område som Maeshowe ligger i finns ett antal andra monument av varierande typer. Väster om Maeshowe ligger exempelvis en stor stencirkel som kallas för Stones of Stenness och längre åt nordväst så ligger ytterligare en stencirkel, The Ring of Brodgar, som ligger på näset ”Ness of Brodgar”.

8.2. Stones of Stenness

16

keramik av s.k. ”grooved ware” vilket ger datering på ca 3100 – 3000 f.Kr. d.v.s. början på den mellanneolitiska perioden (Richards 2005: 224).

8.3. The Ring of Brodgar

Ring of Brodgar är ett stenmonument som är beläget på näset Ness of Brodgar. The Ring of Brodgar består idag av 22 stycken resta stenar, 5 välta stenar samt 12 trasiga. Under den tid då monumentet uppfördes och nyttjades fanns där runt 60 stående stenar. Monumentet omgärdas av ett dike med ett djup på ca 3 m som är utgrävt i berggrunden, själva stencirkeln är 104 m i diameter. Runt omkring ligger det ett fåtal gravar och bronsåldershögar. Den förstörelse som monumentet har varit utsatt för tros har skett under 1800-talet (Card Nick 2010: 15).

9. SÖDRA ENGLAND

Här har jag valt att göra en beskrivning av några monument i södra England. Området utgörs framförallt av trakten kring det kända Avebury-monumentet. De monument som jag har valt att behandla här är Avebury, Windmill Hill, Sillbury Hill och West Kennet Long Barrow. För att begränsa arbetet har jag valt att inte ta upp alla de monument som finns i landskapet runt om Avebury. Detta gäller även i viss mån själva Avebury-monumentet då detta hör mer till den senneolitiska perioden än den mellanneolitiska.

17 9.1. Avebury och dess omgivning

Området kring Avebury kom först att börja utnyttjas av människor strax efter 4000 f.Kr. Några direkta spår efter den mesolitiska kulturen finns inte i området. Men man har lyckats med att få fram en datering på ett ungefär när människorna började etablera sig i Kennet valley, dateringen visar på 4300 – 3600 f.Kr. d.v.s. tidigneolitikum. Dateringarna kommer ifrån Horslip Long Barrow (Pollard & Reynolds 2002: 29-31). Det övriga som verkligen markerar den neolitiska perioden i Kennet valley-området är monumenten West Kennet Long Barrow och Windmill Hill med sin enclosure (en form av en cirkelformad jordvall med ett dike).

När människorna började invandra i landskapet runt om i Avebury så utgjordes landskapet av lövträd som, ek, alm, hassel, ask och lind (Malone 2001: 27-29). De skogsområden som fanns i Kennet valley nyttjades troligtvis på en mängd olika sätt, då träet i skogen gav material för bygge och bränsle men även föda i vegetabilisk form (troligtvis så bedrevs det även jakt också, detta med tanke på de träsorter som där fanns, exempel ek och hassel vilket är en viktig födda för vildsvin/grisar), (Pollard & Reynolds 2002: 31).

9.2. Avebury monumentet

Självaste huvudmonumentet i Avebury är ett cirkulärt s.k. henge-monument på ca 420 m i diameter. Monument är omslutet av ett dike och en jordvall, diket beräknas ha varit ca 10 – 14 m djupt under den tid då det var i bruk. Under tidens gång har diket fyllts igen, vilket har lett till erosion av monumentet, djupet på diket är idag ca 4–5 m. Jordvallen är idag ca 4–6 m hög och har troligast varit högre. Bortsett från diket och jordvallen finns det också fyra öppningar i jordvallen, vilka är orienterade i sydsydväst, västsydväst, nordnordväst och ostnordost. Dessa öppningar är dock inte jämnt placerade utan gör att vissa delar av vallen är kortare än andra (Pollard & Reynolds 2002: 83-85). Bredden på diket var ca 8–9 m under den tid då monumentet brukades, idag är diket ca 23m brett, detta på grund av erosionen som skett under ca 4500 år. Mätningarna är gjorda efter Pollard & Reynolds skiss (a.a. 2002:84).

Den inre delen av monumentet utgörs av ytterligare fler monument i form av cirkulära stensättningar. Precis vid kanten av diket står det resta stenar, vilka löper längs med hela dikeskanten, med undantag för öppningarna. Denna stencirkel är den största i Britannien med sina 95–100 stenar vilka varierar i form och storlek. Vissa av dessa stenar har stått vid ingångarna till monumentets inre. Innanför denna enorma stensättning finns det ytterligare två mindre cirkulära stensättningar med vardera storleken på ca 100 m i diameter. Dessa stensättningar ligger orienterade i södra och norra delen av monumentet. Den södra cirkeln är mer cirkulär i sin form än vad den norra cirkeln är, då denna är mer oval till formen. Antalet stenar i dessa två monument är ca 25–30 st (a.a. 2002: 84-85).

Avebury-monumentet har undersökts i flera omgångar. De äldsta dokumenterade undersökningarna är från 1860-talet av A. C Smith och Henry Meux. Dessa undersökningar och dokumentationer var relativt få och begränsade. Den andra undersökningen av Avebury var av större omfattning och varade mellan åren 1908–922 under ledning av H. St George Gray. Under hans undersökningar av monumentet grävdes ett antal schakt i både diket och i jordvallen.

18

med pelare av cement. Även undersökningar av diket och jordvallen genomfördes (Pollard & Reynolds 2002: 88-89).

De dateringar man har gjort av Avebury tyder på att monumentet uppfördes någon gång runt 2900– 2600 f.Kr. Detta efter de kalibrerade prover man har tagit ifrån diket. Men de keramikfynd som man hade gjort gav en datering till tidigneolitikum, keramiken var så kallad ”Peterborough ware”. Dateringarna på stencirklarna i Avebury är lite osäkra, de dateringar man har är 2900–1700 f.Kr. eller 2500–1700 f.Kr. (Pollard & Reynolds 2002: 90-91).

Den första dateringen infaller i slutet av den mellanneolitiska perioden och in under bronsåldern. Den andra dateringen 2500 -1700 f.Kr. infaller då under mitten av den senneolitiska perioden och in under bronsåldern. Övriga megalitiska stenmonument i området har daterats till ca 2400 – 2200 f.Kr. vilket infaller under mitten och slutet av den senneolitiska perioden (a.a. 2002: 90) & (Malone 2001: 206).

9.3. Windmill Hill

Omkring 2 kilometer i nordvästlig riktning om Avebury monumentet ligger det lämningar ifrån tidigneolitisk tid vilket är de äldsta lämningarna i Avebury området. Monumentet består av en ovalformad inhägnad som kallas för circuit vilket kan liknas vid ett dike med en jordval, denna circuit har en diameter på ca 360m. dock så har vissa dela utav monumentet troligast eroderats så att endast den nordöstra delen har en synlig circuit, med ena vallen med en höjd på ca 1m. samt ett dike med ett djupt på ca 50 cm. Det finns ytterligare två inre circuit.

Den mänskliga aktiviteten kring Windmill Hill visar på att området inte bara har nyttjats under neolitikum utan också en bit in i tidig bronsålder (Whittle et al. 1999: 347). Benrester som hittats i dikena har daterats till både det fjärde och det tredje årtusendet f.Kr. De rikliga fynden av benrester tyder på att människan under neolitikum har varit mycket aktiv i området, dock verkar de inte ha varit permanent bosatta där (a.a. 2002: 49-51). Se vidare kapitlet om boplatser.

9.4. Silbury Hill

Silbury Hill är det högsta förhistoriska monument som gjorts helt av människor i Västeuropa. Monumentet är 160 meter brett nertill och har en höjd på 37 meter. Dess topp utgörs av en platt yta som mäter 30 meter i diameter. Högen består av kalk, lera och flinta, vilket landskapet kring Avebury består av. Monumentet ligger placerat i en dalgång strax väster om floden River Kennet, och är delvis dolt trots sin storlek. Detta på grund av att monumentet är byggt i en dalgång så att höjdområdena runt om skymmer Silbury Hill monumentet.

19

Uppförandet av Silbury Hill skedde i tre olika faser. Den första fasen dateras till ca 2900–2500 f. Kr och bestod av en rund gravhög med en diameter på 35 m och en höjd på 5 m,. Fyllningen bestod av kalk, grus och jord. Andra fasen av Silbury Hill utgjordes av en hög med en diameter på ca 70–80 m samt en höjd på ca 25 m, och dateras till 2500–2400 f.Kr. Den tredje och sista fasen av Silbury Hill, var troligast mer eller mindre liknande som det ser ut idag. I slutfasen anlade man ett dike runt om monumentet, diket hade ett djup på ca 6 m och varierade i bredd ifrån 20–150 m. Dateringen på monumentets slutfas tros ligga mellan 2350–2050 f.Kr. (Whittle 1997: 25ff).

9.5. West Kennet Long Barrow

West Kennet Long Barrow är en långhög på ca hundra meter i längd vilket gör den till den längsta långhögen i Avebury-området. West Kennet Long Barrow är belägen på höjdplatå. Självaste gravkammaren och gången mäter 12 m i längd. Längs med gången finns 4 sidokammare, vlket ger 5 gravkammare totalt. Vid den första riktiga undersökningen av monumentet år 1867, då arkeologen John Thurnam undersökte den västra delen utav monumentet och dess stora gravkammare. så fann han benrester efter totalt 11 individer varav fem var vuxna och sex var småbarn. Dock så missade han de fyra sidokammrarna.

Det skulle dröja ända till 1950 då arkeologerna Richard Atkinson och Stuart Piggott upptäckte sidokamrarna vid en undersökning av monumentet. I dessa fyra sidokammare fann man resterna efter över 40 individer, varav 30 var vuxna samt ungdomar. En av de vuxna hade en lövformad pilspets i sin hals (Piggott 1962: 21ff). Dateringen på West Kennet Long Barrow ligger i den första hälften av det fjärde årtusendet, d.v.s. äldre delen av tidigneolitikum. West Kennet Long Barrow ligger orienterad i östvästlig riktning med ingången i den östra änden, på båda långsidor löper det diken med en bredd på ca 7–8 m mätt efter översiktsbilden (Pollard & Reynolds 2002: 67).

9.6. Kort om topografin kring Avebury

Under tidigneolitikum var stora delar av området kring Avebury täckt av lövskog. På några små begränsade områden fanns öppna gräsmarker som den neolitiska människan utnyttjade som säsongsboplatser. Under den mellanneolitiska perioden har landskapet öppnats upp mer och mindre monument kan ses på sina ställen, skogen är till en viss del dock fortfarande sammanhängande. Under den senneolitiska perioden kom området kring Avebury att bli mer öppet och skogen börjar krympa.

20

9.7. EN KORT SAMMANFATTNING AV DE IRLÄNDSKA, SKOTSKA OCH SYD ENGELSKA MONUMENTEN.

Följande är för att lättare få en klar bild över de olika typerna av monument som jag har försökt att belysa. Majoriteten av de monument som jag har beskrivit i det irländska materialet har varit av typen gånggrift, vilka oftast har varit placerade på de höjdområden som finns i landskapet samt ofta i närheten till någon form av vattendrag, detta gäller både sötvatten och saltvatten.

Sötvattensområden utgörs av de sjöar och floder som oftast ligger nere i de dalgångar som bildats mellan de höjder monumenten vilar på. Exempel på detta är monumentkomplexen vid ”Brú na Bóinne” i östra Irland. När det gäller placeringar vid saltvatten är Knocknarea ett bra exempel, då detta område ligger på en halvö på Irlands västkust. Ness of Brodgar Mainland Orkneyöarna omgärdas av vatten på två sidor då näset ligger mellan två sjöar.

Figur 6: Till vänster West Kennet Avenue bilden är tagen ifrån sydost mot nordväst upp mot Avebury monumentet, lägg märket till den sluttande terrängen. Foto: Tovesson, R 2007-09-27. Kl 13:48.

21

10. Monumentutvecklingen i Irland och England under neolitisk tid

Här har jag valt att göra en kort beskrivning av monumentens utveckling i de landområden som jag just har beskrivit. Detta är främst för att visa hur användningen av monumenten ser ut över en längre tid exempel gånggrifterna.

Irland

TN 4000 – 3600 ”Court tombs”, Dösar, Gånggrifter börja uppföras.

MN 3600 – 3100 ”Court tombs” fortfarande i bruk, liksom Gånggrifter, ”linkardstown-type burials” SN 3100 – 2500 slutliga skedet av användandet av gånggrifterna. Cirkelformade timmer strukturer, spridning av keramik ifrån klockbägarkulturen ca 2500 BC.

(Jones i Pollard 2008: 184).

England & Orkneyöarna

TN: 4000 – 3300, stenkammargravar, långhögar, inhägnader av jordvallar eller diken, uppförandet av rundhögar.

MN: 3300 – 2750, ”Cursus Monuments”, rundhögar; gånggrifter, ”Henges”.

SN: 2750 – 2000, ”Henges” i södra England, spridning av keramik från klockbägarkulturen. (Jones i Pollard 2008: 184).

10.1. Gånggrifterna

Majoriteten av de gravar/monument som har presenterats i det ovanstående är av typen gånggrift. Jag har här valt att ge en kort beskrivning av hur utbredningen av dessa monument ser ut inom det Irländska området.

Gånggrifterna på Irland är främst koncentrerade till öns östra och norra del, och majoriteten av dem är placerade på höjdplatåer i landskapet. Där gånggrifterna ligger så är det oftast ett antal gravar runt om. Exempel på detta är centralmonumentet i Knowth som omgärdas av ett 20-tal mindre gravar (Malone 2001:157). Antalet gravar av typen gånggrifter på Irland är beräknat till ca 300 stycken i dagsläget. Men det är fortfarande många stensättningar/rösen som inte har blivit arkeologiskt undersökta, vilket gör att det exakta antalet gånggrifter är svårt att uppskatta.

22

Carrowkeel och Carrowmore i County Sligo, västra delen av Irland. Dessa gravfält bildar en linje nästan tvärsöver Irland (O’kelly 2001: 97).

Området kring gravmonumenten kan utgöras av en astronomisk samt geografisk tanke. Ingången till megalitgravarna vätter nästan alltid åt öster, vilket är där solen stiger upp, medan självaste gravkammaren ligger i väster vilket är där solen går ner (Carlsson 1998:40). Darvill har en liknande teori, där han med en skiss visar hur den neolitiska människan kan ha tänkt. Öst och väst verkar vara de viktigaste väderstrecken, men även nord och syd, vilket bildar de fyra väderstrecken. Men Darvill nämner även en femte punkt, vilken ligger mellan de fyra väderstrecken och som utgör övergången mellan exempelvis livet och döden, natt och dag och även värme och kyla. Den mittersta punkten eller övergångsgränsen är platsen för sol, värme och transformationen mellan de olika övergångarna (Darvilli Carlsson 1998: 12).

23

11. Teorier om megalitgravarnas spridning och ekonomi

Majoriteten av megalitgravarna är placerade längs med Atlantkusten vilket tyder på att den ekonomi som bedrivits vid den tiden främst varit baserat på jakt och fångstekonomi, det vill säga marina resurser. Ser man på de monument som ligger på de Brittiska öarna och deras placering samt förhållande till de geografiska omgivningarna visar det klart att jordbruk inte skulle kunna få något större genombrott, på grund av hårda vindar och den salthalt som vattnet i Atlanten har. Genom denna kombination med ett kargt landskap, skulle det inte ge någon större vinst med jordbruk så som boskapsskötsel. Resultatet av detta ledde till att man förflyttade sig inåt i landet/ öarna. Enligt Burenhult så tyder spridningen av megalitgravar främst i den västra delen av Europa på att människorna under denna tid inte behövde vara en fast jordbrukande kultur, utan en mindre grupp som bedriver säsongsmässig jakt och insamling av föda.

24

Människorna har flyttat runt till olika platser under årstidernas gång. Detta kan förklara varför man finner vissa gravmonument på öppna områden, exempelvis de öar som ligger i den irländska sjön samt den skotska övärlden. Burenhult anser att dessa områden är mer lämpade för jakt och fiske på grund av dess läge och mindre lämpat för att bedriva jordbruk i någon form eller i större utsträckning (Burenhult 1981:127). Bradley däremot anser att monumenten är resultatet av en stadig blandekonomi där man höll sig med tamboskap samtidigt som man bedrev jakt och fångst vilket kan ha bidragit till att människorna under denna tid dock inte ansåg att det var nödvändigt att ändra sitt levnadssätt och börja bedriva enbart odling (Bradley 2007: 32-34).

Att området kring Boynedalen har så många gånggrifter kan bero på att området är bördigt och ligger skyddat i en dalgång med tillgång till vatten, samt att klimatet vid denna tid var gynnsamt (Malone 2001: 158-159). Men en teori som verka mer trolig är att det neolitiska samhället under denna tid bedrev småskaligt jordbruk, det vill säga att man höll sig med tamboskap samtidigt som man fortsatte som man gjort tidigare med att jaga och samla föda. Människan började bli mer bofasta inom ett område, allt ifrån månader till något år, vilket ändrade den ekonomiska utsikten för den neolitiska människan. Den tamboskap man höll sig med under den neolitiska perioden var grisar, getter, får och nötkreatur. Majoriteten av dessa djur fanns både på Irland och på det engelska fastlandet redan under den mesolitiska perioden medan nötkreatur som tamboskap kom in i hushållningen under neolitikum (Bradley 2007: 32-35).

12. BOPLATSER

Följande kapitel kommer att belysa några av de neolitiska boplatserna som har undersökts och dokumenteras. Detta innefattar både den nordligaste delen av Republiken Irland och Nordirland. Här har jag också valt att göra en kortfattad redogörelse över hur de irländska husen är byggda, i ett försök att knyta an boplatserna till monumenten.

12.1. Irland

25 12.1.1. Boplatserna vid Newgrange och Knowth

Strax väster om Newgrange ligger två stycken mindre gånggrifter vilka visade spår efter tidigare aktivitet på platsen. Det man hade hittat var rester efter kol, flintavslag och keramik. Dessa saker tycks ha hamnat i jorden innan man uppförde själva gånggrifterna. De båda platserna kallas för Site L och Site K. Öster om Newgrange finns ett liknande exempel på ett område som utnyttjats innan man byggde ett monument ovanpå, Site Z.

Det har även gjorts liknande fynd vid Knowth, där spåren av tidiga aktiviteter hittats under några av de mindre gravar som omgärdar det stora monumentet. Lämningarna under dessa var näst intill rektangulära i formen med en storlek på 9–10,7 m och med ett dike som löper näst intill runt om med en ca 1 m bred öppning i den nordöstra delen. Bortsett ifrån detta så gjordes fynd av gropar som troligast varit stolphål i den västra delen men även spår av eldhärdar, dock ej centrerade.

Man fann även rester av keramik, så kallad ”Western neolithic pottery”; samt flintavslag. Analyser på kolrester som man tagit från ett av de troliga stolphålen gav en datering till 4852±71 BP. Även flera lämningar av rektangulära konstruktioner i jorden hittades, som stämmer överens i form och storlek med förhistoriska hus. Även i Boynedalens omgivning med ett par kilometer i dess omnejd har man funnit aktiviteter efter tidigare människor, i form av enstaka stolphål och härdar dock ej några direkta hus/boplatslämningar.

Exempel på liknande mönster finns i Co. Louth som angränsar norr om Co. Meath. Andra exempel där gravmonument byggts över äldre lämningar fann man vid Co. Mayo (västra Irland) där man fann lämningar efter ett rektangulärt hus 13 x 6 m. (O’kelly 2001: 50-53).

De troliga huslämningarna vid Newgrange i Boynedalen (Site K och L) ligger väster om huvudmonumentet. Site K ligger längst till väster i väst/sydvästlig riktning om Site L, medan den senare ligger mer eller mindre rakt väster om huvudmonumentet. Site Z ligger ca 20 m syd/sydost om huvudmonumentet (O’kelly 2001: 50-53, 73).

Man har även gjort fynd av senneolitiska aktiviteter söder om självaste ingången till Newgrange. Fynden är ifrån den så kallade Beaker-perioden och bestod av härdar med en rektangulär form. Ytan/golvnivån som härdarna tillhörde hade hamnat under nerrasade kantstenar från huvudmonumentet. Dock så är det ingen som vet exakt när monumentet började rasa samman (a.a. 2001: 72-73). Storleken på monumentet vid Site K är ca 20 m i diameter, vid Site L ca 23 m och vid Site Z ca 20 m (M j O’kelly 2009: 115). Självaste högen av monumentet vid site Z antas att vara uppförd efter att man har uppfört huvudmonumentet i Newgrange. Hur lång tid efteråt vet man dock inte (a.a. 2009: 128).

Keramikfynden från Knowth var av typen Western Neolithic Pottery som är rundbottnade lerkärl som man oftast finner i boplatsmaterial men även i gravar av typen Court Tombs. Den rundbottnade keramiken är oftast vanligt förekommande i äldre neolitiska material. Denna typ av keramik känns igen på att den rundinbuktande halsen och lätt dekorerade kanten vid mynningen. Dessa typer av kärl dateras till tidig- och mellanneolitisk tid (O’kelly 2001: 45-48).

12.1.2. Boplatserna vid Knocknarea

26

Nästan högst upp på berget vid Knocknarea med en höjd på över 300 m har man funnit lämningar efter små boplatser, som troligen varit utnyttjade säsongsvis. Boplatserna utgörs av cirkelformade jordvallar med en diameter på ca 3–4 m med rester efter centrerade eldhärdar. Dessa boplatser ligger på bergets östra del och är skyddade av raviner eller halvcirkelformade vallar. Här har man även gjort fynd av flintverktyg som skrapor och yxor, vilket daterar boplatsen till neolitisk tid.

Boplatserna anses främst att varit nyttjade som jakt- och fångstboplatser, något som stärks av kökkenmöddingar bestående av musslor som ligger nere vid kusten. Dessa fångststationer med sina avfallshögar eller kökkenmöddingar daterades genom 14C till ca 3600 f.Kr. (Burenhult 1981: 142- 146). Ytterligare några boplatser har hittats i området kring Carrowkeel öster om berget Knocknarea, där resterna efter ett hundratal runda hus har hittats som anses har anknytning till det megalitgravfält som ligger i området. De dateringar som gjorts visar att vissa av husen varit samtida med gravmonumenten i området, exakt hur många vet man inte. Dateringen ligger mellan slutet på fjärde årtusendet till första hälften av det tredje årtusendet f.Kr. (Bradley 2007:95).

12.1.3. Boplatser vid Knockadoon

Det område som har störst koncentration av rester av hus/hyddor är Knockadoon vid Lough Gur i County Limerick. Dessvärre så gjordes dessa undersökningar innan man hade kunskapen att kunna datera vilket har lett till att man inte har kunnat göra någon14C-datering på det material man har. Självaste sjön är en liten insjö som ovanifrån ser ut som ett knaggligt C. Självaste boplatsområdet ligger vid den del som buktar ut i sjön och på så sätt omgärdas av vatten från tre håll.

Området har troligen nästan varit helt omgärdat av vatten ända fram till 1800-talets mitt då man gjorde dräneringar för att leda bort vattnet. Området ligger i skydd av kullarna runt om och jorden tycks har varit lätt att arbeta i, samt varit ett utmärkt ställe för att hålla sig med boskap, vilket man gör än idag i området. Totalt rör det sig om ca 16 boplatslämningar varav 10 av dem är bekräftade huslämningar i form av jordvallar. Husen är troligen ifrån övergången mellan senneolitikum – bronsålder (O’kelly 2001: 57).

Husen vid Knockadoon utgjordes av både cirkelformade och rektangulära hus och troligen så var båda hustyperna samtida. Ett av de första husen som undersöktes fick namnet Site A och var ett rektangulärt hus, med en längd på 9.7 m. och en bredd på 6.1 m. Huset var placerat i nord/sydlig riktning med ingången vid det syd/västra hörnet. Resterna efter eldhärden visar att den var centrerad i huset.

Utöver jordvallarna fann man även spår efter stolphål, vilka har burit upp väggarna och taket. Taket var troligen täckt med vass som man kan har hämtat från strandkanten. Man fann även ett rektangulärt hus till i närheten. Detta hus (Site B) var placerat i sydvästlig riktning om hus A. Under själva utgrävningen fann man även rester efter tre stycken cirkelformade huskonstruktioner.

27 12.1.4. Ballygalley house

Under en fältinventering 1989 i County Antrim Nordirland, gjordes fynd av flinta och keramik inom ett område på över 10 m. Platsen är belägen ca 500 meter inåt land på en höjd ca 20 m över havet. Det första huset hittades först 1991 efter en undersökning av platsen vilket resulterade i att man vid fortsatta undersökningar 1993 gjorde ett fynd av två olika huslämningar. Hus 1 var beläget på den högsta punkten i området medan hus 2 låg strax söder om hus 1. Huset var rektangulärt med en längd på 8 m och en bredd på 4 m, husets placering i landskapet var nordväst/Sydost (Darvill 1996: 123) Analyserna gav två olika dateringar, den första till 4226–3829 f.Kr, vilket blir tidigneolitikum och det andra till 3776 – 3386 f.Kr, vilket blir övergången mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum. Forskarna anser att det sista resultatet är det mest troliga (a.a:1996: 129).

12. 2. Boplatser på Mainland, Orkneyöarna

Här kommer jag att presentera de huslämningar som finns på Orkneyöarna, främst med inriktning på ön Mainland vilken utgör den största av Orkneyöarna. Jag kommer att inrikta mig på två olika boplatsområden, Barnhouse och Skara Brae. Båda områdena ligger på samma ö med några kilometers mellanrum.

12.2.1. Barnhouse

Upptäckten av Barnhouse skedde genom att man under 1984 hade gjort fältinventeringar på ön Mainland, varvid man hittade fynd av flintavslag. Efter att ha gjort fortsatta fältinventeringar i slutet av året så gjorde man ett större fynd av bearbetad flinta i den norra delen av det fält man undersökte. Fyndet ledde till att man i september 1985 hittade neolitiska lämningar. Vid första antagandet trodde man ha sig hittat ett monument men allt eftersom undersökningen fortgick förstod man snart att detta inte stämde utan att det röde sig om boplatslämningar (Richards 2005: 1 – 2).

Någon gång under perioden 3300–3000 f.Kr. vid sjön ”Loch Harray” anlades en liten by inom det landområde som utgör Orkneyöarnas största ö Mainland. Dessa boplatser var endast i bruk i ca 300 – Figur 10: Exempel på hur en av

28

400 år. Landskapet har formats under en lång tid på grund av att man har uppfört en rad olika monument i landskapet. Dock så vet man inte om boplatsen Barnhouse uppstod med en familj ifrån början eller om de var flera eftersom det finns ett antal hus i området. Men vad man tror är att husen i området efter några generationer kom att öka i antal och att man fick ett litet samhälle. Namnet Barnhouse kommer ifrån den gård som i dag ligger i området och som även är ägare till marken (a.a. 2005: 23).

Hus nr 1 var en av de första huslämningarna man fann och undersökte. Huset hittades 1986 och den slutliga undersökningen utfördes 1987. Mycket av resterna av detta hus var i dåligt skick och den södra väggen bestod inte av mer än små fragment av sten. Huset var 3.2 m i diameter och dess nordöstra del var placerad så att det mer eller mindre blockerade ingången till det intilliggande huset, hus nr 6 som upptäcktes i slutet av 1986.

Det intressanta med hus nr 1 är att det inte fanns några direkta lämningar av någon ingång till huset. Detta gör att man antar att hus nr 1 är en extra utbyggnad till hus nr 6, som en hall. Den ingång som finns är den som löper mellan husen. Den slutsats man har dragit är att hus nr 1 är yngre än vad hus nr 6 är, samt att denna dubbelbyggnad kan liknas vid den dubbelbyggnad som finns vid Skara Brae hus nr 4. (Downes & Richards 2005: 107-111).

12.2.1.1. Äldsta huset vid Barnhouse

Det äldsta huset vid Barnhouse verkar har blivit byggt nästan direkt på markytan, då dess grundstenar knappt är nedgrävda i moränen (Downes & Richards 2005: 60). Hus nr 3 hittades 1987 och undersöktes under samma år. Redan år 1993 gjorde man ytterligare en undersökning av huset. Huset är ovalt till formen och har en storlek på 6,9 x 6,6 m med en ca 0,5 m hög mur. Husets ingång var placerad i sydostlig riktning, detta hus ligger strax nordväst om hus nr 2 (a.a. 2005: 61).

Hus nr 5a är ett hus vars tidigaste spår visar tecken på att det har varit ett litet hus eller hydda, som har blivit uppfört med en stensatt mur runtom. Platsen visar tecken på att ha återanvänts (a.a. 2005: 71-75). Hus nr 5b överlagrar hus nr 5a, med ett lager av lera emellan, och visar tecken på att ha varit stensatt invändigt (eldhärden). Huset var ca 8–9 m i diameter vilket gör det till ett relativt stort hus (a.a. 2005: 75-76). Hus nr 5c var ca 9m. i diameter med den västra vallen välbevarad till en höjd på ca 0.56 m. Även hus nr 5c visar tecken på återanvändning. Några rester efter eldhärden finns dock inte kvar utan den tycks ha blivit bortgrävd (a.a. 2005: 77). Hus nr 5d var den senaste huskonstruktionen av hus nr 5. Detta hus har inga direkta lämningar av en yttre vall på grund av att huset har legat högre upp än de andra husen och därmed lidit skada av jordbruk och plogande. Det som återstod av detta hus var den centrerade eldhärden och lite rester av det lergolv som har täckt husets golvyta (a.a. 2005: 78). Hus 5d var troligast lika stort som de två tidigare (a.a. 2005).

12.2.1.2. Dateringen av Barnhouse

29

Andra dateringar är gjorda på växtmakrofossil samt djurben vilket resulterat i perioden ca 3300–3100 f.Kr. Men dessa dateringar av djurben och växtrester behöver inte tyda på att Barnhouse startade tidigare än 3100 f.Kr. Dateringar av föremål visar på perioden 3400–3100 f.Kr. medan dateringarna för slutskedet i användningen av Barnhouse ligger mellan 2900–2750 f.Kr. Så den totala perioden för nyttandet av Barnhouse sträcker sig mellan 3400–2900 f.Kr. Fastän att man utgår ifrån att Barnhouse i stort sett slutade att användas ca 2900 f.Kr. så tyder mycket på att det inte övergavs helt förrän runt ca 2750 f.Kr. men detta kan inte bevisas helt (a.a. 2005: 388).

12.2.2. Kort om övriga boplatslämningar på Orkneyöarna

Jag har här valt att göra en kort överblick av två andra boplatsområden som finns på Orkneyöarna. Exempel på detta är Skara Brae som är ett boplatsområde väster om Barnhouse.

12.2.2.1. Bosättningen vid Skara Brae

Skara Brae är ett boplatskomplex som upptäcktes efter en storm för lite över 150 år sedan, då stormen hade blåst bort den sand som täckte lämningarna. Själva undersökningen och utgrävningen av Skara Brae kom att ske under 1930-talet under ledning av Gordon Childe. Platsen hamnade dock under uppsikt och beskydd redan 1924 efter att ett av husen, Hus 3, blivit skadat vid en storm (David Clarke i Armit 2003: 84). Det totala antalet huslämningar vid Skara Brae är 10 stycken.

De två äldsta husen som hittats på Orkneyöarna ligger på ön Papa Westray, norr om ön Mainland. Platsen för dessa två hus är Knap of Howar. Dessa hus antas vara ifrån Tidigneolitikum (Gordon J Braclay i Darvill & Thomas 1996: 66). Totalt finns det 11 kända boplatsområden över hela Orkneyöarna var av fem av dem ligger på ön Mainland likt ett streck över ön och invid eller i närheten av kusten (David Clarke i Armit 2003: 87). Se bilaga längst bak.

12.2.2.2. Husen vid Ness of Brodgar

Mellan Barnhouse och Ring of Brodgar fann man rester efter något som man tolkat som ett ceremoniellt hus. Huset ligger på det smala näs som ligger mellan Loch of Harray och Loch of Steness. Här fann man reste efter några hus, ett av husen har tolkats som ett ceremoniellt hus. Det näs som huset ligger på har varit ett område där många undersökningar har gjorts, både utgrävningar och geofysiska undersökningar med markradar. Redan 2002 gjordes en geofysisk undersökning i området, där man fick fram bilden av både en rektangulär och en oval konstruktion. Året därpå fann man i samma område en sten som man antog hade till hört en stenkista ifrån bronsåldern. Detta ledde i sin tur till att man valde att göra en grävning för att undersöka området.

30

Konstruktion/hus 1 visade sig vara över 15 m långt och 10m brett. Till skillnad från hus 2 vid Barnhouse så var detta hus försett med två ingångar. År 2007 var mer eller mindre hela huset undersökt, varpå rester av en rak stenmur upptäcktes. Följande år lyckades man gräva fram en byggnad som var över 7 m bred och 15 m lång (hus 8). Huset visade sig ha blivit tillbyggt under senare tid.

Undersökningarna fortsatte följande år (2009) varvid upptäcktes ytterligare ett hus, som visade sig vara mycket större än både hus 1 och hus 8. Det man hade hittat var ett 25 x 20 m stort rektangulärt hus med rundade hörn och med väggar på 5 m i bredd. Självaste väggarna är uppbyggda av två stensatta murar med fyllning emellan. Detta hus fick namnet Hus 10. Huslämningarna har genom keramiken dateras till ca 3000 f.Kr. (Card Nick 2010: 14-19).

13. BOPLATSER I SÖDRA ENGLAND

Här har jag valt att se på de boplatser som finns i södra England och som är av vikt för mitt arbete. Jag kommer här att gå till väga på samma sätt som jag har gjort med de övriga områdena. Det val av boplatser jag har gjort är de hus/boplatslämningar som ligger inom Avebury’s närområde.

De första spåren av neolitisk aktivitet i Avebury är ifrån ca 4000 f.Kr. och rör sig om tillfälliga säsongsboplatser/lägerplatser. Området kring Avebury var under denna tid delvis täckt av skog (Pollard & Reynolds 2002: 27). Resterna efter boplatser i södra England är svåra att lokalisera, det som indikera mest att det har varit en boplats i ett område är förekomsten av olika föremål som har med det dagliga livet att göra, såsom flintavslag.

Problemet är att dessa oftast hittas på markytan då de har plöjts upp. Vissa ligger mer skyddade i landskapet då de ligger nere i ett gammalt stolphål eller under något monument (Pollard & Reynolds 2002: 31). De relativt få flintavslag man har funnit i Avebury området tyder mestadels på boplatsområden från tidigneolitikum. Bristen på fyndmaterial i området tyder på att de första bosättningarna i Avebury området var säsongsboplatser, någon gång under det tredje årtusendet och troligast nere i Kennet valley, längs med River Kennet (a.a. 2002: 31).

13.1. Huset vid Windmill Hill

I östra delen av Windmill Hill och invid den dåvarande skog som har funnits i området hittades vid en undersökning en trolig boplatslämning i form av en eldstad. Det möjliga huset antogs vara från tidigneolitikum (Burl 1979:78). Valet av boplatser under första delen av neolitikum tyder på att även de första bönderna helst höll sig i närheten av vattendrag och oftast nere på slutningarna i de dalgångar där floder och mindre vattendrag fanns (a.a. 1979:78).