Stefan Nygård & Johan Strang (redaktörer):
Mellan idealism och analytisk filosofi. Den moderna filosofin i Finland och Sverige 1880—1950.
Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors.
Bokförlaget Atlantis, Stockholm. 2006. 282 sidor.
FILOSOFI – KAMPEN OM EN PLATS PÅ STOLEN
Föreliggande antologi är resultatet av en kurs om den nordiska filosofins internationella förankring som hölls vid Helsingfors universitet våren 2004. Eran 1880-1950 omfattar historiskt sett stora omvälvningar i form av världskrig, revolutioner, förintelseläger, industrialism, konsumerism, urbanisering, och demokratisering. Under en generation kunde världen förändras till
oigenkännlighet. Universiteten som institutioner genomgick självfallet metamorfoser i takt eller otakt med det omgivande samhället. Denna antologi studerar dock inte filosofins utveckling i relation till samhället utan i fokus är den interna skolbildningen inom universitetsfilosofin. I stora drag handlar det om hur de idealistiska systembyggena (Hegel et al.) vid 1800-talets slut kom att ersättas med den ”modärna filosofin” och den ”positiva andan” som i Norden slutligen utmynnade i den analytiska filosofins hegemoni kontra ”kontinental filosofi”. I Uppsala utmanövrerades
boströmianerna av Hägerström och Phaléns falanger, medan i Helsingfors Kaila och hans elev von Wright höll stången mot ”mystiker” såsom Sven Krohn (Krohn och J E Salomaa fann en bastion vid Åbo universitet). Emellertid avslöjar uppsatserna att bilden är mer mångfasetterad än så. Nämligen historieskrivningen med en kontinuerlig utveckling med den analytiska filosofin som kulmen är en efterhandskonstruktion promulgerad exempelvis av von Wright och uppsalaprofessorerna Marc- Wogau och Hedenius. ”Man kunde säga att von Wright, Hedenius och Marc-Wogau skapade en tradition som passade dem själva och som de kunde föra vidare”, anmärker Johan Strang i sin uppsats om arvet efter Kaila och Hägerström. Själv har dock von Wright i senare artiklar om Kaila betonat dennes särdrag som monist i Spinozas anda vars främsta mål var en syntes och inte en
”analys” av språket (Ilkka Niiniliuoto bidrar med en uppsats om Kaila). Jan Bengtsson beskriver i sin tur i en uppsats fenomenologins inflytande på svensk filosofi början av 1900-talet och hur denna tradition senare mer eller mindre har förbigåtts med tystnad.
Transitionen från den systembyggande idealismen påverkades av influenser från pragmatismen (William James) och livsfilosofin (Henri Bergson) som i början av 1900-talet betecknades som den
”modärna filosofin” i Finland (diskuteras i uppsatser av Stefan Nygård, Sami Pihlström och Carl- Göran Heidegren medan Marja Jalava behandlar Nietzsche-influenser). Wien-kretsens idéer som associerades med den ”positiva andan” (strävan till ”vetenskaplighet” och empiri) fick allt större genomslag genom Kailas förmedling och genom hans egna bidrag till vad han kallade den logiska positivismen. Wien-kretsen organisatoriska förmåga, medlemmarnas spridning världen över efter nazisternas maktövertagande, tillika med att dess idéer sas harmoniserade med den teknokratiska samhällsingenjörsandan gjorde att den fick ett starkt fotfäste i anglosaxiska länder och Norden.
Även om ett flertal av positivismens idéer övergavs etablerades dock föreställningen om den
”analytiska traditionen” som ett konglomerat av Wien-kretsen, amerikansk pragmatism och Cambridge-skolan.
Återkommer vi till den ”positiva andans” förkämpar såsom Edvard Westermarck och Rolf Lagerborg i Finland ser man att denna kamp inte till ringa del har att göra med psykologins och sociologins utbrytningsprocess från filosofin som självständiga forskningsområden. Ännu i början av 1900-talet föll dessa ämnen under filosofins täckmantel vilket självfallet ledde till spänningar mellan spekulativ idealism och empiri. Denna konvulsion hade således mindre att göra med
intrinsiska filosofiska frågor än om etablerandet av nya forskningsdiscipliner med egen metodik och målsättningar. Bokens uppsatser ger en bild av filosoferna till stor del av ägnade sig åt intrigera kring professorstolarna, om hur t ex hur Hägerström och Phalén ”lyckades efter hårda strider få
övertaget inom svensk universitetsfilosofi” (s. 12). Kanske dagens läge är mer eklektisk (Hintikkas elever lär dock ha beslagtagit flest stolar i Finland), men skolbildningen accentuerar måhända ändå önskvärdheten om att det finns tillräckligt med ”stolar” för att kunna representera ett minimum av mångfald. Å andra sidan så kanske varken står eller faller det filosofiska intresset med
universitetsfilosofin. ”Outsiders” såsom Hans Ruin har antagligen spelat en större roll än mången universitetsprofessor. Men visst har vi i Norden också en tradition av utåt engagerade
universitetsprofessorer som tillexempel G H von Wright och Arne Naess (figurerar fö i Lars Hertzbergs uppsats om Wittgenstein-receptionen i Finland).
Jag har enbart tangerat några av uppsatserna i boken. Uppsatserna är fristående och bildar som sådana ingen systematisk helhet (boken saknar fö index), men uppfyller målsättningen att mångfasettera bilden av universitetsfilosofins utveckling kring förra sekelskiftet och under efterkrigstiden i främst Finland och Sverige. Boken är också av intresse för dem som vill ha en inblick i de filosofiska strömningar som var aktuella vid den tiden.
Frank Borg
