Skillnaden mellan liv och död är något som man inte alltid kan se när man rör sig ute bland förhistoriska lämningar. Det man främst ser är gravar och monument som uppförts till de döda, det som har tillhört de levande kan man inte alltid finna. Frågan är hur landskapet har sett ut under den mellanneolitiska perioden och var man bodde. För att försöka ta reda på detta valde jag att se på tre olika områden, samt att studera den mellanneolitiska perioden med en överlappning på både tidigneolitikum och senneolitikum. Detta för att se hur boplatserna förhåller sig till gravarna och monumenten.
I vilket väderstreck om boplatserna ligger monumenten och vilken betydelse har det?
Svaret på denna fråga blev att majoriteten av den neolitiska bebyggelsen är placerad så att den ligger antingen i öster, söder eller i sydväst i förhållande till monumenten/gravarna. Men det visade sig också att det fanns områden som inte följde det mönstret. Exemplet på detta var Maeshowe som är Orkneyöarnas största gånggrift. Dock är gravens inre snarlikt den konstruktion som återfinns i några av husen som hittats i närheten. Även säsongsboplatserna vid kusten och uppe vid Knocknarea visar på att det finns skillnader, som går in under den tredje frågeställningen. Husen är oftast placerade efter behov, medan gravarna är de ting som driver frågan om orienteringen av liv och död.
Som tidigare författare och forskare har belyst är många av monumenten placerade på de högst belägna punkterna i landskapet. Exempel på detta är monumenten vid Boyne Valley i Co. Meath i republiken Irland, där de tre stora gånggrifterna Newgrange, Knowth och Dowth uppfördes på en öppen plats i början av mellanneolitikum. Men arkeologiska fynd visar även tecken på tidigare aktivitet i området.
Vissa av boplatserna är placerade så att de ligger i syd/ostlig och syd/västlig riktning om monumenten/gravarna. Oftast ligger boplatsresterna i eller nedanför sluttande terräng. Placeringen av hus/boplatser kan ses både som en praktiskt medveten placering men kan även vara rituellt betingat. Det praktiskt medvetna är att husen ligger så att de har tillgång till maximalt solljus och värme. Den rituella delen av husen tycks ha en koppling till gravarna. Ett exempel på detta är Darvill i (Carlsson 1998: 12), hans kosmologiska plan på hur det neolitiska tänkandet om världsordningen kan ha sett ut ger en bra bild och sammankoppling till det jag har kommit fram till. Hans tolkning av den neolitiska världen var utformad att gälla för den senneolitiska perioden. De monument jag har studerat är uppförda under mellanneolitikum. Särskilt intressant i sammanhanget är professor O´ Kelly’s observationer av hur Newgrange var orienterad, där gravens ingång tog emot midvintersolståndets första solstrålar den 21:e eller den 22:e december. Solen lyste under några minuter in i den öppning som sitter strax ovanför monumentets ingång, och in i gravkammaren (O’Kelly 2007: 29). Monumentet är orienterat så att ingången ligger i sydöstlig riktning och gravkammaren i nordväst, detta gjorde att jag tillät mig använda Darvills kosmologiska plan, vilket visade sig fungera bra även här.
34
Det han beskriver är följande: i öster finns solen, ljuset, sommaren och livet. I väster finns den raka motsatsen, där råder mörker, kyla, solnedgång och död. Och när man står inuti ett sådant monument så är det mörkt och kallt, medan man ser ut igenom den gång som man har gått in igenom och som leder ut till ljuset och värmen. Darvills kosmologiska plan gör sig därmed än mer gripande och påtaglig. Om nu boplatslämningarna funnits kvar så att man kunde se dem inne ifrån gången så hade den känslan förstärkts ännu mera.
Detta gäller ju även motsatsen: då man står utanför monumentet och blickar in i dess inre, är det mörkret som man först lägger märke till och om man går in så är det kylan, den svala luften och tystnaden. Och har man då denna kosmologiska tankegång så fungera Darvill’s ide helt klart. Lägger man till midvintersolståndets första solstrålar som lyser in i monumentet så förstärker nog även detta hela ideologin.
Ur praktisk synvinkel borde alla boplatser ligga på den södergående slutningen om monumenten, för att nyttja ljuset och värmen ifrån solen så mycket som möjligt. Vid både Newgrange och Knowth har man funnit rester efter boplatsområden som troligen har varit tillfälliga säsongsboplatser under tidigneolitikum. Området ligger intill en flodkrök av floden Boyne, vilket gör det till ett relativt skyddat område med bra översikt runtom ut över landskapet. Den skog som fanns i områdena kom att utnyttjas både för jakt, fiske och fångst och insamling utav föda, som där kunde införskaffas (Malone 2001: 27ff) samtidigt som skogen gav tillgång till timmer (Austin 2000 i Gillings & Pollard 2004:29).
Vid Newgrange så gjordes fynd av både kol, flintavslag och stolphål, vilket tyder på att det har varit någon form av hus. De äldsta lämningarna ligger i västlig orientering om själva huvudmonumentet (O’kelly 2001: 50ff). Även vid Knowth finns samma fenomen där man har hittat rester efter tidigare aktiviteter i några av de gravar som ligger tätt runtom själva huvudmonumentet (a.a. 2001: 50ff). Detta illustrerar problemet med att hitta husen till dem som ligger begravda i gravmonumenten, då boplatsresterna i vissa fall ligger under monumentet. Detta har varit ett kärt återkommande problem i denna uppsats och är något som även Bradley belyser då han nämner ett liknade problem på det europeiska fastlandet och som liknar problemet vid både Newgrange och Knowth. Denna teori bygger på de fynd som har gjorts av äldre boplatsmaterial som ligger under gravmonumenten, och som visar sig ha varit inhägnade av både jordvallar och diken (Bradley 1998: 10). Detta skulle man kunna tolka som att det hade varit någon form av relation till den tidigare boplatsen. Att just den platsen kom att hamna i folktro, att här bodde våra förfäder och så vidare, det kan ha lett till att man fortsatte använda sig av platsen och i slutänden kom att resultera i att man uppförde ett monument där.
En annan sak som kan vara problematiskt är att ett monument överlever både människor och boplatser, och kan komma att hamna under ett annat monument också med tiden. Detta kan stämma bra in på de båda irländska monumenten Newgrange och Knowth i Co Meath. De husrester som Bradley nämner utgörs av långhus som omvandlats till långhögar. Men det finns i mina ögon inget hinder för att tillämpa teorin på andra hus/gravtyper, exempelvis de runda. Om nu långhögar är uppförda över långhus på vissa ställen så anser jag att runda monument kan vara en liknelse till ett runt hus. Vid Newgrange och Knowth har som ovan nämnts rester hittats efter både kol och stolphål under gravmonumenten som omgärdar de stora huvudmonumenten, vilket kan tyda på man valde att se döden som en fortsättning. Det dagliga livet fortsatte sin stilla gång med livet i det runda huset, medan man kanske ansåg att de döda fortsatte att leva sitt liv i ett runt hus i dödsriket. Precis som olika människor idag har olika trosuppfattningar så kan även den neolitiska människan ha haft det. Den västra delen av Irland, med området kring Knocknarea, är ganska likt de övriga områdena på Irland som jag har studerat. De boplatslämningar som finns där ligger på berget Knocknarea’s östra
35
sida, samt nedanför berget invid kusten i västlig riktning. Dessa boplatser har tolkats som säsongsboplatser. Något som stöder detta är bland annat namnet på County Sligo vilket betyder området som är rikt på musslor om man översätter det direkt ifrån det irländska språket (Bergh 1995: 26).
Boplatserna nere vid kusten dateras till senare delen av tidigneolitikum och övergången till mellanneolitikum (Burenhult 1981: 154). Under mellanneolitikum började människorna att etablera sig mer permanent i landskapet och spåren efter dem blir allt mer tydliga, främst på grund av man började uppföra större monument runt om i landskapet. Även vid Knocknarea finns ett liknande fenomen som vid Knowth, monument Maeve's cairn som är uppfört över 6 mindre cirkulära stensättningar (Bergh 1995: 89, 238). Detta gör att vi inte kan se om det finns några äldre lämningar av exempelvis boplatsaktivitet under det stora monumentet utan att göra fler undersökningar. Min tolkning av monumentet Maeve's cairn är att man har valt att anlägga monumentet ovanpå de andra för att sluta dem samman, och att de som ligger begravda i dessa högar har haft en stor betydelse för de människor som levt och verkat i området.
De närmsta boplatslämningarna som finns på berget Knocknarea ligger i östlig riktning om monumenten, medan de andra som tidigare nämnts ligger invid kusten. Men det område som har flest huslämningar är megalitgravfältet Carrowkeel, där resterna efter ett hundratal runda hus har hittats. Även här har man dragit slutsatsen att husen haft en anknytning till monumenten i landskapet, vilket i så fall även det kan ses som en rituell handling. Dock så har jag inte fått tag på någon översiktskarta på just detta område. Att dessa boplatser skulle höra till monumenten är en intressant tanke då man kan dra paralleller till både Newgrange och Knowth, där rester efter hus ligger runt om monumenten. Om vi återgår till Bradley (1998) och husen i Frankrike som begravts under en långhög, anser jag att dessa hus har haft en rituell funktion. Dock så behöver inte husen vid Newgrange och Knowth vara rituella hus, de kan istället ha fått ge plats åt monumentet. Dessutom kan resterna efter eldhärdarna tillhört de som planerade att bygga monumentet, men det lär vi aldrig få reda på.
Exempel på andra monument som anses har kopplingar till boplatser och hus finns på Orkneyöarna, där den stora gånggriften Maeshowe tros har varit ett hus. Detta beror på att själva gravkammarens kärna/center har samma konstruktion som hus 2 vid Barnhouse och som hus 1 vid Ness of Brodgar. Men dessa två hus antas vara ceremoniella hus/kulthus (Card Nick 2010: 14ff). Husen vid Ness of Brodgar ligger sydost om Stones of Stenness, vilket skulle kunna ses som en rituell handling. Ett av dessa hus tolkat som ett rituellt kulthus på grund av att dess förhållande till monumentet Stones of Stenness, vilket är en trolig ide, när man tänker på i vilket väderstreck det ligger i förhållandet till monumentet.
Det område som har varit svårast i min analys är området kring Avebury, där monumenten dominerar landskapet och visar sin odödlighet. Dock så är resterna efter boplatserna mycket blygsamma här. En av de tidigaste boplatserna ligger uppe i den norra delen av Avebury invid Windmill Hill och utgörs av resterna efter en eldstad samt fem stolphål som låg i en linje (Burl 1979:78). Storleken på huset anses ha varit ca 4.5 m. x 3 m. Huset har legat vid den sydvästra delen av den yttre banken, dateringen på huset är tidigneolitikum/mellanneolitikum. Bristen på fyndmaterial av bosättningar i området har tolkats som att de första bosättningarna i Avebury-området var säsongsboplatser, någon gång under det tredje årtusendet och troligast nere i Kennet valley, längs med River Kennet (Darvill & Thomas 1996: 108).
Av egen erfarenhet vet jag att det inte är mycket till jordlager i dessa områden, djupet på jordlagret varierar dock på olika ställen. Men ett djup på ca 50 cm är ett djup som är godtagbart. Jag antar att ju längre ner mot Kennet valley och River Kennet man kommer, desto tjockare jordlager finner man. Denna teori utgår jag ifrån med exemplet på Avebury-monumentets dike som har fyllts igen under
36
flera tusen år (Pollard & Reynolds 2002: 83ff). Detta kan bidra till att de boplatser vi söker kanske ligger skyddade nere invid River Kennet. Att det finns fler boplatser i området tvivlar jag inte en sekund på, att boplatserna skulle kunna ligga i söder om Avebury-monumentet anser jag är en trolig teori. Detta är ett bra läge som är skyddat ifrån vind från norr, och som ger en bra översikt över Kennet valley.
Min egen uppfattning är att husen har haft en både rituell och praktisk funktion. Då vissa av monumenten visar sig vara anlagda ovanpå äldre boplatser/hus, tyder detta i sin tur på att gravarna är placerade där i ett rituellt syfte, detta bör gälla områdena för boplatserna också vilka troligen har varit valda på grund av sitt läge i landskapet då de ofta ligger på en höjd med översikt samt med tillgång till vatten och troligen även föda. Samtidigt ligger de ofta invid något som de kan har ansett sig har relation till, kanske handlar det om beskydd. Kanske husen/hyddorna som ligger invid monumenten är uppförda för att man ska kunna ha kontakt med den andra världen, de döda. Jag vill här återigen hänvisa till Darvills kosmologiska plan över det senneolitiska världsalltet.
Om vi bortser ifrån den neolitiska perioden och ser på våra egna liv idag, så vill vi ju att de familjemedlemmar, släktingar och vänner som har dött skall bli ihågkomna, vi hedrar dem med att tända ljus och sätta blommor vid graven, och kanske vissa åker och besöker platser som de förknippar med just de döda. Detta är väl lite av den syn jag själv har på just det berörda området. Hur kan landskapet kring monumenten ha sett ut under den mellanneolitiska perioden? Landskapet kom att variera under loppet av neolitikum, detta på grund av att en rad klimatförändringar sker. Detta resulterade i att de berörda områdena kom att vara tätbevuxna med skog på sina håll. Men i och med att klimatet blev varmare och mer gynnsamt under den period som jordbruket började etablera sig sker det ytterligare några förändringar. Befolkningen upplevde i samband med klimatförbättringar att skördarna blev bättre och boskapshjordarna växte. Det blev med andra ord ett ekonomiskt uppsving. En teori bakom monumentbyggandet är att man därför börjar uppföra större monument i landskapet. Detta betydde i sin tur att man inte bara röjde marken för jordbruket utan också för att bereda plats åt monumenten. Detta är det vi främst ser idag när vi färdas genom dessa landskap.
Boplatsområdena, samt den skog som en gång bredde ut sig över landskapet under den neolitiska perioden, är borta. Visst finns det skog inom områdena idag, men likt vissa av de förhistoriska monumenten är den neolitiska skogen sedan länge borta. Detta är tydligt om man dels åker igenom landskapet eller använder sig av kartor och bilder över de berörda områdena. Landskapen varierar från land till land. Orkneyöarna är ett kargt område, under de neolitiska perioderna fanns det även där vegetation i form av hassel och björk. Området kring Boyne valley är ett av de områden som idag visar likheter med landskapet kring Avebury. Den vegetation som finns där är främst koncentrerad till de låglänta områdena, intill vattendragen det vill säga floderna som rinner nere i dalgångarnas botten.
De Atlantiska och Subboreala perioderna är något som har stor vikt när det gäller formandet av landskapen, men denna klimatförändring kan inte svara för sig helt själv när det gäller expansionen av lövträd eller minskandet av andra träd. Här har även människan spelat en viktig roll. Ju mer gynnsamt klimat blev desto mer frodades människan, och jordbruket kom in i bilden, vilket gör att människan tar sig an nya landområden, dels för jordbruk men även för den rituella delen av sitt liv, nämligen uppförandet av gravar och monument och dessa sprider sig över landskapet. De frågor som jag valde att belysa i detta arbete vävs in i varandra, orienteringen av liv och död går in under landskapets förändring, vilket gjorde det möjligt för den neolitiska människan att anlägga rituella byggnader i landskapet, där denne plötsligt fick en extra spark framåt, dels om man ser ur ett ekonomiskt perspektiv när det gäller naturresurser.
37
Detta påverkades av de värmeperioder som inträffade. Det kan ha bidragit till att klimatet gjorde så att vissa växter frodades bättre än andra. Ett exempel på detta är ju lövträd, vilka i sin tur kan ha bidragit till att man fick större tillgångar till foder åt tamboskapen man höll sig med under den neolitiska perioden. Detta kan då ha lett till att befolkningen ökade då det fanns ett överskott på mat, vilket stärker ekonomin, vilket i sin tur är av stor vikt om man ska bygga ett monument som kräver att ett antal människor samarbetar då det blir många munnar att mätta. Men en stadig ekonomi kan också leda till att människor vill visa att de har det bra ställt och börja uppvisa en hög social status. Detta i sin tur betyder att man måste avverka skogen för att bereda plats åt den nya ideologin som träder fram, ideologin om att uppföra dessa storslagna monument, där södra England och Avebury området är tydliga exempel. Avebury ligger på en högplatå i landskapet som idag är väldigt öppet med skogspartier här och där. Området måste ha varit relativt öppet även under den neolitiska perioden; ett så storslaget monument, som i allra högsta grad avser en rituell handling, bör ju inte ha legat gömt och i skymundan. Detta gäller även gånggrifterna på Irland och Orkneyöarna. Detta leder mig in på mina båda frågeställningar om orientering mellan hus och monument samt hur vi kan se rituella handlingar i det arkeologiska materialet.
Kan man se spår av rituella handlingar i samband med hus och monument i det arkeologiska materialet?
Många områden uppvisar tecken på tidiga aktiviteter. Monumenten och gravarna ligger i visa fall invid eller direkt på äldre boplatser. Det mesta tyder på att områdena beboddes av folk under övergången mellan äldre och mellersta neolitikum runt ca 4000 -3200/3600 f.Kr. Detta är gemensamt för de två stora monumenten vid Boyne Valley, Newgrange och Knowth. Vid undersökningar av monumenten fann man kolrester som troligast har hört till en eldhärd, man har även funnit rester efter stolphål. Detta tyder på att människor har vistats på platsen innan monumenten byggdes.
Men det finns även platser som visar på ännu tidigare aktiviteter i området, i detta fall senmesolitiska hus. Detta leder oss till tankegången om förfäder, släktingar och familjemedlemmar, och hur man har valt att behandla de döda. Av allt att döma har mycket energi lagts ner på just uppförandet av det monumentala. Det monumentala är det vi ser i landskapen idag, men det vi egentligen vill veta är var de har bott? Vilket gör att vi försöker se efter i det arkeologiska materialet som finns för att besvara de frågor vi har.
Även här kommer jag att ta upp redan omnämnda företeelser såsom Bradley (1998) och de hus som begravts under en långhög. Detta är en tydlig rituell handling som vi kan se i det arkeologiska materialet, exempelvis i Boyne valley och främst vid Knowth där många av de mindre monumenten som omgärdar det stora monumentet har tolkats som tidigare boplatser, då man gjort fynd av kolrester och stolphål i dem. Liknande fynd har även gjorts vid Newgrange strax utanför monumentets ingång som vetter mot sydost.
Om man nu försökte efterlikna husen eller monumenten under den mellanneolitiska perioden så är frågan vilket är det man försöker efterlikna? Troligast är att monumenten ska efterlikna husen. Om vi ser tillbaka lite innan den mellanneolitiska perioden så ser vi att husen är rektangulära eller avlånga, detta gäller också monumenten under den mesolitiska och tidigneolitiska perioden. Anledningen till att man börja uppföra runda byggnader skulle kunna vara att man associerade livet och döden till det kosmologiska och astronomiska.
Så har vi åter igen monumenten i Boyne valley, där monumentet Newgrange ligger orienterat för att möta midvintersolståndets första strålar. Människan verkar vid denna tidpunkt ha en bra förståelse av