”Dessa ögons gåtfulla hemskhet” – Om representationer av Ivan den förskräcklige
Per-Arne Bodin
Slaviska institutionen, Stockholms universitet pab@slav.su.se
Abstract. “The Mysterious Horror in These Eyes”: On Representations of Ivan the Terrible
On March 6, 2014 the final judgment was issued in a strange and for the Russian cultural history very interesting lawsuit. The Russian dancer Pavel Dmitričenko had then admitted that he was behind the sulphuric acid attack on 17 January 2013 against Sergei Filin, artistic director of the Bolšoj Theatre's ballet. He was sentenced to five and a half years in prison. At that time Dmitričenko danced the lead role in the ballet "Ivan the Terrible", with music taken from various compositions of Sergei Prokof’ev and choreography by Jurij Grigorovič. In the article the theme violence in relation to Ivan the Terrible is studied as manifested in different arts and between arts with the focus on the ballet and Repin’s painting “Ivan the terrible and his son”. Texts of Maksimilian Vološin, Selma Lagerlöf and Dmitrij Prigov are also used. The article demonstrates a complicated interrelation between “real” and mediated violence.
Figur 1. Repins målning. Källa:
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/6c/REPIN_Ivan_Terrible%26Ivan.jpg?uselang=sv, 2014-11-20
Den sjätte mars 2014 föll den slutgiltiga domen i en märklig och för den ryska
kulturhistorien mycket intressant rättsprocess. Den ryske dansaren Pavel Dmitričenko
hade då erkänt att han legat bakom svavelsyreattacken den 17 januari 2013 mot Sergej Filin, den konstnärlige ledaren för Bolsjojteaterns balett. Han dömdes till fem och ett halvt års fängelse.
1Dmitričenko hade lejt en yrkesförbrytare som skulle misshandla Filin men menade att denne sedan hade gått för långt. Vid tidpunkten dansade Dmitričenko huvudrollen i baletten ”Ivan den förskräcklige”, med musik hämtad från olika kompositioner av Sergej Prokof’ev och koreografi av Jurij Grigorovič (Prigovor 2014). Baletten ger en positiv bild av tsaren som modigt kämpar mot bojarerna som intrigerar mot honom.
Ivan den förskräcklige är en av de mest kontroversiella gestalterna i den ryska historien. Han var Rysslands förste krönte tsar, som regerade på 1500-talet under mer än fyrtio år och lämnade efter sig ett starkare och mera enat Ryssland. Samtidigt är han den ryska historiens demon, som utövade ett skräckvälde med sitt livgarde, med sina opričniki. Han förödde Novgorod och lät mörda kyrkans överhuvud, metropoliten Filipp, liksom senare sin son tsarevitj även han med namnet Ivan. Omständigheterna kring dråpet på sonen är kända genom den ryske 1700-talshistorikern Nikolaj Karamzins beskrivning, men framför allt genom vandrarkonstnären Il’ja Repins målning.
Il’ja Repin målade sitt konstverk ”Ivan den förskräcklige och hans son 16 november 1581” mellan åren 1883 och 1885. Inspirationen hade han, enligt egen utsago, fått från ett musikstycke av Rimskij-Korsakov med österländskt sagomotiv, ”Hämnden”, och han skrev i en anteckning att han ville återskapa stämningen från detta musikstycke (Ljaskovskaja 1962:187-188). Som en annan inspirationskälla talade konstnären själv om mordet på Aleksandr II, som skedde 1881. Det gäller alltså våld och makt i rysk historia.
2Ivan mördade sin son i ett vredesutbrott som, enligt Karamzin, utlösts av att tsaren misstänkte att sonen stod på bojarernas sida och ville avsätta honom. (Karamzin 2005:
156-157) Karamzin hade i sin tur kunnat få denna berättelse från den italienske 1500- talsjesuiten och diplomaten Antonio Possevino (Possevino 1977:36-38). Denne anger dock ett annat motiv för mordet (eller dråpet), nämligen att tsaren hade brusat upp mot tsarevitjs gemål för att hon var opassande klädd. Hon var gravid och gemaken i Kreml var kraftigt uppvärmda. Hon tog därför av sig sitt skärp och tsaren hade blivit ursinnig över hennes opassande klädsel. Hon klagade då för sin man, som ställde till med ett uppträde som slutade med att Ivan slog ihjäl honom med sin stav. Tavlan skildrar ögonblicket efter dådet, då tsaren ångrar sin handling och håller den döende tsarevitj i sin famn. I berättelserna om tsaren beskrivs ofta hur han intensivt ångrar sina dåd och ber för dem som han mördat eller låtit avrätta. Säkert är att tsaren bad för sina offer
1 Sud otmenil prigovor Dmitričenko po delu o napadenii na Filina. 2014. http://www.metronews.ru/novosti/sud- izmenil-prigovor-dmitrichenko-po-delu-o-napadenii-na-filina/Tponcf---P9XTFjbYFOAg/. 2014-06-24.
2 Allmänt om målningen och dennas bakgrund: Goodwin 2007: 112-122. On Blood, Scandal, Renunciation and Russian History: Ilya Repin’s “Ivan the Terrible and his Son Ivan”. Marcus Levitt and Tatyana Novikov (eds.) Violence in Russian Literature and Culture, Madison: University of Wisconsin Press.
och en minnesbok finns bevarad med alla namnen på de mördade. Tsaren använde den i sina böner över sina egna offer. Tjarevitj finns över huvud taget inte i denna långa lista.
Tavlan uppfattades genast som kritisk mot det ryska enväldet och förbjöds i förstone för visning av censuren. Den köptes av Pavel Tret’jakov, grundaren av det stora konstgalleriet, som fortfarande bär hans namn och där tavlan hänger än idag. I Repins målning framträder Ivans galenskap tydligt, särskilt i det vansinniga uttrycket i hans ögon. Den absoluta makten förenas med den absoluta galenskapen.
1. Abram Balašovs attentat mot målningen
I januari 1913 utsattes tavlan för ett attentat. Det skedde samtidigt som Romanovdynastin firade sitt trehundraårsjubileum. En ung man, Abram Balašov, kom till museet, gick fram till Repins målning, tog fram en kniv och gjorde tre långa hugg i duken och utropade: ”Det är tillräckligt med blod” eller något liknande (Fomin 2007).
Olika sagespersoner har nedtecknat olika varianter av repliken. Ryssland hade just genomlevt ett krig, ett revolutionsförsök, en period av terror och repression. Balašov ville alltså bekämpa våldet i sitt hemland genom att angripa ett konstverk som visar våldet. Han menade i senare förhör att knivstötarna skulle minska familjeosämjan i hans eget liv. Huggen var riktade mot självhärskardömet, men de hade för honom även en familjeterapeutisk funktion. De var kanske riktade mot hans egen far. Repin försökte själv reparera skadan när han strax efter dådet anlände till museet. Han målade över den i en helt annan stil än han hade haft trettio år tidigare: i mycket ljusare färger. Museets restauratör, den kände konsthistorikern och konstnären Igor’
Grabar’, tog emellertid bort Repins övermålning och lyckades återställa tavlan i ursprungligt skick. Repin hade inte längre makten över sin egen målning och Grabar’
tycks ha sett Repins övermålning som ännu en åverkan på konstverket (Grabar’ 1963:
270-271).
Attentatet mot målningen väckte en omfattande debatt i Ryssland om konstens väsen. Frågan om konstverkets materialitet (de tre huggen i duken) förvandlades till ett estetiskt och maktkritiskt spörsmål. Poeten Maksimilian Vološin höll strax efter händelsen ett mot målningen mycket kritiskt föredrag vari han menade att detta konstverk uppammade våld. Det var inte Balašov som skulle be om förlåtelse utan Repin själv som skulle göra det. Han hävdade vidare att Repins målning var ett tidigt exempel på en ny estetik som inte var realistisk utan enbart intresserad av att framkalla skräck hos betraktaren. Mängden av blod var onaturlig med tanke på arten av skada som tillfogats tsarevitj, och sådana stora ögon som Repin målat på Ivan kunde inte finnas i verkligheten. Om en konstnär likt Repin övergav realismen för skräckeffektens skull kunde detta till och med leda till att betraktaren blev galen, menade poeten. Vološin anklagar Repin för att vara både naturalist och expressionist.
Han jämför hans konst med den expressionistiske författaren Leonid Andreevs verk
som var mycket i ropet vid denna tid och som skildrade krig, terrorism och sinnessjukdom på ett sätt som påminner om senare tiders skräckfilm. Balašovs reaktion var psykologiskt motiverad och egentligen adekvat (Vološin 2005:307-362).
Vološins inlägg gällde förhållandet mellan konst och galenskap som hade med tidsandan att göra. Repin var själv med på föreläsningen och försökte försvara sig. Han hävdade nog helt grundlöst att futuristerna låg bakom attentatet och hade betalat Balašov för att utföra det.
Vološin hade rätt i att blodet varit viktigt för Repin. I sina memoarer uppfattar han sin målning mot bakgrund av mordet på tsaren Aleksandr II 1881, samma år som han fick idén till målningen. Det fanns också en mera cynisk bakgrund. Efter en resa i Västeuropa hade Repin förstått att blod gick hem som konstnärligt motiv. Blodet var en del av tidens upplevelsekultur och konstverket hade kanske samma dragningskraft som dåtidens panoptikon eller skräckkabinett.
Olyckor, personer som är levande döda, mord och blod /…/ har en tilldragande kraft. Under denna tid visades blodiga målningar i stort antal på utställningar i Europa. Och jag smittades nog också av denna blodtörst, och så fort jag kommit hem tog jag mig an den blodiga scenen med Ivan den förskräcklige och hans son. Och den blodiga tavlan hade stor framgång. (Repin 1961:292)
Несчастья, живая смерть, убийства и кровь составляют /…/ влекущую к себе силу/…/ В то время на всех выставках Европы в большом количестве выставлялись кровавые картины. И я, заразившись, вероятно, этой кровавостью, по приезде домой, сейчас же принялся за кровавую сцену Иван Грозный с сыном. И картина крови имела большой успех.
Balašov kom från en gammaltroende köpmannafamilj och hans far liksom han själv målade ikoner. Denna konservativa grupp inom den ortodoxa kyrkan var mycket kritisk mot tsarmakten. De gammaltroende fanns som en folklig dissidentrörelse i det gamla Ryssland. Balašovs handling kan alltså också ses ifrån ikonmåleriets praktik:
det gäller att avlägsna ögonen på en kättersk ikon. Det förefaller också som om det verkligen var detta som han önskade åstadkomma, men han misslyckades. Han missade ögonen, tavlan blev restaurerad och Ivan stirrar nu lika mycket som tidigare på sina betraktare.
De ryska futuristerna deltog också i debatten. I ett av deras manifest från denna tid, ”Marsianernas trumpet”, ”Труба Марсиан”, heter det att Balašovs knivhugg var riktade mot den gamla konsten och mot självhärskardömet: ”Var modigare! Bort med gårdagens beniga händer, må de förfärliga pupillerna slitas loss av Balašovs hugg.”,
”Смелее! Прочь костлявые руки вчера, перед ударом Балашова пусть будут
искромсаны ужасные зрачки” (Chlebnikov 1986:603). Knivhuggen i tavlan blev en
såväl politisk som estetisk, ja rent av religiös handling.
Figur 2. Repins målning efter Balajsovs hugg. Källa:
http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Repin_groznuy_vandalizm.gif?uselang=sv, 2014-11-20
2. Ivan den förskräcklige i kulturhistorien
På Svenska Akademiens högtidssammanträde 1926 höll Selma Lagerlöf ett föredrag om en resa hon gjorde till Ryssland 1912. Hon ägnar stort utrymme åt ett besök på Tretjakovgalleriet och Repins målning av Ivan den förskräcklige. Selma Lagerlöf beskriver tavlan och fortsätter med att berätta att Ivans ögon fortsatte förfölja henne långt efter att hon lämnat galleriet:
Så där tedde sig tavlan vid första påseendet, just som en vanlig historiemålning. Men så kom jag att betrakta Ivan den förskräckliges ögon. De voro grumliga, lystna, fulla av vansinne. Det var inte ögonen av en människa utan av en tiger, en varulv. Och sedan jag hade sett in i ögonen, förstod jag, att mördaren ännu mitt i sin sorg erfor en hemsk njutning av att se blodet, som kvällde fram ur såren, och bevittna livets utslocknande.
Dessa ögons gåtfulla hemskhet kvarhöll mig länge. Det var grymheten, denna besynnerliga mänskliga förmåga att finna njutning vid åsynen av lidande och blod, som återspeglades i dem.
(Lagerlöf 1945:53-54)
Författarinnan berättar vidare att hon i en tidning läst om Balašovs dåd och nämner att det just var Ivans ögon på tavlan som tvingade fram hans handling:
Men några år senare fick jag läsa i en tidning, att Repintavlan hade varit utsatt för skadegörelse. Tsar Ivans ögon hade blivit utstungna. Gärningsmannen hade blivit upptäckt och fasttagen, och han hade förklarat, att anblicken av ögonen pinade honom så oerhört, att han hade känt sig tvungen att förstöra dem. (Lagerlöf 1945:54)
Selma Lagerlöf avslutar sitt föredrag med att säga att dessa ögon för henne varit ett
varsel om Lenins kommande revolution med all dess blodsutgjutelse. Lagerlöfs
berättelse innehåller inte bara en beskrivning av konstverket utan också en återgivning
av dess intryck och verkan på betraktaren. Den är en ekfras. Selma Lagerlöf och
konstvandalen Balašov är eniga om det skrämmande i Ivans ögon och att dessa
symboliserar självhärskardömets Ryssland.
Under några år strax före andra världskriget försökte Stalin lansera Ivan den förskräcklige som en positiv hjälte i den ryska historien. Han uppmuntrade Sergej Eisenstein i dennes arbete med en film om tsaren. Eisenstein visar Ivan som både vettvilling och mäktig härskare värd all aktning och filmen börjar med en text som hyllar tsaren för att sedan på flera sätt fördjupa ett psykologiskt porträtt av denne:
Filmen handlar om den man som på 1500-talet först enade vårt land.
Om storfursten av Moskva
som av skilda stridande och självständiga fursteriken skapade en mäktig enhetsstat.
Om överbefälhavaren som spred vårt fosterlands militära ära till öst och till väst.
Om härskaren som, för att åstadkomma dessa stora uppgifter, först antog kronan och titeln Tsar av hela Rus. 3
Filmen satte stopp långt tidigare i historien än vid det påstådda mordet. Repins målning finns inte närvarande i filmen utom kanske i Ivan-gestaltens enorma ögon som direkt torde hänvisa till Repin. Stalin tog emot Eisenstein och diskuterade Ivan den förskräcklige med honom. Stalin såg både den politiska styrkan hos Ivan och dennes våldsutövning och menade att denne skulle ha varit ännu mera beslutsam i sin kamp mot bojarerna (Stalin 2012). På ryska betyder hans tillnamn, ”groznyj” just ”den hotfulle”. Stalin förordnade att man skulle ta bort Repins målning som illustration i de sovjetiska barnens skolböcker i historia. Målningen är betydelsebärande också in absentia.
Långt senare på 1980-talet skriver den ryske konceptualistpoeten Dmitrij Prigov en dikt om Repins målning. Prigov ägnade ett helt konstnärsliv åt att göra upp med auktoritärt och totalitärt tänkande. I denna dikt skildras ett barn som vid besök på Tretjakovgalleriet förhäxas av målningen. Barnet dras till slut in i tavlan av Ivans blick och Ivans arm. Precis som hos Selma Lagerlöf är det fråga om självhärskarens ögon.
Prigovs dikt uttrycker samma reaktion inför målningen som Selma Lagerlöf:
Han går nära, stelnar till,
blir rädd, vill fly, men det är för sent för sent
3 Citeras från Gourov. 2014. ”Stalinist Visions of Empire: Sergei Eisenstein’s Ivan The Terrible, Part I”, Strife Journal, Issue 3, Trinity Term. 9.
och han stirrar med sitt öga på ögat (R. Khodel' 2002:28)
Подходит близко, замирает Пугается, хочет бежать, но поздно Поздно
И глазом в глаз упирается
Regissören Pavel Lungin gjorde 2009 en film ”Tsaren”, som visade Ivans grymhet på ett mycket plågsamt sätt. Handlingen byggs upp på förhållandet mellan tsaren och metropoliten Filipp, som försökte kritisera tsaren för hans grymhet. I recensionerna av filmen påminde man om Repins målning. De ryska nationalisterna kallade filmen för en paskill riktad mot tsaren. En kommentator menade att Lungins film var en levande tablå gjord med utgångspunkt i Repins förljugna målning. Den är gjord för att tillfredsställa väst, och förr eller senare kommer Lungin och Mamonov, som spelade huvudrollen, att bli bannlysta av kyrkan för sin film. Filmen visades i Duman före premiären och diskuterades där livligt. Filmen fick betydelse för hela det officiella Ryssland.
Figur 3. Petr Mamonov under inspelning av filmen «Tsaren».
Källa: http://www.eg.ru/daily/cadr/25092/, 2014-11-20
Michail Bulgakov författade en komedi, ja, närmast en fars med Ivan-motiv, ”Ivan Vasil’evič”. Den är framför allt känd genom en filmatisering med titeln Ivan Vasil’evič byter yrke” som gjordes under Brežnevtiden 1973. Här är det inte som i hans mästerverk Mästaren och Margarita djävulen som kommer till det sovjetiska Moskva utan Ivan den förskräcklige, som med hjälp av en tidsmaskin hamnar där.
Detta innebär stora förvecklingar. Han förvånar sig över bland annat det elektriska
ljuset och en bandspelare men betraktar också Repins målning som finns som reproduktion i den moderna lägenhet där han hamnat. Lager på lager läggs på varandra ur den omfattande berättelsen i den ryska kulturhistorien om Ivan den förskräcklige och om Repins målning.
Figur 4. Skärmdump ur filmen ”Ivan Vasil’evič byter yrke”. Källa:
http://rutube.ru/video/de108b940b59e5e9d361077328ca9201/, 2014-11-20
Hos Bulgakov och i filmen finner vi två av ett fåtal exempel som gör upp med Ivan den förskräcklige-myten med humorns hjälp. Idag sker en humoristisk uppgörelse även på nätet med olika dubbelexponeringar eller förvrängningar av målningen, som alltså är så välkänd att den låter sig användas på detta sätt. I nedanstående bildsvit alluderas på alla berättelser som försöker finna alternativ till tsarevitjs död. Han kanske bara snubblade och fadern försökte ta emot honom:
Figur 5. Källa: http://cs307503.vk.me/v307503892/826/5h9Yd9vVBp0.jpg, 2014-11-20
3. Till stöd för Ivan
En nygjord TV-film med titeln ”Porträtt utan retuschering” polemiserar i sin tur mot
Lungins film och Repins målning. Den inleds med en scen som skall visa publikens
negativa reaktion när Repins målning visades för första gången. Bland annat kan man
se en person som föreställer överprokuratorn för den heliga synoden, Konstantin Pobedonostsev, det sena tsarväldets chefsideolog.
Figur 6. Skärmdump ur filmen ”Porträtt utan retuschering”.
Källa: http://youtu.be/chMNJUsvCXw, 2014-11-20
Det var han som såg till att tavlan först förbjöds för visning. Man ser hur Pobedonostsev hötter med sin käpp mot tavlan, en gest som alltså potentiellt upprepar Balašovs handling, det vill säga hans ansträngning att förstöra målningen. Därefter följer i filmen en berättelse om tsar Ivan som en vis furste som stärker landet på olika sätt. Han blir en gestalt av samma typ som Gustav Vasa i svensk nationell historieskrivning. Olika dokument tas fram som visar att tsarevitj inte alls blev mördad av sin far. Den versionen av historien tillskrivs den katolska kyrkans legat, vilket blir ett bevis på att den är falsk. Karamzin har liksom de flesta historiker och liksom också skolans historieböcker sedan anammat denna felaktiga berättelse. Tsarevitj dog egentligen liksom fadern av kvicksilverförgiftning och båda blev alltså mördade av sina motståndare, förmodligen bojarerna. En rad historiker intervjuas och alla ger ett nästan helt entydigt positivt porträtt av tsaren. Hela denna film är alltså en uppgörelse med Repins målning.
Under slutet av 2013 ställdes frågan om tavlan skulle tas bort från Tretjakovgalleriets utställning av imperieförsvararna eftersom den inte visar den historiska sanningen. De konservativa debattörerna menar att den ryske tsaren och Ryssland förtalas av Repin. Tretjakovgalleriets chef Irina Lebedeva har tillbakavisat kraven och påpekat att en diskussion av historien måste ske på annat sätt (Alleneva 2014).
Balettens försök att göra Ivan till en hjälte har sin motsvarighet hos olika nutida
ortodoxa extremister som vill få tsaren helgonförklarad. Extremister inom kyrkan
ledda av Petersburgs tidigare metropolit Ioann har skapat en rad hagiografiska verk där
tsaren på alla sätt framstår som ett helgon och där hans besinningslösa
våldsanvändning antingen förklaras bort som förtal, uppfattas som rättmätigt eller
förtigs. Ikoner målas föreställande tsaren med helgongloria, hymner skrivs. I en av
dem jämförs opričnikerna med änglar:
Fröjda dig, du som skapat opričnikhirden av de trogna efter mönster av de sista tidernas himmelska härskara. (Akafist 2014)
Figur 7. Nymålad ikon föreställande Ivan den förskräcklige.
Källa: http://www.anti-raskol.ru/pages/1244, 2014-11-20
I det ljuset måste Repins målning framstå som en profanering, och Repin fick också, enligt dem, sitt straff. Hans högerhand började förtvina efter att han hade målat tavlan.
I den ryska konsthistoriens anekdotflora finns en rad berättelser om allt ruskigt som hände Repins modeller. Författaren Garšin som stod modell för tsarevitj blev efter detta vansinnig och begick självmord. Det är alltså inte bara tsaren som är demoniserad, utan också Repins konstverk.
*
Så är vi tillbaka till baletten Ivan den förskräcklige, som hade nypremiär 2012.
Koreografen Jurij Grigorovič, som skapade baletten på 1970-talet och som fortfarande är i livet, säger i en intervju att det är skräck som han vill gestalta. Han hänvisar till Ivans ansikte och blodet i Repins målning ”Skräcken är inte mindre tilldragande för konstnärerna än skönhet och harmoni” (Fedorenko 2014). Det är den skräck som Vološin menade inte hörde till verklig konst. Allusioner till Repins målning finns i en scen som visar tsaren, tronen och staven och i vilken ett mord begås. I baletten är det dock inte tsarevitj som mördas, utan en bojar som stämplat mot tsaren. Tsaren har här ingen skuld. Scenen påminner alla om Repins målning, men offret är ett annat.
Baletten handlar om tsarens kamp mot bojarerna och våldet och mordet blir här legitima medel för att rädda Ryssland. Kritikerna har här genast sett anspelningar på Putins kamp mot oligarkerna och hans slagord om en maktvertikal, på samma sätt som man i slutet av 1930-talet identifierade Ivan med Stalin (Kuznecova 2014).
Opričnikerna kan utan problem identifieras som militären och säkerhetspolisen som
står Putin så nära. I intervjuer och recensioner i samband med premiären appelleras till både Repins målning och Balašovs illdåd.
Figur 8. Dmitričenko i sin roll som Ivan den förskräckligen.
Källa: http://www.itogi.ru/kultura/2013/11/188069.html, 2014-11-20
Dmitričenko går ut ur sin roll och ut från scenen och utför ett våldsdåd av det slag som förväntas av Ivan. Konstverket får kraft att tränga in i verkligheten och förvandlas till verklighet. Detta sker såväl hos Balašov för hundra år sedan som hos Dmitričenko 2013. Det gäller inte bara en tsar som utövar makt över sina undersåtar. Lika mycket gäller det ett konstverk som tar makten över åskådaren respektive rollinnehavaren.
Dmitričenko identifierar sig med balettens Ivan och uppträder fullt värdigt en tyrann, som vill blända en fiende. Det berättas, och Selma Lagerlöf återger i sin tur berättelsen, att byggmästarna till Vasilijkatedralen fick sina ögon utstuckna av Ivan för att de inte skulle kunna skapa flera sådana mästerverk. Dmitričenko försöker precis som Balašov förändra konsten själv genom att använda våld: konflikten mellan honom och balettens konstnärliga ledare tycks ha gällt vem som skulle dansa Odette-Odile i
”Svansjön”. Dmitričenko önskade att hans hustru skulle få rollen. Så säger i alla fall ryktena på teatern.
Selma Lagerlöf likställer sig med Balasjov i dennes önskan att bli fri från Ivans blick. Hos Prigov sugs den lille pojken in i tavlan av Ivan. Tavlan och baletten överskrider sina gränser och deras verkan blir performativ: i det ena fallet angriper betraktaren konstverket, i det andra begår dansaren sin rollfigurs våldshandling.
Prokof’evs arvtagare har gjort rättssak av denna användning av hans musik utan sanktion från kompositören och efter dennes död. Allt som har med Ivan att göra tycks leda till våld eller konflikt.
Repins målning visar också i alla dessa omvandlingar en kamp mellan olika
medier. Konstverket är så starkt att litteraturen och författarna känner sig angripna,
Vološin likaväl som Lagerlöf och Prigov. Lagerlöf försöker tänka bort målningen
genom att framkalla minnet av den stora ryska litteraturen, men förgäves. Konstverket
hade i sin tur inspirerats av ett musikstycke, men återigen är det konstverket som i
denna kamp har övertaget.
4Verkligheten, själva materialiteten i kniven och syran eller en totalitär stats maktutövning försöker i sin tur men utan framgång övervinna konsten och konstverket.
Referenser
Akafist blagovernomu Carju Ioannu Groznomu http://www.ruskmir.ru/akafisty-o- spasenii-rossii/akafist-blagovernomu-caryu-ioannu-groznomu/ . 2014-06-30.
Allenova, Ekaterina. 2014. ”Ivan Groznyj” Repina. Uzory na temu sovremennosti http://www.artguide.com/ru/articles/ivan-groznyi-riepina-uzory-na-tiemu-
sovriemiennosti.html . 2014-06-30.
Chlebnikov, Velimir Vladimirovič. 1986. Tvorenija . Moskva: Sovetskij pisatel’.
Fedorenko, Elena. 2014. Jurij Grigorovitj. Ne Groznyj takoj, vremja takoe.
http://portal-kultura.ru/articles/art/yuriy-grigorovich-ne-groznyy-takoy-vremya-
takoe/?print=Y&CODE=yuriy-grigorovich-ne-groznyy-takoy-vremya-takoe . 2014-06-30.
Fomin, Sergej. 2007. ”Kartina krovi”, ili Kak Il'ja Repin careviča Ivana ubival.
http://rusk.ru/st.php?idar=22511 . 2014-06-30.
Goodwin, Frank J. 2007. On Blood, Scandal, Renunciation and Russian History: Ilya Repin’s “Ivan the Terrible and his Son Ivan”. Marcus Levitt and Tatyana Novikov, (eds.) Violence in Russian Literature and Culture, Madison: University of Wisconsin Press. 112-122.
Gourov, N. A. 2014. ”Stalinist Visions of Empire: Sergei Eisenstein’s Ivan The Terrible, Part I”, Strife Journal, Issue 3, Trinity Term. 7-13.
Grabar’ Igor’. 1963. Repin, t. 1, Moskva: Akademija Nauk.
Karamzin, Nikolaj Michajlovič. 2005. Istorija gosudarstva rossijskogo. Kniga 3, T. 9-12 . Moskva: OLMA-PRESS.
Khodel', R. 2002. Ėkfrasis i ”demodalizacija» vyskazyvanija”, Ėkfrasis v russkoj literature. Pod redakciej Leonida Gellera. Moskva: MIK. 23-30.
Kuznetsova, Tat’jana. 2014. Ivan Groznyj ubivaet svoich bojar, http://www.kommersant.ru/doc/2052160 . 2014-06-30.
Lagerlöf, Selma. 1945. Från skilda tider. Efterlämnade skrifter II, Stockholm:
Bonnier.
Ljaskovskaja, O.A. 1962. I.E. Repin. Мoskva: Iskusstvo.
Mitchell, W. J. T. 1994. Picture Theory: Essays on Verbal and Visual Representation, Chicago: The University of Chicago Press.
Prigovor Dmitričenko po delu o napadenii na Filina. 2014. Metro.
http://www.metronews.ru/novosti/sud-izmenil-prigovor-dmitrichenko-po-delu-o- napadenii-na-filina/Tponcf---P9XTFjbYFOAg/ . 2014-06-27.
Remnick, David. 2013. Letter from Moscow. A Scandal at the Bolshoi Ballet. The New Yorker Digital Edition: Mar 18.
http://www.newyorker.com/magazine/2013/03/18/danse-macabre . 2014-08-11.
Repin, Ilja. 1961. Dalekoe blizkoe. Leningrad: Isskustvo.
4 Se Mitchell.1994. Picture Theory: Essays on Verbal and Visual Representation. Chicago: The University of Chicago Press för en diskussion om konstarternas kamp genom historien.
