Uppsala universitet Filosofiska institutionen
Medvetandet och inter-teoretisk reduktion
Andreas Gustafsson C-uppsats
VT-19
Handledare: Andreas Stokke
Innehåll
1. Inledning...3
2. Fysikalism...4
2.1 Superveniens...5
3. Det svåra problemet...5
3.1. Förklaringsglappet...8
3.2. Distinkta explananda...9
4. Reduktion...10
4.1. Metafysisk och inter-teoretisk reduktion...10
4.2. Sklar om inter-teoretisk reduktion...11
4.3. Mentala och fysikaliska termer...13
4.4. Utmaningen för fysikalisten...14
5. Sammanfattning...17
1. Inledning
Somliga vill hävda att medvetandet kan förklaras i fysikaliska termer. De anser att mentala fakta inte är något som existerar utöver fysikaliska fakta. Andra menar att medvetandet är något strikt väsensskilt från fysikaliska sakförhållanden och att försök att reducera det fenomenala medvetandet till fysikaliska teorier är dömda att misslyckas. David Chalmers (1996) kan sägas tillhöra den sistnämnda gruppen, och hans formulering av det svåra medvetandeproblemet (the hard problem of consciousness) får tjäna som en sorts utgångspunkt för den diskussion jag själv kommer föra på ämnet.
Det jag vill undersöka är vad det svåra problemet innebär för fysikalisten. Vissa fysikalister skulle mena att det så kallade svåra problemet enbart är ett problem för dualisterna, då det är dessa som konfronteras med bekymret att förklara hur fysikaliska och icke-fysikaliska fakta kan korrelera. I den här frågan gör Karen Bennett (2006) en användbar distinktion då hon kan sägas omdefiniera problemet. Bennetts resonemang visar att det problem som dualisten ställs inför inte är detsamma som det problem fysikalisten ställs inför. Det är just fysikalistens problem jag nu kommer försöka förtydliga.
Jag kommer dessutom försöka erbjuda kriterier för vad en fysikalistisk teori om medvetandet måste åstadkomma för att kunna sägas ha angripit åtminstone en strikt teoretisk del av det svåra problemet. Den fysikalistiska varianten av det svåra problemet kommer därför delas upp ytterligare, då problemet delvis är metafysiskt och delvis vad man kan kalla begreppsligt eller teoretiskt.
Till att börja med kommer jag i avsnitt 2 redogöra för vad fysikalism innebär samt skillnaden mellan reduktionistisk och icke-reduktionistisk fysikalism. I avsnitt 2.1 kommer jag mycket kortfattat diskutera superveniens och varför detta är en förutsättning för reduktion. Därefter kommer jag i avsnitt 3 redogöra för det svåra problemet som det beskrivs av Chalmers, diskutera Bennetts förståelse av det svåra problemet i avsnitt 3.1, och därefter, i avsnitt 3.2, utveckla diskussionen om det så kallade förklaringsglappet (the explanatory gap) som Chalmers identifierar som det huvudsakliga tillkortakommandet hos tidigare försök till reduktionistiska förklaringar.. Efter detta kommer jag kortfattat i avsnitt 4 utreda vad reduktion innebär i allmänhet och vad det innebär för medvetandet i
synnerhet. I avsnitt 4.1 kommer jag dessutom göra en distinktion mellan metafysisk reduktion och teoretisk reduktion, med syfte att redogöra för vad en teoretisk reduktion bör kunna åstadkomma. Vidare kommer jag i avsnitt 4.2 redogöra för Lawrence Sklars (1967) tankar om inter-teoretisk reduktion för att sedan, i avsnitt 4.3, utveckla ett resonemang om mentala och fysikaliska termer med syftet att belysa vissa svårigheter med inter-teoretisk reduktion. Slutligen kommer jag i avsnitt 4.4 föreslå några villkor som en fysikalistisk teori (förkortat ”f-teori”) bör uppfylla för att kunna anses ha reducerat en medvetandeteori (förkortat ”m-teori”) i en teoretisk bemärkelse.
2 Fysikalism
Innan vi tar oss an frågan om reduktioner kan det vara läge att klargöra vad som avses med termen 'fysikalism' i detta sammanhang, samt vilka antaganden som ingår i den världsbilden. Kort sagt kan fysikalism sägas vara uppfattningen att alla fakta antingen är direkt fysikaliska, eller att de kan härledas ur fysikaliska fakta.
Det är viktigt att understryka att det inte är fysikalism i allmänhet som kommer behandlas här, utan en särskild typ av reduktionistisk fysikalism i synnerhet. Det är inte uppenbart att fysikalism av nödvändighet inbegriper uppfattningen om att medvetandet kan förklaras genom reduktion. Fysikalisten anser generellt att medvetandet i grunden är fysikaliskt, men huruvida vi kan förklara medvetandet genom fysikaliska teorier är en epistemisk fråga. T r o t s a t t m a n k a n t ä n k a s i g v a r i a n t e r a v fysikalism som inte nödvändigtvis involverar en reduktionistisk syn på medvetandet kommer dessa varianter inte diskuteras vidare här, utan jag vill istället fokusera på den reduktionistiska varianten av fysikalism.
Den reduktionistiska fysikalismen är förvisso inte enbart en uppfattning, utan snarare en mångfald av uppfattningar. Jag kommer inte i den här diskussion avse någon särskild typ av reduktionistisk fysikalism. Istället kommer jag försöka att i bredare ordalag utgå från vad olika uppfattningar inom den reduktionistiska fysikalismen har gemensamt, nämligen medvetandets reducerbarhet.
2.1 Superveniens
Då jag i någon mening, för argumentets skull, kommer utgå från en fysikalistisk ståndpunkt är det nödvändigt att säga några ord om superveniensbegreppet. En fysikalist som söker reducera en medvetandeteori till en fysikalisk teori kommer av nödvändighet behöva göra antagandet att en superveniensrelation råder mellan mentala och fysikaliska sakförhållanden.
De flesta fysikalister, särskilt de av den reduktionistiska uppfattningen, skulle acceptera ett antagande om superveniens. Alldeles oavsett om detta gäller alla fysikalister eller inte kommer jag utgå från att en superveniensrelation mellan mentala och fysikaliska fakta föreligger, eftersom detta åtminstone är allmänt vedertaget bland fysikalisterna.
Vad som är viktigt att understryka här är att reducerbarhet förutsätter superveniens. Jag vill alltså hävda att en fysikalist som anser att medvetandet är reducerbart till fysikaliska fakta även nödgas anta en superveniensrelation mellan dessa två fenomen. Det är just i kraft av en sådan superveniensrelation som medvetandet kan vara reducerbart till, eller härledbart ur, fysikaliska fakta.
3 Det svåra problemet
Det Chalmers kallar det svåra medvetandeproblemet är vad som står i centrum för min undersökning. Det svåra problemet kännetecknas av framförallt en egenskap, nämligen svårigheten, eller kanske till och med omöjligheten, i att försöka förklara förekomsten av det fenomenala medvetandet genom reduktion. Chalmers gör en distinktion mellan det svåra problemet och de så kallade enkla problemen.
Grunden för den här distinktionen är mångtydigheten i medvetandebegreppet. Termen 'medvetande' används ibland för att referera till sådant som kan analyseras i egenskap av sin funktion, och som inte nödvändigtvis är av fenomenal natur. Det finns egentligen inga skäl att diskutera de enkla problemen i närmare detalj här, men för att mer tydligt se hur dessa skiljer sig från det svåra problemet kan det vara lämpligt att åtminstone nämna några exempel på enkla problem, samt kort redogöra för varför de är enkla problem.
Distinktionen mellan de enkla problemen och de svåra problemen har sin
utgångspunkt i en annan distinktion, nämligen den mellan fenomenalt medvetande och psykologiskt medvetande. Det fenomenala medvetandet är det som åsyftas när termen 'medvetande' används för att referera till subjektiva upplevelser. Psykologiskt medvetande är däremot inte fenomenalt eftersom det åsyftar sådant som beteenden och neurologiska tillstånd. Det finns ingen anledning att hävda att det fenomenala medvetandet är helt skilt från det psykologiska, men det psykologiska medvetandet förutsätter inte existensen av ett fenomenalt medvetande (Chalmers, ss. 25-26).
Ett viktigt förtydligande som bör göras är att inte alla mentala tillstånd är uppenbart fenomenala. Vissa är psykologiska, även om de åtföljs av fenomenala upplevelser. Sådant som minne, inlärning och introspektion är alla mentala tillstånd, som förvisso kan ackompanjeras av fenomenala upplevelser, men som inte i sig själva är fenomenala.
Somliga skulle dessutom hävda att mentala tillstånd av det psykologiska slaget kan reduceras. För enkelhetens skull kommer jag i min diskussion använda termen 'mental' för att åsyfta medvetandets fenomenala aspekter.
Som Chalmers nämner används alltså termen 'medvetande' på ett flertal olika sätt i vardagligt tal, och flera av dessa användningsområden av termen har egentligen inget med den fenomenala aspekten av medvetandet att göra. Hur man ska förklara sådant som inlärning, minne, vakenhet, introspektion och uppmärksamhet är i grunden problem för kognitionsvetenskap. Dessa problem kan givetvis vara svårlösta, men till skillnad från det svåra problemet bär de inte med sig några djupare filosofiska bekymmer (Chalmers, s. 24).
Eftersom termen 'medvetande' ibland används för att åsyfta sådant som uppmärksamhet eller vakenhet menar Chalmers att man lätt kan förledas till att tro att man har förklarat det fenomenala medvetandet när man i själva verket har löst något av dessa enklare problem. Vissa av de enklare problemen kan förvisso innehålla element av fenomenala upplevelser. Exempelvis kan inlärning eller introspektion medföra fenomenala upplevelser. Det viktiga att poängtera här är inte att dessa företeelser kan medföra fenomenala upplevelser, utan att fenomenala upplevelser inte är nödvändiga för att sådant som inlärning eller introspektion ska kunna äga rum. Det som ingår bland de enkla problemen är sådant som utgör funktioner, och således kan dessa företeelser ges en
funktionalistisk förklaring (Chalmers, s. 24).
Detsamma kan, enligt Chalmers, inte sägas om det svåra problemet. Medvetandets fenomenala aspekter låter sig inte förklaras på samma funktionalistiska grund som deenkla problemen. Alla de företeelser som behandlas av de enkla problemen är möjliga även utan någon fenomenal aspekt. Det svåra problemet rör istället medvetandets fenomenala aspekt som sådan. Att exempelvis förklara vad som händer i hjärnan när vi minns något, lär oss något nytt eller rapporterar våra mentala tillstånd innebär inga framsteg i att besvara frågan om hur det kan komma sig att vi rent fenomenalt upplever dessa företeelser. För att få en klarare bild av vad Chalmers åsyftar när han talar om fenomenala aspekter kan det vara läge att närmare undersöka vad som menas med termen 'fenomenal'. Det som Chalmers eftersöker, men som han menar att klassiska reduktionistiska förklaringar inte kan tillgodose, är något som förklarar varför vi har ett förstapersonsperspektiv. Just förstapersonsperspektivet är vad som utgör det fenomenala medvetandet, och den här användningen av termen 'medvetande' summeras kanske bäst av Thomas Nagel (1974) när han uttrycker följande:
But fundamentally an organism has conscious mental states if and only if there is something that it is like to be that organism – something it is like for that organism (Nagel, s. 436).
Det svåra problemet är alltså unikt och skiljer sig från de enkla problemen då dessa principiellt kan lösas med reduktion. Skillnaden är att de enkla problemen rör huruvida ett neurologiskt system kan sägas vara vaket, rapportera sina tillstånd och lära sig nya färdigheter, för att nämna några exempel. De enkla problemen kan involvera fenomenalt medvetande, men om de gör det så är det inte av nödvändighet. Det svåra problemet rör däremot specifikt det fenomenala medvetandet och svårigheterna med att reducera detta till fysikaliska sakförhållanden. I avsnitt 4.1 kommer jag i närmare detalj diskutera skillnader i reduktion, samt försöka klargöra varför den typ av reduktion som Chalmers menar är oanvändbar i fråga om medvetandet skiljer sig från reduktion av den inter-
teoretiska typen.. Först kan det dock vara lämpligt att titta närmare på vad Chalmers anser vara de klassiska reduktionsförsökens tillkortakommanden, och varför de lämnar ett glapp i förklaringen av medvetandet.
3.1 Förklaringsglappet
Vi har nu sett i föregående avsnitt att Chalmers anser att tidigare reduktionsförsök i bästa fall angriper något av de enkla problemen, men att de inte har rönt några framgångar vad gäller att lösa det svåra problemet. Därför kan det vara lämpligt att fråga sig vad Chalmers, eller någon med en liknande uppfattning, kräver av en reduktionistisk förklaring av medvetandet. Än mer berättigat är det kanske att fråga sig vad en reduktionistisk förklaring är. Det här är något som vi kommer återkomma till i ett senare avsnitt. Först är det lämpligt att närmare undersöka vad de tidigare försöken att förklara medvetandet har gemensamt, eller kanske snarare vad deras tillkortakommanden har gemensamt.
Ett tidigt försök att förklara medvetandet, som nu mera ifrågasätts på bred front, är den så kallade identitetsteorin som hävdar att mentala tillstånd är identiska med neurologiska tillstånd. Ett starkt skäl att ifrågasätta identitetsteorin är att neurologiska tillstånd inte talar om för oss hur de kan ge upphov till fenomenalt medvetande. Även om man skulle besitta full kunskap om vad som händer i hjärnan verkar det som att det fenomenala lägger till något ytterligare som inte innefattas av de neurologiska tillstånden.
En annan populär uppfattning är den funktionalistiska som, till skillnad från den klassiska identitetsteorin, identifierar medvetandet med de funktioner det fyller. Det vill säga att ett fenomen som exempelvis smärta definieras som den funktion det har hos organismen, som till exempel att undvika fara. Bortsett från att det naturligtvis kan vara till stor hjälp att på en strikt neurologisk nivå definiera smärta på det här sättet, så gör den här typen av funktionalistisk definition ingen nytta när det kommer till att förklara varför exempelvis smärta överhuvudtaget upplevs på en fenomenal nivå.
Identitetsteori och funktionalism är bara två exempel på försök att förklara
medvetandet som Chalmers anser misslyckade. Vare sig de misslyckas på grund av att de använder en missvisande definition av medvetandet som något psykologiskt snarare än fenomenalt, eller på grund av de helt enkelt inte förklarar det som de utger sig för att förklara, så lämnas ett glapp i förklaringen då uppkomsten av medvetandets fenomenala aspekter lämnas därhän. Trots att identitetsteorin och funktionalismen i sina klassiska formuleringar inte är de enda försöken att reducera medvetandet till fysikaliska teorier, så tjänar de som utmärkta exempel för att illustrera problemets natur. Men som vi snart ska se finns det inte bara en version av det svåra problemet, utan två versioner. Båda kan sägas uppvisa en sorts förklaringsglapp, men detta glapp skiljer sig mellan de båda som en följd av två olika explananda.
3.2 Distinkta explananda
Trots att det svåra problemet kanske har tagits på störst allvar av främst dualisterna finns det en bemärkelse i vilken även fysikalisterna konfronteras med problemet. Det svåra problemet är, kortfattat uttryckt, problemet med att förklara hur det fenomenala medvetandet kan existera. Som problem betraktat är inte detta på något sätt unikt för dualisterna. Även fysikalisterna ställs inför samma problem. Det som skiljer dualisten och fysikalisten åt här är på vilket sätt det svåra problemet är ett problem.
Karen Bennett vidhåller att det explanandum dualisten konfronteras med är hur det kan komma sig att mentala och fysikaliska fakta korrelerar, om det är fallet att mentala fakta är icke-fysikaliska och irreducibla. Det är alltså inte beskrivningen av ett orsakssamband Bennett söker från dualisten, utan en beskrivning av hur en kontingent korrelation mellan mentala och fysikaliska fakta kan föreligga. Detta är problemet som dualisten måste lösa men som denne, enligt Bennett, är inkapabel att lösa (Bennett, s. 6).
Den här problembeskrivningen utgör en formulering av det svåra problemet som är unik för dualisten. Fysikalistens version av problemet ter sig annorlunda, då denne (i egenskap av att inte postulera icke-fysikaliska fakta) inte behöver ta hänsyn till korrelationen mellan fysikaliska och icke-fysikaliska fakta. Fysikalisten måste däremot kunna ge en beskrivning av hur mentala fakta i grunden är fysikaliska. Här är det
nödvändigt för fysikalisten att utforma en reduktionistisk modell som kan visa hur mentala fakta kan härledas ur fysikaliska fakta. Detta kan sägas vara den fysikalistiska versionen av det svåra problemet.
4. Reduktion
En stor del av debatten om det fenomenala medvetandet och det svåra problemet har kretsat kring förklaringsbegreppet. Inte minst har David Chalmers påpekat att identitetsteori och funktionalism har misslyckats med att förklara det fenomenala medvetandet, och han anser dessutom att reduktion i en bredare bemärkelse omöjligt kan förklara medvetandets fenomenala aspekter (Chalmers, ss. 106-107).
Exakt vad reduktion innebär är något oklart. Det Chalmers tycks eftersöka är en särskild typ av stark reduktion som kan förklara hur det kan komma sig att fenomenalt medvetande kan uppstå ur strikt fysikaliska processer. Han tycks även anse att reduktion rent generellt inte klarar att ge en sådan förklaring. Men det som Chalmers verkar efterfråga är bara en viss typ av reduktion, nämligen en metafysisk reduktion vars syfte är att förklara vissa sakförhållanden. Min avsikt i följande avsnitt är att göra en distinktion mellan två typer av reduktion och visa att den ena är mer tillgänglig, om än betydligt svagare.
4.1 Metafysisk och inter-teoretisk reduktion
Som vi har sett identifierar Bennett alltså två olika explananda, ett för dualisten och ett för fysikalisten. I fysikalistens fall består problemet av att reducera mentala fakta till fysikaliska fakta. Här vill jag dock poängtera vikten av att göra en distinktion mellan vad man kan kalla metafysisk reduktion och teoretisk reduktion.
Den så kallade metafysiska reduktionen innebär att mentala fakta reduceras till fysikaliska fakta på ett sådant sätt att ett orsakssamband kan fastställas mellan de båda.
Kravet som ställs på en sådan reduktion är alltså att den ska kunna visa att mentala fakta föreligger som en effekt av fysikaliska sakförhållanden. Svårigheten med att fastslå kausala
samband är ett djupgående metafysiskt problem som är synnerligen svårt i frågan om mentala fakta då dessa är strikt subjektiva.
Problemet är dock inte begränsat till medvetandet, utan kan formuleras i någon version varje gång ett orsakssamband postuleras. Dessutom förflyttas de här typen av problem varje gång man anser sig ha fastslagit att ett orsakssamband mellan två fenomen föreligger, då varje steg i den kausala kedjan tycks fordra en förklaring. Kanske är det därför fallet att det svåra problemet i en metafysisk mening inte är unikt till sin typ, utan snarare att det är unikt i att man inte har lyckats identifiera särskilt många steg i den kausala kedjan. Eftersom den metafysiska reduktionen verkar vara mer djupgående och mer allomfattande än att enbart inbegripa det fenomenala medvetandet kommer jag lämna den därhän, för att istället fokusera på att försöka identifiera och beskriva den teoretiska delen av problemet.
Den inter-teoretiska reduktionen innebär att man reducerar en teori bestående mentala termer, begrepp och satser, snarare än att reducera mentala sakförhållanden. Om fysikalisten på något sätt kan visa hur de mentala begreppen kan härledas ur de fysikaliska begreppen kan denne sägas ha gjort ett teoretiskt framsteg i uppgiften att angripa det svåra problemet. Men även om ett sådant framsteg görs är det inte givet att även metafysiska framsteg följer, då de metafysiska problemen är betydligt mer komplexa.
4.2 Sklar om inter-teoretisk reduktion
Lawrence Sklar redogör i sin ”Types of Inter-Theoretic Reduction” för olika sätt på vilka en teori kan reduceras till en annan teori. Han skiljer mellan så kallade homogena och inhomogena teorier. Den förstnämnda termen syftar på fall där den reducerade teorin (T2) har alla sina begrepp gemensamt med den reducerande, och mer omfattande, teorin (T1).
Det innebär att T2 innefattas av T1 och att T2 därför kan härledas deduktivt ur T1. Sklar påpekar att det här enbart är ett fall av reduktion om T1 och T2 formuleras oberoende av varandra. Om fallet är att T2 härleds ur T1, så finns det inga skäl att kalla relationen en reduktion, då T2 helt enkelt är en del av T1. Sklar poängterar dock att inte ens i så till synes enkla fall är det nödvändigtvis så simpelt som att härleda T2 ur T1, utan att det i
många fall endast är möjligt att, med T1 som grund, approximera T2 (Sklar, s. 110).
Om de två teorierna är inhomogena är det betydligt svårare att i någon direkt mening härleda T2 ur T1, eftersom endast en del av den begreppen i T2 delas med T1. Sklar nämner här att det kan vara frestande att helt enkelt förkasta T2 men att detta i många fall vore alltför radikalt. Han nämner också disjunktionsintroduktion kan användas för att härleda T2 ur T1, men att detta tillvägagångssätt i de allra flesta fall är för trivialt för att göra reduktionen rättvisa (Sklar, s. 113).
Två alternativ återstår, enligt Sklar, om vi faktiskt har för avsikt att reducera T2 till T1, om det är fallet att de två teorierna är inhomogena. Det första alternativet är att den reducerade teorin bevaras i en svag bemärkelse. Det här kanske bäst kan liknas med den approximering som diskuteras rörande homogena teorier. Sklar illustrerar den här typen av reduktion med Kemeny och Oppenheims (1955) teori om reduktion. Enligt den teorin är T2 reducerbar till T1 om samma observationssatser kan härledas ur båda, samt om det är fallet att T1 har en högre grad av förklaringskraft än T2. Det här är något vi återkommer till i närmare detalj när vi undersöker hur Kemeny-Oppenheim-teorin kan appliceras på reduktioner av medvetandeteorier. Det andra alternativet är en stark variant av reduktion mellan två inhomogena teorier där den reducerade teorin behålls intakt genom att den behåller sina begrepp, eller till och med bekräftas ytterligare av reduktionen (Sklar, s. 113).
I vårt fall är det fråga om en mental teori som ska reduceras till en fysikalisk teori.
Därför är det lämpligt att ersätta Sklars T2 med den mentala teorin och T1 med den fysikaliska teorin. När det kommer till att undersöka vilken typ av reduktion det rör sig om i frågan om medvetandeteorier kan vi direkt utesluta de två första alternativen, nämligen att förkasta medvetandeteorin eller att härleda den genom disjunktionsintroduktion. Att förkasta medvetandeteorin är förvisso något som vissa fysikalister skulle vara villiga att göra, men det skulle vara att undvika uppgiften, nämligen uppgiften att reducera en teori om medvetandet till en fysikalisk teori. Vad gäller disjunktionsintroduktionen är den även här alltför trivial för att på ett rättvist sätt kunna sägas utgöra en för sammanhanget relevant härledning. Med det sagt är det läge att
titta på de mer plausibla alternativen.
4.3 Mentala och fysikaliska termer
Den kanske främsta svårigheten med att teoretisera kring det fenomenala medvetandet är att det är subjektivt. Termer som refererar till upplevelser som smärta, njutning, diverse känslor och tankar, för att nämna några exempel, är personliga. Låt oss kalla dessa termer mentala termer eller m-termer. Dessa skiljer sig radikalt från de termer vi använder för att referera till sådant som är icke-fenomenalt. Låt oss kalla dessa termer fysikaliska termer eller f-termer. Vissa mentala och fysikaliska termer kan förvisso te sig som om de vore en och samma term, men vi ska snart se att detta i många fall endast är en yta, och att det i själva verket rör sig om två olika typer av termer, även om deras betydelser är mycket närbesläktade.
Låt oss som ett exempel titta närmare på termen 'hetta'. Termen kan förstås som att den åsyftar en fenomenal upplevelse av en hög temperatur, och är således att betrakta som en m-term. Men termen kan också förstås som att den åsyftar något fysikaliskt och objektivt, som kan mätas och definieras vetenskapligt. I det senare fallet är 'hetta' en f-term. Om termen används som en m-term refererar den till en fenomenal, sensorisk upplevelse som är helt och hållet subjektiv. Den här subjektiva upplevelsen kan givetvis korrelera med hetta som ett fysikaliskt fenomen, till och med i samtliga fall, utan att för den sakens skull vara ett och samma fenomen.
Ett kanske än mer tydligt enklare sätt att uttrycka detta på är att fenomenet hetta som refererad till av en f-term inte nödvändigtvis ackompanjeras av fenomenet hetta som refererat till av en m-term. Det här kan vara ett tecken på att fysikalisk hetta och mental hetta inte är identiska. Extensionerna tycks skilja sig mellan m-termerna och f-termerna.
En möjlig invändning som man kan rikta mot denna uppdelning av mentala och fysikaliska termer är att det inte finns några skäl att anta att m-termer och f-termer inte delar samma extensioner. Uppdelningen kan anses introducera ett problem där det egentligen inte finns något, och att m-termer och f-termer i själva verket refererar till samma fenomen. Men jag vill hävda att det finns åtminstone två goda skäl att dela upp
terminologin på det här sättet.
Det första skälet är att m-termer och f-termer verkar inbegripa olika fenomen, och ingen av de två typerna av termer kan ensam inbegripa båda dessa fenomen. Att en teori innehåller termer och satser som exempelvis beskriver neurologiska tillstånd innebär inte att dessa termer på en rent semantisk nivå även åsyftar de fenomenala upplevelser och erfarenheter som åtföljer sagda neurologiska tillstånd. Även m-termer kan antas referera till sådant som inte nödvändigtvis åtföljs av samma fysikaliska tillstånd i varje fall.
Det andra skälet är att en terminologisk distinktion av det här slaget kan vara till hjälp om man har för avsikt att reducera en teori om medvetandet till en fysikalisk teori. Om fallet är att m-termerna refererar till något som f-termerna inte refererar till är det en viktig distinktion. Det avgör nämligen huruvida teorierna är homogena eller inhomogena.
4.4 Utmaningen för fysikalisten
När vi nu har en någorlunda klar bild av problemet fysikalisten står inför kan vi börja ta oss an uppgiften att fastslå vad en inter-teoretisk reduktion mellan det mentala och det fysikaliska bör åstadkomma. Därför har jag nu, baserat på diskussionen i föregående avsnitt, formulerat ett antal kriterier för inter-teoretisk reduktioner av de mentala begreppen.
Till att börja med behövs en teori om de mentala begreppen. Det här kan i någon mån sägas knyta an till Chalmers önskan om att formulera psykofysiska lagar, vilka är tänkta att sammanfoga vår förståelse om de fysikaliska sakförhållandena med de mentala fenomenen. För att en inter-teoretisk reduktion ska vara möjlig krävs alltså först och främst en teori som innefattar, och beskriver relationerna mellan, de mentala begreppen.
Skälet till detta är enkelt: om det inte finns en sådan teori, så finns det heller inget att reducera.
Det kan vid första anblick verka som att en teori bestående av endast av mentala begrepp omöjligen skulle kunna reduceras till ett vokabulär bestående av endast fysikaliska begrepp. Om en reduktion är möjlig, så ser det inte ut att vara tack vare att det råder någon identitetsrelation mellan de mentala och de fysikaliska begreppen, då den ena
typen refererar till något subjektivt medan den andra refererar till något icke-subjektivt.
Med Sklars tankar om inter-teoretisk reduktion som grund kan vi identifiera några olika alternativ för hur en teori om medvetandet relaterar till teorier om fysikaliska sakförhållanden. Om den tänkta reduktionen överhuvudtaget är möjlig, så är det fråga om en reduktion mellan antingen två homogena teorier, eller mellan två inhomogena teorier.
Det finns åtminstone två villkor som en reduktionistisk teori om medvetandet bör uppfylla. För det första bör teorin vara förmögen att definiera de mentala termerna. För det andra bör teorin kunna visa hur m-teorins satser kan härledas, eller åtminstone approximeras ur f-teorins satser.
Låt oss börja med att titta på vilka alternativ fysikalisten har att tillgå om m-teorin och f- teorin visar sig vara homogena. Om det är fråga om ett mycket enkelt fall av reduktion mellan homogena teorier, så kan det vara möjligt att utforma en m-teori vars lagar helt enkelt kan deduceras ur f-teorin, men precis som Sklar hävdar skulle detta inte vara en reduktion i någon egentlig mening om det inte är fallet att m-teorin formuleras och det sedan visar sig att den kan härledas ur f-teorin. Det verkar dock inte troligt att m-teorin, förutsatt att den uppfyller villkoret att kartlägga fenomenala begrepp, kan deduceras ur f- teorin, vars begrepp är fysikaliska, eller icke-fenomenala. Mer troligt kan det kanske tyckas att m- teorins lagar i bästa fall kan approximeras ur f-teorin.
Hur kan då reduktionen arta sig om det är fråga om inhomogena teorier? Enligt Sklar finns det som sagt två tänkbara alternativ, ett svagt och ett starkt. Den svaga typen av reduktion mellan inhomogena teorier är den typ som föreslås av Kemeny och Oppenheim. Deras reduktionsteori utgår från vilka observationssatser som kan härledas.
De börjar med att föreslå en indelning av de båda teoriernas vokabulär i teoretiska termer och observationstermer. Tanken är att man ur de teoretiska satserna ska kunna härleda satser som består av observationstermer. Om samma observationssatser kan härledas ur T1 och T2 , och T1 har större förklaringskraft än T2, kan T2 anses vara reducerbar till T1. De två teorierna är alltså empiriskt ekvivalenta vad gäller de gemensamma observationssatserna, men T1 är den reducerande teorin, eftersom denna har större förklaringskraft än T2 (Sklar, ss. 113-114).
Sklar pekar ut vissa generella problem med den här typen av reduktion. Till att börja med är det inte uppenbart hur uppdelningen av vokabulären bör ske, då det kräver att det finns vissa särskiljande kriterier för observationstermer och teoretiska termer. Vidare hävdar Sklar att Kemeny-Oppenheim-teorin förutsätter ett ”instrumentalistiskt- positivistiskt” epistemiskt ramverk, och att Kemeny-Oppenheim-reduktionen är tvivelaktig utan ett sådant ramverk. Till sist påpekar Sklar att fall som uppfyller Kemeny- Oppenheim-teorins villkor vanligen också uppfyller mer stringenta reduktionsvillkor, vilket innebär att Kemeny-Oppenheim-teorin kan betraktas som överflödig (Sklar, ss. 114- 115). Det är irrelevant att diskutera dessa invändningar i vidare detalj här, men trots det visar de att om fallet är att Kemeny-Oppenheim teorin bör förkastas eller förbättras vad gäller vetenskaplig reduktion i bred bemärkelse, är det troligen också fallet att den här typen av reduktion kan ifrågasättas på snarlika grunder i frågan om medvetandeteorier.
Utöver denna generella kritik mot Kemeny-Oppenheim-teorin finns det ett problem för den här reduktionen när det gäller medvetandeteorier i synnerhet. Att reducera en fysikalisk teori till en annan fysikalisk teori verkar relativt oproblematiskt, då observationstermerna refererar till något objektivt. En medvetandeteori som ämnar att lösa det svåra problemet kan däremot väntas ha observationstermer som refererar till fenomenala sakförhållanden. Själva det fenomenala som sådant tycks alltså, i egenskap av att inte vara objektiva observationer, utgöra ett hinder för att samma observationssatser ska kunna härledas ur både m-teorin och f-teorin.
Någon som trots det här hindret vill försvara Kemeny-Oppenheim-teorin i frågan om medvetandet skulle kanske hävda att m-teorin är delvis reducerbar till f-teorin, då det är möjligt att f-teorin på något sätt kan approximera m-teorins observationssatser. Ett problem med den här invändningen är dock att en sådan delvis reduktion riskerar att vara alltför svag för att vi ska kunna betrakta den som en lösning på den teoretiska delen av det svåra problemet. Om själva den fenomenala aspekten av m-teorins observationssatser inte kan härledas (eller approximeras) ur f-teorin har reduktionen inte tjänat något syfte som en lösning på det svåra problemet.
Den starka typen av reduktion mellan inhomogena teorier är mer intressant i fråga om
medvetandet då den kräver att ”överbryggande hypoteser” eller ”korrelationslagar”
fastställer hur kopplingen mellan m-teorin och f-teorin ser ut. Precis som Sklar påpekar expanderas den reducerande teorin som en följd av att den kombineras med dessa korrelationslagar. Det innebär att teorierna inte längre är inhomogena, utan snarare homogena, då begreppen i m-teorin är gemensamma med begreppen i f-teorin i konjunktion med begreppen i de överbryggande hypoteserna (Sklar, s. 118).
5 Sammanfattning
När vi nu har skaffat oss en mer detaljerad bild av vad reduktionistisk fysikalism innebär har det även gjort det möjligt för oss att undersöka vad det är för typ av förklaring den reduktionistiske fysikalisten bör kunna ge oss i fråga om medvetandet. Vi har sett att fysikalistens explanandum skiljer sig från dualistens, då det rör sig om att genom reduktion förklara en superveniensrelation, snarare än enbart en korrelation, mellan hjärnan och medvetandet.
Vi har också sett att fysikalisten står inför ett problem med åtminstone två nivåer, en metafysisk och en inter-teoretisk. Det av Chalmers ofta omtalade förklaringsglappet tycks vara ett problem på framförallt en metafysisk nivå, men liknande problem verkar uppstå vid reduktioner även på den inter-teoretiska nivån.
Med hjälp av Sklars taxonomi över inter-teoretiska reduktioner har det varit möjligt att identifiera förutsättningarna för fysikalisten att reducera en teori om det fenomenala till en teori om det fysikaliska, och därmed har vi sett att det finns svårigheter för de fysikaliska begreppen att fånga innebörden hos de fenomenala begreppen. I bästa fall innebär detta att problemet är semantiskt och att en inter-teoretisk reduktion som är mer tillfredsställande än approximering är möjlig, förutsatt att den fysikaliska teorin kan utökas med begrepp som på ett adekvat sätt motsvarar de fenomenala begreppen. I värsta fall är detta ytterligare en typ av förklaringsglapp som utgör en inter-teoretisk variant av det metafysiska förklaringsglapp som Chalmers talar om.
Litteraturförteckning
Bennett, K. 2006. Why I am not a Dualist, ms.
Chalmers, D. J. 1996. The Conscious Mind. Oxford och New York. Oxford University Press Kemeny, J. G. och Oppenheim, P. 1955 Systematic Power. Philosophy of Science, 22, 27-33 Nagel, T. 1974. What is it like to be a bat?. The Philosophical Review, 83, 435-450
Sklar, L. 1967. Types of Inter-theoretic Reduction. The British Journal for the Philosophy of Science, 18, 109-124
