DUBBE LP O RTR ÄT TE T
SON TILL EN IKON
M
oishe Zacharevsky varen sökare precis som sin pappa, Ted Gärdestad, men de sökte på olika ställen. Moishe sökte sig till sina ju- diska rötter, lämnade Sverige och hit- tade hem – till Jerusalem.
Moishe Zacharevsky visar mig det enda fotografiet han har av sig själv tillsammans med sin pappa.
– Min pappa var en mycket reli- giös människa, och det är förmodli-
gen från honom jag har fått det dra- get. Han hade en törst för sanningen, även om han sökte på fel ställen, sä- ger Moishe.
Han beskriver sin pappa som tyst- låten. Kontakten dem emellan var mycket begränsad.
– Det är först i vuxen ålder som jag har insett att han var en uppskattad artist.
– Pappas musik har jag inte så
mycket att säga om. Den var bra. Trev- lig liksom, skrattar han och rycker på axlarna.
Sin problemfyllda uppväxt pratar han ogärna om.
– Kibbud av vo’em [hedra far och mor], upprepar han bestämt och skruvar sig besvärat när jag frågar om hans barndom och relationen till föräldrarna.
fortsättning på nästa sida
Hur långt från päronträdet faller egentligen äpplet?
Inte så långt, skulle kanske Jack Vreeswijk svara.
Men Ted Gärdestads son Moishe Zacharevsky sökte sina rötter långt bort – i Jerusalem.
När farsan var närvaran- de fick han högsta poäng.
Då var han mycket klok, snäll och uppmuntran- de. Problemet var att han var borta i långa perioder.
Frånvarande.
Jack Vreeswijk om fadern Cornelis Vreeswijk
Min pappa var en mycket religiös människa, och det är förmodligen från honom jag har fått det draget. Han hade en törst för sanningen, även om han sökte på fel ställen.
Moishe Zacharevsky om fadern Ted Gärdestad
ARKIV: OLA SVENSSON 1969 ARKIV: SYDSVENSKAN 1979
18
Söndag 10 maj 2009 SYDSVENSKAN H SYDSVENSKAN H Söndag 10 maj 200919
Fortsättning från föregående sida – Det var en massa knas, säger han kort. Det var aldrig ett vanligt svens- sonliv med sill och midsommaraf- ton.
Efter några problematiska år i bör- jan av tonåren flyttade han till sin mormor i Rinkeby.
– Där fick alla svenska kids stryk av invandrare. ”Ey, din jävla svenne!”
härmar han på rinkebysvenska och skrattar.
– När de gav sig på mig sa jag: Jag är inte svensk, jag är jude. Då lämna- des jag ifred.
Han visste då nästan ingenting om judendomen, men när han var femton år gammal deltog han i en Israelre- sa tillsammans med en grupp svensk- judiska ungdomar. Resan var tänkt att inspirera ungdomarna att bejaka sin judiska identitet, men i Moishes fall försökte reseledarna istället däm- pa entusiasmen, som var allt annat än lagom.
– Jag har nog alltid varit en extre- mist, säger Moishe försiktigt, liksom medveten om ordets negativa klang.
Förvandlingen från problembarn till from chassid gick kanske just därför väldigt fort. Några månader efter Is- raelresan flyttade han till Antwerpen, Belgien, för att studera på en ultraor- todox jeshiva (religionsskola).
– Den tiden var som gann eiden [paradiset], den lyckligaste i mitt liv, säger han drömskt. Jag fick vara en jeshive bocher [religionsstudent] och bara la’asoyk batoyra [att förkovra sig i Toran]. Du skulle ha hört rebben på shabbes när han sjöng! Hoydu las- heym ki toyv…! nynnar Moishe i en vemodig melodi från en annan värld,
”Jag och min fru är som generaler i Herrens armé. Vår främsta uppgift är att producera soldater, alltså barn.”
en annan tid: Tacka Herren ty han är god.
Moishe tillhör den strängt religiö- sa chassidiska sekten Satmar, som be- traktar staten Israel som ett uppror mot Guds vilja. I väntan på Messias får judar inte ta sitt kollektiva öde i sina egna händer.
– I Beresheis [1 Mosebok] står det att Jaakov [Jakob] bugade sig fyra gånger för Eisav [Esau]. I Satmarrö- relsen försöker vi leva så: Vi går ige- nom världen och bugar oss för mak- tens män, för då kommer vi att om- famnas av världen, precis som Jaa- kov omfamnades av Eisav, förklarar Moishe.
Efter fem år i Antwerpen flyttade han till Toronto, Kanada, där hans rebbe hade utsett en fru åt honom. Moishe berättar sakligt hur de unga tu kom överens om att gifta sig efter att bara ha träffats och pratat med varandra ett par gånger.
– Jag och min fru är som genera- ler i Hasheyms [Herrens] armé. Vår främsta uppgift är att producera sol- dater, alltså barn, åt Hakodosh Borich Hi [Den Helige, Vägsignad vare Han].
Kärleken kommer senare, den växer sakta fram mellan oss.
För två år sedan flyttade han med sin fru Shoshana till Jerusalem. Tre små soldater har det redan hunnit bli, Rachel, Jehuda och Josef. Efter att ha ägnat sig åt religiösa studier på hel- tid i nästan tio år började han nyli- gen, 25 år gammal, som lärling hos en hantverkare som konstruerar tefilin (bönekapslar) för att försörja sin väx- ande familj. All fritid tillbringar han försjunken i böcker, ensam eller med en chavrusa (studiekamrat).
– Kom så lärnar vi något! säger Moishe entusiastiskt och slår upp en bok.
– Läs! uppmanar han mig.
Sakta stavar jag mig igenom en medeltida lagsamling medan Moishe översätter varje ord och försäkrar sig om att jag förstår resonemanget. En fråga leder oss till en annan bok, och så ytterligare en, och efter en timme ligger det tio uppslagna böcker på bordet i den lilla lägenheten. Det är alltså detta som är la’asoyk batoyra, att förkovra sig i Guds lag.
Det har blivit mitt i natten när jag lämnar den lilla lägenheten tillsam- mans med Moishe. Plötsligt hejdar han sig på den mörka gatan.
– Jag glömde att jag har tusen dol- lar i fickan, säger han oroligt. Kvickt tar han fram en tjock sedelbunt, de- lar den i två och klämmer ner hälften i sin ena knästrumpa.
– Om, chas vesholem [Gud förbju- de] jag skulle bli rånad, mumlar han.
Sedan tittar han upp på mig och fli- nar.
– I Stockholm brukade jag alltid gömma hasch i mina strumpor. Po- lisen kollade aldrig där, av någon un- derlig anledning.
Moishe följer mig till Profeter- nas gata, som utgör gettots osynliga gräns.
– Hit sträcker sig Eretz Jisroel [lan- det Israel], inte längre, säger han och skrattar. Det finns inget som lockar honom på andra sidan gatan, där den profana staten Israel tar vid.
TEXT & FOTO: PAUL WIDÉN sondag@sydsvenskan.se
Nästa sida: Jack Vreeswijk TED GÄRDESTAD
Gick med i Bhagwan- sekten och bytte namn
Föddes 1956, dog 1997.
Debuterade som 15-åring med ”Jag vill ha en egen måne”
och blev stor tonårsidol. Han var även en stor tennistalang, hack i häl på Björn Borg. Men musiken tog överhand.
Storebror Kenneth Gärdestad skrev texterna, Ted musiken.
Under 70-talet hade han hits som ”Jag ska fånga en ängel”,
”Helena”, ”Kaliforniens guld”,
”Eiffeltornet”, ”Angela” och
”Blue Virgin Isles” innan han 1979 vann Melodifestivalen med ”Satellit”. 1980 kom han på femte plats med ”Låt solen värma dig”, en duett med An- nica Boller.
Under 80-talet gick han med i Bhagwan-sekten och bytte namn till Swami Sangit Upasani.
Sista tio åren av sitt liv var han psykiskt instabil, Kenneth Gär- destad har efter Teds självmord berättat att brodern förmodli- gen var schizofren.
1976 gifte han sig med Lotta Ramel. Senare fick han två barn tillsammans med skådespelaren Ann Zacharias.
●
●
●
●
●
●
● Moishe Zacharevsky arbetar med att tillverka tefilin – bönekapslar.
S
onen var 23 år när hans be- römde och folkkäre far dog.Trots att de bara hade levt åtta år under samma tak räm- nade marken under Jack Vreeswijk.
Med ett hektiskt liv i Stockholm för- sökte han leva upp till den myt som fadern Cornelis blivit i Skandinavien och Nederländerna.
Men det misslyckades.
– Jag hoppade över farsans musi- kaliska bit och gick direkt på dum- heterna, säger han. Då hände rubbet med fylla, knark och en månad för rattfylla.
– Det hymlar jag inte om och det visste de flesta när jag lämnade Stock- holm för att satsa på ett annat liv.
Det har gått 22 år sedan trubaduren Cornelis Vreeswijk dog. Holländaren som kom till Sverige som 12-åring, lärde sig söderslang bättre än de fles- ta – och blev du och medborgare med hela Sverige.
Att hans son Jack Vreeswijk, 45, just denna dag sitter på Espresso House vid Lilla torg i Malmö, äter en laxmacka och dricker en liten latte, väcker ingen uppmärksamhet. Och detta trots att han är rätt lik sin far, har samma hesa röst och börjar bli rundare, fast han just bantat bort tio kilo.
Med pappan på samma stol skulle en lång rad autografjägare stått på kö för att få en glimt av den man som nu- mera jämförs med nationalskalderna Carl Michael Bellman och Evert Tau- be. Men Jack Vreeswijk har valt en an- nan väg.
Han är i Malmö för att uppträda på Casino Cosmopol tillsammans med gitarristen Love Tholin. För många år sedan var han med pappan då han uppträdde på Kronprinsen i Malmö.
Två kvällar tidigare har Vreeswijk- Tholin spelat på The Tivoli i Helsing- borg.
Där var bra tryck och kontakt med den blandade publiken. Inför kvällen i Malmö är Jack Vreeswijk mer tvek- sam.
– Klart är att jag vägrar spela ”Hö- nan Agda” eller ”Brev från kolonien”, säger han. De är så förknippade med farsan att det inte går att sätta sin egen prägel på dem.
– Jag måste hela tiden gå balans- gång mellan mina egna och farsans visor. Han spelade på sitt sätt och jag spelar på mitt.
I hela hans liv har faderns skugga vi- lat tung över honom. Både på gott och ont. Många gånger har det varit häm- mande.
En del dörrar har varit lätta att öpp- na. Men när de sedan slagit igen har de gjort det tungt och för gott. Efter- namnet har varit dörröppnaren. Men när den yngre Vreeswijk vägrat här- ma den äldre har det blivit tvärnit.
– Cornelis fanns det bara en, säger han. Och den som inte vill ta mig som den artist jag är kan skita i det.
Den här gången när Jack Vreeswijk jobbar med ett nytt album är det ändå faderns visor han satsar mest på.
– Jag har alltid längtat efter att spe- la farsans låtar, förklarar han. Nu har jag haft musiken som levebröd i fem- ton år och tycker att tiden är mogen.
Idag kan ingen komma och säga att han bara gör det för att få igång karri- ären. Då skulle han gjort det från bör- jan. Det förstår alla, resonerar han.
Och de likheter som finns mellan dem kan han inte göra mycket åt, samtidigt som han själv tycker att han är mer lik sin mor.
Jack Vreeswijk utgår från att han aldrig kommer att nå faderns status och popularitet.
En anledning är att han ser kän- disskapet som en biprodukt till mu- siken och ibland ett nödvändigt ont som han gärna slipper.
– Att som jag kunna försörja mig på musiken som jag älskar är ju en li- vets present, säger han. Det finns hur många som helst som tvingas jobba med sånt de inte gillar.
Däremot är han bekymrad över att han nu så sakteliga närmar sig den ålder då hans far för alltid lämnade scenen.
Han har nyligen fyllt 45 år och ti- den kommer att gå snabbt fram till magiska 50. Så gammal var Cornelis Vreeswijk när han dog efter ett period- vis hårt och skandalomsusat liv.
Sista skivan ”Till Fatumeh – rap- port från de osaligas ängder” spelade Cornelis in under september och ok- tober samma år.
Texterna från den trycktes även i den sista diktsamlingen med samma namn. Boken såg han dagarna före sin död. Men skivan släpptes senare.
– Du må tro att jag har det här med ålder i bakhuvudet, säger Jack Vrees- wijk. Jag vill åtminstone fylla 51. Helst bli både farfar och gammelfarfar.
– Och eftersom jag varken röker, super eller knarkar har jag kanske vissa chanser. Enda problemet är väl det där med nattmackorna. Jag börjar likna farsan i kroppen och svälla ut.
Sedan 1995 bor vissångaren, textför- fattaren, kompositören, tidigare kött- mästaren och mentalskötaren Jack Vreeswijk i Alingsås.
Att han hamnade just där var lite av en slump. Men han visste att han måste lämna det hektiska livet i Stockholm för att överleva.
Samtidigt råkade han träffa en ny kvinna i Alingsås. De fick sönerna Calle och Olle. Därefter följde vad Vreeswijk beskriver som en blodig skilsmässa som kostade honom ”alla armar och ben”.
Fortsättning på nästa sida JACK VREESWIJK
Jack efter London – inte Kerouac
Föddes 25 januari 1964 i Stockholm som Lars Jakob Vreeswijk. Fick sitt nuvarande förnamn efter författaren Jack London och alltså inte efter beatförfattaren Jack Kerouac.
Familjen består av hustrun Anneli, 39, sönerna Jacob, 24, Calle, 14, Olle, 12, och bonus- dottern Hanna, 14.
Har hittills släppt albumen ”Is i magen” (1996) och ”Under- bart” (2004).
En första och en sista gång uppträdde han tillsammans med sin far. Det var på Färöarna 1984.
2006 spelade Jack huvud- rollen i föreställningen ”Från James Dean till Nationalskald”
som handlar om hans far.
År 2000 fick han Cornelis Vreeswijk-stipendiet. Förra året blev han Fred Åkerström-sti- pendiat.
Aktuell med ett tredje album i maj.
Jack Vreeswijks tre favorit- låtar bland faderns cirka 250 är ”Grimash om morgonen”,
”Blues för Fatumeh” och ”En visa om ett rosenblad”.
●
●
●
●
●
●
●
●
”Jag måste hela tiden gå balansgång mellan mina egna och farsans visor. Han spelade på sitt sätt och jag spelar på mitt.”
SON TILL EN IKON
JACK VREESWIJK
22
Söndag 10 maj 2009 SYDSVENSKAN H SYDSVENSKAN H Söndag 10 maj 200923
Fortsättning från föregående sida Nu bor han sedan 2002 tillsam- mans med hustrun Anneli och deras barn i ett gult radhus på 125 kvadrat- meter med fem rum och kök.
Anneli beskriver han som den ljuv- ligaste kvinna han någonsin träffat.
Hon är det därför att hon gjort ho- nom till en bättre människa.
– Framförallt har jag blivit bättre på att ta hand om mig själv, säger han.
Men det betyder också att jag bättre tar hand om barnen, familjen, mina medmänniskor och ekonomin.
– Jag är inte lika slarvig längre. Ty- värr var jag ju lite som farsan. Dess- utom var jag på väg att fastna i en myt som jag väl har kravlat mig ur nu.
Jack Vreeswijk pratar ofta om sin familj. Sönerna Calle och Olle, hust- run Anneli och hennes dotter Hanna.
Även äldste utflugne sonen Jacob från första äktenskapet.
Idag är han nästan fanatisk vad det gäller familjelivet, förklarar han.
Bara tanken på att han skulle mis- ta det ger honom gåshud över hela kroppen.
Jack Vreeswijk behöver rötter och är nöjd att tillsammans med sin fru kunna försörja sig och familjen på turnerandet.
– Annat var det med farsan, säger han. När han var närvarande fick han högsta poäng. Då var han myck- et klok, snäll och uppmuntrande.
– Problemet var att han var borta i långa perioder. Frånvarande. Men han tog alltid ungar på allvar precis som i visan som han ju skrev till mig.
Andemeningen i visan har sonen följt under alla år som artist:
”Du, konstkritiken är tråkig och trist.
Den hajar dig sist.
Och säger en del sen att färgen är fel den
så strunta i det.
Du vet vad du vet!
Enligt det sista testamentet skulle arvet i första hand gå till Stiftelsen Cornelis Vreeswijks minne
Ende sonen ärvde tre bananlådor med dikter, opublicerade visor och dagboksanteckningar. En av dikter- na som han nu tonsatt finns med på kommande cd:n.
Jack Vreeswijk ler åt frågan han hört förut. Är han bitter över att han inte krävde sin arvsrätt?
– Visst hade det känts bra att kunna lämna över lite pengar från farsgub- ben till mina söner, säger han. Å and- ra sidan var det ju hans vilja. Och den var jag tvungen att respektera.
Jack Vreeswijk fick själv ett stipen- dium på en kvarts miljon kronor av stiftelsen år 2000.
Idag har beloppet höjts till 500 000 kronor och Stiftelsen Cornelis Vrees- wijks minne är god för cirka tio mil- joner kronor.
När den uppmärksammade histori- en om Cornelis och de två transvesti- ter han trodde var damer utspelades i Stockholm, bodde sonen Jack sedan två år hos sin farmor Jeanne i hol- ländska hamnstaden Ijmuiden.
Eftersom Cornelis Vreeswijk även uppträdde med sina visor i Nederlän- derna rapporterade pressen där om trubadurens öden och äventyr. Men ofta med några veckors försening.
Jack Vreeswijk var bara elva år när händelsen hamnade på löpsedlarna.
Men han minns den väl.
Hajaru de då Jack, hajar du dom?
Dom är inget att bry sig om!
(Skrev Cornelis i visan ”Hajaru de då Jack”, 1973)
Jack Vreeswijk var fyra år när hans mamma Ingalill Rehnberg och pap- pan skiljde sig.
Cornelis flydde Stockholm och bo- satte sig med nya hustrun Bim War- ne i Vismarlöv nära Klågerup utan- för Malmö. Där bodde också sonen tidvis.
– Efterhand har jag förstått att far- san var rotlös och rastlös, säger Jack Vreeswijk. Han behövde hela tiden nya intryck för sin skaparanda. Och med facit i hand var han ju otroligt produktiv.
Samtidigt som Cornelis Vreeswijk skrev visor, poesi och musik och tur- nerade, hamnade han ofta på tidning- arnas löpsedlar. Inte minst för pro- blemen med skattemyndigheterna.
Men det handlade även om olovlig körning, rattfylla och i sällsynta fall slagsmål och misshandel.
Jack Vreeswijk som just kört ner från Alingsås i sin beigefärgade Volvo av färskare modell och parkerat den utanför kasinot, ler när faderns kör- ning kommer på tal.
– Han hade på något sätt gett sig tusan på att han kunde köra bil och inte behövde ta något dyrt svenskt körkort, berättar sonen.
– När jag var liten åkte farsan ibland till Cypern. Där tog han ett bil- ligt körkort på några timmar. Proble- met var bara att det snabbt blev ogil- tigt i Sverige.
– Tokigt egentligen. Men han hade sina bestämda åsikter i en del frågor och visst kunde han köra bil.
Även gage och pengar skötte Cor- nelis Vreeswijk på sitt eget personli- ga sätt. Det berättas hur han efter en stor spelning rullade ihop tusenlap- parna, satte en gummisnodd om dem
– När något dramatiskt hänt ringde farsan mig alltid direkt och berättade, säger han. Han såg mig som en vuxen och smusslade inte. Därför behövde jag heller aldrig skämmas.
– Den gången sa han rakt på sak att han druckit för mycket och blivit för- bannad. Att det absolut inte var bra och att det inte skulle ske igen. Fast det hände förstås nya grejer.
Enligt Jack Vreeswijk var det också viktigt för hans far att ge sin version som han kunde berätta för farmor in- nan nederländska tidningar gjorde det. Risken var nämligen överhäng- ande att Cornelis mor skulle läsa ar- tiklarna. Och för henne hade den sto- re trubaduren djup respekt.
Fortsättning på nästa sida
”Efterhand har jag förstått att farsan var rotlös och rastlös.
Han behövde hela tiden nya intryck för sin skaparanda.”
och stoppade bunten i fickan. Sedan bjöd han frikostigt tills pengarna var slut.
– Det där med skatt och sociala av- gifter var inget som bekymrade ho- nom för stunden, säger Jack Vrees- wijk. Men värre blev det senare när skatten skulle betalas och inga pengar fanns kvar.
– Jag är faktiskt rätt stolt över att jag själv klarar det där med bokföring.
Som född sosse med rötter och kusi- ner i bruksorten Surahammar, känns det underbart när stålar till och med kommer tillbaka.
När Cornelis Vreeswijk dog hade han skatteskulder och andra skulder på ett par miljoner kronor, uppskattar Jack Vreeswijk.
CORNELIS VREESWIJK Nationalskalden som aldrig blev svensk medborgare
Föddes 8 augusti 1937 i hamnstaden Ijmuiden i Neder- länderna.
Flyttade med familjen till Sverige som 12-åring utan att kunna ett ord svenska. Blev ald- rig svensk medborgare.
Ville bli journalist men utbil- dade sig till socialarbetare och började samtidigt skriva visor.
Slog igenom med ”Ballader och oförskämdheter” (1964). Upp- höjdes snabbt till en av Sveriges mest folkkära artister.
Utöver egna visor spelade han in tolkningar av Carl Michael Bellman, Evert Taube, Lars Forssell, Gustaf Fröding, Nils Ferlin, Povel Ramel och chilena- ren Victor Jara.
Cornelis spelade även teater, främst på Malmö stadsteater, och medverkade i några filmer, bland dem ”Rännstensungar”
(1974).
Han dog 12 november 1987 och är begravd på Katarina kyrkogård i Stockholm bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius.
●
●
●
●
●
●
När något dramatiskt
hänt ringde farsan mig alltid direkt och berättade. Han såg mig som en vuxen och smusslade inte.
Därför behövde jag heller aldrig skäm- mas.
”Cornelis Vreeswijk lycklig att få vara hemma igen och träffa fru Ingalill och sonen Jack”, står det på bilden i Sydsvenskans fotoarkiv.
Det var sensommar 1967 och Jack var tre och ett halvt år. Mindre än ett år senare var hans föräldrar skilda. ARKIV: KENNETH THORÉN
Fortsättning från föregående sida – Farmors protestantiska moral var rätt stark, ler Jack Vreeswijk. Så det där att ragga hem två okända kvin- nor från krogen var inte alls snyggt i hennes värld.
Samma år fick elvaåringen visan
”Till Jack” i present. I den berättar fadern hur B-52:or bombar vietna- mesiska barn och deras farmor i små byar som brinner av napalm.
Först var det tänkt att Jack Vrees- wijk skulle bo ett år tillsammans med pappan i Holland. Men när Cornelis reste tillbaka till Sverige blev Jack kvar hos sin farmor Jeanne och hen- nes släkt.
Han stannade i nio år och gick gym- nasiet i faderns födelsestad. När han som artonåring kom tillbaka till Sve- rige blev det en mindre kulturchock.
Om det har han bland annat skrivit i en novell i antologin ”Att odla pa- paya på Österlen: nitton författare om dubbel kulturell identitet” som kom ut 1998.
– Känslan av frihet var mycket stör- re i Holland än i dåtidens Stockholm där jag flyttade in hos farsan, förkla- rar han.
– I Holland var det inget konstigt att som femtonåring klämma en öl på puben med polarna. Här hemma var det uteslutet. Här var allt så jävla or- dentligt och reglerat. Idag är det tack och lov helt annorlunda.
Jack Vreeswijk stannade ett år hos sin far. När han började extrajobba på Konsum flyttade han för gott.
Genom arbetsgivaren fick han en yrkesutbildning på ett och ett halvt år som köttmästare och butiksföre- ståndare.
– När jag träffade mamman till min förste son Jacob jobbade jag på ack-
”Jag beundrade verkligen farsan och
tyckte bra om honom. Och att han var så frånvarande gör nog att jag är väldigt mån om min egen familj.”
ord som styckare vid löpande bandet, säger han. Vi flyttade ihop 1984 och separerade året efter.
– Jag var egentligen för ung för att skaffa familj. Hade aldrig levt loppan som andra grabbar. Det tog jag igen då.
Jack Vreeswijk ströjobbade, spa- rade pengar för kortare resor till Syd- europa och besökte sin far i Köpen- hamn några gånger.
De sista besvärliga åren fram till 1986 bodde Cornelis Vreeswijk i Köpen- hamn. Han hade drabbats av diabe- tes och gav ut sin näst sista skiva med den nästan profetiska titeln ”I elfte timmen”. Ett år senare dog han i le- vercancer.
Under perioden i Köpenhamn val- de han att hålla sig undan. Kanske var det också för att branschen såg annor- lunda ut, tror Jack Vreeswijk. Gamla visknuttar var inte högsta modet då.
– När jag träffade honom därnere var det ganska lugnt med både krö- ken och annat, minns han. Efter att han fått diagnosen diabetes levde han väl rätt så hyggligt. Höll mat och sprit under kontroll utan att följa de medi- cinska råden slaviskt. Senare blev det värre med den saken och han var till- baka i sitt gamla jag.
Fredagen den 13 november 1987 be- rättade Sydsvenskan stort uppslaget på löpsedel, förstasida och en helsida att ”Cornelis är död”.
”Saknaden efter denne geniale vis- diktare kommer att vara mycket stor”, skrev tidningens Marika Hemmel i ett minnesporträtt.
”Den främmande, lite vilsna fågeln behövdes bland präktiga svenska skattebetalare.”
För 23-årige Jack var faderns död en katastrof. Trots det geografiska av-
ståndet hade de stått varandra myck- et nära och som kamrater delat med- och motgångar.
Jack Vreeswijk insåg också att den folkkäre fadern var betydligt större än han trott. Och att Cornelis många gånger led under sitt kändisskap.
– Första fem månaderna efter hans död höll jag mig undan hos en kamrat på Lanzarote och stängde hans bar på kvällarna, minns Jack Vreeswijk. Sen snurrade det bara på.
– Jag beundrade verkligen farsan och tyckte bra om honom. Och att han var så frånvarande gör nog att jag är väldigt mån om min egen fa- milj. Vår tid är ju begränsad.
Jack Vreeswijk sneglar på sin klocka och stoppar in en ny prilla.
Om ett par timmar står han på Ca- sino Cosmopols scen och inför sam- ma gamla dilemma som alltid.
Balansgången mellan sig själv och arvet från fadern. ”Den gamle släk- tingen”, som han kallar Cornelis.
– När jag är ute och spelar tycker folk och kritiker att jag borde satsa mer på egna grejer, suckar han. Men när jag gör det vill de så gärna höra lite av farsan också. Helst ”Hönan Agda” och ”Brev från kolonien”.
– Man kan nog säga att jag hamnat i någon typ av moment 22. Men jag är glad i alla fall att få ägna mig åt allt det fina farsan fick ihop.
Om tredje plattan blir det stora ge- nombrottet eller inte verkar inte be- kymra honom. I alla fall inte så länge han är fri att göra på sitt eget sätt och kan försörja sig på det.
TEXT: CLAUS GRANATH claus.granath@sydsvenskan.se FOTO: PETER FRENNESSON peter.frennesson@sydsvenskan.se REDIGERING: JENNY RYDQVIST jenny.rydqvist@sydsvenskan.se
