Theresa Larsen
Bo-Josef Eriksson
Mars 2009
Kommunernas
anhörigstöd
Britt Johansson
Hur har de statliga
stimulansbidragen använts
i Västra Götalands län?
LÄNSSTYRELSEN VÄSTRA GÖTALAND
© FoU i Väst/GR
Första pdf-upplagan mars 2009 Layout: Infogruppen GR
FoU i Väst
Göteborgsregionens kommunalförbund Box 5073, 402 22 Göteborg
1. Bakgrund ...4
Projektuppdraget ... 4
Syfte ... 5
Metod ... 5
Viktiga begrepp och hur de används i denna rapport ... 6
2. Anhörigvårdare, vilka är de? ...7
Anhörigvårdare, omsorgsgivare och hjälpare ... 7
Projekten i länet riktar sig till äldre, sammanboende anhöriga ... 8
3. Organisering av anhörigstödet i Västra Götalands län ...9
En person har huvudansvar för anhörigstödet ... 9
Mycket arbete har lagts på informationsspridning ... 10
Riktlinjer och rutiner för anhörigstödet har utarbetats ... 11
4. Utbud av stödformer ...12
Träffpunkter, anhörigcenter och andra mötesplatser ... 12
Avlastning och avlösning ... 13
Utbildningsinsatser ... 14
Hälsofrämjande och förebyggande aktiviteter ... 15
Andra stödformer som erbjuds ... 15
5. Kartläggningar av anhörigas behov ...16
Metoder ... 16
Ny kunskap om målgruppen? ... 16
Stimulansmedlen har mest kommit äldre anhöriga till del ... 17
6. Samverkan mellan olika aktörer ...19
Samverkansprojekt mellan kommuner, primärvård och slutenvård ... 19
Samverkan med frivilligorganisationer ... 20
Samverkan inom och mellan kommuner ... 21
7. Analys och slutsatser ...22
Kommunernas beskrivningar av framtiden ... 22
Långsiktigheten i kommunernas insatser till anhöriga ... 23
Sammanfattande synpunkter ... 24
Referenser ...26
Innehåll
Kommunernas
anhörigstöd
1. Bakgrund
A
tt ge stöd-, omsorgs- och vårdinsatser till närstående kan upplevas som givande och meningsfullt men också krävande och tungt. För att orka med sin roll kan anhöriga behöva stöd på olika sätt. Det kan handla om avlastning så att anhöriga kan vila och få tid över för sitt eget liv. Det kan också handla om informations- och utbildningsinsatser. Anhö-rigvårdare behöver kunskaper och färdigheter för att kunna klara av vårdsituationen på bäs-ta sätt (Ds 2008:18). Sådant stöd kan gagna både den anhörige och dennes närstående men också samhället i stort. Anhörigas insatser minskar till exempel behovet av särskilt bo-ende och hemtjänst för äldre, långvarigt sjuka och funktionshindrade.Riksdagen beslutade i december 2004 att satsa 25 miljoner kronor årligen under tre år för att stimulera till ett varaktigt stöd till an-höriga i kommunerna. Länsstyrelserna fick i uppdrag att fördela medlen. För att förstärka och förbättra anhörigstödet beslutade riksda-gen i december 2005 om ytterligare 100 mil-joner kronor årligen från och med 2006. Av dessa medel skulle 20 miljoner kronor årligen användas för försöksverksamhet med nya och fördjupade former för samverkan med frivil-liga och ideella krafter (Socialstyrelsen 2008).
Av de totala stimulansmedlen har 55 682 500 kronor fördelats till kommunerna i Västra Gö-talands län under åren 2005 till 2007. Samliga 78 nämnder i länet, utom två, har en eller flera gånger under perioden 2005-2008 ansökt om stimulansmedel för att utveckla anhörigstödet.
Sammanlagt 195 ansökningar har inkommit till Länsstyrelsen i Västra Göta lands län. Av dessa har 164 beviljats. Av de 31 ansökningar som inte beviljats har ett flertal fått avslag med motiveringen att nämnden inkommit med fle-ra sepafle-rata ansökningar om utveckling av an-hörigstödet inom olika delar av kommunens verksamheter. Länsstyrelsen har bett dessa nämnder inkomma med en gemensam ansö-kan istället.
Projektuppdraget
Länsstyrelsen i Västra Götalands län har gett FoU i Väst/GR i uppdrag att ta fram en slut-rapport avseende användningen av stimulans-medlen i Västra Götalands län. Slutrapporte-ringen görs i två separata skrifter. Den första skriften består av föreliggande rapport och är sammanställd av FoU i Väst/GR och Länssty-relsen i Västra Götalands län gemensamt.
Den andra skriften är en mer journalistisk produkt med mycket bilder och lättläst text som ur ett brett perspektiv belyser anhörig-stödsfrågan i Västra Götalands län. Skrif-ten kommer bland annat innehålla ett 20-tal kortare reportage där olika perspektiv och infallsvinklar av anhörigstöd diskuteras. En spridning av projekt och verksamheter över hela länet eftersträvas, bland annat för att visa på skillnader mellan stad och landsbygd samt små och stora kommuner. Idén är att låta både anhöriga, närstående, politiker, forska-re och personal från olika verksamheter och yrkes kategorier komma till tals. Skriften ska
dels innehålla jämförande beskrivningar av satsningen i Västra Götalands län i stort, dels lyfta goda exempel och lösningar. Den kom-mer också att innehålla problematiseringar av arbetet med att utveckla anhörigstöd utifrån olika aktörers perspektiv. Denna skrift beräk-nas vara färdig sommaren 2009.
Syfte
Syftet med den här rapporten är 1) att ge en bild av hur de statliga stimulansmedlen för utveckling av ett varaktigt stöd till anhöriga i kommunerna använts i Västra Götalands län samt 2) beskriva hur kommunerna i Väs-tra Götalands län stöttar anhöriga som vår-dar långvarigt sjuka, funktionshindrade och äldre.
Följande frågeställningar belyses i rappor-ten:
• Hur har stimulansmedlen använts i kom-munerna i Västra Götalands län? Hur många projekt har startats med hjälp av stimulansmedlen? Vilka typer av verk-samheter ingår i projekten? Till vilka mål-grupper riktar sig projekten?
• Hur många anhöriga har tagit del av stöd-insatserna? Vilken nytta har stimulans-medlen haft för den som vårdar en närstå-ende?
• Har kommunerna fått ny kunskap om an-höriga och deras behov? Har anhörigstö-det utvecklats för nya målgrupper? Har utbudet av stödformer och tillgänglighe-ten till avlösning påverkats?
• Hur har anhörigcentren utvecklats? Hur fungerar samverkan med frivilligorganisa-tionerna kring anhörigcentren? Har sam-arbetet mellan kommuner, primärvård och sluten vård påverkats?
• Hur har stimulansbidragen påverkat ut-vecklingen inom anhörigvården på lång sikt? Har kommunernas infrastruktur kring anhörigstöd förändrats, och i så fall på vilket sätt? Hur beskriver kommunerna framtiden inom området?
Metod
Rapportens analys och slutsatser bygger hu-vudsakligen på två informationskällor, näm-ligen
1) kommunernas slutrapporter till Länssty-relsen i Västra Götalands län avseende hur kommunerna använt beviljade stimulans-medel för att utveckla stödet till anhöriga samt
2) Länsstyrelsens iakttagelser av anhörig-stödet i kommunerna i samband med genomförda tillsyner av äldreomsorgen i länet under 2005-2008.
Alla kommuner hade vid skrivningen av den-na rapport i februari 2009 ännu inte inkommit med någon slutrapport till Länsstyrelsen om hur de använt beviljade stimulansmedel. För dessa kommuner har ansökan om medel samt eventuella delrapporter använts som under-lag istället. Det finns en eftersläpning i kom-munernas avrapportering till Länsstyrelsen. De slutrapporter som använts som underlag för rapportens analys och slutsatser avser hu-vudsakligen användningen av stimulansmedel till och med 2007. I rapporten beskrivs alltså kommunernas arbete med anhörigstöd så som det såg ut för drygt ett år sedan.
Västra Götalands län består av 49 kommu-ner och sammanlagt 78 nämnder av vilka 76 stycken ansökt om stimulansmedel vid minst ett tillfälle för att utveckla sitt anhörigstöd. Nämndernas geografiska, demografiska och ekonomiska förutsättningar är mycket olika. Detta avspeglar sig i deras arbete med stöd till anhöriga. Behoven av och förutsättningarna för stöd till anhöriga skiljer sig åt mellan stora och små kommuner, mellan glesbefolkade och tätbefolkade delar samt mellan resursstarka och resurssvaga områden.
Nämndernas slutrapporter till Länsstyrel-sen i Västra Götalands län ser olika ut då det inte funnits någon mall för rapporternas ut-formning. Det innebär att nämnderna har haft stor frihet att redovisa hur de arbetat, vilket vi i grunden uppfattar som positivt. Då slutsatser ska dras om kommunernas anhörigstöd som helhet i länet har det dock varit svårt att arbeta
med rapporterna som informationsunderlag, eftersom deras innehåll inte är jämförbart och inte alltid innehåller de uppgifter vi eftersökt. Vissa nämnder beskriver allt stöd som ges till anhöriga, medan andra bara beskriver de ak-tiviteter som finansierats med stimulansmed-len. Vi vet att kommunerna i praktiken erbju-der mer omfattande stödåtgärerbju-der än de som beskrivs i rapporterna. Utifrån rapporterna kan vi därför inte uttala oss om hur många kommuner som erbjuder en viss aktivitet el-ler hur kvalitén på verksamheten ser ut. Vid eventuella framtida utvecklingsmedel kring anhörigstöd tror vi att Länsstyrelsen och So-cialstyrelsen skulle kunna få en tydligare bild av anhörigstödet i landet om kommunerna i sina slutrapporter dels redovisade vad de an-vänt utvecklingsmedlen till, dels beskrev hur de arbetar med anhörigstöd i stort.
För att göra rapporternas innehåll mer över-skådligt och möjligt att analysera har vi sam-manställt och matat in data från rapporterna i bland annat en excelfil. All information vi eftersökt har dock inte funnits redovisad i alla rapporter. I vissa rapporter beskrivs nämndens arbete mycket ingående och tydligt medan andra innehåller mer summariska redogörel-ser. Informationen har inte gått att kvantifiera. Därför innehåller denna rapport huvudsakli-gen beskrivande redogörelser av kommuner-nas arbete.
Sammanfattningsvis vill vi framhålla att det varit svårt att beskriva hur kommunernas anhörigstöd ser ut i länet som helhet. Kom-munerna gör på olika sätt. I denna rapport har vi ändå försökt redogöra för arbetsmetoder som flera kommuner använder sig av. Som ett komplement lyfter vi också fram många en-skilda goda exempel. Vi vill dock betona att de exempel som lyfts inte är uttömmande utan utgör ett urval. Det finns oftast fler kommuner och stadsdelar än de som nämns i rapporten som arbetar på ett visst sätt. Att vi lyfter en viss kommun som ett gott exempel inom ett visst arbetsområde behöver inte betyda att kom-munens arbete inom hela anhörigstödsområ-det är gott och tillfredsställande.
Rapporten är framtagen av Theresa Larsen
och Bo-Josef Eriksson, projektledare respek-tive projektassistent vid FoU i Väst/GR samt Britt Johansson, socialkonsulent vid Länssty-relsen i Västra Götalands län.
Viktiga begrepp och hur de
används i denna rapport
Då anhörigstöd diskuteras används en rad be-grepp vars betydelse kan variera. Vi vill därför kort redogöra för hur vi använder några cen-trala begrepp i den här rapporten.
I slutrapporterna till Länsstyrelsen använ-der de flesta nämnanvän-der begreppet
anhörig-vårdare för att beteckna den person som ger
stöd. Ibland används dock istället begreppet
närstående. När vi i denna rapport avser den
person som ger vård använder vi anhörig eller
anhörigvårdare. Med begreppet närstående
avser vi istället den person som erhåller vård och stöd av en anhörig.
Det finns många olika titlar för den eller de personer i kommunerna som arbetar med att stödja anhörigvårdare, exempelvis
anhörig-stödjare, närståendeanhörig-stödjare, anhörigombud, samordnare, närståendesamordnare, frivillig-samordnare, aktivitetfrivillig-samordnare, omsorgsse-kreterare eller anhörigkonsulent. Innebörden
av begreppen kan variera något. Om inget an-nat anges använder vi i denna rapport begrep-pet anhörigstödjare för att beteckna omsorgs-personal som arbetar i direkt kontakt med an-höriga samt begreppet anhörigkonsulent för att beteckna personer som samordnar stödet till anhöriga i kommunen som helhet.
En lokal där anhöriga exempelvis kan träf-fas, fika, utbyta erfarenheter samt få hjälp och råd från kommunens personal kallas ofta
an-hörigcentral. Vissa nämnder använder dock
begrepp som närståendecentral,
frivilligcen-tral, träffpunkt och anhörigcafé. Träffpunkter
och anhörigcaféer förefaller enligt nämnder-nas slutrapporter oftast ha mer begränsade öppethållande och ett mindre stödutbud än anhörigcentraler, närståendecentraler och fri-villigcentraler. Gränsdragningen är dock inte tydlig. I denna rapport använder vi samtliga begrepp så som nämnderna själva använder dem i sina slutrapporter. n
2. Anhörigvårdare,
vilka är de?
D
e flesta anhörigvårdare i Sverige är mellan 45 och 64 år, men de som har det tyngsta omvårdnadsansvaret för en anhörig är ofta 65 år eller äldre. En fjärdedel av alla personer över 55 år tar regelbundet hand om en äldre, sjuk eller funktionshindrad person, både i hemmet och utanför. Dessa anhörigvårdare har blivit allt viktigare eftersom kommunerna oftast bara ger hemtjänst till äldre som inte har några anhöriga eller har anhöriga som bor långt bor-ta (www.aldrecentrum.se).Anhörigvårdare, omsorgsgivare
och hjälpare
Anhörigvårdare kallas ibland också för in-formella vårdgivare. Marta Szebehely (2006) delar in de informella vårdgivarna i tre grup-per: anhörigvårdare, omsorgsgivare och
hjäl-pare. Anhörigvårdare, som utgör tre procent
av de informella vårdgivarna, tar hand om en person i det egna hemmet minst flera gånger i veckan. Det vanligaste är omhändertagande av make eller maka och könsfördelningen är jämn. Omsorgsgivarna, som är en större grupp, tar hand om en person utanför det egna hemmet flera gånger i veckan. Det kan vara en släkting, vän eller granne. Denna grupp består till större delen av kvinnor mellan 55 och 74 år. Hjälparna, som utgör den största gruppen bland de informella vårdgivarna, tar hand om en person en gång i veckan eller mer sällan. Det kan vara både en person i eller utanför det egna hemmet (Szebehely 2006).
Den absoluta majoriteten av alla informella
vårdgivare är vuxna barn som ger hjälp och stöd till sina föräldrar eller svärföräldrar. De vuxna barnen hjälper exempelvis till med att laga mat, städa, tvätta, trädgårdsskötsel och reparationer i bostaden. Hälften av dem hjäl-per till någon gång i veckan eller mer sällan. Mycket få ger mer intensiv och omfattande hjälp och stöd. Barn som bor på närmare av-stånd än 15 kilometer ger mer hjälp och stöd än hemtjänsten. Det är också vanligare att döttrar hjälper till än söner. En av fem som ger hjälp och stöd till en anhörig, har också ett yrke som ska skötas (Szebehely 2006).
De anhörigvårdare som ger mycket omfat-tande hjälp och stöd riskerar sin egen hälsa. Studier visar att de som ger mycket omfattande hjälp och stöd har lägre livskvalitet än andra grupper av anhörigvårdare (Johansson med flera 2003, Johansson 2007). Särskilt utsatta är anhörigvårdare som är sammanboende med den person de vårdar eller som också har en egen familj och ett eget yrkesarbete att sköta. En undersökning visar att yrkesarbetande döttrar som hjälper och stödjer en anhörig minst fyra timmar i veckan har svårt att få tid till sin egen familj. Samtidigt var döttrarna oroliga för hur det skulle gå för föräldrarna och önskade hjälp med att planera inför framtiden (Socialstyrel-sen 2007). En annan rapport visar att de med-elålders kvinnor som ger omfattande hjälp till anhöriga oftare är borta från sitt arbete än kvinnor som ger mindre hjälp eller ingen hjälp alls (Yeandle med flera, 2006).
vanli-gare att man förlorar inkomst på grund av sitt vårdåtagande än att man får ekonomisk er-sättning för att vårda (Socialstyrelsen 2006). Andelen anhöriga som får ekonomisk ersätt-ning har stadigt minskat sedan 1970. När det ekonomiska stödet minskar ökar utsattheten för denna grupp. Kommunerna ger oftast stöd till sammanboende äldre, makar och partners med gemensamt hushåll medan stödet till yr-kesarbetande som bor i närheten eller längre bort är betydligt mer begränsat.
Samtidigt som anhörigas insatser ökat är de ofta en dåligt nyttjad resurs i teamet kring den äldre, långvarigt sjuke eller funktionshin-drade. Det är ännu ingen självklarhet att de anhöriga bjuds in till vårdplaneringar, får in-formation om den vård och omsorg den äld-re, funktionshindrade eller långvarigt sjuke behöver eller används som informant om den vårdbehövande (www.aldrecentrum.se).
Projekten i länet riktar sig till
äldre, sammanboende anhöriga
Den absoluta majoriteten av de projekt och aktiviteter som startats upp i Västra Götalands län med hjälp av stimulansmedlen riktar sig till gruppen anhörigvårdare som tar hand om en närstående flera gånger i veckan. Merparten av satsningarna riktar sig dessutom specifikt till äldre anhöriga som är sammanboende med den person de vårdar. Kommunernas stöd är med andra ord utformat för en av de mest stöd-behövande grupperna av anhöriga. Samtidigt når stödet bara någonstans runt en procent av alla informella vårdgivare. Få satsningar rik-tar sig specifikt till grupperna omsorgsgivare och hjälpare (se definition ovan).
I sina slutrapporter till Länsstyrelsen upp-ger ett flertal nämnder att deras stödåtgärder vänder sig till målgrupper som ”anhöriga till äldre”, ”personer med fysiska funktionshinder eller dementa”. En majoritet av nämnderna anger dock inte någon specifik målgrupp för inriktningen på de utvecklingsåtgärder som genomförts med hjälp av stimulansmedlen. Istället vänder sig kommunerna till anhörig-vårdare i allmänhet. Man skulle därmed kunna
tro att kommunernas stöd riktar sig till en va-rierande och bred grupp anhörigvårdare. Vid en genomgång av kommunernas slutrapporter finner man dock att så inte är fallet. I flertalet rapporter där målgruppen inte är specificerad eller där kommunen vänder sig till anhörigvår-dare generellt inser man att den målgrupp som främst nås är anhöriga till äldre och personer med demens (vilka ju oftast är äldre). Exempel på innehåll i projekten som pekar på att man når en äldre målgrupp är: anhöriggrupper och studiecirklar kring demens, att projekten rik-tar sig mot anhöriga till personer i särskilt bo-ende, uppsökande verksamhet till äldre och att anhörigcaféer i flera fall inrättats i anslutning till senior- och äldreboenden. Vissa har till och med namn som exempelvis ”Seniorkaféet”. n
3. Organisering av anhörigstödet
i Västra Götalands län
E
nligt nuvarande lydelse i Socialtjänstlagen bör kommunerna på olika sätt underlätta för och stödja anhöriga som vårdar en närstå-ende.Enligt 5 kap. 10 § Socialtjänstlagen
Socialnämnden bör genom stöd och av-lösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarit sjuka eller äldre eller som har funktionshinder.
En förändring i lagen kommer träda i kraft den 1 juli 2009. Då byts ordet bör till ska. Det innebär att kommunerna därmed blir skyldiga att underlätta och stödja anhöriga som vårdar närstående.
I regeringens beslut (S2005/10417/ST) om att stärka stödet till anhöriga som hjälper och vårdar närstående står att kommunerna bör utarbeta en strategi för att bättre nå ut med information om stödet till anhöriga. Vidare anges att samarbete med landstingets verksam-heter och olika organisationer som organiserar frivilliga ökar förutsättningarna att nå anhöri-ga vars närstående inte redan har kontakt med kommunen. Detsamma gäller uppsökande verksamhet genom till exempel förebyggande hembesök.
I Västra Götalands län finns många exem-pel på att kommunerna arbetat just på det sätt som anges i regeringens beslut och att stimu-lansmedlen bidragit till att utveckla stödet till anhöriga i kommunerna. I detta och följande kapitel ges en övergripande bild av det stöd
som kommunerna erbjuder anhöriga som vår-dar långvarigt sjuka, funktionshindrade eller äldre i länet.
En person har huvudansvar för
anhörigstödet
Av Länsstyrelsens tillsyn framgår att de flesta nämnder utsett en särskild person som har ansvar för anhörigstödet. Vissa nämnder har även flera personer med ett riktat ansvar att ar-beta med anhörigstöd och frivilligverksamhet. Flera nämnder uppger att de inte har någon särskild tjänst som ansvarar för anhörigstö-det. Istället innehas rollen av exempelvis en bi-ståndshandläggare, enhetschef eller demens-sjuksköterska.
Det är stor variation på de ansvarigas ut-bildningsbakgrund. Några har en social hög-skoleutbildning, andra är exempelvis legiti-merade sjuksköterskor eller undersköterskor. Gemensamt är att dessa personer förefaller ha ett mycket stort engagemang för anhörig-stödsfrågor. Många skulle kunna definieras som eldsjälar. Deras uppdrag och möjlighet att utveckla verksamheten varierar dock från kommun till kommun.
Vilka resurser som nämnderna har avsatt till anhörigstödet skiftar. Det finns personer som arbetar allt från 10 procent av sin tjänst med dessa frågor till de som arbetar heltid. I flera nämnder har en stor andel av beviljade stimulansmedel använts till att finansiera hörigkonsulentens lön. I dessa fall ligger an-delen många gånger runt 60-70 procent, men
vi har även funnit exempel på att hela stimu-lansbidraget använts till anhörigkonsulentens lön. I en handfull kommuner har den huvud-ansvariges lön stått för mer än 75 procent av de använda stimulansmedlen, exempelvis Ly-sekil, Ale, Bengtsfors, Lidköping och Orust. Merparten av nämnderna har dock använt stimulansmedlen till annat än att finansiera anhörigkonsulentens lön.
Allt vanligare är att det finns så kallade an-hörig- eller närståendeombud i kommunerna. Dessa är oftast omsorgspersonal som har fått en särskild utbildning och som arbetar delar av sin tjänst med anhörigfrågor. Anhörigstö-det inom äldreomsorgen i Marks kommun leds till exempel av en anhörigkonsulent och det finns även tre anhörigombud samt tre fri-villigsamordnare. Anhörigombudens uppgift är bland annat att underlätta, synliggöra och förbättra anhörigvårdarnas situation. Frivil-ligsamordnaren handleder frivilliga som star-tar och driver olika aktivitetsgrupper. I äldre-omsorgens olika verksamheter finns ibland så kallade anhörigambassadörer. Deras uppgift är bland annat att ha kännedom om hur an-hörigstödet är uppbyggt i deras kommun och informera anhöriga och arbetskamrater om vilken hjälp som kan erbjudas.
Många nämnder har kopplat en särskild referens- eller styrgrupp till de projekt som startats upp med hjälp av stimulansmedlen. Ofta redogör nämnderna dock inte för vilka organisationsrepresentanter som ingått i gruppen eller vilken funktion gruppen haft. I de fall som slutrapporterna innehåller en mer detaljerad beskrivning av referens- eller styr-gruppen framgår att det är vanligt att repre-sentanter från frivilligorganisationer deltagit. Politiker samt representanter för primärvård och sjukhus har också ingått ibland. Gruppen kan då ha använts för att kartlägga anhörigas behov av stöd samt få synpunkter på plane-rade utvecklingsprojekt och satsningar i kom-munen. Ibland har referens- eller styrgruppen mer fungerat som en operativ arbetsgrupp. Det är då vanligt att gruppen bestått av ett an-tal verksamhets- och enhetschefer inom
äldre-omsorgen tillsammans med anhörigkonsulen-ten eller projektledaren för stimulansmedlen i kommunen.
Mycket arbete har lagts på
informationsspridning
Kommunerna har ofta använt en del av sti-mulansmedlen till att utveckla informations-spridningen avseende tillgängliga stödformer till anhöriga. Informationsmöten förekommer i olika former. Även så kallade folkhälsodagar, mässor och äldredagar anordnas av kommu-nerna för att öka informationen till anhöriga. Borås Stad arrangerar exempelvis en anhörig-dag två gånger per år som innehåller föreläs-ningar, förmedling av kontakter, utställningar och information om kommunens stöd. Sote-näs kommun arrangerade 2008 en informa-tionsdag om hela socialförvaltningens arbete. Då ingick anhörigstödet som en del. Informa-tionen riktade sig både till kommuninvånarna och medarbetare och utgjorde ett led i att öka den interna samverkan.
Många nämnder uppger att de har utarbetat en broschyr som beskriver utbudet av anhö-rigstöd och vem man kan vända sig till för att få kontakt. I exempelvis Borås och Lilla Edets kommuner samt stadsdelarna Frölunda och Tynnered i Göteborgs Stad har man satsat på att översätta informationsmaterial till olika minoritetsspråk. Kommunerna samarbetar ofta med både interna och externa aktörer för att sprida broschyrerna, exempelvis genom öppna verksamheter, vårdcentraler, bibliotek och apotek. Annonskampanjer i såväl tid-ningar som radio är vanligt förekommande, li-kaså föreläsningar och information i samband med olika evenemang i kommunerna. Några nämnder beskriver hur de via lokala tidningar regelbundet informerar anhöriga om aktuella aktiviteter och stödformer. Många kommuner uppger också att de använt delar av stimulans-medlen för att uppdatera informationen om anhörigstöd på sina hemsidor.
Ett annat angreppssätt för att sprida infor-mation till de berörda målgrupperna är att kommunerna bedriver någon form av
struktu-rerad uppsökande verksamhet. Denna är hu-vudsakligen riktad till äldre personer från 75 eller 80 år och uppåt. Exempel på kommuner som bedrivit sådan uppsökande verksamhet med stöd av stimulansmedlen är Dals Ed, Fär-gelanda, Hjo, Karlsborg, Lilla Edet, Mölndal och Orust.
Trots omfattande insatser med att försöka sprida information om anhörigstöd uppger kommunerna ofta i sina slutrapporter till Länsstyrelsen att anhöriga efterfrågar mer information från kommunen och att det är osäkert om alla anhörigvårdare känner till det stöd kommunen erbjuder. I utvärderingen av Borås Stads anhörigdag, som var en stor sats-ning med ca 200-250 besökare, står det till exempel att anhöriga efterfrågade mer infor-mation om kommunens anhörigstöd.
Riktlinjer och rutiner för
anhörigstödet har utarbetats
Vissa kommuner har arbetat med att utveckla och implementera nya policys, riktlinjer eller rutiner för verksamheter som rör anhörigstöd. Detta kan visa sig, som i stadsdelarna Centrum och Majorna i Göteborgs Stad, genom att nya rutiner för levnadsbeskrivningar upprättas. Levnadsbeskrivningarna används bland annat för att individuellt avpassa verksamheterna och stödinsatserna för den enskilde individen vid kommunens trygghetsplatser.
I Hjo har rutiner för den uppsökande verk-samheten tagits fram. I Karlsborg har nya rutiner för den avlösande verksamheten upp-rättats och i Gullspång och Töreboda har nya riktlinjer för anhörigstödet i kommunen utarbetats och antagits av socialnämnden. I Lysekils kommun har en policy för frivillig-arbetare arbetats fram samt rutiner utarbetats för hur anhörigsamtal ska genomföras. n
4. Utbud av stödformer
V
id Länsstyrelsens granskning ställdes frå-gan vilka stödformer som erbjuds perso-ner som är anhörigvårdare och bor i ordinärt boende. Samtliga nämnder svarade att de har korttidsboende eller växelvård samt olika hemtjänstinsatser. De flesta nämnder erbjuder också avlastning i hemmet, dagverksamhet och anhöriggrupper eller anhörigcirklar. Även någon form av ”öppen verksamhet” som inte är biståndsbedömd är vanligt förekommande. I detta kapitel redogör vi för det stöd kommu-nerna erbjuder i Västra Götalands län, både stödformer som utvecklats med hjälp av sti-mulansmedlen och stödformer som kommu-nerna finansierat med egna medel.Träffpunkter, anhörigcenter och
andra mötesplatser
I regeringens beslut (S2005/10417/ST) om att stärka stödet till anhöriga som hjälper och vår-dar närstående poängteras att en väntjänst el-ler anhörigcentral kan fylla många värdefulla funktioner. Centralen kan vara en mötesplats där äldre och anhöriga kan få socialt um-gänge med andra i liknande situationer. Den kan också vara en plats där äldre och anhö-riga kan komma i kontakt med exempelvis bi-ståndsbedömare eller distriktssjuksköterska. En gemensam lokal där kommun, landsting och olika organisationer och föreningar finns representerade kan innebära stora samord-ningsvinster.
Av kommunernas slutrapporter
framkom-öppen verksamhet. Dessa har många olika be-nämningar i kommunerna såsom träffpunkt, aktivitetshus, anhörigcafé, äldrecentrum eller frivilligcentral. Gemensamt är att de oftast är öppna för alla intresserade anhöriga och att de erbjuder olika aktiviteter med social inrikt-ning. Anhörigcentralerna utgör ofta en knut-punkt för anhöriga där man kan träffas, um-gås, fika, prata och få information.
Det varierar hur ofta verksamheterna är öppna. Det kan röra sig om varje vardag, en till två dagar eller halvdagar i veckan, en dag varannan vecka, en gång per månad eller en-dast några gånger i halvåret. I Skara finns ex-empelvis en anhörigcentral som har öppet sex dagar i veckan. Denna central nämns ofta av andra nämnder som ett gott exempel på hur en anhörigcentral kan fungera. Vissa nämnder uppger att de har öppna verksamheter på flera ställen i kommunen. Andra nämnder uppger att de inte har bra lokala förutsättningar för att starta anhörigcentraler, exempelvis på grund av litet befolkningsunderlag eller långa resvägar i kommunen.
Enligt kommunernas slutrapporter till Länsstyrelsen har ungefär hälften av nämn-derna använt stimulansmedel för att utvecklat någon form av anhörigcentral eller träffpunkt, närståendecentral eller dagverksamheter dit anhöriga kan söka sig för stöd, råd, avlastning och samvaro. Flera av de nämnder som ännu inte har någon anhörigcentral har planer på att utveckla en sådan. De nämnder som inte
anhörigcentral kan ändå ha en sådan men inte nämnt den i slutrapporten.
Vad för slags aktiviteter som erbjuds på an-hörigcentralerna varierar stort från kommun till kommun. I Dals Eds kommun har det på anhörigcentralen Guldkanten exempelvis an-ordnats anhöriggrupper, sociala aktiviteter, informationsträffar och utbildningar riktade till anhöriga. På närstående- och frivillig-center Smedjan i Hjo kommun erbjuds såväl friskvård, fika och aktiviteter som möjlighet till avlösning. I Vänersborg har man satsat på flera anhörigcentraler och träffpunkter: Blås-ut, Syrenen, Solängen och Torpa. Anhörigcen-tralen Solängen är öppen fem dagar i veckan medan Blåsut och Syrenen har mer begränsade öppettider. Träffpunkten Torpa riktar sig till äldre med invandrarbakgrund samt deras an-höriga.
Avlastning och avlösning
Med avlösning menas ett kortare avbrott i vår-dandet. Länge har avlösning varit den vanli-gaste formen av anhörigstöd som kommuner-na erbjuder. Vanligaste typen av avlösning är korttidsvård, vilket oftast är en till två veckors vård på ett korttidsboende eller på lediga plat-ser vid ett särskilt boende. Avlösning i hemmet är den näst vanligaste formen och betyder att avlösaren ger den hjälp och stöd som behövs i den vårdbehövandes egen bostad. Uppdraget utförs oftast av hemtjänstpersonal, mer sällan av särskild personal eller frivilliga. Dagvård eller dagverksamhet är den tredje formen av avlösning och innebär att den vårdbehövande under en eller flera dagar per vecka får kom-ma till en verksamhet där de får måltider, ge-menskap och olika former av aktiviteter och träning. Andelen platser i dagverksamhet har minskat med en femtedel sedan år 2000 (Soci-alstyrelsen 2008).
Flera nämnder uppger att de kan erbjuda växelvård som inte är biståndsbedömd i form av trygghetsplatser och korttidsboende. Den enskilde som behöver avlastning kan med ett par dagars varsel höra av sig och få en plats på en till två veckor. Vissa nämnder uppger att de har tillräckligt med platser på
korttidsboen-den i kommunen för att de anhörigas behov av avlastning snabbt ska kunna tillgodoses. Men det finns även personal som har uttryckt att det vore önskvärt med fler jour- och trygghets-platser för att öka tryggheten för anhöriga.
Några nämnder beskriver att de använt en del av stimulansmedlen för att särskilt utveck-la systemet med trygghetsputveck-latser och växel-vård. I Bollebygds kommun ökade exempelvis antalet personer som erbjöds växelvård från noll till nio stycken. Att erbjuda trygghets-platser utan biståndsbedömning är något som även stadsdelarna Centrum, Linnéstaden och Majorna i Göteborgs Stad har satsat på i ett gemensamt projekt. Stadsdelen Majorna er-bjuder även avlösning vid Mariaträffen, där anhöriga kan få avlösning för att uträtta ären-den eller delta i egna aktiviteter. Essunga kom-mun erbjuder både avlösning i hemmet och stöd via korttidsboende och verksamheten vid Piperska huset.
Trygghetsplatser är ofta belägna på kom-munens korttidsboende i enskilt rum eller flerbäddsrum. Denna insats erbjuds ibland även på somatiska äldreboenden eller boende för personer med demenssjukdom. Detta kan fungera som en bra lösning till äldre personer. För yngre långvarigt sjuka eller funktionshin-drade är dessa platser oftast mindre lämpliga då verksamheten sällan är anpassad till grup-pens önskemål och behov.
Olika hemtjänstinsatser utgör en stor del av det stöd som riktas till anhörigvårdarna och nämnderna beskriver att de är generösa med att bevilja trygghetslarm för de personer som önskar. Vissa nämnder har även anhöriglarm för att den anhörige snabbt kunna påkalla hjälp. Telefonuppringning förekommer även som ett stöd. Några nämnder har så kallade ”demensteam” som utgörs av omsorgsperso-nal som arbetar för att underlätta hemsitua-tionen för personer med demenssjukdom och dessas anhöriga genom regelbundet stöd, råd och vägledning i form av hembesök och tele-fonsamtal.
Avlastning i hemmet är oftast kostnadsfri upp till ett visst antal timmar per månad. De
personer som använder sig av denna insats får göra en beställning eller ansöka om när de vill ha avlastningen. Det är vanligt att detta måste ske flera veckor innan insatsen ska verkställas. Akuta behov av stöd och avlastning är därför svåra att tillgodose. I vissa nämnder förekom-mer det även att avlastningen är begränsad till maximalt två vårdtillfällen per vecka. Avlast-ningen utförs till stor del av omsorgspersona-len i hemtjänsten, men i vissa nämnder finns en eller flera personer som har ett speciellt upp-drag att utföra denna insats. Utmärkande vid Länsstyrelsens granskning av anhörigstödet var att det oftast är få personer som använder sig av denna insats.
Några nämnder uppger att det händer att frivilliga avlastar i hemmet. Då tillfrågas den enskilde om det går bra att det är en frivilligar-betare som kommer. Vissa nämnder, exempel-vis stadsdelen Askim i Göteborgs Stad, betonar att man inte använder sig av frivilliga avlösare då den närstående lider av en demenssjukdom eller neurologisk sjukdom. Då behövs särskilt utbildad personal.
Dagverksamhet är ett anhörigstöd som är vanligt förekommande i kommunen och det riktar sig oftast till personer med demens-sjukdom. Insatsen är ofta biståndsbedömd. Dagverksamhetens öppettid kan variera från en dag till samtliga vardagar i veckan. De tar oftast emot grupper på mellan sex till tio per-soner per dag. Vid Länsstyrelsens granskning framkom att det varierar mellan olika kom-muner om det finns tillräckligt med platser inom dagverksamheten. Ibland kan perso-ner få vänta flera veckor innan insatsen kan verkställas. Vissa nämnder har även en social dagverksamhet för att underlätta för anhö-rigvårdarna. Flera nämnder, som exempelvis Askim i Göteborgs Stad, erbjuder avlastning i hemmet eller på en dagverksamhet så att an-hörigvårdaren får möjligheten att delta i egna aktiviteter.
Utbildningsinsatser
Den senaste forskningen visar att anhörigvår-dare är i stort behov av informations- och
ut-handlar det mesta stödet som kommunerna ger om avlösning och stödgrupper. En rapport från Socialstyrelsen visar att endast 38 procent av landets kommuner erbjuder utbildning till anhörigvårdare. Glädjande är då att flera kommuner i Västra Götalands län ger utbild-ning till anhörigvårdare och att stimulans-medlen ofta använts för att genomföra sådana satsningar i länet. Utbildningarna genomförs många gånger tillsammans med lokala anhö-rigföreningar och Röda Korset. Precis som för andra former av anhörigstöd är målgruppen främst äldre och då huvudsakligen makar och sammanboende med den närstående.
Utbildningar riktade till anhörigvårdare i Västra Götalands län har bland annat rört:
• Praktisk vård och omsorg i det dagliga li-vet
• Kunskap om den anhöriges sjukdom, pro-blem och behandling
• Vad finns det för hjälp och stöd att få? In-formation om ekonomiska bidrag, teknis-ka hjälpmedel och anpassning av boendet och vart man vänder sig för att få det • Metoder och sätt att klara sin situation
och kunna planera framåt.
Flera nämnder beskriver också att de genom-fört utbildningssatsningar riktade till personal och politiker för att utöka kunskapen om an-hörigvårdarnas situation i hela kommunen. I exempelvis stadsdelen Örgryte i Göteborgs Stad fanns under en period en vårdpedagog som arbetade med handledning, stöd, infor-mation och rådgivning som rörde personer med demenssjukdom. Hon utbildade även så kallade demensguider bland äldreomsorgens personal. I Skaraborg har flera anhörigstöd-sutbildningar för personal hållits samt tre konferenser under temat ”anhöriga och när-stående i fokus” arrangerats. Möten för infor-mations- och erfarenhetsutbyte mellan kom-munen och medicinavdelningarna på Lidkö-pings sjukhus har också genomförts. I Lerums och Marks kommuner har anhörigombud och anhörigambassadörer utbildats.
Hälsofrämjande och
förebyggande aktiviteter
Flera studier visar att anhörigvård sliter på hälsan, både psykiskt och fysiskt (Johansson 2007, Yeandle 2006). Speciellt tydligt är det hos den grupp som ger mer omfattande vård och stöd till sina anhöriga. Bland dessa vår-dare är det vanligare med både depression och stress och sämre fysisk hälsa. Så många som 30 till 40 procent av anhörigvårdarna till personer med demens lider av depression el-ler känslomässig stress. Studier visar även att anhörigvårdarna inte sköter sin egenvård på grund av att de har vårdaransvar för andra. Äldre makar som är stressade och som hjälper och stödjer sin partner har en högre risk för att dö tidigare än jämnåriga utan omvårdnadsan-svar. Därför är det viktigt att stötta anhöriga med hälsofrämjande och förebyggande aktivi-teter av olika slag.
Av kommunernas slutrapporter och ansök-ningar till Länsstyrelsen beskriver nästan 60 procent av nämnderna att de erbjuder någon form av motion eller hälsofrämjande insatser riktade till anhöriga. Exempelvis har stadsde-len Askim i Göteborgs Stad inom ramen för olika projekt erbjudit en rad hälsofrämjande insatser i form av fysiska aktiviteter, hälsoun-dersökning, Spa-vistelser och fotvård. Mas-sage är också en vanligt förekommande hälso-främjande aktivitet i kommunerna. I Härryda kommun erbjuds anhörigvårdare exempelvis taktil massage och vattengymnastik medan Marks kommun har tillhandahållit bland an-nat avslappning, massage, frigörande dans, SPA-besök samt en rekreationsresa till Buda-pest.
Andra stödformer som erbjuds
Av Länsstyrelsens tillsyner framkommer att det finns ett stort utbud av insatser riktade till anhöriga, men att utbudet varierar från kom-mun till komkom-mun. Exempel på insatser utöver de som tidigare nämnts är enskilda samtal, samtalsgrupper, rådgivning, stöd av psyko-terapeut, besöksverksamhet, vän-till-vänför-medling, hjälpmedel samt ledsagning.
En tredjedel av de granskade nämnderna beskriver att de beviljar anhörigbidrag, kon-tantersättning eller hemvårdsbidrag till an-hörigvårdare. Några nämnder uppger att det förekommer att de har anhöriganställningar.
Stödplaner i olika utförande och omfatt-ning beskriver allt fler nämnder att de erbju-der anhörigvårdarna. Personen intervjuas och en individuell plan utarbetas som innehåller uppgifter om den enskildes behov av avlast-ning. Ibland används en särskild mall som stöd för detta arbete, exempelvis COAT som ursprungligen utarbetades av ÄldreVäst Sju-härad i samarbete med Borås högskola (Hans-son med flera, 2006).
Action är ett IT-baserat stöd för vård och omsorg i hemmet. Via datorn får brukaren och den närstående stöd och råd. Denna insats finns idag i liten omfattning i länet och det är framförallt Borås Stad som erbjuder den som stöd för anhörigvårdarna.
Vissa kommuner, som exempelvis Göte-borgs Stad och Lysekils kommun, har utveck-lat ett ”anhörigvårdarkort” som en trygghet för dem som vårdar en närstående. Kortet bärs av den anhörige som en information att det finns någon som är beroende av den anhörige om denne exempelvis skulle råka ut för en olycka. n
5. Kartläggningar
av anhörigas behov
M
ånga nämnder har använt en del av sti-mulansmedlen för att kartlägga anhöri-gas situation och behov av stöd samt anhörianhöri-gas upplevelser av det stöd kommunerna erbjuder. Några nämnder har även arbetet med att kart-lägga vilka samarbetsaktörer – befintliga och potentiella – som kommunen har i arbetet med anhörigstöd.Metoder
Olika metoder har använts för att genomföra kartläggningarna. Flera nämnder har gjort enkätundersökningar, antingen riktade till re-dan kända anhörigvårdare i kommunen (ex-empelvis de som besöker anhörigcaféer eller har hemvårdsbidrag) eller till en bredare mål-grupp, exempelvis alla invånare över 75 år. Andra har genomfört diskussionsträffar eller individuella samtal med anhörigvårdare för att kartlägga gruppens behov av stöd. Några nämnder har bjudit in kommuninvånare till fokusgruppsdiskussioner kring anhörigstöd. Inbjudan har då ofta delats ut till redan kända anhörigvårdare samt suttit uppsatt på olika anslagstavlor i kommunerna, exempelvis på biblioteket, i mataffärer, på anhörigcentraler och vårdcentraler. Ytterligare andra nämnder har kartlagt anhörigas behov av stöd genom att föra diskussioner med olika referensgrup-per där representanter för frivilligorganisatio-ner och kommunen deltagit. Vissa nämnder har samarbetat med anhörigvårdare och frivil-ligorganisationer i kartläggningarna av
anhö-genomfört enkätundersökningar bland perso-nal före och efter olika informations- och ut-bildningsinsatser för att mäta förändringar i attityder och kunskaper.
Ny kunskap om målgruppen?
Många av nämnderna skriver i sina slutrap-porter till Länsstyrelsen att de fått ökad kun-skap om anhöriga i kommunen och denna grupps behov av stöd genom de kartlägg-ningar som genomförts. Få av nämnderna har dock beskrivit på vilket sätt. Många nämnder konstaterar att man inte lyckas nå ut med sina stödinsatser till anhörigvårdare i den utsträck-ning man skulle vilja. Flera nämnder beskriver i sina rapporter till Länsstyrelsen att många anhörigvårdare tackar nej till att delta i eller ta del av de stödinsatser som kommunen er-bjuder. I Lilla Edets kommun har en intressant studie genomförts som visar att det i kommu-nen statistiskt sett borde finnas runt 124 per-soner som inom det egna hushållet dagligen ger stöd till en person över 55 år och 990 per-soner som ger regelbunden hjälp. Kommunen hade dock bara kännedom om och ger stöd till 40 anhörigvårdare.
De enkätundersökningar som nämnderna genomfört för att kartlägga anhörigas behov av stöd är av varierande kvalitet. Vissa inne-håller ledande frågor eller frågor kring ett mycket begränsat område av kommunens an-hörigstöd. Det är därför svårt att utifrån en-kätundersökningarna dra generella slutsatser
långvarigt sjuka, äldre eller funktionshindrade i kommunerna. Enkäterna har huvudsakligen besvarats av äldre, redan kända anhörigvår-dare som vid tillfället för enkätundersökning-en redan hade stöd från kommunenkätundersökning-en i sin anhö-rigroll. Svarsfrekvensen på enkäterna var ofta låg, mellan 25 – 75 procent. Svarsfrekvensen förefaller oftast vara lägre om enkäten skick-ats till samtliga kommuninvånare i en viss ål-dersgrupp än om den riktats till redan kända anhörigvårdare. I kommuner och stadsdelar med många utlandsfödda anhörigvårdare är svarsfrekvensen också lägre. En låg svarsfrek-vens riskerar att leda till att kommunen får en felaktig bild av anhörigas behov av stöd. De som besvarar enkäterna är ofta de som redan utnyttjar kommunens stöd och som därtill är nöjda med det stöd som erbjuds.
De nämnder som gjort enkätundersökning-ar riktad till personal konstaterenkätundersökning-ar att personal som gått utbildningar och fått information kring anhörigas situation blivit mer medvetna om behovet av anhörigstöd. Personalen säger också att utbildningsinsatserna har tydliggjort närståendes utsatta livssituation.
Endast ett fåtal av kommunerna har i sina slutrapporter till Länsstyrelsen beskrivit hur många nya anhörigvårdare de nått ut till el-ler fått kännedom om via sina kartläggningar. Stadsdelen Askim i Göteborgs Stad skriver dock att 14 nya anhörigvårdare började i någon av anhöriggrupperna efter kartlägg-ningen. I Bollebygds kommun skriver man att kartläggningarna bidragit till att fler invånare nu får närståendebidrag: en ökning från åtta personer 2006 till 33 personer 2008. I Ess-unga kommun skriver man att nya anhörig-vårdare nåtts genom att anhörigombud utbil-dats bland både hemtjänst- och LSS-personal. Färgelanda kommun skriver i sin slutrapport att man via uppsökande verksamhet kommit i kontakt med 13 anhörigpar. Åtta av dessa har kommunen sedan haft upprepade kontakter med. Man har också haft kontakt med de an-hörigas barn.
Stimulansmedlen har mest
kommit äldre anhöriga till del
Anhörigstödet är bäst utvecklat och anpassat för äldre anhörigvårdare som är sammanbo-ende med sin närståsammanbo-ende i ordinärt bosammanbo-ende. Den absoluta majoriteten av projekten i lä-net som startats upp med stöd av stimulans-medlen fokuserar, uttalat eller underförstått, denna målgrupp. Vissa anhörigcentraler säger sig ha alla kommunens anhörigvårdare som målgrupp men har namn som exempelvis Se-niorkaféet eller Seniortorget. Att anhörigcen-tralerna ibland huserar i samma lokaler som dagverksamheter för personer med en de-menssjukdom ger också en fingervisning om vilken målgrupp man inriktar sig mot.
Det finns dock några exempel på nämnder som särskilt riktar sig till ”nya, angelägna” målgrupper: stadsdelen Centrum i Göteborgs Stad (anhörigvårdare till yngre närstående med exempelvis tidig demens, hjärt–kärlsjuk-domar, cancer samt psykiskt eller intellektu-ellt funktionshinder), stadsdelarna Frölunda och Tynnered i Göteborgs Stad (anhöriga som hjälper och vårdar närstående med annat mo-dersmål än svenska), Vänersborgs kommun (anhörigvårdare med utländsk bakgrund) samt stadsdelen Älvsborg i Göteborgs Stad (anhöriga till personer med funktionsnedsätt-ning där beslut enligt LSS eller SoL finns). Vis-sa nämnder har också arbetat särskilt med att utveckla stödet till anhöriga vars närstående bor i särskilt boende, exempelvis Gullspång samt stadsdelarna Älvsborg och Majorna i Göteborgs Stad.
Enligt nämndernas slutrapporter är det van-ligast att mellan 10-50 personer i kommuner-na eller stadsdelarkommuner-na (beroende på invåkommuner-nar- invånar-antal) mer eller mindre regelbundet besöker kommunens respektive anhörigcentraler eller träffpunkter. Vissa nämnder redovisar hur många besök man haft på sina anhörigcentra-ler, exempelvis 246 besök totalt under jan-maj 2008 (Lerum) eller mellan 3-50 besökare per öppettillfälle (Herrljunga). Några nämnder redovisar hur många stöd- och behovsplaner för anhöriga som upprättats eller hur många
personer som samtalat med nämndens anhö-rigkonsulent. I stadsdelen Torslanda i Göte-borgs Stad har exempelvis 23 personer sam-talat med anhörigkonsulenten och 37 stödpla-ner upprättats under 2006-2007 för anhöriga som vårdar en närstående över 65 år i hem-met. Informationsdagar och föreläsningar kan dock nå en bredare personkrets. Anhörig-stödsdagarna i Borås brukar till exempel locka runt 200-250 besökare. Stadsdelen Centrum i Göteborgs Stad beskriver att tillgängliga av-lastningsplatser för anhörigvårdare haft en beläggning på i genomsnitt 75 till 85 procent.
Kommunernas anhörigstödsgrupper bru-kar bestå av mellan sex till femton personer och träffas varannan vecka eller en gång per månad. Endast några få nämnder beskriver att det har varit svårt att starta anhörigcirklar eller att få grupperna att fungera bra. Några nämnder beskriver att de även har anhörig-grupper på äldreboendena. n
6. Samverkan mellan olika
aktörer
I
regeringens beslut (S2005/10417/ST) om att stärka stödet till anhöriga som hjälper och vårdar närstående står att vid utform-ningen av anhörigstödet i kommunerna måste hänsyn tas till regionala variationer och skilda förutsättningar i olika delar av landet. I stora och glesbefolkade kommuner där en väntjänst- eller anhörigcentral kan vara svårtillgänglig för många av kommunernas invånare, kan andra eller kompletterande former av samver-kan vara mer lämpliga. Telefontjänster samver-kan till viss del fylla samma funktion som en väntjänst eller anhörigcentral. I nedanstående avsnitt beskrivs hur kommunerna i Västra Götalands län arbetat med att utveckla samverkan med olika aktörer i stödet till anhöriga.Samverkansprojekt mellan
kommuner, primärvård och
slutenvård
Kommunerna har länge haft det största ansva-ret för stöd till familjer som vårdar anhöriga. Det har varit oklart vilket ansvar Landsting-ets hälso- och sjukvård har. De gånger reger-ingen gett stöd till familjevård har stödet gått till kommunerna. Det har därför inte funnits någon anledning för landstingen och kommu-nerna att samarbeta när det gäller de anhöri-gas behov (www.anhoriga.se). Under senare år har dock en förbättring skett. Fler och fler kommuner och landsting samarbetar kring stödet till anhörigvårdare.
Arbetet med att utveckla en fungerande sam-verkan med primärvården har kommit olika
långt. Vissa nämnder beskriver att samarbetet med primärvården har förbättrats, kommu-nerna får numera tidigare signaler om behov av stöd till anhöriga och kommer därför in i arbetet i ett tidigare skede. I exempelvis Lilla Edet finns kommunens anhörigkonsulent på vårdcentralen en dag i veckan, medan Orust kommun har ett tätt samarbete med primär-vårdens kurator. Några nämnder uppger i sina slutrapporter att det dock varit svårt att på-börja ett samarbete med primärvården. Man har försökt utveckla samarbetet, bland annat genom att bjuda in primärvården till gemen-samma möten, men misslyckats på grund av bristande intresse från primärvården.
Vissa nämnder beskriver att de har ett bra samarbete med kommunens samhällsservice såsom biblioteket, apoteket samt folktandvår-den. Detta samarbete förefaller dock främst gälla hjälp med att sprida informationsbro-schyrer om kommunens anhörigstöd.
I länet har stimulansmedlen bland annat an-vänts till ett samarbetsprojekt mellan kommu-nerna i Skaraborgs kommunalförbund samt Skaraborgs sjukhus. Projektets målgrupp har primärt varit anhöriga till patienter som vårdats vid någon av medicinavdelningarna på Skaraborgs sjukhus. Regelbundna möten, informationsinsatser och erfarenhetsutbyten, utbildningsinsatser samt konferenser har ge-nomförts med personal från båda verksamhe-terna. Affischer och roll-ups som informerar om kommunens anhörigstöd har placerats vid ingången till avdelningarna och vid
dagrum-men på sjukhuset samt på kommunala sam-lingsplatser så som apotek och bibliotek.
Samverkan med
frivilligorganisationer
I direktiven till regeringens beslut om att stär-ka stödet till anhöriga som hjälper och vårdar närstående anges att en femtedel av stimulans-bidraget ska användas till försöksverksamhet med nya eller fördjupade former för samver-kan med frivilliga och ideella krafter. De flesta nämnder beskriver i slutrapporterna att de har ett bra samarbete med frivilligorganisationer.
Samverkan med frivilligorganisationer har utvecklats olika långt kommunerna. Nämn-derna beskriver att samverkan kan ske genom att frivilligorganisationer har information om kommunens anhörigstöd uppsatt på sina anslagstavlor. Men samverkan kan också ske genom att kommunen och frivilligorganisa-tioner gemensamt driver en anhörigcentral och avlösarservice. I de fall som specifika or-ganisationer nämns som goda samarbetspart-ners lyfts oftast olika pensionärsorganisatio-ner, men även Röda Korset, Svenska Kyrkan, Stadsmissionen, olika vän- eller volontärverk-samheter, handikapprådet, demensföreningen och andra patientföreningar samt studieför-bundet Vuxenskolan.
Endast ett fåtal nämnder uppger att de sam-verkar med någon form av ”etniska förening-ar”. Mölndals stad samverkar exempelvis med en grupp kvinnor med annan kulturell bak-grund (från boendeprojektet Bifrost). I exem-pelvis stadsdelen Tynnered i Göteborgs Stad samverkar kommunen med SIOS (samarbets-organ för etniska (samarbets-organisationer i Sverige) och i stadsdelen Biskopsgården i Göteborgs Stad ingår invandrarföreningar i referensgruppen till anhörigstödsprojektet Kraftkällan.
En del kommuner samverkar med olika handikapporganisationer. I exempelvis Udde-valla och Vänersborg samverkar kommunen med HSO och i Lysekil samverkar kommunen med det lokala pensionärs- och handikapp-rådet. Även i Gullspång och Åmål har kom-munen kontakt med de lokala pensionärs- och
handikappråden och i Alingsås och Mark har kommunen tagit hjälp av handikappsorgani-sationer i sin informationsspridning om kom-munens anhörigstöd. I Askims projekt Anhö-rigstöd till familjer med barn och ungdomar med funktionshinder finns en representant från det lokala handikapprådet med i referens-gruppen.
Det är heller inte ovanligt att medlemmar ur frivilligorganisationer hjälper till att driva dagverksamheter och anhörigcentraler. Ibland ger frivilliga också avlösning i hemmet. Kom-munerna samarbetar ofta med frivilligorgani-sationer vid arrangerande och genomförande av anhörigcirklar, föreläsningar, rekreations-resor och hälsofrämjande aktiviteter. Vanliga samarbetspartners är då pensionärsförening-ar, trossamfund samt Röda Korset.
Flera nämnder beskriver i sina slutrapporter att de lagt mycket kraft på att försöka sam-ordna alla stödformer för anhörigvårdare som finns inom kommunens gränser. I exempelvis Skara kommun togs år 2002 initiativ till att samordna alla olika frivilliga krafter kring anhörigstöd i kommunen, som ett led i att kvalitetssäkra frivilliginsatserna inom äldre-omsorgen. Arbetet drivs av två personer som är anhörig- och frivilligsamordnare. Det finns även en referensgrupp som bland annat har till uppgift att vara en länk mellan föreningarna och kommunen.
Samverkan inom och mellan
kommuner
I sina slutrapporter till Länsstyrelsen beskriver nämnderna att en stor del av stimulansmedlen avsatts till att utveckla samarbetet inom kom-munen. Några nämnder uppgav att de har ar-betat med att förbättra samverkan i kommu-nen mellan olika yrkesgrupper och anser att det nu fungerar bra och att det finns ett gemen-samt tänkesätt vad det gäller anhörigstödet.
Inom Göteborgs Stad pågår flera olika sam-arbetsaktiviteter mellan stadsdelarna i anhö-rigstödsfrågan. Exempelvis har stadsdelarna i nordöstra Göteborg (Kortedala, Bergsjön, Gunnared och Lärjedalen) arbetat gemensamt
med utveckling av anhörigstödet i området. Ett annat exempel är samverkansprojektet Kraftkällan där stadsdelarna på Hisingen (Backa, Biskopsgården, Kärra-Rödbo, Lund-by, Torslanda och Tuve-Säve) tillsammans driver olika hälsofrämjande insatser för an-hörigvårdare. Det kan röra sig om utflykter, hälsodagar, föreläsningar, massage, utdelning av simkort samt ledning av promenadgrupper. Grannstadsdelarna Tynnered och Frölunda har drivit ett gemensamt projekt med hjälp av stimulansmedlen där syftet varit att nå ut till anhöriga som hjälper och vårdar närstående med annat modersmål än svenska. Exempel-vis har kartläggningar genomförts för att ta reda på denna grupps behov av stöd.
I länet finns flera nätverk där de personer som är ansvariga för anhörigstödet har regel-bundna träffar några gånger per år och stöt-tar och handleder varandra i sitt arbete. Ett av dessa nätverk är det länsomfattande nätverket VÄSNA (Västsveriges Nätverk kring Anhö-rigstöd). Det finns även lokala nätverk. Exem-pelvis ingår kommunerna i Skaraborgsområ-det i ett sådant lokalt nätverk. Stadsdelarna på Hisingen i Göteborgs Stad har ingått i ett nät-verk kring anhörigstödsfrågor sedan 2002. Av Länsstyrelsens tillsyner framkom att det fanns personer som upplevde att det ibland kan kän-nas ensamt att driva utvecklingsarbetet kring anhörigstödsfrågor. Då är det bra med nätverk som fungerar som ”bollplank”.
Stadsdelen Askim i Göteborgs Stad nämner i sin slutrapport till Länsstyrelsen att samar-betet inom förvaltningen ökat på senare år, framförallt med individ- och familjeomsorgen samt med skola och förskola. Askim är för övrigt den enda nämnd som i sin slutrapport betonar att man samarbetar med skola eller förskola i syfte att hitta nya målgrupper för kommunens anhörigstöd. Genom Länssty-relsens tillsyner vet vi att liknande samarbete också sker inom förvaltningen i SDN Centrum i Göteborgs Stad.
Förutom kommunerna som ingår i Skara-borgs kommunalförbund är det få kommuner som i sina slutrapporter uppgett att de
samver-kar över kommungränserna för att utveckla anhörigstödet. Av Länsstyrelsens tillsyner har dock framkommit att ett flertal nämnder har gränsöverskridande samarbetsformer. Lyse-kil samarbetar med grannkommunerna kring anhörigstödet och har dessutom haft 36 olika samarbetspartners i de satsningar som gjorts med hjälp av stimulansmedlen (exempelvis studieförbund, trossamfund, pensionärs- och handikapporganisationer). Tidaholm och Fal-köping samarbetar kring anhörigstödet då de var för sig inte alltid har tillräckligt stort be-folkningsunderlag för att genomföra behöv-liga aktiviteter för anhöriga.
Den 3 mars 2009 anordnade Kommunal-förbunden i Västra Götalands län i samarbete med Länsstyrelsen en idébytardag kring stöd till anhöriga och närstående. Under dagen bjöds på information, föreläsningar, semina-rier och skärmutställningar där kommunerna bland annat fick möjligheten att visa upp hur de arbetar med anhörigstöd. Målgruppen var omvårdnadspersonal, chefer och förtroende-valda samt intresseorganisationer. Idébytar-dagen hade runt 400 besökare. n
7. Analys och slutsatser
I
detta avslutande kapitel redogör vi för kom-munernas tankar om framtida utvecklings-behov av anhörigstödet i länet. Vi resonerar också kring långsiktigheten i kommunernas hittills genomförda satsningar. Slutligen läm-nar vi några sammanfattande reflektioner.Kommunernas beskrivningar av
framtiden
Kommunernas slutrapporter innehåller gan-ska knapphändiga beskrivningar av hur de ser på framtiden inom anhörigstödsområdet. Orust kommun har dock tagit fram en särskild rapport som behandlar framtida utvecklings-områden vad gäller kommunens anhörigstöd.
De flesta nämner i sina slutrapporter till Länsstyrelsen att de planerar att fortsätta med redan befintliga aktiviteter samt utveckla dessa ännu mer. Det gäller exempelvis hälso-främjande aktiviteter, cirklar, föreläsningar, informationsdagar och rekreationsresor. Fle-ra nämnder skriver också i sina slutFle-rapporter till Länsstyrelsen att de planerar att starta fler anhöriggrupper. Några nämnder, exempelvis Falköping, Mellerud, Svenljunga, Tjörn och Tibro samt stadsdelen Kortedala i Göteborgs Stad, beskriver att de planerar för att det an-hörigstöd som utvecklats i kommunen med hjälp av stimulansmedlen kommer att finan-sieras inom ramarna för ordinarie verksamhet framöver.
Många nämner också att de vill utveckla olika former av avgiftsfri avlösning till
an-växelvård eller dagverksamhet. Särskilt fram-håller man värdet av att i större utsträckning än idag kunna erbjuda avlastning med kort varsel. Stadsdelen Härlanda i Göteborgs Stad planerar att anställa en person på minst halv-tid som erbjuder avlösning i hemmet till anhö-rigvårdare. Stadsdelen Centrum i Göteborgs Stad har kunnat erbjuda avlastning genom så kallade trygghetsplatser på två särskilda bo-enden. Platserna har dock varit begränsade till maximalt 10-14 dagar per person och år. Det-ta har man upptäckt är för kort tidsperiod för målgruppen. Planer finns därför på att utöka verksamheten.
Ett par nämnder har planer på att starta ett anhörigcentrum (exempelvis Skövde och Sotenäs) eller utöka verksamheten vid redan befintliga centra, bland annat i form av längre öppethållande kvällar och helger (exempel-vis Tuve-Säve). Några nämnder, bland andra Borås och Orust, planerar att starta fler träff-punkter i olika delar av kommunen. Stadsde-len Biskopsgården i Göteborg har planer på att upprätta en anhörigförening och genom denna låta anhörigstödet växa och utveck-las. Några kommuner, exempelvis Bollebygd nämner att anhörigstödjaren ska fortsätta hål-la individuelhål-la samtal för att utreda hur stödet kan utvecklas ytterligare. Mölndals Stad kom-mer att fortsätta med olika forkom-mer av uppsö-kande verksamhet för att nå för kommunen okända anhörigvårdare. Bollebygd, liksom flera andra kommuner, kommer även att ta
kommunens anhörigstöd. Ytterligare andra kommuner, exempelvis Essunga, beskriver att man kommer fortsätta med att utveckla och upprätta stödplaner för anhörigvårdare.
En del nämnder redogör för sina framtids-planer i form av mål och visioner. Essunga kommun skriver bland annat i sin slutrapport till Länsstyrelsen att de vill ”… nå fler anhörig-vårdare tidigt, underlätta anhörigas situation, öka kvaliteten i stödinsatserna samt förebygga ohälsa och bidra till ökad livskvalitet hos an-hörigvårdare”. Falköpings kommun har som mål att all personal inom socialförvaltningen ska delta i minst en föreläsning eller konferens kring anhörigstöd per år.
Några nämnder betonar i sina slutrappor-ter att de vill utveckla samverkan med frivil-ligorganisationer samt primärvården ännu mer – från ”prat- till utförarstadiet”. Öckerö kommun har tankar om att organisera frivil-liga som vill ge avlösning i hemmet. Lerums kommun planerar för en kampanj i syfte att re-krytera fler volontärer. En utbildningssatsning för volontärerna står också på dagordningen. Andra nämnder framhåller att de vill bli bättre på att sprida information om kommu-nens anhörigstöd till berörda målgrupper. Ett par nämnder skriver i sin slutrapport att de vill utveckla stödet till nya grupper. Sotenäs kom-mun har planer på att utveckla stödet till bland annat yngre personer som har en maka/make med funktionshinder, män som vårdar för-äldrar, föräldrar till funktionshindrade barn, barn till föräldrar med olika funktionshinder och diagnoser samt far- och morföräldrar till missbrukande tonåringar.
Långsiktigheten i kommunernas
insatser till anhöriga
En viktig fråga att ställa är huruvida det stöd som kommunerna idag erbjuder anhöriga är varaktigt och långsiktigt. Kommer stödet att finnas kvar och vidareutvecklas även efter det att stimulansmedlen är förbrukade? Som tidi-gare beskrivits har flera av de nämnder som inte haft någon särskild person som arbetat med anhörigfrågor använt stimulansmedel
för att tillsätta en tjänst för att utveckla stödet. De beskriver dock att det är deras ambition att tjänsten ska bli stadigvarande så att de kan arbeta långsiktigt med dessa frågor.
De kommuner som finansierar en projektle-dares lön med stimulansmedel använder alltså oftast en betydande del av stimulansmedlen till just denna lön. Att så stora delar av sti-mulansmedlen går till att finansiera lönen för den som är huvudansvarig kan vara proble-matiskt för långsiktigheten i anhörigstödet. Vad händer när kommunerna inte längre får stimulansmedel för att betala tjänsten? Om kommunerna inte själva anser sig ha råd att betala den del av lönen som finansierades med hjälp av stimulansmedlen, vad kommer då att hända med anhörigstödet? Saknas en tyd-lig plan för anhörigstödsarbetet finns en risk att den kunskap och det stöd som byggts upp med hjälp av stimulansmedlen går förlorade. I några kommuner har man valt att gradvis fasa ut den del av huvudansvariges lön som betalas med stimulansmedel vilket vi tolkar som ett tydligt tecken på kommunens avsikt att satsa långsiktigt på anhörigstödet.
När det gäller upprättandet av nya poli-cydokument, nya riktlinjer eller nya rutiner inom verksamheter som rör anhörigstödet är det lättare att se att dessa har en mer varaktig karaktär än övriga insatser. En ny policy, nya riktlinjer eller nya rutiner finns kvar även ef-ter det att projekten avslutas. Svårare blir det när det gäller andra former av insatser så som subventionerade eller gratis fysiska och soci-ala aktiviteter. Dessa kostar för kommunerna även efter det att projektmedlen är slut, vil-ket innebär att man får titta på kommunernas framtidsbeskrivningar för att undersöka om satsningarna är mer långsiktiga. Tyvärr sak-nas det i många av rapporterna en beskrivning av framtiden vilket gör det svårt att uttala sig generellt om långsiktigheten i satsningarna på anhörigstödsområdet. Det som ändå framträ-der i de kommuner som beskriver framtiden är att man har intentioner att fortsätta utveckla anhörigstödet.
Sammanfattande synpunkter
Samtliga nämnder erbjuder idag olika former av stöd till anhöriga som vårdar närstående. Det har skett ett stort utvecklingsarbete under de senaste åren och det statliga stimulansbi-draget har bidragit till att påskynda utveck-lingen. Nämnderna har dock kommit olika långt i arbetet, vilket innebär att omfattningen och inriktningen på stödet liksom kvalitén varierar. Vi tycker oss kunna se ett samband mellan förekomsten av ”eldsjälar” som driver anhörigstödsfrågan och stödets omfattning i kommunen. Likaså kan vi skönja ett samband mellan politiker och chefers engagemang i an-hörigstödsarbetet och anhörigstödets omfatt-ning, inriktning och kvalitet. Dessa samband kommer vi att diskutera närmare i den kom-mande andra skriften om anhörigstöd.
De nämnder som haft en långsiktig plane-ring har fortsatt att vidareutveckla stödet och utforma stödet mer individuellt och flexibelt. Samverkan internt mellan olika yrkesgrup-per och verksamheter och att all yrkesgrup-personal har kännedom om anhörigstödet i kommunen har stor betydelse för den enskilde. När insatser ska erbjudas är det av stor vikt att det sker ett samspel mellan den anhörige och närstående så att insatserna utformas på ett sådant sätt så att den enskildes önskemål beaktas och kän-ner sig delaktig.
Vi anser att det är viktigt att det bedrivs en strukturerad uppsökande verksamhet och att det sker en samverkan med olika föreningar som ger nämnden möjlighet att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kom-munen. Därigenom informera sig kommunen om nuvarande och kommande behov. Allt fler äldre personer väljer att bo kvar i sitt nuvaran-de boennuvaran-de och många av nuvaran-de personer som är anhörigvårdare är make eller maka till den de vårdar. Dessa personer ser sig inte alltid som en grupp som är i behov av socialtjänstens in-satser. Därför ställs det stora krav på att insat-serna utformas individuellt och flexibelt. De personer som kommer i kontakt med anhörig-vårdarna måste vara lyhörda för deras behov.
gänglig och vända sig till hela gruppen anhö-riga, inte bara äldre och make/maka.
Vi anser att det har betydelse vilka resurser som avsätts för anhörigfrågor och var i orga-nisationen den personen arbetar som ansvarar för stödet. Det finns en risk att anhörigstödet bedrivs som ett eget spår och inte integreras i andra verksamheter i kommunen så som äld-reomsorg samt individ- och familjeomsorg. Att utarbeta policys, riktlinjer och handlings-planer är viktigt för att alla berörda – både po-litiker och personal – arbetar mot samma mål-sättning. För att kunna uppnå ett gemensamt syn- och förhållningssätt är det av stor betydel-se vilka utbildningsinsatbetydel-ser som genomförs.
Det stöd som kommunerna idag erbjuder anhörigvårdare riktar sig huvudsakligen till pensionärer som är sammanboende med den person de vårdar. Forskning om anhörigstöd har visat att även andra anhörigvårdare, exem-pelvis yrkesverksamma döttrar till äldre och långvarigt sjuka, upplever en sämre livskvalitet och oftare är frånvarande från arbetet än sina jämnåriga. Närboende anhöriga, alltså anhö-riga som bor nära, som ofta hjälper och stödjer sina åldrande föräldrar behöver stöd som pas-sar dem. För att nå ut till dessa målgrupper behövs dels andra former av stöd, dels andra metoder att kartlägga behovet av stöd i kom-munerna än de som hittills använts. Anhöriga som bor långt från sina föräldrar behöver hjälp med att övervaka förälderns hälsa och få information om hur de mår. Hemtjänsten är en viktig hjälp för yrkesarbetande anhörigvår-dare. Andra stödformer kan vara trygghets-tjänster och stödtrygghets-tjänster som handlar om att få information och råd. Det kan också vara olika former av stödjande arbetsförhållanden och arbetstider på arbetsplatsen. Sådana stöd-former är dåligt utvecklade idag och stimu-lansmedlen i Västra Götalands län har hittills inte använts för att utveckla dem vidare.
Ett fåtal nämnder har valt att satsa på att nå ut till yngre anhörigvårdare eller anhörigvårdare med annat modersmål än svenska. Dessa initia-tiv ser vi som goda och hoppas fler kommuner kommer att följa i deras fotspår framöver.
